The Project Gutenberg EBook of Modern, by Ernst Ahlgren
Axel Lundegrd

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Modern
       En Berttelse

Author: Ernst Ahlgren
Axel Lundegrd

Release Date: April 25, 2005 [EBook #15703]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MODERN ***




Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders






MODERN

En berttelse


AF
ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGRD
(alias Victoria Benedictsson)


STOCKHOLM Z. HGGSTRMS FRLAGS-EXPEDITION

IVAR HGGSTRMS BOKTRYCKERI
1888.




_Jag gr p grafvens brdd nr jag skrifver dessa rader. Jag knner att
det icke skall frunnas mig att lgga sista hand vid det arbete jag
hoppats kunna lemna fullfrdigt ifrn mig och till hvilket planen lg s
klar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och den
kraft som till sdant arbete krfvas gifva form t arbetets tanke. D
det material, jag egde, syntes mig fr vrdefullt att utan vidare kastas
bort under rengringen af mitt literra ddsbo, valde jag den utvg att
i hast och endast med flyktiga drag stta upp stommen till hvad jag
velat utfra, och d detta r gjordt lemnar jag mejseln t den, som r
ung och som har den kraft jag saknar. M han ge lif t det dda rmne,
jag hrmed fverlemnar t honom.

D det icke r frsta gngen vi arbeta tillsammans och det icke fins
ngon punkt der ett frstende oss emellan vore en omjlighet och der
den ene mste frkasta hvad den andre utfrt, s hoppas jag att han icke
finner skl att vid detta mitt literra testamente gra sig urarfva.

Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper  ett
par lsa blad, inlagda i ett omslag  hvilket i skifferskrift lses:
_Efter min dd_--fverlemnar jag _Modern_ i allmnhetens hnder.

Kbenhavn i November 1888.

AXEL LUNDEGRD._




FRSTA KAPITLET.


I Centralstationens vestibul stodo tv unga mn och sgo ut i den gr
oktobermorgonen som gaf den ppna platsen derutanfr en pregel af kulen
dslighet. Glesa snflingor dallrade ned, fste sig halfsmlta p
fnsterrutorna och letade sig i slingrande rnnilar utfr det daggiga
glaset.

Det pinar mig, sade den ene af de tv, som fortsttning p ett frut
pbrjadt samtal. Bara derfr, att hon r min mor skall hon anse sig ha
rtt att trnga in i mina angelgenheter. Hon skall ha ansprk p
frtroenden och frtrolighet, denna frmmande menniska, som jag inte
knner; hon skall begra mhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt
det der, som mdrar fordra af sina snlla gossar.--Fr hon _tror_
naturligtvis jag r en snll gosse! det tro mdrar alltid--och hon
knner mig inte. Jag har inte sett henne p mnga herrans r och hon r
mig lika frmmande som mulattskan, hon har med sig. Sg--begriper du nu
att det r pinsamt?

Ahja...

Det blir att plocka illusionerna frn henne, den ena efter den andra.

Kamraten sg upp med en sklmsk blick och ett litet smil.

Du sger att du inte knner henne, sade han. Men nr allt kommer
omkring r det kanske en liten hygglig mamma du fr shr till sknks p
gamla dar.

Liten? Hon r tre alnar lng. Och hon har rest omkring med ett
anatomiskt museum. Kan du tnka dig hur en menniska mste bli af att i
tjugo r flacka verlden rundt och frevisa ett anatomiskt museum!
Ladyn--till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som krna
denna storstadsfrckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande
individer. Och s kanske penningdryghet p kpet! Den der som r
drggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!... Detta att skryta med allt
hvad man egt och haft och tit och druckit och varit med om...

Den andre hrde p med samma godmodiga smil:

Det r rtt! Mla bara hin hles mamma p vggen. Dess mer angenmt
fverraskad blir du om du finner, att hon r en mycket vanlig liten
dussinmamma, som inte gr en katt fr nr.

Jag mins att jag frr i verlden knde en viss hpen beundran fr hennes
toaletter och tyckte att hon sg mycket utlndsk ut. Inte hade jag d
frstnd p, att allt det der mycket vl kunde gmma tomhet eller kanske
rhet--Det r vidrigt med sdana der band, som hela ens natur uppreser
sig emot.

N--herre Gud--band? Man r vl inte bunden fr hela lifvet, fast man
rkar till att ha en mor.

Ja, men nr hon nu inte har ngon annan n mig! kom det i irriterad
ton frn den vrngsinte sonen. Hennes far r dd--och andra anhriga
har hon inte.

N-ja! n se'n? Det fins mnga som f vara ensamma och lefva nd.

Ja, men om hon nu inte kan! Det r barnsligt, men jag skall anse det
som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det r dilemman. Det skall
pina mig att ta mig af henne--och det skulle pina mig att inte gra
det.

N--jag medger att det r en frtviflad situation. Men det gr fver,
sa han som hade eld i hret.

En tredje ung man kom i detsamma uppfr trappan och helsade p de tv,
hvarefter samtalet tog en annan vndning.

       *       *       *       *       *

I det uppgende snlltget, som rasslade fram genom morgondiset, satt
fremlet fr detta samtal tryckt upp i hrnet af en andra klassens
kup. Hon sg ut genom fnstret med en rysning af kld och drog sin
svarta spetsschal hgre upp kring halsen.

Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under mnga grimacer
skte f pldremmen att, rcka ihop kring filtar och kuddar. Nr detta
ndtligen lyckats satte hon sig tyst p soffan midt emot sin matmor,
stirrande ocks hon ut genom de grtande fnsterrutorna.

Matmodern sg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i brjan af
fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en
underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrk och
smnlshet, en svart resmssa af kldsamt snitt satt tryckt ned fver
den strfva pannluggen och en slja fll lst frn nacken fram under
hakan, som en krusflorsram kring det strnga ansigtet, ur hvilket ett
par djupt liggande bruna gon blickade fram med mrk, karg beslutsamhet.

Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrgt af svart klde. Figuren
var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, kldningen slt
ttt efter formerna och i hennes hllning sdan hon satt var der en viss
invand otvungenhet och elegans.

Nr tget stannade och drrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupen
och sg sig omkring p perrongen med en skande blick.

Sonen strk ttt frbi, men hon knde icke igen honom. Han fixerade
henne ett gonblick uppmrksamt frn sidan, vnde sig derp om och
helsade.

Mamma?

William?

De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt ofrmodadt trffat p
hvarandra.

Du knde inte igen mig, sade han.

Nej. Skgget frndrar.

Jag har droska derute.

De gingo i sllskap mot utgngen och mulattskan fljde efter med
reseffekterna.

Du tar vl in p Grand? fortsatte sonen konversationen, medan de
vntade p bagaget.

Nej, ett billigare.

Brunkebergs torg d, sade han t kusken i det han steg in i vagnen och
tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit
sig ner p framstet.

       *       *       *       *       *

De tv unga mnnen frn vestibulen vandrade i sllskap uppt staden.

Hvem var det Wille Zimmermann tog emot? frgade den sist ankomne, ett
lngbent exemplar med glosgon och en mun som hade svrt att rcka till
om tnderna, hvilket kom honom att g omkring i verlden med ett uttryck
af stereotyp frvning.

Sin mor?

Sin mor? Har Wille ngon mor? Det visste jag inte.

Det r mycket, som du inte vet.

S-.--Hon sg fr resten mrkvrdig ut.

Ja, du menar naturligtvis negressen.

Nej, men hvarfr reser hon med en sdan fgelskrmma, fortfor glosgat
utan att p ringaste stt generas af den andres sarkasmer.

Fgelskrmma? Du r ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det
hr var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.

Nej, men du r vl bildad, du?

Jag r hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var s r.

h, hvad rheten betrffar...

Ja, och s tycker jag inte om frhufvud.

Inte? Du som r s egenkr.

Nej. Det r det vrsta jag vet. Har du aldrig mrkt det?

Jo, nr det r frgan om mat. Annars r du inte nogrknad. Nr det inte
syns.

Men det gr det.--Han tittade hastigt t sidan med en menande blick.

sch, det r s gammalt s.

Ja, det gr inte saken bttre.

Kan du hlla dig i skinnet s lng tid som det tar att bertta hvad du
vet om Villes mor?

Jag fr vl frska. Har du hrt talas om Zimmermanns anatomiska
museum?

Nej.

S st stilla ett gonblick, medan du fr det i dig.

_Vr_ Zimmermanns _morfar_ reste omkring med ett anatomiskt museum, som
han grundlagt och som man mste vara ung och okunnig som du fr att
inte knna till.

Hans morfar? Hva' hette han?

Zimmermann! Zimmermann! St still, annars fr du det aldrig i hufvudet.
Denne gamle--ur-Zimmermann om jag s fr sga--hade en medhjelpare, en
ung medicinare, som reste med fr att f se sig om i verlden och som
till sist blef sjlen i det hela. Den gamle Jannen hade varit gift med
en kreolska, men var enkling och hade en enda dotter alldeles som i
romanerna. Det gick ocks alldeles som i romanerna: nr hon var sexton
r gifte hon sig med medicinaren. Den gamle var trtt af kringflackandet
och lt de unge fara vidare med anatomi-ldan. Sjelf slog han sig ner p
en villa vid Helsingborg och lefde i ro p sin del af inkomsterna. Fr
bekvmlighetens skull antog medicinaren--som kanske bara hette
Pettersson frut--det stolta namnet Zimmermann; och det r visst fr
resten det enda, som Ville ftt rfva af hela herrligheten.

r han dd?

Han? Begge ro dda. Bde nummer ett och nummer tv. Detta var ettans
dotter, tvans enka och treans mor. Hon fljde alltid med sin man, men
sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg fr att inte hans uppfostran
skulle bli alltfr brokig. Derfr knner han inte sin mor vidare och
fadern var han inte heller vidare bekant med.--Nu r muset sldt
och enkan mnar bostta sig hr fr att passa p sin Willy, som har
dligt att brs p. Salig tvan var visst en lttsinnig man; i alla
hndelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma t; der lr
inte vara mycket fver.--Puh! Begriper du nu?

Ja.

Gudskelof! D kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete p
morgonkvisten--och s ska' du f bjuda p frukost.--

Uppe i hotellet hade mor och son ftt allt bagage ordnadt och befunno
sig nu p tu man hand i det kalla rummet, der en nytnd brasa motvilligt
sjd i ugnen.

Bda tycktes vara i frlgenhet fr hvad som borde sgas.

Hon stod vid fnstret, stirrande ut p torget; han satt borta i rummet
och betraktade henne med sammanknipna gon och en ironisk min, som
tycktes sga: detta r en familjetafla. Hos ingendera mrktes spr af
ngot slags varmare knslor. Han var tvrtom afgjordt fiendtligt stmd.
Han sg henne st der mot den ljusa fnsterluften som huggen i ebenholtz
och hufvudet reste sig s fast frn hennes axlar, som om det aldrig
kunde bjas.

Till sist vnde hon sig om och sg p honom.

Vi ro frmmande fr hvarandra.

Ja.

Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne
med samma ironiska min.

Det har varit mitt fel, fortsatte hon med sin lugna, tydliga rst,
som talade en alltfr korrekt hgsvenska.

Fr Guds skull lt oss slippa en uppgrelse! afbrt han nervst. Ord
som _fel_ och pligt ro nu en gng fr alla bannlysta ur min tankegng.
Hvar och en mste handla efter sin natur. S gr jag och fr mig r det
inte det minsta besynnerligt i att andra gra s med.

Jag gick s helt upp i min knsla fr din far, att der ingenting blef
fver t dig.

Det skulle du gra, nr det var det fr dig naturliga.

Knner du motvilja fr mig?

Nej, Gu'bevars!--Men denna diskussion kan inte leda till annat n
att plga oss bda. Lt oss tala om annat. Hur har du haft det p
resan?

Tack; bra.

Tnker du bostta dig hr?

Fr ngon tid tminstone.

Der uppstod en paus.

Du har aldrig skrifvit till mig under de sista ren.

Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man frblir nd frmmande
fr hvarandras lif.

Ja. Men vi skola icke vara det lngre. Jag har mycket att taga igen.

Det lter som om du talade om ngon slags frsummad pligt. Efter vi
kommit in p mnet vill jag sga dig min mening rent ut. Hur
frhllandet n blir emellan oss mste dess frsta grundvilkor vara
_frihet_. Ingen konventionell pligtknsla fr dig. Inga skyldigheter,
inga rttigheter--intet tvng.

Hvem talar om tvng, sade hon. Var icke rdd; jag gr mig icke ngra
illusioner. Till en brjan skulle jag blott nska, att du icke med
afsigt undveke mig.

Det kommer jag inte heller att gra, svida jag inte mrker att du har
ngra ansprk p mig i anledning af--blodsbandet.--Det sista ordet
uttalades med en lindrigt hnfull betoning.--Men i s fall vet jag, att
min natur kommer att reagera--rent ofrivilligt.

Det r afgjordt, sade hon gladt; och der blef ter ett gonblicks
paus. Derp fortsatte hon:

Skulle du--efter jag vet s litet om dig--vilja svara helt torrt p
ngra frgor, som icke skola vara fr nrgngna?

Ja. Frga.

Har du fr alltid afbrutet studierna?

Mina _akademiska_ studier menar du?

Ja.

Dem afslutade jag fr tv r sedan.

Och--du hll p att taga filosofie-kandidatexamen har jag hrt?

Ja, men jag tog den inte.

Han anstrngde sig af all makt fr att vara ovnlig. Det mrktes ocks
att han sade du fr att betona jemnlikhetsstllningen mellan sig och
modern. Det lg ngot forceradt klumpigt fver hela hans stt.

Och hvad har du gjort de hr tre ren? Skrifvit fr teatern--ju?

Ja. Ett enaktsstycke.

_Ett_ enaktsstycke? P tre r.

Ja, och _en, liten_ novellsamling--han betonade orden en och liten,
liksom p trots.

Hon smlog.

Och hvad mnar du nu?

Jag _mnar_ aldrig ngonting.

N, hvad _gr_ du d?

Jag lefver.

Ingenting annat?

r det inte nog?--Fr resten skrifver jag ocks p en roman--ibland.

Och din ekonomi?

Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag skter den sjelf.

Hon hade hela tiden synts oberrd af hans ohflighet; frst vid de sista
orden skyggade hon till.

r det ngot jag kan hjelpa dig med? sade han och reste sig.

Nej tack.

D kanske du tillter att jag gr hem till mitt.

Ja, gr det. Jag skall ska efter en bostad t mig; sedan tittar jag
vl upp till dig.

Men fre teaterdags.

Ja.

Jag r teaterrecensent och det r premir i qvll.

Jag skall komma innan.

Han bugade sig stelt och gick.

D han var gngen drog modern ett djupt andetag, som efter en
fverstnden smrta. Men der syntes icke spr af rrelsen i hennes
beherrskade ansigte. Hon sg honom g fver torget och hon bjde sig
fram fr att kunna flja honom med gonen tills han vek om hrnet.

Sent p eftermiddagen knackade hon p hans drr. Han satt i en hvilstol
och lste, d hon kom in; reste sig och bjd henne plats, men hon
afslog.

Jag har brdt, sade hon i affrston. Jag kom endast hit fr att sga
dig, att jag funnit just hvad jag skte: en bostad hgt uppe p Sder,
billig, delvis mblerad och med fri utsigt. Det r fr resten ett helt
hus, smalt och med tv vningar. Der r fem rum, och de tv p nedra
botten mnar jag hyra ut. Nu skall jag g p ett annonskontor och
annonsera efter sprklektioner. Det kan vl inte vara s svrt att f
ngot arbete.

F se, svarade han i skeptisk ton. Men om det inte skulle lyckas r
ju ingen olycka skedd.

Nej. I ndfall kunde jag vl lefva af min lifrnta, men jag r alltfr
van vid arbete fr att kunna trifvas utan.

Medan hon talade blddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett
visitkort och lade det p bordet.

Detta r min nya adress. Jag flyttar genast frn hotellet; jag fr se
till att anskaffa de mbler som fattas och mera dylikt. I kvll fr jag
bara stk och hela dagen i morgon; men vill du dricka th hos mig i
morgon afton klockan 8?

Tack.

Modern sade ingenting mer. Hon sg sig omkring i rummet med en
uppmrksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och
komfort--nog fr att rja egarens smak.

Du behfver nya gardiner, anmrkte hon torrt i det hon ordnade ngra
lsa papper i sin annotationsbok. Derp tog hon sina handskar och
aflgsnade sig med en flyktig afskedsnick.

Han stod och sg efter henne medan hon med sin spnstiga, fasta gng
gick mot drren. S satte han sig bekvmt tillrtta i stolen och tertog
lsningen af Zolas L'Oeuvre.

I detsamma knackade det p drren och en ung man kom in med en fart som
nra strtat honom p nsan mot golfmattan.

Du! Hvad var de fr en? Henne jag mtte i trappan? brjade han med en
diskret hviskning. Chic! Pariserhllning--och pariserftter.

Pariserskodon, menar du, svarade vrden och sg p nykomlingen med
ungefr samma uppmrksamhet som man egnar sina flugor. Jo, det var min
mor.

Din mor? utropade den andre flat, i det han vnde sig mot drren som
om han tvrt igenom den kunnat se henne aflgsna sig.

Men du ljuger vl som vanligt, tillade han tviflande.

Der ligger hennes kort.--Vrden begagnade sig af tillfllet att lsa
ngra rader i boken medan den andre betraktade kortet.

Nej, det gr inte i mig. Det r naturligtvis skoj. Han lade hufvudet
afvaktande p sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter
rttor.

Vrden lste ogeneradt vidare i boken.

Hon sg alldeles fr ung ut.

Jaha, bet han till i det han med en rrelse af otlighet lade boken
ifrn sig, hon var sjutton r nr hon fick mig och nu r hon 42--kan du
rkna ut det?

Men...--du har ju aldrig nmt att du hade ngon mor.

Jag ber om frltelse! Men intelligenta menniskor emellan brukar det
vara fverfldigt. Som du vet intrffar det en gng hvar jubelfest att
en ung man har en mor.--Jag tror, du kan ta saken med sinnesro.

He! Ja men--du har aldrig talat om hvar hon fans.

Nej, fr jag skulle vl sitta i Grands grop och afhandla mina
familjeangelgenheter.

Hon sg stilig ut, anmrkte den yngre af de tv, eftertnksamt.

Europas luft brukar fra det med sig.

Jag skulle nstan tro det. Den nyanlnde krmade sig med sjelfknsla,
vek omsorgsfullt upp sin fverrock och satte sig p chslongen.

Ja, men _man_ skulle nstan inte tro det, nr man ser hur sprlst ditt
sexveckors uppehll i Paris gtt frbi.

Es ist die alte Geschichte: rfven och rnnbren.--Men kan du vigga
mig en tia ska' jag se till att urskta dig.

Inte ett re! Vore min mamma inte s stilig skulle jag vigga af henne
sjelf.

Hon ser ut som en spanjorska.

Jaha, och du ser ut som en-- han kunde icke finna rtta ordet i
hast.

Den andre reste sig upp.

Fundera p saken s lnge tills vi rkas. Jag viker bord i foyern.

De tv nickade t hvarandra och gsten frsvann.--

Fljande kvll vid ttatiden gick Wille Zimmermann fver en liten illa
stenlagd grd, steg upp fr en stentrappa och ringde p hos sin mor.
Mulattskan ppnade.

Frun r deruppe, sade hon p sin brutna svenska i det hon strckte sig
in och tog en lampa p kksbordet. Jag vill g fre och visa vgen.

Wille fljde efter henne med en knsla af tvng och obehag. Han skulle
helst velat ha en anledning att vnda om.

Mulattskan slog upp drren till ett upplyst rum och lunkade sedan med
sina mjuka klumpiga steg nedfr trappan igen, till sina egna regioner.

Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fnstret. Nr sonen
kom, lade hon ifrn sig hammare och spik.

Jag har icke i ordning nnu, sade hon och rckte honom sin hand, men
jag har en frnimmelse af att jag kommer att trifvas hr. Jag har farit
som p dagsverke mellan mbelhandlare, trdgrdsmstare och allt slags
folk. Hur tror du hr blir?

Med en oskn men kraftig rrelse stdde hon ena handen mot hften medan
hon med den andra gjorde en tbrd utt rummet.

Bra.

Han sg sig omkring med lindrigt frvnad uppsyn. Han hade synbarligen
vntat sig ngot helt annorlunda.

Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvlfda fnster vettande
t tv hll, och med mrka trpanelningar hela vggen utefter i stllet
fr tapeter.

Han, som rr om huset r troligen ett original, sade modern. Det mrks
p allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker
jag om honom fr. De hr nakna, kalla vggarne kunde jag emellertid icke
hafva och icke heller fnstren utan minsta draperi fr, fast det r
vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derfr har jag
gjort s hr. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af
tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just hr gr den
verkan.

Jaha. Men hur kan det vara, att ett sdant hus hyres ut?

Menniskan har gifvit sig stad p en liten rundresa i Afrika. Det tyder
ocks p en viss originalitet.

Och allt det hr har du frt med dig?

Ja visst. Det r ju ltt att packa. Din far var knnare i frga om
vfnader och sdant; han kunde aldrig lta bli att kpa, nr han
trffade p ngot riktigt rart. Och s var det som att fra ett hem med
sig i kappscken, sade han.

Sonens blick strk smekande fver de tjocka mattorna, fver de smakfullt
ordnade tyger, som nstan dolde vggarne, fver bladvxtgrupperna i
hrnen och fver de p ringar lpande draperierna frn fnstren.

Att man kan trffa p ett sdant krypin i vrt klkborgerliga
Stockholm! utbrast han. Jag str och inbillar mig att jag r i
Konstantinopel.

Nej, det _r_ Stockholm. Se!

Hon lyfte upp draperiet frn ena fnstret och pekade utt.

Frn husets dominerande hjd kunde man se ned fver Norrstrm och fver
staden p andra sidan. Den strckte ut sig dernere vid och jemn, halft i
fgelperspektiv; och i det mrka, blanka vattnet speglade sig dess
glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska
gldlamporna p Skeppsbron med blaktigt sken--stora, gnistrande
briljanter i ett jttehalsband.

Till denna ensamma stadsdel, detta fver klippan hngande hus trngde
intet ljud frn den rrliga verlden der nere; kvllen stod mrk och
tyst, utan mne eller stjernor, men med en storstads hundratal af
blinkande gon, kalla och hjertlsa.

Han sg ett gonblick dit ner, men s vnde han sig sakta om och fste
gonen p sin mor. Hon stod orrlig som en staty, med armen upplyft fr
att hlla draperiet till sidan, och stirrade ut fver staden. Han tyckte
sig aldrig ha sett ngot s allvarligt som detta ansigte, hvars konturer
kommo fram med en egendomlig skrpa i ljusskenet inifrn rummet.

Hon var kldd i en sorgdrgt af medeltidssnitt, sliten i smmarne och
nstan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vrdslsheten. Denna figur
tycktes kunna bra upp allting.

Det r en ensamhet hr, s djup att jag tycker hela huset skulle kunna
glmmas bort som ett strandadt skeppsvrak, lngt borta ifrn menniskor,
sade hon i det de bda trdde tillbaka och hon lt draperiet falla ned.
Hennes rst var djup och fyllig, en altrst med nstan manlig timbre.

Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hnglampa
frn taket kastade sitt ljus nedt. Hon brjade samla ihop de tyglappar
och bandstumpar, som hon strtt omkring sig under arbetet. S tog hon
en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.

Att du aldrig skickat mig dina noveller, sade hon smleende.

Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sdant som r dig
frmmande: svenskt smstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den
stora fria verlden, och jag har setat fast i frhllanden, der allt lagt
an p att frkrympa. Hr mste man antingen stanna i vxten eller
frklaras fgelfri. Det kan du inte frst.

Jag har lst novellerna.

Nr skulle du ha ftt tid till det?

Det lg i tonen nstan en beskyllning fr osanning, men hon ltsade icke
om det.

I natt, svarade hon blott. Och s tystnade de bda fr en stund.

Egentligen r det underligt att jag har mera minne af pappa n af dig,
sade han till sist.

Nej, det r inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika
ltt att vinna sm som stora.

Jag var fr outvecklad nr jag sist sg honom fr att kunna bilda mig
ngot omdme, men jag kan nu frst, att han mste ha varit en vl
skolad sllskapskarl.

Han var mer n det; han var en djup och fin natur. Den som en gng fst
sig vid honom kunde aldrig slita sig ls.

Du idealiserar. Nu--eftert.

Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna gonen gfvo
honom en blixtsnabb frebrelse, stolt och tillbakavisande.

Han rodnade ltt.

Det gr man alltid, sade han urskuldande. Och fr frigt frst
kvinnor aldrig att bedma mn. De kunna inte se dem opartiskt.

Jag ger mig icke heller ut fr att se honom opartiskt, svarade hon i
det hon sg upp. Dertill var han mig fr kr.

Det blef ter en paus.

Jag undrar, om du gr dig ngra illusioner betrffande mig, sade sonen
pltsligt och som det tycktes helt omotiveradt. Fr det _skall_ du
inte! Jag kan inte hlla af ngon. Inte af dig och inte af ngon annan.
Jag har naturligtvis ocks en gng haft det der sentimentala
begret--som aldrig kan fyllas, derfr att en menniska r och frblir
ensam, om hon s lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt
annat--ngot som stannat en i blodet frn fregende naivare
generationer--men det r fr mig en fvervunnen stndpunkt. Jag r
en alltfr aktgifvande natur och ser fr tydligt det hemliga maskineriet
i menniskorna. Jag r, som de fleste af den generation jag tillhr, en
fver-reflekterad sjlsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla
handlingar i sr och undersker deras bestndsdelar; det gr mig kall.
Jag kan inte se p dig med andra gon derfr att du r min mor. Fr mig
r du bara en menniska som andra, ett kompliceradt sjlsmaskineri, som
jag studerar med samma nyfikna frfattar-intresse, hvarmed jag studerar
andra. Jag kan inte ge dig hvarken vrdnad eller andra sonliga
knslor--helt enkelt derfr att jag ingenting i den vgen _har_ att
ge. Och till att spela komedi hller jag mig fr god.

Du r icke skyldig mig ngot. Jag vill icke hafva mera n jag kan
vinna.

Vinna? Jag r inte vrd att vinna. Jag r ihlig. Jag r tom. Jag r
helt annorlunda n du tnker. Ju nrmare du lr knna mig, dess mindre
tycker du om mig.

D g vi hvar t sitt hll. Det r allt.

Hon smlog och rckte honom sin hand. Han sg p henne med fverraskning
och s gaf han henne handslaget som till en fverenskommelse.

Nu idealiserar du ocks _mig_, sade han skmtsamt. Ni kvinnor
idealisera oss alltid.

Kanske r det vr natur--och den skall man ju flja! Eller kanske
behfs det. Hon sade det i sklmaktig ton i det hon bjde sig ned fver
sitt arbete. Men ngot af leendet stannade kvar fver ansigtet, som ett
drjande solsken.

Sonen satt och sg p henne. Denna frmmande kvinna, som var hans mor,
hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde vrja sig fr. Han
greps af ett hftigt begr att lra knna henne till botten: hennes
tankar, hennes vsen, de hemliga skrymslena i hennes frflutna--hennes
karaktr.

Det frekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid
saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.

Du verkar som ett medeltidsportrtt af en verklig mstare, sade han
sakta, med ett helt annat uttryck i rsten n det vanliga. Du kan bli
gammal och trasig, men aldrig banal.




ANDRA KAPITLET.


Det duggade smtt och i gasljuset glnste de vta bladen p buskar och
trd, gulnande blad, vissnande, ddsdmda.

Snedt fver Kungstrdgrden frbi Molins fontn kom William Zimmermann
gende med hnderna i fverrocksfickorna och kppen under armen.

Hvart ska' du styra i vg, om du fr r dig sjelf? sade en rst bakom
honom och en hand stacks under hans arm.

t katrinahllet.

Han behfde icke vnda sig om fr att veta hvem det var, dertill knde
han fr vl Karl Hedstrms rst. Men han kastade i alla fall en
igenknnande nick t sidan.

mnar du g hela den lnga vgen?

Ja, det r sknt att f rra benen. Det gr s ltt att tnka, nr man
marscherar.

Det r lngesedan man sg dig.

Ja, jag skulle ju frska gra ngon nytta; och s har jag kommit i
vana att g till min mor hvar kvll, nr jag inte r p teatern. Hon har
sdana prktiga stolar--det r en sdan hvila att sitta i dem. Jag
nskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.

r det bara fr stolarnes skull du gr dit? sade Hedstrm leende.

Jag vet inte. Ngonstans ska' man ju g, nr man blir trtt af sina
egna fyra vggar och nu r detta det nyaste. Fr resten fr man ltt
vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det hr.

Hvarfr det?

Jo, det r inte nyttigt med vanor. Fr resten mrker jag att hon lgger
an p mig--fint gr hon det, frsts, men det undgr mig inte. Hon yrkar
alltid p att jag skall knna mig fullkomligt fri och inte komma utan
nr jag har lust, men jag knner det nd som ett slags ansprk och den
knslan mste jag afskudda mig.

S? Hvad tycker du fr resten om henne?

Bra. Hon r en originell freteelse och hon intresserar mig. Har du
aldrig sett henne?

Jag sg en skymt af henne vid bangrden--du mins...

Hon r lustig. Det r ngonting af urmenniska hos henne, ngonting
kraftigt och bastant. Nr hon rr sina armar r man alltid rdd att
klderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon f st som
modell fr mig--till en barbardrottning... Och s r der ngot s helt
och samladt i hennes sjlslif, ngot som tycks hra hemma i en annan tid
n vr. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig snder ngot, r aldrig
osker och villrdig. _Detta_ r _detta_ fr henne. Frr var hennes man
medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte
dela sina knslor, hon sknker det alltsammans t en. Fr frigt r hon
en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det
drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan
tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon ngot
af detta knsligt fina, som gr att minsta skiftning i ens stmning
genast uppfattas. Ja. Och s r hon ngot af ett stort oreflekteradt
barn; jag har hrt henne skratta ett par gnger och det var ngot s
frigrande och frfriskande. Hon skrattar s hjertegodt och grundligt
som hade hon en stor, djup fond af lifsgldje inombords. Men nr hon
blir allvarsam r det som om hela verlden vore svart och dd fr hennes
gon. Hon r s olik dig och mig och alla de andre: hon har en sdan
afundsvrd omedelbarhet.

Hvilken lofsng! skrattade Hedstrm vid tanken p deras samtal i
Centralstationens vestibul. Hon r sledes ingenting af allt det der,
som du var s rdd fr?

Jo, det r inte s utan nd--i vissa fall. Det oregelbundna,
kringflackande lifvet har satt sitt mrke i henne. Man tycker sig se
museifrestnderskan ibland--i ngot ofint som plgar mig. Hon som r s
elegant och ser s distinguerad ut p gatan eller bland frmlingar, hon
kan inte lta bli att g slarfvig i sitt hem. Hon, som frstr att ordna
allting s stilfullt och dekorativt, lter dam ligga i vrrna och har
dam p sina klder. Hon kan vara ovrdad, rufsig, trasig till och med.
Hon har frskt fvervinna det der sedan hon mrkt, hur jag plgas af
det; jag ser hur hon strider emot det--men det r vld p sina vanor och
p sin natur. Och s--tnk dig!--s har hon nd de mest vrdade hnder,
jag ngonsin sett; stora, vackra hnder, som man inbillar sig kunde hra
till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att fra en
smedslgga. Sdan r hon.

Jag skulle gerna vilja gra hennes bekantskap.

Du kan ju flja med mig nu.

Tack. I kvll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.

N s en annan kvll d. G bara dit upp och frga efter mig.

Ja, det ska' jag gra. Adj med dig s lnge.

Adj.

Nr Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande
vid skrifbordet i salongen.

Det tycks icke g att f ngra elever i sprk, sade hon och sg upp
medan hon stdde hnderna mot den ppna skrifbordsldan, der hon vndt
upp och ned bland papperen. Jag r fr oknd och det fins fr mnga,
som ge lektioner. Men rysk literatur lr ju vara p modet hr liksom i
Paris. Jag skall se till att f fversttningsarbete.

Det gr inte. Det r inte nog med att kunna det frmmande sprket, man
skall ocks kunna sitt eget.

Hon smlog.

Tror du icke jag kan det?

hjo, sder hjelpligt, till husbehof. Du talar s grammatikaliskt
korrekt att det riktigt r rrande--du nns aldrig ens sga inte, utan
sger alltid icke--men allt det der r inte nog. Det r ngot som heter
stil...

Hvad jag _inte_ har kan jag arbeta mig till.

Han gjorde en axelryckning.

Ja, du har tminstone energi, sade han, men i sjelfva tonen lg der
ett undertryckt tvifvel.

Jag har ocks haft bruk fr den i mitt lif, svarade hon.

Skada att du inte haft ngot af den varan till fvers t mig.

Du har kanske aldrig behft den. S vet du inte om den kanske fins
nd.

Jag behfde den fr att kunna gra ngot duktigt och sl igenom.

Den kommer.

Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag
det kns som skulle den komma, ifall lifvet en gng satte mig knifven
fr strupen och tvang mig att spnna alla nerver an. Men ibland
frefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse
det mdan vrdt, jag skulle bja hufvudet tillbaka med ett smil--och
sjunka.

Menar du att du icke kan arbeta?

Hennes ton var strf och hrd af bemdandet att maskera den ngest, som
smg sig fver henne vid hans ord.

Ja, sade han.

Vnta bara. Lt bara lifvet gripa riktigt hrdt tag i dig.

Han smlog t den ifver med hvilken hon frskte fvertyga honom--och
sig sjelf.

Jag fruktar att lifvet inte _kan_ gripa tag i mig. Jag r lam invrtes.
Jag knner aldrig ngonting--aldrig ngonting.

Hon sg p honom med sina allvarliga gon; och i dessa gon med deras
grundton af samlad lifsintensitet kom der nu ocks ett annat uttryck
till. Den klang s dslig och frtviflad, denna beknnelse framsagd i en
ltt och skenbart sorgls ton. Det klmde henne fr brstet--denna unga
menniska, som sade sig vara frlamad invrtes, var blott 25 r och han
var hennes son.

Jag ville hellre lida, fortfor han; hellre hvad helst, bara jag
verkligen kunde _knna_ ngot.

Det blef ett gonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i
sin skrifbordslda och han fljde i brjan rent mekaniskt hennes
frehafvande med gonen. Men till sist greps han af ett oemotstndligt
intresse fr dessa papperslappar. Han bjde sig fram med det vnliga
uttryck som hans ansigte ibland kunde f, tog prfvande en af lapparne
mellan sina fingrar och sg upp p henne med ett leende.

Fr jag lof att titta?

Hon blef s glad fr detta nrmande och fr detta vackra uttryck i hans
ansigte, som hon aldrig frr sett. Det kostade henne en frfrlig
anstrngning att fvervinna sin lust att stryka med sin hand fver hans
svarta kortklippta hr, men hon hade en instinktlik knsla af att detta
ter skulle mana fram hans skygghet.

Du r nyfiken? sade hon blott.

Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i
fingrarne. Jag har alltid en frnimmelse, som om den mste innehlla
ngot intressant.

Hr blir du allt kuggad. Det r bara gamla rkningar och skrp.

Har du ingenting som duger d?

Hvad skulle det vara?

Ngot matnyttigt fr en hungrig frfattar-nyfikenhet--gamla bref och
anteckningar och sdant.

Jo, hela luntor.

Lt mig f fatt i dem?

I kvll? De ligga i kofferten nnu. Jag har ju inte packat upp.

Han smlog.

Hr--der sade du 'inte' fr frsta gng. Det r tacksamt att vara din
lrare.

Det sade din far ocks.

Nr?

Nr han lste hvad jag skrifvit.

S-. Hvad skref du d? Tankar? Stmningar?

Det lg en uddfin satir fver det stt p hvilket han uttalade de sista
orden. Hon mrkte det och log.

Nej. Jag r _inte_ en vanlig sentimental liten smstadsfrken. Mina
anteckningar ro inga utgjutelser; de likna mest en mlares raskt
utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte fr mig. Men jag kom
ju i berring med en massa menniskor i olika land och det plgade mig
att sjelfva rikedomen af stoff skulle gra det omjligt fr mig att
kvarhlla allt i minnet.

Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.

Ja, det r just det, sade han. Man upplefver s mycket och det mesta
gr frloradt.

Ja. Och nr jag var ensam var det mig ett slags sllskap att skrifva.
Det var som att samtala med ngon, som icke var nrvarande...

Hon teg ett gonblick och sg hastigt och skyggt upp p sonen, men han
mrkte icke att hon hr gjorde ett afbrott i sin tankegng.

Jag har ett utveckladt sprksinne, fortfor hon, och det r mig ett
nje att f leka med satser och ordvndningar, som ett barn leker med
ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, kndas ihop igen och
formas p nytt.

Aha--d r det efter dig jag rft mitt sinne fr stil och form.

Prat! Det jag skref var bara bagateller, sm raderingar--penselsudd.
Det kostade mig ju ingen anstrngning att lta pennan lpa--jag hade ju
god fning.

Hur s?

Jag skref alltid fr din far.

Skref fr honom?

Ja.

Hvad d?

Bref. Allting.

Kunde han ha s mycket att skrifva?

Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--lrd--professor.

Han drog p munnen t det sista ordet.

Professor? upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?--
tycker du det r det hgsta?

Hon svarade icke utan fortsatte.

Hans stllning som egare af ett anatomiskt museum var icke ngot som
passade fr hans personlighet, derfr skte han gerna bort frn allt det
som band honom till ett lgre trappsteg n det, till hvilket han hrde.
Hans belsenhet, hans beresthet och hans otroliga frmga att vinna
menniskor gjorde att han hade mnga vnner--framstende mn--och han
korresponderade gerna.

N! Det stmmer med den frestllning jag gjort mig om honom.

Det lg en nyans af vanvrdnad i sonens ton. Hon sg p honom som om
hon icke rtt frsttt hvad han menade. S fortsatte hon:

Men att vara fngslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom
tokig. Det var omjligt fr hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han
mste byta plats, vara fri fver sina armar som fver sina tankar.

I den punkten frstr jag honom! sade sonen med fvertygelse.

Derfr blef jag hans sekreterare och deraf har jag ocks mina
sprkkunskaper. Han talade frmmande sprk med ltthet, men hade aldrig
tlamod att lra sig skrifva dem korrekt. Det mste jag.

Och han borde ha blifvit vetenskapsman--lrd--per--professor! citerade
sonen med ett vanvrdigt litet skratt.

Nu frstod hon hvad han menade.

I sitt fack--naturvetenskapen, svarade hon med skrpa. Som entomolog
var han bde knd och erknd.

Hon slt lpparne hrdt och samtalet var afklippt.

Det blef en lng paus och William brjade se brydd ut.

Vill du inte ocks bli min sekreterare? sade han och strk sakta med
sin hand fver hennes, som hvilade p bordet.

Hon sg upp. Detta var frsta gngen ngot likt en smekning funnit vg
mellan dem. Hans stt att afbedja var s klumpigt intagande och s
rrande tafatt; hon blef alldeles afvpnad.

Nr mamma berttar fr barnet fr barnet icke vara elakt, sade hon
blott och hennes rst blef mjuk som ett adagio p en violoncell.

Icke? hrmade han fr att visa att han vgade skmta nnu. Allra
minst mot sagoprinsen, tillade han sakta med en blandning af vekhet och
ironi, men med fvervgande vekhet.--

Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son s nra som nu. Hon hade en
knsla af att hon ftt blicka innanfr det hrda, kantiga skalet, dit
han aldrig lt ett frmmande ga trnga in, derfr att han der gmde det
finaste i sitt vsen, det som var fr godt att ses af den profana
mngden. Och nr hon den aftonen gtt till sngs somnade hon i en
gladare stmning n hon knt p mycket lng tid.

De tv fljande aftnarne vntade hon honom frgfves.

Hon brkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde
ha blifvit srad af den lilla tillrttavisningen; hon grubblade och
vndades. Ska upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje nrmande
frn hennes sida kunde framkalla en ovnlighet frn hans.

Det var tredje kvllen just vid den tiden d han brukade komma. Hon gick
fram och tillbaka i salongen, rknande kvart efter kvart. Det frefll
henne som om hnglampan hll p att slockna, som om tystnaden var
frebud till en evig natt med tomhet och glmska. Hon mste se upp p
vfnadernas och broderiernas brokiga mnster fr att fvertyga sig om,
att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen dda, tunga
sinnesstmning som lade sig fver hrselns och synens nerver.

Allts, icke heller i kvll skulle han komma.

Hon kastade sig framstupa p en ottoman och borrade ansigtet in mot dess
mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna hnderna mot sin panna. Hon
snyftade icke, det var jemmerskrn, vilda rytanden af smrta som hon
kvfde i kuddarne.

P hennes obndiga natur med dess intensitet i alla knslor verkade
denna vildhet i utbrottet som en lisa.

Det ringde p klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.

Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entren.

Det lg veck mellan gonbrynen och den strfva luggen stod uppstruken
frn pannan. Det var som hade de skarpa gonen och den halfppna munnen
gjort gemensam sak med hrseln fr att uppfnga minsta ljud.

S sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hr. Der hrdes
steg frn trappan.

Ett gonblick derefter knackade det p drren.

Stig in!

Urskta!... Mitt namn r Hedstrm, sade en lgmld rst, som i sjelfva
sin klang hade ngot af vlvilja och undfallenhet.

Fru Zimmermann sg p den nykomne, en lng, smal, ung man med helskgg.
Hennes ansigte var s lugnt och kallt och tillmtesgende som om aldrig
en sinnesrrelse dragit fram derfver. Endast handen, som stdde mot
bordet, sklfde starkt; men det knde blott hon sjelf; gsten sg det
icke.

Jag r fru Zimmermann. r det mig ni sker? sade hon med sin djupa,
lidelsefria altrst.

P stt och vis, ja. Jag trffade Wille hromdagen p gatan och han
freslog att jag skulle ska honom hr en kvll. Jag ville gerna gra er
bekantskap.

Det glder mig mycket att ni kom. Der var en hjertlighet i ton och
stt, som gjorde henne helt frndrad. All stelhet var med ens
frsvunnen.

Ni r en af Williams vnner?

Ja. Jag r nog den han r mest tillsammans med, sade gsten stillsamt
i det han slog sig ner p den sittplats hon med en rrelse af handen
anvisat honom. Vi trifvas s godt med hvarandra. Det kommer sig kanske
af att vi ro s olika.

Ni har skert knt honom lnge?

Sedan han kom till Stockholm.--Det r nu tre r sedan.

Jag tror nog han nmt ert namn ngon gng; men han r icke mycket
meddelsam.

Nej. Vill man veta ngot af honom fr man dra det fram med en tng--s
vida han inte r srskildt i stmning--och det hnder inte ofta.

Der lg i sjelfva det stt, p hvilket han talade om William, ngot som
med ens erfrade moderns hjerta.

r han lika sluten mot er som mot--mot andra? afbrt hon sig.

Han r visst sluten mot alla.

Inom sig skakades modern af en nervs ifver. Om hon kunde vinna denna
menniska var det som att f en sidodrr ppen till sonens egen verld,
som han tycktes hlla s omsorgsfullt tillsluten fr henne.

Han frefaller s allvarsam, framkastade hon som en likgiltig
anmrkning. Eller rttare: hans skmtsamhet har ingenting af ungdom och
gldje.

Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutv r nr vi
trffades frst och redan d hade han sin typ frdig.

Sin typ?

Ja. Jag menar detta kalla, frsmdliga...

Tror ni det r konstladt? frgade hon hastigt i det hon sg upp.

Konstladt r kanske inte rtta ordet. Det r hans stt att vara. Vi
nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt stt att vara. Hvar
och en vljer frsts det han anser bst i fverensstmmelse med sin
natur.

Tror ni d han af naturen r sdan?

Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket r sllsynt
vek och bldig--och att han valt sin mask derfr, att den skyddar.

Tror ni han haft ngon sorg?

Hennes stora hand hvilade p bordet och hon betraktade uppmrksamt en
liten flck p dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp.

Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt
djupare mrke i honom n i andra; men det vet jag ingenting om.

Ni anar heller ingenting?

Nej. Han hller allting fr sig sjelf. Han r s van att vara ensam.

Der flg en skyggt forskande blick fram under moderns snkta panna. Det
var som om hon misstnkt att den talande haft en dold undermening i sina
ord, men hans ansigte hade intet som tydde hrp. Det hade samma
vlvilliga, undfallande uttryck som frut.

Ja, det r olyckan, sade hon blott.

Men strax derefter kom det, som en ngest, man icke kan hlla tillbaka:

Nr jag icke sg honom trodde jag allting var bra...

Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom, sade vnnen, som
frstod hennes tankegng.

Hvem vet? Han sade fr ett par dagar sedan att han var lam invrtes.
Det gjorde ett s trstlst intryck p mig--hans mor. Han har mist
frmgan att hlla af ngon och tomheten sen allt r slut r det enda
han har kvar. Det r en ungdom utan drifkraft--en sommar utan sol--
Jag fruktar att hans mjligheter aldrig skola sl ut...

Hon tvrtystnade, ur stnd att fortstta.

Ja det ligger som en tyngd fver honom, hmmande, frkvfvande. Han kan
inte arbeta.

h, men ngot gr han vl. Han r ju teateranmlare.

Det kallar han inte att arbeta. Han har s stora kraf p sig sjelf.

N men novellerna--och teaterpjesen?

Ja, det r ju det han lefver p--frsts. Jag menar, det r det som
gett honom den smula frfattarnamn, han har. Men han skref bda delarne
under det frsta ret han var hr.

Han skrifver ju p en roman nu.

Han vill, men han kan inte.

Hvarfr icke?

Ja, det r inte s godt att sga sder precist. Han vill ju hlla alla
menniskor borta s att ingen skall mrka hur det r fatt. Det r vl
heller ingen mer n jag som anar det och det r naturligtvis bara en
gissning.

r han utan talang?

Nej, lngtifrn. Men jag tror att han spelat sin roll af knslols s
lnge, att han hller p att stelna invrtes. Han mrker det sjelf--och
det pinar honom obeskrifligt.

Jag har sett att han stndigt pinas af ngonting. Han har ingen ro. Nu
frstr jag--han knner hur han frtorkar. Det mtte vara frfrligt!

Han r ju ung nnu, sade den frmmande, liksom fr att trsta. nnu
kan allt bli annorlunda.

Fru Zimmermann frde samtalet in p andra mnen. Hon fick veta att
hennes gst var tidningsman--en af de mnga som gifvit ut berttelser.
Och hon kom nu tydligt ihg att William yttrat om honom: Han hr till
literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.

De talade om en utrikesresa, som herr Hedstrm gjort fr ngra r sedan,
innan han var gift. Han drjde med en s innerlig beltenhet och
stolthet vid minnena frn den resan; man kunde mrka att det var hans
lifs stora hndelse. Fru Zimmermann hade beskt alla de platser han
talade om. Hon hade i allmnhet lefvat der lngre tid och hon knde dem
ut och in. Han var s glad fver att f ngon att utgjuta sig fr, ngon
att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en
egendomlig vrme fver honom och han blef ogenerad i sitt stt som om
han varit en gammal bekant.

Nr han reste sig upp fr att sga farvl sg han p henne med ngonting
s oskt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahlla ett
litet smleende. Hon knde p sig, att denna menniska hade hon vunnit.
Och hon kunde komma att behfva honom.

Kom snart igen!

Tack, det vill jag riktigt gerna. Det r s sllan jag trffar ngon
jag kan tala med om lifvet--derute.

Derute!--Det lg nstan som en smekning i tonfallet.

Nsta frmiddag nr modern minst anade det kom sonen.

Jag har varit i Upsala, sade han.

Jas, ljd det likgiltiga svaret.

Han var vid godt humr och han sg henne muntert och ogeneradt in i
ansigtet. Hon tog det fr skadegldje, trodde att han skte efter spr
af grmelse fver att han blifvit borta utan att underrtta--och hon
anstrngde sig att se fullstndigt apatisk ut.

Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, lngt mindre
att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju fverenskommelsen.

Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist
fram med det hon fresatt sig att sga honom:

Hr du, jag undrar nd om jag icke skulle kunna vara dig till nytta p
ngot stt. Kan jag icke skrifva fr dig? Du anar icke hvilken fning
jag har.

Han afbjde utan vidare. Men s smningom frde hon samtalet in p
literatur och till sist lyckades hon f honom att tala om sin roman. Han
blef intresserad och brjade draga upp konturerna i stora drag, han
talade sig varm, gestikulerade med hgra handen framfr sig, der orden
icke rckte till att hlla stmningen fram. Det sg ut som om han sutit
der och mlat med sin hand, bredt och flott, p en osynlig duk framfr
sig.

Har du ingenting alls frdigt? frgade hon.

Nej. Endast ngra lsa utkast.

Men du berttar bra. Du borde ha ltt fr att skrifva.

Ja, men s fort jag brjar kommer jag inte ur stllet.

Nu, nr du nd berttat det fr mig kan jag ju gerna f se de der
utkasten.

Det r ingenting att se.

Hvem vet. Fr resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du
hade ngon att tala med.

Kom och g med hem d, sade han hastigt och reste sig.

Hon svarade ingenting, gick blott ut i tamburen och tog ytterplaggen p.

P vgen tyckte hon ibland att det sg ut som om han ngrade sig, men
han sade ingenting och hon ltsade ingenting mrka. D de kommit upp i
hans rum och tagit ytterplaggen af drog han tigande ut en af sina
skrifbordsldor och tog fram en oredig lunta pappersblad.

Ja, hr ser du, sade han och visade henne skrifna och fverkorsade, af
masstals ndringar fverklottrade sidor.

Hon satte sig vid skrifbordet och han fick st bredvid. Hon blddrade i
pappersbladen, men det var omjligt att finna reda i dem. Samma sats
kunde vara brjad om och om igen, det var nstan pinsamt att se den
fruktansvrda kamp med stoffet som hr var spr af.

Hvad hnder i frsta kapitlet? sade hon pltsligt i det hon doppade en
penna och lade framfr sig en ren pappersremsa.

Han brjade rkna upp det, torrt och skematiskt, och hon skref. Det blef
en lng lista. S tog hon en ny pappersremsa och brjade ett formligt
frhr. Han svarade p alla frgor och det visade sig att han hade
allting frdigt i hufvudet.

Hurudant var vdret? Hvad hade hon p? Hvad hade hndt frut? Hvad
talade de om? Hvad sade han frst? Hvad sade hon?--det var ett helt
frhr. Han svarade kort och bestmdt, som om han konsulterat en lkare
eller en advokat; men man kunde se p hans uppsyn att han icke var blind
fr situationens humoristiska sidor.

Slutligen vnde hon sig om och hennes ansigte strlade af beltenhet.

Du har ju allting klart, sade hon. Det r endast sjelfva trlgrat
som fattas. Det r sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i
hufvudet utan i handen.

Icke? hrmade han godmodigt.

Det r sjelfva det sega, uthlliga arbetet som du behfver lra.

Du kan ha rtt. Jag r inte rdd fr arbete--men jag har ingen
uthllighet. Jag vill ha resultatet tminstone s nra, att jag kan
skymta det. D kan jag spnna i s det knakar i hjernan. Min pjes skref
jag p tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller tv. Hlla i,
kedja mig fast, arbeta utan att sknja resultatet--nr det ser ut som om
det man skrifver i evighet aldrig skulle bli frdigt--det kan jag inte.
Jag blir frtviflad, jag blir sjuk bara jag brjar och s ser framt.
Hvilken fvermensklig ihrdighet det erfordras fr att f ngot sdant
frdigt. Det r att g i ok som en oxe.

Hr har du funnit trldjuret, sade hon i det hon reste sig och samlade
ihop pappersbladen. Kommer du till mig i morgon kvll?

Kanske redan i kvll. Bara inga fverenskommelser, med ty tfljande
knsla af tvng.

Du har rtt, sade hon och smlog. Kom nr du har lust. Under tiden
skall jag ordna det hr.

Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade
farvl och gick.

Han kom icke samma kvll, men den fljande, vid vanlig tid. D han
slagit sig ner vid bordet lade hon ngra fullskrifna pappersblad framfr
honom.

Se nu igenom det.

Det var frsta kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och
utfyllt utkasten. Det sg fint och prydligt ut och sjelfva detta
prydliga yttre var fr honom en dragningskraft mer. Han satt med
hufvudet stdt mot sina hnder och armbgarne p bordet, slukande sina
egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och fljde med
uppmrksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han lste.

Han var helt upptagen. Ja, det hr r bra, sade han ibland och ibland
hette det: Nej detta duger inte--eller: hr r ju ett stort hl; det
hr hnger inte ihop.

S skrif d, sade modern lugnt. Rif snder pappersbladet och fst in
en kil med knappnlar. Jag reder det nog.

Han tog penna och blck frn skrifbordet och han skref--skref s det
yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen strde honom; hon blef half
elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog
dem i bordet med en klatsch.

Ses, sade han. Der r frsta kapitlet och hela frhistorien. Och nu
vet jag det r bra. Det r mrkvrdigt hvad det gr ltt att arbeta p
detta sttet. Man blir vaknare p allting nr man ser det skrifvet med
en annans stil. Man ser strax hvad som br vara och hvad som inte br
vara.

Antages jag som renskrifvare? frgade hon muntert, medan hela hennes
ansigte lyste af gldje.

Med frtjusning! sade han och tryckte hennes framstrckta hand.




TREDJE KAPITLET.


William hade ftt ett ryck af arbetsifver och modern blste under p
alla upptnkliga stt. Hon skydde hvarken mda eller besvr fr att gra
honom allt s bekvmt som mjligt och det gick godt ngon tid. Han satt
i hennes mjuka lnstol och diktade; orden kommo fram formlst och utan
stil, men hon fngade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans
utkast och hon stllde allt samman s godt hon kunde p rent hvitt
papper med breda marginaler. Och nr han sg det st der s fint och
prydligt med hennes fasta skra piktur, greps han af nyfikenhet och
intresse. Han satte sig att lsa, han ndrade och strk, flickade in och
omarbetade, han kunde bli sittande der till lngt ut p ntterna utan
att mrka hur tiden gick. D hll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som
en rtta att han icke skulle stras af ett ljud. Hon hrde pennan raspa
fram fver bladen och hon kunde flja minspelet i hans ansigte. Ibland
framstllde han ocks hgt en anmrkning, men hon svarade aldrig och han
vntade icke heller p svar.

Nr han d var frdig och reste sig upp rd i ansigtet men med en min
full af beltenhet, d kunde der ibland komma fram ngot ungt och
lefnadsdugtigt i hans gr gon. Och sedan hon en gng sett det, spanade
hon stndigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvllen
och gldja sig till.

Hon kom s smningom in i hans tankegng; hon brjade bli bekant med
hans personer och hon begagnade sig deraf fr att locka honom till att
tala. Hvad han sder samtalsvis berttade, skref hon ned sedan han gtt.
Ibland var resultatet magert men ibland nr han var i stmning kommo
orden af sig sjelf. Efter en sdan afton kostade det henne icke s litet
arbete och hjernanstrngning att flja med, minnas allt och f det
antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till lngt ut p
natten, men hennes sega ihrdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derp,
nr han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det,
lste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ndrade
och strk. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det
behfdes ju icke heller; hon sg nd p honom nr han blef glad.

Som sagdt, det gick godt en tid; men s brjade han trttna. Hon skte
frgfves att locka fram ngra ytterligare smdrag om de handlande
personerna. Han blef nervs och orolig s snart hon slog p den
strngen. Hon mrkte det och derfr hll hon upp. Hon vgade icke frga
mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags frsk till
andligt frmynderskap och d skulle han helt och hllet krypa in i sitt
skal igen. Der var ingenting annat fr henne att gra n att vnta och
se tiden an.

Hon var fr frigt nstan sker p att han icke arbetade. Det hade
kommit ngot mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt
hvad han sade lg der nu ter den ursprungliga tonen af likgiltighet och
skepsis.

En dag kom han tidigare n vanligt och tycktes vara i nnu smre humr
n vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly hll p att
duka af. Det brjade skymma och mulattskan gjorde min af att tnda
taklampan fast klockan icke var mer n half fem.

hnej--lt bli att tnda sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon
fick brdt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som
alltid, tumlade utom drren.

William drog en af stolarne fram till kaminen, der det nnu fans ngra
glder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fnstret och sg ner
fver staden der de frsta gaslyktorna brjade glittra fram. S
frblefvo de tysta en stund, hvar och en frsjunken i sina egna
betraktelser.

Till sist kom det borta frn stolen, framsagdt i nervs och frplgad
ton:

Det r ett otckt vder, dethr. Hvarken kallt eller varmt--bara
ruskigt och grtt. Det stmmer alltid lynnet s trist.

h, sade modern, man fr strama upp sig. Icke r det lnt att g och
lta vdret taga kommando fver sitt lynne.--Nr man sitter inne och
arbetar mrker man ju fr resten knappt hur det r utanfr.

Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tnd hela
dagen.--Jaha, och s ifall man gnor. Men jag gr hvarken det ena eller
det andra.

Hur kan det komma sig att du icke arbetar?

Jag gitter inte.

Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det fll som en tyngd fver henne.
Det var ju detta hon fruktat.

Det tjenar ingenting till, fortsatte han. Det jag skrifvit duger
inte. Men jag har i desse dar lst en bok som duger. Der str det allt
hvad jag skulle vilja sga--'str som skrifvet i blod', som det heter i
den gamla romanstilen. Men hr passar uttrycket verkligen.

Hvad r det fr en bok?

En norsk naturligtvis! Vi f ju allting frn Norge numera. Det r
frbannadt att vi ingenting kunna gra sjelfva... Fr resten har denhr
redan ftt sin stora utmrkelse: den r konfiskerad. Alla bra bcker
konfiskeras; det brjar nstan bli genant att aldrig ha varit med.

Du har ju tiden fr dig nnu, sade hon i det hon frskte sig med ett
smleende, men det blef sjllst och ddt; hon tyckte sjelf att hennes
ngest sken igenom.

Nej. Jag kan ingenting gra mer. Nu r allting sagdt, allt hvad jag
skulle velat sga--jag kan aldrig gra det bttre och den knslan
trycker mig till jorden. Det r en dlig bok--ja, p stt och vis, som
konstverk, som helhet; man mste naturligtvis tappa blicken fr den
yttre plastiken nr man frdjupar sig i detaljerna och skrifver med
blodsprngda gon och darrande hand. Men det r en sdan bok som en
menniska inte kan stadkomma mer n en enda gng i sitt lif, ty att
skrifva den r att rista blodrn i sitt eget brst. Det r den nutida
ungdomens trista beknnelse; sdant r vrt lifsde, s r det vrt lif
frfuskas och vi sjelfve frderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i
trots; det r sant, det r sant!

Han talade hest och lgmldt. Hon lyssnade till hans rst, som var
klangls som en gubbes; och dess frplgade uttryck slog henne. Hon
knde icke boken, han talade om, men der trngde sig p henne en rent
instinktlik frnimmelse af den tomhet och dslighet som var grundtonen i
hans stmning. Hon sg bort p honom der han satt, sammansjunken i
stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstdet som om han frs;
hon stred med en lngtan att g bort till honom, taga hans hufvud mellan
sina hnder och lgga det in till sitt brst som fr att vrma honom
med sin egen kroppsvrme; men hon vgade icke. Det fans ett ord som hon
fruktade mer n ett piskrapp och hon visste att han strax skulle sl
henne det i ansigtet, ifall hon frskte ge luft t sin medknsla, som
alltid skulle frbli frmmande och obegriplig fr hans kalla skepsis.
Hon sg honom redan i inbillningen frvrida sin mun till en sarkasm och
framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade:
_sentimentalitet_.

Och nd--hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf
derborta--skeptikern--och var sentimental som trots ngon. Men fr
minsta vidrrande, minsta antydan om att man frstod hans
sinnesstmning, minsta frsk till ett nrmande skulle han krympa samman
som en sensitiva och frskansa sig bakom en sarkasm eller ett hnfullt
smil.

Hon reste sig tyst och gick ngra slag af och an p golfvet. Nej, nu
fr man hafva ljus, sade hon och gjorde min af att sl p gongongen.
Han bad henne vnta.

Det skr s i gonen; och jag ska strax g. Der r premire i kvll p
dramatiskan--en tysk farce.

Nr han gtt satte hon sig att skrifva till herr Hedstrm och bad honom
skaffa sig den omnmda boken.

Herr Hedstrm kom sjelf upp med den. Han ansg det vara sin pligt att
p frhand hnleda fru Zimmermanns uppmrksamhet p bokens beskaffenhet.
Fru Zimmermann visste mhnda inte...

Hon log t hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansg sig
vara s pass gammal och erfaren att hon kunde lsa den utan att taga
skada till sin sjl.

Herr Hedstrm sg fundersam ut. Jag skulle aldrig tillta att
Amalia..., sade han.

Fru Zimmerman lste lngt ut p natten och hela dagen derp. Hon gjorde
anteckningar p lsa pappersblad, nedskref allt som fll henne in,
gjorde utdrag och citat. Hon knde det som om denna bok var en fiende,
hon hade att bekmpa och hon mste samla en arsenal af vapen.

Men ju lngre hon kom dess tydligare sg hon att alla de argument hon
kunde samla upp icke skulle frm att i ringaste mn frndra eller
modifiera sonens mening. Frn dessa blad slog der emot henne samma
trista, gldjelsa stmning, samma trtthet, samma brist p tro, samma
likgiltighet och samma kyla, som frn hans eget vsen. Hon mrkte den
omissknneliga frndskapen mellan sin son och bokens frfattare.

Der var s mycket som upprrde henne i denna bok. Der fans ingen andlig
finhet och ingen sinnets adel; der var blott rhet och krasshet--och s
denna dsliga tomhet. Hon hade undrat fver, att William med sin
knslighet fr allt som var lgt och osknt icke stttes tillbaka af
denna brist p finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade
svarat att rheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den
rymde en s grnsls smrta och en s hjelpls frtviflan.

Hon kunde icke frst det. Men hon frstod att denna bok var som en
sista bikt af en menniska, som gtt under och hon ryste till vid tanken
p att denne mans lifsde ocks skulle bli hennes sons.

Detta toma, frslappande ur-famn i-famn, med kpta smekningar, utan en
gnista af ngot mer n det, som flammade upp fr stunden och som
slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand vrme.--

Den 9:de November var det Williams fdelsedag.


Modern hade p en af sina promenader ftt syn p en vacker pappersknif,
till formen som en dolk med en spetsig och blank stlklinga och ett
handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet
fr blankt stl; han dagalade bland annat en rrande omsorg om sin
pennknif, hvilken aldrig lntes bort och som alltid polerades noggrannt
fr hvarje gng den begagnats; hon hade s ofta sett honom sitta och
betrakta det blanka bladet, gldjande sig t dess glans nr det
gnistrade mot solen. Och fr att bereda honom en fverraskning hade hon
kpt dolken och ltit gravera in hans initialer i skaftet.

Nr han kom till henne p frmiddagen lg den framme p bordet. Han tog
den, mnstrade den smleende, hll klingan upp mot ljuset och sade: den
r vacker. Men s pltsligt fick han syn p initialerna och med en
hastig rrelse lade han den ifrn sig.

Denna tilltnkta fverraskning verkade p honom som en fara, han hade
att vrja sig emot. Och ju strre begr han hade att bli egare af
fremlet, desto hftigare blef reaktionen emot detta begr.

Modern sg hans frndrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det
flg genom hennes hufvud en dunkel frestllning om att hon mjligen
utan att veta det hade kommit att vidrra ngon mtlig punkt i hans
frflutna och hennes samvete anklagade henne strax fr tanklshet och
ofinhet.

Vill du icke hafva den? frgade hon skyggt.

Nej.

N, s behller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog f ndradt.

Hon frskte sga det i s likgiltig ton som mjligt, men missrkningen
och nedslagenheten gjorde hennes rst osker. William mrkte det och
hade en frnimmelse som om han p ett brutalt och hjertlst stt
tillfogat henne en smrta; men han kunde icke klargra fr sig hvari den
lg och derfr stlsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin
lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och s vgde han i sitt
sinne denna tilltnkta vnlighet mot sin egen brist p liknande knslor
gentemot modern; och d han visste sig aldrig kunna terglda frekom
det honom som en orlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade
hittills varit s ensidig; han anade nnu icke, att det kunde vara en
gldje att f _ge_.

Det blef en lng, frstmd tystnad; modern tog dolken och lade den bort
p sitt skrifbord och William satt och stirrade framfr sig med mulen
uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig knsla af att ha varit
smaktig och tarflig.

Emellertid beslt han att skaka den af sig.

Vill du komma till mig p en kopp kaffe eftermiddag? frgade han. Jag
har ett par vnner hos mig.

Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de
skulle ha tit en liten festlig middag tillsammans p tu man hand, med
ett glas godt vin. Hon vgade sig emellertid icke fram med sin
inbjudning nu, utan svarade i stllet genast ja till hans.

Du blir ensam dam--trs du? fortsatte han i en lindrigt sarkastisk
ton, men med en anstrykning af godmodigt sklmeri.

Trs! Om hon tordes g till sin egen son!--Jo tack, hon skulle nog
komma.--

Han hade arrangerat det s festligt som mjligt med kulrta lyktor och
en stor rd lampskrm. Det var en dmpad och varm belysning och der sg
trefligt ut. Tre unga mn sutto vid bordet nr hon trdde in. William
tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedstrm, den andre en blek
konstkritiker med binocle och den tredje herr Wahlberg, snobbfr och
artistmne--idiot fr resten. Det var den lngbente individen hvars mun
icke rckte till.

William bjd p kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf
varit ute p frmiddagen och kpt ett halft sklpund af det bsta han
kunde komma fver, och han hade uttryckligen frbehllit sig att
vrdinnan utan hnsyn till sina egne principer fr kaffekokning skulle
lgga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt
fverklasskaffe. Fr frigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och
ett franskt pron pr man.

Litet men godt, det r min hufvudprincip, sade han.

Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns
smak. Der var en frihet frn tvng, som verkade behaglig. Hon mrkte att
hennes nrvaro icke p minsta stt utfvade ngot tryck p sllskapet
och detta gaf t hennes stt en uppsluppenhet, som hon icke knt p
mycket lnge.

Hvad du r vid godt humr i kvll! sade sonen.

Det kns s sknt att f vara menniska, svarade hon. Det hr r ju
nstan icke som om det vore Stockholm.

Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle, sade
konstkritikern till William.

Naturligtvis, replikerade Wille godlynt. Det hr ju inte till ditt
fack.

Nej, men det r ocks ett fenomen, att en gubbe har en s ung mor.

Hvar har ni er fru?, frgade fru Zimmermann herr Hedstrm. Han sg en
smula frlgen ut. Hon r hemma, sade han till sist!

Hon trs inte g med till en s erkndt omoralisk ung herre, som Wille
Zimmermann, upplyste herr Wahlberg.

h--trs... protesterade herr Hedstrm saktmodigt, men man kunde se p
honom att den andre trffat hufvudet p spiken.--

Hnp aftonen fljdes hela sllskapet t till Grands grop, der man
superade. Och klockan var nra tolf nr fru Zimmermann, eskorterad af
unga herr Wahlberg, stod utanfr sin egen port p Sder.

Herr Wahlberg hade gjort sig s angenm som mjligt p hemvgen; och nr
han rckte handen till afsked sade han:

Jag skulle vl inte f lof att gra en visit en af darna fr att f
fortstta bekantskapen?

Jo, gerna. Ni r vlkommen.

Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg;
tvrtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga
Williams nrmare umgngesvnner till sig, att ppna sitt hus p vid
gafvel fr dessa hemlsa fglar och om mjligt bereda dem en
samlingsplats, der de kunde mtas nar de knde behof att f sprka och
umgs efter slutadt arbete.

Det r en stilig mor du har, sade Pelle Wahlberg till William, fan s
stilig morscha! Styf i frgen! Tror du inte jag skulle kunna f mla
hennes portrtt?

Ngra dagar senare kom den lilla fru Hedstrm p en frmiddagsvisit till
fru Zimmermann.

r inte Karl hr? frgade hon strax liksom om hon var ngslig att vara
ensam.

Nej, men vill ni icke stiga in nd.

Jo tack, d kommer han. Vi kom fverens om att trffas hr.

Samtalet gick trgt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla
frun var alltid s hjelpls nr Karl icke var nrvarande. Fru
Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sllskap fr
ngra aftnar sedan, hon och William och herr Hedstrm och tv andra af
Williams vnner.

Hvarfr kom ni icke med? frgade hon till sist.

Den lilla frun rodnade och slog ner gonen. Jag fick inte lof fr
Karl, sade hon.

Karl tyckes vara en tyrann, skmtade fru Zimmermann. Jag skall
minsann lexa upp honom nr han kommer.

hnej, sg ingenting, bad den lilla frun helt frskrckt. Han--han
r s rdd om mig, och s...

Rdd om er? Men der var vl ingen fara p frde. Jag kom tminstone
alldeles helskinnad derifrn; der var ingen som gjorde ringaste min af
att ta upp mig.--Fr resten var han ju sjelf med.

Ja, det--det r inte det--men--ja, jag vet inte...

Till all lycka fr den unga frun, som vndades under sin frlgenhet,
ringde det nu p klockan och Karl ryckte an till undsttning. Samtalet
gled t annat hll.

Men nr de voro gngna kunde fru Zimmermann icke frigra sig frn tanken
p den lilla fruns frlget rodnande kinder och nedslagna gon. De
frfljde henne, hllo hennes hjerna i stndigt arbete och pinsam
spnning, sdan man erfar infr en gta man ej kan gissa, men som tyckes
s ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela
tiden leker p tungan.

S till sist stod det der, klart och tydligt, som nr ett ljus tndes.
Det var sledes sklet och det var detta hon instinktlikt hade knt.

Hon trs inte g med till en s erkndt omoralisk ung herre, hade herr
Wahlberg sagt. P skmt--frsts--men der lg allvar p bottnen.

Hon tnkte p den skildring af unge mns lif, som hon nyss hade lst.
Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen beknnelse.

Hon hade icke frestllt sig att han var ngot slags helgon; hon hade
nog trott att han i det fallet lefde ungefrligen som andra unge mn och
nd hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tnkt sig att
han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon frstod icke hur hon
kunnat vara s naiv. Hvarfr skulle de icke komma hem till honom? De
kommo ju till andra. Hvad skl hade hon att tro honom vara s mycket mer
finknslig n de andre? Hon var ursinnig p sig sjelf. Hvarfr skulle
dessa trasor af idealism hnga fast vid henne. Hvarfr skulle hon nnu
tro p detta som var fint och vackert--tro p det i hemlighet, i trots
af hans egna frskringar. Hvarfr kunde hon inte trampa det ned inom
sig sjelf nr det utom henne icke fans ngon motsvarighet.

Hon kunde icke hlla sig stilla. Af och an gick hon p mattan, rastlst
och oroligt. Hon tnkte p trappuppgngen, p rummet. Hon hade vandrat
uppfr samma trappor, lagt sin hand p samma drrls, hngt sin kappa p
samma knagg. Det kom fver henne en obeskriflig vmjelse. Hon tnkte sig
dessa kvinnor, som knappt ega en sjl och hon knde som ett hnleende
invrtes. Cocott-romantikens magdalenor--nej, hon trodde icke p dem.
Lghet och grofhet och rhet, det var deras kainsmrke. Se bara in i ett
par sdana gon med rda dror vid gonvrrna! Om ocks det ra skrattet
r fernissadt bort, s terstr dock alltid den sinnets rhet, som
aldrig frsvinner, den sjlens smitta som fljer oundviklig som den
fysiska med det lif de lefva.

Hela dagen vndades hon under dessa tankar och nr William kom till
henne p kvllen hade lidandet ntt en sdan hjd att hon tyckte det
fans intet annat medel emot det n att frga honom rent ut om allt. Det
var som att underkasta sig en operation, att kpa sig fri frn den
naggande pinan genom ett gonblick af accumulerad smrta.

Han var i jemfrelsevis godt humr och han satte sig tillrtta i en af
hennes bekvma stolar med ett uttryck af lttjefullt vlbefinnande.

Hon kastade sig strax in p mnet med en nervs patients otlighet.

Det r ngot, som har plgat mig hela dagen och som jag gerna vill
frga dig om. Du fr icke bli ond och du skall tro mig nr jag sger,
att det icke r fr din skull, jag gr det, utan fr min.

Ond? sade han. Har du nnsin sett mig ond? Jag kan inte bli
ond--numera.

Ja, men du fr icke misstycka.

Nej, sg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som
man kan tala om allt med.

Hon teg ett gonblick som fr att samla tankarne och formulera frgan
kort och koncist.

Du sade fr ngon tid sedan, att du i skildringen af de unga mnnen i
den der boken igenknde hela den unga generationens lifsde... Stmmer
denna skildring ocks i detalj med din egen erfarenhet?

Ja... Trodde du jag lefde som en munk?

hnej... men det r s stor skilnad...

Det r ingen skilnad alls, sade han kort och krft.

Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville s gerna
komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan mjlighet n
att tala ppet och frdomsfritt som tv bildade menniskor kunna gra
det. Du frstr ju att det icke r ngon simpel nyfikenhet frn min
sida, utan ett verkligt begr efter klarhet...

Det behfs inga preludier, sade han vnligt. Du kan frga mig om allt
och jag skall svara dig p allt utan betnkande.

Jag vill s gerna veta ngot om ditt lif.

Mitt lif har varit som andra unge mns; hvarken bttre eller smre.

Med kpta gldjeflickor?

Ja.

Tonfallet och tystnaden som fljde efter var s uttrycksfull; der lg en
trttkrd smrta p bottnen af bdadera.

Detta r ngot som vi kvinnor aldrig kunna frst heltut; hur det r
mjligt fr en finknslig man att lefva ett sdant lif.

Kan du tnka dig en finknslig man ta drafvel fr att stilla sin
hunger?

Jag vet icke.

Var sker p att nittionio af hundra gra det. Sjelfuppehllelsedriften
r s stark och slgtuppehllelsedriften r det icke mindre. Man kan
vrida sig i ckel--men man stillar sin hunger med draflet till sist.
Var sker p det.

Han bemdade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men
rstens ltta sklfning frrdde honom.

Han fortsatte:

Det fins ju ingen rddning; vi tvingas ned i smutsen. h, tror du inte,
att de fleste af desse unge mn frn brjan--ja, kanske allt
framgent--g och bra p en lngtan s fin och vacker som trots ngon af
de kyske unga damerna. Men denna lngtan r p frhand ddsdmd--och
surrogatet hlles oss s nra fr munnen...

Modern satt stilla och lyssnade till denna rst, som ville vara s
uttrycksls men dock rjde s mycket. Der rrde sig inom henne en knsla
af medlidande, som gjorde allt annat smtt. Denna framstllning var
alltfr kta i sin ton fr att icke verka fullkomligt fvertygande.

Hur kom du fr resten att tnka p dethr? frgade han efter en stund.

Det var ngot i den lilla fru Hedstrms stt, nr jag frgade henne om
hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvllen.

Ja, hon r rdd om sitt rykte, sade han hnfullt.

Du finner det visst dumt, men nr det gick upp fr mig hvad hon syftade
p kom det fver mig liksom en skam. Tanken p att ha varit i samma rum,
suttit i samma soffa som--som ces dames--plgade mig s frskrckligt.
Du fr icke bli ond--sdant kan man ju icke hjelpa...

Nej. Jag frstr att du mste knna det s. Men du kunde ha sparat dig
det. Jag slpar inte en gatnymf upp i mitt hem.

Det var som om hjertat sttt stilla inom henne ett gonblick, s glad
blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom fr att
nnu en gng f hra det bekrftadt:

Icke?

Nej. Det cklar mig. Nr man tvingas att ta drafvel, dukar man inte i
salongen; man gr ut i kket.

Der fans hos henne icke en tanke p att denna beknnelse, afgifven lugnt
och utan spr af frlgenhet, skulle frefallit de fleste andra mdrar
hrresande. Hon knde ingenting annat n gldje, en befriande gldje
fver att hennes gosse nd, trots allt, var finknslig och nobel som
hon knappt vgat hoppas. hjo, hon hade hoppats--hon hade hoppats det
hela tiden, men hon hade knappast vgat tro. Detta, som mtte henne ur
hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft
som slog upp frn den norska ungdomsbokens blad.

Fr resten har jag fr tillfllet en lskarinna, sade han, nu ter
ltt och skmtsamt. Det r en smula mer aristokratiskt; det r nstan
som ett ktenskap. Hon r inte min jemnlike--och jag kan inte tala med
henne--men det gr ingenting, fr det ska inte vara mer n tre mnader.

Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omjligt vrja
sig emot att draga p smilbandet.

Ar det bestmdt p frhand hur lnge det skall vara?

Ja--tre mnader, det r fverenskommelsen. Med en mnads
prolongationsrtt ifall begge parterna skulle nska det.




FJERDE KAPITLET.


Framemot jul berttade William att han blifvit uppsagd och mste flytta
strax p nyret.

Jag har plats hr, sade modern. Du kan f den dubletten der nere; den
r icke uthyrd nnu.

Det vill jag inte, afbrt han kort. Inom sig knde han en rasande lust
att antaga tillbudet. Dessutom r den ju inte mblerad.

I denna sista invndning bodde redan Akkordens Aand.

Det kan den bli.

Jag har inte rd att kpa mbler och jag vill inte att du gr ngot fr
min skull.

Tonen lt afgjord och tvr och modern anade icke, att der just i denna
forcerade tvrhet dolde sig en inre obeslutsamhet.

N som du vill d.--Och de talade icke vidare derom.

Med afseende p hur de skulle tillbringa julaftonen hade de haft ett par
fverlggningar. Hon hade frgat honom om han ville fira den hos henne;
men han hade betnkt sig. Det hade en elak bismak af familjelif, tyckte
han. Men fr en gngs skull kunde det vl g.

Han nrde en inrotad frdom mot allt som kunde rubriceras under titeln
familjelif. Han hade varit i familj jemt s pass mycket, att han med sin
yrvakna kritik kunnat haka sig fast vid institutionens brister; att der
i den vid sidan om allt det konventionella och tryckande ocks kunde
rymmas ngot annat--det fina och varma och trygga, som r hemmets quinta
essentia--hade han aldrig frsttt.--

Mor och son voro numera mycket tillsammans. Hon renskref hans utkast,
hvilka han sedan fverarbetade och utfyllde. Romanen skred framt,
lngsamt men skert och der rdde det allra bsta frhllande dem
emellan.

Han var som oftast vid godt humr och den enda liktornen p hans
tillvaro var fr nrvarande tanken p att ndgas lemna sin bostad. Han
hade bott der i tv r och den frestende frndringen pinade honom.
Frn sitt fnster han hade en vacker utsigt fver Humlegrden.
Ovissheten om hvar han nu skulle komma att hamna lemnade honom ingen ro,
den frestende frndringen verkade p hans alltfr sensibla
temperament som ett aflgset, formlst hot och fdde en knsla af
beklmning.

Under sdana omstndigheter blef den frn brjan oklara frnimmelsen af
att behfva vara p sin vakt emot den frestelse, som lg i moderns
tillbud, allt starkare och starkare. Hvad grundorsaken var till denna
frnimmelse, gjorde han aldrig riktigt klart fr sig sjelf. Frst och
frmst var det nog fruktan att friheten i deras frhllande p detta
stt skulle g frlorad. Hon skulle f ansprk p honom och dessa
ansprk skulle han icke kunna tillfredsstlla. Men der lg ocks ngot
annat under: en slags alltfr mtlig hederlighetsknsla. Han visste att
moderns tysta berkning var den att hon p s stt slutligen skulle
vinna honom; och nr han icke kunde betala hennes godhet med det pris
hon--icke fordrade, men dock hoppades f i utbyte, ansg han sig icke
kunna mottaga hvad hon bjd.

Slutligen hade han ocks i alltfr godt minne sin egen stmning vid
hennes ankomst till staden, srskildt det obehag han erfarit vid tanken
p att hon mjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt,
fr att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i ronen som en
samvetsfrebrelse.

D han vid ttatiden p julaftonen kom in i sin mors salong tycktes han
vara vid nnu smre lynne n vanligt. Det p en gng vresiga och
sarkastiska uttrycket, som en tid varit s mrkbart mildradt, lg nu
ter fver hans drag.

Hon sg det genast. Hon hade vid hans intrde kastat en forskande blick
p hans ansigte och skte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i
jemnvigt igen.

Det var en fverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra
julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig
skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes
moderskrlek in att sknka honom derfr ville han heller ingenting
mottaga och ingenting ge. Ocks i detta fall var det hans ensidiga
lifserfarenhet, som frvillade hans naturliga knsla. Han hade sett s
mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter
hvad den fr igen. Att det ocks fans en annan gifmildhet, som har sin
rot i gldjen fver att f ge visste han, som sagdt, icke. Han anade
icke att han med sitt vilkor p ett brutalt stt ryckt det bsta i
moderns julgldje ifrn henne; han anade icke att hon knde det som en
smrta, som nr en erbjuden smekning afvisas.--

Hans ansigte mulnade allt mer och mer under mltiden, men hon hade
fresatt sig att vara lugn och ltsade icke ge akt p hans retlighet.

Ditt knep var fint anlagdt, sade han slutligen d de hunnit till
desserten.--Ja d.v.s. _du_ ansg det frmodligen fint men p mig gjorde
det alldeles motsatta intrycket.--

Hon spratt till och skiftade frg.

Hvilket knep? sade hon.

Hvilket? Tror du inte jag frstr hur vl allt var utrknadt! Nr jag
kom uppfr trappan stod drren till dubletten halfppen--bara lite grand
p glnt s att det skulle se ut som en vrdslshet.

Han sg p henne med en bakslug och elak gldje fver att kunna flja
hvarje trd i hennes tankegng.

Jag gick naturligtvis in--det kunde du nog frst att jag skulle
gra... Jo, det _r_ ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fnga
den som inte r p sin vakt.

Fnga? Hvad talar du om?

_Mycket_ vackert, fortfor han liksom fr att frlnga njutningen af
sina elakheter genom att minutera ut dem i s sm portioner som
mjligt--det innersta i synnerhet r ett msterstycke. Utsigten frst
och frmst--fver den glittrande strmmen, fver staden som ligger der
nere lik en stor terrass med ljus och lyktor--alldeles samma utsigt som
hruppe-ifrn--den jag frn brjan afundats dig. Och der i det innersta
rummet behfver man bara lyfta gonen frn sitt stora vackra
skrifbord--och den ligger framfr en. Och s rummet med hvilstolar och
draperier, chslong och bokskp... Ingenting fattas... Mer n fgeln i
buren, frsts!

Hyresgsten, menar du--det sades i en iskall ton--h han kommer nog.
Jag skall annonsera mellan jul och nyr.

Hon var en smula blekare n vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens
sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem
blott ifrn sig med en frmmande afvisande stolthet.

Men just detta retade. Det var liksom en frdmjukelse fr honom i det.

Kan det aldrig bli nog med hyckleri! utropade han. Vill du neka till
att det var fr mig du inredde rummen?

Nej, jag nekar icke till frbrytelsen, sade hon med en ansats till
humor, som dock strax frsvann. Men du vill icke ha dem. Ja--s hyr jag
ut dem till ngon annan. Voil tout. Det r ingenting att tala om.

Och du tror att ett sdant intryck strykes bort lika ltt som det
kommer? Om du visste hur vidrigt det r mig--detta att du jemt skall
ska draga mig till dig och hlla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken
leda jag fr fr dig!

Ar det s? Lt oss d g hvar t sitt hll. Den saken r enkel, sade
modern i det hon reste sig frn bordet med ett lugn som stack alltfr
bjert af mot sonens bitande bitterhet fr att kunna vara naturligt.

S sger du med munnen, fortfor han i det han frgfves skte ansl
sin kallt sarkastiska ton. Men rsten darrade. Hennes synbara lugn
verkade p honom som en frolmpning--som nr man hller en spegel fr
ansigtet p en menniska nr vreden frvridit hennes drag. Han blef
besinningsls som en srad tjur. Han rusade blindt framt--framt. Han
knde ingenting, tnkte ingenting, hade blott en enda frnimmelse: att
han mste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam.
Men i ditt sinne vet du, att om du inte frifrar dig, om du bara
behller kallblodigheten, s har du ett fvertag, s har du i sjelfva
vrt rent animala frhllande af mor och son ett hemlighetsfullt band
fver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrn. I ditt sinne ler
du fverlgset t mina frsk att stryka dessa band af mig. Du vet att
om du bara inte frgr dig, om du bara r den otkomliga, lugna som
aldrig tycks begra ngonting, som endast r likgiltig, d skall jag
inte kunna frigra mig. Ah, du knner mig! Men du knner mig inte nog.

Modern var blek nda ut p lpparne, gonen hade svartnat som kol och
hon grep hrdt om en stolrygg, men rsten var s djup och tydlig och
lidelsefri som om hon talat till en flock beskande i sitt museum.

Sg icke mer just nu--och hon fste de kyligt svarta gonen p hans
nervsa, rrliga ansigte--lt mig behlla min sjelfbeherskning; det r
bst fr oss bda.--Du kan f g. Jag hller dig icke kvar--hon slog ut
med bda hnderna, som fr att visa att der icke fans ngra band--och
du kan komma igen, om du fr lust. Vi ro d fria bda. Men sg icke
mera nu!

Skall det betyda, att din vrede r s frskrcklig? sade han hnfullt.

Det skall betyda att jag r mycket hftig och att mitt tlamod har en
grns.

Du vill gra i den hgre tragedien med ett ord sagdt, skrattade han
frsmdligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till
kokpunkten. Till hvad pris som helst mste hon knna att han hade makt
att sra denna osrbarhet, som frdmjukade honom mer n de bittraste
ord.--Men de stora passionerna ligga nu en gng inte fr dig. Din
jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Lt oss inte gra oss
ljliga.

Skulle du icke vilja g nu, kom det om mjligt nnu lugnare n frr
och hon snkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in
deri.

Hvad behfs det? Du blygs en smula fver att jag genomskdat dig.
Ingenting smrtar en kvinna--och en mor--s mycket som det. Men du fr
nd vnja dig vid det. Jag r inte s naiv att jag gr p frsta bsta
limstng; den ska' vara betydligt finare arrangerad n din. Inbilla mig
att man gr rum i ordning p _det_ viset fr att hyra ut dem t
frmmande--nej, det gr inte.

Jag har aldrig skt inbilla dig det. Det _var_ fr dig. Det var min
gldje att tnka p hvar smsak derfr att det var fr dig. Det gjorde
att allt blef fint och vackert; det _mste_ bli s, utan berkning.

Hon hll blicken fst p golfvet med det slags lugna vrdighet, hvarmed
en god menniska kan afge beknnelsen om sitt enda brott. Der fans inga
trar i hennes gon och ingen sklfning i hennes rst; men han visste
att detta vrdiga lugn var tillkmpadt. Han knde p sig att det icke
skulle behfvas mer n ett ord frn honom--_ett_ ord som icke var en
sarkasm--fr att smlta denna onaturliga stelhet i naturlig grt. Han
knde ett hftigt begr efter att kunna sga detta ord; men i samma
gonblick var oskerheten fver honom, och han grep till sin vanliga
utvg fr att dlja den. Lifvet hade aldrig _tvingat_ honom att bli
vek; och af fruktan fr att synas naiv spnde han alltid taggarne ut som
en igelkott s snart han inom sig hade minsta frnimmelse af hvad han i
enlighet med sin lifsjargon benmde svaghet.--Nitton mdrar af tjugo
ro lika sentimentala sm du, sade han. Men mngden kan alldeles inte
gra att sentimentaliteten blir mindre ljlig. Tror du inte jag vet, att
du str och vntar p det gonblick d jag som den snlle lille gossen
skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.

Jag r icke sentimental. G! Det r nog nu!

Hvilket r nog?

Din ofrskmdhet.

Aha. Du ger den frnrmade. Mrker du inte att det r komiskt.

_Vill_ du g?

Ja. Men jag skulle s gerna frst vilja ha dig att stiga ner frn
kothurnen och lta bli all tragik.

Hon klmde hnderna hrdt samman liksom fr att med vld hindra dem frn
att gra ngon rrelse.

G, sade hon blott med en rst som var s oartikulerad som om den icke
kunde bjas annat n kring denna enda stafvelse.

Han sg p henne med ett uttryck af frvning och en skymt af ngslan.
Det grbleka ansigtet, de hopdragna gonbrynen, de sammanpressade
lpparne som mist sin frg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla
fibrer tycktes krympa sig under en vldsamt terhllen vrede verkade s
egendomligt skrmmande p honom. Det var som om han denna gngen stllts
ansigte mot ansigte med ngot infr hvilket till och med hans vanliga
hnsynslshet frstummats, och der blef ett gonblicks tystnad. Men s
reste han sig med en rrelse som om han ville skaka intrycket af sig.

Teatervrede, sade han, men ordet kom tveksamt och lgt, som ett sista
uttryck fr hans inneboende protestlusta.

D reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hllit i, liksom
fr att i nsta sekund slunga den emot hans hufvud.

Han hade gripit tag i drren och stirrade mlls p denna freteelse;
men han gjorde icke det minsta fr att afvrja det hotande slaget.

Det var otckt, mumlade han blott, liksom fr sig sjelf medan han stod
kvar och stirrade p henne.

Med ett ryck hade hon blifvit herre fver sig sjelf. Hon satte stolen p
golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en dd i rummet. S
sjnk hon lngsamt ner p sin plats och i det hon tryckte hnderna
samman i sitt kn fr att icke gra ngon tbrd, sade hon:

Vill ni g eller vill ni icke?

Det var en klangls, sammanpressad rst, som han aldrig hrt frr, och
det mste ha svartnat fr hennes gon, ty de sgo frbi honom, som om
han frsvunnit fr hennes blick.

Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle gra; han var alldeles
villrdig. Han knde p sig, att hr var den vanliga ironien icke p sin
plats; och nr han icke kunde frskansa sig bakom den, var han hjelpls
som ett barn.

Detta r mitt hem och jag vill icke se er mer.

Hon reste sig; nu var hon ter fullkomligt lugn. gonen hade ter ftt
lif, men p sned fver ena kinden drog sig tv lnga, mrkrda strimmor,
likt tv blodiga mrken efter ett yttre vld i det fr frigt vaxgula
ansigtet.

Han stod nnu qvar derborta vid drren, med handen p lset. Han visste
ingenting att gra och ingenting att sga.

Det var otckt, upprepade han blott nnu en gng, tomt och sjllst.
S gled han ut om drren.

Hon hrde hans steg i tamburen, aflgsnande sig nedfr trappan--utanfr
p gatan... tills de dogo bort och tystnaden slt sig som hafvet fver
en varelse, som gr till botten. Det lg ett hrdt uttryck fver hennes
drag och den starka figuren sg segare ut i sin hllning n vanligt. De
rda strimmorna hade s smningom spridt sig till en stark rodnad. Hon
knde ett behof af mekanisk sysselsttning och brjade samla ihop
knifvar, gafflar och tallrikar p bordet. S slog hon p gongongen fr
att sga t Molly att hon kunde duka af.--

Fru Zimmermann stod vid fnstret och sg ned p staden med de mnga
upplysta fnstren, der man firade julafton innanfr. I hennes sinne
bredde sig en dd, blytung smrta. Nu var det allts slut; nu frst hade
hon blifvit helt och hllet ensam. Det fans ingen i verlden mer n han,
som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon
sg honom i tankarne g omkring p gatorna, ensam och hemls; och det
skar henne som en frebrelse genom sjlen: han hade ju aldrig vetat
hvad ett hem var.

Men i nsta gonblick hade harmen brutit fram igen: han hade srat henne
s djupt. Det var icke blott sarkasmerna frn det upptrde, som nyss egt
rum; det var ocks ngot annat som kom till. Hon tnkte p, hur han frn
brjan genom sin ovnlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk
stllning, ptrugat henne en roll, som var hennes natur frmmande. Hon
hade af fruktan fr att framkalla hans misshag tvungit all vrme
tillbaka, bemdat sig om att lgga band p hvarje yttring af sitt
lifliga temperament; hon hade gjort det med ett vld p sin egen natur
och nu hade naturen hmnats med att bryta alla dammar och rifva med sig
i ett enda gonblick den konstlade byggnad hon frt upp. Der stod hon
ensam p stranden och sg p frdelsen; sg alla drmmar, som slingrat
sig kring denne son, hvirflas rundt och frsvinna--sg honom sjelf
frsvinna, glida bort s lngt, att hon aldrig kunde n honom mer. Och
tomheten slog emot henne frn alla sidor--han var ju den ende i verlden,
hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att frskapa sig till en
automat--till samma automat som brukade frevisa de anatomiska
mrkvrdigheterna fr frmmande, ofta rtt nyfikna kvinnor.

Nu var det slut. Naturen hade sprngt sjelfbeherskningen; han hade sett
hennes lidelsefulla hftighet och fr hans kalla, skeptiska uppfattning
mste ju detta vara det vidrigaste af allt.--

Dagar kommo och dagar gingo utan att ngon af dem gjorde ett steg till
nrmande. Hon hade visat honom p drren och han blef borta. Dammet lg
p kuddar och mbler--Molly tnkte aldrig sjelfmant p att taga det
bort. Matmoderns kldsel blef vrdslsare n frut och hon kastade sig
fver sina ryska fversttningar med den ngsliga fliten hos en
menniska, som i arbetsbedfningen ser enda mjligheten att framslpa
sitt lif.

Strax p nyret kommo herr och fru Hedstrm p besk. Fru Zimermann blef
glad fver att f ngon att tala med och de stannade kvar hela kvllen.
Talet fll naturligtvis ocks p William under aftonens lopp och modern
nmde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedstrm uttryckte
sin frvning.

Vet ni ingenting? sade fru Zimmermann fverraskad.

Hvad d?

Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?

Nej. Det har han inte nmt ett ord om. Hur kom det sig?

Det var en bagatell. Men jag kan icke uthrda hans hnfulla ton.

Det r trkigt, sade herr Hedstrm. Han stter alla menniskor bort
med det der.--Men det hr ska' vl kunna redas upp. Jag vill tala med
honom.

Nej, gr icke det.--Har ni ngonsin varit ovn med honom?

Ja, i brjan. Men aldrig p sista tiden. Nu knner jag honom fr godt
och hans tjurskallighet generar mig inte. Der r ingenting ondt i den.
Men p frmmande menniskor...

Det hgg till inom henne. Frmmande menniskor--hon, hans mor? Ja, det
var det som var felet.

r han mycket lngsint, frgade hon.

Nej, inte alls. Han tar allting en bagatelle. Ingenting gr intryck p
honom.--Vill ni inte att jag talar med honom?

Var det mjligt, att han kunde taga det som bagatell, detta som vllat
henne sjelf en s grnsls smrta. Hennes stolthet reste sig.

Nej tack, sade hon afvisande. Han hade frsttt henne s dligt och
krnkt henne s djupt att hon tvingats att visa bort honom. Fr henne
var _det_ icke ngon bagatell; och hennes natur uppreste sig emot att
fretaga ngot som kunde se ut som ett nrmande.

r det er afgjordt emot att jag talar med honom?

Ja.

Min man kunde annars s gerna, sade den lilla bleka frun som under
samtalet suttit tyst och fljt de andre med sina bl dufvogon. Min man
och herr Zimmermann ro s goda vnner.

Fru Zimmermann brjade tala om sina resor och herr Hedstrm spetsade
ron som en gammal trumpetarhst nr han hr en hornsignal.--

Nr herrskapet sade farvl mste fru Zimmermann lofva att tillbringa en
afton hos dem. Hon framstllde dock som vilkor att de icke skulle
franstalta ngot sammantrffande mellan henne och sonen. I tysthet
hoppades hon dock att de skulle bryta fverenskommelsen. Men den alltfr
hederlige herr Hedstrm hll sitt ord.

En dag i midten af Januari mtte hon sonen helt ofrmodadt p Norrbro.

God dag, sade han tvrt och rckte henne sin hand. Skall du g hem
till dig?

Ja. Vill du g med?

Frgan kom lika ofverlagd, som mtet var ovntadt.

Ja. Jag gr med.

Bda togo det som om de trffats fregende dag och som om ingenting
ovanligt frefallit.




FEMTE KAPITLET.


Det led framt vrsidan.

Fru Zimmermann hade fullt upp att gra. Hennes fversttningar frn
ryskan hade brjat upptagas under strecket i en af hufvudstadens dagliga
tidningar och de hade fallit allmnheten i smaken, s att
hufvudredaktren frklarat sig vilja mottaga allt hvad hon kunde hinna
med att fverflytta.

Hon hade ocks kastat sig fver arbetet med hela sin energi. Hon visste
hvad hon ville och hon sg mlet. Det var icke s mycket det ekonomiska
resultatet, som lockade henne, fast hon  andra sidan var alltfr
praktiskt anlagd fr att icke ocks det skulle spela en roll i hennes
strfvan. Hon visste att penningar var makt. Hon byggde inga luftslott,
hngaf sig icke t ngra fantasier; hon hade lagt sin plan kallt och
nyktert och berknat alla chancer; nu satte hon alla krafter in p att
genomfra den.

Hon ville skapa sig en position, en position som stmde med hennes
frmga, hvilken hon icke fverskattade. Hon ville blott arbeta sig till
erknnande, som en samvetsgrann och duglig fversttarinna fr att i
denna sin egenskap f tillflle att stifta bekantskaper inom den
literra verlden; med ett ord: hon ville med sitt eget arbete skaffa sig
tilltrde till sin sons umgngeskrets.

Hvilka planer som fr frigt knto sig till denna strfvan hade hon nnu
icke gjort klart fr sig sjelf. Detta var det frsta och detta var hon
redan p god vg att n.

Hennes egen personlighet och den trefnad hon frstod att sprida i sitt
hem gjorde snart det lilla originella huset p sder till en mtesplats
fr personer af olika lifsskdning och olika lder frn
journalistikens, literaturens och konstens verld. Det var isynnerhet de
ldre hon lade an p; hennes tysta plan var att vgabringa ett nrmande
mellan de unge och gamle. Hon hoppades med tillhjelp af sin skra takt
s smningom kunna visa dem  mse hll, att olikhet i sigter och
lifsskdning icke ndvndigt mste betyda detsamma som fiendskap, att
man i trots af alla meningsskiljaktigheter mycket vl kunde vistas under
samma tak och andas samma luft.

Bakom allt detta lg tanken p sonens framtid gmd. Hon lskade denne
inbundne tvrvigg med hela sin naturs hftighet. Hon lskade honom som
en mor lskar det barn som genom hennes frvllande blifvit en krympling
fr lifstiden--med en knsla af skuld. Hon trodde att han blifvit sdan
han var derfr att hon ltit honom vxa upp p egen hand, utan mhet och
utan std. Och detta gaf t hennes knsla fr honom en pregel af
dmjukhet, som gjorde att hon kunde frdraga bde hans sarkasmer och
hans tvrhet utan att bli srad och utan att sttas tillbaka.

Hon trodde nu ocks, att Hedstrm hade rtt: denna kyliga skepsis, detta
forceradt hnfulla i hans vsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket
han frskansade sig fr att skydda ett mhudadt och bldigt sinne emot
lifvets nlstyng. Men detta skal hoppades hon s smningom f att smlta
genom vrmen af sin tillgifvenhet.

Hon led s ondligt af att se honom sdan han var, utan tro, utan
lifsintresse och utan medelpunkt. Hvad hon trodde sig ha funnit som det
centrala i hans karakter ingaf henne den djupaste aktning och gldje. D
och d kunde det skymta fram i deras dagliga samlif, liksom af
ovarsamhet, hur rttnkande och finknslig han var, en sjlsaristokrat
som slt sig inom sig sjelf i otkomlig frnmhet; hon trodde s fast p
hans begfning och hon greps af en andls frtviflan vid tanken p, att
alla dessa rika mjligheter skulle vissna bort af brist p gldje och
sol.

Om han bara kunde bli glad, om han en gng kunde bli riktigt glad, nda
ned i hjertertterna; det var den fixa id kring hvilken hennes tankar
stndigt fladdrade.

Men han kom och gick, dag ut och dag in och der mrktes ingen
frndring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta gr gonen,
aldrig ett uttryck af lefnadslust fver hans drag. Hans lynnes
skiftningar rrde sig blott mellan en ljum vnlighet, med frrdiska sm
reflexer af en sregen sjlens finhet, och en kall vresighet, med
omotiverade utbrott af hnsynslshet och hn.

Det sg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sllskap. Han kom
tminstone hvarje kvll i skymningen--det r inte s utan att Wille
Zimmermann lagt sig till med vanor, skrattade herr Hedstrm
godmodigt.--Du har sdana skna stolar, framhll Wille vid alla
upptnkliga tillfllen till modern, som en slags urskt fr sin svaghet.
Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lrt sig att genomskda
hans taktik.

Hon hade ofta proponerat att de skulle tertaga det afbrutna samarbetet,
men hans stndiga refrng var: jag gitter inte. Ett par gnger, d de
varit tillsammans p teatern, hade han dikterat fr henne sina
teateranmlningar, men han var aldrig belten med resultatet. Han pstod
sjelf att han mste ha en penna i handen fr att knna sig som herre
fver sina tankar och fr att kunna f bugt med formen.

Mest tyckte han om att sitta tyst och hra p nr hon berttade; och hon
gjorde honom oftast till viljes, ty det var henne en gldje att ha honom
hos sig och hon fruktade stndigt att han skulle finna deras tt--tter
trkiga och g sin vg. Detta var ett medel att hlla honom kvar; och
hon begagnade det. Hon hade ltt fr att tala och hennes skiftande
rrliga lif erbjd ett outtmligt material till hennes berttelser.

William hade lagt mrke till att modern alltid s mycket som mjligt
undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrrde det
msesidiga frhllandet mellan dem. Detta vckte hans misstnksamhet och
hans nyfikenhet.

En afton medan hon som vanligt hll konversationen uppe sade han
pltsligt och som det tycktes helt omotiveradt:

Plgar det dig mycket om jag gr dig frgor angende min far?

Hon teg ett gonblick, liksom tveksam.

Nej, sade hon till sist.

Du drar p det som om det skulle vara dig obehagligt?

Nej. Du kan frga om allt hvad du vill. Jag har ingen mtlighet.

Det var ett stort ord.

Eller jag _vill_ ingen ha; det r detsamma!

Han sg p henne forskande, och sade i en ton som om han i hennes eget
intresse ville afrda:

Du knner mig inte. Jag vill sticka min sond i allting fr att leta
efter orsakerna. Du kommer att rycka till vid berringen.

Kanske. Men frsk.

Jag r hjertls.

Var bara naturlig.

Jag r kanske grym... Men jag kan inte ta bli.

Han bjde sig fram och lekte med en ullgarnsnda, som hngde ner frn
hennes sykorg.

Med allt det tillvinnande hos min far--sg: var inte ert ktenskap
olyckligt?

Nej.

Det kom hftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest.

Var han dig alltid trogen?

Hon drjde en stund med svaret:

Trogen? sade hon lngsamt. Ja, han var mig alltid trogen.

Sonen satt tyst ett gonblick; han sg ned p sin stfvelspets.

Jag visste det; du var inte stark nog att sga sanningen.

Jo, men jag mste sga den i mina egna ord. Intet som har en lg eller
dlig eller frsliten klang har fr mig tillmpning p honom... Nr han
alltid hll af mig, nr jag hade hans frtroende i allt, kan jag d sga
annat n att han var mig trogen?

I mina gon skulle du hedrat hans minne bst om du inte ansett dig
behfva ljuga bort eller frtiga ngot.

Det behfver jag icke heller, sade hon stadigt i det hon sg honom in
i ansigtet. Hans lynne var lifligt och han tog ltt intryck--Jag vet
att han hade...

Hon famlade efter orden och hon var mycket blek.

Frvillelser, ifyllde sonen. Jag tror det r s den fverseende
moralen brukar kalla det.

Det r nnu ett ord som icke passar. Han hade frbindelser--krlek,
vnskap och hvad allt det heter. Hans knslolif hade s mnga
afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har s vackra
blommor och s skarpa taggar. Den r icke gjord att mejas af som vra
ngar hruppe. Jag hade lrt mig att lska honom sdan han var.

Sonen hade bjt sig framt och der lg som en strle af gldje fver
hans ansigte:

Knde du det aldrig som om du hade ngot att _frlta_ honom?

Frlta? Nej... Jag har sttt honom s nra som en menniska kan komma
den andra, jag har ftt dela hans gldje och jag har ftt dela hans
sorger. Jag har knt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom,
hvilket du vill. Jag har aldrig haft ngot att frlta.

Han sg p henne. De djuptliggande, gr gonen hade en fuktig glans och
hans rst fick sitt mjuka, vackra tonfall, d han svarade:

Jag fr akta mig att jag inte kommer att bli stolt fver dig. Du
frefaller s hel och s harmonisk; det r som om ingenting smtt och
futtigt kunde klibba fast vid dig.

Han satt ett gonblick liksom frsjunken i begrundande; s tillade han
sakta:

Jag skall skrifva upp dina tv sista repliker. Det r en vacker och vid
horisont fver dem; det r som en mun full frisk luft midt i vr
indignationskvafva atmosfer.

En stund efter utbrast han pltsligt:

Hr--det r sant--dina anteckningar? Dem har du vl nu packat upp?

De ligga i bokskpet, ja.

Du lofvade en gng att jag skulle f lsa dem?

Det fr du gerna. Vi kunna taga dem fram efter teet...

Ja tack! r der mycket?

Hela luntor--Jag kunde vara ensam i lnga tider. Ett tu tre kom
reslusten p. D for han upp--din far--och sade: 'Jag hatar muset! Det
r som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir
vansinnig!'--Hvad hade jag vl annat att gra n att sga: res. Gamle
Ruben och jag kunna nog skta muset--Ruben var vrt factotum, ett
gammalt original som var lika oskiljaktig frn muset som en skeppare
frn sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af
hans egen varelse.--Nr s din far rest och jag var ensam med Ruben och
Molly och--allt det andra; d kunde der komma fver mig en ngest som om
jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle f se
honom mer. h, du kan inte veta hur det kndes! Jag var fritnkare,
liksom han, men i sdana gonblick kunde jag kasta mig p kn och vrida
mina hnder och bedja till Gud att han mtte ge mig honom igen--bara
lta mig se honom, bara lta mig trffa honom en enda gng s visste jag
att jag skulle vinna honom tillbaka--ty s tillgifven, s glad, s
ofrskrckt, s smidig och stark som jag _kunde_ ingen annan vara. Det
enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glmmas.

Sonen stdde ena armbgen mot bordskanten och lampskenet fll p hans
tttklippta, mrka hufvud som p en polerad knapp. Det fans likhet
mellan hans och moderns drag, men hans gon voro ljusgr i stllet fr
hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts
till ironi.

Att lra knna sina frldrar riktigt i grunden r att f nyckeln till
sin egen karaktr, sade han. Fortstt! Du berttar s bra.

Det var jag som frevisade fr kvinliga beskande och Ruben fr
manliga. Tnk dig att g ensam med denna sjlsddande utanlexa, och min
trande ngest; med Ruben som bara tnkte p muset och Molly som icke
tnkte alls--och s fr resten bara frmlingar, fr hvilka jag skulle
visa ett lugnt och gladt ansigte och vara underhllande! D var hela
verlden bara ett tomt svalg, som skulle sluka mig. Jag slpade mig
omkring s trtt och tung och gldjels som en utlefvad gammal kvinna.
Jag knde det hvarje gng som om detta skulle rcka alltid. Jag kunde
icke hoppas p ett terseende, fr mig fins det aldrig annat n det
nrvarande; om det nrvarande r ddt, har jag intet--intet!

Du r s olik mig, afbrt sonen. Det r just i det nrvarande _jag_
inte kan lefva. Min fantasi r s liflig och mitt blod s rrligt.

S var det ocks med din far. Han kunde gldjas som ett barn t
fverraskningar, t frhoppningar och drmmar, t allt som fantasien
hade spelrum i. Det bsta han visste var att umgs med nya menniskor,
hvars karaktrskonturer nnu icke voro skarpare uppdragna n att hans
inbillning kunde forma om dem till ngonting stort och egendomligt. Nr
verkligheten korrigerat hans fantasi var det i allmnhet slut med
intresset.

Gllde detta ocks dig?--Det sades i sklmaktig ton, men med en
understrm af godhet. Hon svarade p samma stt:

Ja, ocks mig.

Men s brt allvaret fram:

Jag led gerna allt hvad en skilsmessa frde med sig, blott fr det han
icke skulle bli trtt p mig. Nr han reste bort lade der sig s
smningom nya intryck mellan honom och mig--Jag tror till och med han
glmde, hur jag sg ut. Och nr han s kom igen, frefll jag honom vara
en annan menniska. Fr mig som i allt r s hel--som du sger--eller s
osammansatt--om du s vill--att min varelse knyter sig liksom
krampaktigt kring ett enda frhllande; fr mig voro dessa
ensamhetstider hrda prfningar. Men jag sger icke annat n att de
voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktr.

Det knackade p drren; det var Molly som kom fr att sga att tet var
serveradt.

Nr de slutat ta och tervndt till arbetsrummet togos anteckningarne
fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt
borta vid bordet och sydde.

Han lste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som
iakttog hans minspel, mrkte hur intresserad han var.

Detta r ju samvetsgrannt arbete! utbrast han slutligen. Till detta
vlde fver formen kommer man inte utan ihrdiga studier. Du har
brottats med sprket innan du fick magt fver det.

Ja.

Men hur har det kommit sig? Hvarfr...?

Det vet du ju.

Du skall aldrig frska inbilla mig att detta bara r skrifvet fr ditt
eget minne. Dertill r det alldeles fr samvetsgrannt utfrdt. Fr hvem
berttade du?

Fr din far.

Lste han dina anteckningar?

Ja. Alltid. Det var derfr jag kom att gra mig s mn om dem. Han hade
ett begr att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han
icke nog af att vara p _ett_ stlle af jordklotet. Han ville icke blott
lefva sitt eget lif utan ocks mitt. Han var som en trstig svamp och
det var lif han trstade efter.

h, jag frstr honom! sade sonen med fvertygelse.

Jag frstod honom ocks. Han ville se med mina gon och hra med mina
ron. Aldrig blef han s glad som nr jag kunde ge honom--riktigt
lefvande--allt hvad jag hade upplefvat. Det skrpte min blick och mitt
minne. Han med sin belsenhet och sitt fina ra kunde bli s belten nr
jag lyckats gra ngonting riktigt p spiken rtt, s att bde lokalton
och frg och stmning var i behll. D kunde han trycka mitt hufvud mot
sin axel och sga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med
dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta nskade
han ocks att jag skulle anteckna hvad vi bda varit med om och som han
tyckte var vrdt att komma ihg.--'Du r mitt minne' brukade han sga;
'du r min skrifvande hand, min tnkande hjerna, mitt allt.'

Hon satt tyst och det lg en stilla gldje fver hennes drag, liksom
hrde hon nnu de smekande orden i sitt ra.

Har du aldrig tnkt p att lta trycka dethr? sade han efter en
stund.

Nej. Ett par af smbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men
jag har aldrig sjelf tnkt p ngot sdant.

Du borde ge ut dem som bok.

Hon smlog. Detta erknnande frn sonens sida gjorde henne glad.

h, det duger vl icke?

Hvarfr--_icke_? Det r kraft i skildringen och framfr allt: det r
lif. Det r klart, konkret. Det r just som du sjelf sett det. Nr du
talar om menniskor och stllen _ser_ man det. Du ska' ge ut dethr. Det
ska' bara omarbetas lite hr och hvar.

Det kan jag inte.

hjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?

Du blir trtt p det innan boken r frdig.

Nej. Jag blir inte trtt. Nr det gller att arbeta fr andra har jag
en ofantlig energi. Det r bara nr det gller mig sjelf som jag
ingenting kan gra!

N--lt oss frska d! sade modern.

De grepo verket an redan fljande dag; och sedan kom han regelbundet
till henne hvarje frmiddag kl. 12. I allmnhet hllo de i till hnemot
tretiden, d han vanligen gick fr att taga sig en promenad i
Kungstrdgrden. En och annan gng drog det lngre ut och d stannade
han till middag, ifall Molly hade ngot godt att bjuda p. I annat fall
tog han modern med sig ut p en restaurant.

Det var Mollys fasa hvarje gng det led hn emot kl. 5 och hon hrde
unga herrns slag p gongongen. Hon hade ett mycket fint ra fr om det
var han eller frun, som slog.

Och hon hade en alldeles frkrossande respekt fr unga herrn. Det var
derfr alltid med ngslan och bfvan hon instllde sig.

Hvad har du till middag i dag, frgade han. Han sg mycket vl hvilken
svr fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.

Nr Molly kunde svara: Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkl och
katrinplommon, var hon nd vid ngorlunda godt mod. Men ibland mste
hon med en knsla, som om hon vore en stor brottsling beknna: Kokt
aborre och saftsoppa--eller ngot liknande. Och d visste hon hvad som
vntade henne.

Kokt aborre? Ngra sm, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! t folk
som arbetat med hjernan fyra timmar  rad! Nej, min bsta Molly, det
duger inte.

Och vnd till modern fortsatte han:

Hvad menar du om att lta hissa oss ner till Pelikanen?

Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltfr stor svaghet fr dessa sm
kllarmiddagar p tv-man-hand. Hon var s stolt fver att f g ut i
sllskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.

De betalte alltid hvar fr sig. Nr han inga pengar hade kunde han lna
ett par kronor, som han regelbundet terlemnade dagen derp. Och nr han
hade pengar fll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet t
deras frhllande och gjorde att han icke knde sig ligga modern till
last.

Emellertid plgade det henne att han, som alltid var s noggrann med att
betala igen hvarje lnad krona, icke ville taga betaldt fr det arbete
han nedlade p bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de
frsta dagarne slagit fram ngot om att hon icke kunde taga hans tid i
ansprk utan att erstta honom; men han hade svarat med att skmtande
anhlla att f rkningen p det arbete hon gjort t honom fre jul. Och
nr hon hll i sig, frklarande att detta icke alls var detsamma och att
hon _ville_ betala honom, vnde han strax taggarne utt.

Hvad r det fr smaktigheter. Ska vi behfva rkna med hvarandra som
klkborgare?

Hon mste lta saken frfalla. Hon visste att om hon envisades skulle
han neka att fortstta och det vgade hon icke utstta sig fr. Hon
ryste vid tanken p hur tomt hennes lif d skulle bli; det var som om
det skulle mista sin enda gldjeklla. Hon knde allt tydligare och
tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur
hon vuxit fast vid den.

Hon tyckte nstan att arbetet skred fr fort framt. Han var ifrig och
uthllig. Det var icke arbetsfrmga han saknade; det var arbetsvana.
Hr lg vgen klar, steg fr steg; det gick som en lek, det tycktes
knappast fordra ngon anstrngning.

Hon brjade nstan misstnka att han frtalade sig sjelf nr han sade
sig vara hgls och slapp. Och en dag nr han arbetat fyra timmar utan
uppehll kunde hon icke neka sig njet att komma fram med denna sin
frmenta upptckt.

Det r ju osanning nr du sger att du icke kan arbeta. Du gnor ju hr
som ett lastdjur, dag ut och dag in.

Ah, dethr r ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.

Hvad r det d som du hedrar med detta namn?

Att _gra_ ngonting. Det kan jag inte. S fort jag brjar kommer jag
inte ur flcken. Min sjelfkritik r s stor att jag fruktar den gjort
mig steril.

Det kan fvervinnas, sade hon med en klang af sin egen energi.

Nej, sade han sakta och missmodigt. Det kan visst inte fvervinnas.

Ah, hon frstod honom nu! Han med sitt fverlgsna och skra stt
pinades dock af en stndig ngest att icke kunna stadkomma ett dugligt
arbete. Och han var fr stolt att komma med ett medelmttigt. Han sg
alltfr tydligt bristerna i hvad han skref och derfr plgade det honom
s att hans ansigte frvred sig i nervs smrta blott han talade derom.

Nr jag sitter hemma blir der intet gjordt, sade han. Det r bara en
trttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och
sjllst. Och min hjerna vrider sig i kramp fr att f de alldagliga
orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar fr mina
gon, och s gr jag ut, efter att kanske ha stadkommit fyra rader
under fyra timmars pinsam hjernanstrngning. Ja. Och nar jag s r ute,
har jag ingen ro. Jag tnker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat
arbeta. Jag knner hur tiden rinner mellan mina fingrar--och der blir
intet gjordt.

Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son!
h, i detta gonblick knde hon hur kr han var henne.

Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlshet borde icke f smitta henne.
Hon tvingade fram ett smleende p sina lppar och sade i skmtsam ton:

Jag nskar att du kunde bli frlskad i ngon.

Det nskar jag ocks; men jag fruktar att jag mist frmgan.

Der sklfde en tomhet i hans ord, som skar henne invrtes, s att hon
skulle velat skrika hgt. Det var s frfrligt att se denna rika
menniskonatur frfara, krympas ihop, frtorka.

Rddningen--hvar fans rddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro.
Hon anstrngde sin hjerna fr att ska en mjlighet; men hon sg ingen.
Och hon knde att hr var intet fr henne att gra. Hon var maktls. Hon
hade blott att lgga armarne i kors fver brstet och se tiden an, medan
lifvet hvirflade dem rundt och brusade frbi. Der var rddning och der
var undergng. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att
afgra.--




SJETTE KAPITLET.


I brjan af april var arbetet frdigt.

William hade erbjudit sig att ska skaffa frlggare, men modern ansg
det bst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dliga, allmnheten
varnad af kritiken att icke kpa bcker, som kunde komma under rubriken
den usla literaturen, hade fr skerhets skull helt och hllet upphrt
att kpa bcker. Det var icke s godt att afgra hvar grnsen gick
mellan de goda och de dliga. Der fans dliga bcker som innehllo s
mycket frnuft och der fans goda bcker som voro s enormt trkiga. Allt
bidrog till att gra valet svrt: derfr var det bekvmast att fver
hufvud taget icke kpa literatur. Och vid de tillfllen, d det icke
kunde undgs, hade man ju alltid de gamle att tillg. De gamle hade nu
en gng fr alla ftt sin soliditetsstmpel; det var p de unge alla
misstankar fllo och deras bcker lgo hgtals oslda.

Derfr var det mycket naturligt att herrar frlggare alltid antogo sina
allvarligaste miner s snart de sgo en ung man med manuskript i handen
komma dykande in p deras kontor. Hade nu denne unge man energi och
frmga att tala lyckades han dock ibland f sitt opus deponeradt till
genomlsning; men denna framgng var blott illusorisk, ty d han om en
mnads tid, efter fverenskommelsen, instllde sig igen fr att f
besked, hade frlggaren kanske icke haft tid att lsa manuskriptet och
om han hade lst det blef resultatet vanligen ngra frbindliga ord och
ett faderligt rd.--Men den unge frfattaren var oftast en materialist,
som skulle ha satt mer vrde p ngot reelt, och som icke vederbrligen
uppskattade nyttan af ett faderligt rd. Eller han hade en mtlig
stolthet och d blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det
slutade alltid med att frfattaren gick bort frnrmad och frlggaren
blef kvar icke mindre frnrmad. Och bda parterna voro fvertygade om
att det icke fans oresonligare menniskor under solen n dem de p grund
af sin lifsstllning voro dmda till att handskas med.

Fru Zimmermann knde allt fr vl till stllningar och frhllanden inom
den literra verlden fr att mottaga sonens anbud. Hon vnde sig i
stllet till en af sina ldre literra vnner och tack vare dennes
bemedling kom hon i frbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda
frlggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade
mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansg utgifvandet af ett
svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affr; men han trodde
att en upplaga af de ryska fversttningarne skulle betala sig och p
denna basis ville han gerna trda i affrsfrbindelse med vr utmrkta
fversttarinna och taga hennes egen lilla bok p kpet.

I medio af maj utkom sledes: _Resebilder_ af Kate Zimmermann.--

Med en knsla af saknad hade de bda, mor och son, lagt sista hand vid
det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit fver modern en
frnimmelse af tomhet d hon tnkte p att frn och med den bestmda
dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer s regelbundet som
frr, hon skulle icke ha den gldjen att se honom dag efter dag, att
knna hur hon vann honom steg fr steg, hur hans kyla smlte och hans
skygghet frsvann. Hon hade en slags vidskeplig frestllning om att
frn och med den stunden, d deras samarbete upphrde, skulle han s
smningom glida ifrn henne; hon skulle icke kunna hlla honom kvar; hon
skulle icke lngre ha ngon del i hans lif.

Detta smrtade henne s mycket mer som hon under den sista tiden tyckte
sig ha mrkt, hur hon vann p honom; han blef menskligare och mera
tillgnglig fr hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han
till sist skulle kapitulera.

Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det brjade g
utfr igen. Han kom numera sllan om frmiddagarne; men dock nnu hvarje
dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han d sitta i en af
de bekvma stolarne och rka sin cigarett, tigande, medan mrkret fll
p. Hon sg spetsen glnsa till och frsvinna fr hvarje drag och fast
han icke talade hade hon dock en behaglig frnimmelse af menskligt
sllskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog--liksom af
en magnetisk strm, hvilken strlade emot henne frn denna lilla
eldflck, som andades.

De hade mindre att sga hvarandra nu n frr; deras gemensamma stora
intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron nd, utan utbyte
af ord; de hade en knsla af trygghet och frihet i hvarandras sllskap,
ty tystnaden kndes aldrig tryckande och konversationen var aldrig
tvng.

Modern rufvade emellertid stndigt p, hur hon skulle vgabringa ett
nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervsare och nervsare,
ju mer det led framt vren; han magrade synbart och der kom ter fver
hans drag och hans vsen den kvicksilfveraktiga oro, som s lnge han
hll p med anteckningarnes bearbetning nstan hade varit helt och
hllet frsvunnen.

Om sitt arbete talade han aldrig.

Hvad finner du p, nu fr tiden? frgade hon en dag.

h, just ingenting.

Han sade det i trtt ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedstrm
hade berttat henne att William hll p med att fverstta en fransk
roman och att han nmt ngot om att anvnda honoraret till en badresa
under sommaren. Till modern hade han ingenting nmt om denna sin plan.

Han klmde p med arbetet och i brjan af juni hade han fversttningen
frdig. Men som boken icke kunde komma ut frr n p hsten gjorde
frlggaren svrigheter med att utbetala hela honoraret strax. William
fick endast en mindre summa, hvaraf strsta delen strk med till
amortering  ett sparbanksln. Hela juni mnad gick och nnu hrde
modern icke talas om ngon resa.

Frga ville hon icke. Det frtroende som han icke frivilligt gaf, visste
hon att hon icke p ngot annat stt skulle lyckas afvinna honom. Derfr
hade hon gjort sig till regel att aldrig p ringaste stt blanda sig i
hans granden och ltanden. Hon knde honom tillrckligt fr att veta,
att ett allt fr tydligt visadt intresse fr hans angelgenheter endast
skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som frsk till att
p konstlad vg stadkomma ett slags frtrolighet, att hans
oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stta henne
tillbaka.--Men genom herr Hedstrm fick hon reda p transaktionen med
frlggaren och att det var brist p penningar som hll honom kvar i
Stockholm.

Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle f
honom att mottaga den andel af honoraret fr Resebilderna, som med rtta
tillkom honom. Hon grubblade fver detta dag och natt; och rakt i strid
med sin nyktra natur grep hon sig den ena gngen efter den andra i att
ha uppgjort de mest fantastiska frslag till att bringa penningarne i
hans hnder. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg,
som tryckte henne s att hon ibland knde det som en fysisk plga. Allt
i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig
fast som fix ide. Att se honom hade nu nstan blifvit till ett lidande
fr henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes
inbillning stod det snart som fastspikadt att p denna badresa hngde
lif och dd fr sonen. Hon knde hvarje minsta linie i hans ansigte och
den ringaste frndring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund,
skrmde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begtt en skamlig
frbrytelse, som om hon stulit dessa penningar frn sitt eget barn; och
nu skulle hennes barn g under, andligen och lekamligen,--det enda
medlet till rddning hade hon rnat ifrn honom.

Hur skulle hon kunna terstlla honom dem; hur skulle hon kunna godtgra
sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett
sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den
inre striden, som upprepades hvarje dag--striden mellan hvad hon ville
och hvad hon vgade. Fruktan att mista det lilla grand af hans
tillgifvenhet som hon tillkmpat sig, hll henne tillbaka; men tanken p
denna resas uppfriskande inflytande, bde fysiskt och psykiskt, dref
henne fram. Och som dessa bda faktorer gjorde sig gllande med lika
styrka, blef striden i hennes inre stndigt ny, spnningen stndigt lika
plgsam.--

Det var en dag i brjan af juli.

William hade icke kunnat sofva om natten; han hade stigit tidigt upp och
gjort en tur ut till Nacka der han tit frukost. P tervgen gjorde han
en titt upp till modern.

Blott den omstndigheten att han kom p en ngot ovanlig tid skrmde
hennes onda samvete. Han var blek efter den smnlsa natten och hade bl
ringar under gonen; han sg s dlig ut att det stack till inom henne
d hon betraktade honom. Men hon smlog vnligt och rckte honom sin
hand till vlkomst.

Det var snllt af dig att titta upp, sade hon.

Snllt? upprepade han med en axelryckning och i fraktlig ton. Jag
kom att g hr frbi och jag var trtt. Han slog sig ner midt emot
henne vid fnstret och betraktade med ett slags sltt intresse det
arbete, hon hade fr hnder.

Det r underligt att se dig med de der pinnarne i hand, sade han.

S-. Tycker du det?

Ja. Det passar s dligt bde till ditt utseende och till stilen i det
hr rummet. Om man sg det p en tafla skulle man sga att figuren var
'ditsatt'; den stmmer inte med omgifningarne.

Det r visst bara fr det du s sllan ser mig syssla med
fruntimmersarbeten.

Nej. Det r ngot i sjelfva ditt vsen som skriker emot. Det r som
att se en kkspiga spela fiol.--Hvad skall det fr resten bli till?

En plaid.

Du har ju tre frut.

Hon stred mot en pltsligt uppdykande lust att med munter frtrolighet
svara: Men du har ingen! Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt
arbete under tystnad; men der lg ett skimmer af intvnd gldje fver
hennes drag.

William satt och stirrade ut genom fnstret. Der nere lg staden,
fvergjuten af solljus: Skeppsholmen inbddad i grnska, med de rda
tinnarne af den gotiska kasernen och kyrkan p backen hgst uppe.
Nationalmuseum, norska ministerhotellet, Bolinderska palatset, Grand
hotell och Fersenska terrassen drogo sig i en sned linie lngsmed
Norrstrm. Nrmast, till venster lg Skeppsbron med lossande skutor och
rrligt lif; och lngst i fonden Ladugrdslandskyrkans kupol, hjande
sig fver de mellanliggande taken.

fverallt fll solljuset skarpt, med glansdagrar och reflexer. Strmmens
bljor gnistrade och glittrade som hvita lgor, genom hvilka de sm
kolibribtarne skuro fram i linier som korsade hvarandra.

Utanfr Grand hotell kastade just en skrgrdsngare loss. Lngsamt gled
den utfr strmmen med flagga p akterstngen och frsvann utom taflans
ram, efterlemnande en fra i vattnet och i luften en rksky, som snart
drog bort.

William hade fljt den med gonen; och lnge efter det den frsvunnit
satt han tigande och stirrade utt.

Modern betraktade honom i smyg: der lg en svrmodig lngtan fver hans
drag. Han hade synbarligen glmt att det fans en annan menniska i
rummet, ty den medvetenhet och sjelfironi i uttrycket, som annars alltid
preglade hans drag, var nu helt och hllet frsvunnen. Sdan hade han
sett ut som barn--hon mindes det nu med ens; och detta ppna och
oskyldiga, men p samma gng intvnda och drmmande barnaansigte som
hon mindes, blef till en anklagelse fr ouppfylda moderspligter. Hon
kunde icke beherska sig; trarne stodo henne i gonen, hon mste lgga
arbetet ifrn sig och vnda sig bort fr att dlja dem.

Han mrkte att hon rrde sig och hans medvetenhet vaknade. Han sg nnu
dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och
hans ton var forceradt sarkastisk, nr han gaf sin stmning luft i ord:

Jag kan aldrig se en ngbt lgga frn land eller ett tg flsa i vg
frn stationen utan att bli sentimental. Har du nnsin knt det der? Man
kan godt veta att tget bara gr till Trosa--nr man ser det frsvinna
r det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden--medan jag ensam
stannar kvar.--Vrst r det med en ngbt, helst om utsigten r ppen
och fri och intet land skymtas vid horisonten.--Mindre och mindre blir
skutan; och till sist r den bara en prick, som mina gon hnga fast vid
liksom en hypnotiserad menniskas gon suga sig fast vid magnetisrens
hand, medan hela den hypnotiserades kropp fljer denna hands minsta
rrelse, som om tusen osynliga och oslitliga trdar vore spunna mellan
de gonen och den starka handen som drager... Men allt eftersom ngbten
blir mindre och mindre r det som om hafvet blef strre och strre--och
min lngtan i samma proportion alltmera intensiv--Det r s menskligt,
gu'bevars; och kristligt ocks fr resten. Allt hvad jag har omkring mig
r ingenting--_utanfr_ r all rikedom och fullhet--_det oknda_ r
paradiset och saligheten och himmelriket...

Hon hade rest sig upp och gick nu omkring i rummet fr att dlja huru
upprrd hon var. Hon knde en lust att f kasta sig till hans ftter och
kyssa hans hand--och be om frltelse... Fr hvad? Det visste hon icke.
Allt var s oklart och mrkt inom henne.

Men pltsligt gick hon bort till fnstret igen, stllde sig raklng och
stel framfr honom och sade i en ton som hon frskte gra s torr och
affrsmessig som mjligt:

Hr--det r en sak jag vill sga dig. Du skall icke bli ond; det r
icke fr din skull utan fr min egen. Det plgar mig s...

Han vnde ansigtet upp emot henne med ett litet smleende:

Hvad r det?

Det r de der pengarne, som jag ftt fr ditt arbete. Det r oresonligt
och smaktigt af dig, att icke vilja mottaga din andel af honoraret.

Han gjorde sin nervsa axelryckning, men svarade icke. Han hade
egentligen aldrig tnkt nrmare fver saken och som den nu framstldes
fr honom fann han den i grund och botten bde rimlig och antaglig.
Utsigten till att s hr med ens komma i besittning af en samlad summa,
att kunna skudda Stockholmsdammet af ftterna och resa sin vg, innebar
ocks, srskildt i hans nuvarande sinnesstmning, ngot obeskrifligt
lockande. Men just detta, i frening med moderns entrgna, nstan
bedjande stt att framstlla saken, vckte hans vanliga omotiverade lust
att gra svrigheter, en rent animalisk instinkt, som hade sin grund i
en omedveten fruktan fr en fverrumpling af ett eller annat slag--en
sjlens reflexrrelse som kom honom att vnda sitt lynnes afvigsida
utt.

Jag fick tusen kronor fr boken, fortsatte modern--hon talade med en
vrme som om hon p frhand insg ndvndigheten att frsvara den
handling hon nu mnade beg--och af dessa penningar ro minst hlften
dina. Hvarfr kan jag nu icke f betala dig dem, nr du vet att det
plgar mig att icke f gra det.

h--det r s smaktigt att rkna, sade han med ett irriteradt uttryck
i ansigtet.

I detta fall r det ju _du_ som rknar d du icke vill ta emot
pengarne. Det r ju att tillskrifva saken en betydelse, som den i
sjelfva verket icke har.

Gr som du vill, sade han och sg ter ut genom fnstret.

Hon gick bort till skrifbordet och satte sig att skrifva ut
bankanvisningen med en knsla af lttnad, blandad med en orolig
frnimmelse af att nnu var spelet icke vunnet. Han kunde nnu vgra
--och hon satt och grundade p ett stt att sticka anvisningen t honom
s omrkligt som mjligt. Men hon fann ingen annan utvg n att gra det
helt rttframt och ogeneradt.

Var s god, sade hon och hll papperet ut emot honom.

Han tog emot det lngsamt och hans blick gled med ltsad likgiltighet
fver det skrifna talet: Femhundra kronor--och i samma gonblick stack
det till inom honom af gldje, s att hjertat ett gonblick tycktes st
stilla. Den der lilla papperslappen rymde tv mnaders frihet frn
tvng--nya menniskor, nya omgifningar--allt det obekanta, detta
_utanfr_ som r oroliga sjlars himmelrike. Men just styrkan af den
sinnesrrelse som tog honom, framkallade ter den vanliga
reflexrrelsen.

Lt oss vara rliga emot hvarandra, sade han i en ltt sarkastisk ton.
Hvad ligger der under det hr?

Kan du icke frst det, du som r s skarpsinnig? Hon gick med
hnderna p ryggen af och an p golfvet. Hon var i ett humr som all
hans vresighet nu icke skulle kunna rubba. Det lg smil fver hennes
lppar och munterhet i hennes gon; och i sjelfva hennes hllning och
rrelse var der en slngande sorglshet, som frapperade honom ssom
ngot ovanligt och frmmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat
af sig en tung brda och nu med ltta steg vandrar vgen framt.

Detta goda lynne smittade honom oemotstndligt och gaf hans stmning en
annan riktning.

Nej, sade han blott; men tonfallet hade ftt en anstrykning af
godlynthet, som det icke fans i hans frra replik.

_Det_ ligger under, att jag icke vill vara din gldenr. Du som sjelf i
det fallet r s mtlig, borde verkligen ocks lra dig fatta, att
ocks andra ddliga kunna ha sin lilla stolthet.--Jaha, min gosse--hr
gaf hon honom ett ltt slag p axeln--och nu tala vi icke mer om det.

Han vek sakta och smleende ihop papperet, som han lade i sin plnbok.
S reste han sig upp, gick hn emot henne och lade sina hnder p hennes
axlar, som han skakade.

Hvem har sagt dig det? sade han med en blick som skulle frestlla
forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt fr tydligt lyste fram.
Hvilket? Ah, gr dig inte till! Jag har nog mrkt hur du spionerar
p mig. Det r naturligtvis Hedstrm som vanligt--Ja, jag vet mycket vl
att du pumpar honom.

Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon sg blott p
honom. Denna lilla frtrolighet frn hans sida gjorde henne s godt. Hon
var nstan fvervldigad som om hon ftt en stor och rik gfva, hvilken
hon icke frtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand fver hans hr,
bara en enda gng; men det vgade hon icke. Hon var rdd fr att gra
det p ett stt som skulle misshaga honom.

Nr reser du?

Jag vet inte. Jag hade god lust att ge mig af i dag--hvarthn som
helst, bara fr att komma hrifrn. Men jag hinner nog inte.

S i morgon d. Hvart styr du kosan hn?

Det vet jag inte. Jag stter mig p en ngbt, s fr det bra hvart
det bra vill.

Till Trosa, kanske?

hnej. Jag ska vl laga att jag kommer p en af kanalbtarne.

Tittar du upp innan du far?

Absolut nej! Det fr jag inte tid till.

N. Och man fr vl aldrig hra af dig heller?

Det r inte troligt. Det skulle knnas som ett band ifall jag lofvade
det.

S lofvar du ingenting.

Farvl, sade han och rckte henne sin hand.

Farvl. Och lycklig resa!

Han gick mot drren; han hade p lpparne en liten sarkasm fver det
konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke fr att uttala
den. Tanken p, att modern skulle sitta ensam kvar i staden fll med ens
fver honom. Han vnde sig om i drren och gick ter fram emot henne.

Och du sjelf? sade han. Blir du i sta'n hela sommaren?

Det tror jag nog. Jag har rest tillrckligt i mina dagar.

Du skulle tminstone lgga dig p landet nnstans ute i skrgrden.

Nej. Jag har det bttre hr.

Han stod ett gonblick tveksam. Han hade en knsla som om han glmt
ngot, han borde sga och han anstrngde sig ffngt med att utgrunda
hvad det var. S vnde han sig hastigt om, med en nick till farvl.--

P aftonen vid niotiden medan hon lg p sin chslong och hvilade ut
efter dagens arbete, blef hon behagligt fverraskad af att hra hans
steg i entren. Men nr han kom in sg hon strax p hans uppsyn att hans
besk mste ha ngon annan grund n blott sonlig lngtan att tillbringa
sista aftonen fre skilsmessan i sin mors sllskap.

Han ryckte ocks utan preludier fram med hvad han hade p hjertat. Det
var naturligtvis om pengarne. Han ville sga det rentut: han skulle
troligen komma att knna detta som ett band och den knslan skulle
hdanefter gra honom nnu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha
en viss skyldighet att p frhand underrtta henne om.

Hon svarade att det i s fall icke kunde hjelpas. Hon hade handlat s
som hon fr sin egen skull ansett sig bra handla; och hon fick frska
att bra fljderna.

N ja, sade han till sist--men du kan i alla fall inte betaga mig den
hr knslan af att du gjort mig en tjenst; och denna skuldfrnimmelse,
med dess alldeles ovilkorliga bismak af frpligtelse--du anar inte hur
ngsligt misstnksam den skall gra mig. I hvarje minsta nrmande frn
din sida skall jag se ansprk p tacksamhet och detta hjernspke skall
drifva mig till den ena hnsynslsheten efter den andra.

Hon blef mrkbart blek, der hon lg och vecket mellan de svarta
gonbrynen blef djupare n vanligt. I denna pannans sammandragning lg
der en dyster energi; men tonen i hvilken hon svarade, var utan klang.

S stter jag min hnsynslshet upp emot din. Det r allt.

Det blef tyst i rummet en stund. Hon hade slutit gonen som om hon sof
och han satt och betraktade hennes ansigte. Dess sorgfulla uttryck
gjorde honom ondt.

Du tycker vl det r dumt af mig att tala om det hr; men jag skulle ha
knt det som en slags brist p rlighet att inte ha sagt det. Det r
fnigt--frsts--men sdan r jag nu en gng.

Hon svarade icke och det blef ter ett par sekunders tystnad.

Man rr ju inte fr hurdan man r, sade han till sist, i det han reste
sig upp och gick hn till chslongen. Jag skulle nska att jag kunde
hlla af dig--han sade det sakta och med en rst som sklfde lindrigt;
medan han strk sin hand ltt som en fgelvinge en gng fver hennes
kind.--Jag ville s gerna hlla af ngon men jag kan inte.

Din tid kommer nog, sade hon utan att se upp. Hon knde ett begr att
trsta; men hon trodde icke sjelf p hvad hon sade.

Hon lg nnu med slutna gon och lyssnade till hans steg utfr trapporna
och fver grden. Nr hon icke kunde hra dem mer vnde hon sig om p
chslongen, tryckte sitt ansigte hrdt emot en af kuddarne och brast i
grt.




SJUNDE KAPITLET.


ngbten _Albert Ehrensvrd_ gled fram genom den bohuslnska skrgrden,
p vg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod rken
ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och
kastade den ner mot soltltet fver akterdck, derifrn den lngsamt
flt ut i en skystrimma, som lgrade sig midt i luftens klarhet.

Borta i fren, lutad fver relingen, stod William Zimmermann i elegant
ljusgr sommarkostym och en stickad resmssa i samma frg som drgten.
Han lutade sig fver relingen och betraktade med en turists sorglshet
vattendropparnes spel der de kastades upp i luften allteftersom den
skarpa fren skar sig fram, fngades af solljuset och blefvo till
diamanter, som gnistrade emot den ogenomskinliga vattenmassans blaktiga
sidentcke.

Det var fyra dagar sedan William lemnade Stockholm. Han hade rest
kanalvgen till Gteborg och var nu p vg till Lysekil, der han mnade
sl sig till ro tminstone en mnads tid fr att strka sin fysik i
Gullmarens salta vatten och den bohuslnska skrgrdens friska luft. Tv
somrar hade han frut tillbringat vid denna badort, han knde s vl
dess lokala frhllanden som dess rligen terkommande stamgster; han
hade den frsta sommaren, som ung student, varit badortens officiele,
erknde festdiktare och i minnena frn den tiden lg det nnu alltid en
dragande makt. Det kunde aldrig ha fallit honom in att vlja en annan,
billigare uppehllsort; han var fr mycket stadsbarn fr att finna behag
i en enslig afkrok af verlden--till hans landtliga sommarideal hrde
frisk luft och salt vatten, men ocks lifvets friga bekvmligheter som
t.ex. en 1:sta klassens restaurant, vackra damtoiletter och helst ett
eller tminstone ett hlft dussin bekanta Stockholmsfysionomier, frn
Kungstrdgrden.

Men det var icke _endast_ detta, som drog honom; han hade ocks lrt sig
hlla af den bohuslnska skrgrdens natur. Han hade alltid knt det som
var den i slgt med hans egen och han lskade dess storslagna dslighet,
dess hgtidliga liflshet och denna djupa tystnad, hvilken icke strdes
af bullret frn de millioner menniskoftter, som feberaktigt jgtade
fram fver gatornas stenlggning.

Nr han stod ensam p en klint och blickade ut fver de stora vidderna,
der vattnet bredde sig kring skr och klippor glittrande ljust och
speglande bltt s lngt gat ndde--greps han af en underlig
beklmning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet;
och i denna stmning var det som om allt det finaste och bsta hos honom
sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det
lgnaktiga och frskrufvade, som ute i lifvet tillhrde den trista figur
som vandrade omkring med ett hnleende p lpparne och bar hans namn,
var d som flgtadt bort; det var som om hans sjl badat slagget af sig
i den saltklara luften; och blodet i hans dror sjng vackra dikter,
dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda
genom ett barns gon, utan missrkningarnes bitterhet och utan
erfarenhetens tvifvel.

Men det behfdes icke mer n att en menniskofot raspade mot hllen fr
att drifva stmningen bort. Ansigtets drag flgo blixtsnabbt en garde,
dsligheten var frbi och sllskapligheten brjade, sjlen anlade sitt
fikonlf och lgnen kom ter till heders.--Mellan bruna bergsknallar och
gr gled ngbten fram; mellan stora skrofliga kolosser och sm svarta
skr, fver hvilkas blankspolade ryggar vgorna lekfullt skvalpade.
Lngst i bakgrunden lg bohuslnska kusten som en vldig terrass af
naken granit, hvars konturer bljade oroligt mot horisonten. Hr och
hvar sgs en grn flck i bottnen p en dal eller en klyfta, som
sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett trd,
knappt ett enda spr af vegetation. P de kala hllarne lgo enstaka
hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop
till fisklgen med btar och sjbryggor och murkna gr sjbodar,
hvilande p stolpar fver vattnet.

Han sg det allt och han njt. Det var som _smakade_ han p sjelfva
luften, hans brst spnde sig ovilkorligen ut och han andades i lnga,
djupa drag, som om himlen hvlft hgre hr n annorstdes--medan hans
gon drucko dagrarnes vexlande spel och rika skiftningar.

Om han varit mlare skulle han velat prfva sina krafter p denna luft
och dessa klippor, som n lgo s underligt nra, n veko tillbaka lngt
i fjerran, och hvilkas frg skiftade i olika belysning, frn bjertaste
rdbrunt till grtt och bltt i finaste frtoning.

Men han var inte mlare, guns!

Han vnde sig om och gick upp i rksalongen.

       *       *       *       *       *

S snart William kommit ngorlunda i ordning, packat sina saker upp och
placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper p den halfdel af ett rundt
bord, som jemte en sng, en byr tv stolar och en kommod utgjorde hela
mbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt fr 1,25 om dagen, gick
han ut fr att se p folket. Han dref lngsamt frbi societetshuset och
restaurationsbyggnaden ned emot badhusbron.

Nej--hrdu du! Stopp litet! hrde han en rst bakom sig och i det han
vnde sig om sg han ett par lnga ben som i fullaste fart stretade
utfr backen frn societetshuset.

Pelle? r du hr?

Javisst--faen! Goddag p dig, gamle!--Och den lnge, som bemktigat
sig Williams hand, tryckte den med en hjertlighet som var alltfr
eftertrycklig fr att icke vara uppriktig.

William var i grund och botten lika glad t sammantrffandet som den
andre, men hll sig dock enligt sin vana betydligt mer reserverad och
kunde icke ens neka sig njet att slunga den lngbente vnnen en sarkasm
i ansigtet.

Dig _kan_ man d bokstafligen aldrig undg.

h, brjar du nu med det igen.

Hvad gr du hr?

Skter min helsa och mlar. Hr r ngra styfva gubbar, som jag ftt
fatt i nere vid Bansvik--bussiga gastar, m du tro, med beckiga nfvar
och tobaksss ut om mungiporna--du ska' se i morgon; jag har dem dernere
mellan 12 och 2. Men i dag ska' du dansa; der r soar uppe--
venersborgsfrknar som tala en pittoresk vestgtadialekt och
gteborgskor, frstr du, med stora ftter och smala midjor--och ett par
sknskor, som skorrar s snobbigt: herrrr Wahlberrrrg--kom med nu bara,
ska' jag presentera dig.--Han drog William med sig mot societetshuset
till.

Tack ska' du ha--behll dina sknskor fr dig sjelf. Jag dansar inte.

sch, jo, hvad du gr! Hr ska' valsas med gubb-blodet! Hr r ondt om
folk s invaliderna fr ta' mig fan rycka till undsttning.

Pelle var vid det mest strlande humr och jargongen strmmade honom
fver lpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgrlig; han ville
icke dansa. Han satte sig p verandan utanfr, derifrn han genom
glasdrrarne kunde flja paren med gonen.

Det var nnu tidigt p eftermiddagen och endast ett ftal af de allra
mest danslystne hade anlndt. Frst senare brukade det bli en smula lif
derinne. En del damer, som icke ansgo det mdan vrdt att taga verksam
del i soaren p detta dess frsta mindre intressanta stadium, hade
slagit sig ned hr och hvar p verandan med en tidning eller en bok i
handen.

Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer p
fullt allvar. Efter flere fruktlsa frsk att vrfva William, svngde
han nu rundt derinne p sina smala ben med ett ddsfrakt, som gjorde
hans lttsinne all heder. William satt och betraktade hans evolutioner
med det intresse man ovilkorligen knner vid att se en god vn fretaga
sig ett eller annat halsbrytande experiment, d hans uppmrksamhet
fngades af en ung frken, som i detsamma kom in p verandan och tog sig
fr att mnstra honom med den slags nrgngenhet, som en dam
comme-il-faut kan tillta sig gentemot en ung herre om hon blott
samtidigt i min och hllning inlgger ett tillrckligt stort qvantum
otillgnglighet och frakt. Denna salongs-frckhet mtte William med sin
allra mest ironiska fysionomi, i det han  sin sida brjade betrakta
henne med ett par stickande gon, men detta bekom henne synbarligen icke
stort; sedan hon tillfredsstllt sin frsta nyfikenhet tycktes hon icke
ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hrn af
verandan och slog upp en bok, i hvilken hon frdjupade sig.

Men William, som efter denna introduktion icke ansg att hennes
blygsamhet svfvade i fara, betraktade henne fortfarande med sitt
spotska smil, hvari der dock blandades en smula intresse, sedan han lst
titeln p den bok, hon hll i handen: _Det moderne Gjennembruds Mnd_.

Hon hade ett stort, rundt barnansigte, sjukligt blekt, med ett par
vidppna grgrna gon, en liten vlformad trubbnsa och ett par tjocka,
bleka lppar med ett drag af vemod omkring. Hon var kldd i en mera
extravagant n smakfull drgt: ett mrkbltt kldeslif med uppslag af
veritabelt gult lder kring rmarne och halsen. Ett lderblte kring
midjan, en hatt med lderband och ett par skor af samma slags lder
fullbordade toaletten.

Hon hade icke suttit mnga minuter frrn en ldre dam med frvirrad
uppsyn dk fram och med m moderlighet svepte en rd schal kring hennes
axlar. Den unga damen mottog den ldres omsorger med en otlig rrelse,
dock utan att lyfta sin blick frn boken.

Det r gumman, tnkte William.--Hon hade samma stora gon och tjocka
lppar som den unga. Det var ett tydligt slgttycke.

D den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlta sig p ngot
vidare utbyte af blickar, svalnade ocks Williams fiendtliga
uppmrksamhet. Han vnde sig om, stdde hnderna p balustraden och sg
ut fver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rrde sig af och an.
Nere vid bryggan lgo de lediga fiskarbtarne med alla klutar uppe,
beredde att lgga frn land vid frsta anmodan. Utanfr
restaurationsbyggnaden stodo ett par lediga serveringsfrknar i samtal
med biljardens frodige egare; och borta frn varmbadhuset kom det gamla
inventariet Calle-Hare, traskande p breda ftter hn emot kallbadhuset.

Innefrn salongen hrdes hornmusikens valsmelodi, ackompanjerad af de
dansandes taktfasta steg.

Nu slutade dansen och paren myllrade ut p verandan fr att svalka sig.
Bland andra ocks Pelle Wahlberg, som hade vid armen en yngre, mrk dam
med en djerf och vacker profil och ett par gon som tycktes kunna vara
en illustration till den kvinliga troheten. Pelle och hans dam slogo sig
ner hos den bleka frken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang.

William hade brjat f nytt intresse fr gruppen; och detta hans
intresse tycktes frn damernas sida deladt. D en ny dans i detsamma
spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig fr den mrka.

Frken Johnsson--herr William Zimmermann.

Fr jag dansa med er?

Tack.

Frken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en
bugning, slog gonen ned och tog Williams arm.

Frken Hagberg--kandidat, fortsatte Pelle frikostigt. William hann
endast gra en kort, flyktig bugning; han var redan p vg mot danssalen
med den mrka. Men Pelle fljde efter med den ljusa kandidaten och innan
paren dansade ut hade William ftt tillflle att tolka sin gldje fver
att ha ftt gra bekantskap med ett s stort kvinligt lrdomsljus.

Har ni varit lnge hr, frgade William sin dam medan han lade sin arm
kring hennes lif.

En fjorrrton dagar, sade frken Johnsson med omissknnelig dialekt.

Som artigheten bjd och fr att hlla konversationen uppe
tog William noga reda p sin dams tycken, framtidsplaner,
slgtskapsfrhllanden m.m.--allt hvad en artig herre, som kommit fver
vderlekskonversationsldern kan finna anledning att utforska under en
frsta dans med en dam, han icke knner. Han fick slunda veta, att
frken Johnson var 16 r och skulle bli student, hvilket kusinen frken
Hagberg redan var; att de bda damerna vistades hruppe under moraliskt
skydd af Almas tant, som var df--och att Alma rest mycket och var
bekant med mnga konstnrer.

P egen hand rknade William ut att Alma var freml fr den lilla
frken Johnssons stora beundran.--Han fresatte sig att dansa med
lrdomsljuset fr att se hur pass beundransvrd hon kunde vara. Han
gjorde sig inga illusioner.

Nr han med frken Johnsson under armen kom ut p verandan, hade den
dfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin rda schal.
Pelle satt och underhll henne; och William med dam sllade sig till
sllskapet.

Ni ska' inte tro att jag r kandidat, vnde frken Hagberg sig strax
till William.--Hennes dialekt var icke fullt s sknsk som kusinens.

Hvarfr vill ni ta' illusionerna frn mig, skrattade han. Man ska'
aldrig ta' illusionerna frn en dussinmenniska, vet ni vl. Det r att
ta' lyckan ifrn henne.

Det var naturligtvis ett skmt af herr Wahlberg. S ert spydiga smil
trffar mig inte.

Ni ska' inte bry er om att han grinar, sade Pelle trstande. Han
grinar alltid. Det r rent nervst.

Nr nsta dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; frken Johnson
engagerades af en anemisk vice-hradshfding och William blef ensam med
frken Hagberg.

Vill ni dansa? frgade han och gjorde en liten rrelse som fr att
resa sig upp. Deras gon mttes, en enda sekund. De hade frsttt
hvarandra.

Ni vill helst slippa? sade William och flyttade sin stol ngra tum
nrmare. Uppriktigt sagdt--det vill jag ocks.

N, det passar ju bra.

Hon svepte schalen ttare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hrn
och fste gonen p honom med ett uttryck som om hon ville sga: n! var
s god! Underhll mig nu.

Hvad var det fr en bok, ni lste i?

Hon svarade icke, rckte honom blott boken, som han tog emot utan att
vnda sin blick ifrn henne.

Ja, jag sg det fr resten godt.

Hvarfr frgar ni d?

Fr ro skull.

Kan ni inte finna p ngot roligare?

Ahjo kanske--f se.

N, sade hon med ett bortskmdt barns otlighet.

Vet ni hvad jag tnkte nr jag sg er med boken i hand?

Nej.

Se der en af de vra.

Hvad menar ni med det?

h, gud, hvad ni r grundlig, frken. Ska' jag verkligen behfva
frklara det?

Det fr man alltid, nr man uttrycker sig dunkelt.

N ja--d. Jo, ser ni, s ofta jag ser en dam lsa en bok, som inte r
en lnbiblioteksroman--apropos! det r mrkvrdigt hvad de fleste unga
damer ha en smak fr lnbiblioteksromaner!--jo, s infinner sig hos mig
en knsla af beltenhet. Aha! En af de vra tnker jag. Jag fr intresse
fr personen, det r som om min ande redan p frhand strckte sig ut
och tog hennes sjl i besittning.

Ingen under att ni sg s egenkr ut, der ni satt.

S-. Tyckte ni det?

Ja.

Han smlog.

Ingen under att ni fixerade mig s noga, d ni kom.

Ja, jag visste ju hvilken mrkvrdighet ni var.

Hvem har sagt er det?

Ljtnant Bloch.

Hvad sa' han?

Der sitter den unge frfattaren William Zimmermann.

Och hvad sa' ni?

Han ser rysligt affekterad ut.

William skrattade. Der var ngot ppet och ogeneradt i hennes repliker,
som verkade med hela omedelbarhetens friskhet.

Jag visste tyvrr inte hvilken mrkvrdighet _ni_ var.

Inte?

Nej. Men jag hade nd hrt talas om er.

Af hvem?

Det sger jag inte.

Det kan ocks vara detsamma. Men hvad hade han sagt?

Att hr--bland badortens sevrdheter--ocks fans ett par sknskor, 'som
skorrade s snobbigt p rrr'.

Det var herr Wahlberg, skrattade hon. William hade helt ovilkorligt
kommit att hrma Pelles ton.

Fr resten vet jag nd mer om er.

S-.

Ni r hr med er tant--som r df--och som skmmer bort er--Och ni
har varit i Paris--

Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han
betraktade henne hela tiden med en hlft spefull min som om han ville
sga: ser ni hur vl jag r underrttad. Detta tycktes emellertid
alldeles icke frvna henne.

En danslysten ungherre hade hon under samtalets gng affrdat under
fregifvande att hon icke orkade. Nu anmlde sig nnu en. Hon drog ter
fram med sin trtthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en ldre
bekant, lt sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett
jovialiskt och tvrskert stt.

r frrrken trtt? Det ska' vi dansa borrrt, sade han.

Hans tvrskerhet tycktes imponera frken, ty hon reste sig upp, liksom
hlft motvilligt, och tog hans arm.

       *       *       *       *       *

Hvem man kommer att umgs med vid en badort beror i allmnhet p en ren
tillfllighet. Societetens medlemmar knna hvarandra oftast helt ytligt;
det mera intima umgnget dyrkas i smrre kotterier. Ett par unga damer
med likartade intressen och vanor sl sig samman under en eller ett par
ldre matronors hgn och utvlja sig hvardera en eller ett par unga
herrar till riddare fr sommaren.--Den naturhistoriska iakttagelsen att
det r mannen som vljer tycks tminstone i detta fall vara frldrad.

Frken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda
kotteri. De bste ungherrarne voro, d hon anlnde, redan upptagne och
af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon
egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja
_synas_ och _taga sig ut_. Att bilda kotteri med ett par ljtnanter
eller vice-hradshfdingar skulle hon i och fr sig icke haft ngot
emot, men det skulle ha varit frsta klassens ljtnanter och frsta
klassens vice-hradshfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera
skarpsynt och erfaren n sina jemnriga att hon visste, det fans skilnad
ocks p ljtnanter och vice-hradshfdingar.

De exemplar af arten, som nnu voro lshstar, hrde icke till frsta
klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen
roll.

Frken Alma Hagberg hade utom sin svaghet fr att synas och taga sig ut
ocks en annan: fr literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten
att hon skref och detta rykte fll det henne aldrig in att dementera.
Tvrtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnrs- och
frfattarverlden och roade sig ibland med att nmna namn, som fr de
gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrmmande
klang, som busen fr smbarn, namn som med en betnklig logik sattes i
frbindelse med hennes sm toalettextravaganser och kom henne att
framst som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var ocks
fullstndigt medvetet, hon visste att den frygiska mssan, som hon i en
utmanande stllning satte p sitt ljusa hr, kldde henne godt; och hon
behfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas p fullt
allvar; dertill var hon nd i alltfr hg grad ett kta barn af det
goda sllskapet.

Hon var dotter af en frmgen handlande i Malm. Ursprungligen utrustad
med ett godt hufvud hade hon ocks ftt en omsorgsfull uppfostran. Hon
hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens frsta kvinliga
studenter och der cirkulerade nnu frn den tiden bland de indignerade
smstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet,
som hlls  ett offentligt stlle af de nybakade apollosnerna. Hon
hade sedermera tillbringat ett r i pension i Schweitz, ett par mnader
i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad.

Detta allt gaf henne bde i smstadsfruars och Stockholmsherrars gon
ett utlndskt snitt, som frsonade dem med toalettextravaganserna och
som t. o. m. kunde f dem att se genom fingrarne med hennes
tjufpojksaktiga vana att alltid gra och sga just det, som hon visste
skulle frefalla dem allra mest otroligt och frbluffande. Det fans dock
hos henne detta ngot som gjorde att man aldrig p allvar kunde
misstnka henne fr att hylla de frfrliga moderna iderna af
fvertygelse. Hon tycktes blott gra i opposition p lek, af sjelfsvld,
af barnsligt trots, derfr att det kldde henne.

I det hela taget var hon ett bortskmdt barn. Hennes mor hade dtt medan
hon nnu lg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en
moster och af fadern, hvilka bda frgudade henne. Frn sitt tredje r
hade hon varit hemmets tyrann. Med den skerhet, som alstrats af denna
uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och fverallt hvarthn hon n
kommit hade ocks verlden bjt sig fr denna lilla sjelfskra tyrann
frn det rika hemmet.

Hon var egentligen snarare ful n vacker; men hon hade i utseende och
stt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju ren som frflutit
efter det hon fick lnga kjolar hade fr henne varit en fortsttning af
den dyrkan hon var van vid frn hemmet, blott att faderns och mosterns
roller fvertagits af tskilliga smstadslejon frn Lund och Malm samt
ngra mystiska utlndingar, som hon trffat under sina resor.

Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta
knet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nstan blott en
enda egenskap hos mn, som kunde vcka hennes intresse i ngon hgre
grad: det var likgiltigheten.

I detta fall hade William Zimmermann redan frn brjan imponerat henne.
Det stt p hvilket han nrmade sig henne gjorde intryck af att det i
sjelfva verket var honom alldeles likgiltigt hur hon upptog det; och
hans konversation med dess sarkastiska grundton och ogenerade
uppriktighet, som slog fver i en mrkbar strfvan efter det paradoxala,
roade henne derfr att han dervid, utan att veta det, kom att spela
samma roll gentemot henne, som hon sjelf var van att intaga gentemot
medlemmarne af det goda sllskapet.

Fr frigt var William frn fregende somrar knd vid badorten och
tnjt ett visst anseende bland stamgsterna af la haute vole sedan det
ret, d han var deras egen erknde festdiktare. Det lilla
badortsorganet, som aldrig frsmdde en fashionabel nyhet hade ocks
frkunnat hans ankomst i en notis fver hvilken hans namn stod med
fetstil. Det ena med det andra hade gjort, att frken Hagberg s
smningom kommit att utvlja William Zimmermann till sin riddare fr
sommaren.

Sjelf var han frn brjan indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg
som varit den frmedlande lnken. Pelle hade nemligen ftt ett mrkbart
intresse fr den lilla blifvande studentskan frken Johnsson; och som
hon var oskiljaktig frn den ldre kusinen hade de fyra kommit att sluta
sig samman och bilda kotteri, under den dfva tantens moraliska hgn.

Mtesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2.
Vid dessa exkursioner var tanten i brjan med; men sedermera, nr
kotteriets medlemmar hunnit bli ngot mer bekanta, lemnades hon hemma.
Hon hade den fr ett frklde ovanligt lyckliga egenskapen att icke ha
ngon annan vilja n den unga brordotterns; och snart kom derfr hennes
tjenstgring att inskrnka sig uteslutande till de tillfllen d
ungdomarne upptrdde s att sga mera officielt: p soarerna, d hon
placerades i ett hrn med sitt handarbete, och vid de allmnna
promenadtimmarne, medan de unge trafvade af och an i menniskostrmmen p
badhusbryggan.

Fr frigt hade de unga tillflle att trffa hvarandra nr som helst p
dagen: och de trffades ocks allt oftare och oftare. Pelles intresse
fr de bussiga gastarne vid Bansvik aftog mrkbart i samma proportion
som hans intresse fr den lilla sknskan med de snobbiga rrr'en tilltog;
och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att
hans penna ngonsin kommit i berring dermed.

En dag d han i sllskap med frken Hagberg kom att g frbi den lilla
bokhandelsfilialen i societetshusets kllarvning proponerade han att de
skulle g bort och se p hvad nytt som utkommit. Frestnderskan, som
knde honom frn gammalt, helsade honom med ett vnligt: goddag herr
Zimmermann! och William brjade mnstra de p disken framlagda
bckerna. Der lg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om
_Resebilder_ af Kate Zimmermann.

Har ni slt mnga exemplar af min bok, sedan jag kom hit? frgade han.

Tre exemplar, svarade frestnderskan smleende.

Till damer--vl?

Naturligtvis.

Hr--frken--sg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.

Frken har kpt ett, sade frestnderskan med en gest till frken
Hagberg.

William smlog.

S-. Hvilken ra fr frfattaren!

Det hjelper alltid p afsttningen nr herr Zimmermann kommer. I fjol
slde jag inte ett enda exemplar.

William kpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hn
emot badhusparken,

Jo, ni r mig en fin liten frken, sade han d de kommit utan
hrhll.

Hon brast i skratt. Hon hade alltifrn brjan ltsat som om hon utmrkt
vl knde till William Zimmermanns literra produktion.

Hvad vill ni jag skulle sga? Jag vet ju hur ffnga herrar frfattare
ro.

n sen? Hvem har bedt er fjeska fr min ffnga?

Det roade mig nu.

Och man ska' gra allt hvad som roar en?

Ja.

Det ska' jag komma ihg.

De satte sig p en soffa midtfr springvattnet med guldbollarne; han
frgade henne om hon lst moderns bok.

Ja, naturligtvis.

P samma stt som ni hade lst min?

Hon skrattade; men svarade icke.

Jag kpte denhr fr att ge er den; men om ni redan lst den s . . .
han rckte den till hlften fram och hon tog emot den med en liten nick
och ett ogeneradt, skrattsjukt gonkast som tycktes sga: herregud, kan
ni inte frst att jag ljuger! Men ser ni jag r inte rdd fr att
tillst det.

William hade efterhand kommit att vnja sig till frken Hagbergs
sllskap s att han numera knappast kunde undvara det. Han skmtade
sjelf derfver: Man kan vnja sig till det otroligaste, sade han till
henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket vl
senterade. Hon hade nemligen ocks hunnit att vnja sig till hans
jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just p rtta
sttet--psykologiskt, inte efter orden. Hvem frgar efter orden? Orden
ro till fr att dlja tankarne.

Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf
ansg vara grunden till det vlbehag han knde i hennes sllskap. Hon 
sin sida blef ocks dag efter dag mera intresserad af denna lek med ord,
detta stndiga fktande, som fick sin spnning deraf att hon aldrig
visste _hvad_ han menade, endast att han _icke_ menade just det, som han
sade. Han hade en vana att taga allt en bagatelle, att tala om allt med
den ltt sarkastiska ton, som intet frrdde af hans egne tankar och
knslor, men lemnade hennes fantasi fritt spelrum.

Tiden frsvann s sprlst som den frsvinner, under behagligt
sommardrifveri, nr den ena dagen r den andra lik. Den bestmda
tidpunkten fr de bda sknskornas afresa brjade nrma sig.

Nr William tnkte p den frestende skilsmessan stod den nrmast fr
honom som ett af de obehag man mste underkasta sig hr i verlden, det
obehag man knner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men
han reflekterade fr resten icke mycket fver det. Tanken p att han
mjligen kunde vara frlskad--en tanke som ibland instllde
sig--framkallade alltid hos honom ett smleende, s otrolig frefll den
honom.

Mjligheten att _hon_ kunde vara frlskad frekom honom deremot
antaglig nog. Det intresse hon visat honom var ju tydligt; och han knde
henne icke nog till att kunna veta, att han fr henne representerade
ungefrligen detsamma som hon fr honom: ett intressant experiment, till
hvilket man gr under den bestmda frutsttningen att man sjelf r
fullkomligt utan fara.--

I denna lek hade hon emellertid den frdelen framfr honom, att hon
knde tminstone de yttre konturerna af hans sigter och lif; han
deremot visste ingenting om hennes fregende som visserligen aldrig
rrt sig utom det frbjudnas grnser, men hvars historik dock skulle ge
anledning till en ganska lng Leporello-lista af flirtations-bedrifter,
dervid hon ofta vgat sig s nra ut emot grnsen som hon kunde komma
utan att fverskrida den. Han ansg henne fr en vanlig liten
landsortsfrken, hon deremot honom fr en frskrcklig don Juan, mot
hvilken hon hade att vara p sin vakt.

Att han kunde bli i egentlig mening farlig fr henne sjelf trodde hon
dock aldrig ett gonblick; dertill knde hon alltfr vl sin styrka--sin
lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur
en sdan herre egentligen skulle taga sig ut i det gonblick, d
lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna fr att fvervinna
den kvinnas motstnd, som han lskade. Med ett ord: hon var nyfiken p
frfrelsens teknik. Den var nstan det enda inom facket som nnu lg
utom hennes erfarenhet.

Derfr hade det nstan varit henne en missrkning att William nnu
aldrig gjort ngot steg i den riktningen. Med afseende p hans gryende
knslor sg hon redan p detta stadium betydligt skarpare n han sjelf;
men just derfr kunde hon icke frst hans tillbakadragenhet.

D han nnu dagen innan deras afresa icke gjort ngotsomhelst frsk att
nrma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det mte
hon hade vntat att han skulle bedja henne om.

Jag gr upp p bergsknallarne i eftermiddag, sade hon d de skildes t
om frmiddagen.

S-?

Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt lje fver
hennes naivet.

Ensam, fortfor hon.

Han gjorde nnu icke min af att frst. Det roade honom att se hur lngt
hon skulle kunna g i sin oskuld.

Fr att taga afsked med trakten, frmodligen?

Jaha.--Hon sg p honom nyfiket ett gonblick. Hvarfr sger han
ingenting, tnkte hon.

Vill ni med? frgade hon till sist, helt rakt p sak.

Tror ni ocks det gr an?--Han knde sig s fverlgsen gentemot denna
naiva lilla sjl, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom
i hg grad.

Hvarfr skulle det inte g an?

Den blick hon gaf honom var ppen och utan fruktan. Han tog den fr ett
tecken p oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett
utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga skerhet p sig sjelf.

Ser man p! En sdan frnuftig liten frken ni r.

De kommo fverens om klockslaget: half fem och mtesplatsen: ett stlle
utanfr badortens omrde.

Dethr ser ju nstan ut som ett--hur r det det heter p danska?
'Stvnemde.'

Tycker ni?

Ja. Det r sant--jag har hrt att damer alltid bruka komma frsent till
mten med unga herrar. Skulle ni inte fr gammal bekantskaps skull vilja
gra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni mnar komma
frsent? sade han i skmtsam ton.

Jag kommer alltid precist, skrattade hon.

Alltid! En skn sjls beknnelse!

William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som frken
Alma Hagberg inbillade sig. Hans lif hade varit fattigt p erotik, s
fattigt, att detta egentligen var hans frsta mte med en kvinna af hans
egen samhllsstllning. Han motsg det ocks med en ltt frklarlig
nyfikenhet, blandad med en skymt af ngslan att icke i denna nya
situation kunna spela sin roll p ett s fverlgset stt som han helst
nskade. Han var af naturen blyg och fr att dlja detta naturlyte hade
han till dagligt bruk skaffat sig en jargon af ogerad frckhet; men
hrvidlag hade han en frnimmelse att den icke skulle kunna brukas och
han anstrngde sig ffngt fr att komma p det klara med, hvad slags
stt han nu i stllet borde antaga: han var  ena sidan rdd att
frefalla bde sig sjelf och henne ljlig genom sin blyghet, och  andra
sidan hade han svrt fr att strama sig upp till en tilltagsenhet som
var hans natur emot--och som kunde skrmma henne tillbaka.

Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande
hllning--d.v.s. just samma position, som hon redan frut bestmt sig
fr att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga hrarne lgrade sig
midt emot hvarandra och att det tvrt emot bdas nskan icke kom till
ngot sammandrabbande.

En stund fre den bestmda mtestiden marscherade William hn emot
villan, i hvilken gamla tanten bodde med sina bda niecer. Han gjorde
halt bakom en husknut fr att kunna observera. Han var nyfiken p, om
hon verkligen skulle komma; halfvgs trodde han nstan att hon skulle
uteblifva. Han knde sig underlig till mods, men gaf sig icke tid till
att reflektera fver sin sinnesstmning. Han handlade mera af instinkt
n till flje af ett p frhand fattadt beslut. Utan att han mrkt det
hade ledningstrdarne mellan hans vilja och hans handlingar redan
blifvit afskurna och han drefs nu hnemot henne med en naturmakts
ndvndighet.

Ngra minuter fre half fem kom hon ut p verandan och gick hnemot den
bestmda mtesplatsen; han fljde henne p afstnd och nr hon hunnit
utanfr badanstaltens terrng gick han fram till henne och helsade.

Ar ni der? sade hon blott.

Ja. Jag har fljt efter er.

Hur lnge?

Frn villan der ni bor.

Hvarfr det?

Fr att titta p er naturligtvis!--Uppriktigt sagdt--Jag trodde
knappast att ni skulle komma.

Det ser ni att jag gjorde nd.

De klttrade uppfr bergsknallarne. Ibland, der det var brant, mste han
rcka henne handen och draga henne uppfr. Rrelsen gaf hennes kinder en
smula frg och de stora, grgrna gonen glans. Han sg p henne och fr
frsta gngen for det igenom honom en aning om att han dock kanske nd
var en liten, liten smula frlskad. Detta frekom honom ingalunda
obehagligt. Han trodde icke ett gonblick att denna frlskelse skulle
komma att spela ngon roll i hans lif; men han gladde sig till den stnk
af vemod, som den skulle lemna efter sig nr det hela var frbi. Ett
litet sommarminne att taga fram en och annan gng till vintern, nr han
satt ensam i sitt rum och drmde, medan skymningen fll.

De hade kommit till toppen af den hgsta bergsknallen och slogo sig ner
i en solig klyfta, der marken var kldd med varmt, frtorkadt grs. Han
lade sig med afsigt icke alltfr nra fr att icke skrmma och fr att
bttre kunna iakttaga henne.

N, sade han, hr r ju sknt, inte sant? Och vi ro ensamma och
ingen skall stra oss. Hvad ska' vi s finna p?

Ja, hvad tycker ni?

Jag r helt och hllet till er disposition.

Tack. Men fr tillfllet har jag intet bruk fr er.

De sgo p hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet,
medan de vexlade dessa repliker.

Ska' vi leka--hva? Leka med ord menar jag.--Vill ni det? Ta
sllskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?--Han hll sig nnu
i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en understrm af ngot
annat, som hon hade mycket fint ra fr och genast uppfattade. Nu
kommer det, tnkte hon. Hon svarade icke.

hnej, det r ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker
sommar. S blir man gerna en smula sentimental--inte?

Han flyttade sig ngra tum nrmare--. dock icke mer n att afstndet
emellan dem nnu var ganska respektabelt.--Ska vi vara en smula
sentimentala? sade han hlft p skmt hlft p allvar i det han sg p
henne.

Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.

Aj aj! Det var ett farligt lfte. Tnk om jag tog er p orden.

Ja, hvad d?

Jag kunde t.ex. f lust till att--kyssa er.

Han betraktade henne fortfarande med stor uppmrksamhet fr att se hvad
intryck hans ord skulle gra p henne. Men det syntes icke ringaste
frndring i hennes ansigtsuttryck, icke s mycket som den flyktigaste
rodnad.

Sdant _gr_ man, ifall man trs--att man _talar om det_ bevisar att
man inte vgar, sade hon i det hon mtte hans blick med det strsta
lugn. Han knde sig slagen af anmrkningen och af det ogeneradt ppna
stt, hvarp hon framstllt den.

Ni r en skarpsinnig liten frken, sade han. Och jag brjar nstan
ocks misstnka att ni r en--en ovanligt rlig liten frken.--Jag kunde
ha lust att bli bekant med er.

D fr ni skynda p, fr i morgon reser jag.

Vill ni inte bertta mig ngot om er sjelf?

Nej.

Hvarfr inte.

Hvad skulle det tjena till?

Det skulle roa mig.--

Ja, men inte mig.

N, som ni vill.

Han vnde sina gon ifrn henne, utt fver skren som simmade dernere,
lngt under dem, likt uppstickande toppar af ett drunknadt hgland.
Snedt fver fjorden drog sig en bred, gyllene strm af reflexer frn den
sjunkande solen. Allt glnste och glittrade i detta sista
afskedsskimmer. Frn en lustbt trngde tonerna af ett smktande solo p
b-kornett och som ett aflgset brusande hrdes badgsternas trampande af
och an p badhusbron. Lngst ut mot Kattegat sgs en fiskarbt, stor som
en ms, med en flck af sol p sitt hvita toppsegel.

Der gick en lng stund och det talades icke ett ord. S hrdes med ens
skrapande ljud p hllen och William reste sig hlft, stdd emot
armbgen, och lyssnade. Det flg ett leende fver hans ansigte; han hade
knt igen Pelle Wahlbergs och frken Johnssons rster.

Det tycks vara flere n vi, som ro ute fr att taga afsked med
utsigten, sade han. De sgo hvarandra smleende in i gonen och
lyssnade; stegen nrmade sig och rsterna hrdes tydligare och
tydligare.

Gud hvad hr r vackert! sade Pelle--de tv hade stannat p klinten
alldeles ofvanfr de andras hufvud. Herre Je' om jag kunde mla sder!
Hva'? Vr Herre r en styf karl. Vi andre ' bara stympare.

Hvad frken Johnsson svarade eller om hon fverhufvud taget svarade,
kunde man icke urskilja; hon talade alltid s sakta och besljadt. Men
Pelle trafvade vidare i den tankegng, han kommit in p. Herre Je'!
hvarfr ska' man vara en sdan klpare! Hva'? h, gud, om jag kunde mla
sder--hva?--s skulle vi gifta oss i morgon.

       *       *       *       *       *

Hva? Ville ni inte ha mig, sg?--Det hade med ens kommit ett helt
frndradt tonfall i Pelles rst. Den blef s mjuk och s bjlig.
fvergngen hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan
att tnka sig fr kommit in p mnet, att orden undsluppit honom nstan
mot hans vilja.

Sg ville ni inte det?

Det blef s tyst deruppe och de f minuter som frflto frefllo
pinsamt lnga fr de tv dernedanfr. Hon hade rest sig upp, han stdde
nnu sitt ena bjda kn mot marken och de sgo p hvarandra gripna af en
egendomlig hgtidsstmning blandad med en knsla af skamsenhet, som om
de pltsligt antrffat hvarandra, lyssnande vid en drr, innanfr
hvilken tv menniskor trodde sig i ostrd ro afhandla sitt lifs
heligaste och mest privata angelgenheter.

Men det var ocks ngot annat som grep dem bda, en frnimmelse som
liknade afund, en knsla af fattigdom. De tv deruppe egde ungdomens
omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ngslig tvekan, utan
att p frhand snderplocka sin egen stmning; de tv deruppe egde
ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslshet--de
kunde lska de tv.

Och fr frsta gngen kom det fver de andre, som lekt en sommarlek
under den tysta frutsttningen att bda vara garderade, en leda vid den
tomma och ytliga leken och en lngtan att ge sig hn p godt och ondt,
utan baktanke och utan tvifvel.

Det raspade ter af stfvelklackar mot hllen derofvanfr och stegen
aflgsnade sig.

William hade rest sig upp. Han tyckte att ngot borde sgas, men fann
icke ord. Alla de vanliga sarkasmerna skulle ha fastnat honom i halsen;
och fr sina egne, menskliga knslor hade han intet uttryck.

De gingo tysta nedt, mot badanstalten.

Efter kvllsvarden trffades de ter i menniskostrmmen som bljade af
och an p badhusbryggan. Den gamla mostern satt p sin bnk och de fyra
unge hllo i brjan samman. Det var ngot underligt fver Pelle
Wahlberg: han kunde tiga lnga stunder  rad och nr han talade var hans
ton dmpad och mjuk. Den lilla sextonriga studentkandidaten gick vid
hans sida. Hon var om mjligt nnu mera tyst n eljes; och hon frefll
s blek i mnskenet, men de tv vackra troskyldiga gonen hade ftt ett
djupare uttryck, som om hon fr frsta gngen sett sitt eget lifsde i
ansigtet.

Det brjade glesna p bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal
och lngtade efter sin varma sng, men hade icke hjerta att stra de
unge. De hade nu delat sig som vanligt i tv par.

Mnen stod fver den stora klippan utanfr kallbadhuset och i vikens
svarta vattenspegel dallrade en flod af ldigt silfver. Utefrn
Pelleskret hrdes en gladlynt baryton som sjng dryckesvisan ur Konung
fr en dag.

       *       *       *       *       *

Fljande morgon frvnade William Zimmermann sig sjelf: Han befann sig
vaken, alldeles ljusvaken s pass tidigt som klockan 5. Han brukade
eljes utan anstrngning kunna sofva till klockan 9.

Han prfvade frgfves den gamla metoden att vnda sig om fr att f sig
nnu en liten morgonlur. Han knde, strax p sig att det skulle vara
frgfves. Pltsligt kom det fver honom en alldeles omotiverad
frhoppning att mjligen kunna trffa frken Hagberg redan p denna
tidiga timma. Han intalade sig att hon naturligtvis mste stiga tidigt
upp fr att packa och att hon dervid skerligen skulle knna lngtan att
taga afsked med den frtjusande ramen till deras vackra lilla
sommaridyll; han lyckades lefva sig s fullkomligt in i denna
frestllning att han slutligen var alldeles fvertygad om att han
skulle mta henne.

Han strfvade lnge omkring dernere vid stranden, gick p badhusbron der
hans ensamma steg gfvo eko och knde sig helt frvnad fver att ingen
liten bleksjuk frken syntes till. Den enda lefvande varelse han mtte
var alle-Hare, som kom traskande fver gruset p sina breda tofflor och
med synbar frvning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var
van vid att se p denna tid af dagen.

William beslt sig tillsist fr att g och rifva Pelle upp ur bdden.
Men Pelle--sjusofvaren--var redan utgngen.

En halftimma derefter sg William en skymt af honom; men han var icke
ensam, han hade i sitt sllskap en liten frken i mrkbl resdrgt och
de vandrade tillsammans utt vgen. Han kunde se p deras steg, att de
voro beltna med tillvaron.

       *       *       *       *       *

ngbten lade ut frn land.

Hamnbryggan var som en enda sky af viftande nsdukar; och frn ngarens
reling besvarades afskedshelsningarne med hattar och parasoller. Damerna
stodo med hnderna fulla af blommor, smleende mildt alltunder det de
mnstrade och jemfrde hvarandras afskedsrecetter.

Frken Alma Hagberg var en af dem, som ftt den vackraste skrden;
hennes ansigte var ocks ett enda huldsaligt leende. Hon stod uppe p
fversta dcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrgten
tecknade sig skarpt emot den hvita rkhytten. Vid hennes sida stod den
lilla frken Johnsson, smrt och rank i sin bla paletot, lngt dlare i
figurens linjer och hllning, lngt vackrare med sin djerfva, allvarliga
profil. William tnkte med en anstrykning af bitterhet p, att han
kanske borde ha valt henne till hjeltinnan i sin sommaridyll; den hade
i s fall kanske ftt en mera tillfredsstllande afslutning--ett
verkligt farvl. Han knde en vansinnig hunger efter detta farvl, som
han gtt miste om; och denna otillfredsstllda hunger tog sig uttryck i
bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked n en handtryckning
midt i folkvimlet p ngbtsbryggan. Pelle hade vandrat utt vgen i
sllskap med sin sommarsaga. Han hade skert ftt ett ordentligt afsked,
han!

Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig. Ja, han hade skl
att vifta. William stoppade sin nsduk i fickan; det skulle fan st och
fna lngre.

Gr du med? sade han till Pelle.

Inte nnu!

William gjorde en axelryckning och frskte sig med att se sarkastisk
ut. Han brjade betrakta de kringstende med spefulla blickar.

Frn varmbadhusets veranda viftade badmadamerna med stora badlakan, frn
restaurationsbyggnadens balkon viftade alla serveringsfrknarne med
hvita servietter--tre gardesljtnanter reste med bten i dag--och
utanfr biljarden stod dess fete egare och viftade med markeringstaflans
handduk; det var en sista afskedshelsning till den trognaste stamgsten,
 la guerre-spelaren par excellence, en student frn Upsala, som legat
vid badorten i sex veckor i och fr sin helsas vrdande.

Gr du med nu? frgade William nnu en gng.

Strax.

ngbten hade kommit lngt bort; men nnu viftade en trofast nsduk frn
fversta dcket och s lnge den hll i var Pelle omjlig att rubba.

ndtligen lyckades William f honom med och de vandrade vid hvarandras
sida hnemot badanstalten, utan att sga ett ord.

Hr blir trist nu, utlt sig William slutligen.

Ja, sade Pelle i nedstmd ton. Jag tror jag reser snart.

Du ocks? Hvarthn?

Han smlog hemlighetsfullt.

Till Skne kanske.

Hvad ska' du der att gra?

Pelle fortfor att smle, p ett ovanligt stillsamt stt.

Ah, ingenting just. Kunde ha lust att se provinsen. Har aldrig varit
der. Den ska' vara mycket karakteristisk.

Ja, den r visst mycket karakteristisk, sade William diskret. Du ska'
resa dit och ta grt, Pelle. Du kommer att m tjockt.

Pelle sneglade p honom och tnkte: hvad fan menar han? Hans ton klang
mrkvrdigt irriterad.




TTONDE KAPITLET.


Fr modern hade sommaren varit lng; ett enformigt trampkvarnsarbete,
dag ut och dag in, fr att f tiden att g.

Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig s fast till ett enda
frhllande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje knsla. Detta
enda lifsintresse hade frut varit mannen och s lnge han lefde hade
intet varit fver t deras barn. Nu var fadern och maken dd och den
plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att
intaga. Med den intensitet i alla knslor, som var det centrala i hennes
natur, hade hon omfattat detta frsummade och frfrusna barn; hon gick
s helt upp i sin krlek till honom, att allt annat i verlden var henne
likgiltigt fr s vidt som det icke p ett eller annat stt stod i
relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes
egen blomning frbrukats till nring t hennes eget kraf att lefva och
vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af mhet, hvarmed hon
skte vrna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget
vsen och i detta unga blood hennes sjls oddlighet.

Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullstndig likgiltighet
fr hvar hon befann sig, nr hon nd icke kunde f vistas der han var.
Med sin skarpa instinkt knde hon, att _det_ var ngot som hon mste
frsaka. Det skulle eljes hmna sig p deras frhllande och gra dess
lifsluft kvaf och instngd. Han skulle knna det som ett tryckande band
och slita sig ls.

Men hon hade ocks ett annat skl att icke lemna hufvudstaden. Hon
visste alltfr vl att det var farligt att vara borta. Der kunde hnda
s mycket och den frnvarande har ingen del i hndelsernas gng. Det var
som att slppa trdarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin
intelligens och sitt inflytande till sjelffrsvar i striden fr
tillvaron. Det var att frsumma fatalietiden, att lta chancerna g
frlorade.

William hade sin stllning i tidningen, en stllning som passade honom
och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan trnga
sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tnkt sig en sdan
mjlighet; men frr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade
faran frefunnits och derfr hade hon legat kvar p sin post som en
trogen hund, vaktande sin herres egendom.

Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan gldje n
arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lrt sig lska derfr att
hon knde hur det knt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf
henne tusen sm hemliga vgar att nrma sig honom, gripa fast i hans
intressen, tillkmpa sig hans aktning--och hans tillgifvenhet.

Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, mltidstimmar och
timmar till fysisk frfriskning--det var hennes dag. Det sista
frsummade hon icke. Hon badade och gjorde lnga promenader. Hon satte
sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som
han aldrig skulle behfva skmmas fr att ha under armen och hvars
hllning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.

Bekanta trffade hon icke ofta; de fleste af fglarne hade flugit ut fr
sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gng var herr
Hedstrm. Men denne hedersman, som icke haft rd att lgga sig p
landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det
allra mest muntrande sllskap. Till rga p alla olyckor var han ocks
grsenkling; den lilla frun hade p tredje klass skickats till gstfria
slgtingar i Smland, fr att styrka sig med getmjlk och barrluft.

Ett enda bref hade modern mottagit frn William under sommarens lopp.
Deri underrttades hon--p fyra rader--att han var i Lysekil och mnade
stanna der ngon tid. P nra tv mnader hade han sedan icke ltit hra
af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad brjade oroa
henne.

Men detta var ngot som mste genomkmpas; hon kunde med all sin energi
ingenting gra dervid, denna sommar var en dd punkt i hennes lif som
hon mste frska komma fver. Hon hade ingenting annat att gra n att
vnta och resignera.

Det var dock icke s ltt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen s
snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag
gick efter dag vxte ngesten fram och bredde sig ut p bottnen af
hennes sinne, frgande allt med sin svarta grundton.

Och stndigt skenade hennes fantasi utt samma mrka vg, der den s
ofta krt sig trtt. ter och ter ljd inom henne de tv orden i hvilka
han en gng koncentrerat sin lifsbeknnelse: lam invrtes!

S lg hon ter en afton i slutet af Augusti p sin chslong och vred
sig under den gnagande oron fver sonen och hans framtid; och det var
som sg hon ut fver en dslig hed i mrker och kyla, der intet friskt
skott kunde sl rot, ingen grn planta spira upp. Ett menniskolif, ett
helt menniskolif, s dsligt, s tomt, s mrkt, icke genom yttre
omstndigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif
tillhrde den enda varelse hon hade att lska p jorden. Att se honom
lngsamt och utan motstnd glida utfr och icke ha magt att hejda honom,
hlla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i
hans ron: res dig! spnn alla muskler! arbeta!--men ropet dr p
hennes tunga i knslan af att hon intet frmr. Hans egen vilja r det
enda som kan rdda honom--och han _tror_ icke p viljan. Det var tro han
behfde: tro p den egna anstrngningen, p lyckan, p framtskridandet.
Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att fvervinna dden med--och hon
kunde icke ge honom ett solgrand deraf.

Lam invrtes.

O Gud, om han kunde lska, om han kunde lra sig hlla af ngon! Henne
sjelf kunde han gerna f stta bort,--om det bara fans ngon enda
menniska i verlden, som han hll af. Tomheten, den tomhet hon funnit i
den norska ungdomsboken, det var den som frfrade henne.

Hon hade just samma eftermiddag slutat lsningen af en annan modern
roman. Den var skrifven af en frfattare med andra- eller
tredje-handsbegfning, en af de blinde slafvarne, som lystrat till den
literra parolen, gifven af de store andarne, och som nu traskade
makligt fram p den vg, de brutit. Det fans icke en tanke, som
gnistrade, icke ett enda spr af en individuell begfning, ingenting som
han sjelf ville ha sagdt och som brutit sig under sjlskamp och
fdslovnda fram ur hans eget inre; der fans blott den literra parolen:
den mrka frgen, koketteriet med den stackars arbetaren, som blifvit
de moderna diktarnes Werther, den stndigt mollstmda strngen p deras
harpor; och s till sist det motbjudande galanteriet fr de stackars
frtryckte kvinnorna, som trngt sig fram i literaturen med bortskmda
barns hnsynslshet och fversvmmade den med sin entoniga patetiska
deklamation.

Hon hade sett sig fr mycket om i verlden fr att icke uppfatta det
osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturstrm, som
en enda mktig ande vckt till lif och p hvilken de toma bubblorna nu
flto omkring.

Hvilket osundt och frskrufvadt och medelmttigt intryck hon ftt af den
boken; hon led af att lsa sdant, det var endast elnde och ingen
ljusning. Och fver detta elnde svfvade ingen diktares ande, der
flaxade blott en medelmtta med vingar af tvifvelaktig kthet. Derfr
grep han aldrig in i hjertertterna, som den store anden frmr, der
klingade icke ett skri af smrta igenom, der hrdes blott ett otligt
barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af
ngot sjelfstndigt kndt, endast af en tillrd pessimism, som icke egde
rtter i frfattarens eget hjerta.

Fans det ingen som ville skrifva fr dem, hvilkas lif r tungt och ddt
och som taga i en bok icke fr att f tiden att g blott utan fr att
knna sig muntrade ett gonblick under sitt dagligdags slp.

Om _han_ kunde lra sig skrifva fr dem! Icke spetsfundigt och
frskrufvadt utan friskt och varmt, till gldje fr alla som ha vilja
att vara hederliga och goda.

Och han kunde skrifva fr dem--

Lam invrtes.

Nej, nej! Denna onaturliga kyla mste smltas! Hon skulle, hon mste
vinna honom.

Och sedan hon vunnit honom... Hennes regirighet skulle drifva honom
framt som med nga, hennes energi skulle verka eggande p hans och
spnna hans intellektuella krafter till det yttersta.

Kanske skulle han d skapa det diktarverk, efter hvilket samtiden
lngtade--lyssnande stilla, med terhllen andedrgt.

S lg hon lnge, invaggad i en moders storhetsdrmmar, medan
sommarnattens skymning andades ned fver rummet och svepte allt in i
sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon mrkte det icke.
Febern bultade fr hennes ron och hjertat klappade med tunga hrbara
slag; hon tog en af chslongens kuddar, tryckte den hrdt mot brstet
och bjde hufvudet tillbaka.

Det skulle vara lnlst att g till sngs; hon skulle nd icke kunna
sofva. Hon reste sig upp, tnde sin arbetslampa och satte sig till
skrifbordet, med pennan i hand.

Gardinen var icke rullad ner. Hon sg ut fver den slumrande staden, der
dagens jgtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde
hennes gud--arbetet; en sdan natt skulle hans son komma till
verlden--den vntade terlsaren.

En knsla af andakt grep henne och med darrande hnder brjade hon dyrka
sin gud.

Natten led. Utanfr fnstren brjade de tidigaste fglarnes kvitter att
lta hra sig; och lifvet vaknade efterhand. D lade hon pennan ifrn
sig, tog p sig kappa och hatt och gick ut.

Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brnnheta panna. fver
Skeppsholmen hjde sig i mktigt majestt solens glnsande rda skifva.
Dagen grydde--grydde lngsamt fver stad och land och haf.


Helsingborg den 3 Sept.

Du anser mig troligen fr ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren
borta frn sin mamma utan att lta hra af sig. Sedan jag medgifvit att
du i grund och botten har rtt, kan jag tillgga att jag rtt lnge
umgtts med planen att lta dig veta hvar jag fans, fast det frst nu
blir af.

Fr resten har jag ingenting srskildt att frtlja. Det bara kommer p
mig en lust--en stmning; och jag har mot vanan energi nog att stta mig
till skrifbordet. Eljes r det alltid s, att s lnge stmningen vara,
gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita
den i stycken. Det r fr resten synd; det r slseri med andens medel.
Som t.ex. nr man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet brnner
och ur hjernan myllrar tanke p tanke fram. Man borde tnda ljus, f tag
i pennan och skrifva det ner allt. S rik jag vore, om jag gjort det!

N--kanske det i alla fall dock inte gr helt och hllet frloradt--men
_formen_, den vackra, luftiga formen terkommer aldrig precist sdan,
som den var. Det kostar tminstone mycken andlig fdslovnda nr den
skall till verlden nsta gng.--Jag har varit hr i fjorton dar. Jag
reste egentligen hit fr att trffa en menniska, jag tyckte om. Det var
fr resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade
ftt reda p att hon skulle hit. N, hon var ocks i sta'n, men vi
rkades inte--naturligtvis. Jag trstar mig med Pelle Wahlbergs
frskran att Skne r en snobbig provins. Jag r inte alldeles
fverens med honom i det, men man ska' ju nd se sitt fdernesland; och
jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.

Fr resten har jag i ngon tid varit frlskad i en rst. Dess egarinna
bodde i rummet nst intill mitt hr p hotellet--bodde ensam och var
lungsiktig; det r allt hvad jag visste och vet om henne. Nu r hon
rest--jag anar inte hvarthn.

Men jag knde det s tomt och trist den kvllen d jag kom hem och
mrkte att hon var borta. Frst sg jag att hennes namn var utstruket
frn svarta taflan--det hgg till i brstet p mig--sen mrkte jag
tystnaden derinne och knde ensamheten s ondligt tung.

Jag anar inte hur hon sg ut, jag r nstan sker p att hon var ful och
gick snedt p skorna. Men hennes rst hade en fin, mjuk ton och hennes
skratt var nervst men melodiskt. Jag r sker p att hon var
hysterisk--var en af de tusen, som frbrnna. Man anade det d man
hrde de febrila skiftningarne af hennes ngot tunna men smidiga stmma,
de snabba, omotiverade fvergngarne frn sentimentalitet till munterhet
och tvrtom. Hon hade ingen att tala med annat n stderskan--det gjorde
ett s fattigt och fvergifvet intryck att hra henne tala med denna
gs, tala allvar, frstr du, med hjertat p lpparne; jag satt och
nskade att hon ville skicka bud in efter mig.--Hon var naiv, flickan,
och det var ngot af friskhet i hennes naivet. Men frst och sist var
det hennes rst: som glas, frstr du, men smidigt och bjligt; och
hennes dialekt--den klingade som ett helt annat sprk n den vidriga
sknska, som jag annars hr talas omkring mig. Hon var bestmdt frn
Srmland.--

En sdan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar
mig att den r sann? hnej. Men det r ljuft att drmma sa' de gamle
idealisterna!

N, hvad var det jag skulle sga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit
lyrik, som jag skickar dig. fverantvarda den t bladet och lemna min
adress p kontoret, att mynt gonblickligen m tillstllas mig. Jag vet
nemligen inte om jag har s pass mycket kvar att det rcker att komma
hrifrn med.

Iden fick jag p nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis
frlskad i. Det r mrkvrdigt hur ltt jag har fr att bli frlskad,
nu. Det r som om jag traskade rundt med hjertat i nfven, beredd att
rcka det ut till hvem som vill ha det. Det kns som _mste_ jag ge det
bort; rent omjligt att slippa!

Jag reste hit fr det jag trodde mig vara frlskad (smtt!) i en; p
bten blir jag kr i en annan; nr jag kommer hit frlskar jag mig i en
rst--hvilket dock icke hindrar mig att som en fne g rundt och titta
efter den frsta, som jag egentligen reste hit fr att trffa--och nynna
fr mig sjelf, med rrande knsla:

    Wo bist Du! Wo bist du!!
    Me--ein geliebtes--Kind!!!

Nr jag vl kommer till ro i Stockholm igen mnar jag hugga i och gno.

Farvl och au revoir!

_William_.


Modern lste brefvet om och omigen. Det hade en sdan klang af friskhet.
Det var s olikt honom sdan hon knde honom personligen. Hr var ungdom
i detta--det var icke den vanliga steriliteten, reservationen,
hopplsheten. Skulle han verkligen--? Hon mste stryka sig lugnande med
handen upp och ner p venstra sidan af brstet; det var som om
fverraskningens gldje skulle kvfva henne annars.

En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin stora
bok; hon hade blifvit sin vana trogen:

Frlt mig alla nykterhetens gudar; frlt mig gamla bok, som bevittnar
alla mina drskaper och frlt mig du--frfattare--att jag spiller min
tid p att skrifva af, hvad jag kunde f lsa i tryck. Men jag kan icke
vnta. Jag knner ett ursinnigt begr att f r om denna bit, att f
lsa om den s ofta jag vill, sluta mina gon och lyssna till dess
smekande klang. Ha gudar! s skrifver man icke utan att ha mjligheter
att bli konstnr. Jag r icke blind fr felen. Inledningen r fr lng
och fr tung; den verkar anstrngd och man _ser_ anstrngningen. Och det
om Irland r fr skrikande i frgen.--Det r sjelfva stmningen som r
tergifven med msterskap.

    LYRIK

    af

    WILLIAM ZIMMERMANN.

Under tunga, stnande suckar frrttar maskinen sitt hrda arbete.

n lter det som ett fver frmgan lastadt djurs pustande, trtt och
anstrngdt; n frtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett
jttelikt vidunder kmpat sin smrtsamma ddskamp dernere.

Genom maskinrummets ppna fnster ser man den blankpolerade stlaxeln
svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de
rda skoflarne--stora, blodade tnder i ett rofdjurs gap. Vattnet
skummar hvitt der de snkas; och lngt sedan ngbten gtt frbi, kokar
det och sjuder i en lng, strimma, hvit som mjlk, lik vintergatan en
frostklar natt, men med en drmfin nyans i grnt.

Himlen r gr i frgen och hnger lgt. Mrka skyar jaga hvarandra i
feberaktig strid fr tillvaron: lefvande vsen, vexlande former. De
slitas i sr och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring
masttopparne, trasas snder i flakor och svinna hn i luften.

sterut hjer sig Hallands kust terrassformigt i bljande linier; de
nrmaste klipporna rda och gr, med alla granitens schatteringar af
mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare nda
till de hgstaj afsatserna, som lysa himmelsbl mot den gra himlen.

Vesterut ligger hafvet ppet. Derborta har ovdret koncentrerat sig i en
tjock, grumligt violett molnvgg, som kantar horisonten. Bakom dess
tunga draperi str solen och glder. Man sknjer den som en svag
skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mrka
vattenytan som ett nstan omrkligt skimmer.

Hga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; tv
trsoldater med runda, svarfvade kroppar och sm hufvud, i hvilka gonen
lysa rda om ntterna.

Fyra msar flja ngbten. Upp och ner hja och snka de sig. n i
vattenytan, n ett stycke till vders speja de med skarpa gon ner i
det skummande klvattnet. Och s ofta de skymta ngot tbart dernere,
kasta de sig hastigt nedt i zigzag, skrande luften med sina
lieformiga vingar. Ett gonblick flaxa de i vgytan; s svinga de ter
upp och fortstta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga
vingslag.

Passagerarne rra sig om hvarandra p akterdck, alla vl ombonade, ty
blsten r skarp och r. Endast en sextonrig gentleman br sin rock p
axeln. Skakande af kld, exponerar han sin outvecklade figur och sin
splitter nya vinterkostym fr en ung frken, som sitter p soffan,
blfrusen och intressant.

Jag betraktar den unge mannen nrmare. Hyn br vara vacker, nr
kroppsvrmen r normal. Dragen ro fina och han ser frisk ut.

nda sedan klockan tta, d han steg ombord, har han varit ifrigt
upptagen af att rka stora cigarrer. Nr det budades till middag, sg
han frlgen ut, i matsalen fans han icke, men nr jag kom p dck igen,
stod han der lutad mot relingen, med en nytnd cigarr i munnen och
blickade drmmande ut i regndiset.

Ett romantiskt temperament synbarligen.

Han str och njuter af att vara fattig och ndgas frsaka. Hade han haft
pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu knner han
sig stolt och del vid sin tvungna frsakelse. Han r den missknde
hjelten i en vacker berttelse.

Hjeltinnan kommer just uppfr trapporna. Hon r rik och har rd att ta.
Det r det, som gr _henne_ intressant.

Och s r hon mrk och minner om sdern, fantasiens och drmmarnes
soliga sder. Och hon ser utlndsk ut i sin resmssa af siden. Hon
minner om den vida verlden, den skna, hrliga verlden med dess vinkande
fventyr och dess lockande mjligheter--den oknda verlden, dit barnets
och ynglingens hela lngtan str.

Han kan icke dlja sin beundran. Hans blickar hnga fast vid hennes
ansigte och det r fr hennes skull, han gr s illa t cigarrerna.

Jag vnder mig om och ler--ett fverlgset, blaseradt lje. Hur han
drmmer nu, fint och skrt. Han r just i de ren.

Man har lrt honom tro p krleken--ett mystiskt ord, som genom sin
blotta klang stter hans nerver i dallring. Han gr i stndig feber. Han
kan icke se en kvinna som r ung, utan att frga sig sjelf: r det
henne, jag skall komma att lska? Hvarje minut knner han sig andligen
p pulsen, och minsta frlupna knslostmning fyller hans hjerta med
underliga aningar och kommer det att sl med frdubblade slag.

Krleken r stor och imponerande; den hjer, den frdlar. Den gr
uslingen del, stackaren modig och den svage stark.

Krleken r en mktig lidelse. Den varar fver lifvets grns, den r
starkare n dden. Den kan flamma upp i lgande passion och r d
sublim. Men dess hgsta form r dock den, som kan allt frsaka.

Den hga krleken r sjlens prerogativ.

Den hga krleken r osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de ra
drifterna. Yttrar den sig i lngtan att ega--o, d r den icke ren!--

Dumma, dumma pojke--visste du hur enkelt lifvet vore, om du kunde, om du
tordes lefva det p egen risk!--

Vdret blir allt vrre och vrre. Vinden sveper kring masterna, bljorna
vxa derute. Hr och livar skymtas skumhljda toppar, som glnsa fram i
de dunkla vattenmassorna likt spridda flockar af hvita gss, lefvande,
snabbt simmande, oroligt dykande.

Molnen p himlen snka sig alltmer; form och konturer frsvinna, allt
flyter samman till en tjock, fuktdrypande, mrkgr filt, som spnner sig
lgt fver hafvet. Nidingarnes tvillingbk svinner akterfver i diset.
Kustens vgiga klipplinje grnar mer och mer, suddas ut och frtonar.

Frdckspassagerarne sitta p balar och lrar, krypande ttt tillsammans
som en skock fr i ovder.

P akterdck promenera tv herrar af och an, balanserande sina kroppar
efter btens slingringar. De frige ha svept sig i tjocka ytterplagg och
tyckas mta ovdret med hoppls undergifvenhet.

Den unge gentlemannen har dragit sin fverrock p. Den r gammal och
omodern; han lider deraf. Cigarren r slckt. Han ser melankolisk ut.

Med stora troskyldiga gon betraktar han sin romanhjeltinna, Det r som
om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville frkunna hans ungdomliga
frtjusning, hans naiva beundran.

terigen mste jag vnda mig bort fr att dlja ett litet smil, som
ovilkorligen kommer mig p lpparne.

Jag betraktar den unga flickan. Hon r icke vacker, men s behaglig att
se p.

En spd, outvecklad figur, en smula lng i lifvet och ingalunda
harmonisk. Ett smalt ansigte; gon glnsande mrkbruna som polerad
valnt.--Nsan r fr stor, absolut fr stor enligt strnga
sknhetsmtt, munnen kanske ocks fr liten. Men det passar godt i
stycke och man skulle icke ha hjerta att nska det annorlunda.

Hennes resmssa af mrkt siden ligger slt utmed hret, som r
uppkammadt i nacken och tydligen icke rikt, ty man sknjer genom tyget
de fina konturerna af hennes bakhufvud. Men under skrmen bljar det
fram i ltta hvirflar, glnsande svart.

Kring halsen har hon virat en spetsschal af samma frg som hret.
Luftigt och mjukt ligger den fver skuldrorna. Och som hon sitter der
hopkrupen i kylan, r det som sg man ett blekt frfruset ansigte titta
fram ur ett moln af rk.

Hon r icke vacker. Men det fins i dessa barnsliga drag ngot
obeskrifligt tjusande, ngot hjelplst lockande, som gr hjertat vekt.
Och denna outvecklade figur--den r som knoppen af en obekant blomma,
den eger det okndas sllsamma, spnnande retelse. Man vet icke hvad den
br inom sig; man vill s gerna drmma sig mjligheterna rika och
fulla.

Jag knner hennes namn. Det str graveradt i plten p kappscken; och
jag sg det dessutom i morgse p hotellets tafla: miss Bowen frn
Irland.

Hon reser i sllskap med en ldre dam. Hon reser synbarligen fr sitt
njes skull.--Hon r sledes rik. Mhnda dotter till en af vampyrerna,
som suga hennes hemlands must, medan folket frtvinar i hjelpns nd.

Jag sluter gonen. Jag vill icke se henne.--Regnet smattrar i droppar
fver segeldukstaket. Vinden sjunger sin melankoliska hstsng i
tacklet, skutan krnger fr sjarne, n t ena sidan, n t den
andra--vaggar makligt sin tunga kropp af och an p bljorna.

Min reskappa r tjock och mjuk. Jag tycker mig sitta i ett varmt rum,
mekaniskt gungande stolen fram och ter.

Der ligger hennes land framfr mig: en hrlig natur.

Saftigt glnsande grna ngar.

Skogar, skiftande i tusen fina nyanser, frn mrkaste barrgrnt som gr
fver i svart, nda till det nyutsprungna bjrklfvets ltta, luftiga
ton, deri klorofyllet mera anas n sknjes.

Flten st gula och skina i solljuset. En svag flkt stryker fram fver
de mognande axens toppar, som en ltt skugga fver en himmel af idel
klarhet.

Blanka sjar. fver dem ligger luften och sklfver i sommarhettan. I
dem speglar sig rymden bl och djup som ett ondligt ga med smrta i
blicken, stirrande ut i verldsalltet.

En hrlig natur. En vacker ram till en tafla af grnslst elnde.

I de lga smutsiga jordhlorna, der luften r osund och frn, der den
maktlsa fattigdomen frgfves kmpar mot sjukdomar och elnde--der
lefva landets innebyggare sitt lif, medan frmmande menniskor p
utlndsk botten frslsa de rikedomar, som hopa sig allt strre hos dem,
ju mera irlndarnes nd vxer.

Men lnge har det hrts ett doft knot. Och det skall komma en tid, d
hatet bryter frdmningarne och vldet tager det man nyss bad om i
rttvisans namn. Och kanske skall mordengeln--

Ett ltt skri! Det hgg till i brstet.

Jag ser upp. Ah--det var ju blott en inbillning.

Bten hade gjort en svr fverhalning och den lilla missen hade blifvit
skrmd. Nu kryper hon ter samman med ett litet smleende fver sig
sjelf.

Hvad r det hos denna flicka som gr, att jag icke kan lta bli att
betrakta henne. Hon _r_ icke vacker; jag upprepar det nstan
krampaktigt fr mig sjelf. Och nd kan jag icke slita min blick frn
detta bleka, smala, frfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af
rk.

En bild af hsten, synes hon mig. Jag lskar hsten.

r det vdret, r det naturens melankoli, som terverkar inom mig, som
kommer mig att bli vek som ett barn?

Jag vill icke ryckas med af denna vekhet, jag vill icke ge mig hn i
stmningen, som kvller fram i mitt inre. Jag r den nyktra
uppfattningens man. Jag kan dissekera upp knslorna, jag r van att ska
de fysiska lagarne, som tvinga dem fram.

Och nd knner jag ngot ljumt och mjukt fdas inom mig. Det r som
stege det allt hgre i brstet en vrflod af varma bljor, som sl
tillsammans fver mitt hjerta, lngsamt stigande och sjunkande, i lnga,
smekande dyningar. Det r som knde jag makten af en underlig magnetisk
strm, som droge mig till henne; och jag sitter frsjunken i vllusten
af denna frnimmelse och njuter den med slutna gon, med en sextonrig
ungms nyvaknade tr--omedveten och bfvande. Den r som en doft i
vinden, man vet icke hvad den r; den r som en melodi i luften, man
vet icke hvarifrn den kommer. Man frgar icke derefter; man sluter
gonen och njuter.

Det r all barnsagornas romantik, som lefvor upp. Det r allt
knslopjunk, jag hnat och grinat till dds, som nu reser sig. Och jag
kan icke hna; jag ger mig hn. Jag sitter med slutna gon och drmmer.

Vackra drmmar--svfvande fver en botten af tillbakatrngdt tvifvel,
fylla de ett par sekunder med en stmning af lycka.

Lilla bleka, frfrusna, barn, jag lskar dig. lskar dig ngra korta
minuter, s lnge stmningen varar, fint och vackert som ett barn, utan
tanke p att ega dig, utan att knna dig.

Jag vill icke ega dig, vill icke lra dig att knna. Ty i samma
gonblick skulle allt det lockande hos dig frsvinna. Du skulle vara, du
som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gr mig inga
illusioner.

Det r ocks icke dig, jag lskar; det r min egen fantasis skapelse,
som antagit din gestalt och dina drag. Det r barnets naiva tro p
sagans frtrollade prinsessa, det r all min ungdoms lngtan, som
koncentrerat sig i din bild. Du r diktens overkliga kvinnoideal; jag
vill icke rra dig med mina hnder, att du icke m frsvinna i luften.

Jag vill blott sitta stilla och betrakta, medan fantasien spinner sina
spelande dagrar omkring dig: diktar om outvecklade mjligheter, som bara
vnta p sol fr att sl ut i blom; om gryende sknhet, om mod och
lefnadslust, om tankar som blinka och knslor som flmta p
djupet--varma knslor, friska, spnstiga, blodfulla--

Jag lgger handen p ditt brst och knner hur hjertat slr, jag
stryker min kind mot den svarta, krusiga rkhvirfveln p din panna, jag
lutar mig ner och mter den frskrmda blicken under dina hgt bgade
bryn--

Jag vaknade upp och mrkte, att man betraktade mig.

Min uppsyn mtte ha varit mer n lofligt naiv, ty gentlemannen med
cigarrerna sg ut som anade han en medtflare; och midt emot mig stod en
gammal skeptisk herre och log.

Mitt eget ironiska smil!

       *       *       *       *       *

Lnge efter det hon slutat skrifva satt hon kvar vid bordet och stirrade
ut genom fnstren med pennan i hand. Det lg ett uttryck af stilla
gldje fver hennes drag.

Fr henne var det icke som fr andra: endast en ungdomlig stmning
kastad ner p papperet, fixerad med stilens konst. Fr henne var det s
ondligt mycket mer. Det betydde ett genombrott af menskliga knslor i
ett frfruset sinne; det betydde vren som ndtligen kom med spirande
skott och sjudande saf och gaf lfte om en sommar med vxtlighet och
grda. Det betydde fr henne sjelf frigrelsen frn en stndigt
tryckande nget--det betydde rddningen fr hennes barn!

Hon doppade ter pennan och tillade:

Vnta, hvad r den lik? Rosor som icke slagit ut, men som ppnat
knoppen, s att man kan fnga en skymt af deras svala, rdare blad
dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, nr
man nnu icke ftt gonen p dem.--Eller hvad man erfar, nr man efter
en lng instngning ser skogen grn.




NIONDE KAPITLET.


I medio af september kom William tillbaka till Stockholm.

Han hade icke skrifvit ngot om nr han mnade intrffa och modern blef
derfr helt fverraskad d hon en dag sg honom trda in vid vanlig tid,
strax efter middagen. Han sg frisk ut, och det hade kommit ngot
raskare i hans stt; sommaren hade synbarligen gjort honom godt.

Hon satt och betraktade honom med sina bruna gon glnsande af
tillgifvenhet; hon fljde hvarje hans rrelse och min, lyssnade till
hvarje hans ord, allt med en knsla af gldje som fr gonblicket fyllde
henne helt.

Tack fr ditt bref, sade hon. Det gjorde mig s glad.

Han svarade ingenting; det sg nstan ut som om han knde ett visst
obehag fver att bli pmint om sin ppenhjertighet.

En stund efter brjade han tala om Pelle Wahlberg och hans frlofning.

Modern lg och vntade att han skulle tala om sig sjelf; men d han
tydligen med afsigt undvek det ville hon icke frga.--

Efterhand gled deras hvardagslif in i sin vanliga strmfra; han kom
nstan regelbundet hvarje dag efter middagen och stannade en eller ett
par timmar hos henne. De fljdes t p teatrarne och de superade eftert
i gropen, i sllskap med Pelle Wahlberg eller ngon annan af Williams
vnner. De frhoppningar modern hyst efter mottagandet af hans bref och
i brjan strax efter det han kommit hem om ett innerligare frhllande
mellan henne och sonen hade icke realiserats. Han var god och vnlig i
sitt stt, men innerst inne i hans vsen satt nnu det ngsligt skygga
_noli me tangere_, som gjorde att hennes bundna mhet icke frmdde
frigra sig.

Han hade genom sin reserverade kyla redan frn frsta gonblicket
ptvingat henne en roll, som var hennes natur emot. Han hade tryckt ner
hvarje yttring af hennes lidelsefulla hftighet i godt och ondt under
tyngden af sin egen stelnade knslolshet. Nr han en enda gng sttt
ansigte mot ansigte med ett utbrott af hennes mrka, koleriska
temperament hade han stirrat p henne med en hpenhet som var hon en
kvinna han icke knde.

Hon plgades af det falska i deras frhllande, men kunde nu icke kasta
sin mask. Han skulle d ter stirra p henne lika frmmande, han skulle
tro att hvarje yttring af knsla var en snara med hvilken hon ville
binda honom; och snigeln skulle draga sig tillbaka i sitt skal.

Detta gjorde henne s mycket mer ondt som hon efterhand hade kommit till
den sigten, att sonen skulle varit lttare att locka fram ifall hon
strax haft mod att handla i enlighet med sin instinkt och mtt honom med
sitt vsens hela vrme och mhet. Han skulle ha ryckt till vid frsta
berringen men han skulle slutligen ha insett, att detta var det enda
naturliga sdan hon nu en gng var. I stllet hade hon sjelf krympt ihop
fr hans ovnlighet; hon hade spelat sin roll s lnge att han vant sig
vid den och om hon nu pltsligt lade den af skulle han anse det som
frstllning och stta henne tillbaka.

Hon mste se tiden an, flja hur hans lif utvecklade sig, vnta och
hoppas.

William hade hyrt sig ett par rum vid Drottninggatan, han hade tertagit
sin plats som teateranmlare vid bladet och till och med under de frsta
dagarne haft energi nog att stta sig ned och skrifva ett litet
enaktsskdespel, till hvilket han ftt iden under sin resa. Han hade
inlemnat det till de kongl. teatrarne och det hade antagits till
spelning. Modern anade ingenting om det frr n hon en dag sg notisen i
tidningen.

Hon blef glad, men under gldjen skorrade en annan stmning igenom,
ngot af den bitterhet man knner vid en ofrtjent sidosttelse. Hans
inbundenhet srade henne nstan som en frolmpning. Hvad hade varit
naturligare n att han berttat detta fr henne, sin mor.

Herr Hedstrm, som kom upp p en liten visit samma frmiddag, var lika
frvnad fver nyheten som hon sjelf. Han hade icke heller anat
ngonting, och detta var till icke ringa trst fr modern, som i sitt
stilla sinne ansg Hedstrm fr sin farligaste rival, s farlig att det
fans gonblick d hon till och med knde vissa symptomer af svartsjuka
gentemot honom.

Efter middagen kom William som vanligt och slog sig ner med sina
cigaretter p sin favoritplats, den bekvma lnstolen i hrnet vid
kaminen.

N, du har ju ftt en pjes antagen vid dramatiskan, sade modern.
Gratulerar!

Tack.

Jag sg det i tidningen i morgse. Sedan kom herr Hedstrm hrupp p
frmiddagen. Han var mycket frvnad.

fver att de spela annat n tyska farcer?

Nej, fver att du ingenting nmt om pjesen.

Han smlog.

Det var ocks n'nting att tala om.

Nr skref du den? frgade modern.

Strax jag kom upp. Det r bara skrp.

Hur lnge hll du p med den?

Ah, ett par dar. Tre eller fyra.--Du r ju en riktig stor-inqvisitor.

Ja, naturligtvis! skrattade hon. Fr det jag gr dig ett par frgor
nr du aldrig sjelf berttar ngonting.

Jag visste inte att det der kunde intressera dig. Och fr resten,
tillade han med en axelryckning --det r s smaktigt att tala om sig
sjelf.

Och s frvnar det dig nd att man ngongng fr lust att vara
'stor-inqvisitor'.

Ja. Jag har verkligen s svrt fr att tro, att det kan intressera
andra, hvad jag finner p.

Generar det dig om jag fortfar med min inqvisiton en stund?

hnej. G p du bara.

N. Hvad finner du p nu?

Rker cigaretter.

Tack. Hvad arbetar du p nr du r hemma--efter man skall uttrycka sig
s korrekt.

Ingenting. Jo, jag skrifver teaterrecensioner ibland. Och lser bcker
ibland. Ocks inhemsk sknliteratur ibland, nr jag ska anmla. Men
_det_ r drygt.

Att lsa eller anmla?

Bda delarne; men det frsta i synnerhet.

Hans ton, som hittills varit ltt sarkastisk fick med ens en anstrykning
af fullaste allvar:

Ju mer jag lser dess mindre lust fr jag till att sjelf gra
ngonting.

Hur kan det komma sig?

Jag ser hur trkigt det r; och det pinar mig. Sdant vill jag inte
skrifva.

Det lyste upp af gldje i moderns bruna gon. Det var ju hennes egna
tankar, som fingo ord.

S skrif ngot annat d, sade hon sakta.

Han smlog.

Ngot annat--ja. Det r ltt att sga! Men hvad? Vi ro midt i en
literr fvergngsperiod. Det nya, som brt sig fram i literaturen fr
ett tiotal r sedan och som d var berttigadt derfr att det var en ny
lnk i utvecklingens kedja, har nu vunnit hfd och blifvit till en dogm
som ligger tryckande och hmmande fver diktningen i Norden. Under dess
hgn skjuta de sm frmgorna som svampar ur jorden och lefva en
parasittillvaro p de frgor och problem, som banbrytarne fr tio r
sedan stllde fram. Se bara p bckerna, som komma ut hrhemma!
Realistiskt handtverksarbete! Respektabelt--gu'bevars--satt ihop efter
recept--trkigt, s ingen gitter lsa det. Hvem gitter hra Noras
afkomma i elfte led deklamera? Nr jag hr fraserna idislas om att
kvinnan r frtryckt cklar det mig bara. Och jag kan inte lngre bli
sentimental fver den stackars arbetaren. Jag har ocks svultit i mina
dar; det r inte alls farligt. Och duger man till ngot fr man alltid
mat till sist. Jag vill skrifva en roman om den stackars
grosshandlaren, som dog i sina bsta r af fettbildning kring hjertat,
derfr att han tit fr godt och druckit fr mycket. Han r ocks en
tragisk figur. Han fljde bara sina drifter, naturen hade inte gett
honom hjerna nog att hlla igen och han led martyrdden fr sin aptit.
Det r inte bara arbetaren, som r tragisk. Vi ro alla tragiska, fr vi
ska' alla d.

Han hade hetsat upp sig sjelf medan han talade och orden fljde till
sist efter hvarandra i feberaktig hast. Nr han framslungat sin sista
paradox kunde modern hra p tonfallet hur han riktigt njt af att ha
funnit ngot som han trodde att hon skulle finna mycket barockt. Han
visste ju icke att grundtanken i hvad han sagt var densamma som hon
sjelf tnkt s ofta frut.

Du har nog rtt, sade hon blott. Det ligger ngot frkrympt fver vr
unga literatur. Det fattas sol--kan du inte ge oss den?

Han skrattade till men i sjelfva skrattet lg ngonting annat, som
skymtade igenom och hans rst, som skulle vara skmtsam och ltt
sarkastisk blef klangls och osker d han svarade:

Osvald ge mig solen! Nej, det gr inte. Men solen kommer vl en gng,
frr eller senare. Under tiden ska' jag skrifva teaterrecensioner och
tidningsartiklar. Jag ska' vrida nacken af tanken p att gra ett
dugtigt arbete. Det r s trist att alltid knna sig g hafvande, och
nd aldrig kunna fda.

Der var det igen, missmodet, som hon inbillat sig att sommaren jagat
bort; der smg det nu ter fram.

Och din pjes, som du ftt antagen till spelning, sade hon i en ton som
hon skte gra s uppmuntrande som mjligt.

Min pjes? svarade han fraktfullt med en ryckning p axlarne. Gyckel!
Gyckel fr parkett. En liten Backfisch som rcker ut tungan t publiken.
Det r alltsammans.--

En dag i oktober, d William kom upp p redaktionskontoret lg der ett
lokalbref till honom. Han ppnade det och lste underskriften: A.
Hagberg, stod der. I frsta gonblicket kunde han icke f klart fr sig
hvem denne herr Hagberg var; men i nsta sekund knde han som ett ryck i
brstet: det var hon.

Hon skref att hon kommit upp till Stockholm fr att konsultera en
lkare. Nr det var gjordt hade hon placerat mostern hemma p hotellet
och sjelf gtt ut att drifva i skymningen. Hon hade knt sig s belten,
hon hade, ensam, druckit chocolad p ett kaf vid Regeringsgatan och
slutligen hn emot ttatiden funnit sig sjelf g hvisslande p Gustaf
Adolfs torg. Nu satt hon hemma p hotellet i sitt skna soffhrn och
rkte en liten egyptisk cigarett och d hade det fallit henne in att
skrifva till herr Zimmermann, att han dock mtte veta att hon varit i
staden.

William kom icke hem den frmiddagen. Han begagnade den till att
genomleta en mngd hotell, g i Kungstrdgrden, p Norrbro, fverallt
der man hoppas kunna trffa ngon, man sker. Till sist gick han och t
middag till hlften frargad till hlften glad fver brefvet. Bara det,
att hon kommit p den iden att skrifva bevisade ju...

Han hade nstan glmt sin lilla sommaridyll d detta bref kom och vckte
minnet till lif igen. Det hade kommit s mycket emellan: Hedvig,
Isabella och Louise--han hade glidit in i de gamla frhllandena och
hufvudstadslifvet hade slagit sina bljor samman omkring honom. Nu knde
han ter, midt i detta dagligdags lif, stmningen frn i sommar klinga
igenom, som en svag melodi lyftande sig ensam frn bakgrunden af det
entoniga bruset.

Fljande dag sg han i en tidning mosterns namn bland anmlde resande p
ett af hotellen. Han gick dit men damerna hade just aftonen frut
tervndt till Skne.

Nr han kom hem frn sin misslyckade upptcktsresa satte han sig att
besvara brefvet:


Stockholm den 23 oktober.

Frken Alma Hagberg.

Ni r mig en fin liten frken!

Om jag inte visste att ni i grund och botten r lika frargad p er
sjlf, som jag r det, s ville tonen i mitt bref bli nnu mer
frebrende. Men nu ska' hr bara skymta mellan raderna en mild och
dmpad melankoli fver att ni snoppat en arbetsdag frn mig.

Jag tillbragte lrdagen p klappjagt efter delt vildt. Jag genomsnokade
alla hotell i nrheten af Gustaf Adolfs torg; men ingenstans hade man
sett den der lilla frken, som jag ville ha reda p. I hotell Germania
sg det lofvande ut i begynnelsen. Der bodde en sknsk frken med sin
tant--namnen kunde portieren inte erinra sig. Hur ser hon ut--flickan?
Ljus eller mrk?--Ljus. (Bien!)

--Liten--(n ja!) mager--(!?!)--medellders--(jag lomade af).

P Rosenbad fans en enslig Malmfrken, som hette Haglund. Jag bad att
f se p henne men det kunde inte lta sig gra, mente man. Hon var fr
rsten mrk, sa' man. Jag gnodde vidare.--

Sm frknar som komma till stora stder ska' inte begra att man ska'
vara s frlskad i dem att man utan vidare adressangifvelse anar hvar
de hlla hus. I stllet fr att sitta och skrifva sprang jag omkring i
Kungstrdgrden och p Norrbro och tittade p smfrknar. Jag frstrde
min middag med att dricka chokolad hos Bergs och jag rkte tio sm
cigarrer af idel nervositet. P kvllen gick jag i dramatiskan och
tittade p smfrknar; men allt frgfves.

Sm frknar som komma till Stockholm och mna bli ngra dar ska' inte g
och hoppas mta sina vnner p gatan. _Sm frknar_ ska' ta stadsbud och
skrifva ett par ord p en lapp och skicka upp p redaktionen och f
adress och s vidare, gonblickligen.

Och s: Jag sitter uppe p ett hotell... Kunde ni d inte s vl ha
skrifvit jag sitter uppe p hotell... och s namnet, hotellets namn, i
det sunda frnuftets och den okvinliga logikens namn!--

Och vill ni nu hra ngot om min pjes--nr den skall spelas o. s. v.,
som ni s spirituelt uttrycker det--s stt er ner och lt mig veta
ngot nrmare om ert uppehll i Stockholm, hur mnga gnger ni omedvetet
passerade mina fnster (p hger hand nr man gr Fredsgatan uppt) och
annat smtt och godt som kan ha psykologiskt och sjlspatologiskt
intresse fr er vn

William Zimmermann.


Efter en veckas tid fick han svar, ett temligen intetsgande litet bref,
skrifvet med en slarfvig, karaktersls stil, i sneda rader. Hon
berttade att hon varit p bal kvllen frut och deraf knde sig s sl,
att hon icke kunde taga sig annat fr n skrifva till herr Zimmermann.
Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade ter
historien om att hon gtt och hvisslat p Gustaf Adolfs torg, hvilket
hon tycktes anse fr en stor hjeltedat. Hon frskte alltigenom att
ansl samma ton af nonchalans, som han sjelf i sitt bref, men hennes
brist p herravlde fver formen gjorde att det icke lyckades.

William lste det med ett litet smleende. Men han hade alltfr stor
lust att odla bekantskapen fr att icke hlla korrespondensen uppe. Han
satte sig strax till skrifbordet och svarade:


Stockholm den 4 november.

Frken Alma Hagberg.

Jag har inte varit p bal men knner mig nd sl och tom.--Sdant kan
hnda den bste, sa' lngholmaren; det har hndt mig. Jag har skrifvit
ett par timmar p en artikel, men nu vill det inte g lngre; och
klockan r inte mer n tre, det r fr tidigt att ta middag.

Detta inte som frklaring fver att jag i det hela taget skrifver till
er. Det hade jag gjort i alla hndelser. Jag har lust att bli bekant med
er. Jag tror inte att ni r ngon ovanligt begfvad liten
frken--tminstone inte mer n att jag vet det r en illusion. Men att
se kampen frn er sida att hlla den illusionen vid makt r psykologiskt
intressant--och allt detta r osanning liksom alla sanningar ro det
nufrtiden. Drfr ska' ni inte bli frnrmad.

Ert bref var inte mycket innehllsrikt men i alla fall psykologiskt
intressant. Fr det man lste mellan raderna den lilla frken Alma
Hagbergs frtjusning fver att ha fretagit sig ngot s opassande som
att g och hvissla p Gustaf Adolfs torg i skymningen. Men frken Alma
Hagberg r frisinnad sinnad och emanciperad--hon lr till och med hlla
p med att utge en samling smfrken-noveller, har jag hrt--och det
generar henne inte alls, utan hon berttar tvrtom med omissknneligt
koketteri att hon gick och hvisslade om kvllen--o fasa!

Jag ser er g der p torget och jag hr or hvissla, tyst, nstan
ohrbart med en s innerlig beltenhet fver att g och hvissla p
sjelfva Gustaf Adolfs torg. Ni tycker att det tar sig ut och ni r helt
frlskad i den lilla genretafla, ni lagar.

Det r jag fr rasten ocks, d. v. s. sansadt och hyggligt som en modern
ung man nufrtiden r frlskad (och inte _i er_ utan i genretaflan _med
er!_) Det retar mig obeskrifligt att jag inte ocks kunde vara p torget
vid den tiden. Jag knner p mig, att om jag hrt er hvissla hade jag
gonblickligen kommit fram till er och viftat med svansen.--

Ja, nu har jag inte mer tid att ge er i dag. Det tar s frskrckligt p
hjrnan att skrifva bref till en ung dam infr hvilken man gerna vill
hlla illusionen uppe, att hon icke m ana hvilken idiot till och med en
annars ganska skapligt begfvad ung man kan vara--ibland. (Hr har ni
tillflle att sga en godtkpskvickhet!)

Nr kommer er bok? Jag hoppas, ni skickar mig den. Jag vill lta den ske
rttvisa och det vill skert sga, att jag mste vrida nacken af den.
Jag fruktar den blir ovanligt dlig. Men det rr ni inte fr. Det r
tidens stora sjukdom att sm frknar ndvndigt ska' skrifva noveller
och proverb.

Men det ska' inte hindra mig frn att personligen tycka ganska bra om
er. Tror jag.

Till sist kan jag inte neka mig njet att hnleda er uppmrksamhet p
att detta lilla bref _ocks_ kvantitativt innehller mer n ert. Derfr
ska' ni ge mig revanche i nsta, s ska' vi d ocks jmfra, hvilket af
de tv, som innehller mest frstllning och frkonstling.

Ska' det hr va' ett bref? sa' Pelle i gr inne p operakafet. Det
liknar ju en kyss!

Fy sjutton, tnkte jag. Det var ett bref i samma format som detta. Men
det var till en jude, som lnat mig pangar.

Dethr kan ni ta' som ni vill. Det enda som retar mig, r att ni
hrvidlag har hela Frnjelsen. Den brukar annars gerna vara
msesidig.

Gr mig den tjensten att buga er  mina vgnar fr er moster och kyss
Pelles fstm p kinden frn      W. Z.


Som svar p denna epistel fick William ett bref skrifvet med
blyertspenna. Det brjade:

Men min bste herr William Zimmermann!

Ni r ju en rent idealisk idiot. Jag lnar uttrycket ur Er egen
teaterkritik. Det frefaller mig ytterst slende.--

Fr frigt underrttade hon om att hon fr tillfllet var sngliggande
sjuk och funderade p att resa till Stockholm fr att underg
lkarebehandling. Hon frgade nr den lilla pjesen skulle g och
uttalade som sin sigt att den troligen skulle komma att gra fiasko.

Underrttelsen om att hon var sjuk grep honom p ett underligt stt och
utsigten att f trffa henne gjorde honom glad. Han snde henne med
omgende en nyutkommen fransk roman till lektyr och han besvarade strax
hennes bref med ngra f rader:


Stockholm den 9 november.

Frken Alma Hagberg.

Idealisk?--lt vara! Men idiot?--nej!

Men ni r sjuk, s vi ska inte disputera. Jag har brdtom och hinner
bara ett par rader. Jag hoppas med boken kunna frkorta och frljufva
ngra af era timmar p sjukbdden.

Hvad fiaskot angr s tror jag ni missrknat er. Dertill r pjesen
alldeles fr dlig.

Nr ni kommer upp denhr gngen hoppas jag ni gr mig det njet och er
sjlf den tjnsten att underrtta mig om, hvar ni tar in eller--t.
ex.--nr ni kommer.      W. Z.

P. S. P mndag gr pjesen fr frsta gng.

P. P. S. Ni behfver i ert nsta bref inte hgakta mig med att skrifva
Er och Ni (med stora bokstfver). Jag r njd med mindre. Ni skrifver ju
gud (med litet g) inte sant? Ni som r en jakobin.

P. P. P. S. Detta liknar ett vninnebref.

       *       *       *       *       *

Mellan modern och William var frhllandet ofrndradt. Han beskte
henne dagligen men ngon frtrolighet fans det icke. Samtalet gick
numera vanligen trgt; fr att hlla det uppe mste hon bertta,
ideligen och oupphrligt, om sig sjelf. Detta pinade henne men det var
enda mjligheten att gra deras samvaro drglig. William tycktes aldrig
bekymra sig om huruvida det talades eller tegs och han bidrog sllan
till konversationen, utom med en eller annan anmrkning, hvars kyliga
hn oftast gjorde henne ondt.

Gng efter annan fresatte hon sig att upphra med dessa ppenhjertiga
skildringar af sitt eget lif; men alltid greps hon i sista stund, nr
tystnaden hotade att bli tryckande, af en egendomlig ngest, som gjorde
att hon andlst kastade sig fver ett mne, det frsta som fll henne
in, oftast ur sitt eget frflutna.

En dag, d han tycktes vara vid tmligen godt humr, beslt hon sig fr
att sga honom det rent ut och hon grep sig an mod det s snart han kom
inom drren.

I dag mnar jag spela William Zimmermann, brjade hon skmtsamt. Tyst
och otillgnglig.

S-. Hvarfr det?

Derfr att jag r trtt af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det
vara din tur.

Det ligger nu en gng inte fr mig.

Tror du kanske att det ligger fr mig? Och nd har jag hllit p, dag
efter dag, fr att...

Fr att ge mig ett godt exempel? afbrt han. Inte sant?

Det vore i alla hndelser icke fr tidigt ifall du gentemot mig lade
bort ngot af din frbehllsamhet.

Det kan jag inte--han sg henne in i ansigtet med en viss skadegldje.
Men du har ju tillflle att studera mig.

Hvad menar du? Det kom hastigt och liksom andfdt.

Jag menar, att allt hvad du pumpat ur Hedstrm behfver kompletteras
med egna iakttagelser, sade han med denna afskyvrdt kalla ironi, som
tycktes vara glanspunkten i hans ngot ensidiga skdespelarkonst. Detta
hngrin hade han onekligen drifvit till virtuositet och repliken var
ytterst pointerad.

Det blef en lng paus. Orden hade trffat henne alldeles ofrberedt, hon
knde sig som bedfvad och hennes frstnd stod stilla.

Hur kan du vara s elak? Hon sade det mycket lgt; det var med mda
hon kunde f det fram.

Aha! Jag har fverraskat dig! Du trodde inte att jag skulle ha
genomskdat dig! utbrast han triumferande. De sgo hvarandra in i
gonen en lng stund, hon fr att lsa hans tankar, han utan att
frndra en min, alltjemt med samma fverlgsna hn.

Det uppstod ter en lng tystnad; hon knde sig fr nedslagen till att
kunna svara. Allt hvad hon arbetat fr under ett helt r lg der i
spillror fr hennes ftter. Hon visste icke om det var vrede eller
smrta som hade fverhanden; vreden fver en orttvis beskyllning eller
smrtan fver att se sig frhnad fr just det, som hennes sjlslif egde
finast och vackrast.

Och du sjelf, sade hon till sist. Har du ocks kommit fr att studera
mig?

Naturligtvis! Kan du verkligen tro, att en ung man, som p allvar mnar
bli frfattare, skulle komma dag efter dag lika trget utan den bestmda
afsigten att gra studier?

Hon greps af en hpen undran infr denna menniska, som var hennes son,
och som tycktes ha kommit till verlden med endast hufvud--utan hjerta.

Jag har misstagit mig p dig.--Det kom sakta och sorgset.

Det gra mdrar alltid. Du har idealiserat. Vid nrmare bekantskap
skall du komma underfund med att du gjort dig fr stora frvntningar.
Det skulle nd komma en gng, frr eller senare. Det r s godt att ha
det undanstkadt.

h-ja. Kanske.

Jovisst! Menniskor tla nu en gng inte vid att man ser dem p fr nra
hll. De frlora alltid p det.

Icke alla, invnde hon matt. Icke jag.

N--_jag_ gr det tminstone.

Jag har icke studerat dig lnge nog fr att veta om det r sant.

Jo, du kan tro mig p mitt ord. Jag r en kolossal humbug.--En stund
derefter klagade han fver att det spelades piano i vningen under hans
rum s att han icke kunde arbeta i ro.

Jag funderar p att flytta p landet. Inackordera mig i en bondgrd en
half mils vg frn staden.

Det skulle du icke st ut med lnge.

Hvarfr inte? Jag trifs bst med mig sjelf. Jag r inte sllskapssjuk.

Och middagspromenaderna i Kungstrdgrden?

Sdant r bara en vana, som man ltt kan komma fver.

Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag r det rtt roligt att ha
ngon att sprka med.

hja, ibland. Jag mste naturligtvis vara inne nr det ges ngot nytt
p teatrarne. Men annars skall jag inte sakna stadslifvet.

Det blir nog en smula ensamt i lngden.

Det glder jag mig till. Jag r ett kta ibsenskt troll. Jag r mig
sjelf nog.

Han satt hos henne nnu en stund men samtalet gick trgt, med de der
pauserna, som hon fann s odrgligt lnga och som tvungo henne att
stndigt famla efter nya mnen, tills hon slutligen i ett slags
frtviflan brjade tala om sig sjelf. Hon hrde nog, hur utdraget och
monotont det lt men hon kunde icke finna ngot annat att sga. Hvad
skulle hon icke velat ge om hon haft frmgan att fra samtalet in p
hans egen mark. I sllskap med andra menniskor var det henne s ltt,
men med honom var det s helt annorlunda.

Nr han gtt vandrade hon i upprrd sinnesstmning af och an p golfvet.
Det brnde inom henne, men hon stred emot sinnesrrelsen, som tycktes
vxa och vxa s att spnningen inifrn och utt blef strre och strre
liksom i en ngpanna nr trycket kas.

Om hon icke lyckades locka fram sonen ur sitt skal, skulle allt vara
frspildt. Hon _mste_ vinna hans frtroende eller ocks draga sig
tillbaka; att vidare exponera sig sjelf skulle tjena till ingenting. Han
skulle endast se hennes svaga sidor, liksom han sg afvigsidan af en
ut- och invnd handske, utan att ha en aning om rtsidan. Kanske skulle
han till p kpet anse henne fr en pratsjuk gammal gumma! Nej, bort med
komedien! Hvarfr skulle hon icke vga visa sig sdan som hon var? Hon
visste ju med sig, att hon dock i botten var en verkligt gedigen
karaktr.

Hvarfr skulle hon i sitt umgnge med honom vara s frskrckligt skygg
och grannlaga? Det blef endast pinsamt bde fr henne sjelf och fr
honom, och det fans ingen som hll henne rkning fr hennes
grannlagenhet. Hvarfr skulle hon vara s sjukligt rdd fr att sra
hans knslor; hade han ngonsin brytt sig om att taga hnsyn till
hennes? Hvad var det fr en pjunkig frskrckelse, hvarfr kunde hon
icke lta sin egoism bli r och grof liksom andra? Gldjen att f
uppoffra sig fr andra var minsann icke s stor.

S gick hon lnge, af och an p golfvet, vridande sig som en mask under
sin egen oegennytta.

Men hon kunde icke bli den kvitt; och hon _ville_ icke bli den kvitt.




TIONDE KAPITLET.


William Zimmermanns lilla pjes spelades p dramatiska teatern en afton i
november.

Efter middagen hade han som vanligt kommit p besk hos modern. Han var
i godt humr och tycktes icke vara det ringaste orolig.

r du icke rdd? frgade hon smleende.

Nej. Du ska' se den gr lycka. Den r dlig nog till att g i folk och
nd inte _s_ dlig, att den cklar.

De fljdes t till teatern. Modern hade plats p parkett; William skulle
sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansgs
opassande att frfattaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han
skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke
spr af rampfeber.

Pelle Wahlberg och Hedstrm aflade besk hos honom i hans fngelse strax
innan ridn skulle g upp. Pelle var i fverddigt humr.

Har du snygga gngklder p dig, hva?--han grep tag i skrten p
Williams redingote. Det r bra, fr du ska' in och bocka dig. Tamme
fan ska' du inte!

Nej, _det_ skall bli osanning! frskrade William med eftertryck.

Jag hller vad! Hva'? En butelj champis?

Lt g. Men du frlorar.

Det blir min sak. I gropen, eftert?

Ja, kyss till.

Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon fvertrffade sig
sjelf i gracist sjelfsvld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela
backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af
frtjusning; och nr hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den
lnga nsan, steg frtjusningen fver alla grnser. Det blef ett ndlst
applderande sedan ridn gtt ned; och nr de spelande ftt sin beskrda
del hrdes rop p frfattaren.

William smlog. Han var fullt besluten att icke visa sig; att komma in
p scenen och presentera sig som frfattare till denna lilla bagatell
frefll honom s smaktigt ffngt och han knde icke ringaste
frestelse dertill. Han njt af att hra de intensiva ropen--han hade
knt igen Pelles rst, som skrek sig hes med omissknnelig ifver. Ja,
han kunde skrika! Champagnen skulle han f betala nd!

Emellertid refs drren upp och regissren uppenbarade sig, andfdd af
rrelse.

Herr Zimmermann! Herrrn! Hr herrrn inte? Publiken ropar--fr faen!

Ja, lt dem ropa.

Regissren hpnade. Detta hade aldrig frr frekommit i hans praktik. En
herre som icke ville ta emot en inropning! Det frekom hans
skdespelarhjerna alldeles ofattligt.

Ses, hva' r det fr konster. Kom! Herrrn r ju galen!

Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig p ett temligen
omildt stt. Han knde sig upprrd, som om han blifvit frolmpad, srad
i sina innersta knslor. Inte ta emot en inropning! Det var ungefr
detsamma som att sga till en prest, att man icke tror p gud.

William fljde med, skrattande t hans indignation och under ffnga
frsk att slita sig ls frn hans bastanta tag. Innan han visste ordet
af befann frfattaren sig inknuffad p scenen; af ren instinkt hade han
anlagt en blygsam min och han gick sakta ngra steg framt och bugade
sig.

Just som ridn fll tyckte han sig i en loge se ett blekt kvinnoansigte,
som han knde. Det klack till i honom.

Han hade hela den sista tiden gtt och invaggat sig i tron, att frken
Hagberg skulle komma upp till frsta frestllningen och nu fick han med
ens en fullkomlig visshet. Det var hon.

Men nr han under mellanakten kom in i salongen--alla menniskor kikade
p honom men det generade honom icke--var platsen tom. Han slog sig ner
vid moderns sida och konverserade henne, men hon mrkte hur tankspridd
han var. Hon trodde emellertid att det var pjesens succs som upptog
honom och fste sig icke dervid. S med ens sg hon ett nervst ryck i
hans ansigte--han stod vnd emot henne och sg uppt salongen. Den bleka
damen hade kommit in igen; det var icke hon.

Frgfves genomskte han salongen med sin kikare, frn hger till
venster. Han sg icke en skymt af det der ljusa hufvudet, som han
inbillat sig skola finna der.

Han stod och letade nda till det blef mrkt och ridn gick upp; han
letade under alla de fljande mellanakterna, men lika fruktlst.

Hela aftonen var han fordig och irriterad. Modern undrade fver orsaken
till hans synbara misstmning och Pelle Wahlberg brjade p sitt
saftiga sprk hlla en lngre straffpredikan fr honom i gropen.

Hva' gr t dig, buse? Du har gjort en rent skandals lycka, och nd
r du sur som en urlakad tobaksbuss. Har jag inte skrikit mig hes fr
din skull, bara fr det du skulle vara en smula angenm i kvll--och s
sitter du och glor som en mjeltsjuk rtta! Har du ingen frsyn! Upp med
humret, gubbstackare!

Hur det var frsvann misshumret s smningom och aftonen slutade med
en stmning af behagligt vlbefinnande.

Tiden gick och William glmde. Glmde ytligt, som man glmmer nr
hvardagslifvets smhndelser trnga sig upp, medan tanken, knslan, den
fixa iden omedvetet ligger och rufvar p djupet.

Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo
till staden och annonserade sina frelsningar.

Till hvilken af de tv mnar du offra din skrf? frgade William sin
mor.

Jag vet icke. Hur mnar du sjelf gra?

Det r mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store fr
fullt hus och den lille dligt; derfr tror jag jag ger min krona till
osedligheten.

S fr jag g ensam till sedligheten; men du skaffar mig vl biljett
till det andra?

Naturligtvis! Vi fljas t. Mor och son till lastens hla--det blir
mycket skandalst.

Dagen kom och de fljdes t. Der var ett femtiotal hrare spridda
rundtomkring i salen; mest ldre, ogifta damer och unga herrar
i Sturm- und Drang-perioden.

De satte sig lngst tillbaka.

Ser du, sade William. Det r en dlig affr, att gra i osedlighet.
Den store hade fverfullt hus.

Den lille, rdblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin
och grep sig an med sin text.

William satt och hviskade till modern, sm hnfulla anmrkningar under
fredragets gng. Pltsligt sg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det
var som om gonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade
framt och slog sig ner p en ledig plats vid sidan af en ung dam i
pelskappa, och pelsmssa ofvanp en liten gul nacke.

Den der nacken hade William knt igen. Den tillhrde frken Alma Hagberg
frn Malm.

God dag, Ni, sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.

Goddag.

Helsningen vexlades hviskande; den lille samhllsfrbttrarens glasgon
blnkte redan hotande uppe frn katedern; det var omjligt att f mera
sagdt.

Men William satt och undrade. Han trodde att han fverraskat henne och
nd hade han frgfves skt efter ett spr af rodnad eller ett tecken
till sinnesrrelse i hennes ansigte. Han visste att hon gtt p
frelsningen fr att trffa honom--men han anade icke att hon sett
honom d han kom in i sllskap med modern och att hon sedan dess hade
suttit stilla och vntat, som en fiskare p napp. Han sg p henne;
hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens
en skiftning i rdt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett
gonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning--som
frefll honom oerhrd--verkade hennes likgiltiga uppsyn p honom
nstan som en frolmpning.

Hela tiden medan frelsningen varade satt han och sg p henne; medan
han samtidigt granskade sin egen knslostmning med obnhrlig
sjelfkritik. Strax d han fick ga p henne hade det kommit ngot varmt
upp i honom, ngot som blandade sig med minnena frn den hrliga
sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den bla
viken till ett mngstrngadt, dallrande ackord i hans inre, ett
melodiskt, smltande ackord, som pltsligt dog bort, d
sjelfmedvetenheten instllde sig och klippte strngarne af. Och nu satt
han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet!
gammalromantik! fneri! En sommarfrlskelse!

Men hur mycket han n hnade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han
knde sig glad fver att se henne, glad vid tanken p att snart f g
vid hennes sida igen, sga sarkasmer, som han icke menade och gra
paradoxer som han icke hll p. Der satt hon nu s allvarsam och lt
sina stora gon hfta sig fast p den lille samhllsfrbttraren uppe i
katedern; det stack honom nstan, han lngtade efter att frelsningen
skulle bli slut, han ville att de der stora gonen skulle ha frihet att
riktas p hvem de heldst ville.

Han mindes den morgonen i Lysekil, d han gtt ensam omkring p
badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, d han
trott sig skola terfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han sg.
Jo, han _hade_ nog varit frlskad--kanske--en liten smul. Men den tiden
var frbi. Det hade kommit s mycket emellan: Hedvig, Isabella--hela
hans gamla lif.

S flg en tanke genom hans hufvud. Om?... Hon var s blek, sg s trtt
ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt
intresse i de stora gonen. Om han skulle lra henne lska; lra henne
knna lifvet s fullt och rikt som det borde kunna vara--lra henne det
om ocks blott fr ngra korta minuter.

Vid den tanken kunde han hra hur hjertslagen brjade ka takten.

P sin plats bakom satt modern och iakttog de tv. Sonens minspel i det
gonblick han fick syn p den unga flickan hade varit s ptagligt; det
uttrycket hade hon aldrig frr sett i hans ansigte; och i samma
gonblick hon sg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade
aldrig talat om henne, mer n den ena lilla antydningen i brefvet; hon
hade aldrig hrt hennes namn och hon anade icke hur hon sg ut; men nd
kom det fver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.

Underligt--det kndes som smrta. Hur hon n nskade honom allt godt,
hur mycket hon n lngtat efter att detta skulle ske--det var ngot inom
henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke gra sig reda fr hvad
det var; dunkelt och oklart rrde det sig inom henne en instinktlik
ngest, hon tyckte sig aldrig ha lskat honom s hgt som just nu, hon
tyckte sig aldrig frr ha knt en s obndig lngtan att taga honom i
famn och skydda honom emot lifvet--det allvarliga, lifvet, som smeker
den ene och slr den andre, smeker och slr i blinde, som ett okynnigt
barn.

S snart frelsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. Nr
William vnde sig om och sg efter henne var hon frsvunnen.

Nu fljer jag er hem, sade han nr de hunnit ut p gatan. S fr jag
med detsamma se, hvar ni bor.

Nej tack. Jag gr ensam. Farvl!

Hon nickade och trippade af, men han hll jemna steg vid hennes sida,

Sm frknar ska' inte vara nyckfulla, sade han.

Ni har ju sllskap. Skynda er; sk upp det.

Hon r nog redan gngen; det var min mor.

Frken Hagberg tvrstannade midt p trottoaren.

Er mor?

Ja.

Hon satte sig ter i rrelse.

_Det_ hade jag aldrig trott, sade hon.

Hvarfr det?

Hon sg s ung ut.

Det var som om den unga damen efter detta meddelande blifvit mera
tillgnglig och snart var samtalet mellan dem frtroligt som mellan
gamla vnner.

De gingo genom en ondlighet af gator, der lyktorna strlade i lnga
linjer, gingo frbi skimrande butiksfnster, som kastade stora
ljusfloder uti fver folkmassorna hvilka bljade frbi i mrka vgor.

Det lg en stmning af stilla melankoli fver dem bda. Hon berttade om
sin sjukdom i ltta, lekfulla ord, men med en rst som darrade.
Kvllsluften var fuktig och r; hon hostade mycket. Alltsomoftast mste
hon pminna honom om att han gick fr fort och stanna med handen p
brstet, stridande mot andnd och hjertklappning. Men s fortsatte hon,
talande i skmtsam ton om att hon snart skulle d. Hon hade nu s lnge
stridt emot den fverhandtagande blodbristen: nu var hon trtt och sl,
hade upphrt att hoppas. Det tjenade till ingenting att taga in
medikamenter, man blef bara smre och smre af det. Att hon rest till
Stockholm var blott ett sista frsk, hon trodde icke p resultatet.

William Zimmermann gick vid hennes sida och hrde p. Han talade icke
mer n som var alldeles oundgngligt; han bara sg ner p detta bleka
barnaansigte med de stora frskrmda gonen. Aldrig hade han varit s
gripen af medknsla och mhet som nu infr detta lilla brckliga lif,
som gick vid hans sida och talade om att d. Han knde sig sjelf s
modig och stark och i knslan af styrka bodde lngtan att skydda. Han
hade den innerligaste lust att taga det der lilla sjuka barnet p sina
armar, knppa sin fverrock upp och svepa det in i dess veck. Han gick
sakta framt, ngsligt iakttagande hennes drag; hans rst var dmpad som
om han varit rdd att gra henne ondt med dess skrpa och den hade sitt
vackraste, mjukaste tonfall, som ville han linda dess uttryck lugnande
kring hennes oro.

Hon stannade utanfr ett af husen vid Sturegatan.

Hr bor jag.

Redan? Inte vill ni g hem nnu? Lt oss g vidare.

De gingo vidare, gingo lngsmed Esplanaden, der de elektriska
gldlamporna hngde som ett radband af stora, skimrande krysoliter,
kastande sitt skarpa blhvita ljus t begge sidor fver husrader och
villatak, gjutande svrmiskt mnsken fver Floras kulle, kantande med
silfver de yttersta, fina kvistarne p Humlegrdens trd.

Det var som om hans gon med ens slagits upp. Det var som om hans vsen
fr frsta gng ppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens sknhet
fr frsta gng strlat ditin. Hur vackert, hur obeskrifligt vackert
detta var; och han hade aldrig sett det frr. Han hade vandrat frbi och
betraktat det med en dd mans ga; och ingen strle af dess sknhet hade
trngt in i hans sjl. Nu var det som fyllde det honom med ens helt och
hllet, han drog djupa andedrag och luften kndes svalkande och frisk
som en dryck af en klla i skogen.

Timme efter timme vandrade de omkring utan ml. De hade blifvit helt
frtroliga, den gemensamma stmningen hade drifvit dem inemot hvarandra,
oemotstndligt. Och William Zimmermann talade, ppenhjertligt och
otvunget utan spr af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och
rlig och god menniska, utan ngslan och utan frbehll--om sitt eget
lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort frn en sluss; nu
strmmade alla med konstlade medel tillbakahllna tankar och knslor
fram, formande sig till en orolig, ofverlagd, hvirflande strm af
ord.--

Nu ha' de druckit t hemma hos er majorska, sade han slutligen.

Hon smlog.

Hur mycket r klockan?

Half tio.

Nu fr jag g hem.

Men det ville han icke tillta. Han kunde omjligt taga p sitt samvete
att hon fick g till sngs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och
han drog henne med sig in p ett litet kaf i stadens utkant.

Der fans inga andra gster n de tv och rummet hade en pregel af
hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord lngst inne i
hrnet, drucko t och to smrgsar; och nr de slutat att ta flyttade
han sin stol till hennes sida medan hon lste ett af hans bref, ett
ppenhjertigt, missmodigt bref, frn en bermd man.--

Ngra dagar derefter ringde en liten bleksjuk frken p fru Zimmermanns
tamburklocka och on rst med sknsk dialekt frgade Molly om frun tog
emot.

Fru Zimmermann reste sig frn sitt skrifbord och gick den intrdande
till mtes.

Det r frken Hagberg--icke sant? Vlkommen.

Den lilla blondinen trdde fram till henne och rckte henne sin hand.

Jag har s lnge nskat att f gra Kate Zimmermanns bekantskap, sade
hon.

Det glder mig. Var s god och tag plats.

Den unga damen slog sig ner p arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss
lemnat.

Fr jag sitta hr vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte
vara missnjd fver att jag kom? sade hon i det hon riktade sina stora
gon p vrdinnan, med uttrycket hos ett bortskmdt barn, som r fullt
medvetet om sin oemotstndlighet.

Jag vet ju att ni och min son ro goda vnner.

Det vore kanske inte s skert bevis p, att ni gerna vill se mig.

Hur kan ni tro det? Fr en mor r _det_ just den bsta
rekommendationen.

Den lilla smlog.

Nja--det knner jag inte till. Fr min far och min tant skulle det
_inte_ vara ngon god rekommendation om ngon introducerade sig som en
vn till mig.

S-.--Fru Zimmermann mste draga p smilbandet t denna hufvudstupa
beknnelse. Men fr er mor--kanske?

Jag har ingen mor. Hon r lngesedan dd.

Stackars liten--Fru Zimmermann tvrstannade med en knsla af
samvetsagg. Det fans en annan som ocks i mnga r mst undvara en mors
omsorger.

Hvem har uppfostrat er?

Min far och en stendf tant. Godheten sjelf.

D r ni bortskmd.

Man sger s. Jag r enda barnet.

Er far bor i Malm? Hur trifs ni der?

Hon skrattade och gjorde en rrelse af missaktning. Frskrckligt. Men
jag r inte heller hemma mycket.

Hvar hller ni annars till?

Nu senast har jag varit i Lund en termin.

r der bttre?

Nej, der r afskyvrdt. Men n'nstans ska' man ju vara.

hja. Och man vnjer sig vid allt.

Nej--protesterade den lilla energiskt. Jag vnjer mig aldrig vid
Lund. Allt r s gammalmodigt och pedantiskt. Det r som att vara
lefvande begrafven.

Men hvarfr bor ni der d?

h, det skall ju se ut som om jag studerade. Jag gr aldrig ngot. Jag
r alldeles fr slapp.

Hvad _skulle_ ni gra, om ni icke var slapp?

Estetik heter min skylt. Jag bar den--fr det jag snart skall kunna
komma utrikes igen.

Estetik?--sade fru Zimmermann fundersamt. S skrifver ni vl?

Den lilla skrattade till.

h, det r inte sant. Det r bara som herr Zimmermann funnit p fr att
retas med mig.--

Nr den unga damen gtt stod fru Zimmermann och skte reda upp fr sig
det frsta intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna
masken en sjelfkr djerfhet.--Efter denna granskning tviflade hon icke
p att den unga damen _skref_.

Men jag kan misstaga mig, tnkte hon fr sig sjelf. Hon hrde ter i
sina ron denna smekande rst, hvilken lt som dmpad musik.

William kom i skymningen. Han hade p senare tiden stndigt varit i godt
humr, och det hade kommit i hans vsen ngot menskligt och fritt, som
icke undgick modern. Hennes eget stt hade ocks dervid blifvit
frigjordt frn det tryck som hans reservation utfvade p henne; och
denna lyckliga frndring tillskref modern i tysthet den unga flickans
nrvaro. Derfr stred hon mot det i grunden ofrdelaktiga frsta
intrycket, fullt besluten att fvervinna det. Hon trodde icke att
frhllandet emellan de unga skulle bli af den beskaffenhet, att det fr
allvar grep in i ngonderas lif; men hon gladde sig vid tanken p att
det kanske kunde spela en afgrande roll i sonens utveckling.

Vet du hvem hr har varit p besk i frmiddag? frgade hon muntert.

Han gick fram till henne och klappade henne till hlften smeksamt till
hlften sklmskt p ena kinden.

Ja, svarade han och smlog. En liten sknsk frken. Hvad tyckte du om
henne?

Rtt bra.

Det glder mig. Jag skulle gerna vilja att hon umgicks med dig. Det
kunde hon ha nytta af.

Det fr hon gerna.--

Williams besk blefvo efterhand kortare n vanligt; han kom hvarje dag,
men han hade ftt en elak vana att se p klockan; det hade han aldrig
brukat frr. Han berttade sjelf, att han skulle trffa ngon; och
modern visste hvem denna ngon var. Han talade ocks om deras promenader
p tu man hand: Jag tycker om tsen. Det r en frihet frn
konventionalism hos henne som r hgst ovanlig och som gr att vi kan
umgs alldeles som kamrater, sade han.

De umgingos ocks alldeles som kamrater. Hon var inackorderad hos en
pensionerad majorska och hade sitt eget rum. Han beskte henne hvarje
frmiddag; och om aftnarne gingo de ut tillsammans. Han vntade henne p
hrnet hvarje kvll kl. 7 och hon kom srdeles punktligt. S strfvade
de omkring p gatorna, sgo in genom de upplysta butiksfnstren och
tittade p folket, glada och muntra som tv lsslppta skolbarn.

Dessa promenader hade fr henne hela nyhetens lockelse; de fingo ocks
fr hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af ngot opassande, som
smekte hennes ffnga. Det var nu en gng hennes stolthet att fretaga
sig sdant, som ingen annan liten frken skulle vga fretaga sig--utan
att dock utstta sig fr ngon strre fara. Och slutligen drefs hon steg
fr steg framt af sin nyfikenhet.

En kvll d de gingo p Drottninggatan stannade hon och sade:

Det r ju hr ni bor?

Ja. Har ni lust att helsa p mig? flg det ur honom.

Hon blef icke det ringaste frvnad.

Ja, hvarfr inte?

De gingo uppfr trapporna, smgo sig frsigtigt p t; och nr de kommit
in i den lilla dubletten riglade William drren.

Ses, sade han. Nu ro vi i skerhet.

Han tnde lampan och hon gick omkring i rummet, mycket hemmastadd,
mnstrande allt med nyfikna blickar. Till sist satte hon sig i hans
skrifstol och blddrade bland papperen p bordet.

Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit, sade hon.

William lt henne hllas. Hennes nrvaro fyllde honom med gldje. Det
var som en frsta skymt af en tid utan frdomar och skrupler; hon var
fr honom en drm, som ftt lif, frverkligandet af en tanke som varit
hans ungdoms stora krlek. Han var betagen af en knsla som nrmast
liknade en helig vrdnad; och som hon gick der omkring i hans rum, fri
och otvungen, anade han fr frsta gngen att han lskade henne.

Detta gaf hans stt emot henne vid detta hennes frsta besk en
anstrykning af ridderlig uppmrksamhet som det aldrig skulle ha fallit
honom in att bevisa henne under andra omstndigheter och som just stod i
skarp kontrast mot den utmanande, frivola jargong, som han begagnade
gentemot unga damer ute i sllskapslifvet.

Gud hvad ni r hygglig! sade hon smleende.

Trodde ni inte det?--Hans ton var skmtsam men med en underklang af
mhet.

hjo. Det _visste jag_ nog; det _vet ni_ nog!

Nr de kommo ner p gatan igen fick han pltsligt ett infall:

Ska' vi g och helsa p min mor? Ta henne med ut och ta kvll i
gropen?

Hennes ansigte lyste upp af gldje och hon tvrstannade:

Det skulle vara bra roligt, sade hon ifrig. Men jag vet inte om jag
trs.

Trs? Ah, hvad r det fr snack. Inte bryr majorskan sig om det, nr ni
sger att ni har varit ute i sllskap med fru Zimmermann.

Majorskan bryr _jag_ mig inte om. Men hvad ska' er mor tnka? Det r
sent...

Hr--_lilla_ frken--tror ni inte att jag kan ta den saken p mig?

Hon hade stor lust att g med och det behfdes icke mycken
fvertalningskonst. En stund derefter hade de ltit hissa sig upp till
Mosebacke gngbro och voro stadda p vg till fru Zimmermanns bostad.
Hon var hemma, ty frn Skeppsbron hade de sett det lysa ur fnstren.

I en af smgatorna p andra sidan Mosebacke torg mtte de ett stojande
sllskap; den lilla frken ryckte till som om hon blifvit skrmd och
William smg smleende sin arm in under hennes.

Det gr ingenting hr, p Sder, sade han lugnande. Och de gingo
vidare.

Fru Zimmermann mottog dem utan synbar frvning, men med synbar gldje.

Vill ni icke bli hr till kvll? frgade hon.

Nej; ta p dig. Vi ska' i Grands grop. Frken Hagberg vill se notabla
fysionomier.'

Det var en uppsluppenhet i hans stt, som modern aldrig frr sett. Bst
han stod och talade med dem tog han henne om lifvet och drog henne ut
mot tamburen.

Ses; skynda dig nu!

Ja, ja! Det hastar vl icke s starkt, skrattade hon; men hon
spjernade icke emot utan lt honom fra sig ut i tamburen och hjelpa sig
p med ytterplaggen. Han var som en annan menniska; han skmtade och
skrattade; det hade kommit ngot af ungdom fver honom.

Vet ni hvar _jag_ har varit i kvll, fru Zimmermann? frgade den unga
flickan d de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i
gropen.

Nej.

Uppe hos herr Zimmermann, sade hon utmanande.

Modern kunde icke tillbakahlla ett skratt. Den der sjelfbeltna tonen
var s putslustig.

S-. Det var ju hgst opassande.

Du ska' veta, att hon r en liten jakobin; och det r hennes stolthet,
skrattade William.

Samtalet var muntert och otvunget i hg grad; och modern var i sitt
bsta humr. Ocks frken Hagberg var tydligen i sitt esse. Pltsligen
bjde hon sig fram, helt omotiveradt, och sg uppmrksamt fru
Zimmermann rakt in i ansigtet. Den ldre damen kom att skratta; denna
ogenerade nyfikenhet frefll s komisk. Man kunde s vl se, att den
unga var ett bortskmdt barn, som ftt vanan att flja alla sina infall.

Hvad ser ni efter? frgade fru Zimmermann.

Jag kunde aldrig tnka mig, svarade den lilla, att herr Zimmermanns
mor kunde se s ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han
var en gammal gubbe.

S-. Men blef han icke bttre sedan?

Ahjo. Det kom en smula mer lif i honom se'n. Det var vl hafsbaden som
gjorde det, kan jag tro. Det r utmrkta bad. Jag var ocks
frskrckligt sjuk i brjan, men det blef bttre der, fast det nu r
likadant igen,

r ni sjuk nu? Jag tycker ni ser s frisk ut.

Det r det goda hullet, som bedrar dig, sade sonen skrattande. Men
det r bara arsenik. Hon har tit sig fet och trind af giftet.

Frken Hagberg smlog:

P tv mnader har min lkare proppat i mig tta slags medicin. Och s
sa' han att jag skulle g till sngs; och jag lg beskedligt i 14 dar.
Men s mrkte jag, att det bara blef vrre och vrre. D sa' jag att nu
vill jag sjelf ordinera. Jag ordinerade en resa till Stockholm. Jag sa'
att jag skulle tala med en bermd specialist hr; men d blef han ond
och sa' att jag skulle stanna i Lund. Men s sa' jag att jag inte skulle
g till ngon annan lkare; och d sa' han att det var bra och att
ombyte af luft skulle gra mig godt; han ville visst gerna vara af med
mig.

N, och resan har bekommit er bra?

Ahja. Allting r bttre n Lund. Hade jag inte kommit derifrn nu p en
tid tror jag att jag hade dtt. Jag hade en god vn som dog i vras. Hon
hade ocks bleksjuka och lkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon lg;
och innan man visste ordet af var hon dd, utan att ngon mrkt det,
alldeles som nr ett ljus gr ut.--Nej, Lund r grsligt!

Frken Hagberg har inga rda blodkulor, infll William nu, vnd till
modern. Om vi skulle frska att skaffa henne det?--Hon r en
mnskensmenniska.

Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes gon voro ngot
utstende och hade en underlig frg: blgrn, som ett genomskinligt
vatten.

hja, vi skola nog frska att gra er bra.

Dessa gon, som hade ngot af ett alltfr ogeneradt barns djerfva blick,
drogo sig pltsligt samman som fr att dlja sitt uttryck.

Jag blir aldrig bra, sade hon och munnen log som om hon sagt en
lustighet, men trarne hllo p att bryta fram; jag har frskt allting
och det hjelper lite strax, men s r det likadant igen.

h, ni ska' f se att Stockholmsluften gr underverk, sade William
muntert; men p samma gng sg han in i det blodlsa barnansigtet med en
m, bekymrad blick, som icke undgick modern.

Lt mig bli er lkare, sade hon. Ni skall f se det hjelper.

Ja, i fjorton dar, svarade den unga med kufvad frtviflan, men s r
det samma historia igen. Jag vet inte hvad det r att vara ung jag har
aldrig knt det en enda dag--bara slpat mig fram som om jag inte orkade
lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och d.

Prat! Tala om att d fr en smula blodbrists skull! Det gr fver.

William hade lutat sig fram fr att kunna hra hvad de tv sade
hvarandra. Hans gon glnste emot moderns af tacksamhet.

En smula blodbrist? Nr man i fem r inte en enda dag vetat hvad det
vill sga att vara frisk.

Det r ert sjlslif som r angripet. Lt oss f lynnet i ordning
frst, s f vi se.

Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns stt, som sonen
aldrig frut hade mrkt.

Hur r det? Ni har snrlif naturligtvis? frgade hon.

Ja. Men det sitter inte hrdt.

Det r detsamma; det mste ni taga af. Det r min ordination n:o 1.

Men d fryser jag ihjl, svarade den unga muntert. Och s blir jag
kutryggig.

Det skola vi nog se till, att ni icke blir. Hur r det--hur lnge kan ni
blifva i Stockholm?

h, s lnge jag vill.

Min kur varar tre mnader. Har ni tid att offra det fr er helsa?

h--ja--om det behfdes--sade hon drjande. Men far och tant bli
frtviflade.

Desto gladare bli de d ni vnder hem, stark och frisk, skinande af
helsa och rda blodkulor, infll William som med stort intresse lyssnat
till den fregende debatten. Dethr blir bra! Mor tar sig af kroppen,
och jag lofvar godhetsfullt ta mig af sjlen. Tv timmars sjlsmassage
om dagen! Ni skall f se att resultatet blir lysande.

--Nr fru Zimmermann om natten gick ensam hem knde hon att den unga
flickan p en enda afton kommit henne s nra, som hon aldrig trott det
mjligt. Hon hade redan brjat se henne med sonens gon. Hon tnkte
icke p det, reflekterade icke derfver; hon trodde icke att det var
ngot frhllande af djupare art dem emellan. Hon visste endast att den
lilla bleka varelsen var en menniska som hennes gosse hll af; och det
var nog fr att ocks hon skulle hlla af henne.

Hon gick med raska, fasta steg. Blodet rann lifligt i hennes dror; det
nstan sjng inom henne. Nattluften var s sval och den strk fver
hennes heta panna, innanfr hvilken tusen tankar arbetade.

Hon hade sett menskliga knslor i sonens gon, hon hade sett hans
ansigte lysa upp af menskligt intresse och mensklig vrme. Den konstlade
kylan hade smlt. Han var rddad. Han skulle icke g frlorad.




ELFTE KAPITLET.


Fru Zimmermann halflg i sin bekvma stol; hon hade en af sina mrka
stunder.

De kommo icke ofta p: men nr de grepo henne var det alltid med en
naturmakts vldsamhet och d var allt i verlden svart.

Hela dagen hade hon kmpat emot sin frstmning; men den hade mer och
mer tagit fverhand och striden hade mattat hennes krafter s att hon nu
helt och hllet dukat under.

Frskjutas, fsas undan, slngas bort som ett plagg man icke har bruk
fr--detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i
hvilken intet bodde, skulle trnga sig in p den plats hon sjelf s
lnge strfvat efter att vinna, strfvat efter med hela sin mrka
energi, lngtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon
drmt om att kunna f att gro och spira, allt hvad hon hoppats f se sl
ut i blom, allt skulle denna frmmande kvinna komma och taga, kanske med
likgiltiga hnder--kanske fr att strax kasta det bort.

Ju mer hon tnkte derfver, dess mer fvergick detta sista till
visshet; och hon upprepade det krampaktigt fr sig sjelf, med
sjelfplgarens rysande blandning af tillfredsstllelse och smrta. Ja,
hon--den andra--skulle narra honom, frr eller senare. Det hon sjelf,
hans mor, skulle ha vrdat som en mtlig planta i sin tillgifvenhets
varma atmosfer, skulle denna lilla, knslolsa varelse utan
barmhertighet lta vissna bort och d ut.

Hon lg och hetsade upp sig i denna stmning och hennes fantasi mlade
allt i de mrkaste frger. Hon vred sig under plgorna. Det bultade fr
hennes tinningar och alltsomoftast flg en frossbrytning genom hennes
kropp s att hon kom att hacka tnder som i kld.--Hon visste mycket vl
hvad det var som lg bakom--en mors svartsjuka egoism--med detta
medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.

Timme frsvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick
in i matrummet men kunde intet frtra. Ett par glas vin var det enda
hon lyckades pressa ner; s tertog hon sin frra plats i arbetsrummet.

Hon var trtt som efter en genomvakad natt; nerverna, som frut varit
spnda till det yttersta, hade slappats, men de sklfde nnu som
strngarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjladt fredrag.

Nr William kom hade hon icke ens kraft att dlja sin frstmning. Han
mrkte den strax.

Hur r det med dig? sade han muntert.

Bra.--Men det var henne omjligt att f uttrycket gladt.

Bra? Du sger det med en rst som icke r mycket fvertygande.

Det blef ett gonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade
p ett stt att visa sin medknsla; men han vgade icke ansl en
allvarligare ton af fruktan fr att synas alltfr sentimental och
mjligen gra ondt vrre.

Ses, sade han blott i det han gick bort och strk med sin hand fver
hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer n tusentals ord.

Sdana menniskor som jag borde sls ihjl vid fdseln--hennes rst
darrade nnu men det lg ett drmmande, till hlften lyckligt till
hlften vemodigt leende kring hennes mun--de passa icke in bland de
andre. De ro endast lsrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och
ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fster sig vid
_ett_, vid ett enda frhllande; ryckas de lsa derur s blda de till
dds.

Ah, sade han gladt, men med en understrm af vekhet och godhet, jag
tror att hud och ben frefinnas hos dig just i de riktiga
proportionerna. Du r visst i det hela taget en mycket vlskapad
individ.

Det var ngra fattiga ord som fr en annan skulle varit utan betydelse;
men fr henne blef det krisen, som kom hennes stmning att sl fver.
Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon sg p det
yttrandet, vnde det och log mot det som om det varit en bukett rosor,
hon ftt.

Arbeta samman med honom, hra hans stmma hvarenda dag, tnka blott fr
honom och hoppas fr honom! Nu var hon lycklig igen med samma
intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i frtviflan--detta hftiga
och omedelbara uppgende i det nrvarande, som var hennes djupa,
koleriska naturs egendomlighet.

Hon fljde honom med gonen der han gick af och an i rummet, smekte
honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on
tergldad smekning. Han talade med sin egen rst och den var dmpad och
vek, med mjuka fvergngar--s olik den affekteradt tillspetsade, som
var inlrd, fr att stmma med den blaserade masken och tolka hans
lifs-jargon.

Han talade om den unga flickan. Hon hade bestmt sig fr att stanna i
Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.

Det skall jag gerna, om du vill det.--De sista orden hade en
undermening, som han frstod.

Ja, jag tycker mycket om henne, sade han.

Tycker om? Icke mer?

Jag vet inte. Sdant vet man aldrig.

Modern sg nedslagen ut; det var en missrkning. Om han gett henne en
del af sitt frtroende, hvarfr kunde han d icke ge henne det helt.

Jag tror inte det fins ngon erotik med i spelet, tminstone inte
nnu. Ja, det fins kanske p bottnen nd--en liten smula--men inte
mer.

Det jublade till inom henne. Detta var mer n ett frtroende, det var en
sjelfprfning; och den bar sanningens omissknneliga pregel.--Allts
ingenting allvarligt nnu, intet som skulle skjuta henne sjelf i
bakgrunden!

Hon reste sig upp och d han i detsamma kom emot henne tog hon hans
hufvud mellan sina hnder.

Det var frsta gngen hennes moders-mhet vgat sig s lngt fram som
till en sdan smekning. Och han blef icke ond, sttte henne icke bort.
Han tog henne kring midjan med bda sina hnder och sg henne in i
gonen med en underlig blandning af vrme och sklmskhet. Detta som brt
fram inom honom var nnu s nytt att skyggheten alltid mste hlla en
bakvg ppen. nnu vgade han icke vara menniska fullt ut, utan att i
ndfall kunna reservera sig med ett smil.

Men hon frstod honom; hon visste att det andra en gng skulle komma och
detta, som _var_, var henne redan mer n nog. Hon lade sin ena arm kring
hans axel och drog honom, gldjestrlande, fram emot fnstret.

Se, sade hon. Jag har sttt hr s ofta, ensam, och blickat ned till
de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att g bland de andra
menniskorna dernere, sprkande med dig, bekymmerslst och gladt. Vill du
g med mig en stund? h, du! Och jag kan f hlla dig under armen? Det
gr ju ingenting om du mter ngon bekant; nr du sger: det r min mor,
behfver det icke vara ngon skam att jag icke r ung och vacker.

Han smlog ovilkorligt t hennes ifver. S bjde han sig fram och
tryckte en kyss p hennes panna, ltt som ett fjun.--

Nr William Zimmermann berttade fr sin mor att det ingen erotik fans i
frhllandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvgs
sjelf. Han stod nnu alltjemt p samma stndpunkt, som frut, han
inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i
hennes sllskap, han visste ocks att han ibland hade anfall af ngot,
som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta
uteslutande berodde p en flyktig knslostmning, som skulle draga frbi
och frsvinna; ngot att minnas som en gullglans i luften, en reflex af
ngot ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den
genomgripande frndring hans inre undergick, han var som ett stycke
medvetsls natur, der allt spirar och gror af en inre ndvndighet,
derfr att det r vr och solen skiner.

nnu lngt senare, nr knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var
som skett.

Det kom sig en dag d han var hos henne p frmiddagen, utan fregende
reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif
och sg henne in i gonen. Men dessa gon svarade ingenting; och hon
ryckte till och reste sig. D reste han sig ocks upp, brjade g af
och an p golfvet och tertog samtalets afbrutna trd.

De trffades om aftonen och drefvo rundt p gatorna i folkvimlet; och
som det nstan alltid hade plgat ske p den sista tiden, det slutade
med att de trtta och beltna skte hvila fr en stund uppe i Williams
dublett. Han riglade drren och tnde den stora kinesiska lyktan i
taket; ur kaminen lyste glderna efter en brasa och derframfr slog hon
sig ner i hans bekvmaste stol. Och innan hon visste ordet af lg ter
hans arm kring hennes lif; den gngen reste hon sig icke upp.

Vill du inte vara min vn, sade han sakta. Han ville icke sga jag
hller af dig, ty han trodde icke att han lskade henne.

Vill du inte vara min vn??

Jo.

S kysste han henne lidelsefullt.

D skall du sga William och du? Och jag fr kyssa dig ibland?

Hon teg. Det var ngot i hans stt som hade gjort ett frnsttande
intryck p henne; och det enda hon knde vid hans kyss var frvning.

Han begagnade sig ofta af sina frmenta rttigheter som frment vn, men
stndigt hade hon samma frnimmelse af ngot som var hennes natur emot,
ngot brutalt och ofint--det var kyssen frn de kpta famntagen. Han
frundrade sig fver hennes knslolshet och han trodde, den var spelad.
Han kunde taga hennes hand och stryka med den fver sitt hr och sitt
ansigte; men nr han slppte den fll den tillbaka som ett liflst
stycke tr. En gng ryckte hon till ofrivilligt:

Du fr inte kyssa mig s, sade hon.

Hvarfr inte?

Jag tycker inte om det.

Bst belten var hon d hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck,
innanfr rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsvst, medan han
sakta smekte henne med sin hand. Det kns s lugnt och tryggt, sade
hon.

Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka knslor och
vldsamma sjlsrrelser fruktade hon. Denna lilla brckliga jolle var
icke bygd till att trotsa stormar och hg sj, utan till att ligga
kedjad vid en hvitmlad liten btbrygga i en solbelyst vik.

Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en
smekning men fverlemnade sig viljelst t det lilla behag hon knde d
han tog dem. Han skmtade ofta fver hennes kyla, kallade henne fr sitt
lilla isblock, sin snmamsell m.m. Hon skrattade och upprepade hvad hon
sagt s ofta frr: Jag hller inte af dig.

Men det var just detta som drog honom. Han drmde om att smlta detta
isblock, att vrma hennes ljumhet, att f henne att lska fullt och
helt.

Det kommer jag aldrig att gra, sade hon. Inte dig.

Han talade med henne om allt, ppet och fritt som en intelligent man
kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir sttande eller
ofint. Han ville gra henne till en fullt medveten varelse--till
sjlsaristokrat, sade han. Se klart och tnka nobelt det r
hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall st
s hgt att utsigten r fri och att det smutsiga och lga inte kan n
dig.

Hon tycktes vara med p det programmet; hon var i det hela taget med p
allt. Hon fverlemnade sig viljelst t hans andliga fverlgsenhet
liksom hon fysiskt fverlemnade sig t hans smekningar. Det var fr
frigt ngot som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela
sjlsaristokrat tillsammans med en s pass modernt anlagd ung man som
William och ibland, nr han sagt ngot, som ute i verlden skulle ansetts
mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af msesidigt frstende
nr William pltsligt bjde sig fram emot henne och frgade:

Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?

Moster Beate var fr dem bda personifikationen af all
klkborgerlighet.

Men William grundade stndigt p hvad orsaken kunde vara till hennes
kyla.

Har du aldrig knt ngot begr efter mig--som man? frgade han en
gng.

Nej.

Han var fvertygad om att hon ljg.

Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare
och intimare kunde han ibland f se ett uttryck i hennes gon, som dref
honom framt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en
stilla, innerlig vrme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med
gldje och segerjubel. D hoppades han alltid, att han skulle vinna
henne en gng, smida henne fast vid sig med styrkan af sin krlek och
sin intelligens. Min lilla nors, sade han smeksamt, nr det var ngot
han mste frklara fr henne, min lilla nors, som r s dum--s dum--s
dum.

Och han citerade fr henne Heines bekanta vers till _La Mouche:_

    Dich fesselt mein Gedankenbann
    Und was ich dachte, was ich sann
    Das musst Du denken, musst Du sinnen--
    Du kannst nicht meiner Geist entrinnen.

D kunde hon sitta tankfull en stund; och s kom det till sist
eftertnksamt och allvarligt:

Jag hller inte af dig. Inte riktigt.

Det vet jag. Jag hller inte heller af dig, sade han och kysste henne.

Men han visste nu att han lskade henne. Sakta, halft omedvetet hade
mefistofeleskappan glidit af hans axlar, han hade, i brjan liksom p
lek, lagt sitt hufvud ner mot hennes knn; efterhand hade det ftt hvila
der lngre och lngre och till sist hade han gett sig hn helt och utan
frbehll. Frn det gonblicket var han icke samma menniska som frr.

Du r s olik dig, sade hon.

Jag spelar inte komedi lngre. Inte fr dig--aldrig fr dig.

Han berttade henne sitt lif; der fans icke en vr i hans sjl som han
icke ville lgga fram fr henne. Han gaf henne allt, det brt sig fram
oemotstndligt utan misstro och utan fvervgande, allt hvad han
upplefde, allt hvad han tnkte, minsta frflugna knslostmning. Och han
mrkte icke att han intet fick igen.--

Ocks till modern blef hans frhllande innerligare. Den frndring, han
undergtt, fyllde henne med gldje och gldjen blef till tacksamhet emot
den unga flickan, som hade kommit det vackra och fina i hans vsen att
skjuta upp. Af det frsta ofrdelaktiga intrycket fans nu intet kvar; af
hennes moderliga svartsjuka intet heller. Hon hade insett att detta just
var skraste medlet att vinna honom och bde af instinkt och berkning
drog hon den unga flickan till sig. Det blef ett dagligt samlif mellan
de tre; och ju intimare umgnget blef dess mer brjade hon se den unga
flickan genom sonens frlskade gon; och till sist var det icke lngt
ifrn att hon, den erfarna, begfvade kvinnan med den skarpa blicken och
de djupa knslorna, beundrade detta barn, som icke hade mycket annat
beundransvrdt n just det enda: att vara den kvinna som hennes son
lskade.

Alma Hagberg hade brjat genomg en kur med sjukgymnastik och massage;
och hon befann sig vl deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett lngt
bref deri hon talade om den goda verkan hon rnte af lkarebehandlingen
och framhll af hvilken stor vigt det var fr hennes framtida helsa, att
kuren, som skulle vara minst tre mnader, icke afbrtes. Hon berttade
vidare om den vnskap med hvilken hon omfattats af vr framstende
frfattarinna fru Kate Zimmermann, som till och med erbjudit henne att
under Stockholmsvistelsen taga fast uppehll i sitt hem, ngot som hon
naturligtvis med tacksamhet antagit.--Om William nmde hon icke ett ord.

Faderns svar kom, tfljdt af ett bevekande bref frn mostern deri Alma
i de mest frtviflade ordalag ombads att tminstone komma hem till
julen, om ocks blott p ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter
nyr resa upp igen och fortstta att underkasta sig den behandling, som
visat sig ha ett s gunstigt inflytande p hennes helsa; men utan henne
var deras julgldje frspilld.

Man fr vl gra dem till viljes, sade hon.

Dagen fre julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, fljd
till tget af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af
William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt fverenskommelse,
skulle bo nr hon kom tillbaka. Rummet innanfr matsalen hade inredts
till den nttaste lilla fgelbur; och i all hemlighet hade fru
Zimmermann ocks sagt upp hyresgsten i dubletten. Hon var sker p att
sonen _nu_ skulle mottaga tillbudet att f hyra dem.

Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon? frgade hon d de gingo
frn stationen; de hade icke talat om den saken frr.

Naturligtvis--han stack frtroligt sin arm in under hennes--hvar
skulle jag annars vara?

h jag tnkte-- Hon framkastade det endast p skmt; men han afbrt
henne.

Du fr inte tnka sdana dumheter!--Och han skakade hennes arm med
ltsad hftighet, liksom i vrede.

Den julaftonen stod sedan kvar i bdas minne med en stmning af ngot
ljust och varmt, ngot festligt och gladt--den samhrighetsknsla, den
trygghet, den frihet frn frstllning och den gldje vid att f gifva,
som skall vara familjelifvets heliga palladium.

Det r den frsta julafton, vi fira samman, sade modern.

Han var i strlande lynne och han berttade henne fr frsta gng om sig
sjelf. I brjan tycktes han ha svrt fr att tala, orden kommo i sm
korta satser och det sg ut som mste han anstrnga sig fr att f dem
fram; men smningom greps han af sitt mne och det kom in i skildringen
en vrme och en lyrisk understrm, som modern aldrig frr hade mrkt.
Hon lg och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans rst,
hon vgade knappt andas fr att icke g miste om en enda nyans och hon
kunde hra sitt eget hjerta sl.

Han drjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra,
sm doftande buketter, fr dem bda att gldjas t. Han beskref det
frsta mtet i Stockholm, lade fram sina egna stmningar, gaf henne i
korta drag sin krleks historia. Och nr han slutat gick han bort till
henne, bjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes brst.

Tror du jag idealiserar mycket? sade han. Det var ett sista utslag af
hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skrpan, det
var mjukt och vekt och frtroendefullt som ett barns.

Hon strk blott sakta med sin hand fver hans nacke. Hon kunde intet
svara, det var som skulle hon kvfvas, som skulle hon d af lycka.

Min son!--kom det sakta efter en stund.--Min son! h, hur jag har
lngtat efter detta!

Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist p
frtrolighet under den gngna tiden mste ha srat och pinat denna
grnslsa tillgifvenhet.

Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft ngon att tala med.

Det r svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och knslor frta
och brnna invrtes, nr de icke f luft.--Du r s olik mig.

Jag tillhr en annan generation n du. Det r kanske ocks det.--

Nr William kom hem p natten satte han sig till skrifbordet och skref:


Min dikt.

Jag kommer frn min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu r
juldagsmorgon och jag borde kanske lgga mig, men jag knner ett behof
att frst f tala med dig en stund. Det r s underligt att du r borta;
vid hvarje smsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och
hvarje tanke jag tnker och allt hvad jag knner, som jag icke kan
meddela dig--derfr att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt
ned--har jag en frnimmelse som om jag falskeligen undanhlle dig ngot
som var din tillhrighet.

Som nu denna julmorgons stmning.

Lampan susar. Hr r s ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och
tystnaden i fulla drag. Det r ngot befruktande i denna
ensamhetsknsla. Det r som vore alla ledningar mellan mig och vrlden
afkopplade, som om jag sjlf sutte hgt uppe i luften och endast frnam
ljudet dernerifrn som en aflgsen, sorgsen sng, dmpad och
bruten--medan tillvarons dslighet, lifvets drmfyllda melankoli snker
sig ner fver mitt hufvud som en ofantlig lderlapp.

Och d--'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten
Male liebt.'

Jag knner mig s fattig!

Inte materielt--ty der ligger 50 kronor i min plnbok nnu; inte hller
andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien brnner hett i mitt
hufvud.

Men jag knner en vldsam lngtan, en riktigt intensiv, sugande trnad
_att ge_. Det r en brnnande frnimmelse liksom af skuld--en skuld som
skulle afplanas derigenom att jag--om ocks blott fr ett gonblick
eller par--gte glans fver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att
rinna friskt i drorna, lrde dig att knna riktigt lefvande och varmt
vingslagen af tillvarons stora, mktiga, blndande hrlighet--som jag
sjlf intet vet af.

Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag knner mig s fattig--s
fattig.

_W. Z._


Mellan jul och nyr flyttade William in i dubletten och en af de frsta
dagarne i Januari kom Alma tillbaka frn Skne.

Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrttat honom om
dagen fr sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon lste
det.

Gr du med till tget? sade han.

Nej.

Det frsta terseendet skulle de unge ha fr sig sjelfve.

Molly hade frukostbordet festligt dukadt nr droskan hll fr drren.
Alma gick strax upp p sitt rum fr att gra en smula toalett,
fverltande t William att taga hand om bagaget.

Just som han och Molly kommo uppfr trapporna slpande p en stor
koffert i sitt anletes svett, ppnade modern entrdrren. Hon kom
ofrivilligt att le vid denna syn.

_Det_ hade jag aldrig trott att jag skulle f se.

Inte? sade han skmsamt och gladt, men synbarligen en smula frlgen.

Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit fver i
hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af
friskhet, det var ofrstlldt och omedelbart. Han hade blifvit sprksam
och gladlynt, sjelfva hans hllning hade undergtt en frndring, en
otvungen raskhet hade eftertrdt den frra medvetna stelheten. Han
tycktes ska aflopp fr en inneboende, bunden kraft; gng p gng tog
han modern om lifvet och skte lyfta henne frn golfvet och Alma svngde
han rundt helt ogeneradt, fast med en viss m frsigtighet, som en liten
brcklig tingest, den man mste taga varliga p.

Framemot middagstiden, sedan han gtt ned till sig fr att arbeta, kunde
modern hra hans rst dernere-ifrn. Han sjng!

_Det_ hade hon icke heller trott att hon ngonsin skulle f hra.

Han brjade stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga
till lngt framp frmiddagen, och han tog lnga, sportsmessiga
promenader utanfr Skanstull fr att strka sin fysik och spka sin
vilja. Nu skulle hr arbetas!

Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla
fverskljningar hvarje morgon. Han hade ftt ett s starkt behof efter
renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke lngre nog.

Familjen hade indelat sin tid efter bestmda grundprinciper: en
halftimmas god morgon efter frukost, en lng arbetsfrmiddag och s
vanligen aftonen fri.

Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, d modern halflg i
sin bekvma stol och de tv unge sutto ttt intill hvarandra framfr
kaminen, medan skenet frn glderna strmmade genom det svarta gallret
ut i rummet. De sutto nstan alltid tysta; blott d och d fll ett ord,
liksom p mf. Talade ngon var det med dmpad och besljad rst liksom
om man vore rdd att slita stmningen snder.

Under dessa stunder lg det ett tryggt vlbefinnande och en
tillgifvenhetens vrme i sjelfva luften, man andades. D fddes
frtroendet sjelfmant p lpparne, d trngde sig tilliten ovilkorligen
in i sinnet. Det var som en andlig lustgrd der alla tankar och knslor
vandrade kring utan lgnens och frstllningens skylande fikonalf.

Der lgo de en afton p kn, de tv unge, med sina hufvud ttt intill
hvarandra lutade ned i moderns skt. Hon hade slagit sina armar kring
dem och tryckte dem bda ttt intill sig:

Skola vi tre lefva lifvet samman?

Vid gldernas sken sg hon ngot fuktigt blankt i sonens gon, nr han
lyfte den upp emot hennes ansigte.

Det var fr William en tid af kroppsligt och andligt vlbefinnande, de
tre mnaderna som fljde. Aldrig frr hade han knt sig s stark och s
frisk och s glad. Och i den atmosfer af vrme, i hvilken han nu lefde,
slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.

Jag knner p mig hur jag blir en bttre menniska fr hvarenda dag,
sade han en kvll d de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. Det
r ditt verk, lilla sparfunge.

En annan gng hette det:

Jag har gjort en stor upptckt; jag har funnit de vises sten: konsten
att gra en dlig menniska god. Det r att gra henne lycklig.

Ibland kunde nog erfarenheterna frn hans frra lif bryta igenom i en
sarkasm eller en ironisk anmrkning men sjelfva sarkasmen hade icke
samma klang som frr, den hade intet af det afskyvrdt kalla och
hjertlsa, den hade ngot af det fverseende den sympati med allt
menskligt, som finnes hos den fr hvilken intet menskligt r frmmande
och fr hvilken det att frst r detsamma som att tillgifva.

Han berttade t.ex. om sin sinnesstmning den frsta aftonen d han
trffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts frn henne, af en
ren tillfllighet sttt p den kvinna, som d var hans lskarinna och
han hade icke kunnat betvinga den motvilja, hon ingaf honom. Det hade
slutat med en fullstndig brytning.

Brt du verkligen med henne? Samma kvll? sade Alma ifrigt.

Ja.--

Hll hon af dig? frgade modern i en ton af medknsla.

hja--ibland--nr jag hade pengar. Men i sjelfva tonfallet lg der
ngot frsonande; der fans ingen bitterhet och intet hn.--

Fr Alma Hagberg var denna tid som en drm. De frhllanden hon kommit
in i egde fr henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och
sjlsadel, som omgaf henne var s olik den hon hittills inandats i
smfrhllandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon
frt turistens flyktiga lif, som aldrig tillter annat n den ytligaste
bekantskap med de menniskor man trffar; och det r hon tillbringat i
Schweiz hade icke varit rikare p stora intryck n vistelsen i en vanlig
svensk flickpension, der smsint bevakning r hufvudbestndsdelen i
lrarinnornas uppfostringsmetod och sm skvallerhistorier r elevernas
strsta andliga intresse.

Detta var s helt annorlunda. Hr hade hon ett hem, med all hemmets
vrme men utan dess tvng. Hon hade full frihet att umgs med hvem hon
ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon
alltid lngtat. Det var mn och kvinnor med bermda namn, namn som ofta
susat frbi hennes ron och som nu blefvo fr henne till lefvande
personer, hvilka tryckte hennes hand. Det var blomman af hufvudstadens
bildningsaristokrati, den krets hon trdde in i; och hon mottogs som en
jemnbrding derfr att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns
auktoritet.

Det mrkte hon aldrig, reflekterade aldrig derfver. Hon var s van att
mtas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma
glada och barnsligt frimodiga smleende.

Till William var frhllandet hvarken varmare eller kallare n frr. Hon
tryckte sig in i hans axelveck och hon mottog hans smekningar, men det
fans intet lfte, intet band mellan dem. Han hade sjelf sagt: Jag vill
att du skall vara fri. Lt oss inte peta och plocka p det, som nu
spirar fram. Lt det blomma eller vissna utan att vi rra det med vra
frmtna hnder.

Just detta, att han gaf henne s full frihet, trodde han var
lifsvilkoret fr hennes krlek; d skulle den s smningom vxa sig stor
och stark.

Det sg ocks ut som om han skulle f rtt; denna mtliga finknslighet
hvarmed han vakade fver att det aldrig skulle smyga sig in mellan dem
ett band, som kunde bli tryckande, gjorde att hon kunde hngifva sig t
det behag hon knde i hans sllskap och vid hans smekningar utan
betnkligheter och utan skrupler. Det kom aldrig till ngon frklaring
emellan dem: Jag vet att jag skulle ngra mig i samma gonblick ordet
hunnit ut om min mun, sade hon. Och han beundrade hennes uppriktighet
och _tog_ utan protest det ofdda ordet direkte frn hennes lppar. Han
tyckte ocks sjelf att detta var mera fint och innerligt; ordet sjelft
var s kallt och groft.

Ibland kunde han likvl icke lta bli att frga: Sg--knner du det
inte nu som om du kunde bli min? Men hon svarade alltid undvikande.

I familjens lif var allt gemensamt; medlemmarne lste hvarandras bref
och delade hvarandras hemligheter. Alma var den enda som gmde sina
bref.

Men detta kom sig icke af brist p frtroende; det sade hon ofta sjelf
och William trodde henne. Han var nyfiken men ville icke vara entrgen.
Han antog att der i brefven frn fadern och mostern fans stllen som
Alma blygdes fver, derfr att hennes anhriga icke stodo p samma
bildnings-trappsteg, som de menniskor hon hruppe umgicks med.

Till modern hade Alma slutit sig med blind tillit och oinskrnkt
tillgifvenhet. Det fans s mycket nring fr hennes ffnga i den
vnskap, med hvilken hon omfattades af den mognade, allvarliga kvinnan,
som hade ett bermdt namn och som hon sjelf beundrade. Och till denna
kvinna kunde hon sga allt utan fruktan fr att bli missfrstdd, ty
modern lskade redan detta lilla blonda hufvud med samma hftiga
intensitet, med hvilken hon lskade sin son--lskade det p godt och
ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.

Men hon sg bde felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent
instinktslik frnimmelse af skerhet gentemot denna kvinna, som ville
henne vl, gjorde aldrig minsta frsk att dlja de sm skuggsidorna i
sin karakter. Hon visste ju nd, att infr denna djupa tillgifvenhet
skulle de intet betyda.

Fru Zimmermann mrkte hennes brist p vilja, hennes ostadighet, den
smstadsfverlgsenhet med hvilken hon hr skte framstlla sin
omgifning och sitt dagliga lif i Malm och Lund. Men allt fll till
intet infr det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes
son lskade--och som lskade hennes son.

D och d kunde vl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes
knslor; hon var icke blind fr att den unga flickan i sitt tal nr det
gllde William inlade en ngslig reservation, som om hon alltid ville
hlla sig en bakport ppen; men modern kvfde sjelf denna misstanke, som
ofin och ovrdig. Hon sg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i
Almas smekningar fans det ingen reservation.

Fr frigt fans den icke heller i allt som gllde de tv kvinnornas
inbrdes frhllande. Den unga tycktes vara s uppriktig, s tacksam, s
full af tillgifvenhet. Det sg nstan ut som om hennes tillgifvenhet fr
modern var mera djup n hennes krlek till sonen och en gng gick hon s
lngt, att hon anfrtrodde modern sina tvifvel p Williams framtid,
talade misstrstande ord om att han intet kunde utrtta som konstnr och
frfattare.

D knde modern fr frsta gng hur ngot frmmande och kallt smg sig
in mellan dem. Men det varade icke lnge. Nr William kom, slog sina
armar kring dem bda och kysste moderns panna, d var det alldeles som
struket bort.--

Och tiden svann; det kom en afton i brjan af april som var den sista;
dagen derp skulle familjen upplsas. Alma skulle resa tillbaka till
Skne.

Den kvllen var skymningen lng.

Modern lg p chslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och
William hade strckt sig ut p en bjrnhud, med hufvudet hvilande p sin
flickas ftter.--Timme efter timme skred lngsamt fram, gldskenet frn
kaminen mattades af och dog bort, men de tnde icke ljus. Och minnena
frn de flydda mnaderna drogo frbi i ett sammanhngande,
ofverskdligt tg.

Till sist reste modern sig upp, tog p sig kappa och hatt och gick ut.
Hon ville att de unge skulle ha en stund fr sig sjelfve.

Lnge sedan hon gtt lg William kvar i samma stllning som frr.
Tusentals tankar korsade sig i hans hjerna och knslorna stormade genom
hans blod. Hans begr att taga henne i sin famn, fverhlja henne med
brnnande kyssar blef hftigare och hftigare fr hvarje sekund; men han
betvang det med uppbjudande af hela sin viljekraft. Lugn, lugn mste han
vara; och han mste tnka klart.

Han lskade denna unga kvinna och han trodde sig lskad tillbaka; fr
dem bda var den yttre ceremonien intet, knslans innerlighet allt. Hvad
hindrade honom d att ge sin lidelse fria tyglar, hvad hindrade honom
att gra henne till sin maka nnu i denna stund.

Det gick en rysning genom hela hans kropp frn hjessan och ner fver
ryggen d han tnkt denna tanke till slut.

S knde han hennes hand p sitt hufvud, hon hade bjt sig ner och strk
fver hans hr.

Du darrar? sade hon; och den mjuka, vackra rsten hade en ovanlig
klang af mhet.

I samma gonblick var det som om de pinsamt spnda nerverna med ens
slappades genom hela hans varelse och som om allt hvad det fans i hans
vsen af innerlighet och vrme trngt sig samman i en enda punkt till
venster i brstet.

Fr frsta gng kom knslan af ansvar fver honom; det stod med ens s
klart fr hans medvetande att lidelsens gonblickliga tillfredsstllande
icke var allt, att den endast skulle lemna efter sig en s mycket
djupare tomhet om det icke frn den stunden d hon blef hans rann upp en
ny period i deras lif, om de icke frn den stunden finge lefva tillhopa,
dela gldje och sorg, nskningar och frhoppningar--om han icke
alltifrn den stunden stndigt finge ha henne i sin nrhet, s att han
kunde svepa sin tillgifvenhet skyddande omkring henne och med sin
intelligens, sin arbetskraft och sin duglighet vrna om denna lilla
brckliga lifsmekanism, som han lskade.

Han hade rest sig upp; varsamt och mt lade han sina hnder kring detta
lilla hufvud med det silkeslena hret, sakta och mjukt tryckte han sina
lppar mot hennes panna.

Gud vlsigne dig! flg det som en hviskning ut af hans mun.

Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad
han i detta nu knde fint och vackert och varmt och innerligt tog sig
uttryck i denna vlgngsnskan, med klang som af ett barndomsminne,
rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och hgsta--en
fritnkares omedelbara och oreflekterade: Gud vlsigne dig!

       *       *       *       *       *

Han gick omkring som en vingskjuten fgel den frsta tiden sedan hon
rest; men det var icke samma inbundna, kalla, dsliga saknad som frr.
Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, nr missmodet blef honom fr
tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors brst. Hon strk smekande
med sin hand fver hans nacke:

Min gosse! Min kre gosse! sade hon blott. Men i tonfallet lg hennes
moderskrlek sklfvande som en vlljudsrik och vek melodi frn
strngarne af en gammal god violoncell.

En dag kom han och lemnade henne ett lngt ofrsegladt bref; det var
till Alma och han bad henne skrifva ngra rader p sista sidan.

Du fr gerna lsa det, sade han d hon tvekade.

r det ditt allvar? frgade hon och de bruna gonen lyste upp.

Kan du inte frst det, svarade han mt i det han lade sin ena arm
kring hennes hals.

Hon gnade flyktigt hr och der p de fullskrifna bladen, men s blef
intresset henne fvermktigt.

----Nr jag kom hem satt mor p sin stol och skref. Jag blef s glad fr
det att jag kysste henne p kinden. Hon r s knuten fast till allt,
slingrad in i vrt lif under dessa tre mnader--och hvad hon varit fr
oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig frr hllit af henne,
tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting
till ngon menniska i verlden; jag bara tog emot, tergldade ingenting,
ty jag _hade_ ingenting, jag var s fattig invrtes. Nu tycks det mig
som om jag blifvit rikare med ens----

Hon kom icke lngre. Trarne strtade utfr hennes kinder, hon mste
taga sin nsduk upp fr att hmma dem. Men nr hon en stund derefter
skref sin helsning p sista sidan, kunde hon icke lta bli att lsa hvad
han skrifvit derofvan.

----Det r sent. Klockan r visst fver 1. Och i morgon skall jag upp som
vanligt. Om det inte vore s gammalt och utntt skulle jag sga: 'God
natt, lilla sparfunge!' Men det _r_ gammalt och utntt. Och det r
dumt. Ty sparfungen sofver antagligen de rttfrdiges smn, det gamla
romantiska kvinnoidealets djupa, drmlsa smn. Och fver ditt lger
svfva hvita vingar och sm englar spela ljufva melodier p gullharpor i
vrrna. Gud hvad det r vackert! Och hvad jag gerna ville vara en ren,
hvit engel som satt p din sngkant och spelade p gullharpa medan du
sof! Brinner ampeln i taket? r dess sken ljus- eller mrkrdt? Det r
nog ljusrdt och det ger en varm fin ton t ett mjukt barn-ansigte,
der alla drag ro liksom upplsta, ett stort, fylligt, rundt
barn-ansigte, som r s rrande renonce p uttryck och som kanske r
fult, men som jag bjer mig ner och kysser, s der ltt p pannan, att
du icke m vakna, s der oskyldigt som endast en engel med gullharpa
anses kunna kyssa----ett alldeles sjllst ansigte, som jag bjer mig ner
och kysser, derfr att----derfr att jag knner, det der ansigtets alla
skiftningar, vet hur det kan lysa upp nr stora hjernan
--'sjlen'--vaknar och de stora frvnade gonen sls upp...

(Nej, nu _gr_ jag och lgger mig!)      William.

Svaret kom och var en stor missrkning. Det var kort och tomt--frefll
nstan skrifvet med ngslig frsigtighet.

Han fresatte sig att det skulle drja innan han nsta gng lt henne
hra af sig och han hll sin fresats stndaktigt i tre dagar. S satte
han sig ner och skref ett lika lngt och omedelbart bref.--

En dag i brjan af maj kom han gldjestrlande hem och berttade, att
han skulle resa till Kpenhamn om en veckas tid, som bladets
korrespondent fr konstafdelningarne vid den stora utstllningen.

Han lefde som i feber under den veckans lopp. S reste han ndtligen--en
vacker vrdag.




TOLFTE KAPITLET.


Det var en veckas tid efter Williams afresa.

Vid fnstret satt fru Kate Zimmermann ensam och sydde. Den svarta
figuren tecknade sig mjukt mot fnsterfrdjupningens mrka tr och de
brokigt inlagda rutorna nederst.

Nlen gick upp och ned i jemna, lugna tag och ullgarnets krasande nr
det drogs genom stramaljen var det enda ljud som strde tystnaden.

Detta arbete var henne krt; det var hennes hvilotids sysselsttning.
Det skulle bli till ett gungstolsfverdrag t sonen och det var som om
hon med de varma, starka frgerna sydde in sin egen tillgifvenhet i
hvarje styng; det var som om hvarje ny figur frde terseendet nrmare.

Och medan nlen gick sysslade hennes tankar med dessa tv, som nu voro
henne det kraste, det enda i verlden som kunde hindra tomheten och
dsligheten att bryta in fver hennes lif.

Hon satt der s slt i hret, s blid och jemn, och hon tnkte stndigt:
s vill min gosse ha mig.

Frr, nr hon var ung, hade hon knt en ngslig fruktan fr att bli
gammal.--D betydde det fr henne detsamma som att kastas undan, mista
sin mans krlek; ty alla toalettens hjelpmedel skulle icke kunna dlja
att hon var passe, och Konrad--med en mans eviga ungdom--skulle ha
fredragit de yngre.

Nu var ngesten borta. Nu betydde det, att bli gammal, just att vinna
sin sons tillgifvenhet.

Hvilken ondlig trygghet det lg i att vara mor! Aldrig hade det vl
funnits en son, som vndt sig bort frn sin mor, derfr att hennes hr
blifvit hvitt eller hennes kind ftt rynkor. Tvrtom! Hon kunde se
hvarje dag tillmtes med ro; nnu d hon var gammal och gr skulle hans
blick lika smekande sga: min vackra mamma.

Det lg ett smleende fver hennes ansigte d hon sg upp emot luften i
det arbetet sjnk. Hvilken frmga lifvet hade att lka! Samma naturens
sunda instinkt, som drifver det srade djuret att ska upp sin hla fr
att tillfriskna eller d, hade tvingat henne hit med en obndig lngtan.
Och nu var det frflutna ddt; det nrvarande var allt. Och det
nrvarande var sonen; hans lycka strlade ned fver hennes lif som en
reflex af sol.

Det knackade p drren och Molly kom in med posten; bland tidningar och
korrektur sg hon strax de tv bref hon vntade: frn William och frn
Alma.

Hon brt frst sonens bref och lste;


Kpenhamn den 12 maj.

Min mor.

S fort jag satt mig in i stllningar och frhllanden hr, hyrt rum
etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma d jag for
frbi med snlltget--hon mtte vid stationen--men det var bara ngra
korta minuter och du kan frst hur jag lngtade efter att trffa henne
_riktigt_----

Det r bst att sga det strax: vi voro frmmande fr hvarandra.
Alldeles frmmande.


Fru Zimmermann lt brefvet sjunka.

Frmmande? Frmmande efter knappt en mnads skilsmessa. Nej, hon frstod
sig icke p denna verld, hon lefde i.

Med darrande fingrar brt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna
frklaringen, det brefvet skulle tala om bunden vrme och skygghet,
tolka en lskande kvinnas hela vexlande sjlslif, som William icke hade
frsttt.

Det var kort.


William har varit hr. Jag blef inte glad fver att han kom.

Jag sg p honom med helt andra gon nu och han var mig frmmande.

Jag visste, det skulle g s, men jag trodde inte det skulle komma s
fort.


Hon kastade brefvet ifrn sig p golfvet. _Visste att det skulle g s!_
Det var _det_ som var s afskyvrdt.

Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: kommer till
Lund morgon. Skaffa rum.--De sista tv orden stodo icke i telegrammet
till William; eljes var innehllet detsamma.

Hon tillbragte natten p tget, men kunde icke sofva. Tankarne brottades
innanfr den heta pannan och tinningarnes pulsar slogo takten, klippte
den lnga natten i smbitar, som sekundvisaren p ett ur. Hnemot
morgonstunden reste hon sig upp; det var lnlst att ska smn--hon satt
och stirrade ut genom fnstret fver det frbiilande landskapet, der
dimmorna brjade skingras som spken fr den gryende solen.

D hon vnde blicken int igen sg hon frn den motsatta soffan ett par
gon som betraktade henne. Dessa gon tittade fram ur ett hvitt och fett
ansigte utan uttryck; men gonen sjelfva hade ett uttryck af godhet.

Det gr inte att sofva?

Nej.

De tv reskamraterna komma i samsprk. Den blekfeta kvinnan var en fru
frn Malm och samtalsmnet var gifvet d det visade sig att hon knde
Alma Hagberg. Hon talade om henne som smstdernas firade dansdocka,
drjde med ogillande vid hennes emanciperade ider och hennes fallenhet
fr kurtis, berttade till sist med diskret frtrolighet att hon nd,
med alla sina fel och brister, skulle komma, att gra ett alldeles
ovanligt godt parti. Hon var nemligen hemligt frlofvad med en
grosshandlare i Malm--en smula fet, men annars en ovanligt hygglig
karl...

Fru Zimmermann hrde p med en knsla af invrtes raseri. Hon trodde
icke p allt det lsa skvallret, men frn dess bakgrund lyfte det sig
med ens upp emot henne ett ansigte som hon tyckte sig knna. Hvarifrn?
Jo, nu mindes hon det: det frsta ofrdelaktiga intrycket af den unga
flickan fick hon hr igen, lifslefvande. Ngot bortskmdt och
tilltagset--kyla--en sjelfkr djerfhet.

Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild
sitt ljus: _en tom dansdocka_.--

Alma mtte henne vid stationen i Lund. Hennes gldje fver terseendet
var uppriktig och okonstlad. Hon hade trar i gonen. Och vid sidan af
fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, frbi sina bekanta, i
hvilkas uppsprrade gon hon kunde lsa ett frgande: hvem r den hga,
allvarliga damen, som frken Hagberg gr med.

Hon talade och skmtade, var i det mest strlande humr. Men fru
Zimmermann var kall.

ndtligen ndde de stadshuset, der Alma bestllt rum. Och frmiddagen
slpade sig fram, trgt och tungt. I detta stela, otrefliga hotellrum
bodde ingen frtrolighet.

Vid middagstiden vntades William; modern hade berttat att hon
telegraferat till honom.

Gr du till tget? frgade hon den unga.

Ja, naturligtvis. Gr du inte med?

Nej. Jag r trtt. Jag vill helst slippa.

Hon trodde nnu att om de blott finge trffas och tala med hvarandra
skulle allt bli som frr.

Men nr hon sg dem trda in genom drren visste hon att det var frbi.
Det lg i hela deras hllning, deras stt att tala till hvarandra och se
p hvarandra: frtroligheten var borta. Det var som om smstadsluften
omkring dem lagt sig tryckande fver deras vsen; hr satt skvallret p
lur i hvarje vr, och medvetandet derom fdde ngslan och beklmning.

Hennes hjerta drog sig ihop som lefvande ktt i stark frost. Det hade
allts ingenting varit mellan dem! Ingenting annat n hvad de sjelfve
kallade en stmning, som strk frbi och frsvann; en lek med det
heligaste i lifvet. Det var en drifhusplanta som hon vrdat och lskat
och knutit sina frhoppningar vid; den hade vissnat s snart den
flyttades ut i kallare jord; en spbubbla som glimmat i eldskenet frn
kaminen, men som icke tlt dagens nyktra ljus.--Fr minnet hgrade nnu
dess granna frger, medan hon satt och stirrade ut i tomheten.

Blytung och svart skulle denna tomhet breda sig ut fver hennes lif.

Det var icke blott det, att frhllandet mellan de unge slagit s djupa
rtter i hennes eget inre; men instinkten sade henne att brytningen
skulle stta ett mrke i sonens sjl, som all hennes modersmhet icke
skulle kunna utplna. Hon tyckte sig redan frnimma kylan strmma sig
till mtes frn hans vsen och hon mrkte hur hon sjelf krympte samman
dervid; det var som om alla de fina trdar, genom hvilka hon fr s kort
tid sedan kunde frnimma hans tankar och knslor bulta mot sitt eget
hjerta, nu med ens blifvit afklippta.--

P eftermiddagen mste han resa igen. Det hade icke vexlats ett
frtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade mte; men modern,
som knde hvarje linie i hans ansigte hade sett smrtan bakom de bleka,
beherskade dragen.

De bda kvinnorna hade fljt honom till tget. Och medan de lngsamt
gingo frn stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de
sammanpressade lpparne som inbrnd i moderns hjerna.

Den unga flickan talade och skrattade hela vgen med nervs liflighet;
hon berttade lustiga anekdoter om Lund, orden jagade hvarandra i
feberaktig hast, som var hon ngslig att tiga stilla en sekund; och
moderns lppar drogo sig alltsomoftast till ett sjllst, mekaniskt
leende, men inom henne reste det sig en brnnande bitterhet emot denna
unga kvinna, som kunde skratta och skmta som om ingenting
passerat--utan att egna en tanke t honom, som skakades framt i en
jernvgskup, fram emot sitt ensamma, toma, dsliga lif. Hon hade icke
ra fr, att i detta fverretade skratt gmde sig en saknad lika djup
som hennes egen. Starkare och starkare vxte bitterheten inom henne och
till sist tyckte hon nstan att hon hatade denna lilla varelse, som fr
en mnad sedan varit henne kr som det kraste hon egde i verlden.

Men vid sidan om denna knsla bodde ocks en annan: hon var nyfiken. Hon
ville veta hvad som tilldragit sig mellan de unge. Hon ville lura ut
Almas hemlighet fr att mjligen kunna anvnda den till frdel fr sin
son.

Vill du g med upp till mig? sade hon derfr d de stannat utanfr
hotellet.

Ja, gerna.

Det var ingen konst att f Alma att bertta. Nu, sedan William rest, var
det som om ngot af den gamla frtroligheten kommit igen. Hon framlade
allt fr modern med en omisstnksam ppenhjertighet; hon anade icke, att
denna kvinna, som varit hennes bste vn och till hvilken hon nrde ett
barns oinskrnkta tillit, nu satt der som en fiende och utspionerade
henne.

Strax efter middagen, som mor och son intagit i hvarandras sllskap,
hade William aflgsnat sig. Modern fick nu bekrftelse p, hvad hon
anat, att han d hade skt upp Alma i hennes bostad.

Den unga flickan beskref deras mte; och ur hennes ord slog kylan vid
detta mte omissknneligt fram. Sjelfbeherskningen hade icke ett enda
gonblick lemnat honom i sticket och de hade talat lugnt om sitt
frhllande till hvarandra. Men han var sig icke lik sdan han varit
under den sista tiden i Stockholm; han hade ter blifvit den William
Zimmermann hon mindes frn deras frsta sammantrffande i Lysekil. Hans
ansigte hade tertagit sitt ironiska verldsfraktar-uttryck; men under
rstens sarkastiska klang hade hon d och d frnummit en dallring som
vittnade om att dess kld var tillkmpad.

Hon hade sagt honom allt; hon hade blottat sitt inre fr honom och han
hade frsttt att hon var uppriktig d hon sade att hon icke lskade
honom, ty han hade icke gjort ngot frsk att vrma henne med en
smekning.

...Och det hgaktar jag honom fr, sade hon till sist. De fleste mn
skulle inte ha gjort som han; vid sdana tillfllen har en man ingen
stolthet.

Fru Zimmermann satt och undrade fver detta barn, som talade med ett
sdant frakt och en sdan erfarenhet om mnnens brist p stolthet vid
sdana tillfllen. Och inom sig hrde hon den feta, goda fruns ord: en
tom dansdocka.

Men hon kunde icke tro p denna knslolshet; den var s frmmande fr
hennes egen natur, att hon icke kunde frst den; hon misstnkte att den
var spelad eller tminstone inbillad,

Om han stannat kvar, sade hon sakta, hade nog allt blifvit godt igen.

Nej. Aldrig som frr. Jag tycker om att hra honom tala, jag tycker om
att han kallar mig sparfunge, men...

Sg--har du icke en enda gng lngtat efter en smekning?--Hon sg den
unga flickan forskande rakt in i gonen, som ville hon hemta fram
sanningen ur dem om ocks orden ljgo.

Nej, sade hon, och blicken och tonfallet var kta. Jag skulle bara ha
knt vmjelse och motvilja.

Det _r_ icke mjligt.

Jo. Det har visst aldrig varit ngot; eller om det varit, r det
tminstone nu frbi.

P en enda mnad?

Ja. Jag trodde alltid att det skulle ta slut, men jag trodde inte att
det skulle g s fort.

Fru Zimmermann satt och sg p denna bleksigtiga lilla kvinnomenniska,
som stirrade henne s rakt i ansigtet och sade: det har visst aldrig
varit ngot. Hon satt och slets af det hftiga och lifsvarma i sin egen
natur, af harmen och smrtan och afskyn och medlidandet; och hon vred
sig under sin ofrmga att fverfra ngot af sitt eget, rda,
sydlndska blod i denna mnskensvarelse s att hon kunde f knna hvad
det var att lska.

Kan icke din stmning vexla?--Hon valde med afsigt just det uttryck
som hon afskydde mest af alla, det var som om hon dervid ville snka sig
ner till dens niv, som hon talade med.

Nej. Det vet jag att den aldrig gr. Om han vill att det skall vara som
frr skall jag bara knna afsmak fr honom liksom fr de andre.

Den unga flickan reste sig upp och rckte fram handen till afsked. De
stodo en stund och sgo hvarandra in i gonen; vemodet hade trngt
bitterheten tillbaka.

Det r s underligt att jag nu skall skilja p er tv, sade modern.
Och det smrtar mig s mycket mer som du just nu behfde mig allra
bst.

De stora, sjgrna gongloberna blefvo fulla af trar; den unga stirrade
upp i det strnga ansigtet som hade hon icke frr n nu frsttt, hvad
det betydde att de skulle skiljas.

Ja, hviskade hon. _Nu_ behfde jag dig just.

Den gamla kvinnan strk fver hennes hr med sin hand. Sitt medlidande
kunde hon icke neka henne; dertill hade detta ljusa hufvud alltfr ofta
legat vid hennes hjerta.

Men ngot mera kunde hon icke ge. De skulle drifvas ifrn hvarandra s
lngt att hon icke skulle kunna n att stdja henne. Och hon skulle
glida handlst ur frhllande i frhllande.

Jag kan icke hjelpa dig--det mste komma inifrn genom arbete och
viljeanstrngning.

Jag vet det, sade den unga sakta. Och det gr mig ngslig--fr det r
just viljekraft jag saknar!--Tycker du jag skulle gifta mig?

Med hvem...?

h...der r en grosshandlare, som...

Det stack till inom moderns brst och hon knde en isande kyla strmma
igenom sig.

Ja, gift dig med honom--ju frr dess hellre...

Nr hon blef ensam satte hon sig ner vid bordet, stdde bda armbgarne
deremot och lutade sitt hufvud emot sina hnder. terigen sg hon
framfr sig det bleka ansigtet med dess beherskade, smrtfyllda drag.
Hennes gosse! Hennes stackars gosse. S var d hans vackra drm
ohjelpligt frbi; och den gamla tomheten skulle stirra emot honom igen,
nu liksom frr--nej, nu nnu ohyggligare n frr, derfr att
mhetsbegret nu en gng hade vaknat.

Hon grep hastigt efter brefpapper och penna. Hon ville skrifva till
honom s att han redan i morgon kunde f det. Han skulle knna det som
om han hela tiden hade varit med de enda tv menniskor, han hll af. Hon
ville skildra allt som tilldragit sig med sprkets mjukaste ord. Hon
ville skmta--som han tyckte s mycket om--bertta alla anekdoterna om
Lund med Almas egen stnk af humor. Hon ville frdubbla sig fr att
erstta hans frlust, vara icke blott hans mor utan ocks hans muntra
kamrat. Frn hufvud till fot ville hon svepa honom i sin grnslsa,
ngerfulla tillgifvenhet fr att godtgra de mnga rens
frsumlighet--hvad ville hon icke gra fr sitt enda, lskade barn.

Och pennan flg i feberaktig hast fver papperet--men s stannade den
pltsligt. Hon sg med ens hur otillrcklig trsten var, hur hennes
tillgifvenhet var intet mot den hgring hans hjerta hngt sig fast vid;
och bitterheten vaknade igen i hennes sinne, bitterheten emot den, som
gjort henne s hjelpls att hon intet mktade. Den skrpte hennes minne
fr alla smdrag af halfhet och omsorg om tertget, som hon lagt mrke
till hos den unga flickan midt i lyckans dagar; och s brt hatet fram.
Och brefvet, som skulle tolkat hennes grnslsa tillgifvenhet, blef i
stllet ett sjudande utslag af detta obndiga hat:

Jag har gtt hr och tegat, att icke ett ord af mig skulle falla
tyngande i era stmningars vgsklar--men nu kan jag icke tiga mer. Nu
bryter mitt onda sinne fram, och du skall stirra p mig som p en
menniska, du icke knner. Men sdan r jag. Jag r icke god. Om du
fordrar att jag skall hlla af henne nnu, om det plgar dig att jag
talar bittra ord--ja, det kan icke hjelpas! lt oss d skiljas t.

Jag vill aldrig mer ha skyldighet att vara uppriktig och moderlig emot
henne, aldrig mer att hon skall ha rtt att lsa mina bref. Om hon varit
din med hvarje tum af sin varelse, om hon varit det _helt_ med bde
tankar och vilja och knslor--bara helt i god tro, ja, d skulle jag
kunnat hlla af henne nnu. Men det var endast nyfikenhet, derfr kan
jag icke uttrycka hur fraktlig hon r mig. Jag vet att jag srar dig,
att jag kanske mister det enda jag lskar i verlden, men jag _kan_ icke
tiga och jag _vill_ icke tiga. Jag r ond, elak, lg--hvad du vill. Det
r sant, herre Gud, jag vet ju att det r s. Jag kan icke vara ljum.
Jag gr mig sjelf olycklig, men jag kan icke frstlla mig.

S lnge jag trodde att hon lskade dig, s lnge var hon mig kr. Jag
skulle velat gra allt fr henne, jag vet icke hvad jag skulle velat ge
henne af tacksamhet. Mina gon att leka med, tror jag.--Jag grter s
att brefvet r en enda dimma, jag kan i mitt lif aldrig bli en fundersam
och afmtt trstock, som alla andra. Jag kan gifva mig utseende deraf,
ty jag r stolt; men bryter min hftighet en gng igenom r den omjlig
att hejda.

Hon vet det. Hon vet att jag blder invrtes af den smrta hon tillfogat
mig, hon vet att jag mktar intet emot henne derfr att all min
viljekraft icke kan vnda om hennes snusfrnuftiga lilla sinne. Hon kan
triumfera fver oss bda--

Hon knner det finaste och vackraste i mitt lif, hon knner mitt
frflutna och hon har en lng lefnad framfr sig--hon skall kunna
afhandla det med alla sina kommande fstmn. Hon har kommit mig s
frbannadt--jag menar s af hjertat, eller af Gud eller af mitt eget
inre frbannadt nra och--ordet mste fram!--_Jag hatar henne!_

Jag vet att jag r lg och odel. Ja, ja, ja! Men fr jag icke vara det
s lt mig g.

Hon smg sig in mellan oss under falsk lsen: hon sade att hon lskade
dig; hon sade det med sina smekningar om hon ocks aldrig sade det med
ord; r en kyss mindre n en stafvelse?--Men hon har aldrig lskat dig
ett gonblick. Krlek kan d, jag vet det, men den dr i kval och vnda
eller tvinar lngsamt bort, eller den drpes af ett slag utifrn. Denna
krlek har aldrig lefvat, derfr knnes der icke en ryckning nr hon
ltsade att den dog.

Det r kanske srad ffnga, egoism. Ja, ja, jag vet det allt, allt. Men
jag r en menniska och jag mste knna enligt min egen natur, icke efter
normalplanen.

Jag kan icke frlta henne.

Jag knner mig som en hedning i hvars helgedom en frmling smugit sig in
med skor p ftterna. Hon mste d, d, d!--strykas ut ur mitt lif.

Hon smg sig ditin derfr att jag mot bttre vetande anstrngde mig att
se henne med dina gon. Det var ortt af mig; det var svaghet--men jag
kunde icke uthrda att mista dig.

Nu r jag stark igen, stark nog att vara ensam och nd lefva.

Jag hatar henne; jag kan icke frlta. Jag kan vara i sllskap med
henne, visa mig vnlig, god och jemn mot henne, som i dag--men d r
jag falsk som jag r det mot de flesta menniskor. Om du fordrar att jag
skall vara sann emot henne, fr du vlja emellan oss tv. Det _kan_ jag
icke. D skulle jag bli falsk emot er bda. Och mot dig vill jag icke
vara det.

Skrif nu och sg hvem du vljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihg
att jag hatar henne, om det s var mitt sista ord.

Hon reste sig frn skrifbordet och sg p pappersarket som lg der
fullskrifvet; hennes lugna, skra stil var orolig och nervs.

Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda,
hufvud, som kunde hvila s mjukt mot ett hjerta--och vrida sig undan s
behndigt och ltt.

Hon hade ingen aning om att det ngra hus derifrn satt en af romaner
och balkurtis frkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i
gagnlst sjelfplgeri och stirrade p sig sjelf som p ett mrkligt,
enastende fenomen.

En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var
s obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en
bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktrslsa bokstfver:

Hvarifrn har jag detta olycksaliga frstrelsebegr. Detta, som hvilar
som en frbannelse fver mig och som drar olycka fver allt hvad jag
vidrr. Jag har ett begr att bja all stolthet, att sticka eld i all
kyla, och detta begr r s starkt att det framkallar ett slags vrme
hos mig sjelf s lnge tills det stundade r uppndt, men sodan str
jag der grtfrdig, med toma hnder lik ett barn som trtt en spbubbla
och som tillintetgjort den genom att gripa derefter. Jag hatar mig sjelf
fr det, men det frblir s, hvarhelst jag lyckas framkalla vrme der
vnder jag mig bort och blir kall som is, den som lskar mig finner jag
fadd, endast den som kan motst har ngot tilldragande fr mig, jag kan
ropa men inte svara, jag kan vinna men icke ge, jag vill bara fnga dem
i mina garn och kasta dem p marken som en hop dda fglar, men om en
reser sig och vill gra sig fri s gripes jag af ngest, jag vill fnga
honom igen, jag vill binda honom, jag vill hlla honom kvar och om jag
lyckas r det samma historia igen, jag suger ut honom som en vampyr utan
att ge honom en droppe af mitt eget blod i utbyte. Det kommer af att jag
r rdd, han skall finna ersttning fr mig, att han skall kunna se
tillbaka p mig med likgiltighet, kanske med kritik och jag kan inte
frdraga att en annan skall ega hvad som en gng varit mitt.

Frbannelse fver mig sjelf! Ar jag en menniska eller hvad r jag? Intet
kan liknas vid det ckel jag knner vid mig sjelf, mitt inre r som en
afrttsplats full af de ddas ben.

Jag ville lska, jag lngtar s brnnande derefter; men jag kan icke.

       *       *       *       *       *

Morgonen hade kommit. Solen sken in genom bda fnstren i Alma Hagbergs
lilla boudoar, genom den ltta vfnaden af brokig vitrin, kastande ett
dmpadt ljus fver alla freml. Detta rum var fverhopadt af sm
lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter--allt
hvad man kan f kpa fr billigt pris i de stora stderna och som hr i
detta lilla smstadskrypin gllde fr gedigen prakt. Under en stor,
kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hrn.

Tamburklockan pinglade och strax derefter slpptes en ung herre in.

Jag ska' sga till frken strax, sade pigan, som ppnat. De ta
frukost derinne.

Fr all del bed frken inte gra sig brdtom; jag kan godt vnta.

Den unge mannen blef ensam i rummet och han sg sig omkring med ett
slags vrdnadsfull nyfikenhet, han gick frn mbel till mbel,
beskdande allt s noga, som om han varit p ett museum, der han kunde
ha ngot att inhemta af hvarje smsak. Sina hnder hll han p ryggen
liksom fr att icke komma i frestelse att rra vid fremlen och mssan
behll han i hnderna liksom var den icke vrdig att upptaga en plats
bland alla dessa rariteter.--Han var nrsynt och han mste bja sig
djupt ner och strcka sig hgt upp fr att kunna se; men under alla
rrelserna hll han trofast hnderna p ryggen som om han varit rdd att
skada ngonting med dem.

Der var en fotografi af den mediceiska Venus, med pskrift: _Paris den 5
Juli 1886_. Der var brunnsglas frn Carlsbad och lackerade trsaker frn
Ems. P skrifbordet stod portrttet af en knd skdespelare i kostym;
och i kanten hade han sjelf skrifvit: _Till frken A. H_., jemte sitt
namn. Der fans ocks, ett kvinnoportrtt: ett vackert hufvud med ett
strngt och energiskt ansigte infattadt i ramen af en spansk mantilla,
som frn hret bljade ner fver hennes barm; dess inskription
intresserade honom mest af alla. Der stod: _Till sparfungen frn hennes
mor_ och inunder med en annan handstil: _In memoriam_.

Men nu ppnades drren; rummets och hrligheternas egarinna steg in.

Hennes ansigte sg ut som ett sjukt barns, s vaxgult i frgen, s
rundadt och mjukt i alla konturer. Ocks hnderna hade samma sjukliga
blekhet. Den lilla knubbiga figuren var kldd i en morgonrock af vinrdt
ylletyg, med yfvig montering af crmegula bomullsspetsar; det frammanade
en frestllning om rdgrt med grddskum--det staste han visste.

Han betraktade henne med naiv beundran; fr hans landtliga uppfattning
representerade denna kvinna hjdpunkten af fverfrfinad elegans.

Urskta att jag kom s tidigt, sade han bugande i det han gjorde ngra
omotiverade rrelser med sin studentmssa, medan rodnaden spred sig
fver hans finniga ansigte nda upp i hufvudbottnen, som skymtades under
det nrklippta, gulhvita hret, men jag var s rdd att ngon annan
skulle komma mig i frvg.

Frken Hagberg inbjd honom med en gest att taga plats och satte sig
sjelf p chslongen. Hennes stt var mycket nonchalant; hon hade vid
intrdandet besvarat hans djupa bugning med en ltt nick och icke ltsat
sig mrka att han gjorde min af att strcka fram sin hand. Nu sg hon
p honom med frgande likgiltighet.

Hvad var det d? kastade hon fram.

Jo, vi skulle ha en baltillstllning i afdelningen p lrdag och jag
skulle frga om frken ville gra mig den ran att bli min dam.

Tack.

Han ville s innerligt gerna f ett samtal i gng, men visste icke
riktigt hvad han skulle gripa till.

Frken vet vl att det blir majkarneval i r, sade han till sist. Han
var sjelf medlem af karnevalskomiten och han nskade ingenting hgre n
att f frrda dess hemligheter. Men frken tycktes icke intresserad af
dem.

Ja, svarade hon blott helt torrt.


Han beslt sig fr att uppska hennes intresse p hennes eget
territorium.

Hvad frken bor vackert hr--han sg sig beundrande omkring.--Det
mtte vara roligt att resa s mycket.

Ja. Jag tycker om att resa.

Hon blickade honom rakt in i ansigtet s fullkomligt obesvradt att
rodnaden ter brjade sprida sig fver hans finniga kinder. Han visste
icke hvar han skulle gra af sina gon. Han vgade icke se p henne utan
slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en
gammal, rutinerad frfrare.

Skall frken resa i r ocks, fick han framstammadt medan han tummade
p sin mssa.

Jag vet inte. Jag har tnkt en smul p att resa till Italien utt
hsten.

Det mtte vara roligt att kunna gra sder--alldeles som man
vill.--Han liksom hukade sig ner nr han sagt det och rodnade ter upp
i det hvita hret.

Jag gr alltid som jag vill.

Det vet jag--jag--jag hyser en rysligt stor beundran fr frken--. Det
sista sades med en antydan om ett galant smil.

Ni knner mig ju inte?

Jag har hrt s mycket om frken--genom Natanael Heikelstam.

Jas, sade hon likgiltigt.

Jo, han och jag umgs rtt mycket. Tycker frken inte att han ser bra
ut?

Jo. Kommer han med p balen?

Nej.--Han sg upp skyggt fr att ska utrna om hon var p ngot stt
intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke upptcka
skymten af en rodnad; detta ansigte var s lugnt och kallt som fans det
icke en droppe blod under den mjuka huden.

Jag fr vl inte uppehlla lngre? sade han tvekande i det han reste
sig. Men hon reste sig ocks, utan frbarmande.

Gr frken aldri ut och gr om morgnarne? frskte han sig nn en
gng.

Jo, det gr jag ofta.

Frken--frken har inte lust att g ut en liten tur? Det r s vackert
vder.

Det gled som skuggan af ett leende fver hennes drag.

Jag r kldd i morgonkldning, sade hon.

Jas. Ja--urskta.

Han blygdes fver sitt missgrepp och af idel frlgenhet hugade han sig
gng p gng medan han rodnande ryggade hn emot drren. D han stod der
och bugade fr sista gng nickade hon ndigt t honom som om han varit
ett litet barn.

Jag kan g med en annan gng, trstade hon.

Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han frsvann.

Hon sg sig omkring liksom villrdig hvad hon skulle frdrifva tiden
med. Det lilla fverkastet p chslongen hade kommit i oordning och hon
lade det rtt igen. S satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin
dagbok ur ldan och lste igenom hvad hon skrifvit fregende afton.

Medan hon lste tyckte hon att hon sg sig sjelf som ett
hemlighetsfullt, olycksbringande vsen, hemskt men stort. Allt omkring
henne ndrade dimensioner och vxte; hon mnstrade godtkpsgrannlten
omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans
ingen skymt af en liten smstadsflicka, som lst romaner och dref
smkurtis; hon var den farliga sirnen i sin kungligt smyckade hla.

Men s hgg det pltsligt till inom henne af ett slags ngest, som hon
icke kunde frklara: en tomhet, en lngtan, men med bismak af skam och
fruktan.

Hon lade boken tillbaka i ldan och reste sig upp. Det grubblande,
gammalkvinnoaktiga uttrycket lste sig till ett ungt, ljust leende. Hon
tnkte med en trygg vrme p honom, som hade sagt att han alltid ville
vara hennes vn, som kunde lgga hennes hufvud mot sitt brst och smeka
s lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra--utan att anse henne
dlig, utan att taga det som en frpliktelse att hon lt det ske.

D hrde hon ter klockan pingla och strax derp knackade det p drren.
Det var Williams mor.

Hon sg stel och kall ut och hon hade mrka ringar under gonen.

Jag har varit p posten, sade hon. Jag har skrifvit till William.

Almas blick fick ngonting oskert i sitt utryck. Det var som om den
tanken gjorde henne ondt att hon hdanefter skulle st utanfr. P samma
gng spratt hon till och sg hnemot skrifbordet; det fll henne in att
hon glmt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja
det kunde komma att lsa ngra ord i den. Men s kom hon ihg att hon
lagt den ned i ldan; hon sg ocks att der intet annat fans p
skrifbordet af sdant som icke borde finnas der--och nd hade hon en
frnimmelse som om der lg ngot, som borde dljas. Ngonting i den
ldres gon kom henne att knna det s som om ett eller annat vore i
olag i rummet.

Dessa gon strko granskande fver pappgrannlten, vaserna,
dussinarbetena och med ens var det som om en scenfrndring frsiggtt
infr Almas syn. Det slog henne att rummet var smaklst, teatergrannt
och utsttadt--en prakt som kunde imponera smstadsborna, men icke denna
kvinna som lefvat sitt lif ute i den stora, vida verlden. Hon skulle ha
nskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtkpslyx, att
hon haft endast en enkel kammare att bjuda p, en enkel kammare utan
ansprk.

Hon jmkade den lilla sidenkudden p chslongen och bad sin gst taga
plats.

Fru Zimmermann satte sig p yttersta kanten, som var hon rdd att sjunka
riktigt bekvmt ner, s att hon skulle f svrt att resa sig igen.

Jag har skrifvit allt hvad jag knt, hnsynslst och bittert. Jag
tycker mig ha en viss frpliktelse att sga dig det. Derfr kom jag
hit.

Den unga flickan sg p henne med sina stora barnagon, i hvilka det lg
som en frebrelse fver att den gamla kunde ha hjerta att gra henne
ondt.

Ja, det kan jag s godt frst, sade hon sakta.

S r det ocks ngonting annat, som plgar mig, fortfor fru
Zimmermann med en torr och liksom anstrngd rst. Det var som hade hon
svrighet att andas och derfr icke kunde f fram orden annat n i sm
korta satser. Det r portrttet der--du kommer ihg under hvilka
omstndigheter du fick det...

De uppmrksamma nrsynta gonen hade stirrat p den talande som fr att
gissa hennes mening och frekomma hennes nskan. S frstod hon.

Ack ja, sade hon beredvilligt, det kan jag tnka mig s vl, att det
skall plga dig.

Du har allts ingenting emot att ge mig det tillbaka? kom det, liksom
med lttnad.

Nej, inte det minsta.--Det var alltjemt samma gldje fver att vara
tillmtesgende. Barnet skildes s gerna vid sin lilla leksak fr att
gra den till viljes som hon hll af. Hon gick till sin lilla sekretr
och tog fram ett kuvert; och de svarta gonen fljde henne med ett slags
lurande misstro. Men hon tog verkligen portrttet ut ur ramen och lade
omsorgsfullt in det i omslaget, alltjemt med samma njda
tillfredsstllelse fver att kunna gra allt hvad man fordrade af henne.

Hr r det, sade hon vnligt i det hon rckte det fram.

Tack, sade en gammal kvinnas hrda rst och de smala fingrarne grepo
begrligt efter det lilla paketet. S reste hon sig upp.

Sitt... vill du inte sitta, bad den unga.

Fru Zimmermann tertog liksom motvilligt sin plats p chslongen; det
var blott som om hon icke orkade st. Men hon hll sig rak och styf,

Det kom ett hpet uttryck i barnaansigtet. Det frefll henne som om en
frmmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, s olik
den blida, moderliga vn mot hvars axel hon s ofta hade lutat sitt
hufvud.

Barn, sade samma frmmande rst, jag tror icke du anar hur djupt
detta gripit in i mig. Du kan icke frst det.

Ahjo, men...

Men?

Du sade en gng, kom det drjande och tveksamt, att det inte var fr
Williams skull--att du hll af mig fr min egen skull... att du alltid
ville vara som en mor fr mig...

Jag trodde s; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet
att William nskar det.

De sjgr gonen vidgade sig s stort och skrmdt.

Du skall inte tnka p mig, sade den spda rsten med en ngest som
icke kunde dljas.

Jag tnker icke heller p dig--de svarta gonen vndes liksom med vld
bort frn det vaxbleka lilla ansigtet--jag tnker p William och mig.
Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.

Der steg ett par stora trar i de vidppna, skrmda gonen; de stodo
kvar och simmade fver globerna p randen af gonntet utan att rinna
ner.

Du skulle mista honom--fr min skull?

Ja, s kommer det att g.

I det hrjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der lg fver
det en dslighet s bottenls och fvergifven att det gick en rysning
genom den unga d hon sg derin.

Det r inte mjligt, sade hon och hennes sklfvande, kalla sm fingrar
lade sig fver den hand, som hll portrttet.

Jo. Du gr dig icke begrepp om hur ett agg kan vxa i mig, vxa mig
fver hufvudet s att det frkvfver allt annat. Jag kufvar det s
lnge; men nr det bryter igenom r jag icke herre fver det.

Ja, du mste ju knna agg emot mig, kom det dmjukt och stilla. Jag
gr mig inte rkning p annat.

Men du vet icke hur jag mste se p dig nu.

De genomtrngande gonen fste sig nstan hatfullt p detta veka ansigte
som med de klara trarne fver sina kupiga gon sg nnu oskyldigare och
barnsligare ut n eljes.

Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha ftt
svar p sin smekning.

Jag kan icke vara rttvis emot dig. Jag har frskt, men jag kan icke.

Ack, det frstr jag s vl; plga dig inte med att frska vara vnlig
emot mig.

Det r icke det--det r det, att jag icke kan g utan att ha sagt dig
hvad jag tnker.

Der kom ngot i blicken fr hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.

Om du lskat William s fver allt annat i verlden att du gifvit dig
t honom helt, utan vigsel och allt, s skulle jag icke ha sett snedt p
dig derfr, om _han_ velat det. Men han ville gra dig till sin hustru
och hlla af dig fr hela lifvet. _Det_ ville du icke--icke ha hans
trohet, bara hans smekningar fr stunden...

Det invrtes raseriet frtog henne rsten. Hon tnkte sig om fr att
kunna finna ord liksom doppade i syra att frta sig in p en mtlig
punkt i hennes sjl. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till
blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med sm gldande
frolmpningar tills hon skulle vrida sig som ett sradt djur i blygsel
och vnda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut
i tomhet och kld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som frr,
derfr att hon icke gtt fver det tilltnas yttersta grnslinje!

Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat n
oblandadt nje och i den stelnade blicken, som frskrmd riktades emot
henne, sg hon att slagen trffat.

Jag _trodde_ att jag hll af honom, sade den unga sakta.

Hlft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gmma
dig in i hans famn--ja--och nu r han dig frmmande--efter en mnad! Nu
gmmer du dig kanske till och med--p frsk--in i en annans famn; det
r s angenmt--och man kan g frn den enes armar i den andres--i
evighet--bara man aldrig gr fver grnsen. Man kan f en hel rad af
lskare utan att ngonsin ha lskat en enda. Man har icke mer ansvar n
en hundvalp, som lter stryka sig p ryggen af alla frbigende! Men med
det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till
William och det kommer han aldrig att frlta mig.

Fru Zimmermann reste sig upp.

Harmen och den srade stoltheten hade torkat trarne ur Almas gon. De
bda kvinnorna, som fr s kort tid sedan knt sig som mor och dotter,
sgo hvarandra nu i gonen med trots och hat och vexlade ett handslag
kallt som is.




TRETTONDE KAPITLET.


Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville frst afvakta
sonens svar p hennes bref.

Det drjde.

Hon brjade nstan tro att han blifvit alltfr upprrd fr att kunna
skrifva strax och att han vntade fr att icke skrifva i vredesmod.

Inom henne rufvade der en blytung sorg och djupt i dess botten lg en
frtviflad tanke p lur. Hon knde den svarta hunden med de brinnande
gonen--derinne bak dessa brinnande gon bodde hennes koleriska naturs
vldsamma energi. Hon _kunde_ slita trdarne, som spunnit sig ut frn
hennes eget brst, skra dem af med ett enda snitt; hon kunde stta sig
utanfr spelet; det var som att brnna i sitt eget ktt med ett gldande
jern men hon _kunde_ gra det.

tervnda till Amerika, befria sonen och sig sjelf frn dessa ndlsa
konflikter, som endast pinade dem bda utan att ngonsin kunna bringas
till en lycklig lsning.

Aldrig se honom mer. Lta sig dragas ut i den stora verldsbljan igen
fr att frsvinna s lngt bort, att hans lifs sorger icke kunde n
henne; att hon aldrig kunde trffas af ett srande ord--men ocks
aldrig mer af en vrmande smekning ...

Nja... Quand mme! Quand mme! ljd det inom henne med en ton af mrk
beslutsamhet. Hon fick frska komma fver det--ocks det--ocks det.

Hon var beredd; hon visste hvad som skulle komma. Men hon lngtade i
alla fall efter svaret, om det ocks skulle bli ett slag; ty ovissheten
blef outhrdligare fr hvarje timme, som gick.

Tanken p sonen lemnade henne icke ett gonblicks ro; hon kunde icke
vara stilla, kunde icke stanna inomhus; hon mste ut, mste se
menniskor, lif omkring sig.

Bara f ngot som distraherade, som vnde hjernverksamheten utt. Hon
fann det sjelf ljligt att hon gick der och vred sig under tyngden af en
annans sorger; men hvad hjelpte det att resonnera? Hufvudet kan tnka n
s kallt--blodet knner dock lika varmt. Hon frnam det som en rent
fysisk smrta i brstet och denna smrta blef till en brnnande trst
efter kyla och luft.

Hon tog p sig ytterplaggen och gick ut--gick och gick utan att knna
spr af trtthet. Det var som hade fysiken ingenting mer att sga,
smrtan hade tagit betslet mellan tnderna och jagade stad. Timme
efter timme gick hon; hon kunde ha gtt hela dagen utan att knna annat
n att hjertat vrkte.

Mrka trd, en ljus sommarhimmel med enstaka sm moln och det rdgula
gruset framfr sina ftter--det var allt hvad hon kunde minnas frn
denna promenad.

Nr hon kom hem lg Williams bref och vntade henne p bordet. Hon ref
det upp och lste:

Min mor.

Jag fick ditt bref i dag; och jag stter mig strax ner att besvara det.

Jag knner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den krnkte
hedningens frtviflan fver frmlingen, som kommit in i hans helgedom
med skor p ftterna och ltit sina blickar glida med likgiltighet fver
allt det, som hedningen dyrkar och lskar. Jag frstr att du mste hata
henne, frmlingen, ty du kan icke hata mig, som frde henne ditin.

Men huru skulle detta kunna sra mig? Hur skulle jag kunna sras af ett
bref deri hvarje bokstaf andas din obndiga naturs grnslsa
tillgifvenhet fr mig, som aldrig gjort ett grand fr att frtjena den.

Hur kunde du tnka s smtt om mig? Skulle jag inte kunna frst hur
grannt och fritt det r nr skbyn drager fver sltten, blixt p blixt
slr ner och tnder grdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna
uppfatta att det r stort och vackert nr du r just sdan som du
enligt din natur mste vara--hur mycket af det, som r det finaste och
bsta i ett menniskosinne, der dljer sig under vildens obndiga smrta
och vrede? D vore jag inte vrd att kallas din son.

Men jag ser henne i ett annat ljus n du. Jag tillhr samma generation
som hon--de halfva knslornas generation. Derfr har jag lttare att
frst henne.

Du bedmer henne som var hon en fallfrdig karaktr, liksom du sjelf;
men hon r endast ett skrpligt litet femininum. Och denna skrpliga
lilla tingest hade fattat ett s rrande frtroende till dig; hon tyckte
att hon kunde sga dig allt--du skulle alltid frst henne. Nr hon s
trodde att vr vackra drm var frbi kom hon strax och lade hemligheten
i dina hnder. Det gjorde nog ondt, nr du sttte henne bort. Det var
som att taga religionen frn ett barn--ty hon trodde p din allvishet
och godhet som p Gud Faders i himmelen.

Du sttte henne bort derfr att du lskar mig--s ensidigt, men s helt
och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall frst det? Hon knner
det blott som om du varit grym och elak emot henne.

Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det ocks sjelf och
nd--Jag har s mycket att tacka henne fr.

Jag var en frtorkad vxt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet
regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den nedt och solen
vrmer--och den torra jorden dricker den.

Jag var en domnad fisk, som legat lnge p landbacken och som nu vrkts
i sjn. Nu lngtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med
Vr Herre--lifvet. F se om jag legat fr lnge p land!

Du har ofta sagt, att jag behfde, att lifvet grep fatt i mig riktigt
hrdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade svrt att fastna.
Hade fr mycket af kallt frstnd och fr litet af varmt och friskt
blod. Nu kns det som kunde jag bli menniska igen! Nu knner jag att jag
lefver. Det r hennes verk, fast hon icke vet deraf.

Du sger att hon intet gett mig. r det ingenting att hon gett mig dig?
Glmmer du att det var genom henne frkonstlingen smlte? Jag skulle
aldrig ha kommit dig s nra som nu, om hon icke korsat vrt lif. Och du
sger att du hatar henne! Kra, lskade mor--tror du jag ngonsin skulle
kunnat taga p de mma strngarne i din sjl mjukt och fint med
frstelsens varsamma hnder om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle
vi s kunna hata hennes minne, du och jag?

Hon lt brefvet sjunka. Ja, han hade rtt; han hade alltid rtt. Han var
fin och god och del, hennes kre, vackre gosse. Och hon sjelf var lg
och elak, med ett obndigt sinne, som aldrig knde fr andra och som
aldrig kunde resignera.

terigen blef rummet henne s underligt instngdt och tryckande;
terigen tog hon ytterplaggen p sig och gick ut i den stilla kvllen.

Men hur annorlunda var icke hennes stmning nu.

Hon sg omkring sig med ppen blick; och allt hvad som speglade sig i
den var s melankoliskt vackert. Himlen var bl och p de fversta
hustaken och skorstenarne sken solen nnu med en glans i gull. Luften
var fylld med dofter af svllande knoppar och frn ett hus der hon gick
frbi, blste en messingsorkester en af Bellmans snger.

Hon vandrade fram och tillbaka i Lundagrds gngar, utanfr det gamla
bibliotekshuset, som alltid kom henne att tnka p en tysk
medeltidsstad, under dessa ldriga trd der hon nr skymningen snkte
sig, nstan trodde sig skola f se en Faust och en Margaretha hand i
hand.

fver allt lg det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och lngta.
Och om och om igen ljdo brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna
folkvisetoner.

Det lg ngot af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets
skaplynne, i arbetarnes trga pligttrohet, der de nnu sutto kvar,
knackande p sina stenblock; i studenternas stilla samsprk, der de tv
och tv eller ensamme vandrade framt som gamle mn--fverallt detta:
att nja sig, bja sig, finna sig. Svrmod och resignation--fverallt
detsamma. Nr hon gick hr i denna omgifning frstod hon sonen bttre n
ngonsin.--Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som
sade sig icke lska honom, men som nd ville hlla honom kvar som en
leksak. Skulle hon sjelf d se honom glida undan? Skulle hon st ensam
som en barnls moder?

Om och om ljdo brefvets uttryck som veka mollackord hvilka mlade fr
henne bilden af ett litet blondt hufvud och vckte hos henne ett
oemotstndligt begr att ppna sina armar och sluta detta draktiga
lilla hufvud mot sitt brst som frr. Utan att ens ha haft ngon
fverlggning med sig sjelf vnde hon tvrt i en af gngarne. Stta bort
eller draga till sig, det lg henne lika nra, ty bda delarne var att
handla. Resignation, med hnderna i sktet, var det enda som var henne
frmmande.

Hon ringde p den lilla tamburen och det var Alma sjelf som ppnade.

Vill du komma till mig ett gonblick?

Det var nstan mrkt derinne men det ja, som fljde p frgan hade
tonfallet af en glad hpnad.

Kom strax d. Jag gr i frvg upp.

Fru Zimmermann skyndade bort utan att vnta. Hon skulle icke kunnat
uthrda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var
som om hvarje smsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och
frebrelse, som de indruckit; eller det var som om hatet mste vakna p
nytt i denna omgifning.

Det drjde icke mnga minuter innan Alma kom.

Men nr de stodo der midt emot hvarandra, rckte hvarandra handen och
letade efter ngot att sga hvarandra, d knde de hur oterkalleligt
allt brustit.

Sitt ned, sade den ldre, konventionelt och ddt.

Alma satte sig. Hon vntade p en afbn, men den kom icke; fru
Zimmermann vntade p ett enda tecken af den fordna vekheten, men det
kom icke heller.

Nu ngrar du att du bad mig komma, sade den unga.

Nej. Jag ngrar mig icke. Det var bst att vi trffades nnu en gng.

Det tycker jag ocks.

Samtalet stannade af. Denna sommarskymning fver ett hotellrum verkade
s underligt dd och tung; den gaf intet af frihet och de bda kvinnorna
trycktes af hvarandras nrhet som af en olidlig brda.

Fru Zimmermann gick af och an p golfvet med mjuka, ljudlsa steg; och
hvarje gng hon nrmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde
en rrelse. Hon kunde blott urskilja de oskra konturerna af dess
hrresning.

Hon trstade efter ett enda tecken till lif, ngot som kunde angifva att
denna varelse _knde_ ngot, hvad som helst; men der kom intet. Den unga
flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i tr.
Hon teg s hrdnackadt som skulle hon tiga hela natten.

Den ensamma, svartkldda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu n en
gng framfr likbren, den der frfrliga dagen, d hon miste allt--den
dagen som en tid nstan varit utstruken ur hennes minne.

Jag anade icke hur djupt jag var fst vid dig--sade hon; orden hade
kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men hr stannade de
pltsligt af.

Den unga satt och vntade p fortsttningen, hon vntade p afbnen. Hon
frstod ingenting annat n att man hade gjort henne ortt och med ett
barns hersklystnad ville hon bja detta gamla hufvud, hvars hllning
lifvet gjort s stel och styf.--Den unga knde instinktlikt, att hon i
denna strid hade fvermakten.

Du sade, att det var flirtation och samlarvurm, sade hon mulet. Det
kan jag inte glmma och det var inte sant.

Jag har aldrig trott att det var _medvetet_. Jag sade dig ocks att jag
fr upprifven fr att kunna vara rttvis.

Den unga satt och vntade nnu; detta erknnande var henne icke nog.
Djupt i hennes sinne rrde der sig en lngtan att lgga sitt hufvud mot
den andras axel, frtroendefullt som i fordna dagar; men denna lngtan
kvfdes af medvetandet att ha varit freml fr en orttvis beskyllning.
Barnet var sradt; och hemmets afgud var van att man bad om frltelse.

Om jag varit orttvis, om jag varit orttvis, sade modern och trarne
strtade utfr hennes kinder medan rsten blef konstladt lugn men s
maktlst bruten, om jag varit orttvis s skulle du frst tnka p
_hvarfr_.

Hon mste gra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men trarne brto
fram igen, lidelsefullt fldande trar, som icke stockade rsten, endast
gfvo den ett uttryck ibland som af en strng, nr den brister. Och
orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram p denna flod af trar,
medan hnderna vredo sig kring den sammanrullade, vta nsduken.

Du kan icke frst hvad det vill sga att i hela verlden icke ha mer n
en varelse att hlla af--endast denne ende att knyta alla tankar,
frhoppningar och framtidsplaner omkring--s att man icke kan lefva sitt
eget lif utan gr upp i hans--

Hon mste gra ett uppehll; det var som om ett ldre element af sorg
kommit till och blandat sig med smrtan fr i dag. Hon stdde sig ett
gonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma
sg det icke, hon satt orrlig p sin stol och vnde ryggen till.

Fru Zimmermann tertog sin vandring och hennes ton var lugnare:

Du kan ju tnka dig, att det icke skall vara mjligt lngre att vara
rttvis, nr det tillfogas honom smrta. Bitterheten bryter igenom
allting. Att vga krka ett hr p hans hufvud r det strsta brott i
verlden--

Det herskade samma ddstystnad i rummet fr hvarje gng hon samlade sin
rst till ett nytt utbrott. Det smg sig fver henne en knsla af att
hon talade fr dfva ron och till sist kom det s svagt och hopplst:

Om du bara hller af honom med den minsta lilla gnista s mste du ju
frst, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orttvisa--allt
har sin rot i min grnslsa krlek till honom; och den gemensamma
tillgifvenheten borde--

Nu kunde hon icke fortstta lngre. Hon knde att alla hennes ord skulle
studsa platta tillbaka mot denna srade ffnga. Hon krympte sig af
frdmjukelse fver att icke kunna terhlla sina trar infr denna
halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat n en
svaghet, fver hvilken hon sjelf triumferade.

Fru Zimmermann hade kastat sig p stolen och gmt ansigtet i sin nsduk.
Nu reste hon sig. Hllningen hade terftt sin stelhet och med en
rrelse af beslutsamhet stoppade hon nsduken i fickan medan hon tertog
sin vandring.

Alma satt kvar, liksom vntade hon nnu. Men der kom intet mer och
tystnaden som fljde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall
ovnlighet.

Hvad knner du sjelf? sade modern med en rst som terftt hela
sjelfbeherskningens fverlgsenhet. r du ond eller r du
ledsen?--Orden hade nstan en klang af tlje.

Jag r hvarken det ena eller andra--tror jag.

'Hvarken det ena eller det andra--tror jag!' Ja, det r nyckeln till
hela din karaktr.

Den unga flickan reste sig. Farvl, sade hon.

Farvl. Och lycka till med den nste! Men akta dina gon ifall han har
en mor!

Hon stngde drren efter sin gst. S tertog hon sin vandring och
trarne strtade ter fram i frihet.

Hon skulle aldrig kunna motsga sin son deri, att detta icke var ett
tckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke vga
s mycket i vgsklen som ett enda litet fjun af detta silkesfina
blonda, hr.

fven hon mste resignera.

       *       *       *       *       *

Efter terkomsten till Stockholm fick fru Zimmermann bref frn sin son.
Det var helt kort och modern tyckte att det bar en prgel af tvng.


Kpenhamn den 20 maj.

Min mor.

Alma och jag ha trffats. Jag hade skrifvit och frgat om hon ville
komma p en dag och s kom hon.

Det var s annorlunda hr mot i Lund. Det var som om hon lemnat
smstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon knde det, hon visste det
och hon led fver att behfva resa.

Hon hller nd af mig--ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon
lgger sitt hufvud intill mitt brst. D r hon lika sann som nr hon
sedan sger att det aldrig varit ngonting.

Jag begr inte att du skall hlla af henne; jag vill bara sjelf vara
fri. Om jag lskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla
derfver. Men jag vill vara hennes vn. Jag vill att hon skall kunna
komma till mig som till en gammal farbror, lgga sitt hufvud intill mitt
brst och anfrtro mig hur elakt lifvet r. Och farbror skall taga fint
p barnets knslostrngar med en gammal intelligent mans frstende
hand.

Och s, kra, lskade mor, trycker jag din hand, hrdt, hrdare n
vanligt och sger farvl till hrnst. Om ett par dar reser jag frn
Kpenhamn och lgger mig nnstans i en af krok af verlden; och innan du
ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.


Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bst att icke
trffas, bst att skiljas. Ja,--bst s tnkte ocks hon.

Hon hade sttt hans afgud i stoftet. Hans lppar kunde tala om
frltelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en
brodd af misstro; nu skulle lgnen komma in mellan dem. D ville hon
hellre g sin vg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var s stor, der
fans nog rum fr dem alla--alla tre--utan att de behfde korsa och
frbittra hvarandras lif.

S hade d hennes blinda krlek frt henne hit--ut i den yttersta
ensamhet.

Bst att icke trffas. Med sina starka hnder skulle hon alltid gripa
strande in i deras stmningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet
der de kunde nja sig med skra obestmda drmmar--Men fr dessa starka
hnder och detta okufliga verklighetssinne skulle det vl finnas ett
arbete i ngon vr af verlden--ett ensamt och hrdt arbete, som kunde
passa fr dem att taga fatt p.

       *       *       *       *       *

Det var en vecka derefter. Hafvet lg slumrande stilla med ljus
hvitaktig metallglans. Himlen var bl och molnfri, lngst borta kantad
med litet solrksdis, der kusten frsvann.

En grupp af herrar och damer stodo i aktern under flaggan, som hissades
till helsning t en frbipasserande ngare, och kastade brdbitar t
giriga msar, hvilka grepo dem i vattenbrynet, som de sopade med sina
glnsande vingar.

Ensam, midskepps, stod en svartkldd kvinna. Hennes mrka gon stirrade
p kusten, hvilken skymtades som en smal strimma genom solrken. Hon
knppte samman sina hnder och stirrade nnu dithn, fast trar skymde
hennes blick. Hon gick i landsflykt utan afsked; hon hrde till en
generation, som mste g, fr att lemna plats t det skeptiska, blodlsa
slgte, som dock har ungdomens rtt att lefva och vara till.

Kampen var slut.








End of the Project Gutenberg EBook of Modern, by Ernst Ahlgren
Axel Lundegrd

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MODERN ***

***** This file should be named 15703-8.txt or 15703-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.net/1/5/7/0/15703/

Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
