The Project Gutenberg EBook of Det gr an, by Carl Jonas Love Almqvist

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Det gr an

Author: Carl Jonas Love Almqvist

Release Date: January 11, 2005 [EBook #14670]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GR AN ***




Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net







CARL JONAS LOVE ALMQVIST

_Det gr an_




Frsta kapitlet

  _Ett intagande och mrkvrdigt mellanting!
  Lantflicka inte, bondflicka alls inte
  --men inte heller riktigt
  av bttre klass_


En skn torsdagsmorgon i juli mnad strmmade mycket folk frbi
Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utfr backen emellan
Kammarrtten och Statskontoret, fr att i rttan tid hinna ned till
Mlarstranden, dr ngbtarna lg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang
ver landgngen med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen,
och ngbtskaptenen kommenderade "frmmande frn bord!"

De frmmande tog drfr ett snabbt avsked av sina bortresande vnner och
gick tillbaka till stranden. Landgngen drogs in och ngbten lade ut.
Efter ngra minuter var den lngt borta p vattnet.

"Frgves! det r fr sent, min fru!" muttrade en och annan resande
skalkaktigt mellan tnderna, d ett ldrigt fruntimmer sgs komma ned p
Riddarholmsstranden, och med nsduksviftningar och hftiga tbrder gav
tillknna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns
tillreds vid landet, och ngbten sjlv var kommen mitt fr Owens, ja,
skt pilsnabbt frbi Garnisonssjukhuset.

Dock vckte det en viss, ehuru hastigt vergende rrelse hos de
resande, d de hrde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrn en ung
passagererska p frdcket, vilken tycktes fr skams skull inte vilja
ropa hgt, men som man dock frstod p ett ledsamt stt hade blivit
skild frn en sin slkting, troligen ett prknat och fr henne
angelget resesllskap.

Men man r ofta s egoistisk, att man glmmer sin nsta; och folk, som
kpt biljetter till salong och akterdck, frgar inte srdeles efter vad
som hnder pbeln drframme p frdcket och vid skansen. De "bttre"
resande utgjordes denna gng av ldre herrar, nstan allesammans med
ledsamma ansikten. De tfljdes av fruar och barn, inte just av allra
yngsta slaget, men i den gngliga ldern d naiviteten frgtt och nnu
inte eftertrtts av knsla och frnuft. Alla sdana mnniskor r hgst
egoistiska, och det av begripliga skl. De dr vl uppfostrade barnen r
vanligen s ur stnd att hjlpa sig sjlva, att de i varje gonblick
ropar p hjlp: n har kngbandet lossnat n en handske fallit i sjn,
n r de hungriga, n trstiga, och hela vrlden str fr dem i olag.
Deras mdrar har drfr mycket besvr, utom all mda de mste gra sig
med sina egna kroppar, fr att komma upp och ned i de trnga
ngbtstrapporna; och familjefderna, slutligen, de frsker vl
uppmuntra sig med snusning och tidningslsning, men ven detta tyckes
knappt frsl. De kan inte gna s mycket uppmrksamhet t andra, emedan
de har nog att syssla med sitt eget upprtthllande, sina fruar, sina
barn; och framfr allt mste de med stor omtanke verlgga, vad de kan
vga frtra ombord, fr att inte bli alldeles kaputt; allt av den
naturliga orsaken, att d sjlens rena gldje, som r det bsta
lkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, r man
stndigt tkomlig fr vad som helst, och mr grna illa bde av vad man
ter, och av vad man lter bli att ta. Mnga herrar hr hade nnu
lmningar av koleran i minnet. Inte underligt d, att var och en blott
tnkte p sig sjlv, och med ett allvar i tbrderna, som skulle ha
ansttt en romersk senator, verlade begrundade, rdslog och slutligen,
s vitt mjligt var, avgjorde planen fr sin mat och vriga viktiga
omstndigheter under resan.

Om det bland salongspassagerarna funnits ngon mansperson av yngre och
ogift slag, s hade en sdan frmodligen haft tid att tycka synd om det
stackars fruntimret p frdcket, som blivit skilt frn sin moster;
tminstone hade han utgrundat hur hon sg ut; och frgat efter hennes
namn.

Denna gng fanns det bland det bttre folket p Yngve Frey ingen dylik
mansperson. Men bland frdckspassagerarna befann sig en lng och vacker
underofficer--ja, utan frbehll sagt, en sergeant--som, antingen av
penningfrhinder eller andra orsaker, p denna resa inte frgat efter
att vara bttre n dckpassabel. Hygglig och stdad, samtalade han dock
med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av
dem; ty hans mustascher var mrka, uppbjda och nstan skna; hans
tschakot ntt nog fr att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i
vsendet gjorde, att de eljest frnma och stela herrar-fderna tillt
sig samtala med en person, som tycktes medfra ett tyst lfte om att
inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden betrda, om inte en
kaptens eller majors, dock en ljtnants bana.

Den unge, hygglige sergeanten hade p frdcket varseblivit henne, som
skilts ifrn sin moster; och det vckte hans uppmrksamhet, att hon vid
avresan sttt i en liten ntt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter
en stund ltit hatten frsvinna frn huvudet, visande sig i stllet nu
med en silkesschalett ver hjssan, ssom "jungfrur" bruka. Frgades
allts: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera
fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?

Sergeanten, intresserad fr henne genom hennes frsta missde, brjade
allt mer och mer hlla sig p frdcket, dit han ocks rttvist hrde,
och han vergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig
frefaller det, sade han till sig sjlv, att denna vackra flicka r
mamsell--frn ngon landsort troligen--och befinner sig p vg att fara
hem, tfljd och skyddad av en ldre slkting, men som av sin kaffekopp
hindrades att i tid hinna ned till ngbten. D detta hnde, bortlgger
flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, s att
hon m undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med
schalettens psttande gr hon sig i stllet till jungfru, i likhet med
de vriga fyra  fem jungfrurna hr framme p frdcket, varefter hon
som sdan kan resa fram hela Mlaren tminstone, utan frtal, fast utan
moster.

Grundligt tnkt, eller inte, fste sig likvl sergeanten vid detta lilla
upptrde. Det frekom honom alltid oavgjort, om flickan var bttre eller
smre folk i sig sjlv; hon var emellertid ganska ntt och snygg i sin
mrkbl kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrtt, skrt, nra vitt
sidentyg, med ngra smala, grna rnder hr och dr, vilken hon knutit
under hakan, och smakfullt ordnat till huckle ver sin kam i
nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slja--behagade
sergeanten, och kom honom inte att lngta tillbaka efter kambrikshatten.
Han gick ned till kaptenen fr att hmta upplysning om hennes namn.
Efter en stunds gnande p passagerarlistan, befanns hon heta Sara
Videbeck, och vara glasmstardotter frn Lidkping. En ovanligt
omstndlig underrttelse p en ngbtspassagerarelista! Men den kom sig
drav, att hon hade pass med sig, som annars ngbtsresande sllan
medfr, och att hon gt ordningssinne nog att t kaptenen under resan
avlmna sitt pass, till all mjlig skerhets vinnande fr sin person.

Sergeanten satt i mnga tankar nere i matsalongen--mrk matsalongen! Det
r den, dit frdckspassagerare, tminstone de av tillrckligt mod och
hurtigt utseende, fr trnga in vid matstunderna. Det var nu ungefr
frukosttid, eller kunde ltt bli det, ifall man rekvirerade en portion.
Sergeanten tnkte s hr. En glasmstardotter frn Lidkping--det r en
smstad, lngt, lngt bort ifrn Stockholm. En mamsell? p stt och vis,
ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
mrkvrdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte
heller riktigt av bttre klass. Vad skall en sdan egentligen anses fr?
vad kallas? Det r ngonting outgrundligt i denna mellansort. Lt
se--tag hit en biffstek!

Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
tankegngar. Nr biffsteken slutats, fortfor han fr sig sjlv: Minsann,
fr tusan fan, det r just som jag. Vad r par exemple jag fr en? Inte
soldat. Inte officer. Inte smre folk, och inte riktigt bttre heller.
Lt mig se--djvulen--tag hit porter!

Efter portern steg sergeanten upp, strk sina mustascher i krokar,
spottade djupt in i vnstra salongshrnet, och betalade sin frukost. Hm!
tnkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting frtrt p morgonen. Jag har
lust att g upp p dck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas?
om hon par exemple kan ta?--Sergeantens tankegngar (nu, som frut,
litet irrande) slutade inte heller denna gng, utan upplstes i en paus.
Stvlarna besgs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant.
Med tv elastiska skutt uppfr trappstegen var den unga, "slanka"
krigaren snart ter p dck, sg sig om, och tog sikte p fartygets
frstv.

Det frsta hans gon dr fll p, var en samling dalkullor, stende
framfr de frut omtalade fyra  fem jungfrurna, bland vilka ett skrt
huvud ocks hll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister.
Sergeanten nalkades. Han hrde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta,
vita, grna, rda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville
att jungfrurna skulle kpa, men jungfrurna var barska och prutade.
Henne, med skra hucklet, hrde sergeanten inte just pruta, men han sg
henne med mycken noggrannhet vlja bland tagelringarna, och slutligen
fsta sig vid en slt, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade
sitt pris, 6 skilling. Det skra huvudet nickade bifall, varp en liten
brs--en pung, stickad av grnt silke--togs upp ur kapotten, och ett
silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt ntt ovanp handsken,
couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.
Kan du ge mig tillbakars 6 skilling p denna hrne? sade en angenm
rst, med en vstgtabrytning av det vackrare slaget, och en liten
skorrning p r.--Sex skilling i lst? infll dalkullan, ack, sta
jungfrun det har jag visst inte, men kp s grna tv ringar av mig, s
gr det jmnt till 12 skilling. Kp! kp!

Nej nej men! hrdes ifrn det ntta huvudet. Sergeanten, som stod bakom
och blott sg nacken, hade inte annat mrke p att svaret kom ifrn
henne, n att huvudet hjdes framt litet.

Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillt, mamsell Vid--(han
hejdade sig)--tillt, hm, att jag kper de dr tv tagelringarna av den
stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog
utan vidare omstndigheter de bgge svart-och-vita ringarna, som kullan
hll upp i luften framfr jungfrurna, i hopp om handel. Den skra sg
litet frundrad upp p militren. Men han, inte brydd, tog genast den
ena ringen, som hon frut hade valt, gav henne den och sade: Var det
inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den hr, som
behagades? var s god, tag och behll den. Jag sjlv behller den andra.

Flickan sg p honom med--ssom han tyckte--ganska vackra gon. Ringen,
som han rckte henne tog hon vl i hpenheten, men d han frmodade, att
hon skulle stta den p fingret, vilket hon sjlv mnat den t, mrkte
han, att hon i stllet, utan att sga ett ord, drog sig sakta bort till
relingen och slppte ringen i sjn.

Prosit sergeant! sade han till sig, d han varseblev denna rrelse. Det
vill sga s mycket, som att jag r ordentligt avbiten. Bravo junker!
varfr skulle jag kalla henne mamsell, d hon anlagt huckle och vill
vara oknd? Man kallar en sdan du, snarare, om s skall vara: och
varfr bjuda en obekant flicka en ring? och det p dck? Fy skock,
Albert!

Han gick till den motsatta relingen och kastade ven den andra
tagelringen som han redan satt p sitt eget finger, i sjn. Drvid
spottade han p salut-kanonen, som lg nra vid. S spatserade han ett
slag ver dcket fram till aktern, och nr han ter nalkades frdcket,
ville det sig, att han kom mitt emot den skra oknda, som stod och sg
p maskineriets rrelse.

--Ser du, sade han och hll fram sina hnder, jag har ocks kastat min
ring i sjn. Det var det bsta vi kunde gra.

Frst ett skarpt mtande frn topp till t, strax drefter likvl ett
knappt mrkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som
genast frsvann, utgjorde hennes svar. r ringen i sjn?  d! tillade
hon.

--Jag hoppas en gdda redan har slukat honom, sade sergeanten.

Min tog en stor abborre.

--Nr nu, tertog sergeanten och bjde huvudet, gddan slukar abborren,
som jag hoppas snart sker, s kommer nd de bgge ringarna att
ligga--under samma hjrta! Det sista utviskades med en m dragning p
orden, men som alldeles misslyckades fr sergeanten. Flickan vnde sig
tvrt bort utan att svara, och blandade sig med de vriga jungfrurna.

--Prosit junker! sade han till sig sjlv. Avbiten p ny stat! och varfr
tala om hjrta? och p dck! Men ett glder mig: hon misstyckte inte,
att jag vgade ett du till henne. Fr den skull och allts, aldrig
mamsell mera!

Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han ocks
tnde, kom upp igen satte sig med hg och fri uppsyn p sin koffert,
drog lnga rkmoln ur cigarren, och sg superb ut.

Han mrkte att den behagliga glasmstardottern flera gnger liknjt gick
frbi honom, stundom jmkande p den skra silkesknuten under hakan och
fingrande p de gentila halsduksspetsarna, som fll ned ver brstet.
Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes hgst ogenerad.

Cigarren, likt mycket annat i vrlden, tog slut. Sergeanten kastade den
lilla stumpen, som nnu gldde, bort ifrn sig, med avsikt att f den i
sjn. Men stumpen var s ltt, att den blott ndde ett stycke fram p
dcket, lg dr och rykte. Vips kom en fot, med den allra nttaste
blanka knga p sig, och trampade ut den, s att den slocknade tvrt.
Sergeanten hjde sina gon frn foten upp till personen, och sg den
obekanta. Hennes gonkast mtte hans. Sergeanten skyndade upp frn sin
koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, sta
jungfru! min cigarr frtjnade vl inte att rras av jungfruns
fot--men--

En kall och avvisande min var svaret; hon vnde honom ryggen och gick.

S m fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och
frstmd ned utfr trappan till matsalongen. Hr krp han in i det
mrkaste hrnet, passande fr smn eller betraktelser. Anfkta, Albert!
tnkte han och strk luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det
frdrog hon lika litet, som d jag frut skllde henne fr mamsell.
Rackartyg!

Han var inte ensam i salongen; han talade drfr varken hgt eller
halvhgt. Fr att dock hastigt visa bde sig sjlv och de vriga sitt
mod, ropade han strngt och barskt till mamsellen vid luckan: Smrgs
med salt ktt p! och det genast!

Sknkjungfrun kom fram med det begrda p en bricka.

--Drag t helvete med sina smrgsar! har jag icke begrt en p franskt
brd?

Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
knckebrdssmrgsar vid sknken.

--Ett glas haut-brion, mamsell! och lt mig vnta mindre.

Glaset slogs i och sattes p brickan jmte en ny smrgs p ett helt
franskt brd[1].

--r jag gjord att gapa ver ett helt brd, tror hon? I Stockholm har
man det vettet att klyva franska brd och breda smr p vardera halvan.

Sknkjungfrun gick ter tillbaka, tog en kniv och brjade klyva
smrgsen.

--Jag ber--satans--var s god och tag ett nytt franskt brd, klyv det,
och bred smr p vardera insidan; varsgod. Dr sitter ju smret p
utsidan? Tag ett nytt brd! Vad man fr vnta! Anfkta--kasta bort
alltihop, jag r inte hungrig.

Mamsellen vid sknken mumlade litet vasst om frnma resande. Detta
tyckte sergeanten inte s alldeles illa om, gick fram och betalade
smrgsarna.--Jag har bestllt dem, sade han, se hr r pengar.

Man r orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartkldd passagerare.
Sergeanten vnde sig om, sg kragar, och knde igen det bleka, men
skinande ansiktet med de bgge ljusbl, trinda fgelgonen p
kyrkoherden i Ulricehamn.

--Aha, dmjuka tjnare! det r ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan
tvivel p nedresa?

Ja ja men.

--Jag far ocks till Vstergtland, men det betyder inte hem fr mig,
utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
betalade smrgs p hela brdet, gapande hurtigt ver den.

S gr det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
skall till Ulricehamn.

--Ja, och--(sergeanten tmde sitt hautbrionsglas, som sttt och vntat
p brickan).

S lnge en har hlsan, r det hlsosamt att fara fram och ter s dr,
anmrkte kyrkoherden.

--, det gr, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin bestllning).

Lmnar herr sergeanten Stockholm p lng tid?

--Jag har tre mnaders permission. Fr jag lov att bjuda p ett glas,
herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?

Jaja men, magen r orolig p Mlaren. Om det s skulle vara, posito
portvin! eller porter!

Sergeanten befallde fram bggedera; och kyrkoherden, ur stnd att avgra
fretrdet, drack ur bgge tv; han slutade med den varmaste och
gstfriaste inbjudning till den unga militren, att hlsa p i
Ulricehamn och Timmelhed, fr att taga sin skada igen.

Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp p dck
igen, med muntert sinne.

Nr han sg sig om p kusterna, frbi vilka ngbten strk, mrkte han
att den nu var nra att anlpa Strngns. Den stora domkyrkan synes fr
segelfarare redan p lngt hll, och dess majesttiska torn behrskar
Sdermanlandsnejderna vitt och brett. Frst d man kommer nrmare,
upptcker man en skara sm rda trhus, osymmetriskt hopade under
kyrkan, och endast det rdrutiga gymnasie- och skolhuset gr genom sin
hjd ett avbrott ifrn de vriga liderformiga rucklen. Nr man slutligen
anlnder till den gamla sndriga bron och stannar, s sger man till sig
sjlv: detta r Strngns.

FOTNOT:

[1] Det ovanliga fall, som hr intrffade, att en sknkjungfru breder p
en knckebrdssmrgs, och, nr hon sedan billigt pminns om att gra
den av franskt brd, tar till ett helt sdant, utan att klyva det, utgr
ett talande bevis p beskedligheten hos restauratrer och -triser, att
lta okunniga flickor lngt bort frn landsorten ven ngon gng f
frska. Bildningens frsta steg r ofta svrt, och man fr snsor. M
d var och en bemanna sig och g till vga med ett delt tlamod, ssom
hr!




Andra kapitlet

  _Hr r inte tecken till frnmt, varken av den hgadliga
  riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
  stolt borgerskap, inte heller av det urfrnma, som finns hos den
  sjlvstndiga delen av bondestndet._


Passagerare, som tittar upp ifrn landgngsbryggan, har inte en hamn, en
plats framfr sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de
flesta husen r oartiga nog att vnda gavlarna t en. Inte desto mindre
och medan ngbten drjer kanske en halv timme, gr man i land. Man mts
vl inte hr, som i Sdertlje, av kringlor; dock, om man kliver
frsiktigt, d man stter sin fot p bryggan, ser sig fr och inte
stiger ned sig i hlen mellan de murkna plankorna, s kan man komma upp
till staden med livet.

Detta var vad som intrffade med sergeanten och med en till. D han
nmligen stod p frdck och sg landgngen lggas ut, mrkte han ett
litet stycke ifrn sig det skra huvudet se upp emot den lilla staden
med tindrande gon. Hastigt rann frimodigheten p honom; han beslt
undvika alla de dr farliga orden, jungfru, mamsell, och ver huvud
varje titel.

--Ett ord! sade han, och vnde sig otvungen till henne: ett ord! vi gr
i land, kom! hr p ngbten r nu brksamt, de skall langa in ved och
ha annat krngel fr sig. Nere i matsalongen r det ocks ruskigt: det
r obehagligt att ta dr fr--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra
stlle hr uppe i Strngns. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu
efter en s lng fasta?

Hon lt honom utan omstndigheter ta sig under armen, gick ver
landgngen, slt sig nra till honom p den ventyrliga bron; och--nu
stod de i Strngns.

Vad jag tycker om den hr lilla staden, sade hon otvunget och kastade
glada blickar omkring sig. Det r helt annat n Stockholm!

--Nr man kommer nrmare in, r det verkligen rtt hyggligt, genmlte
sergeanten.

Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--ja--ja--jojo--Lidkping r
nd vackrare.

Den unga militren, frtjust ver att i hast och nstan mot frmodan
hra sin bekantskap vara en sprksam mnniska, brjade sjlv finna
Strngns ganska trevligt. I sjlva verket r det s ocks. Allt r utan
ansprk. Man kommer upp frn sjn och betrder idel krokiga, smala
grnder eller gator, som slingrar sig ver backar. Den sturska rakheten
syns inte till i detta samhlle. De sm husen r gamla, vnliga; och man
finner snart att de inte bara har gavlar, utan ven lngsidor med tcka
fnster p, och till och med portar, dr man knner sig hgad att stiga
in. Hr r inte tecken till frnmt, varken av den hgadliga
riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt
borgerskap, inte heller av det urfrnma, som finns hos den
sjlvstndiga delen av bondestndet och visar sig i dess stt att vara:
nej, hr ses allenast det medborgerliga av ansprkslsaste slag. Man
tror att alla husen tillhr skutskeppare, glasmstare, borstbindare,
fiskare.

Klart r, att hrmed frsts bara det Strngns som mter den ifrn sjn
uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer s lngt
som till domkyrkans upphjda, trdbevuxna kulle, i vars grannskap
biskopshuset och ngra till antyder en hgre vrld. Men sergeanten, med
sin glasmstarflicka under armen, hade nnu inte gtt t hjderna. De
hade inte en gng gtt till torget. De hade, till fljd av hennes utrop
om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den mrkvrdiga
Strngns-labyrint av sm krokiga gator och hus, som befinner sig mellan
sjstranden och torget. Hr frde han sitt sllskap till en hg trappa,
som frn sjlva gatan ledde utfr och ned till en grd. ver grden gick
de till husets port. Hr, viskade sergeanten, bor den rika frgaren, som
tillika hller en artig och proper restaurang. Vi skall f se hur snyggt
de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade,
att Lidkping var nnu vackrare.

De steg ver farstukvisten och kom in i huset uppfr en trappa igen,
vilken ledde till ett stort rum i andra vningen med sknk uti. Det var
sledes ett slags vrdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanfr
disken. Lt oss f ett av smrummen hr--det dr till hger--eller det
dr till vnster--lika gott--och frukost. Vad finns?

Hallon och grdde.

--Ngot stadigare?

Stekta morkullor--frsk lax--

--Lt s vara; men lt det g fort. Och (viskade sergeanten, i det han
frde in sin bekantskap i det vnstra smrummet, men i drren fortfor
att tala till mnniskan med tallrikarna)--ett par glas krsbrsvin!

Nr de bgge trtt in i det lilla rummet, och fr trevlighetens
skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stngt drren, tog Sara
Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med
mrkbrunt, glnsande hr, vl benat, utan lslockar vid tinningarna
(sergeanten pminde sig, att de frsvunnit tillsammans med
kambrikshatten); men ett par egna, likvl, och ganska ntta, sittande
bakom vartdera rat. ven handskarna--couleur de lilas--drog hon av och
blottade tv sm vita, fylliga hnder, som aldrig tycktes ha sysselsatt
sig med grovt arbete, men kunde tla den anmrkningen att vara litet
breda, frsedda med fingrar, som, fastn innerligt behagliga och prydda
med sm gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
fingrar aldrig spelat luta, rrt tangenter, frt penslar, eller vnt om
blad i fina bcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det
tog sergeanten fr avgjort; nnu skrare var, att de aldrig frt spaden,
mockat, bultat kok eller dylikt; dremot lmnade han osagt, om de inte i
sina dar kndat kitt, ty kitt gr vitt och mjukt skinn. S pass om
hnderna. Personen i vrigt var annars alls inte kort eller trind, utan
ganska smal och snarare litet lngvxt.

Flickan satt inte frlgen p tu man hand med sin sergeant. Hon brt av
en liten lavendelkvist ur en kruka i fnstret, gnuggade den mellan
hnderna och luktade sedan p sina fingrar med vlbehag. Sergeanten, fr
att inte vara sysslols, brt av ett blad geranium och gjorde drmed fr
sin del p samma stt.

Ett vackert och just ett ntt rum! utbrt hon. Ja, och se en s galant
dragkista. r det valnt mtro, eller ek? nej, det r visst polerat
prontrd--kan det vara apel?

Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstder, kunde inte
ge besked om det. Men i stllet vnde han sig till ett annat freml och
utbrast: Minsann! bred, frgylld ram kring spegeln! Men det r nu
avlagt; br vara mahognyram.

Mahognyram?  d! jag vet vad som r bttre: att gra sjlva ramen kring
spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit ver
sedan man skurit rutorna. Sdant stter man ihop till hela ramar och
lgger mlat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: d r det s,
att man speglar sig i sjlva spegeln, men p ramen ser man fr sitt
njes skull, och man kan lgga vad slags papper man vill under; det kan
bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det?

Hon syntes hrvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just
nu kom det bestllda in: en mjllvit, fast inte fin servett lades p
bordet, och drovanp sattes nytorkade tallrikar.

Men tnk om de reser ifrn oss med ngbten?

--nej, svarade sergeanten. Dessfrinnan skall skjutas signal[2]; och
sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.

Hon, som burit in anrttningen, hade nu ter gtt ut, och drren var
stngd. Sergeanten tog sitt glas krsbrsvin i hand och sade: Skl p
resan!

Sara Videbeck tog utan omstndigheter det andra lilla glaset, klingade
med sin vrd, nickade fryntligt och sade: Tack!

--Ett ord, s gott som tv, innan vi dricker, infll sergeanten. Det r
hinderligt och frargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och
sedan s--jag vill aldrig gra ngon ledsen, ond eller sttt--och--par
exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--s lnge vi
ter tminstone eller--

Du?--ja, det m vara sagt. Med dessa ord klingade hon nnu en gng,
saken var uppgjord, och krsbrsvinet dracks.

Sergeanten blev som en ny mnniska, sedan denna sten fallit frn hans
brst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
frekommande. Men den vackra glasmstardottern, dremot, undergick inte
ringaste frndring. Hon satt vid bordet, t och tog fr sig,
visserligen p ett rtt behagligt stt, men ngon hgre grace syntes
inte mycket i dessa tbrder. Hon kallade sin nya bekante du i vart
ttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller frnmhet. Hon syntes
ondligen hemmastadd.

Sergeanten, som, tminstone i avseende p fasonerna, knde sig
verlgsen, var desto lyckligare av denna knsla, och sade: Bsta Sara,
litet mera hallon? den hr grdden var ju ganska god?

Prktig! tack! jag minns drnere vid Lunds brunn i fjol somras--

Han gick ut och bestllde mera hallon.

I detta gonblick smllde signalskottet frn ngbten.

Se s, sade hon, steg upp och satte handskarna p sig. Ge hallonen
terbud.

--Bsta Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
stranden.

Nenej! precis r bst att vara. Frga vad det kostar? tillade hon, satte
schaletten p sig och drog upp en nsduk, varur brsndan framstack.

--Vad? infll sergeanten; det r jag, som--Fort, fort! Hon gick nu sjlv
frbi honom fram till disken i salstugan, och frgade vad anrttningen
kostat.

--En rdr 24 sk.

Hr, kra mamsell! (hon tog upp ur sin grna silkespung) r 36 skilling
fr min rkning: det gr hlften. Adj, jungfru! nickade hon drefter t
uppasserskan, som burit in.

Nicken, bde t mamsellen och jungfrun var vnlig, men av det verlgsna
slaget, och tycktes innebra, att hon inte rtt synnerligen efterfrgade
ngotdera slaget.

Sergeanten,  sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han
som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var
redan i drren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i lpparna
av frargelse och gick ut efter.

D de kommit p farstubron, gtt ver grden och skulle stiga uppfr
trappan till gatan, gjorde hon en liten rrelse, varav kunde slutas, att
sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han ocks.

Tack du, som frde mig till detta hyggliga stlle! yttrade hon halvhgt
med den vackraste rst, och rrde hans hand med sin, liksom till en
sakta klappning. Bor en rik frgare hr, du? h kors!

--Inget att tacka fr, svarade han. Du betalade ju sjlv! tillade han
inom sig med grmelse.

Jo, du skall ha mycken tack: jag var rtt hungrig. Beskedligt och ntt
folk r det hr vart man vnder sig: och den hr staden heter Strngns?

--Ja. Jag skulle s grna vilja fra dig upp till domkyrkan fr att se
de strre delarna av staden; dr har man vackra, skuggrika trd att
spatsera under.

 lappri. Nej, vi mste ned till ngbten. De vntar redan.

Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande grnderna,
vinkade Sara med vlbehag t alla de sm knutarna, hon gick om; och,
rtt som det var, yttrade hon:

--Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle ocks vilja veta vad du har
fr ngot till frnamn?

Albert, svarade sergeanten.

--Alber--lt mig se?--ja, det r riktigt: det har jag lst i almanackan,
eller hur? Jo, s dptes ocks snickarlderman Ahlgrens son, som jag
stod fadder t i fjolsomras. Han r en rar gosse, skall du se, Albe;
blank i gonen som emalj.

Du r ju hemma i Lidkping? och reser frmodligen dit nu? tillt sig
sergeanten att frga.

--Frsiktigt! kliv frsiktigt! sade hon, fr de var just nu p den
brckliga bron. Men utan fara kom de in ver landgngen och befann sig
p nytt i ngbtens vrld. Man gick ifrn land, hjulen brjade vlva sig
omkring; rkmoln och ett dovt dn utgjorde den simmande drakens avsked
frn Strngns.

FOTNOT:

[2] Detta brukas inte nu vid avresan frn en stad, blott vid ankomsten.




Tredje kapitlet

  _Den, som vill skra glas, min herre, han mste ha diamant!_


Sergeanten hade bestmt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin
bekantskap en artighet. Han gick drfr ned i matsalongen och begrde
ett sklpund konfekt. Fanns aldrig till salu p ngbtar, svarades
det--S fr fan! finns hr d apelsiner? snt tycker jag ligger dr
framme i korgen?--Ja.--Gott, ge mig fyra.

D han kom med sin frukt i handen, fann han dcket p fljande stt
upptaget och ordnat. Strre delen av det bttre folket--herrarna,
fruarna och barnen--hade gtt ned i salongen. Ngra par satt vl p
akterdcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles
sovande, dock i full ouppmrksamhet p allt vad som omgav dem.
Dalkullorna, lngst framme vid frstven, syntes nedlutade ver de
ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra  fem frut omtalade
jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hlften uppvecklat
segel. Kaptenen var frmodligen i sin hytt; han sgs inte p dck.
Maskinisterna gick p i ergastulum. Var r d min skra? frgade sig
sergeanten.

Han upptckte henne slutligen sittande p en grnmlad spjlsoffa, som
stod vid relingen i nischen bakom ena hjulverbyggnaden. Sergeanten
fann en s avskild plats ganska angenm, gick dit med sina apelsiner,
satte sig bredvid henne och bjd.

Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin brs.

--S fr miljoner hundra sjutton granater! tnkte sergeanten, med blodet
uppstigande i ansiktet: hon mtte vl inte nu bums och kontant vilja
betala mig fr apelsinerna? Det hr lgre borgerskapet ger jag ...

S illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en
kniv med plterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt
rckte t Albert. Sedan skalade hon en t sig, skar den i sex delar och
brjade lta sig vl smaka.

--Tack, bsta Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Drp begrde
han och fick lna hennes kniv till snderstyckande av sin frukt. Han
besg kniven med en viss undran; den var utmrkt trubbig, ja alldeles
rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I vrigt var den ny
och tmligen vass p ena sidan. Han brydde sig inte vidare drom utan
sade efter en liten stund: Nu, Sara, mste vi bli nrmare bekanta, och
du skall sga mig hur nra slkt du r med din moster, hon dr, som ...

Inte kom med i morse? Det blir inte svrt att sga, kan jag tro, hur
pass nra slkt jag r med min moster.

--Javisst, men ...

Ja, jag r rtt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla;
hon har nu ftt lov att ta sig egen skjuts, eller fara p
Gteborgsdiligensen; och man fr se var vi kan sammantrffa p vgen, om
det alls sker. Kanske drjer hon nu kvar i Stockholm, d det gick s dr
tvrt fr henne vid sjlva utloppet. Jag har en annan moster till, skall
du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidkping och ser om min
sjuka mor, medan jag r bortrest. Men den hr moster Ulla har lnge
varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa t hemorten med mig fr
att ruska p sig litet; och det var dumt, att hon skulle frsla sig;
men det gr hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var ocks ledsen fr min
egen rkning; det r alltid gott att ha en moster, eller s, med sig nr
man frdas. Man jag var sker, det skulle inte sl mig felt att trffa
ngon resande nd p vgen, som--t sjlv, Albe! inte ter jag ensam
upp alla de hr.

--Tack, sade han, glad att ven f yttra ett ord. Frdas du ofta till
Stockholm? Det r minsann en lng vg emellan Stockholm och Lidkping?

Jag har aldrig varit till Stockholm frr. Jag behvde det nu, fr att
falka p olja och diamanter, och bese det nyaste modet.

Sergeanten sg undrande p flickan och teg. Olja? tnkte han. Jag mste
helt och hllet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste
modet? Han mtte hennes figur frn topp till t; den var minsann ocks
rtt elegant, nmligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhgt:
Diamanter?

--Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
duger, du? Nenej men. Att sl eld med, likasom i ett gevrsls, det gr
flinta an till, men se, den som vill skra glas, min herre, han mste ha
diamant!

Hennes gon ppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfdd,
hg sjlvknsla. Hon syntes nstan stolt, ehuru stolthet aldrig annars
visade sig i hennes blick, utom vid de tillfllen, d hon vnde ngon
ryggen. Ocks sjnk hon genast ned till frtrolighet igen, d hon mrkte
att Albert var p vg att i hpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi
har alltid tagit kritan ifrn Gteborg annars, och kunde ha gjort s med
oljan ocks men min mor fick brev om, att den skulle fs fr 12 skilling
bttre per kanna i Stockholm, och s roade det mig att fara hit upp och
hra efter, d jag hade en moster hr frut att bo hos. Men det nya
modet, som de talade s vitt om i Lidkping, hur de nu uppe i Stockholm
skulle ha hittat p att frga glas till kyrkfnster, det bryr jag mig
inte om. Inte har jag sett sdant i Stockholm; jag beskte med flit alla
kyrkorna i den staden, och det var inget ltt arbete, ty de var
odrgligt mnga; men dr fanns inte frgat glas i en enda. Jag vet inte
var den osanningen r kommen ifrn, om inte frn Uppsala, dr en
assessor lr hlla p att mla fnstren i ett altarkor. Jag ville eljest
lra mig det; ty vi har mnga bestllningar av kyrkfnster bde
till--ja--och nda ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen mnniska,
som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig
frtjnst, om vi kunde frga glas p verkstaden. Vi skulle d vara de
enda, s nra, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av
oss, s fort ngot sprcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hr att det
modet brukas ingenstans, och d r det heller ingenting vrt. Diamanter
fick jag rara, s jag r ganska njd med resan; och olja sen ...

Men vartill i Guds namn brukar du s mycken olja?

--Till kitt, vet jag. Vartill skulle vl olja hr i livet annars vara?

Men varfr reser inte din far sjlv i s viktiga och lngvga affrer?

-- min Gud! han r dd fr sex r sedan. Det var en annan sak.

--Och min mor, stackare, har sttt fr verkstaden sedan, med rttigheter
som nka, frsts; men hon har p hela tv r legat till sngs jmt, s
jag kan sga att det r jag, som ensam str fre.

Men sg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple r du d, ifall jag
trs frga?

--Tjugofyra r och litet till.

Vad? r det mjligt? jag tog dig fr aderton r. Sdana kinder--denna
hy ...

--Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton r. Man sger, att
fiskalsdttrar, mamseller och frknar giva sig ut fr yngre n de r,
ssom jag hrde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner fga heder
uti, att se gammal ut vid ett ungt ratal. D hller jag vida bttre,
att gra tvrt om. Hur pass till ren r ... om jag trs frga?

Jag? vi r nstan jmnriga; jag r tjugofem r.

--Och jag, som tog dig fr en person om sina nitton r allenast, vilken
nnu inte passerat graderna. S frankt br du dig t.

Graderna? ja, kra du, fr att vara uppriktig, dem har jag inte nnu
passerat och kommer kanske aldrig s vida.

--Vad ... vad r du d fr en?

Blott underofficer.

--Sdana har jag frr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga
karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... dr gick dagdriverskor till
mamseller och ltsades dricka hlsovatten fr ett och annat: d var dr
ocks en svrm Vstgtadals- och Skaraborgsljtnanter, kaptener,
majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka ven ltasade m
illa och talade med mamsellerna. Men sg jag nnsin vid Lunds brunn
ngra underofficerare, s var det alltid rejla karlar med verkligt ont,
och som inte drack fr njet.

Men vad gjorde du d vid Lunds brunn, Sara? du, ssom frisk, hade vl
bara rest dit att njuta av den skna naturen?

--Jag var dr bara en dag, och hade min profit av askar. Jag mste
frdas dit fr att se efter ett par av vra lrpojkar, som blivit
efterskickade att stta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgsterna emellan, p
den 4 juli. Man r aldrig sker fr pojkarna; de slr snder varan; s
frstr de inte heller att skra; illa hanterar de diamanten. Som det
nu var ett betydligare arbete, for jag sjlv dit och ngrar det inte.
Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smrutor, 22 av smre grnt glas och
hr! ... 34 av sknt taffelglas. Dessutom slde jag tio glasaskar, sdana
som endast vi gr p verkstaden, med guldpapper under till lister; och
sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, nr de gr i
kllarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som
jag sger, jag sg dr endast tv underofficerare, allvarsamma karlar
med gikt, Vstgtadalare bgge. Hur kommer det till, att du kan vara
underofficer, och r blott en s ung mnniska?

I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som
... ja, ser du, jag r egentligen inte lngt ifrn officer ... sergeant.

--Schersant? n bra, som det r. Frga aldrig efter att bli officer,
ljtnant och dylikt skralt sllskap. Vad gr de dagtjuvarna annat, n
talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvllarna med
jungfrurna. Skrp! krs och kragar, tomma magar.

Paus.

Militren satt smskrmd vid hrandet av sin ppenhjrtiga vns
talfrmga och dristiga utflykter. Han visste med sig sjlv, att han
alltfr grna ville bli ljtnant, och hoppades vinna denna befordran
genom sin hemliga slktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han
visste ocks, att hans kassa fr nrvarande var gott nog frsedd till
det slags inspektionsresa ver vissa egendomar, vartill han under sin
sommarpermission blivit utsnd. Han ville drfr inte lmpa p sig de
svrmodiga rimmen: krs och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att
det dr glammet med mamseller och jungfrur emellant fallit honom i
smaken. Han blickade drfr bestrt p en Sara med s avgrande
utltelser. Han sg p hennes ansikte; de glada, vnliga gonen tycktes
st i motsgelse till hennes sista strnga tal; ja, nr han betraktade
de rda, fylliga, nstan sknt formade lpparna, med de jmna, vitt
glimmande tnderna innanfr, och en stundom framskymtande liten
tungspets av hgrtt fint slag, s kunde vl den tysta frgan frltas
en man, som han: har d ingen i vrlden kysst denna mun?

Sara sg ocks honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frgade
hon med en skr, mild rst: Vad r det du ser s p?

Helt ofrtnkt och djrvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om
ingen mnniska nnsin kysst den dr munnen?

Ett hastigt vergende leende var hela hennes svar, och hon tittade bort
ver Mlarfjrdarna. I hennes blick syntes hrvid inte det minsta
koketteri, eller skimmer av elakhet: men  andra sidan inte heller
ngonting just romantiskt, svrmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting
av ofrklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert.
Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: !
det gr an!

Uppmuntrad drav, att hon tminstone inte avvisade honom, vnde nacken
till eller gick sin vg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna sga dig
mycket, bsta Sara, av samma slag, som du sjlv omtalat att man brukar
till mamseller och jungfrun jag beknner till och med, att jag inte r
ovan vid detta tal. Men du har frklarat fr mig, hur du hatar det: jag
vill inte en gng nmna om hjrta, eftersom jag minns frr i dag ... och
dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjrta vara av glas; och jag,
jag ger inte i mitt vld den diamant, det enda vapen, varmed mrke
skulle kunna ristas i ett sdant.

Skall du stanna i Arboga, dit ngbten kommer i afton, Albert? Hon
frgade detta med ett genomtrngande gonkast.

--Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo hrad, till vissa
egendomar, och sedan kanske nnu lngre in i Vstergtland.

D ker vi tillsammans (ter ett genomtrngande gonkast) ... s kan vi
ha tv hstar fr parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser,
du har inte eget kdon med dig. Bondkrror r elaka att ka p, och
skjutspojklymlar vid sidan, det r inte mitt folk, de r sllan rena.

Sergeanten sprang upp och skulle vl ha slutit henne i sin famn, om de
inte varit p dck. Hon har hjrta! tnkte han.

Stt dig ned, Albert, s skall vi tillsammans roa oss med att rkna ut
skjutspengarna. Hjlp mig, om jag tar fel; mitt strsta nje r att
addera i huvudet. Fr nu se: frsta hllet, frn Arboga rknat, r ju
till Fellingsbro?

Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han
nyss vunnit en fullmakt. Hon var ocks i detta gonblick, tyckte han, s
strlande, eller rttare, s ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak
... nnsin kunde bli. Allt var s frnuftigt och klokt, och ndock
tillika s intagande.

--N, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt ltt p handen
med sin ena couleur de lilas handske, som hon frsiktigtvis avtagit
redan d hon skalade apelsinen.

Till Fellingsbro gr vgen alldeles riktigt, och drifrn till
Glanshammar, sade han.

--S Vretstorp?

Nenej du. Vi mste genom rebro och Kumla frst.

--Och s Vretstorp, det r skert. Drp Bodarne och Hova, och s r vi
hemma.

Vad, r du hemma i Hova?

--Jag r hemma i Vstergtland, och s fort jag satt min fot p marken
vid Hova, s r jag strax hemma. Hrvid strckte Sara ut sin ena lilla
fot och satte ned den helt bestmt och vstgtiskt p dcket.

Albert fick nu nytt tillflle att beundra den vlgjorda vackra kngan.
r det dr Lidkpingsarbete? sade han.

Vad fr slag?

--Jag menar, om de har s bra skomakare i Lidkping, att ...

Det r en sttlig, ja en rar stad! har du d aldrig varit i
Lidkping? ... skomakare? ...  d! vi har skrddare, finsmeder,
grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. ven
handlande, och en rik kllarmstare p gatan ett stycke till vnster
frn torget; fast det hller jag fr illa, ty sdana lever p andras
frdrv och ondiga utgifter; men hantverkaren gr det som duger och
blir kvar i vrlden. Vart tar kllarmstarens varor vgen? Han r
kommissionr fr Gteborgsdiligensen och hller en stor, stor balsal,
dr officerare med mamseller och frknar hller assembl. Det r ngot
fr bal-dansar, skall du se! Men jag gillar nd inte kllarrrelsen;
vore folk folk, s fick sdant folk snart flytta ur Lidkping och dra
ddan. Men nu r det s, att mnga vill dricka, spela och dansa, och ...
dr r en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fnsterlufter i lngden, om
jag minns; och 24 rutor i var luft!

--r d du, Sara, inte alls road av att dansa?

Nr jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam fr
mig sjlv, d hnder det att jag dansar ibland; men det r utan fiol.

--Det var en kta ordentlig vstgtska! tnkte sergeanten. Men hon sg
s ondligen mild, s nstan rrande ut i denna stund, att han teg.
Litet drefter tillade han: Att din mor skall vara s sjuk? tnk om hon
r dd, Sara, nr vi kommer ... nr du kommer dit ned?

Ja, Gud vles det, stackare! Hon har ingen rtt gldje haft i livet.
ngest och sorg jmt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det r inte
mycket bra, Albert.

--Du talar alltfr bedrvligt. Men om hon lgger sig att d, hur gr det
d med din verkstad?

Ja, d r det slut med rttigheterna, och jag kan inga f av
magistraten, det vet jag; men jag har nog tnkt ut det nd.

--S?

 ja, det kan jag nog bertta, fortfor hon, smg sig nnu litet nrmare
Albert p spjlsoffan, och sg sig om, liksom fruktande att ngon
obefogad skulle hra hennes hemligheter. D dcket likvl, ssom frut
nmnts, t detta hll var rent frn folk, vnde hon sig ter till honom,
sg hgst frtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
luften, stundom slende hans arm lindrigt med den.

--Jag har funderat ut, hur en flicka utan frldrar och syskon, som jag,
skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillrckligt och
fullt upp redan med linne och gngklder, fr mnga r, och sliter inte
stort: vilket en inte gr, nr en r aktsam. Nr nu min mor dr, fr jag
inte lngre skra till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader;
det skall skrmstaren ha. Men det r en egen konst, vet du, som ingen
kan i Lidkping, mer n jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda
krita med olja s riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner
... (dimensioner sger man om sjlva glasens vidd i lngd och bredd, men
proportion sger man om rtta tillblandningen och mngden av krita och
olja tillsammans: de bgge orden brukas blott i vrt mbete och du
frstr dem inte, Albert) ... n, nu vill jag bara sga, att jag
utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer n jag vet;
och drav blir en kitt, s stark, att inte det bittraste hstregn kan
upplsa honom. Den skall jag tillverka och slja t alla mbetsmstare;
ty de mste kpa drav bde i Lidkping, Vnersborg och Mariestad med,
bara de f lra knna den. Och de veta av den redan; ty jag har ltit
mina pojkar p sina resor utbasuna den. Jag sljer hemma p min kammare.

Men, ssom ogift, r du ju frsvarsls, och ...

--Det skall man se. Med en supig och svr man, ssom min mor stackare,
d vore jag tvrt om frsvarsls och usel. Nej, minsann, jag skall reda
mig just som jag r. Den lilla grden vid Lidan rr vi sjlva om. Det r
ett ganska litet trhus, ssom ett av dem dr uppe i Strngby ... trng
... hur var det ... ja ...

Strngns.

--Och nr mamma dr, tillfaller grden mig. Stackars mor! men hon lever
nog nnu ett par r. Likvl, nr hon dr, s vet jag av borgmstaren,
att jag med hus och tomt inte vidare frsvar behver, fast ogift. Huset
rntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanp; och
nere p botten bor jag sjlv.

Men som jag r van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte
sitta fr mig sjlv jmt, utan jag mnar ppna bod ... en liten bod
... med handel, som kvinnfolk fr skta, och som inte nnu blivit lagd
under skr. Jag mnar i min bod slja askar, fina, vackra, av glas med
underlagt kulrt papper, som jag gjort i flera r och som lantfolket r
rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja,
jag har lrt mig stta folium p glas, och drav skall jag gra sm
speglar t socknarna. Kanhnda tar jag ocks in i min bod till
kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vvnader, lrfter,
nsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig fr siden, som ligger
under skr. Det skall inte bli en s liten handel, nr en r hygglig mot
folk vid sin disk; och jag sitter i min bod frn tio om frmiddagen till
fem p kvllen, lngre r inte vrt. Fre tio om morgonen, innan jag
slr upp boddrren, frfrdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
kvllen blandar jag kitten t alla mbetsmstare. Det skall bli en god
handel och ett glatt liv!

Saras gon, mun och kinder sken hrvid. Men sergeanten frgade: Skall du
d sitta s inne hela ret om, och aldrig se dig om ute eller andas den
hrliga lantluften?

--I soluppgngen gr jag ut p vgen t Truve. Det gr jag var morgon om
sommaren, nr det r klart eljest.

Tru ... vad r de fr slag?

--Det r Truve, vet ja. Det r Richefts skna herrgrd p
Mariestadsvgen, d. Om bara vgen emellan staden och ditt inte var s
hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte drom, jag gr den inte s
ofta. Mnga morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och
andra rosor i fnsterna; och lavendelkrukor skall jag lgga mig till
med. Dessutom ser jag Lidan utanfr fnsterna, och sknare  finns
inte. Vill jag se mera vatten, s har jag stora Vnern att skda, nr
jag frn fnsterna blickar utt gapet vid Kllands: den har jag, bara
jag tittar ut som t stadsbron till.

Och nr du blir gammal, vackra Sara?

--Om jag lever till en femtio r, s tnker jag fara p marknader med
varor. Ty s lnge jag r ung, r det bttre att sitta hemma i min lilla
handelsbod.

Man gr grna in till en disk, dr en s tck handelsmaninna sitter och
sljer, infll han.

--Men den tiden r det styggt att resa p marknader, fortfor hon, litet
bortvnd; man rkar ut fr ... ja. Blir jag t femtio r, d tnker jag
det skall vara verstndet; d tr dremot handeln bli klenare hemma i
boden, och jag vill d frska p marknader, om jag inte dessfrinnan
lagt ihop en summa, s jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en
kan leva mycket ntt och nd m ganska vl, s snart som ... (hr sjnk
hennes ansikte och uppsynen mrknade).

Nvl, min Gud! vad menar du?

-- jo, jag menar, s framt en aktar sig fr att ha en plgare, som ter
upp och frskingrar i ondan och i slarv allt vad en med mda och hga
samlar. Vad btar d att vara ordentlig, nr plgaren r desto mer
oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med
lust och frjd, nr en ingen hjrtans lust har, men ngesten sitter i
halsgropen ...

Jag frstr dig inte.

--S? Hm.

Fr Guds skull bertta vad du menar!

--Ja, det r allt ngot att bertta, kanske. Jag var ute en
Michaelikvll med min mor: det var mot hsten och blste, och hennes hr
for kring huvan. I frtvivlan sprang hon upp t den stora stadsbron, som
gr ver Lidan hemma i vr stad; jag var d femton r, och sprang efter.
Jag tnkte att hon i sin rysliga vnda skulle hoppa ned i vattnet. Men
nr jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid
broledstngen och sg sig om. Dr var ingen gngare ute. Fr din skull
vill jag lta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du
blir nnu litet strre. Men ve och frbannelse ver den hr! tminstone
_den_ skall jag bli kvitt! Hrvid sg jag fradga av raseri, tror jag,
st kring min mors lppar; hon ryckte sin guldring av fingret och
kastade den lngt bort i Lidan.

Sergeanten bleknade: han pminde sig ngot ditt i dag morse vid
ngbtsrelingen.

Din mor lr ha varit litet otlig i ktenskapet? undfll honom.

--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande gonkast och glmde
sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare rst. Tjugo
gnger sparkad hst, som tjugofrsta gngen sparkar igen, r inte
otlig. Och det r visst och sant infr Gud ... sade hon slutligen, med
en knappt hrbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som
ideligen pminte om, och sade och frkunnade, att min mor skulle bli
allt bttre ... eller _dlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna
plgan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart smre r
ifrn r. Ifrn den strsta ordentlighet och snygghet blev hon till slut
osnygg, otck och slarvig, s jag grt drvid. (Sara grt just nu.)
Ifrn att vara en from och gudlig mnniska, ville hon till slut inte se
i psalmboken ... och p sistone ... ack ...

Hmta dig!

--nnu i dag ligger min mor till sngs, och vet du varav? gundaste oss!
av ... fylleri. Det r inte bra av ett fruntimmer, Albert.

Sergeanten steg upp, knde en kall svett under sin tschakot, tog av den
och svalkade sig med nsduken. Kanske korsade sig ngra av hans bsta
planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och gde inte ett
frstockat hjrta. Han tyckte synd om mnniskorna; inte heller var han
tillrckligt halvlrd, fr att komma med den vanliga falska frasen, att
illa var bra. Fattad av bestrtning och undran, kom han likvl bort t
ett hll, dit militrer sllan nalkas; han satte sig frtroligt bredvid
sin i hast s ppenhjrtiga vn och frgade: Sg mig uppriktigt och rtt
fram, Sara, r du vad man brukar benmna en lserska?

Lsare ...  d: visst inte. Sdana finns i Vstergtland nog, mig
frutan.

--Men du lser ndock stundom i Skriften?

I Bibeln? Ja.

--D knner du ocks Guds frsta, stora, allmnna bud ... frlt, det
lter litet ... vxer till, frken eder och uppfyllen jorden. Skall
detta bud inte uppfyllas?

Efter litet betnkande, dock utan frlgenhet, svarade hon: Det dr
Gudsbudet innehller ju ...

--Att man och kvinna skall vara tillsammans ...

Men inte innehller det
budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i
vrlden, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som
helst bliver henne kommen av varjehanda hndelser och tillstymmelser.
Jag vill minnas det str, att det dr skall vara mnniskan till en
hjlp: det skall vl d inte vara till ens fall? bde sjlens och
kroppens fall, men mest sjlens. Utan, liksom man fr undvika och g ur
vgen fr en stor fara, olycka och nd, och framfr allt lta bli att
umgs i ont och frdrvligt sllskap, s br man vl ock f undfly ...

I detsamma hrdes ett starkt knakande framme i ngbtens frstv, och
kaptenen jmte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget vrre
n en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspnda seglet kom
att fladdra en smula vrdslst, och slngde en stund hit och dit fr
vinden. Man var nu kommen ut framt ett av Mlarens strre vattendrag,
Granfjrden, dr det vid vergngen till Blacken nstan alltid drar
friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i
rrelse: dcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen frut
inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, krp upp ur sin undre
vrld, salongen. Efter ngra minuters fladdrande fick man in seglet, och
det sattes i en ny stllning efter vindens fordran. Allt blev bra och
lugnt igen, ehuru blsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som gr
med kraft av en inre eld, frgar inte stort efter vind och vg, utan
lper sin skra bana fram, antingen det blser mot eller med, eller,
ssom nu, p sidan. I Granfjrden finns flera farliga punkter, dolda
skr och blindklippor; varfr mnga frlisningar hr timat, den tiden
man seglade utan eld och ofta mste lovera. Den skickligaste styrman sg
sig d, oaktat sin knnedom om prickar och klippor, ur stnd att alltid
undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, gde
annat n dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka
hur han n vnde dem och hur han loverade, dock nd inte sllan
strtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman p en
skuta r ju i alla fall inte mer n mnniska? Nu, d man driver sin
seglats med eld, gr man rakt p mlet, utan lov, och nyttjar inte segel
oftare n nr vinden str s, att den tjnar till drift. Styrmannen
mste visst ocks nu knna prickar och blindskr, det frsts; men med
kunskap om dem kan han ltt undvika dem, om han inte r ett nt. Den
enda stora fara vid ngsegling r att brinna upp; men ven hremot kan
man genom pannans konstruktion ta sdana frsiktighetsmtt, att det
sllan eller aldrig intrffar.

Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastn den naturliga fljden av
rrelsen p dck blev, att sergeanten och Sara avbrts i sitt samtal
rrande mnsklighetens strsta problem. Sergeanten, driven av sin raska
natur, hade sprungit stad och nappat i seglet, ngbtskaptenen till
stort gagn och nje. Fljden blev en brorskl dem emellan, dr nere
under dck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur
middagsmltiden p fartyget gick till, ty drom har en dckspassagerare
fga begrepp. Han mrker blott p solens snkning emot horisonten och p
sknkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen
mste vara passerad. Salongsinvnarna har avgjort den affren
sinsemellan; och nr ngra troglodytfigurer, litet gladare n vanligt,
eller tminstone mindre fula under gonen, vid denna tid upptrder ur
gmstllet, s kan en av folket (frdckspassagerarna) frst, att
herrskapet plgat sig. Det r sant likvl, som denna berttelse ven
frut anmrkt, att en och annan dckman, av djrvare natur, kan f
tminstone g ned i matsalongen och dr hastigt och lustigt f sig en
bit, och g upp igen. Men de kvinnor, som tillhr folket, har det
verkligen svrt. Hur de lever dr framme p dck har mngen gng
frundrat historieskrivaren. Det anses inte rtt anstndigt, att de fr
mat med sig eller fder sig sjlva. Och av den allmnna stora kosten,
som ngbtskket tillagar, fr de grna intet, d de sjlva inte har
bttre n dcksplats. Kanske hnder att ven bland dessa kvinnor ngon
djrvare finns, som gr ned i troglodytismens adyt och fr sig en
godbit, varmed hon sedan upptrder i friska luften. Men det hlls inte
fr modest gjort av henne. En vlgrande historia r det nu med kaffet,
som inte r mat, men bra gott likavl, kl. 4  5. Det kommer sjlv upp
ifrn adyten, langat p dck av jungfrur, som, ifall de inte r alltfr
buttra, lter tala vid sig, s att ven en stackars dckmnniska kan f
sig en kopp. Sara passade p och bekom verkligen en: hon sg ocks s
vl och snygg ut, att, hucklet oberknat, kaffebrerskorna grna ville
ha rknat henne fr herrskap. Obegripligt frekom sannerligen, att hon,
vars brs med silvermynt man flera gnger gnat, inte kpt sig
salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det mste
ha kommit av hennes krlek till ppen luft, och av avsmak fr elak lukt
eller adyter i allmnhet.

Under det hon drack sitt kaffe och beslt att begra en kopp till,
pminde hon sig med innerlighet, gldje och tacksamhet sergeanten
Alberts frslag, att fra henne i land till den lilla trevliga rdmlade
smstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och dr hon kommit i
tillflle att utan hank och trassel f en snygg, god anrttning, vilken,
med sitt namn av frukost, dock fr henne betytt middag, och gjort att,
sedan hon nu ftt kaffe, knde sig mtt, lycklig och fri. Sergeanten
sjlv hade mer slukande anlag; och liksom denna berttelse frut
anmrkt, hur han redan p frmiddagen ett par gnger varit och anlitat
sknken om hjlp i de svrigheter han d utstod, s var han nu ter
nere. Hans uppkomna frtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp
och ned utan all bvan, allt som han ville, s ofta det pkom; och man
behvde en enkom knnedom av hans biljett, fr att veta, att han i
sjlva verket inte tillhrde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var
och nr han t, sgs inte; det frmodas blott, att han intog middag. Han
var ung och hade friska behov, sdana som Gud skapat; men han var fr
ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otck eller annars troglodyt. Inte
han heller tycktes trivas i adyterna; han gick s snart han kunde upp
ifrn dem, och mste ha varit en srdeles vn av den luft, som blste
vid frstven; ty dr hll han sig mest och hade nu tnt sin cigarr
igen.




Fjrde kapitlet

  _D lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
  mot karmen. Du r utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fll
  ihop dina ansprk_


Sara Videbeck sg om sina saker, och dem hade hon i kappsckar, ven p
frdcket. En lr hon i synnerhet ha varit rdd om. Ty vid ett
tillflle, d ingen annan person stod dr lngst framme, passade hon p,
klappade cigarr-rkaren frtroligt p armen och sade: Du tycker ju om,
Albert, att jag ber dig om en liten tjnst? Jag har hr en kappsck, den
dr med mssingsbokstverna S.V. p: laga, att ingen stter sig p den!
jag har ifrn brjan och hela dagen haft den liggande under seglet; men
vid det dr sista rumsturet drog de fram bde ett och annat, seglet r
uppe, och min kappsck blott och bar.

Albert tog cigarren ur munnen, sg p henne och sade: r kappscken s
m, att inte en gng en s ltt kropp, som din, fr sitta p den? annars
kunde han lttast vaktas p det sttet.

--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst ngon annan.

Har du fullt med diamanter dri?

-- d!

N men vad? fast frlt mig, det angr mig inte, var trygg och glad, och
g sjlv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsck.

Sara tackade honom med en blick, som om kappscken varit hennes eget
hjrta. Hon gick bortt att bestyra ngot med diverse skrin, som hon
satt avsides p dck.

--Vad kan flickan ha i kappscken? tnkte Albert, dr han stod, tittade
ned p de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lng rk ur cigarren.
Hon r minsann nd en rik docka, det slr aldrig fel. Fast det bryr jag
mig inte om; pengar fr jag nog ifrn (hr mumlade han ett
hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min
givna intendentprocent. Bokstverna r rtt vl gjorda; de har
mssingsslagare i Lidkping, som duger. Skall jag flja henne s lngt
som nda dit? jag borde annars vid Mariestad ta av frn stora vgen och
ka int. Ja, f se. Lngt dit nnu. Hr hit, jungfru dr med brickan!
langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte g frn stllet. Djvulen, hon
hrde mig inte! hur skall detta avlpa? jag vill d nnu rka litet
nrmare in p stumpen, men det smakar hett och rken gr mig i nsan, fy
tusan djvlar. Kappscken r just inte stor; lng tmligen, men inte
bred; hon har skert glasskrin dr, eftersom ingen fr stta sig p den.
Men vem tusan skulle ocks vara ofrskmd nog att stta sig p den? det
vriga dckpatrasket hr har jag aldrig mrkt stta sig p annat n
tgverket, eller p pumpen och p kanonerna; det r ett ganska hyfsat
och beskedligt folk; de r s litet djrva mot andras saker, att par
exemple dalkullorna satte sig allenast p sig sjlva, hic est, de lade
benen under sig. Vilken ofrskmd persedel kan d Sara ha fruktat skulle
underst sig ... aha ... du skall f se, Albert, att hon menade dig sjlv,
och ingen annan, med den vackra bnen, att jag skulle akta kappscken
... baj miljoner s han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i
sjn: det hr gr ver tlamodet.

Just i denna svra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville
inte lta jungfrun, som jag bestllde cigarren av, tnda p den t dig
drnere, ty ... och dessutom kan hon inte rka, men hur skall du f eld,
Albe?

Jo se hr, infll han, kommer ngkaptenen spatserande med sin ypperliga
trabucos i truten. Frlt, bsta farbror kapten ... var s god och trd
ett par steg nrmare, s fr jag tnda; denna vackra flicka har satt mig
p en post, vilken jag ssom god militr inte kan lmna.

Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och sg p, och hon kunde inte
avhlla sig ifrn ett hgt skratt, d de bgge karlarna satte
cigarrndarna mot varann, med spnda allvarsamma gon observerade
spetsarna, och ivrigt arbetade p att det skulle ta eld. Det lyckades;
och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin vg. Med ett eget uttryck
av sllhet tog sergeanten bgge kindbenen pinfulla av ny, frisk rk
... ty man vet, att det r den frsta rken som smakar bst ... och
blste ut den hgst lngsamt: men blste den i sin tankspriddhet mitt i
ansiktet p Sara.

-- d! ropade hon och sprang nyo sin vg till den andra delen av
frdcket, dr hon hade sitt frut omtalade skrinbestyr.

Albert stod sledes ter ensam vid sin kappsck ... dvs hennes ... och
betraktade den sjunkande milda, tcka vstersolen. Man var nu kommen in
p Galten, den yttersta Mlarfjrden emot Arboga till. Albert stod och
sg p solen, ssom sagt r, men han sg ocks emellant p kappscken.
Han rkte lngsammare nu; ty han tnkte, om den hr cigarren blir slut i
ett rapp, s tr det inte falla sig lika behndigt som nyss att f en
till. Ja, helt skert har hon glas i kappscken; och jag tycker mera om
det, n om hon, ssom jag en gng trodde, hade glas i brstet, eller
hela hjrtat drav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag
skall inte blsa ut fr mycken rk i snder ... puh! ... lt vara, att
hennes sjl r av glas ngot litet: kan inte jag ha en diamant svl som
ngon? och skra? men djupt vill jag inte skra, det nnns inte fan p
s vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A p hennes
minnes emalj; det m jag vl f? det r vl inte fr mycket? ... puh!
Vacker r hon nr hon r allvarsam, men n vackrare nr hon ler, s dr;
och allra vackrast var hon nr hon grt ver sin mor: det r
besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plr annars bli ful nr
man grinar ... puh! ... men hennes gonvrr blev inte rda, utan stod
klara som ... nn, grten rckte inte heller lnge.

Ror i l! ror i l! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
pricken, din attan? Jaja, det brja skymma, tillade kaptenen godmodigt;
det r nu bst, att jag absolverar honom frn styret och gr dit sjlv.
Inloppet i Arboga  r inte ssom andra lapprisinlopp. Ror i l! i l!
stopp maskin, fr sju tunnor tusan! g ned hrifrn; jag stller mig dr
sjlv. Sg till att klyvarn tas in!

--Stopp maskin! stopp! hrdes till tersvar. Fartyget saktade farten,
och den skicklige kaptenen, som nu sjlv stod vid styret, fick tid att
ter rtta kursen, s att pricken lyckligen omfrs.

Mlarens innersta vatten, eller dess vstligaste begynnelse utanfr
Kungsbarkar och Bjrkskogs socknar, r fullt av sm grund, blindskr
och lantliga ventyr, som man alltid har ont av till sjss. Dessa sm
landspetsar, nrmast Arboga , r en fortsttning av de lga
Kungsrsngarna, vilka, likt en grn matta ytterst i vster, tycks ha
fr avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om
kvllarna, inte se grnsen bestmt emellan sjlva grsvallen och
Mlarvgen. Seglaren tar d sikte p taket av Kungsrs slott, som inte
ligger lngt ifrn mynningen. Det gick denna gng, ssom alltid,
lyckligt fr Yngve Frey.

Just som man kommit in i n, hrdes en grov, torr rst uppe p
ngbtsaktern tala till sin granne: Hur lngt har vi nu till staden? Sex
fjrdingsvg cirka, genmlde till tersvar en annan stmma, med uttryck
av hgsta beskedlighet, tjnstvillighet och iver; ljudet var en sopran,
likt en krings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott!
tertog basen och sg p klockan, hon r sju: vi r framme tta,
tminstone nio, och kan hoppas p ett ordentligt bord och riktiga
sngar. Orden vxlades emellan tv familjefder. Om min baron befaller,
sade sopranen (ven baron), s gr det ltt an, ganska ltt, om vi
passar p hr vid Kungsr och skickar en stafett, en kurir, landvgen
till staden, som bestller rum t oss; ty vid denna tid stter mycket
resande ihop.

--Kan det ske, kapten? frgade basen frnmt, men liknjt. Det gr
positivt an, javisst, visst, infll sopranen ivrigt, innan
ngbtskaptenen vid styret nnu sjlv hunnit svara.

--Det kan ske, sade denne fastn inte utan sitt lilla besvr.

P vad stt? frgade basen, trtt av s mycket talande.

--Jo, utan svrighet, ganska vigt, helt ltt! hoppade sopranen efter med
de snabbaste ord i vrlden. Den hederlige kaptenen vid styret sg sig om
betnkligt. Jo nnu, sade han, kan en slup g i land och tinga en karl
vid gstgivargrden druppe, som rider till staden, om det ndvndigt
skall vara. Men jag hoppas vi skall vara dr lika hastigt som han.

--ja, ja, ja, sade sopranen, vi hinner vl lika hastigt till bron,
med vr flinka kaptens tgrd; men sedan frsinkas, bortsinkas, borttas
mycken tid med att komma i land, s att det r alltid gott--vill inte
min baron det?--vi skickar en stafett, som bestller, och som tar upp
alla rummen?

M gjort! sade den smniga basen och stoppade in sin haka under rocken.
Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt nd inte lngre n
fram till kaptenen vid styret, som var helt nra. Bestll, bsta kapten,
bestll, bestll!

Kaptenen, s godmodig han var, tycktes besvrad av detta fjsk, men
ville likvl inte gra baronerna emot, utan ropade p en av sitt folk.
Gr jullen klar och far i land, och ... han sade mannen rendet. Du fr
ro efter oss sedan.

--Ja, baronen betalar besvret, det frsts, det frsts, frsts!
muttrade sopranen, vnd till kaptenen och med en halv pekning p den i
sin rock nedhukade basen.

Ngot r det vrt, svarade kaptenen tryggt, strk sig om hakan och sg
bort t de bgge strnderna, mellan vilka han styrde. Anblicken p hgra
sidan var vidstrckt och intagande. ngarna, i en omtlig vidd norr och
nordvst ut, lg versllade med miljoner vlmar, liksom de sm
oavklippta knutarna p avigan av en stor grn tapisserismnad.

Och allt det hr har Hrstadius slagit under sig? det r minsann en
pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade fr sig
sjlv. Den karlen blir innan sin dd bottenrik eller bottenfattig; det
r en pastor, som predikar med h. Han kan sga som det str i Skriften:
allt h r ktt; ty av dessa ngar, fr s gott arrende, har han grovt.
Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rtt ... har varit
beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slr under sig egendomar
i alla landsorter: inte bara vid Kungsr, utan ocks i Srmland: ja, i
hela riket. Har han inte arrenden nda bort fr fan i vld p skarpa
Uppland, i Sollentuna? det r d en ekonom till karl, den Hrstadius! S
pinar han sin arma kropp med att ka p bondkrra och flacka allt sitt
liv mellan sina arrendegrdar, och se efter och se efter. Det mtte vara
ett frbannat efterseende, att skta hemman i alla landsorter. Och nr
han skraltar s dr omkring, r han nd s tvr emot sin egen lekamen
att han endast njuter vatten. Hrstadius r vstgte, dri ligger
knuten; det r d en egen nation till folk! Men vad jag bermmer hos
honom r att han skall vara s rttskaffens och beskedlig mot alla sina
tusen rttare, drngar och spektorer; s att han till slut lr plga
ingen mer n sig sjlv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr
r man som frare av en ngbt. Kom hit! kom och styr! jag gr ned. Nu
r n nda fram till Arboga klar och ltt att hantera sig i.

Styrmannen kom p befallning, kaptenen lmnade honom rodret, gick sjlv
drifrn bort ver dcket, och kom s trappan utfr till de undre
hemvisterna, dr toddy som bst stod och rykte. ven punsch gde rum.

Det var afton. Solens fe hade redan vsterut sjunkit ned i famnen p
Kungsrs ngar, men ett mrkrtt purpurskimmer hngde nnu kvar p
skyn; det var den sista kldebonad, som den skna kastat av sig, innan
hon lade sig att slumra under tcket. Tusentals lnga rdbl streck gick
ut ifrn skimret; mnga av dem randade vattnet, och ven ngra lg
stnkta p ngbtens artiklar.

En mjuk hand rrde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrn de rda
strlarna, som han en lng stund sttt och betraktat, hur de gungade och
flydde ovanp den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade
viskande: g nu hrifrn: jag skall i stllet vakta bde dina och mina
saker nda tills vi kommer i land med dem. G ned och drick ditt glas
punsch; men nr vi kommit fram till bron, skynda d hastigt upp i staden
och skaffa oss brare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna fr
oss.

De stod hndelsevis alldeles ensamma dr i fren, s att Sara kunde vl
icke ha behvt viska. Men Albert tyckte det lt s frtroligt och bra,
och hennes tcka ansikte var honom hrvid s nra, att han, utan att
sjlv veta drav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.

Sara Videbeck ... liksom ingenting hnt ... brjade framme i fren
verksamt ordna en mngd strre och mindre angelgenheter. Hon lade sina
egna kappsckar, skrin och verplagg tillsammans. Hon bar ven till
samma hg sergeantens inte srdeles vingbreda rnsel, koffert och
reskappa. Hur hon kunde knna dem, kan man frga; men dagens
iakttagelser hade fr henne varit tillrckliga, att mrka vilka
persedlar sergeanten under sina kringgngar p dck med frkrlek fstat
sig vid, stundom lyft p, makat, jmkat osv, vilket en bra karl aldrig
gr med annat n egna tillhrigheter.

Albert gick sannerligen utfr och tog sig ett glas punsch. Mamsell! lt
mig beskedligt f tv glas till, och stll dem p den hr lilla brickan;
jag skall bra dem sjlv, s besvras ingen. Sknkmamsellen, glad ver
en s mild tonart ifrn en frut s strng resande, gjorde hastigt som
befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppfr
trappan, och gick bort till fren att bjuda sin reskamrat. r det
carolina? frgade hon. Jag dricker inte punsch.

Drick nu ett glas punsch fr min skull i afton, det blir svalt i kvll.
Den r fin och god.

--Bra! sade hon, sedan glaset var tmt. Albert, det hr r bttre n
carolina.

Det r just vad jag alltid psttt, svarade sergeanten och tmde det
bredvid stende.

Nu smllde kanonen salut fr Arboga stad, och ngbten lade till vid den
hgra stranden, ssom vligt var, nedanfr Lundborgs grd.

Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humr, var den frste som
hoppade i land. Efter en liten omskdning p nrmaste gata, trffade han
tvenne sysslolsa Arbogamnniskor, med vilka han snart kom verens. De
fljde honom ned till ngbten med en br, som de tog i grannskapet.
Nedkommen till fartyget, hll Albert p att inte trffa den han skte.
Med en liten hpenhet sg han sig om i skymningen efter det skra
huvudet ... det fanns inte. Till slut upptckte han likvl p dcket
... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bgge karlarna med bren vntade p
order, kunde han likvl inte hindra sig ifrn att ngra gonblick st
och betrakta sin frvandlade vn. Vl hade han i dag p morgonen haft en
anblick av samma person fr sig, ngra minuter: men han hade d sett
henne utan intresse: Nu ... r det hon? tnkte han. Mamsell ville han,
frr en gng varnad, inte alls anse henne fr. Men den ntta, vita
kabrikshatten satt ganska behagligt p det tcka, fria, fina huvudet;
och ngra smakfulla mrka lockar, hngde ocks p vardera sidan vid
tinningarna, alldeles som rtt och billigt var. Albert pekade t
karlarna, vartt de hade att g, Sara sade med tonvikt p fjrde ordet:
Det hr r vra saker; var rdd om dem, s att de inte skavs p bren.

Ingen fara, sta frun sade den ena braren.

--Sg sjlv, anmrkte den andra, vilket frun r mmast om, s ska vi
lgga det verst p bren.

Albert smlog fr sig sjlv, men sg en ganska syrlig och strv min i
Saras anlete. De kom i land. Vartt befaller herrskapet att vi gr?
frgade frmsta braren.

--Till gstgivargrden.

Jas, herrskapet r inte hemma i staden? D fr jag nmna, fortfor
karlen, att det blir angelget fr herrn att skynda sig att f
nattkvarter p gstgivargrden, ty hr har kommit mycket resande.

--Jag fljer med sakerna, infll Sara, skynda fre, Albert! Vi hittar
nog till gstgivargrden.

Sergeanten gjorde s. Han passerade de lnga Arbogagatorna, och kom
efter en stund fram till gstgivargrden.

--Finns inga! finns inga! var vrdens svar p Alberts begran om rum.

Men jag kommer frn ngbten och mste ha rum.

--Ja, om herrn kom ifrn solen, eller ifrn sjlva Blkulla, s blev hr
inte flera rum fr det. Hr r baron** och baron** och baron**, som fr
sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga fr vrigt
... ja, hr sig om, min bsta herre ... jag tvivlar storligen; ty
marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.

N, jag njer mig med blott ett enda rum (jag sjlv kan sova p ngon
skulle, tnkte han): men snyggt, vackert. Det kan grna f vara litet.
Var s god; lika mycket vad det kostar.

--Har frun ngot enstaka rum ver, Annette? sade vrden och sg t sidan
i en sidokammare. Det r ngra frbannat vidlyftiga friherrar, som
okaperat oss helt och hllet, vi har annars lokaler nog men de hr till
ortens noblesseri, och drfr ser herrn ...

Nej, svarade Annette, finns inte.

--Men jag mste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt
och gick sjlv dit in. Behvs blott en sng. Det r omjligt att inte
sdant skall finnas i ett s stort, rymligt och vackert hotell, som
hr. Jag har varit i Arboga frut och vet, att en lng gng utmed
grden leder till tusentals rum hrinne.

Nn, bsta herre, sade en liten kort rulta i mssa, husets vrdinna.
G, Annette, lngst bort in i gngen, och se om min egen kammare kan
skrpas i ordning. I ndens stund fr jag vl lmna min egen ro i
sticket.

Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav
sitt bifall och vnde tillbaka. Knappt terkommen i porten, mtte han
Sara och brarna. Han visade dem vgen uppfr trappan, som ledde till
den lnga gngen, belagd med brder, och vilken, lik ett loft eller
arkad, strckte sig lngs efter vningen. Sara hade genom gendet blivit
munter igen och ftt den friskaste frg; men vilken ter snabbt
verdrogs av en harmsen sky vid brarens artiga anmaning:

--G fre, sta fru!

Hon tog dock snart ter p sig sin rtta uppsyn, och tfljd av Albert
och Annette trdde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann
frtrfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker drinne mot ena
vggen. Brarna betalades och avfrdades. Efter en av Annette given
anvisning p ett nyss fr spisning ledigt blivet smrum dr nere, gick
de bgge dit och njt en enkel aftonmltid, som i synnerhet Sara
Videbeck vl kunde behva.

En halvtimme frfor. De fljdes drefter t upp frn spisrummet, och
Annette gick fre att ppna drren till nattlogiet.

--Gud lt herrskapet bli njda! sade Annette. Vi har inte bttre, fr de
mnga resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Drp neg hon,
steg ut och lmnade dem tillsammans.

Den breda, sknt uppbddade sngen gav tillknna vad den beskedliga
Annette hll dem fr. Albert, fr att genast i gonblicket avskra all
frlgenhet, sade: Bsta Sara, jag sitter i ett kdon dr nere, eller
tar min natt p en hskulle; det stackars folkets dumma infall med din
benmning frargar mig lika mycket som dig; men man rr inte fr, att
vingbreda baroner s upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma
ett enda, och det med nd. Emellertid hoppas jag, att du skall m bra
hr, frbli ostrd och sova gott.

Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den p en stol och kom
fram till sin reskamrat med en vnlig tbrd och svarade: Gr som du
vill, och sitt drute var du behagar, Albert. Jag kan vl tnka, att du
skall gra vsen av det hr enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det
r dumt fr att det r allenast ett. Hade du, ssom jag, varit bde
fdd, uppfdd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som
om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum fr oss alla samtliga
(ty de rum, som i huset hemma var ver, mste vi fr nd hyra ut), d
skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastn du vl inte
riktigt r som mnga andra, kan jag ndock frst, att du blivit uppfdd
med flera narraktiga tankar. Drfr, gode Albert ... ja, gr som du
behagar; men jag frskrar dig, att om du blir hrinne, i stllet fr
att sitta i rusket drute ver natten, s skall jag hlla det fr
alldeles ingenting; och jag nskade du ville anse det likas, ty just d
betyder det minst.

Om du blir inne, det skall jag hlla fr alldeles ingenting! gick som
ett eko genom sergeantens sjl, och ngot s krossande fr hans
sjlvknsla, ngot s grymt och nedslende gjorde honom stum.

--Albert! ... fortfor hon, gick honom nra och tog hans hand ... misstag
dig inte p mig, och undra inte. Om jag undantar de ntter hemma fr
lnge sedan, d pappa nnu levde, mest uteblev, men stundom likvl kom
hem och med mycket buller, slagsml guns och svordomar for fram till
klockan fyra p morgonen, s kan jag frskra dig, att det fr vrigt
alltid var s stilla om ntterna i vr verkstad, dr vi sov, att inte
det minsta glas brcktes. Det r jag van vid. Men g du grna ut, bsta
Albert; ty du finner kanske mycket i den hr smsaken, och jag kan inte
ndra dig.

Nu mste han le, det kunde inte hjlpas. Han slppte hennes hand. Lika
gott, svarade han, nu gr jag tminstone till en brjan ut att bestlla
hstar fr morgondagen.

--Det frsts, att du nu skall g! ja, infll Sara hastigt, i morgon r
det fr sent att f allt i ordning: vi mste vara tillreds tidigt. Och
du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, nr du gr
ut, att ingen annan i misstag kommer in: och sg t jungfrun drnere,
att hon inte behver ta upp ljus, jag ser nog att lgga mig.

Albert gick. Nr han stod i drren, vnde han sig om. D stod hon mitt
p golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!

Han bugade sig, slt igen drren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lt
det emellan hans tnder. God natt! vi se varann frst i morgon! r det
en inbjudning att terkomma i afton? Och likvl tycktes hennes allra
frsta omnmning luta ditt? Jag gr och slr slag p grden.

Han fullgjorde affren med hstbestllningen dr nere och sade till
Annette att inga ljus behvdes, men att kaffe skulle inbras precis
klockan sex p morgonen. S spnslog han p grden fr att trffa vagnar
till sovstlle. Men inga sgs. Av ngra uppstende tistelstnger, som
han genom springor blev varse i lider, fann han vl tillgng p diverse
herrskapsvagnar, men de var inlsta. Han gick ned t den sluttande
grden. Natten sg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
p drren. Drifrn rt en rusig stalldrng: Ryk t hlsingland[3]! Det
var en hundsfott till gstgivare s ordentlig, som s tidigt stnger
alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, hr fr du roligt,
och r avbiten frn hela mnskligheten. Jag gr p en minut upp igen,
fr att se hur Sara hller god min och tar emot mig, och sedan gr jag
ter hit ned att skaffa mig gehr hos en sn sakramenskad hlsinglands
stalldrng.

Till detta frslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likvl frst
mnga gnger fram och tillbaka p den kantigt och gement stenlagda
grden, varunder han ofta sttte ftterna och talade fr sig sjlv. God
natt! sade hon, det r sant; men hennes rst darrade litet drvid, det
mrkte jag: ljuvt, outgrundligt, ssom ifrn innersta hjrtat. Det kan
frklaras som man behagar, och behver inte betyda en fullkomlig
likgiltighet eller ett bestmt godnatt, ssom avsked. Det kan vara
tvrtom. Jag har lust att stta henne p prov, plga henne, och inte g
upp. Vi ser varann i morgon! allts inte i kvll? Frut hade det likvl
verlmnats t mitt eget val att bestmma vilketdera jag ville? Jag
skall prva henne: jag gr upp p en minut; en halvminut.

Han steg sakta trappan uppfr, gick den lnga gngen fram, satte nyckeln
varsamt i lset, lste upp, steg in. Hr var tyst. Han nalkades i
halvmrkret. Saras klder lg ordentligt p en stol avlagda och
hopvikta. Hon sjlv? Han strckte fram huvudet att se. Hon sov redan,
med ansiktet vnt emot vggen.--Alberts frsta knsla var en sval
hnryckning; ty utan att vara poet, n mindre svrmiskt religis, men
rtt och sltt som underofficer, anslogs han oemotstndligt av en s
enkel och stor frihet, en s ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att
veta om han inte nd skulle terkomma, ssom han nu ocks i sanning
gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre
uppror, utan farhgor, utan fraser, utan historier.

Men Alberts nsta tanke var mindre angenm. Han fann, att det d mycket
skert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, d hon yttrat hur det
skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade drinne. Vad
betydde han sledes fr henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
drrpost ... ett lika mycket.

Frkrossande! frintande! En stol tillter ju den sknaste flicka utan
svrighet vara nrvarande vid sin toalett? Alltfr smickrande att njuta
samma ynnest!

Albert drog av sig stvlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv ver
golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
uppskte han sig en sdan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
ryggstd: en av dessa historiska stolar, som nnu sedan 1600-talet
terfinns i gamla slott eller i smstder, dit de kommit genom
auktionens vrldskringspridande vlde.

Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fnster, satte sig i den,
tittade ut genom rutorna, sg p himlavalvet och mnade somna. Men han
kunde inte en gng gspa. Stolen var mjuk, men i hans brst kndes
stickningar, och hela rummet stod i en mrk, kall vidrighet omkring
honom. Han sg framt sngen. Den sken vit, till fljd av vrdinnans
rena, nymanglade rngottsvar. Fr vrigt tyckte han, att den var dd och
meningsls.

S satt han en stund och blundade, fr att ngot gra. Men inte dess
mindre sg han. Vad sg han? En lng arabesk framrullade sig fr hans
inre syn. Dr framkom alla de sm srskilda hndelserna under den
frflutna dagen, och Saras bild frnyade sig stndigt, men s mild, s
glad. Det var, till en brjan, gonblicket i Strngns, d de blev du;
s, nr hon kom med cigarren; s etc etc etc. Kan det vara mjligt,
efter s pass, att hon hatar dig? frgade han sig.

--Dumma sergeant! ropade han halvhgt och stirrade upp emot taklisten:
hatar mig? Det gr hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett
bord? hatar man en mbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!

Han lyddes, fr att upptcka om hon nd inte p ngot vis skulle sova
oroligt. Men det mrktes inte. Sara Videbeck r inte av dem som drmmer,
suckade han och slt sina gon. Till slut har hon vl nd ett
glashjrta, hrt och kallt: glnsande, men stelt. Hon frgar minsann
varken efter att hata eller lska. Men vad r hon d sjlv fr en? Hon
r sjlv en stol, knslols: liksom hon hllit mig fr en stol, och sagt
mig det ppenhjrtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon r
ingenting alls t det hllet, som jag menar; varken god eller ond. Hur
kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men frlt, sergeant,
du har ortt (fortfor han litet drefter): hon r inte, som du sger,
ett ingenting t det hllet; minns du par exemple de dr livliga
gonkasten? den varma munnen? ... d och d ... nej, nog har hon sinne,
var viss p det: men om jag r den rtte, se det r en annan frga. Vad
r hon d fr en? Liderlig? hut t hlsingland! det kan inte falla mig
in. Men ett mellanting r hon, som jag inte begriper, om jag brkar
snder tinningen p mig: jag ville bli poet igen, jag r ju blott
tjugofem r?

--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
denna nskan, sg han dock nu som allra bst ut genom fnstret och upp
emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och brjade visa ngra
stjrnor. Han gnuggade med sin hand p rutan, fr att f bort all imma.
Vad r sjlva denna ruta? brjade han monologisera. Vad r hr i vrlden
en glasruta? Den r ett mellanting, den ocks, ett mellanting emellan
inne och ute: underbart nog; ty sjlv syns rutan inte, och skiljer
likvl s bestmt emellan den lilla mnniskovrlden Inne och det
omtliga stora Ute? Jag kan i rutan sjlv se intet, men genom den ser
jag likvl nu himmelens stjrnor. Rutan r obetydlig, kanske fraktlig;
inte just en lg varelse nd, tycker jag; men inte heller mycket hg i
vrde; ja, just som par exemple jag sjlv! Ack, jag ville s grna rista
in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta hr i vstfickan, jag har
lust att frska, om hon sagt sant, d hon pstod, att drmed kunde glas
icke skras.

Han tog upp och frskte. Men antingen flintan var fr trubbig, eller
han inte tordes stadkomma buller genom strre anstrngning: med ett
ord, han kunde inte rista ngot mrke. D lutade han sig sorgsen
tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du r utan diamant,
Albert! blunda och sov ... och fll ihop dina ansprk! Allt dimmigare
vart det fr hans inre syn; allt trubbigare och grare gestalterna
drinne. Pulsarna slog utan hetta: helt lngsamt och dovt klappade
hjrtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.

FOTNOT:

[3] Hlsingland, begagnat till svordom, kan ju f lov att skrivas med
litet h?




Femte kapitlet

  _Mycket, mycket blir nog vrigt nd,
  som vi fr tacka varann hjrtligt fr,
  menar jag: och som inga pengar kan glda_


Om morgonen knackade det npet p drren. Albert for upp i sin stol:
ven en liten rrelse frmrktes dr borta p tcket. Den i lset
utanfr kvarglmda nyckeln vreds helt vackert om, drren gick upp och in
trdde Annette med en kaffebricka.

--Frlt, staste herrskap, att jag drjt med kaffet! sade hon, talfr
och beskftig, ssom det stundom hnder uppasserskor i smstder att
vara. Herrn r redan uppe, ser jag? frlt! jag vet, att resande annars
helst dricker p sngen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan r
redan halv sju; de mnga baronerna hll oss lnge i svng i gr afse,
innan allt vart skrpat till lags som de ville ha det. Gud lte det nu
smaka och vara klart!

Sara hjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram
till sngen, neg och bjd, och vnde den sidan av skorpkorgen, dr den
sknaste skorpan lg och lyste, fram t s'ta frun att ta.

Albert hade emellertid dragit p sig stvlarna. En knappt mrkbar nick
ifrn Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrn
hennes nyvakna glada ansikte var fr honom en uppfriskande
morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade t honom; han
gick fram och satte sig p den breda sngkanten, varigenom den under
natten obegagnade delen av bdden tjdes ned. Annette bjd nu honom sitt
kaffe. Han tog och det smakade.

--Befaller herrskapet mer? frgade hon bestllsamt i drren.

Varfr inte, sade Albert. Hon gick ut.

Efter en stunds frlgenhet anmrkte han: Bsta Sara, jag inser hur du
med rtta frargas ver de falska titlar folket ger dig och mig; men
under resan besparas oss mnga ledsamma uttydningar och dumheter, om
detta fr ha sig s som det en gng tagit sig fr att begynna ...
eller ...

Jag har insett detsamma, svarade hon, och frargas inte. Jag skulle fr
ingen del ha velat utsprida en osanning, men d den gjort sig sjlv, s
... och ... Albert, jag r mycket glad, att du nyss inte missfrstod
mig, eller misstyckte, d jag vinkade till dig att komma hit och sitta
ned den dr delen av sngen ... det r en frskrckligt bred och rar
sng det hr, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att
flickan skulle mrka, att den dr delen varit obrukad: hon skulle
drigenom ftt underliga tankar om oss.

Albert tog p sig sin rock, nalkades drren och sade: Jag skall g ned
och se efter, att de spnner fr.

Han gjorde s. De bestllda hstarna hade kommit; ocks en parvagn, h
och halm hela bottnen full, samt tv sitsar, bestende av vanliga hrda
bondstolar. Hon tycker inte om de hr bondsakerna hon, det har jag hrt:
gstgivaren mste lna mig en sits med dyna, sade han fr sig sjlv.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sdan: den
bands med nya grimskaft fast ver framvagnen. Men, tnkte Albert ter,
hr mitt ver axeln emellan framhjulen skakar det frbannat. Det r
bttre, att bonden sjlv sitter dr och kr, och vi stter oss i
eftersitsen mitt emellan axlarna, dr. Annars r jag sjlv mest road av
att kra och sitta lngst fram; men Gud vet om hon blir glad t att ha
hstsvansarna s nra sig: nstan nda in p ftterna. I synnerhet d
det br utfr och hstarna hller igen, har man dem nda upp i knet p
sig. Sdant roar mig: men hon, tror jag skert, muntras inte av s
lantliga upptg: jag skall g upp och frga var hon vill sitta.

Sergeantens artiga omtnksamhet gick hr kanske nda till barnslighet.
Emellertid hoppade han elastisk och glad uppfr trappan, var vid drren,
lste upp och gick in. Sara stod redan p golvet, pkldd och frdig
frn topp till t. Hatten var likvl inte nnu anlagd, och den sex
kvarter lnga hrfltan inte hopvirvlad i sina ringar, fr att ligga
ovanp nacken till kamfste.

--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte nnu hlsat p varann?
Jag har sett genom fnstret, att vagnen dr p grden redan r framme.
Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svvande rst ...
du har farit bra illa fr min skull i natt?

I hennes gestalt, dr hon stod p golvet, lg hrvid ett uttryck av stor
tacksamhet, frenad med njet av ett obegrnsat frtroende till hans
person: och till p kpet lg nd i det uttrycket en inte s liten
blandning av kvinnlig skmtsamhet.

Albert svarade inte. Men det var omjligt fr honom att i detta
gonblick inte gra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste
henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick strax drefter bort till deras packning, fr att se
ver och betnka hur allt skulle lggas i vagnen fr att fara vl. D
Albert stod i drren fr att g efter bonden, vilken skulle bra ned
sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:

Jag har verlagt ngot. Det r bst att du ensam skriver i dagboken
under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sllan
addera, och de frargar mig s nr jag skall rkna med dem, att jag
mister humret. Men se hr min andel i skjutsen, berknad hrifrn och
till Mariestad, ena hsten fr mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gr 7
rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; kad skjuts ifrn stderna Arboga
och rebro (flera stder fr vi inte), och nattkvarter, alltihop
tillsammans 11 rdr 6 sk. Se hr: jag tror inte jag rknat rasande, ty
jag r van och kan det. Rkna nd ver sjlv.

Frdmjukad och med snkt huvud svarade sergeanten inte, men hjde inte
heller upp handen fr att ta emot de ur brsen framrullande
silverpengarna.

--Bsta Albert, infll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du
reser inte med s lngt som till Mariestad? Jag tyckte i gr ngon gng,
att du sade du skulle till Vadsbo hrad och s lngt ned som till
Mariestad? Jag berknade vr gemensamma skjuts dit: har jag haft ortt,
s sg mig ...

Inte grubblade jag drp, svarade han. Men jag nekar inte till, att det
skulle ha roat mig, att f betala all den frbannade skjutsen ensam av
mitt s lnge, ty jag r inte precis gldstufrdig; och nr jag till
slut inte lngre fick ka i ditt sllskap, s kunde vi ju alltid d ha
likviderat oss emellan sedan ... och ...

Sara sg p honom med stora gon. Jas? sade hon till slut och slog den
halvsorgsna blicken litet t sidan. Nej, Albert, var inte en sdan dr
pratmakare. Alla likvider eftert blir svra fr folk, som tycker om
varann. Du skulle bli lika frlgen d, som nu, att ta emot min andel;
och jag skulle vara nnu frlgnare, ja, sitta som p nlar, fr att
till slut kanske inte f giva den. Att st i sdan dr tacksamhet r
olidligt.

Min Gud, Sara, r d msesidiga tjnster ... r ... ja ... tacksamhet,
mnniskohjrtan emellan, en s olidlig knsla?

--Tacksamhet ... Albert! (hennes gon hjdes underbart hrvid) det finns
saker, som man aldrig kan avbrda: ljuv r tacksamheten d, och att st
i evig skuld till ngon det r ljuvt d. Men skjutspengar, och pengar
fr mat, och fr hyra, och slarv, det m vem som vill st i tacksamhet
fr, men inte jag. Nja, det begrips, att om jag inga pengar hade, s
fick jag hlla till godo och ta emot; skmmas, blygas och tacka: grta
och tacka. Men fr att slippa det, mnar jag lta bli att nnsin
lttjas; och s lnge mjligt r, tnker jag skaffa mig medel. Tala inte
drom, ta pengarna hr i handen, Albert! och var en karl ... Ack,
mycket, mycket blir nog vrigt nd, som vi fr tacka varann hjrtligt
fr, menar jag, och som inga pengar kan glda.

Den tr, som hrvid hngde glnsande p det yttersta av hennes lnga,
mrka gonhr, fll nd inte ned; den drog sig smningom ter in i
gat. Sledes, utan att det vart grt av, kades blott blickens sken,
och den glimmade verjordiskt.

Albert brjade fatta, att det alls inte var lgt gjort att ta emot de
dr pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med s lngt, att han
helt noggrant, liksom fngna ur krmarhand, rknade dem. Han fann summan
riktig, och bjd till att yttra helt kallt och bastant: du har rknat
rtt, Sara.

Hon frstod den seger han vann ver sig, och belnade honom med en egen
slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att tv
adderar; det blir d alltid dess bttre gjort. Hrmed tog hon sin lnga
flta, ringlade den ntt under kammen i nacken, satte hatten p och
nalkades drren.

Sergeanten glmde frga om sitsernas lge. De kom ned p grden och
tillsade skjutsbonden att g upp efter sakerna. Han gick och kom ned med
det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den lnga vagnen,
under det att Albert gick in till gstgivaren, betalade och skrev i
dagboken.

--Pass skulle vl ocks ses, yttrade vrden, men fr herrskapet kan det
inte behvas.

Ja bevars, se hr, om det skas. Albert vek upp sitt pass fr hans gon.

Han lste. Serg ... Serg ... ja, det r mycket bra. Frun str vl inte
nmnd hr men det gr ingenting. Det r alltfr bra.

Ja, herr vrd, infll Albert, sanningen att sga, nr jag tog ut mitt
pass, mnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan
ndra tankar, och s tog jag henne med eftert; fast jag inte ville
besvra polisen med att skriva nytt pass.

--N, det begrips; vad gr det ocks? Ordentligt folk, som reser
anstndigt och betalar, frgar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr
sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli njt med hstarna. Det r mina
egna.

Jas, herr gstgivare. N kanske jag d medsamma fr erlgga skjutsen
till Fellingsbro, s r det gjort.

--Nej, det behvs inte; fast det kan ocks g an; drngen r supig.

Se hr ... fem fjrdingsvg ... och se hr litet ver till ... vart gick
Annette? var s god och tag detta fr hennes rkning.

--Tackar dmjukast. Ett glas, herr sergeant, fr min egen rkning, om
jag fr bjuda! s hr p morgonkvisten skadar det inte. Sg, skulle det
inte g an, att jag fick bjuda frun drute ett glas? Jag har fin
malaga.

Jag rds att Sara inte vill ha, s hr tidigt.

--Det mste tillvnjas, herr sergeant. Topp! jag slr vad om att frun r
frn Vstergtland? ett frtrffligt val, som herr sergeanten gjort: jag
vill nu nska, att bondvagnen r till lags och inte skakar fr mycket;
men nr man inte har eget kdon, fr man njas. Jag r sjlv gift frn
Vstergtland, dr finns det bsta folket. Jag r skam till sgandes
slkt med en, som r slkt med sjlva Hrstadius. Jag har sett herr
sergeanten en gng frr: lng, vacker, sttlig karl! och jag hoppas att
nnu en gng f ... p uppresan ... mjuka tjnare ... mjukaste tj ...

Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gstgivarens nstan faderliga
huldhet och frtrolighet sttte honom en smula, och pminde honom
tydligt om hans egenskap av underofficer.

Utkommen p grden, sg han Sara redan sitta i vagnstolen. Vrden kom
efter med sitt glas p brickan. Tillt! tillt! myste han.

Men Sara vnde bort huvudet och yttrade frtretat, halvhgt: Med sdant
upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.

Albert knde en viss sveda, sade intet, men tog tmmarna jmte piskan,
och satte sig upp. Han krde ut genom gstgivargrdsporten, och hll i
sin tankspriddhet p att kra fast.

-- d, se nu, se nu ... det hr gr inte an! ropade hon.

Sergeanten frargades, emedan han bermde sig av att kra ganska vl.
Han ryckte till hstarna med tmmarna, gav dem en piskslng, och for av
ut genom porten och sedan bort ver Arbogagatorna fram till vstra
tullen, s att det rk om gatstenarna. Att vagnen hrunder skakade och
hoppade, kan man frestlla sig. Kr vackert, herre! erinrade drngen,
som satt i stolen bakom och reste sig till hlften. Hut, lymmel, sitt
ner och hll kften! rt sergeanten.

Man var nu kommen p landsvgen, vilken jmn och ypperlig tillt en
ganska hastig fart, utan att ngon drav kunde finna sig sttt. Drngen
teg ocks och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna
hstar. Sara hade suttit smhpen alltsedan porten, och en eller annan
fruktande blick, kastad t hger, utgjorde en spaning efter om Albert
mnne var riktigt ond?

Nr sergeanten krde hstar, var han grna s upptagen av detta nje,
att han inte sg eller hrde p annat. En halvtimme, eller hel, yttrades
inget svenskt ord.

Sara sade en gng: Det dammar! Denna sanning var ovederlgglig och
sledes inte vidare att behandla.

Sara sade efter en stund igen: Det dammar frblt! jag tror jag tar av
mig hatten.

Sergeanten hade emellertid tmligen terkommit till lynne, s att han
vl inte svarade p det som sades, men dock frgade: Vill du hellre
sitta i efterstolen? jag ser p blacken dr, att han stndigt slr dig
med sin lnga oklippta svans p kngorna.

--Det har jag inget emot, han dammar av dem.

N, det r gott. D bryr du dig kanske inte heller om att sitta i
eftersitsen?

--Bredvid drngen? har du d hr i framstolen inte rum att kra, nu som
det r?

jo; men drngen skulle kunna f stta sig hit att kra, och vi satte
oss bgge i efterstolen: dr skulle det skaka mindre fr dig, Sara.

--Jag kan inte sga, att det skakar just. Vrre skakade det p Arboga
gator.

Men om du skulle ta av dig hatten fr dammet, som du sger, vartill
tjnade det? Inte kommer det att damma mindre fr det?

--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, mste genast tvttas:
och det r besvr, ty den mste tvttas i sjlva sjn med borste.
Dremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slr den ett
par slag ver handen.

Ja, om du vill byta om p huvudet, s skall jag genast stanna och vi
stiger ur.

--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hlla emot dammet?

Dammet br sig inte t som regn ... avbrt sergeanten ... vilket blott
faller ovanp en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
dessvrre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert vder.

Sara teg. Man kte ter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
vaknade drngen och bstade s, att det liknade en revolution i bakre
delen av vagnen.

--Vad mnar han freta sig med vra saker! skrek Sara och vnde p
huvudet. Albert saktade hstarna och sg sig om: det var nd inte
farligare, n att drngen vridit sig om p den vnstra sidan, fr att
frska en lur p den.

Men hrigenom kom Albert tillbaks ifrn sin frstmning, skrattade t
den groteska stllning arbogasovaren intagit under sin inbjda hatt, och
sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gng stannat, s hller
jag en smula: hstarna kan flsa ut, vi har krt raskt: och d fr du
emellertid byta om fr dammet allt vad du behagar.

Han hoppade av, gick omkring kdonet och gav sin reskamrat handen fr
att hjlpa henne ned. Hon stllde sig upp, men letade lnge efter
fotfste fr sin blanka kngspets. Hjulnavet frefll henne tjrigt att
stiga p. Sergeanten tyckte hon letade fr lnge, varfr han slppte
hennes hand och tog henne i stllet hel och hllen, lyfte henne till
marken och sade: Nu skall du f se, att du genom kningen blivit ovan
att st.

, jag mr rtt bra, och nog kan jag st, tycker jag. Men visst kr du
rtt fort, Albert, i synnerhet p ... vet du, magistraten i Lidkping
har gjort ett frbud fr resande, att fara p fyren genom gatorna.

--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tr akta mig fr att resa till
Lidkping. Men uppriktigt, r du inte trstig i detta hundsfottsdamm?
Jag vet en liten klla hr upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd
r ganska vacker?

Kallas det hr en nejd? har vi lngt till Fellingsbro?

--Men har du d inte krlek fr vackra landskapsstycken?

Landskapsstycken? frgade hon och sg sig liknjt omkring. De r s
sllan naturligt mlade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken
hngande dr hemma, sedan pappas tid, p vggen i verkstaden; men jag
har ltit bra upp dem p vinden.

--Jas. Men finner du d inte, att hr r en utsikt? Se ditt ... dit
lngst bort vsterut ligger det skna Frtuna, Dalsons frr, nu greve
Hermansons egendom.

Utsikter har vi t alla hll, vart jag vnder mig, tycker jag. Men sg,
r det hr d inte en socken? I Vstergtland har vi alltid socknar, s
fort vi kommer utom staden. Och varje socken hller sin mbetsmstare i
skomakeri och skrdderi, som fr ha pojkar, men inte gesll. Men det
glder mig, nnu har socknarna inte kommit s lngt, att de hller egen
glasmstare, mig veterligt tminstone inte socknarna vid Lidkping; ty
det vet jag, att jag har mnga gnger skickat ut till Rda, saka,
Grslunda, Svared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja nda till Skallmeja,
och ltit stta i t dem.

Sergeanten hade under tiden stllt sig framme vid hstarna och smtalade
med dem, d det syntes honom omjligt att bringa den vackra flickan till
ngot frnuftigt samtal ver landsbygdens behag. Torde likvl till
hennes urskt bra anfras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro
inte r verdrivet skn.

--Vad vg for du upp till Stockholm, Sara? frgade han efter en stund,
sedan hon stdat in sin hatt i en vederbrlig ask och i stllet satt en
ljusgr, stor, blank och vacker silkesduk ver huvudet.

For upp? sade hon.

--Ja, Sara, for du inte samma vg upp till Stockholm, som vi nu reser?
Jag tycker du r ngot liknjd fr vgen och fremlen hr?

Jag kpte mig en biljett p Thunberg, svarade hon, satte mig p den
utanfr Kllands, d den passerade frn Vnersborg; och sedan seglade
den och for med mig hrs och tvrs, nda tills den kom till Stockholms
Riddarholme.

--Men jag tyckte du i Arboga hade vl reda p gstgivargrdar och
stder, som vi nu har att frdas frbi och igenom p denna vg?

Det frsts, att jag skulle ha reda p dem, d jag mnade ta den hr
vgen p terfarten, och det gjorde jag fr att jag har utrttningar i
rebro och Hova. Jag skall slja litet spegelgods dr t Selin, det kan
betala resan. Och det r ingen konst att veta besked p
gstgivargrdarna: se hr skall du f se, Albert, jag har gjort en lista
p alla stllena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i
Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan lste jag ver
utantill i gr afton, innan jag somnade.

Albert sg p hennes lista och fann en ganska lslig fruntimmersstil.
Och detta lg hon och inprglade i sitt minne innan hon somnade i gr
afton, just d jag ...! (frkrossande tanke, som genomfor Albert). Du
sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta mnen innan du somnade,
sade han hgt och med en syrlig blick.

Jag lste ver alltihop, fjrdingstal och namn; det var inte ledsamt.
Och s rknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, fr att veta hur
mycket jag borde lmna dig p morgonen fre avresan: det var roligt: jag
tnkte p dig drunder ... och somnade hastigt och gott.

Jaja, det sista var just ett mne att genast somna av, anmrkte Albert.
Nu hade hstarna pustat tillrckligt, och sergeanten, inte i bsta
lynne, frargad tminstone ver mnniskors smnfrmga, gick bort till
drngen och vckte honom med en duktig stt. Hans, Mickel eller Fhund,
vad du heter, r det att sova s, nr man skall kra resande? upp fort
och ned ur sitsen med dig!

Drngen, yrvaken och hpen av den grova, strnga rsten, skuttade lydigt
och slavisk, ssom tjnare i stder ofta r, ur vagnen. Va falls? sade
han.

Jo, knyt upp grimskaften hr och ndra stolarna. Stt din bondstol dr
frmst, och stt dig sjlv i den och kr. Vgen fram till Fellingsbro r
nu s jmn och god, att det strsta nt kan kra den. Jag r endast road
av att kra, d det r svrt och kinkigt. S, lt det g fort, sger
jag, smniga rackare! Och bind den hr dynstolen baktill, mitt ver
vagnen, s stter vi oss i den.

Drngen blev smningom galant, och utrttade prompt herr of'srns order.
Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smlog d
och d t vissa pikar, som hon begrep.

Man satte sig upp p det frndrade sttet. Drngen krde nu och blev
genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin
hurtighet, smllde och krde, s det bar av som sjlvaste fan, enligt
skaldens uttryck.

I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rdbruna
hus! var Saras frsta ord efter den lnga tystnaden. Hon menade
frmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vnder gavlarna t
landsvgen, str s symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena grden
emellan sig och trdgrden i fonden, samt skyddas fr bnder och lass
genom sitt staket utmed vgen.

Albert svarade inte p hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt
upp affrerna, och fick hstar till Glanshammar, jmte en lika bra vagn
och stolar. nyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men
pigg gubbe, fick kra sina hstar sjlv; och drp frlorade man inte,
ty han durkade av p den goda vgen ganska flinkt. Efter en stund vnde
sig vgen t vnster, sder, och man kom in i skogen. Gubben talade
oupphrligt ett dovgrovt och muttrande sprk till sina hstar, vilket,
utan att vara svenska, dock begreps av dem; hr kan det likvl inte
terges. Glad att ensam f handskas med dem, hrde och sg gubben
ingenting annat n vgen och dem.




Sjtte kapitlet

  _Vad? r hon i stnd att rysa? tnkte Albert,
  n Gud ske lov! D r hon likvl ...
  Vad ryser du fr, Sara?
  sade han hgt_


Vad jag tycker om den hr skogen, Albert! sade ressllskapet, under det
de fortfor att ka ifrn Fellingsbro och kom in p skogen Kglan. Orden
yttrades med en nstan smekande rst; hon tyckte frmodligen det var
ledsamt att s lnge sakna samkvm. Sergeanten sg t hennes sida och
tnkte: hon har dock ett sinne fr det skna landet? Till hlften
blidkad sade han drfr ... nej han sade ingenting, men han hade dock i
faggorna att tala.

Med varmare och nnu mer smekande stmma tillade hon efter ett par
minuter: Ty hr har man d skugga emot solen, och s slipper man dammet!

S ... intet vidare? tnkte sergeanten och teg durchaus.

Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon knde sig svettig om
fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanfr kapotten.

Drp brjade hon vifta med de bgge vita, knubbiga, genom sina gropar,
skalkaktiga hnder upp och ned i luften, fr att svala dem.

Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade
upp ur ngonting: Sg mig, bsta, goda Sara! hnder det dig aldrig om
ntterna, att du drmmer?

--Jojo, vad det hnder.

Men det r vl mycket lnge sedan? du har kanske aldrig drmt alltsedan
du var ett litet barn?

--Jag? jag drmde i Arboga i natt.

Ah! ... n, det kan jag inte f veta?

Sara hll stilla med sina hnder; hon lt dem ligga nere i knt, och de
sg dr ut liksom sammanknppta. Min drm kan jag inte tala om, sade hon
med lg rst; men det var en ganska vacker drm.

Albert infll: Jag, fr min del, drmde inte sedan jag somnat i natt,
men vl frut.

-- ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbrt hon sig sjlv, var och en
drmmer p sitt eget vis, och det r vl ocks det bsta.

Sergeanten tog en av hennes hnder. Nr du drmde i natt, hade du ven
d dina bgge hnder s hr sammanknppta?

--Jag minns inte var jag hade hnderna. Fast det minns jag vl nd,
tillade hon tyst och nstan innerligt.

Inte drmde du om, att du var i en skog tminstone? det vill jag sl
vad, och inte att du var p landet heller ...

--Och inte heller att jag var p sjn, Albert! Nej, jag drmde, att jag
var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde
krita ...

Pah ...

--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan vl tala om det (fortfor hon i
samma ton, utan att mrka hans nsryckning), jag drmde mycket om dig
drunder.

Och jag malde vl ocks krita?

Hon sg upp p honom med ett stort, varmt gonkast, men slog ned det,
liksom trffad av en dimma. Hon svalde omrkbart en begynnande grt,
hmtade sig dock och sade: Det r just det jag mycket vl begriper,
Albert, ty du r officer: jag hoppades nd, att du skulle vara mera
underofficer, n du verkligen r.

Detta tal var ren arabiska fr sergeanten, och den undrande blick han
gav flickan, sade henne tillrckligt, att hon pratat obegripligheter.
Hon drog sin hand tillbaka ur hans.

--S kan man drmma (sade hon, som det tycktes, mest till sig sjlv),
och nr man vaknar, r det allt p ett annat stt. Drfr r det bst
att var och en lever fri fr sig sjlv, p sitt vis, och inte brkar
snder'et fr en annan. Man kan vara goda vnner nd, och det r bst
s. Det r allra ljuvast, nr det r bra, och man gr inte sin nsta
frtret.

Albert runkade p huvudet. Hon talar ur sin drm, tnkte han. Emellertid
fortfor hon:

--Och Gud vet vl bst, hur han vill ha mnniskorna, men inte begriper
jaget. Det r nd bst, att man lever som Gud har skapt en.

Dessa breda ord fll sig i sergeantens ron s ljliga, att han var p
vg att ge till ett gapskratt. Men av vrdnad fr uttrycket i flickans
ansikte, som sg ganska tankfullt ut, hll han sig tillbaka och frskte
att komma in i hennes egna tankegngar.

En upplysning mste Sara Videbeck ge mig, infll han. Din mor har frt
ett olyckligt liv med din far, det hrde jag av dina berttelser i gr;
men tro inte drfr att allt ont kommer ifrn karlarna ...

--Det m jag vl veta, svarade hon; jag knner ju svarvarlderman
Stenbergs? hans hustru r en s svr ragata, att karlen kan frlora hela
levernet fr hennes skull. Och bttre r det inte hos Sederboms, dr
frun r smpjollrig, och karlen gr fnig av sorg. n hos Spolanders d?
och Zakrissons? Det r likadant verallt, bara en kommer dem s nr, att
en fr skda dem i buren. Och de slutar inte frrn de gjort varann till
riktiga uslingar p mse sidor: det kan jag aldrig gilla.

Din far, Sara, hade han allt frn brjan varit s stygg emot din mor?

--Gud vete det. Jag var inte fdd d och sg dem inte strax. Men min
mor, stackare, bar sig vl alltid t p sitt vis, kan jag frst, oaktat
hon arbetade med sig; hon var nog frn brjan allt ordentlig, tror jag
skert; men tillika nd slsig, svr; och hennes stt, det var aldrig
fr rart eller just rtt trevligt, kan jag tycka. S att far, vilken
terigen ocks var p sitt vis, blev smningom sdan dr ... och
slutligen ond och alldeles befngd ... usch!

Detta blir fr ngsligt, kra Sara; lt Lidkping vara som det r, vi
har inte hunnit dit n. Vet du vad den hr skogen heter?

--Ja, jag tnker Gud frlter mig, att jag r som han har gjort mig.
Nmligen p mitt bsta vis, det frsts. Men att jag skall pina en annan
nda innerst i helvete, eller att en annan skall kra mig ditin, det r
ondigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet
jag, att Gud har gjort stjrnorna och hela himmelens hr; och allt vad
tckt och gott str p jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit
till vr frlsning. Fast jag inte r en lserska, kan jag vl frst,
att Kristus inte har ngot emot att mnniskorna hller av varann p
vackert stt och fyller det frsta Guds budet; men att det tillgr s,
att de gr varann till djvlar eller fnar, det mste han sjlv inte
gilla. Men folk har hittat s mycket dumt tyg till varandras elnde; och
det allra vrsta r, nr de ftt i huvudet p sig, att det skall tjna
dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, s r du yngre som karl, n
jag som kvinna; ven om du kan vara ett r, eller par, ldre n jag,
ssom mnniska berknad. Drfr r du ock oklokare n jag, och jag vet
mera: fast du knner annat, som vackrare och gladare r. Du skall nd
inte tro, att jag r ledsam av mig; jag r ltt och frimodig som en
fgel; och det m du vara sker p, att jag tnker alltid behlla mina
vingar. Kan ocks du flyga, s r det vl, men r du bara en pratmakare,
s sg s grna ifrn strax.

Stor och grandios paus.

--Att du kan bli ond och sttt, fortfor glasmstardottern, det har jag
sett, och det m grna vara. Bara du ville bli rasande ver reella
saker. Fast (tillade hon med snkt rst) det r omjligt att berkna i
frskott, eller freskriva: det har jag nog tillrckligt mrkt och
erfarit: vad som allenast rispar nageln p den ena, gr in i
hjrtblomstret p den andra, och brnner upp en som gift. Gud vet vl
bst, hur han vill ha mnniskorna; men jag begriper't inte.

Sergeanten tyckte sig i hast tjugo r ldre n fr en stund sedan, och
han yttrade: Sara skall f hra hur det varit beskaffat med mig. Inte r
jag en mbetsmstare, och det lr du i avseende p husliga frhllanden
inte stort vrdera, om jag skall dma efter dina utsagor bde om din far
och om de vriga ldermnnen i Lidkping. Men officer r jag heller
inte, som enligt ditt sprkbruk vill sga, att jag r varken dagdrivare
eller pratmakare, tminstone inte i stor skala. Jag r sledes
underofficer, jmnt och rtt. Vad som gjorde, att jag tyckte s mycket
om dig i gr, kan jag nu inte pminna mig; och jag r rdd, att
berttelsen om det fr dig skulle lta alltfr litet reellt. Du ... vad
ditt hurtiga stt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande
... s r du s riktigt ifrn Vstgtakanten, som ngon flicka kan vara;
men jag sjlv r s besynnerlig, att jag inte hller mindre av dig fr
det. Utan tvivel borde du d frga mig, vad jag r fr en, och var jag
r fdd? Du har inte frgat det, och jag beknner, att denna
likgiltighet har srat mig litet. Men om sm sr r nu oss emellan
lngesedan frbi att tala. Jag vill drfr rtt och sltt sga dig, att
stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och
hllet. Min tjnst fr kronans rkning r obetydlig; emellertid ger jag
drigenom rttighet till uniform och exerciserna har ftt pli p
kroppen. Det r vad en karl mest behver, och ... svida han inte inalles
r en dum, ohjlplig hund ... kommer han drmed s lngt han vill i
vrlden. Ty att lra sig kunskaper, det r en ltt sak fr den som vill.
Med pli och skick r svrare: och jag vill inte g lngre efter exempel
p det, n till dig sjlv, Sara; du lr inte ftt lra stort i vrlden,
om jag undantar att du gtt i lran p verkstaden; men inte dess mindre
r det inte prat av mig, d jag sger, att vackrare pli p kroppen har
ingen flicka n du. Jag har sett mnga och varit mngenstans, s du kan
lita p mitt omdme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag
reser nu till Vadsbo hrad, och skall sedan nda s lngt ned som till
Grvsns, Sollebrunn och Koberg. Jag gr rligen ett slags handelsresa
... uppkp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte frklara det
nrmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhr familjen S, med
vilken jag p avstnd ... mycket avstnd, Sara ... r beslktad. Jag drar
hrav inkomster i viss procent, utom njet att se mig om. Jag har aldrig
gjort ngon mnniska ortt, och mnar i all min dar lta bli det. Lngre
strcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hnda, att om jag
efter ngra r lagt ihop en summa, s kper jag mig en liten egen grd i
Timmelhed, bortt Ulricehamn, till, dr jag har bekanta. Dit vill jag
likvl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte
srdeles lskar smstder, annat n som resande, och grna ker ut ur
dem s hastigt jag kan. Du ... fr din del ... r glad och vlvillig nr
det br t: och det r sledes tminstone en punkt, vari vi
sammantrffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du
brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bgge fallen. Du
skriver, som jag sett, en god, lslig stil. Men slutligen har jag mycket
smak fr att vr och sommar plantera blommor ...

--I kruka?

Nej, fr sju tusen djvlar, p ppen mark, eller p sin hjd i drivbnk,
om blommorna r av den sorten, att de inte tl kall jord. Dock varfr
inte i kruka ven, fr att ha i sitt fnster?

--Vita levkojor?

Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men d mste
likvl ...

--Ja, man mste d i fnsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas,
Albert! ty grnaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare ndgas
nja sig med, sticker s av emot vackra blommor, att d r det bttre
inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en
grbl frg och gr bttre ihop med rum, dr en bor med mindre
frmgenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har
levkojor! Fast, det r sant, du reser bara med till Mariestad, och jag
fr ka ensam sedan p den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och
Lidkping ... ack, det r den naknaste, fulaste vg! Jag blir ngslig,
nr jag tnker p den frd, jag dr skall fra.

Varfr skulle jag bryta av vid Mariestad? det r inte bestmt nnu. Och
inte heller brjar, som du sger, den fula vgen genast p andra sidan
om Mariestad: man har, utom mycket annat, den hrliga Kinnekulle att
fara frbi mellan Mariestad och Lidkping.

--N, det kan hnda, att man har Kinnekulle ngonstans; men flackt r
det dr i socknarna, s mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en
gng kt ifrn Lidkping. Och lappri vore vl det ocks, antingen dr
vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken p att ...

Vad, r hon i stnd att rysa? tnkte Albert, n Gud ske lov! d r hon
likvl ... Vad ryser du fr, Sara? sade han hgt.

--Ja, det kan jag vl sga, fastn det lter barnsligt. Jag tycker det
r trkigt, att ka p bondkrra och ha en drs vid sidan. Drfr har
jag ocks sllan sjlv kt ut p bestllningarna i kringliggande
hrader, utan mest alltid skickat verkgesllen eller ngon av de
plitligare pojkarna: fast drp har jag lidit stora frluster, men en
kan inte st ut med allt.

Vad i Guds namn, har du lidit stora frluster?

--Jojo men. Det finns vl ingen i Lidkping, som ovuliga pojkar slagit
snder s mycket fr, p vgen, innan det hunnit isttas. Men den
frtreten kan smltas, det gr inte till hjrtat. Nu fr jag se hur min
stackars mor mr, nr jag kommer ned.

Hon dr snart, kanhnda, och det r vl, ssom du sagt, fr henne det
bsta. D blir du ensam i huset. Men fr att terkomma till vr resa,
vad ger du mig om jag fljer med, inte blott till Mariestad, utan nda
till Lidkping?

--Ah!

Detta lilla utrop av gldje var ovillkorligt; likvl hmtade Sara sig
genast, sg p sin reskamrat och sade: Du skall f, frst och frmst min
andel i skjutsen ...

Det frsts.

--Och ... ifall du inte misstycker, skall du f en levkojkvist, inlagd i
ett nytt skrin, som jag sjlv skurit glaset till, lagt guldpapper under
och limmat ihop sidorna p.

Drmed r jag nd inte fullt njd. Nn, vi funderar vl ut ngot p
vgen, vi har nnu mnga mil dessfrinnan, sade han.

--Och kanske, avbrt hon med en egen, ganska fin accent, blir du
allvarsamt ond p mig redan innan vi kommer s lngt som till Mariestad,
s skils vi ... redan dr.

Paret av de bgge ntta, vlkrkta, mrka mustascherna hjdes p
sergeantens verlpp, varav det r hgst troligt, att han mnade hja
sjlva lppen, ppna munnen och tala: kanske nmna nrmare om sin
ersttning fr mdan att resa nda till Lidkping. Men Sara hade knappt
slutat de sista orden, d hstarna skyggade till, Gud vet fr vilken
ruska vid vgen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, p sitt vis lika
flitig i samsprket med flarna, som de tv resande sinsemellan, hade
slppt tmmarna allt fr slaka, s att han inte i hast kunde hlla in
dem, utan springarna tog till galopp och brjade skena. Nrkes hstar r
av en frtrfflig ras och fds vl; eld, mod, iver att lpa utmrker
dem. Sjlva Albert mste sldes snabbt resa sig upp och st i sitsen;
han ryckte tmmarna ur hand p gubben och drog in tyglarna barskt, s
att de bgge rdblacka skimlarna mste krka sina halsar likt hga
sprttbgar, fnysa och stta nosarna i bringorna. Skena blev sledes
inte av; men gick gjorde det, s att hjulbssorna kunde ha tagit eld, om
de haft lust.

Sergeantens lockar flg kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu ter
vara minst sina tjugo r yngre tillbaka igen. Han tittade ned t sidan:
Sara sg inte alls ngslig ut under huj-farten, och detta frjdade
Albert mera och hgre, n historieskrivaren r i stnd att beskriva.
Albert tnkte: hr r dock nu nyo en punkt, vari hon och jag
sammantrffar. Kanske rkar jag ngon gng nnu en.

Men verkligen r det inte omjligt fr en historieskrivare att flja med
alla hndelser; och inte gr det an fr honom att tala om allting, smtt
och stort? bde vad som sades och inte sades? hnde och inte hnde? hur
ofta hatten ombyttes fr schaletten och tvrtom? Korteligen: de kom till
Glanshammar, kom till rebro, kom till Kumla, och kom n lngre.

Men fastn kdonet var p vg att skena p Glanshammarsvgen, gick dock
resan sedan p det hela inte s fort, som efter frsta utrkningen. Ty
nog mtte vl det vara bra mycket, att ha fyra nattlger emellan Arboga
och Mariestad? Och att det blev s, mste slutas drav, att de krde in
i Mariestad frst tisdagen; de hade dock lmnat Stockholm torsdagen,
ssom i brjan gavs vid handen: allts sex dagar inalles, varav en p
Mlaren och de vriga fem till lands.

Till en del kom vl drjsmlet drav, att nr de vid Bodarne, dr en
natt vervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt vl.
Hon hade inte frr varit utsatt fr s mycken rrelse, och hennes gon,
ehuru nu nstan klarare n alltid annars, glimmande och fulla av hgsta
innerlighet d hon sg p Albert, visade likvl spr av att knappt ha
sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var
sledes hgst vlkommen. Frtrffliga dryck vid ett sdant tillflle,
som morgonen! Men det r vl ter fr enskilt att nmna?

Sledes r det bst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjlpa,
att resan dragit ut sina sex dagar.

Mariestad njuter frtjnt det ryktet, att vara en av Sveriges sknast
belgna smstder. Vem pminner sig inte den ppna, vidstrckta utsikten
ver Vnern, tagen i synnerhet ifrn kyrkvallen? den stora, hgt
liggande kyrkan sjlv, som, redan innan man hunnit in i staden,
bemktigar sig gats uppmrksamhet och drar den bort t hger ifrn den
lummiga alln, vari man (ifrn Stockholmssidan rknat) ker? slutligen,
nr man kommit in i staden och hunnit ned p andra sidan om torget, den
lnga flottbron, idylliskt simmande p Tidans breda, klara vatten? och
nu p andra sidan om bron det tcka Marieholm, landshvdingens residens,
inte just prunkande med synnerlig hjd, men desto mera intagande genom
den omgivande trdrika vegetationen? Landsfaderliga minnen frn
frtrffliga styresmn ver lnet sitter liksom infltade mellan de
mjuka, fr aftonvinden sviktande lnn-, bjrk- och hasselgrenarna med
deras vajande lv.

Vem minns inte allt detta? Minnet beror likvl p om man varit i
Mariestad; ty att blott hra talas drom tjnar fga; man mste med egna
gon se Tidans milda inbjudande utlopp.

Albert och hans fljeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
Ngon omstndlighet mste tilltas historien p sina stllen. Ursktas
skall och br drfr, att vad som fljer berttas.

Sedan de vid inresan ntt torget, krde de inte rakt fram ned t
Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata t hger, som inte slutar
frrn i sjlva Vnern. Ungefr mitt p denna gata lg huset, som tog
emot trtta resande.

De steg ur hr, besrjde om sakernas inbrande och allt gick bra. Men
sedermera freslog Albert, att, medan kvllen nnu var s ljus och
vacker, gra en lustvandring i staden.

Sara hade p den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte
just hgtidlig ... det ordet passar inte ... men mera hgstmd, och hon
sprkade inte s ofta om skrets affrer. Utom denna frndring mrktes
hos henne ingen annan, n den, att hennes vanliga skalkaktighet i
blicken utbytts emot en viss himmelsk vnlighet och tillgnglighet fr
nstan allt vad Albert ville.

Utan att sga ett ord emot, lt hon honom ta sig under armen, och hon
fljde honom dit han mnade fra henne. Han hade ingen plan med sin
promenad. Sledes fll det sig naturligast och av sig sjlv, att de gick
bort ver torget ned till flottbron, stannade mitt p den och besg
Tidan.

Stende hr och skdande norrut, hade de en grnsls utsikt ver Vnerns
aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjn sammanflt
med firmamentet sjlv: det syntes allt ssom ett. Och det hr heter
Tidan? anmrkte hon med en liten runkning p huvudet; alldeles s flyter
ocks Lidan ut genom vr stad, och ifrn dess bro har man ven en lika
stor ... stor ... stor utsikt ver Vnern norrut, och uppt nda till
skyarna, nr det r kvll ssom nu! ack Albert! Albert! jag pminner mig
just hr den stund, d jag och min mor stod p bron ver Lidan ... och
hon kastade ... kastade ringen bort ... lngt ... lngt ut ...

Albert ryste hastigt, tog henne ter under armen och gick, fastn hon
knappt ville det, tillbaka bort ifrn Tidabron. Komna upp i staden igen,
vnde de sig t trakten, dr kyrkan str. Kyrkogrden, omgiven av en lg
stenmur och planterad med trd i flera grupper, ligger s nra Vnern,
att man tycker sig ha sjn inunder sig. Och den gra, hga,
vrdnadsbjudande kyrkan sjlv har man bredvid sig.

Sara bad att f stta sig p en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du
r s tyst, lskade, goda Sara, r du trtt? Hon svarade inte en gng p
dessa hans ord; men han fljde hennes gonkast och mrkte, att hon lnge
och nstan svrmiskt (sdant hade han aldrig sett hos henne frr)
betraktade ett par sm vackra barn, som lekte ett stycke ifrn dem i
grset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.

Barnen sg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
vinkade dem till sig fr att gra Sara ett nje. De kom barhuvade och
lnglockiga. Sara hll med svrighet tillbaka en glimmande tr, teg, men
klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:

--Tnk likvl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna frldrar?

Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de r till.

--Men om deras far och mor ...

Dtt? ja, d beskyddas de av Gud nd, och av goda mnniskor, som alltid
finns. Jag vet en i Lidkping, som inga barn haft, men vars nje besttt
i att av sina medel kl upp och hjlpa flera sm barn, vilkas frldrar
... Albert ...

--Dtt?

Nej, vl smre! slogs och frskingrade varann till sjl och kropp, och
lt barnen g dr.

--Ett sdant slags barn har du sjlv en gng varit, Sara?

Och en barmhrtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
mina frldrar, har jag att tacka fr, att jag r s pass folk som jag
r. Nr pappa dog, vart det vl ngot lugnare och bttre hemma, fast
mamma d redan var s frstrd och frslad, att hon dugde till intet,
och inte mer kunde repa sig, fastn det d annars kunde ha varit en
mjlighet fr henne att bli mnniska igen. Sedan har jag vxt upp och
tagit tmmarna hemma. Men jag r s, det vittnesbrd m jag giva mig
sjlv, att jag vill frtreta och frdrva ingen; minst dig, Albert.
Hiskeligt r och blir det alltid, att en mnniska skall kunna f en
rttighet, varigenom hon stts i stllning att in i dden frgra en
annan. Drmed vinner Guds vackra krlek visst inga framsteg p jorden.
Aldrig vill jag ha den makten ver en annan, och t ingen tnker jag ge
den ver mig.

Albert teg: han klappade barnen p hjssan.

--Ack, du tycker om sm barn! utropade hon.

Utan att svara henne, sade han likvl: Om nu dessa barns frldrar,
Sara, var ogif ...

--Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och mnniskor lskar
dem.

Men om frldrarna inte r gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i
stllet fr dessa barn, Sara, tnka oss utsvultna, trasiga, vergivna.

--r frldrarna goda och frnuftiga mnniskor ... infll hon milt
... s ser de nog om sina barn, s lnge de lever; det vet jag s visst,
som att ingen river hjrtat ur brstet p sig sjlv.

Men om frldrarna r elaka och ofrnuftiga?

--Ja, i det fallet r de elaka och ofrnuftiga, antingen gifta eller
inte; och de handlar drefter, bde emot barnen, sig sjlva och mot
annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillrckligt sett och skdat,
Albert.

Men en skillnad r det ...

--Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nmligen sett vara, att
om mnniskor brjar med att vara goda och kloka, s kan de vl fortfara
drmed och ven tillvxa dri, om de fr leva i sitt liv, som Gud skapat
dem; eller ock beskedligt rttas av mnniskor, drest de felar, som ofta
hnder. Men bringas de att vara natt och dag i ont sllskap, s smittas
de till sjl och kropp: och om de avskyr det sllskapet, men nd ndgas
umgs drmed, s hnder det ofta, att de frbittras, retas och blir
liksom djvlar.

Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; s fort han inte sjlv
brukade det i svordom. Han viskade ngot fr sig sjlv om lsare.

--Tnk vad du vill, Albert, men visst inte r jag en lsare, det kan du
frga dem sjlv efter; ty jag lmnar dig i din fulla frihet. Nr jag p
gravstenen hr talar om djvlar, s menar jag frdrvade, hiskliga
mnniskor, som man vl kan f skda i stderna, och p landet med, tror
jag.

P det sttet prvas mnniskorna, Sara.

--Prvas? Jag tnker, att ingen, som vill mnniskor rtt vl,
tillstller en sdan prvning, dr strsta delen gr under i och rent i
kvav. Och vilken r det vl tillstndigt och anstndigt, att med
mnniskor anstlla en s helvetes prvning, att den slutas med helvetet
sjlv? Det kallar jag inte prvning, men raseri.

Albert studsade nyo och sprang upp vid de frfrliga orden. Helvete,
raseri och djvlar hade aldrig ingtt i det samtalssprk, varmed han
umgicks, utom, som sagt r, d han svor. Och i sllskap med Sara hade
han aldrig gjort en enda ed, tminstone ingen stlld till henne sjlv,
varken god eller ond.

Fr att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
famn, kysste dem varmt och sg litet skygg ned mot henne, som satt p
gravstenen. Han fann henne i detta gonblick se upp p honom sjlv och
p barnen, och det tycktes som hon till hlften mnade strcka armarna
efter dem. Han fstades underbart av denna tavla. Han var varken mlare,
musikus eller skald; han kunde sledes varken teckna, sjunga eller sga
sig vad som s intog honom i den sittande, uppt skdande kvinnans bild.
Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt
okonstlade r likafullt ngonting.

--Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
ville inte fr tusen vrldar att du skulle frkyla dig. Han gav barnen
ter flera kyssar och sm silverpengar; de sprang sjungande sin vg, och
han tog Sara Videbeck under armen.

Frkyla mig? Det hoppas jag inte skall hnda. Jag r ganska varm,
Albert, fast det tr vara s, att du aldrig ser mig het, eller finner
mina kinder glda.

Innan de steg ut ifrn kyrkogrden, vnde hon sig om en gng, sg p det
majesttiska, hga, gr kyrktornet bakom dem, och gjorde en omrklig
bjning, liksom neg hon till avsked drifrn ... eller kanske till
tacksamhet fr det nje, som hon njutit av de sm p kyrkogrden.

Alberts hjrta blev ltt igen, nr han kom p gatan. Hon gick ocks
ltt, frimodigt och nstan elastiskt vid hans sida. De brjade sprka om
resan och varjehanda frndenheter. Innan de visste ordet av, var de
komna till gsthuset, dr deras saker redan befann sig i en rymlig,
vacker, glad kammare.

Likvl blev det snart s skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade
ned gardinerna och frgade vad herrskapet befallde till afton? och om de
ville spisa dr nere i allmnna rummet, eller uppe fr sig sjlva?

--Till en brjan g efter matsedeln, jungfru lilla, s skall vi sedan
bestmma det andra.

Flickan gick. r du road av att vara bland folket dr nere? frgade
Albert.

--Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi r nu i Mariestad, och
har litet att samtala och verrkna med varann, ifall vi skils hr och
du far sderut, men jag t vster. Lt oss ta hruppe.

Flickan terkom med matsedeln. Albert bestmde sina rtter, vilka
verensstmde med Saras, utom dri, att hon tog sallad till kttet, han
dremot sin lieblingsrtt gurkor. Och duka hruppe t oss, sade han.
Jungfrun gick och kom ter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada
och frtroliga mltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma.




Sjunde kapitlet

  _Men det sger jag, att om du sedan far omkring
  ngot, det har jag inget emot. Och jag vill
  inrtta mig hemma alldeles ensam.--
  Glmma? om du sprang upp nu, och
  sprang ut, och reste till Solle
  brunn i natt, skulle du
  glmma mig fr det?_


Nr de blivit ensamma, ssom i slutet av frra kapitlet omtalades, gick
Sara fram till deras kappsckar och brjade avskilja de saker, som
tillhrde Albert. Reser du genast i kvll, eller frst i morgon bittida?
sade hon, likvl med en halv rst.

Vart, menar du?

--Jag vet inte vart du mnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrn
Mariestad vika av sderut till de stora egendomarna?

Vadsbo hrad, dr jag hade tskilligt att utrtta, har vi nu redan till
det mesta kommit igenom och lmnat. Jag fr ta igen det p terfarten.
Nu ska jag visst till Odensker, Skvde, ja nda ned t Marka och
Grolanda, s att vigaste vgen vl vore att hr utanfr vid Lexberg vika
av t Kekestad, och inte flja vstra vgen genom Bjrster och s till
Lidkping. Men jag har ven groml vid Grvsns, t Sollebrunnstrakten,
och vgen dit gr ganska bekvmt och rtt genom Lidkping. Varfr kunde
jag inte d lika grna nu genast f ta den senare turen?

--Varfr sger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill?

Ja, Sara, fr mina affrer har jag visserligen frihet hrtill ...

--r d ngot annat hinder? Vilketdera vill du sjlv?

Du frgar mig, Sara? och du vet lika s vl som jag, att jag vill flja
dig till Lidkping. Fr jag inte se ditt lilla hus? dina sm rum en
trappa upp, som kan hyras ut par exemple t resande? och det dr strre
rummet nere p botten, dr du en gng tnker hlla handelsbod, och det
mhnda snart nog, ifall din mor ...

--Allt detta vill du verkligen se?

Goda, lskade Sara ... du ler? det r mitt fulla allvar. Jag har mnga
resor att gra hr i Vstergtland, fram och ter, om sommaren och
kanske hela ret, ifall min plan lyckas att f transport p Vstgtadals
regemente, och det beror p Dorchimont. Ngonstans skall jag under alla
dessa frder ha mitt hem ... fr mina sakers skull ... kunde jag inte f
hyra av dig de dr smrummen en trappa upp?

--I Lidkping? Men du har inte sett de rummen nnu. Spar till dess.
Aldrig kpa, aldrig hyra vad man nnu inte sett och skdat!

Denna gyllne regel gick p meter, och var de frsta av det slaget, som
sergeanten hrde frn Saras mun. Men orden fll sig s bra och
beledsagades av en ljuv, nstan smekande tonvikt. De stod bgge vid ett
av fnstren i rummet, hade nyo rullat upp gardinen och slckt ljusen,
fr att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.

--I dina Lidkpings-smrum, Sara, r det visst rosiga tapeter? det slr
inte fel, och drinne har du skert fordom vid sina tillfllen malt
krita? ... Han hll henne i sina armar, hon sg frgande upp i hans
ansikte, fr att finna om han gjorde narr av hennes drm, den hon
berttat ... den dr drmmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi,
ingen satir p hans lppar.

Fordom? infll hon. De kan ske mnga gnger nnu. Jag rnar ej avlgga
mitt yrke.

--Men om jag hyr rummen?

S skter jag mina saker p bottnen i nedre vningen hos mig sjlv.

--Du vill d aldrig skta ngonting uppe hos mig?

Blir du dr ngot boendes, Albert, s skall du vl ocks ha mycket att
utrtta fr egen rkning, och behver ha dig i ordning, s som du kan
tarva. En god matinrttning finns i grannskapet, och billig stdning r
ltt att f, ven tvtt och strykning hos beskedliga mnniskor, som
drav har en liten skrv fr sin brgning, Albert. De skulle kunna
frtjna mer, om inte skrna vore. Men det sger jag, att ofta nskar
jag nd f bjuda dig ner p en liten enkel risp, om det faller sig:
kanske bjuder du mig ocks ngon gng upp? Men aldrig, aldrig vill jag
ta av det ditt r, eller lgga mig i ditt husvsende ... blott svara
dig, ifall du frgar mig till rds, det du sedan kan flja eller inte,
hur du vill ... och allraminst skall jag nnsin hindra dig i ditt
arbete. Jag frstr mig inte p dina sysselsttningar: det mste vl
vara en hop skriveri och rkenskaper, kanske, efter du har att gra med
inspek ... ja, lika mycket ... Hrstadius och Selander och Silfver ...
kanske p Koberg ... men aldrig vill jag stra dig i det.

--Det tackar jag dig fr, Sara, det r rasande bra. Men finns det
ingenting, som kan vara gemensamt, sdana mnniskor emellan, som ...

Det r rtt mycket, ja ganska mycket ver nd att ha gemensamt, utom
sdant dr, Albert. Fr jag sga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har
tnkt p detta ... under dessa dagar ...

--Ocks jag har tnkt mycket p det, mycket, m du tro: det mste bli
vr hgsta angelgenhet.

Likvl fr vi akta, att det inte m g snder fr oss av alltfr mycket
nit. Det r hlften vunnet, att ta sakerna ltt och klokt, vet du; rtt
och sltt, Albert. Och det r just s man kan ta dem, nr man riktigt
hller av varann.

Sergeanten frstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hrfstet
vid hennes panna. Fortstt, Sara! du skall tala frst.

Hon lyfte upp sitt huvud frn hans brst, varemot det vilat litet,
betnkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det r s, att du hller
av mig och jag dig, s har vi ju det gemensamt? Det r mycket det,
Albert. Och det r mer n mnga har. Men tar vi oss fr, att ven ha en
hop annat ondigtvis gemensamt, s skall jag bertta dig vad drav
fljer. Skulle du ta mitt lilla hus, min nring, mitt bohag och
penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller f ... ja, jag vill
inte neka fr dig, att jag kunde brja bli frtretlig. Ty kanske frstr
du inte att skta sdant? Jag gissar att du inte vet det sjlv nnu,
eftersom du inte frskt ha hus och yrke: tminstone vet jag inte det.
Och det r mycket mjligt, att min oro vore orttvis, och att du sktte
allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om
fr dig, att s fort du mrkte dylikt hos mig, s blev du rasande. D
gick jag fr mig sjlv och gnagde p mina hemliga tankar; ena stunden
skulle jag tycka, att jag gjorde dig ortt; andra stunden skulle jag
finna, att jag vl kunde ha rtt nd, tminstone i ett och annat. Av
dessa strider och plgor i sinne och sjl skulle tiden frntas, som
kunde anvndas till nytta och frvrv. Och att tiden frstrdes, vore
nd det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle
finna mig retsam, frst ngon gng, sedan oftare. Drav skulle du sjlv
bli stingslig. Eller om vi bgge undertryckte obehagligheterna, gick fr
oss sjlva och svalde som de kallar det, d skulle misstrycket i stllet
krypa invrtes in i mrg och ben, tra hlsan, och vi skulle avta till
sjl och kropp. D fick vi vl brja p att dricka Lunds brunn, eller
kanske frstra pengar p gyttja, som jag har hrt omtalas vid Porla
eller Loka: sdant, som fga utrttar, nr man har det illa stllt. S
en annan sak, Albert, som jag ven vill att du skall mrka vl. Av
plgorna skulle min hy snart avta, gonen blekna, och jag bli fulare n
jag r. Det skulle du aldrig ha hjrta att sga mig, men du skulle ofta
tycka det. Jag skulle nog vara s klok att finna p det sjlv, och g
avsides i mina mrka grubbel ver vad du tyckte om mig: och vad du
aldrig sade mig, det skulle jag dock tnka ut och gissa fr egen
rkning. Drav blev min smn nog dlig, och sedan skulle jag hrav bli
nnu skrumpnare dag fr dag, Albert ja, det har ingen grns med
fulheten, nr en brjar p det viset, det har jag sett p folk. Och hur
gick det med dig? Du skulle om du var s god som den bsta man kan
finna, ska trsta mig med milda ord; men hur n du drmed menade,
skulle det lta litet tomt i mina ron, eftersom jag kunde mrka, att du
ljg tskilligt fr att stlla mig tillfreds. Det skulle komma att gra
saken vrre, men inte bttre. Och du skulle nog ocks ledsna, ty du r i
alla fall mnniska, Albert, du som jag. Du torde vl nd mindre ledas
vid mig fr mitt frsmrade utseende till kroppen, n fr min inre
retsamhet, trkighet och hela stygghet till sjlen; kanske blev ocks
jag av lidande till slut ofrnuftig och dolsk, s vart jag dig nnu
olidligare. Och det man brukar yttra om lften och eder blir bara tomma
ord, d ingen mnniska nd hller det som ingen mnniska kan hlla: jag
talar om den inre hjrtats krlek till en person, som r det enda hrvid
att skatta, men som utan hjlp gr bort, om personen till sin andes
tycke blir olidlig fr en. Jag har nu nmnt om hur jag kunde bli
odrglig fr dig: detsamma skulle vl kunna intrffa, att du kanske vart
outhrdlig ven fr mig. Vad r det d fr trst i de givna orden? Man
sitter olycklig fr sig sjlv och har ett namn. Det r som en titel utan
mbete. Det r som en skylt utanfr en bod, och nr man kommer in i
boden och frgar p varan, s finns inte varan, som skylten talar om.
Hur gr man d? Jo, man gr ut frargad och spottar t skylten. r inte
det rtt njsamt? Det har jag ofta med grmelse mst se hos andra, och
jag likar det inte. Jag nskar inte att du eller jag m ha det s.
lskar du mig till sjlen ... d r jag glad och har nog vad det
vidkommer, och skall skta mig fr hela resten sjlv, lustig och njd
och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
och det skall du f se. Men lskar du mig inte ... vad hjlper d allt
annat, och vad skall jag med det vriga? Det gagneligaste och bsta fr
oss r blott, att krleken m rcka. Och den kan nog ta slut nd
kanske: men tminstone br sdant undvikas, som man kan frutse gr
frtret, eller kan gra frtret, och stjlpa krleken, men inte hjlpa
den.

Men, Sara, om vi r goda och frnuftiga mnniskor, som jag tycker vi r
bgge tv, s br vi vl strax frn brjan kunna ... och sedan fortfara
... och jag tycker inte vi borde rkna oss till de olyckliga exempel du
anfrt?

--Om vi r goda och frnuftiga mnniskor som jag hoppas vi med Guds
hjlp kanske r ... s, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behver ju d
intet vidare, n utva vad av godhet och frnuftighet fljer mot varann
och mot alla andra, s vitt vi strcker oss. Vem kan hindra det? Betnk
vl ... om vi nu r goda och frnuftiga, r inte d det allra
angelgnaste, att vi drmed fortfar, och lskar varandra? Och det mste
vara saken. D mste synnerligen allt sdant undvikas, som kan frdrva,
gra en elak, fnig och dum. Det str alltid till Gud hur en mnniska
fortfar att vara, och mngen kan falla. Men tminstone br vi inte med
varann stlla till sdant, som en liklig trolighet r uti, att det kan
fylla hjrtat med etter och hjrnan med en dimmig sky. Det m andra
kalla prov; men jag kallar det onda och okloka fretag, som folk inte
med rtta borde gra varann. Ty om Gud sjlv ger ngon en plga, som
inte kan undflys, hon r d att tligt utst och r ett prov. Men
mnniskor kan lta bli usla tillstllningar: sdana r undvikliga och
br undvikas, och r inte att kalla prov, helst som de oftast fr till
helvetet, dit vl ingen vnlig inrttning borde vilja dra sina
underlydande. Men tnker du inte som jag, Albert, s har du din fulla
frihet med dig, och ...

I alla fall, avbrt sergeanten, har du ortt i det, Sara, att frdrv
och olycka finns i alla hus.

--I alla? frgade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, dr de lever
bra, rtt bra. Men det kommer visst inte drav, att de blivit hoplsta,
vilket inte annorstdes hjlpt, utan drav, att de i sjl och hjrta
drar verens, tminstone s pass mycket som behvs, vilket alltid
hjlper dr det finns.

Hoplsta? vad menar du med det?

--Att man lst ver dem, vet jag. Kra Albert, signerier tjnar till
intet. Man mste en gng komma drhn, att i denna sak, som i alla
andra, ska vad som verkligen tjnar, och inte bygga p det odugliga.
Drav blir inte blott olycka, utan, vad vrre r, riktiga laster. Ty, s
fort man inte lskar varann, s r det en riktig ful last att ...

Signerier? Men jag tycker rtt mycket om en vacker bn ... sdan par
exemple, som brukas nr tv ...

Sara sg upp med ett underbart uttryck. Gud r mitt vittne, yttrade hon,
knappt hrbart, men med den renaste stmma, Gud knner att jag lskar
bner. Och jag gr dem, Albert, och jag tnker gra dem. Men ack, inte
nyttjar jag bner till sdant, som de inte tjnar till; ty det r
signeri och tomma ljud, om inte nnu vrre, nmligen hdelse. Bner? O
min store Gud? Ej den vackraste bn frvandlar vitt till svart, eller
svart till vitt. Om tv str bredvid varann och ljuger redan d ett
tycke fr varandra, som de inte har, inte gr bnen lgnen drvid till
sanning. Eller om de inte d str och ljuger, men likvl lovar sdant,
som det hnder att det sedan alls inte str i deras makt att hlla, inte
avbjs det genom ngon lsning ver dem? Och det som oftast intrffar,
nmligen, att de sedermera inte hller vad som blir dem omjligt att
gra, men likvl med skenet ltsas s, till kad plga och lgn, vad
utrttade vl d den arma bnen p frhand? inte hindrade den att s
gr? Och nr de s nd fortfar med varann, blir de allt mera grova till
sjl och kropp ... ja, riktigt liderliga, det mste man tillst ... och
till slut sdana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i
vrlden r, eller frst ngot i grunden klokt om mnniskan, ehuru man
lst ver dem. Det ser man ju jmt, och det kallar jag oseder, Albert!
inte r det vrt att heta god, del eller lycklig, om man inte r det.
Och aldrig r det vrt att till vinnande av en sak bruka annat, n det
man vinner den med; s tycker jag. Nr det fattas mig olja till kitt,
inte stller jag mig d och lser ver kritan; utan jag gr ut och
skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjlper. Jag brukar
aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidkping kastar saltkorn i
ugnen, nr de har tandvrk, och stper bly ver sjukt folk, och stter
stickor i trn: och ibland sger de, att de blir friska, som vl kan
hnda, fast det inte sker av stickorna, tnker jag. S Albert, trffas
ocks hoplsta, som r rtt sediga och lever vl; men det kommer inte i
sjlva grunden av lsningen.

N, men s skadar den tminstone inte.

--Jojo men. Ty nr man en gng har lst ver tvenne sdana, som inte
duger fr varann till annat n frdrv och elnde, s vill och pstr
man nd, att de ytterligare skall vara ihop och brka snder varandra,
bara fr den lsningens skull, som en gng skedde i ondan. Det menar
jag r ganska skadligt. Slunda r det vl illa gjort, att bruka bner
s, att de inte tjnar, men i de flesta fall gr ganska ryslig skada.
Ack min Gud ... och att gra bn, som r s heligt och ljuvt, nr det
kommer p sitt rtta stlle! Det vet jag bst.

lskvrda flicka, nr gjorde du bn sist?

--I Arboga ... Albert. Hon viskade detta s tyst, och det lt nstan som
om ett min gick fre namnet Albert; men hela uttrycket var fr mycket
magiskt att kunna fasthllas, ehuru sekunden drav var fr djupt
intagande, att i evighet kunna glmmas. Hon teg. Men hon tillade strax
drefter hgt: Jag sger det nnu en gng, Albert; tnker inte du som
jag, s har du din fulla frihet med dig och med ditt. Sg d ifrn, ty
jag ville i det fallet, att du for i kvll s grna, eller i morgon, och
inte kom med till Lidkping: ehuru Gud vet, hur grna jag hade dig hos
mig p den sandiga stygga vgen.

Blott p vgen?

Deras varma gonkast mttes; men de sg inte lnge in i varann, frrn
de blickade ut genom rutan och p himlen, vilken frekom dem inte ha
mrknat, ehuru de tillbringat en lng stund i skymningen. Albert satte
sig p en stol vid fnstret, hade Sara i sitt kn och mindes nu nda
bortom Bodarne den skumma kvll i Arboga, d han ven satt vid en ruta,
med ffngt bemdande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte
sedan dess frndrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra gon sg
han p henne? och hon tycktes sjlv ha kommit i en annan vrld. Allt
det frut inte sllan pkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var
borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma frnuft i allt, som
frr, men ett frnuft, snkt i doften av den innerligaste hngivenhet,
den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet,
vart han oaktat allt av henne lmnades, att resa bort ifrn henne om
han ville och nr han ville, lngt ifrn att locka honom till
vergivande, gjorde henne tusendubbelt lskvrd, ltt och angenm i hans
gon. Och lskvrdhet r det enda ... det enda ... som drar till kta
krlek. Denna kan utebli nd kanske; men skall ngot verka, s r det
allenast lskvrdhet, tnkte han.

Vad ser du p druppe i himlavalvet, Sara?

--Jag undrar, om det kan vara lngt dit?

Han tryckte henne till sitt brst och svarade: vi r p vgen.

--Blott p vgen?

Nej framme ... om ...

--Albert!

Bertta mig, Sara, ofrstllt ... du talade nyss om hur mnniskan av
inre bekymmer och sjlens plgor kan bli ful; och det hade du visst rtt
i. Vi skall lta bli sdant. Men Sara, sg ... du kan inte ngonsin bli
ful? Det syns mig omjligt ...

--Till sjlen, Albert, behver du och jag aldrig bli fula: och det
tycker jag gr tillfyllest. Men till kroppen vet du vl, att d man blir
gammal, s ... ven utan att plgorna tar.

Vad betyder ldrade drag d en god och sann ande speglar sig rent i gon
och alla lineamenters uttryck. Det r av denna himmel jag drags och
hnrycks.

--S tycker ven jag. Gudskelov, du r inte en narr, Albert.

Och ven kroppens drag frfaller sent, frst ganska sent, s framt en
god, livlig och verksam ande bor i dem. S tror jag, Sara.

--Det har jag sett p moster Gustava, infll hon.

Lt oss d ha det s, Sara, att var och en av oss styr fr sitt. Jag
skall inte lta dig ha hand ver mitt, likasom du inte ge mig makt ver
ditt. Vi skall endast ha vr krlek gemensam. Men tnk, om endera av oss
kom i behov, s att det egna inte frslog till liv och uppehlle?

--Vill d inte krleken ge bistnd? frgade hon och spratt upp. Kom du i
nd, Albert, skulle inte jag sknka dig av mina medel, s lnge jag
hade, och jag fann att du inte var en frskingrare, en usel en. Och blev
jag mycket fattig, s kan det ju ven hnda, att du ... att du skulle
vilja sknka mig ngot?

Gud, s du frgar, Sara! Men nr det r s oss emellan p bgge sidor,
har vi inte redan d vra medel gemensamma?

--Nej, det r en himmelsvid skillnad. Om jag sknker dig en gva, i
penningar eller annat, s gr du sedan drmed och hanterar det allt som
du vill. Drav kan ingen frargelse uppst; det blir ditt, liksom det du
hade frut; och frgar du mig till rds om hanteringen drmed, s skall
jag svara dig, och du gr sedan ocks med rdet efter som det syns dig
bst. P det sttet r du, oaktat sknken, lika fri, ofrtryckt och
ofrstrd. Likas, om du vill frra mig ngot, s mste du ge mig det
p samma villkor, som en ren och lskvrd sknk, till gldje och gagn,
den jag fr vnda och nyttja som jag behagar och behver. Sdana gvor
och gengvor r d en hjlp t mnniskan, men inte ett msesidigt
frdrv, sdant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med
varann.

Kan d aldrig mnniskor hushlla ihop?

--De kan ju frska. Gr hushllningen bra, s kan man ju fortfara med
den, likasom man fortfar med mycket annat, som gr bra. Gr den ter
rasande, s r det ju vlbetnkt att upphra med den, likasom med annat
rasande. Men krleken emellan tv, den br frmst av allt hllas fredad
och i ro fr sdant; den br aldrig gras lidande eller beroende av en
sammanboning eller hushllning, och hur den kan sl ut. Jag tycker det
r bst att de aldrig flyttar ihop, det fr jag sga; emedan folk, som
lskar varann, mycket snarare retar, frargar och slutligen frdrvar
varann, n andra, som inte rknar p varann och drfr ser mycket med
kallsinnighet. Men vill de d ntligen frska det ondiga njet, att
lta tv huvuden regera jordiska saker, som skts allra bst och blir
redigast, nr de inte blandas, utan has av vardera personen fr sig,
vilken styr sitt bst efter sitt huvud ... s m de tminstone vara s
kloka och sluta upp drmed innan deras krlek frgr, som ltt kan
hnda; ty inget glas r vackrare n hjrtats tycke, men ingen emalj
skrare. Det kan jag frst.

P det sttet vore det ju allra bst, att vi inte allenast lt bli att
bo ihop, utan inte heller sg varann alltfr ofta?

--Du tnker ju ocks gra mnga resor, Albert? yttrade hon med en blick,
lngt ifrn smrtsam.

Det mste jag. Jag kan inte undvika det.

--Hur glad skall jag tnka p dig medan du r borta. Och s vacker, som
jag d har dig i min sjl, skulle du ha svrt att vara, Albert, om du
stannade hemma. Men du skall terkomma! och varje gng dubbelt
vlkommen!

Men herre min Gud ...

--P det sttet skall krleken rcka. Du skall slippa se mig i alla
dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, d det r alldeles ondigt
att se varann. Och om ven du har sdana stunder, ty du r mnniska,
Albert, s skall jag ocks slippa se dig d.

Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vgen?
man kan hitta p att glmma varann?

--De, som med olidlighet nter sig emot varandra stundligen, de glmmer
varann snarast, Albert; eller om de minns varann, s r det med plgans
minne, ssom man kommer ihg fulslag.

Hu d!

--Det r nra kroppar med avlgsna sjlar. Ssom det str i Skriften: de
lovar mig med lpparna, men deras hjrta r lngt ifrn mig.

Du r dock en lserska!

--Nra sjlar med avlgsna kroppar tycker jag d, om s skall vara, mera
om.

Men kan inte bggedera vara nra?

--Stundom, Albert. Nu r det s oss emellan. Men ... Och till Lidkping
vill jag du skall flja. Men det sger jag, att om du sedan far omkring
ngot, det har jag inget emot. Och jag vill inrtta mig hemma alldeles
ensam.--Glmma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till
Sollebrunn i natt, skulle du glmma mig fr det?

Sara, du skulle st framfr mig jmt!

--Och jag skulle se dig genom alla mina fnster. Frsk! res fr ro
skull!

Tillt mig att drja litet.

--Glmma? Nr likgiltighet kommer emellan mnniskor, d r det som
glmskan halkar med i sllskap. Men resor och avstnd, vad betyder de?
Landsvgar r inte det som gr avstnd emellan sjlar. N, inte vill jag
du skall vara borta ver halva ret, det tillstr jag.

Du andas s ljuvt!

--Glmma? sade hon ter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det
hnder att krleken slutar emellan ngra, att glmska ocks d kan
komma; men tminstone r det visst, och det vet jag, att inte uppehlls
hjrtats glada minne av sdant, som der ut krleken sjlv. Drfr ...

Ja, jag skall inte se dig, inte hlsa p dig alltfr ofta, Sara. Men om
jag fr hyra dina smrum och dr sitta fr mig i mitt eget arbete, s
skall inget i vrlden, inte du sjlv, kunna hindra mig frn att mla din
bild framfr mig, nmligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om
jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, d vill jag g ned och sitta vid
din sng.

--Det kommer an p sjukdomen, bsta Albert. Jag har helst Maja hos mig,
hon frstr det bttre.

Men ... min Gud ... om ... jag tnker blott ... om par exemple jag sjlv
blev sjuk?

--Det r en helt annan sak. D gr jag upp i dina rum och sitter hos dig
natt och dag, om det behvs, vid din sng. Jag sluter igen boden och
skriver utanp: bortrest. Du skall veta, det r den skillnaden, att om
en karl r sjuk ... riktigt, s att det inte r prat, utan han ligger
till sngs med allvar ... det r inte en obehaglighet, ledsamt eller
fult att vara nrvarande vid; det kan jag med. Men ett sngliggande,
sjukt fruntimmer, med lungsot eller s, det r allra bst fr sig sjlv,
Albert. Likvl, om ngot skulle hnda mig, har jag inte ngot emot, att
du drjer i staden ... i huset ... i vre vningen. Skulle ...

Gud! vad menar din underfulla uppsyn?

--Skulle jag drvid komma nra dden, d ville jag, Albert, att du gick
ned i mitt rum ... nst innan jag dr ... till mig! ... och ... ty denna
hand ville jag kyssa sist av allt i vrlden ...




ttonde kapitlet

  _Se dig omkring och var glad i uppsynen!
  Jag ville ha den hemliga gldjen, att nr du
  ker fram p gatan, varannan flicka
  m stanna och tnka: kors,
  en s vacker officer
  dr far!_


Historien och geografin, som alltid rcker varandra handen, mste ven
hr hjlpa varann; s att nr den frra sist drog sig hastigt undan och
viker tillbaka, brjar den senare tala, och talar p fljande stt:
Vgen mellan Mariestad och Lidkping rcker nda frn Mariestad till
Lidkping. Denna vg brjade de bgge resande strax befara morgonen
drp, s fort de doppat sina skorpor i ett par vackra kta koppar.

Vstergtlands geografi m sga allt vad hon vill och behagar om sdra
Vnerstranden; det vissa r, att om man inte ser p vgen, som stryker
fram hr, s frekommer den gat alls inte obehaglig. Nr de bgge
resande hunnit till Brester, sade Albert: Nu beror det p, om vi framt
Forshem skall ta den gudomliga vgen ver Kinnekulle, som gr genom
norra delen av sterplana, s Medelplana och Kllby, p vilken vg vi
kommer frbi Hnster, Hllekis och Rbck ...

Rbck? jag har hrt talas om Rbck! Jag har inte varit dr frr,
fortfor Sara, men varfr skulle jag dit nu, d hon inte bor dr mera?

--Vilken hon?

Dr har en ngel bott, men som nu flyttat till Vttern.

--Fru ... jag vet ... jag minns inte rtt namnet. Jag har inte heller sett
henne, fortfor Sara; men bodde hon nnu kvar p Rbck, s skulle jag
nska ta den vgen. Goda, frtrffliga bcker har hon lnat moster
Gustava i Lidkping, och dem har vi bgge lst tillsammans p
mellanstunder.

--Dem vill ocks jag lsa! utropade sergeanten. Du skall s ... men ...

--Ja, den andra vgen vi kan vlja, fortfor han, gr dremot ned t
Enbacken, ster och sder om Kullen, genom Sklvum, frbi Husby, och s.
Vilkendera skall vi ta?

Hur skall jag kunna avgra det? det frstr jag mig inte p.

--Men du skall veta, Sara, att Hllekis hr till de utmrktaste stllen
i Vstergtland; det frtjnade vl att fara den vgen.

Om du vill. Och r dr stora hus och byggnader, s frtjnade det nog
att gra sig bekant p stllet; det kunde en gng lna sig.

Litet frstmd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
hade inte nu p ngra dagar hrt yrkets angelgenheter omtalas, men
mrkte genast, att de var i antgande. Och hur kunde han vara ledsen p
henne fr det? Likvl ville han inte, att s gudomliga platser, som
Hnster, Hllekis och Rbck, skulle uppoffras till ml fr blotta
glasmstarnskningar: han beslt sledes att taga den prosaiska strten
ver Enebacken, och lmnade Kullen till hger.

--Hon har dock varit hgre stmd, fortfor sergeanten fr sig; ja, ett
par dagar! och hennes talmnen, ehuruvl alltid sig lika vad klokheten
betrffar, har dock inte stndigt haft smak av en gesll i
fruntimmersklder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en
knappt terhllen tr; goda, lskade! hur ortt bedmer jag dig? r det
inte rtt vl, att du r s frnuftig? Du skall rligt och frtrffligt
kunna skta dig och de di ...

Han ryckte till hstarna, liksom en hastig skrmsel kommit p, och han
fruktade de skulle fara av ngonstans; men han hmtade sig och fortfor
inom sig: Allt vad jag kan spara och lgga av, skall jag ge dem, och det
ssom en fullkomlig, en ren gva, s dr som hon vill ha det, utan all
inblandning ifrn min sida (om inte medelst fria rd), hur hon drmed m
hushlla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det mste,
det vill jag bestmt!

Det skall du, och det blir min himmelska gldje, att hra dig sga
s.--Albert for frskrckt t sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord.
Hade han glmt sig i sin svrmiska utsikt nda drhn, att han talat
hgt och frrtt sina innersta tankar?

--Rds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
till dig sjlv, hr jag; ty jag r s, att jag hr.

Store Gud! vem r du d? kan du mera n andra?

--Du kr s bra och galant, Albert; jag lskar dig. Du lskar mig, men
du svarar mig inte?

--P vad skall jag svara?

Hur kunde du hra nyss, vad blott min sjl darrande tnkte?

--Jag lskar din sjl, drfr hr jag din sjls ord.

Vad?

--Det vill sga, jag frstr dig. Jag begriper dina tankar: till och med
vad du grubblade p nyss frut ...

Vad? om yrket?

--Jaja ... Albert ... ett fnsterglas r inte s fraktligt, som du tror,
Albert. Det skyddar dig om vintern mot klden ute, och ger dig likvl
ljus med detsamma. Det mesta i livet r annars s, att om det vrmer,
sker sdant inte utan med mrker eller om det lyser, s sker detta
sllan utan med kld. Ett fnster allena ... mrk vl, min Albert ... ger
ljus utan att lta kld strmma in; och det hller vrmen inne, med
bibehllande likvl av ljus tillika. S r ett fnster beskaffat, och
det betyder mera, n mngen fattar. Drfr skall du inte frakta
fnster, och inte frakta Saras yrke, varmed hon har ftt sig och alla i
Lidkping, de hon kan ha haft att bist ... och skall s hdanefter
... och ven dig, Albert, om du kommer i nd.

Nej, Sara, det skall du aldrig behva. Flit! en stor flit i mitt yrke
... ty ocks jag har ett yrke! ... lskade, goda flicka, nu knner jag,
likt en himmel, vad det r att vara flitig ... jag skall och vill
frtjna! ... detta ord, som frr lt s lumpet i mina ron? Frtjna
vill jag! arbeta och drmed hjlpa inte bara mig, men ... alla i
Lidkping, dem jag kan ha att bist. Yrke och flit ... du, Sara, har lrt
mig de rtta orden! Han tog hennes hand.

Geografin r en stackare, som stndigt lter verrumpla sig av
historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya vertag igen? Jo,
p vgen t Enebacken. S tag d vid dr och hll sedan uti dig,
geografi!

Enebacken ... och s fr man Holmestads, Gteneds, Sklvums kyrkor, och
till och med Vettlsa p litet avstnd t vnster: frlt, Vttlsa
heter det. Sedermera kommer man s, att man ser Husby och till och med
Kleva kyrkor uppt kullen till. Vidare rkar gat inom kort Broby kyrka,
Kllby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt s mycket kyrkor!

Men nu r det slut. Ett stort ppet vatten mter till hger och slr den
kandes blick med en tjusande frfran: han fruktar att f hela Vnern
ver sig, tminstone inp hjulnaven, och tvivlar inte p att den sanka,
gula sandstrand, han ker p, legat under bljan en gng. Vnern r en
fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och
ofrtnkt kommer p en och tar igen sina gamla rttigheter? I synnerhet
vid nordanstorm r detta fruktansvrt.

I dag teg vinden och bljan log. Sara satt i varje gonblick anande att
f se sitt Lidkping. Hon knde de ljuvaste inre minnen.

Fr en sak mste dock historien tilltas att redogra: det r fr den
besynnerliga lyckan de hela vgen rnt, att f parvagn. Ty eljest plgar
krror hota de flesta resande, som inte kommer p egna hjul eller str
p egen botten i vagnarna. Krror r stundom stygga att ka p. Det var
sledes en mild skickelse, som frfogat hr; och kanske ligger nrmast
frklaringen i det, som medici sjlva ... vilka annars aldrig befattar
sig med det ... pstr om naturen, nmligen att hon har en utmrkt och
enskild omvrdnad om kvinnan; att hon nstan r skygg att skada henne;
r vrdnadsfull, undvikande, aktsam. Detta r en mystisk, men en helig
tanke. Mtte drfr ocks mnniskan vika lika vrdnadsfullt undan: m vi
knbja fr en himmel, som oknd ... missknd ... str omkring oss, s
nra, s god, s hemlighetsfull, s glmd, och likvl s stndig.

Lyckan att f parvagn kom fr dessa resande ofta drav, att nr Albert
sg hstarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde,
utan krde ensam; vilket bnderna, nr de ser sig f ordentliga kande,
grna gr in p och tackar fr. S hade nu sergeanten och hon farit
ensamma hela tiden.

Lidkping kom. De brjade ka p stadens frsta gata, bred, stor, bra;
men litet ojmnt stenlagd. Bsta Albert, lt mig stiga av hr, detta r
mitt barndomshem: jag skulle vilja g till fots hrinne. Du kan kra,
jag gr ensam.

Nej, jag stiger ocks av, gr bredvid och kr.

--Inte! det ser illa ut. Och s tillika, Albert, en annan sak. k du
ensam fram till kllaren bortom torget. Jag gr hem till mitt hus: jag
vill komma dit ensam frst. Jag vill se hur det r med min stackars mor.

ven jag vill se henne.

--Nej, Albert. Om hon nnu lever, skulle hon knna en fasa vid din
anblick. Det vill jag inte.

Min Gud! vad sger du?

--Ty du skulle omjligen kunna undvika att frrda dig. Du skulle
uppfra dig s emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle
sklva vid frestllningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag
skulle f svrt att vertyga henne om, det du aldrig i vrlden skall
bli ...

Ha!

--Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och
du skall f bese de rum, du mnar hyra. Men vnta tills jag lter kalla
dig. Kr nu gatan rtt fram: det r inte svrt att hitta hr i
Lidkping. Utan avvikningar kommer du rtt s bort till den dr bron,
som vi talat om, ver Lidan ... den dr, du.

Ha!

--Den ker du ver; men betrakta utsikterna till hger och vnster, ty
sknare flod n Lidan rinner inte genom en stad. Litet lngre fram,
samma vg, kommer du till torget. Ett strre torg finns inte i vrlden:
kr rakt fram ver det till mynningen av gatan lngst bort t vnster.
Den gatan gr t en annan tull, varifrn vgen lper till Gteborg. Nr
du nu kommer p den gatan, blott till nsta tvrgrnd ifrn torget, s
ligger kllaren dr i hrnet. Ta in p den, lt bra upp alla vra
saker; ta en kammare fr din rkning ver natten, eller tills jag lter
kalla dig. Jag skall hemifrn skicka en av lrpojkarna efter mina saker:
du knner vl dem tskils?

Det str vl inte S.V. p alla: men jag skall frska.

--Du r tankspridd, goda Albert. Nr du kommer fram, s t litet, strk
dig, och tnk inte s mycket p mig. Du knner vl igen dina egna saker
tminstone? Allt vad som inte r ditt, det r mitt ... och lt pojken
hmta det.

Vad som inte r ditt, det r mitt!

--Men ... var inte frstmd, inte blek! Du r i en hygglig stad, skall
du veta. Se p mnniskorna, nr du far genom gatorna: du skall mrka,
att nstan var flicka hr r behaglig ... det r Lidkping utmrkt fr
... jag r ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i
uppsynen. Jag vill ha den hemliga gldjen, att nr du ker fram p
gatan, varannan flicka m stanna och tnka: kors en s vacker officer
dr far!

Sergeanten nickade ett tmligen muntert avsked t Sara, som stigit av.
Han krde framt, lngsamt likvl, och sg sig ofta om p sitt gende
ressllskap.

--Du kr fr simpelt, sade hon vinkande. Det gr inte an fr en karl.
Han slog d till en frisk klatsch i luften, hstarna for av. Sara
Videbeck gick ensam.

Hon vek ned t en gata utmed n: gatan, som frde hem till hennes
boning. Det var inte sent p kvllen, men redan afton; flera skyar i
lngstrckta, sndertrasade och ofrklarliga skepnader drog hr och dr
fram ver valvet; till regn liknade det sig likvl inte. Solen skmtade
nere ur vstern med de allvarsamma, betnkliga, ljusgr, tunna
skygestalterna.

Fotgngerskan stannade vid en tvrgata, emedan folk kom gendes, och hon
skte i dem knna igen bekanta. I smstder vet nstan alla mnniskor
till varandra. Sara mrkte ven vilka dessa var; men, inbegripna i djupt
samtal och p tmligt avstnd ifrn henne, varseblev de henne inte. Hon
undrade p deras tbrder, pekningar och huvudvndningar. Men d de gick
frbi, steg ocks hon vidare framt och nrmade sig nsta hrn. Hr
stannade hon ter tvrt, ty en likprocession kom. Vrdnaden fr sdant
hade alltid hllit henne tillbaka; hur mycket mera nu, d hon med hpnad
och bestrtning i denna procession knde igen sin egen verkgesll,
gende svartkldd: ngra av de ldre lrpojkarna jmte andra bekanta bar
en likkista. Det var hennes mors! drp kunde hon inte tvivla.

Brstets frfrliga rrelse, andedrktens uppror bjd hon till att
dmpa; ty ett oskickligt upptrde p gatan mste undvikas! Reskldd och
utan allt svart i sin drkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor!
fr jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina hnder och
drog sig nnu nrmare in i det hrn, dr hon stod, fr att lta det
sorgliga tget komma frbi. Hon tyckte sig hra klockaren dovt mumla
orden till sin granne i processionen: frlidna sndagsnatt.

De allvarsamma vandrarna mrkte henne inte. Men nr kistan hunnit om den
tyst grtande, frdolda dottern, blev det omjligt fr henne att
fortstta sin egen vandring till hemmet. Hon sg, att processionen vnde
sig fram t kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisttning,
kunde hon inte veta; men hon drogs oemotstndligt att p avstnd flja
efter. Allt av henne nnu oredigt, hemskt, alltfr hastigt verraskande:
att se sin mor, tminstone rra hennes kista med sin mun, innan hon
nedsnktes, det var en ndvndighet.

Frlidna sndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag
d? I torsdags reste jag ifrn Stockholm. Hade resan inte frdrjts ...
hade inte ... om ... s kunde vi ... s kunde jag redan i sndags afton
ha varit hemma. Nu r det onsdag! Var var vi sndagsnatten? Var? P
Bodarne, svarade hon sig sjlv.

Lidkpings kyrka r till belgenheten olik Mariestads druti, att d den
senare ligger srdeles hgt, behrskande hela staden och r synlig
verallt, s str dremot Lidkpings i ett hrn av sin stad, visserligen
s, att hon p avstnd mrks ... ty hon r likvl en ansenlig byggnad
... men inte s, att hon genast och verallt tar gat i ansprk. Hon
har inte ftt sitt lge utmed sjlva Vnern ssom Mariestads kyrka, men
r omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogrd.

Sara ville desto mindre nalkas tget, som fruntimmer aldrig gr med i
sdana; och de, som hr till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och
minst p kyrkogrden, vid det avgrande tillfllet. Men Sara mste till
kyrkogrden! Var ndamlet att nu snka ned den lskades stoft i jorden,
s mste hennes syn, skrpt s mycket som mjligt, ska flja denna frd
till dess sista mrkbara gonblick.

Hon fann med rrelse, att stadens ringaste prst blivit den som man
ombetrott och kallat till utfrande av frrttningen. Kistan gick
omvrvd av de mnniskor, som varit glasmstarnkans arbetare p
verkstaden, och vilka, sllan vana att g i svart, nu syntes dligt
utstyrda i till en stor del lnade, tminstone urvuxna klder. Men allas
ansikten hade, d Sara sg dem trda frbi, burit spr av blekhet,
insjunkenhet: har de farit s illa under de tre veckor jag varit
hemifrn? nej! det mste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan
befann sig redan lngt inne p kyrkogrden, d dottern med vacklande
steg ven frskte att vga sig ditin.

Hon blickade runt omkring drinne. Ingen mnniskohop fanns samlad, i
vilken hon kunde blanda sig, fr att p detta stt vga nalkas nrmare
till den uppkastade jordhg, varp hennes stirrande gon stod. Hon drog
sig sledes avsides bort till en hg gravsten, under ett trd. Bakom
den skymd sjlv, kunde hon nd f se sin mors sista ... enda ... heder.
En matt ringning brjades med kyrkans minsta klocka, prsten slog upp
handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.

Vid dessa ljud sjnk Sara p kn i grset vid den avlgsna gravstenen;
trar kom i strida svall, hennes huvud darrade nda ned emot
blomstervallen och hennes hnder tog emot den fallande pannan. Min mor!
min mor! utropade hon hgt, ty hon visste att ingen ddlig hrde henne
hr. Ett saligt minne genomstrmmade hennes hjrta dock drvid: jag har
uppfyllt din nskan, min mor! din oavltliga frmaning till mig har jag
lytt. O, var du nu n r, ge mig din vlsignelse!

Om den avlidnas ande nu blickade omkring p vad hr fregick, s skulle
den dr borta vid sjlva griften ha kunnat skda de svartkldda, som med
omsorg och aktning (dock inte med mnga ord, ty glasmstarnkans levnad
var ju inte att bermma) sysselsatte sig med det dda stoftet: men hr
under trdet, till mera gldje fr himlen och livet, knbjde i en skn
bild framtid och eftervrld: denna bild kunde vara fr anden att med
mera, att med ondlig sllhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann
plikt r ofta ett oknt, missknt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i
sin bn: mnniskor sg henne inte. En svalkande vind gick ver
blommorna.

Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prstens ord inte flera
n handbokens. Allt avlpte sledes fullkomligen som det skulle: intet
fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesllens insjunkna
gon syntes litet bltt verst p kinderna. Lrpojkarna, av frisk hy,
fattade de i beredskap stende skovlarna och brjade kasta ned mullen.

Albert hade ntt sin bestmmelse i gathrnet; tagit en kammare en trappa
upp p stadskllaren, och vandrade i den, n orolig, nyfiken och
vntande p bud; n frstmd, uppstmd och nedstmd. Han sg p klockan,
hon var sju p kvllen. Att bestlla hstar genast fr morgondagen och
s snart resa t Sollebrunn, syntes honom nu omjligt; men klockan tta
fann han det vara just det rtta. Frst mste han vl nd ta avsked av
... och nr borde hans terkomst likligen intrffa? Allt detta kunde vl
inte vara verlggningar av allra mest invecklade art; men han hade
redan vant sig att verlgga om s mycket med en; han ville gra s ven
nu, och han fann sig ensam.

Hans oro samlade sig slutligen i en enda brnnpunkt: han satt tyst, stel
och stirrande i sin hrnsoffa med undran p att intet bud kom. Han hrde
en uppasserska sl i ngra drrar till rum utanfr. Han ropade p henne
med dundrande stmma. Hon anlnde i flygande. Ge mig en kopp te! sade
han och sg vild ut.

Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin vg, tigande och utan
undran. D ropade han henne tillbaka, och hon kom ter. Hrde du vad jag
begrde? rt han.--Ja, herre.--S lt det g fort, medan jag sitter hr
och vntar!--Inte har herrn vntat p mig, s mycket vet jag, sade hon
sttt och gick ut med en liten fnurr.

Ack, vad jag vntar p dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha
hrt p den utgngna flickan.

Teet kom, hett och starkt. Sjlva hon som bar det, sg frargad ut; ty
tlamodet kan frg p vem som helst; och nr sergeanten frde koppen
till lppen, brnde han sig s frdjvlat, att han ropade: Det var fan!

Kunde du d inte ha vntat litet med det? utbrt han; jag r inte skapt
att skllas.

--Inte jag heller, svarade lidkpingsflickan vigt. r du rasande?

--Nej, det behvs inte mer n en sdan.

Jag vill lgga i mera socker och grdde, s svalas det av, anmrkte
sergeanten, terkommen till visdom och bttre lynne. Vad r klockan?

--Det rr mig inte.

Du r dock f-n given.

--Skall det vara en kopp till?

Jag ser att klockan r snart nio, och intet bud! bdda t mig i rappet,
jag vill lgga mig, s har jag ngot att gra ja, sl i en kopp till!

--Skall den drickas p sngen?

Sl i och lt den st dr, s fr jag se. Jag gr ut p gatan, att se
mig om; men kommer ngot bud, s ropa genast upp mig. Och bdda
emellertid.

En konstig offsr! sade flickan, sedan han gtt ut; men han vntar bud,
och jag bryr mig inte om honom. Hon bddade hastigt och raskt: hon var
ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och ter under hennes
hnder. I rappet ... som han begrt ... vart sngen frdig.

Verkligen melankolisk, huvudet snkt emot brstet och blek terkom
sergeanten. Har intet bud hrts av? frgade han med den allra
beskedligaste stmma den utfr trappan nedhoppande uppasserskan.

Nej; men allt r i ordning druppe. Hon frsvann i de undre regionerna.
Han gick trappan upp.

Kommen till sig, sade han intet. Han kastade nnu en blick genom
fnstret p gatan, fr att erfara om inte ... Men ingen syntes.

Han satt lnge vid rutan; men ingenting hnde, mer n att det blev allt
grare omkring honom. Jag lgger mig! sa han slutligen hgt, men
lngsamt och likasom i letargi. Emot detta hans pstende hrdes ingen
invndning. Ingen var nrvarande att bestrida honom det allra minsta.

Letargiskt kldde han av sig, lade sig och somnade, svept i
kllarmstarens lakan och grsprckliga sidentcke, dyrbart i sig sjlv,
men utan vrde fr sergeanten.

Morgonen drp ... som var en torsdag igen, fr att dma efter aftonen
frut, vilken varit en onsdagskvll ... morgonen drp intrffade, att
sergeanten vaknade. Ingen hlsade p honom, ingen steg upp vid hans
sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han
aftonen frut i bedrvelsen alls inte bestllt. Dock var han s pass
karl fr sig, att han steg upp och stllde sig p golvet.

Obegripligt! tnkte han.

Han tvttade huvudet med kallt vatten, kldde sig s elegant, som
uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram fr en stor vggspegel
att ordna det vriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora,
mrka och nu smktande gonen, det grant lockade hret: hela den bilden
i spegeln sg ut som om han i sanning avancerat till fnrik. Frargelse
vaknade hrvid, emedan han p en tid ftt ett avgjort och outgrundligt
begr att stanna p underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mrka
blixtar uppstod i gonvrrna, och han slungade t sin vederpart innanfr
glaset vreda, morska blickar, som den dr i spegeln av begripliga skl
genast tergav. S uppmuntrade dessa bgge herrar varann, och inom en
stund sg sergeanten ut som en svensk Akilles.

Ngon kom trippande, drren ppnades, och uppasserskan steg in med
anmlan, att bud i gr afton avhmtat sakerna, och att de dr rummen,
som skulle hyras ...

Bud? och jag har inte frrn nu ftt hra om det! skor hotade i dessa
ord. Flickan vek hastigt mot drren, men hmtade sig och frklarade, att
budet intrffat s sent, att herr majoren d redan lngesedan somnat,
och att hon visst inte vgat ...

--Varifrn var budet?

Frn Videbeckskan.

--Videbe ... (ter en skblick: dock kunde han inte neka sig, att s just
kunde rtta termen lta fr det dr mellantinget, som han s mycket
grubblat ver. Sjlv nndes han likvl inte tala ut namnet s).

Ja, eller ifrn det huset, rttare sagt, fortfor flickan; ty
Videbeckskan sjlv hon r d ntligen borta. Men lrpojkarna knde
riktigt igen sakerna och bar dem till sin dda matmors hus.

--Dda! vad sger du? himmel och fasa? dd? nej ... och jag fick inte
veta ngot i gr?

Flickan svarade hpen: Budet sade att de dr rummen, som ville hyras, de
kunde nu f hyras, och att klockan tta p morgonen i dag skulle de
beses. Drfr tyckte jag det inte var vrt att stra herr majoren frrn
nu p morgonen klockan sju.

--Beses klockan tta, sade budet? se hr! klockan r tta om en kvart.
Men ... evige Gud! Dd? Det r omjligt! omjligt! omjligt!

Han strtade ut och frgade i drren efter vgen till Videbeckska huset.
Uppasserskan berttade och tecknade det, s gott hans otlighet och
hennes bestrtning tillt. Han skyndade bort.

Denna morgon var undransvrt vacker. Sergeanten kom ned till en av
gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jmte det bla, det grna,
det vita, i luft, p trn, p ... ack, nog borde vl sergeanten haft
sinne att se och gldjas t s mycket? nog borde han av berttelserna
under fregende dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan,
modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dtt. Men han var s
tankfull, att han gick utan all eftertanke.

Slutligen sg han ett litet rtt trhus med Strngnstycke, dock
vlbehllet. En lng rad strtt granris p gatan mtte honom: det klack
till i brstet: han hade nu ddsspret att g efter.

Genom en plankport med klinka kom han in p en rymlig, nysopad grd. Han
steg upp p en lg, men bred farstutrappa. Sjlva farstudrren, tmligen
stor, var sirad med lnn- och bjrkruskor. Krvel och frskt lggrs
doftade ifrn farstugolvet. Denna milda vllukt mtte honom sledes; men
hans knn darrade, ty han anade, att den, ssom bruket var, hade fr
ndaml att dlja ngan av det frskrckliga.

En ldrig kvinna kom honom till mtes: snygg, men ytterst enkelt kldd,
en blandning av bekymmer och godhet i anletet. ter skar det i hans
hjrta. Detta r skert gamla Maja! tnkte han. Vad skulle han sga? hur
skulle han begynna? Slutligen stammade han:

--Jag har ftt hra, att hr skulle finnas rum ...

Att hyra! ja, en trappa upp, om jag fr lov att visa herrn.

Han gick t trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var dd, vad i
herrans namn skulle han d med rummen? Hans fot hll p att snava ver
frsta trappsteget, han vnde sig om till den gamla tjnarinnan, han
ville frga ngot, men tungan vgrade att lyda. Fr att dock ngot gra,
sade han: Innan jag gr upp, lt mig veta hyran?

Tjugo riksdaler riksglds p r, men tolv p halvr, min herre. Var s
god ...

Kalla, dystra, skrande ord! men jag skms att inte g upp, d jag
kommit hit, tnkte han. Han flg uppfr trappan.

Visarinnan frde honom in i tvenne sm rum med rosiga tapeter. Var s
god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och lste
drren.

Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag hr och gra? Vilka rum
likvl? trevliga! himmelskt trevliga! Hr r nyss skurat, som om det
skett i natt? ordnat, fejat, och springfrska gardiner uppsatta. En gst
har vntats, det syns. Och levkojor i fnstren? Se, vilka speglar med
ramar? ramarna ocks av glas med underlagt guldpapper. Alldeles s. Och
det inre rummet? ven dr rosiga tapeter? men p annat stt. Ack, den
som fick bo hr, och ... om ... det vill sga, om ... gode Gud! ... om
dessa sm rum var det ganska skert hon drmde den natten i Arboga,
d ...

Drren ppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet t sidan vid
anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt
leende d hon mrkte hans hpnad: en bred, finstrkt lenonskrage ver
brstet. Kinderna vita.

Jag har sorg, som du ser, sade hon.

Vad jag r glad, du lever? du ler? utropade han.

Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det versta
av hennes gon. Men vitgats emalj sken blvitt, ssom alltid frr, och
pupillerna glnste. Albert! sade hon.

Han svarade inget: blott sg.

Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte knna dem
mycket nnu. Fr jag inte nu bjuda dig ned i mitt, s skall du f se hur
jag har det: frukosten vntar. Och brjar du inte dina resor strax i
dag, s ber jag dig ock hos mig till middagen. Gr allt detta an,
Albert?

Han sade nd inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte lg detta
svar: Det gr an.




Noter


Berttelsen "Det gr an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
sista kapitlet hllit huvudet halvsnkt och med en meditativ, svrmisk
blick blott skdat framfr sig rtt fram i rummet, hjde nu sin panna
helt och hllet, med gonen milt fstade p Jaktslottets chef. Han
yttrade ingenting.

Var det inte mera? utbrast herr Hugo.

--Nej, inte nu.

Detta r sledes den lilla mrkvrdiga historia, varav jag inte haft del
frr; men om vilken jag hrt sgas allt mjligt bde ont och gott? Det
r ofrsvarligt, att Richard inte lngesen ltit mig knna och infra
den i Jaktslottets annaler. Vad innehllet betrffar, pstr man, att
det skall ha satt Sverige i uppror vid sin frsta apparition; men att
saken sedan gtt s framt, att det uppvxande slktet i allmnhet
numera tar den fr avgjord. Jag vill till och med pminna mig i in- och
utlndska tidningar ha sett anmrkas, att denna obetydliga pjs skall ha
kommit att g i spetsen fr _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom
ha utgjort begynnelsen drav hr i fderneslandet. Vad sger du drom?

Furumo teg, ssom alltid d estetiska frgor yppades, dem han sllan
eller aldrig frstod.

Frans Lwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, hll
sig dock nu tillbaka, mhnda av orsak, att han sg sig omgiven av det
frsamlade statsrdet, vilket nrvarit under berttelsen.

Frtrffligt fr herr Hugo fll det sig d, att det statsrd som
tjnstgjorde i skn konst steg upp, vnde sig till alltings chef, och
bad om ordet.

Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.

Jag har, sade nu denne, begrt ordet, endast fr att till historiken om
"Det gr an" lgga en notis. Nr denna Furumoiska berttelse trycktes
frsta gngen, skedde det med s stor enkelhet, att inte en gng
kapitelindelning gde rum, och det hela bar endast till verskrift "En
vecka". D den nyo trycktes, sgs editionen kapitelindelad, alldeles s
som herr Richard i afton fredragit den; men utgivaren hade tillika satt
en ingress framfr ...

--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det sga? Ngon sdan har jag
inte hrt i dag?

Den tillhr inte heller stycket sjlv, och r inte av herr Furumo, efter
vad jag tror.

--Hur lter denna vidfogade ingress? Har herr statsrdet reda p den?
Eller kanske du, min Richard?

Nej, svarade denne. Jag har vl sett den i tryckta exemplar, men inte
vidare.

--Jag kan redogra drfr, gentog statsrdet. Under mina estetiska
studier har jag inte kunnat undg att ven fsta mig ngot vid "Det gr
an"; och jag utgr en, som hndelsevis ger ett exemplar drav.

Bra! d kan jag f del av ingressen, svida den frtjnar hras?

--Det beror p tycket. D jag frnam, att herr Richard i afton skulle
fredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min
lilla sllsynta bok.

Min Gud, lt hra, herr statsrd! hur detta vidfogade har sig?

Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, blddrade i den med
glimmande gon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Fr jag lsa
hgt?

--Ja visst, min bsta vn!

S hr lter den dr ingressen, som i andra editionen varit insatt fre
sjlva stycket:

  Man sger, att ett fint flor hnger framfr Europas framtid och
  hindrar oss att tydligt se de gestalter, som drinnanfr vinkar t
  oss. Jag tror det. Floret r inte alldeles genomskinligt, p flera
  stllen hnger dess skna draperi i litet tjockare veck n p andra:
  s mycket mindre kan det genomskdas dr. Det vore lgt, om vi i s
  stora mnen skulle knna nyfikenhet; frmtet, om vi skulle sga oss
  kunna med visshet uttala vad som lever innanfr sljan i en nnu ofdd
  tid, och som Gud inte frgves skymt till hlften; men det r oss
  ndvndigt, likvl, och mnniskan vrdigt, att om den strt, som vi
  sjlva och vra barn har att g, anar s mycket, som behvs fr att
  trda i den rtta riktningen. Det enskilda, som mter i det kommande,
  kan och fr ingen veta; men det allmnna ... sjlva strten varthn
  ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret r blott till
  hlften en avundsjuk och ogenomtrnglig duk: den yppar vgen, men
  dljer partierna vid vgens sida. Dem fr vi dock mer och mer sknja,
  allt efter som vi skynda framt.

  Mnniskan mste nd en gng lra knna sig sjlv, det kan inte
  hjlpas. Ju uppriktigare, ju bttre; jag kan inte tro annat. Vad har
  d varit gagnet av tusenriga osanningar? Att samhllet vacklar i
  sjlva sina grundvalar. Vad har de enskilda skrdat fr frukt av det
  oupphrliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, sger jag. Jo,
  frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en
  annan frukt har medfljt, verklig olycka med titel av lycka.

  Det r klart, att vad vi hr talar om, mste ang de s allmnt i
  frga komna tidens problem, eller ngot av dem. Det r dessa mnen,
  som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det r en klass av saker, som
  alla mnniskor tnker p, och som ingen vgar tala om. Samma klass r
  det, som, ifall och nr den kommer till tals, blir mycket illa
  anskriven, illa utlagd, frkttrad, frdmd; ty den innehller ett av
  frna till mnsklighetens rddning i sedligt avseende; och historien
  kan endast uppvisa ganska f exempel p att inte mnniskornas lrare,
  i massa tagna, i alla tider flytt vad som lnder till hjlp, avskytt
  rddningsmedlen, benmnt rddningen sjlv undergng, och till bistnd
  dremot uppkallat allt ont, som sttt till buds, helgande det genom
  namn av gott. Nr en tids arbete oupphrligen gr ut p att rdda,
  hjlpa och frbttra sjlen, ropar de lika oupphrligen, att tiden r
  jordiskt stmd: de ser inte, att deras egna fr sedlighet gjorda
  inrttningar fr till verkliga laster, eller tminstone inte hindrar
  dem. Vi rr inte fr, att detta r ett faktum, avsikterna m vara
  vilka som helst. Vi smdar ingen; vi nskar vlsignelse ver alla.

  Men vad de mnen angr, som ligger fr tidevarvet att komma, s m man
  grta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mnsklighetens och
  sedernas smningom skeende rddning kan inte undvikas.

  Man kan vl sga, att mnniskorna nu faller ned ver de materiella
  intressena och gr att bli allt mer kroppsliga; man kan sga det s
  lnge man inte inser, att det just r sjlarna, som vr tid i sjlva
  verket mest av allt arbetar fr. Det r rddningen av det skna och
  oskyldiga i grunden av vr ande: det r upplivandet av det i sanning
  goda, av det idealiskt frhoppningsfulla, som Gud tilltit, emedan han
  skapat det: det r frgan, en gng, om frsvaret av det enda p
  jorden, som fr mnniskan ger vrde, eller br ga det: om en i
  rtusenden missknd himmel. Man kallar intresset hrfr jordiskt?
  ligger i detta uttryck ngon mening? det r d intresset fr, att dock
  ga ngon skymt av himmel p jorden: en skymt, som Gud mste vilja att
  vi nskar oss, eftersom han sjlv skapat den. Men denna skymt av
  himmel har mnniskorna jagat bort ifrn sig, och jagar den nnu s
  mycket de frmr; ty de anser ndvndigast av allt att gra sig
  olyckliga i stort. Inte olyckliga i smtt; tvrtom utgr nstan alla
  institutioner p att hjlpa i det lilla, att frskra oss gandet av
  det obetydliga, att gra oss lyckliga i smheter, blott de vinner sitt
  ml att gra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren
  omjlighet. Detta besynnerliga strvande har till sin frsta orsak
  ngot visst aktningsvrt; men till sina fljder hotar det att upplsa
  mnskligheten och att, jmte lyckan, ven frdriva all moral. Vad kan
  det d vara fr ett till avsikten aktningsvrt, som till sina fljder
  blir s frfrligt? Jo, genom missknnande av vad _sed_ och _lycka_ i
  sig sjlva, det r, enligt mnniskans sanna natur r, har man trott
  sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphrligt sllskap
  med personlighetens frstrande: det vill sga hos en mnniska, vars
  alla former, _ssom individ_, snderkrossades och upphvdes. Man har
  trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmnna_, vilket man
  drfr kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets
  _enskildhet_ r allenast _det_ frkastligt, som r emot skapelsens
  sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den,
  lngt ifrn att bra frjagas, r sjlva det ena villkoret fr
  personen att vara vad den br. S str man med all sin aktningsvrda
  vlmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira p jorden,
  oaktat krossandet och frkrnkandet av det enskilda. Inte heller genom
  avgrunder av kval ns ngon rtt moralitet. r d vinnandet av ren sed
  en fr mnniskan oupphittelig skatt? Efter vr frmodan mste
  sedlighetens gta lsas med detsamma som lyckans gta. Det r
  mnniskans hgsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed
  och verklig, ren lycka i stort. Kan till ngon tid eller fr ngot
  srdeles fall inte bgge frenas, utan endera mste _tills vidare_
  sidosttas: d m lyckan fara, sed r angelgnare d: fr denna tanke
  dr vi och blir martyrer. Men att strva till vinnande av bgges
  harmoni mste vara samhllets enda stora ml; allt annat r falskt,
  eller smtt; att lida vad som inte behvs fr det rtta, r en oriktig
  martyrdom, feg ibland mnniskor och frdmlig infr Gud. Det kristna
  samhllet fr inte lngre hfta i de hedniska iderna om hmnd och
  yttre offer, som till intet i grunden tjnar och varp Kristus gjort
  ett slut: allenast vi fljde honom!

  Vad vi hittills sagt, borde vidare utfras. Men vi varken kan eller
  ens nskar nnu, att se avhandlingar ver dessa mnen. Man bedrar sig,
  om man tror, att vetenskapliga system, som till ngot skall tjna, kan
  skrivas p frhand i allt. Man mste frst lra knna mnniskorna
  sjlva, se dem i deras vinklar och vrr, lyssna p deras hemligaste
  suckar, och inte heller frakta att begripa deras gldjetrar. Det r,
  med f ord, trogna berttelser, tavlor ur livet, som vi behver:
  exempel: insamlingar, rn. Vi m gra vilka betraktelser som helst
  ver rnen: vi m frdma dem, eller vi m anse dem farliga. Men r
  rnen dock verkliga, s utgr de, oaktat vilken egenhet som helst,
  just de ndiga frgrunderna, de oundgngliga villkoren fr en rtt
  knnedom om mnet. Ty man har frst d ngonting att avhandla, man
  kan frst d sga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, ter,
  br gillas. Efter sdana grundvalar, lagda p inre erfarenheter om
  mnniskan, m filosofen komma, fr att fullstndigt och t alla sina
  hll bilda systemet, utveckla, lra och rda. Man torde invnda att
  filosoferna och lagstiftarna fljt denna ordning i alla tider; men det
  r historiskt osant. Ngra hgst f (och de till strsta delen i
  ldsta tider) har ur livet sjlvt, ssom klla, hmtat knnedomen om
  mnniskan, och drefter skrivit. Men filosofer till tusentals har
  sedan, under kammarstudium och blott genom lsning av vad andra
  upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska
  minnesvrda fr att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska
  tankegngar, men verkliga plgoris och ett andligt frdrv fr
  mnskligheten, nr de lyckats gra sig gllande till verkan i
  samhllet. Vi skall djupt vrda, vi skall i stoftet nedfalla fr
  filosofin, nr den en gng blir.

  Det manuskript, som jag hr gr att meddela, innehller berttelsen om
  en hndelse blott. I denna hndelse har naturligtvis inte allt mjligt
  hnt, som kan hra till mnets sak; den kan sledes fr ingen del
  ensam tjna till grundval fr ngon avhandling, vilken alltid br
  fylla ansprket p fullstndig uppfattning av sitt frestta ml. Men
  det skulle fgna mig, om denna hndelse av lsaren inte anses alltfr
  ringa, och inte mnniskorna, som rnt den, alltfr obetydliga. Vad de
  sger varandra och vad de gr, betyder verkligen, tminstone i frsta
  hand, ingenting annat, n att de sger det t varandra, och handlar
  s: druti just r hndelsen ett rn, ett faktum, en tavla ur livet.
  Att frdma, eller att gilla detta faktum, tillhr avhandlingen.
  Huruvida, sledes, vad de talar och gr ger tillmplighet fr ngon
  annan ... det beror p ngot annat n denna berttelse. Vi trffar hr
  vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma r en finknslig mimosa,
  vars lttretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring
  blomkronan fr varje hand, nog djrv, kall och ohemul, att vilja med
  sjlva fingrarna komma t s kyska blad. Hon lskar att frsts, men
  inte att berras.

Hrefter fljer nu sjlva berttelsen _"Det gr an"_.

--Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var upplst. Men nu ber jag
herr statsrdet, tillade han, ppet sga om "Det gr an" verkligen utgr
ett "tendensstycke" ssom man frn flera hll lr pst?

Denna frga mste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska bermligt fr en
komposition att den r tendensmssig; andra hller det, ur artistisk
hnsyn, fr ett fel. Men i bgge fallen pstr jag, att "Det gr an",
liksom alla de vriga Furumoiska romanerna och smberttelserna, inte r
tendenspjser.

--Varav kommer d, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem s,
och i synnerhet, efter vad jag hrt, "Det gr an"?

Det har ingen annan grund n ett misstag, orsakat framfr allt drav,
att man sjlv inte syns ha gjort sig rtt reda fr vad man menar med
"tendens".

--P konstomrdet r detta en ganska ingripande frga. Tendens, om ordet
blott och bart frsts som "riktning", mste otvivelaktigt allting i
vrlden ha; men om det talas inte i konstnrlig mening.

Nej, visst inte. Nr reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
frekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller,
om det vl grs av ngon bland dem, men reflexionerna r av den art till
innehll och ton, att de inte kan tillhra den persons karaktr, som
yttrar dem; eller, om de ven ingr i individens karaktr, men inte r
fullt motiverade av situationen och tillfllet, d de yttras (det vill
sga, att individen inte har ngon anledning eller skl att d yttra
dem); i alla dessa fall har lrdomarna, s goda de i och fr sig m
vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i
dlig mening kallar _tendensvsende_. De str dr d endast, ssom man
uttrycker sig, fr frfattarens eller, kanske rttare sagt, fr
lrosatsernas rkning ssom sdana; vilket inte r p sin plats, emedan
dylikt tillhr vetenskapen, men inte konsten. De nyssnmnda fallen
intrffar inte i "Det gr an"; ty de dri frekommande maximerna uttalas
av en bland styckets handlande personer, Sara; de verensstmmer fullt
med hennes karaktr, och har helt och hllet sitt motiv i situationen
eller hndelsen; hon har, nmligen, fullkomlig anledning och skl att
yttra dem d hon gr det. Lrdomarna ligger sledes inte utanfr
stycket, r inte inskjutna dri, utgr inte parasittillsatser. De visar
sig, tvrtom, vara styckets konstnrliga tillhrigheter, och str dr
inte fr berttarens eller lrdomarnas egen rkning, utan ssom
ingredienser av skildringen, nmligen hr av den i stycket upptrdande
och handlande personens sjlstillstnd eller stt att tnka. Drmed
frnekas fr ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika
kan sammanfalla med berttarens egna, eller hlla gott stnd ven p
vetenskapens omrde (det vore alltfr besynnerligt om inte ngon gng en
eller annan av ett styckes personer ocks skulle kunna komma att i ngot
tnka lika med berttaren sjlv; eller om de alla skulle vara s
narraktiga, att inget av vad de sger kunde sl in med vetenskapens
fordringar och med kta sanning); men saken r allenast den, att
lrosatser och reflexioner, som frekommer i ett _artistiskt stycke_,
dr inte r till fr sjlva lrdomarna eller det i dem innehllna sannas
skull, utan fr personskildringen och hndelsemlningen. Dremot i en
avhandling, det r: i ett _vetenskapligt stycke_, str allt det
reflexiva och lromssiga just fr sin egen rkning, ty hr utgr
satsframstllning och systemskildring saken.

--Jag begriper nog, infll herr Hugo, att detta mste utgra en av
huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den frra inte
kan ha tendensvsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott
ssom "riktning") mste naturligtvis alla, ven artistiska, stycken
ga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med
trojanerna nda till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium;
Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems
intagande; Henriaden ... men vad nmner jag? Allt sdant menar ingen
mnniska, som talar om tendensmssighet i ett konstverk, ty det angr
rtt och sltt blott den omstndigheten att verket har ngonting till
"mne", vilket mste vara bde oskyldigt och oundgngligt.

Tendensvsende, s fort detta r ngot man talar om ssom en srskild
egenskap, mste sledes, fortfor den andre, alltid i ett konststycke
innefatta fel, vara en parasitisk utvxt. Nr man hr folk bermma
romaner, dramer eller lyriska pjser fr sdant, kommer det endast av
missfrstnd eller grumligt begrepp om saken.

--Men herr statsrd! ... infll hovmarskalken och lutade smtt sorgligt
p sitt vackra huvud ... frnekas kan dock inte, att poetiska eller,
ssom vi sger hr, artistiska stycken ven kan vara ganska lrorika.
Knner man inte en innerlig sjlens gldje nr s intrffar?

Utan tvivel.

--Kan man inte fgnas t goda maximer, ur vilken mun och i vad form som
helst de lter hra sig?

Gudbevars.

--Utvar inte berttelser och poesi ver huvud en stor makt p
allmnheten? Romanlitteraturen, dr den gr i tidevarvets bana, i de nya
idernas ande och till framtskridandets tjnst, frbereder till en stor
del knslorna och tnkestten hos det uppvxande slktet. Detta befinner
sig, genom ngot som skulle kunna kallas opinionernas strmsttning,
innan man vet ordet av p en helt annan plats inom civilisationen, n
man vntat och fdren frestllt sig. Det r till och med inte sllan
fallet, att lsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare,
medfrt undransvrda frndringar hos sjlva de gamla: mnga av dessa
knner en mngd av sina frdomar och ldre frestllningsstt ramla
vernda: de hnrycks och blir unga fr andra gngen, ssom det har hnt
mig sjlv.

Onekligen.

--Om vilken skillnad talar vi d, herr statsrd? Goda lrdomar r ju
alltid goda lrdomar?

De r s, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lrorika,
antingen de str i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden
ligger blott i att de i frra fallet utgr en del av person- och
hndelseteckningen, men i det senare ingr i teckningen av ett
tankesystem.

--Hm. Jag begriper.

Dri bestod deras olikhet. Men lika r de i, att i bgge fallen kunna
verka mktigt och lrorikt.

--N, n tendensromanen?

Den kan visserligen ocks verka ngot, det frsts; men liksom den r
smre till sitt slag, emedan den varken utgr ren konst eller ren
vetenskap, s r den ven till makten vida mindre. Fr tillfllet kan
visserligen en med talang skriven tendensroman gra intryck; och den
lever stort fr stunden. Ett kta artistiskt stycke har dock egenskapen
att aldrig d.

--I sanning, min herre ...

Men den livlige studenten lt inte hindra sig frn sin utveckling, vari
han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig.
Vanligen, sade han, tror man att det blott r tendensromanen man har att
tacka fr det slags inflytelse p samhllets opinioner och den
ombildning, varom hr talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en
hop instrdda satser, lror och maximer, vilka lsaren slunda bekommer
till sin undervisning och handledning. Hri dljer sig likvl ett stort
misstag. Romanen betyder vida mer, d den r kta artistisk, det vill
sga, d den r fri frn alla utvxter och parasitskott av reflexioner,
nmligen sdana, som inte hr till konstverket sjlvt, utan str insatta
dr ssom frfattarens srskilda tankar fr egen rkning; varjmte
personerna och handlingarna sjlva endast frekommer som en art sprkrr
t frfattaren, ett slags manneknger, uppstllda i diverse positioner
fr att hrigenom inprgla den och den vissa sanningen hos lsaren.
Dylikt r p konstens omrde frmmande och frfelat, oaktat man villigt
m erknna vlmeningen och allt det instruktiva, som hrmed avses.
Tendensvsendets ofog bestr i att vilja predika med konstens mun. Skall
man d inte f inhmta ngra lrdomar av ett arbete, drfr att det r
ett konstverk? frgas; och varfr fr inte ocks ett sdant vara
instruktivt? Svaret r, att man utan tvivel drav skall lra sig ... och
lra sig mycket! Men inte p ett stt lnat frn vetenskapen, och endast
_dr_ gott. Lrdomarna blir frvirrade och ofta falska, d satserna,
varmed de lter hra sig, obehrigt inblandas i en konstproduktion, i
stllet fr att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker nr
vetenskapen sjlv, som sdan, i och ur ett system fredrar lrosatserna.
Men ... frgas ytterligare ... p vad stt kan d konsten, ren och
riktigt, vara instruktiv? P samma stt ... svaras ... som hndelser och
personliga karaktrer ute i den verkliga vrlden kan vara ganska
lrorika att betrakta, hra och inhmta, utan ngra dem satta
papperslappar, med pskrivna slutsatser, omdmen, sensmoraler, maximer,
reflexioner. Och ... fr att g nnu ett steg ... mnne inte alla dessa
personer, av ktt och blod, mnne inte alla dessa betraktade hndelser
gr ett s mycket djupare intryck just drfr att dylika parasitlappar
inte sitter fstade p dem? Mnne de inte r innehllsrika och
instruktiva? Utan tvivel! S, men inte annorlunda, kan och br ven ett
konstverk vara undervisande, nr det r kta och riktigt. S snart det
r frga om reflexionens sanning i och fr sig, s str saken p
vetenskapens omrde; och sklet, varfr det r s angelget att inte
sammanblanda vetenskapens med konstens framstllningar, ligger just
dri, att satsens sanning, fr att utfinnas, mste ses och prvas i sitt
sammanhang med systemet i vrigt, vilket inte kan ske utan inom
vetenskapen sjlv. P denna stora och till sina fljder bde fr konst
och vetenskap viktiga tskillnad syns frfattarna i allmnhet inte gra
tillbrligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av
sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gng alltid frsttt eller
vetat av den; och drav hnder, att deras personer inte sllan saknar
ktt och blod (inte r individer, utan blott _typer_ ... loci
communes-mnniskor), och att deras hndelser inte heller har rtt liv;
enr bggedera endast framstr som dimbilder, som bleka skuggor av
reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nmligen
vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i
romanvg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte
lmna nog uppmrksamhet t den hr omtalade tskillnaden. Frfattaren
eller frfattarinnan vill ndvndigt instruera. Frtrffligt! Men varfr
skriver d inte han eller hon en avhandling i mnet? D vore saken p
sin rtta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar lsas av ingen, men
romaner av mnga; och d vi grna vill tjna allmnheten med
undervisning, s vljer vi helst den framstllningsform, som mest slr
an och bst gr i folk. Detta innebr ett nytt misstag. Goda
avhandlingar lser man mycket hellre och mera, n dliga romaner; och,
vad frnmst r, man har vida mera andligt gagn av dem.

--Gott, sade herr Hugo, sg sig omkring med en fryntlig blick och steg
upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och frklarade
aftonen avslutad.

Sedan han kysst sin syster och sina barn, mnade han avlgsna sig ur
salongen och sl ngra slag i trdgrden innan han trdde till sngs.
Men d fick han vid sjlva drren ga p Richard Furumo.

--Hr! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kvll. Du
skall ha tack fr vad du berttat i dag. Men nu ber jag dig, att nsta
gng vi rkas till skaldeafton lta oss f del av nnu ett annat
frutbekant stycke, varav jag sjlv hittills ocks endast knner ngra
fragment genom ett och annat namn i vra Songes; och som jag nskar bde
hra och ga fullstndigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit
avslutat, skall du ter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar,
Silkesharar och sdant, varefter jag ... det beknner jag ... knner den
strsta lngtan.

Vad nskar min herre d nu fr ett stycke frut?

--Jag r inte rtt sker p namnet, svarade herr Hugo, men jag har hrt
drom i vad jag tror den dr "Sansade kritiken" kallade de Ddas sagor?

Aha, infll Richard. Det r frgan om _Murnis_-bckerna?

--Ganska mjligt att de heter s.

mnet dr, fortfor den andre, rr till en del de antika gallerna; men
fr det mesta sker hndelserna i andevrlden.

--I andevrlden? Ja just. Jag har frnummit, redan i Songes, att s
skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevrlden,
mina barn!

Farvl, farvl tills vi rkas!


SLUT








End of the Project Gutenberg EBook of Det gr an, by Carl Jonas Love Almqvist

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET GR AN ***

***** This file should be named 14670-8.txt or 14670-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.net/1/4/6/7/14670/

Produced by Miranda van de Heijning, Ingemar Arnar and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
