Project Gutenberg's Vi Bookar, Krokar och Rothar, by Hjalmar Bergman

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Vi Bookar, Krokar och Rothar
       Ur en stadskrnika

Author: Hjalmar Bergman

Release Date: April 28, 2005 [EBook #15724]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK VI BOOKAR, KROKAR OCH ROTHAR ***




Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders






VI BOOKAR, KROKAR OCH ROTHAR

Ur en stadskrnika

Av
Hjalmar Bergman


Svalans svenska klassiker

Redaktr: Daniel Hjorth


Albert Bonniers Frlag, Stockholm, 1912.



INNEHLL:

PERSONREGISTER
  I. BLEKNGEN
     FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA
     BROMS & KROK
     RTTKRIGET
     INGENJR KROK BADAR IHJL BLEKNGSBARNEN. BROMS GR FRLUSTER.
       OCH APOSTELN VAKAR
     J. A. BROMS GR BOKSLUT
 II. BACKARNA
     STADEN VXTE
     APOSTELNS VENTYR
     HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON
     ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN
       TILLVERKAR ETT ALIBI
     APOSTELNS FEMTE VENTYR
     JULIUS KROK UTSTR MNGA VEDERVRDIGHETER OCH VXER NGRA TUM
     JULIUS KROK BLIR MILLIONR OCH VXER YTTERLIGARE NGRA TUM
III. STRIDEN OM BLEKNGEN




PERSONREGISTER:


_Amerikanaren_, hemlighetsfull frmling, lkodlare, sektstiftare,
  mjligen sedelfrfalskare.
_Anders_, poliskonstapel.
_Andersson_, Blekngsmadam, baderska, stderska.
_Andersson_, smed, freg. son.
_Bergfeldt_, greve, major.
_Bergfeldt, Vilhelm_, greve, ljtnant, brukspatron.
_Bernhusen de Sars, Roger_, baron och kammarherre, stor brukspatron.
_Bjrner_, fltkamrer, lomhrd, lnar ut pengar.
_Bjrner, Abraham_, son av freg. och en Lilja, v. hradshvding,
  stadsfullmktiges ordfrande, praktiserande jurist.
_Book_, prost, ngot pietist, sedermera knd fr sitt Bordeaux.
_Book, Mimmi_, freg. syster, stadens mest aktade mamsell.
_Bring_, frste stadslkare, kallad "Fdoktorn".
_Broms, J. A._, pltslagare, fabriqueur, Blekngens skapare.
_Broms, Louise_, freg. hustru, dotter av prosten Roth, efter sin dd
  benmnd "lilla gumman i himlen".
_Bckman_, magister, stor politikus.
_Bckman_, Ottilia, freg. hustru.
_Carln_, klockare.
_Carln_, kallad "mutter Carln", freg. nka, innehar Carlns kllare.
_Ekman, Rosa_, artist under pseudonymen Rosine de Rose, sedermera
  vrdinna p Tre Remmare och gemenligen kallad Gula Rosen.
_Enberg_, fru, hushllerska p Bjrkens.
_Evelin_, skka, sedermera jungfru.
_Hagelin d.._, skomakare, vederdpare, reformator.
_Hagelin_, madam, freg. hustru.
_Hagelin d.y._, skofabrikr, Zionisternas ldste.
_Hagelin, Benjamin_, son av madam Hagelin, bibeldoktor i Amerika,
  predikant och profet.
_Halling, Gustaf_, inspektor p Bjrkens, bror till fru Enberg.
_Holmin, Paulus_, kallad "Aposteln", lektor vid Elementarlroverket,
  en flckfri karaktr, innehar ett rent samvete.
_Hyltenius, Per_, fil. dokt., brukspatron, beryktad hanrej.
_Hyltenius, Blenda_, freg. hustru, mjligen dotter av baron Bernhusen,
  egentliga orsaken till sin mans ryktbarhet.
_Johnsson_, f.d. betjnt p Rogershus, dillerant.
_Krok_, trivialskolerektor, mes, g.m. en Lilja.
_Krok, Julius_, freg. son, ingenjr, samhllsreformator, g.m.
_Krok, Marie_, dotter av J. A. Broms.
Deras barn:
  _Louise_, g.m. lektor Paulus Holmin.
  _Agnes_, ogift, frestr en sndagsskola.
  _Abraham_, lantbrukselev, t.f. inspektor p Bjrkens.
_Kpman frn Gteborg_, faster Mimmis lskare.
_Lagerstrm_, verkmstare, sedermera kontorschef hos Broms & Krok.
_Larsson_, stadsvakt, trdgrdsmstare.
_Larsson_, byggmstare, bankdirektr m.m., Bethaniafrsamlingens ldste.
_Larsson_, fru, freg. hustru, Zionistiskt trosvittne.
_Lisen_, fru Maries trotjnarinna.
_Lilja, Abraham_ I II III, brukspatroner p Viskingeholm.
_Lnrot_, konstapel, verkonstapel, kommissarie.
_Ohlsson, Enok Ebenezar_, grovarbetare utan anstllning, rabulist.
_Pettersson_, kallad "Liter-Pelle", arbetare, sedermera fattighjon.
_Pettersson, Malin_, freg. hustru, frnskild, hller hus.
_Petterssons tvillingar_, freg. barn.
_Redaktrn av Nyheterna_, gammal hedersman, lser sllan sin tidning
  och anser ej, att det knsliga r det centrala i livet.
_Roth, Eberhard_, prost, rationalist, barnafader.
_Roth, Johan Jacob_, konsistorii skjutshst, slutligen komminister och
  gift med en dotter av Book, samhllsfiende.
_Roth, Elis Eberhard_, freg. son, med. lic, stadslkare, cynisk filosof,
  kallad "Jublet", mjligen far till E. E. Ohlsson.
_Sadelmakaregesll_, stor orosande.
_Schnmayer, Isac_, mbelhandlare.
_Siedel_, nkend.
_Siedel, Arvid_, freg. son, brukspatron.
_Starke-Petter_, stadsvakt.
_Stenberg, Paulus_, borgmstare.
_Srman_, trdgrdsdrng, verkmstare m.m.
_Srman_, fru, freg. hustru, f.d. sknkmamsell av ovanlig sknhet.
Deras barn:
  _Srman, Gusten_, arbetare, kontorist, kontorschef, rabulist.
  _Srman, Elsa_, smmerska, frlovad med A. Krok, Zionistiskt trosvittne.
_Vickberg_, f.d. hovmstare och kammartjnare.
Dessutom tv stycken borgmstare, tv stycken stadsfiskaler.
Samt Folk.






I. BLEKNGEN




I norra delen av staden ligger Blekngen, som icke lngre r ngon ng.
Blekngen bestr av ldformiga tv, eller trevningshus, betckta med
gul, gr eller laxfrgad rappning, som ofta faller av och sllan lagas.
Husen bebos av Bromsens arbetare, "verkstadsarbetare" eller
"tndsticksarbetare"--men allesamman Bromsens.

Lngst i norr lper Blekngsgatan frn ster till vster. Sledes
medsols, men den besvras sllan av solen. nnu i april r den kullrig
av sotiga snhgar, som vid ovarsam berring spruta gyttja. I oktober r
gatan bottenls. Denna frstadsaveny skres p tre stllen av till
namnet kungliga gator: Karl Johans, Sofias och Oscars. Vid Karl
Johansgatan ligger Bromsens Verkstad, vid Sofiagatan ligger krogen Tre
Remmare, p vars trappa Broms och Srman mrdades. Mittemot Oscarsgatans
mynning p andra sidan Blekngsbcken ligger tndsticksfabriken.

Blekngsbcken leder Tanningesjns vatten ned till Storn. Den brjar
vackert bland al och gran, bildar sm leksaksfall under Backarnas
bjrkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han r nnu tmligen ren
och fin, d han trffar Brnda stenen vid stadsgrnsen. Men
Blekngsgatan frdrvar hans karaktr, och redan vid Blekngsbron r han
en slusk bland bckar.

Bron frbinder stad och land. Nr lantpatronerna kt ver bron, hlla de
ett gonblick fr att putsa nsan, fr att se p klockan, fr att skjuta
mssan ner i nacken, fr att taga piskan ur stllet--korteligen--fr att
gra en vacker entr. Bnderna stanna ocks vid bron. Mrren skall
vattnas, eller har hon ftt ngot fanstyg i hoven. Pojken tar tmmarna,
och far tittar in p Tre Remmare fr att hra "um di vill ha nn
potatis". Pojken str och krafsar i hoven, och Blekngsbarnen rda honom
vnligt att g till skomakar Hagelin fr att f starka skor t mrren.
Bron r stndigt bevakad av Blekngsbarn. De frbrylla bnderna med
kuggfrgor, och i mrkret kasta de sten efter patronerna. Skrvor av
blomkrukor, gamla nattkrl och annat kasta de i bcken. Ibland fnga de
kattor och egga dem att angripa brons rttor. Men p hela Blekngen
finns ej den katt, som vgar anfalla fotslnga rttor med bvertnder.
Rttkungen sjlv bor under bron. Det r endast "Liter-Pelle" och
Johnsson--"galna Johnsson" nmligen--som har sett honom, men man kan
knappast betvivla hans existens. Skomakar Hagelin har motionerat om
honom i stadsfullmktige. Han har icke, som somliga velat pst, ngon
slags krona p huvudet. Men han r fulla tre fot lng, han r mycket
gammal, lever i mnggifte och r upphovet till alla stadens rtt-hordar.
Det var ocks han, som bet ihjl fru Siedels gula tax. Man fann liket
uppkastat p Brnda stenen, illa stympat. Fru Siedel skte hmnd genom
att lgga ut frgiftade kttstycken, ostbitar, mjlk. Andra djur togo
skada drav, men rttkungen var henne fr slug. Till sist frskte hon
med gift i brnnvin. Rttkungen drack icke en droppe. Varav skomakar
Hagelin drog den slutsatsen, att rttkungen mste vara en rttrogen
muhammedan.

"--frty det vi veta, att muhammedanerna icke frtra brnnvin eller
sdant se--"

Upptckten av rttkungens religion ligger emellertid lngt tillbaka i
tiden. Fru Siedel dog ett tiotal r innan Broms kom till staden, vilket
frklarar den annars ofrklarliga omstndigheten, att den gamla frun lt
bygga sitt nkeste p Backarna. P den tiden fanns icke Blekngsldor,
icke verkstad, icke tndsticksfabrik. Frn sitt fnster i sdra
gavelrummet sg den gamla frun en vlsktt ker skuren i tu delar av
Bjrkensvgen. Det var en livlig vg, d som nu. Dr kte fru Siedels
kre son, patron Arvid p Bjrkens, lng och mager, allvarlig som en
prst. Dr kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp"
den kre svrsonen, baron Roger Bernhusen de Sars. Ofta krde han sjlv
sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta mste Blekngsbron
repareras. Bredvid honom p bocken satt galna Johnsson, nnu en spd
yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och p kaleschens dynor
vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men oknt.

Onsdagar och lrdagar kom kre kusin Lilja frn Viskingeholm. Han hll
framfr nkestet en kvart eller s, spall kaffe p vargskinnsplsen,
stoppade sockerbitarna i vstfickan och grt ver de dliga smrprisen.
Det var de tre herremansken. Bondkrrorna, som skramlade frbi, voro
orkneliga och rknades icke. Men ibland kunde det hnda, att en krra,
en riktig bondskjuts, stannade utanfr nkestet. D visste gamla frun,
att det var Liljas dotterson, den kre Abraham Bjrner, som friade till
kaffekoppen. Och d fick hon brtt! Fram med spetsmssan och fram med
den "dyrbara" sockerkakan. Han arbetade som en slav, den stackars
gossen, skjutsades frn domsaga till domsaga. Men nd kunde han finna
en stund ver fr sin kra grande tante, skmtade lustigt, vrmde hennes
hnder mellan sina och lt henne kyssa en fjunig och rdblommig kind.

Var det sommar och vackert vder, tog gamla frun kaschmirschalen och
bamburret ut ur skpet och vandrade sjlv nedfr Bjrkensvgen till
bcken och ver bron. Dr steg hon av vgen, stannade ett gonblick fr
att torka lorgnettens glas och vandrade sedan lngsamt och hgtidligt
fram mellan vvarna, som voro utlagda p ngen till blekning.

Det var alla stadens vvar. Alla mns skjortor och alla fruars och
mamsellers linnen och alla pigors srkar lgo hr i sitt vardande. En
viktig frrttning sledes och ett viktigt gonblick detta, d gamla fru
Siedel fyllde sitt sjlvptagna vrv att granska, bermma och dma. Hon
var landsfru, hon var nden p Bjrkens och stadens fruar och mamseller
visste och erknde, att hennes dom ej kunde jvas. De visste ocks, att
hon icke skrdde orden, och att hennes pipiga stmma ndde vida. De
rodnade och bleknade, ungdomar fingo trar i gonen och samvetssjuka och
harhjrtade rullade hastigt ihop sina vvar och flydde.

Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne
tillkom av gott och ont. Frst nr hon hunnit fram till sista rckan,
nrmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrrelse
lt hon frst, att hennes vrv var frt till slut, att denna sista vv
lg utanfr all dom och rannsakan, ver all granskning och allt berm.

Och i det hon utfrde en vacker nigning, snrpte ihop den tandlsa
munnen och log:

--Min komplimang, min sta! Frtrffligt, alltfr charmangt.

Ty hr hade nden frn Bjrkens mtt sin lderdoms kraste vninna,
faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess
obestridda hrskarinna.




FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA


I tidernas begynnelse hrskade ver staden en borgmstare vid namn
Paulus Stenberg. Han var en frihetslskande man och son av en
frihetslskande man. Fadern hade hela fyra veckor hllits kvar p
hgvakten, drtill dmd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del
i 1809 rs hndelser, tminstone pstod han s sjlv. Som borgmstare
bibehll han sin frihetskrlek men frenade den med en fruktansvrd
despotism. Han avskydde allt "fransskt" och visade detta genom att ta
fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket
grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland ven de yngre lrarna,
ty trivialskolans rektor var en mes, som icke frstod skta sin frla.
Brnnvinsbrnningen befordrade han och likas supandet. Han fann det
politiskt och nationalekonomiskt hlsosamt.

--Vilka ro de mnniskor, som icke supa? frgade han sin hustru. Och
hustrun svarande:

--Mnniskor, som icke supa, ro dels sdana, som hava begtt ett brott,
dels sdana, som umgs med planer att beg ett brott, vilka planer de
icke vilja i ruset rja.

Det var en paragraf i borgmstare Stenbergs medborgerliga katekes, ett
oskrivet arbete, som stadens borgmstarinna, nattvakter och fyllbultar
mste knna punkt fr punkt.

Borgmstarens makt, som i vrldsliga ting var oinskrnkt, strckte sig
ven in p det ecklesiastiska omrdet. Han avskydde pietister, och
konventikelplakatet var en av de f kongl. frordningar, som han
verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stvja borgmstarens makt
tminstone p kyrkstmman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med
frnuftets logiska slutledningar skte frena tron p religionens
uppenbarade sanningar" och som fljaktligen varken hade tid eller kraft
fr annat arbete.

Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantsttt
och smutsgr, hans hr hade fallit, och skgget, som ftt vxa ut frst
p gamla dagar, var fruktansvrt strvt och ovrdat. Han drack endast
vatten och t utan att se maten, utan att lukta p den, utan att smaka.
En verklig asket. Tv gnger om ret drack han vin fr att visa, att han
icke frhvde sig infr sin Frlsare, "den dr ock drack vin". Men det
var allt. Han var s mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd
hr och dr i klderna, p det att han nd mtte se ut som en bttre
mnniska och Herrans tjnare.

I ett hnseende mste likvl prosten Eberhard ha svikit de asketiska
idealen, ty prostgrden vimlade stndigt av barn. Prostinnan anvnde tre
rum till barnkammare. Ett fr flickorna, ett fr gossarna och ett fr
ldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga
pstodo, att han veranstrngt sig, andra ter menade att han frlskat
sig i en adlig frken. Hur som helst, tredje rummet rvdes av sonen
numro tv, som var ett halvt geni och srdeles kunnig i hebreiska
sprket. Han blev sedermera prst, till en brjan rationalist liksom
fadern, drefter ritchlian och konsistorii skjutshst. Han slutade sina
dagar som komminister i fdernestaden och gifte sig med prosten Books
dotter.

Prosten Roth eftertrddes nmligen av prosten Book, en sttlig prstman
frn vstkusten. Och nu kom det till heta duster mellan vrldslig och
andlig myndighet. Book var s dr halvt om halvt pietist och predikade
vldeliga mot superiet. Han hll bnestunder och hans lsklingstext var
den stygga historien om Lot och hans dttrar, vilken gav honom gott
tillflle att utmla dryckenskapens ohyggliga fljder.

En sndag under hgmssan satt borgmstaren i sin bnk och stirrade
framfr sig med blodsprngda, utstende gon. Frr i tiden hade han
alltid sovit i kyrkan, men med ren hade han blivit smnls och led
mycket drav. Han satt nu dr och stirrade framfr sig och sg p sina
ullvantar, som voro trasiga, och tnkte p sin hustru, som var dd, och
p sina barn, som ocks voro dda, och p alla andra, som voro dda och
p alltsamman. Och bst han satt, brjade han brumma och smsjunga:

"Herre, frls min gamla sjl, herre, frls min gamla sjl--"

Helt sakta och tanklst till en brjan, men s smningom allt hgre och
ursinnigare--

"Min gamlade sjl", vrlade han, "mitt sjlaskrlle!"

Prosten Book, som sett mnga underliga fall av vckelse, trodde ett
gonblick att ngonting sdant frelg och skyndade ned till
borgmstarebnken. Men nr Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig
p ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten
konstaterade, att borgmstaren ftt slag. Det var fjrde anfallet under
tv r och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frgade, om han ville
anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som vl
m skrivas p ddsyrans rkning.

S slutade borgmstar Stenberg. Hans slkt skingrades ver jorden, och
endast en telning drav har sedermera tervnt till staden: Stenbergs
dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad.

Det vrldsliga herravldet i staden var till nda. Borgmstarens
eftertrdare var en obetydlig person, prosten Book dremot hgst
betydande. Han avlade s smningom de pietistiska sympatierna. Och sedan
han satt en damm fr brnnvinsfloden, brjade han sjlv dricka ett gott
bordeaux, som han tog p fat frn Gteborg. Vinet vann snart en viss
ryktbarhet, biskopen visiterade oftare n frr, och lantpatronerna
brjade umgs i stadens prostgrd. ven nden p Bjrkens gjorde visit,
dock frst sedan prostinnan, som var en tarvlig mnniska, lmnat det
jordiska och ersatts av faster Mimmi.

Under fulla fyratio r styrde prosten och hans syster. Stndigt lika
kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns ocks mnga
svrigheter att vervinna. Hantverksmstare, handlande och mbetsmn
voro alla gifta, och det var ingen srdeles konst att styra dem. Det
gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesck. Med skolpojkar,
gesller och marknadsbnder stllde det sig svrare. De voro oberoende
mn och ofta mycket ofrvgna. Det fanns en sadelmakaregesll--hans namn
har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans grning
lever--den gesllen var en verklig revolutionr. Han fordrade
egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fnster. Han ville riva
kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart
predikas". Han var en Luther i mnga stycken men en bov i andra. Det var
han, som frsta gngen tnde en Valborgsmssoeld p brnda stenen. Han
kallade den frihetseld, och nr den slocknat, ville han drnka sig i
Blekngsbcken, som dock var fr grund. Det var ven han, som antnde
Backarnas uthus och slunda blev indirekt medskyldig i nkefru Siedels
dd. Detta sista dd erknde han aldrig, men dmdes och dog i fngelset.

Han var onekligen den vrste, men det fanns flera sdana orosandar inom
samhllet. Den nye borgmstaren mste upprtta en skerhetspolis, som
till en brjan bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit
trdgrdsdrng och tervnde snart nog till denna nring, i det att han
vrdade borgmstarinnans och faster Mimmis trdgrdar. Starke-Petter
dremot var en fruktansvrd man, f.d. rttare p Klockeberga, stark och
vldsam. Skomakar Hagelin pstod, att Starke-Petter "hade
rttfrdigheten". Han var i sjlva verket s omutligt rttfrdig, att
han hktade sjlve stadsfiskalen fr fylleri. Och nr Starke-Petter
hktat, vgade icke borgmstaren fria. Han beredde myndigheterna mnga
ledsamheter. Nr jrnvgen kom, hktade han en massa "rallare", och man
hade nra nog mst instlla arbetet. Men i rttan tid lyckades faster
Mimmi gifta bort honom med borgmstarinnans piga. Starke-Petter klipptes
liksom Simson och behll endast det mtt av rttfrdighet, som kan vara
lmpligt fr en polisman.

Faster Mimmis makt ver de gifta mnnens sinnen berodde av en massa sm
omstndigheter, vilkas inre samband man mhnda icke genast sknjer.
Syskonen Book hade uppfostrats i en prstgrd p vstkusten, ett enkelt
hem, dr man ofta lste postillan men sllan fann flskstrimlor i
rotmoset. De lrde frtrsta p Guds vishet och p mnniskors enfald.
Och p sig sjlva. I sitt tjugonde levnadsr kom Mimmi till Gteborg som
husmamsell. Hon var d ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar,
som ftt sina seder frdrvade i London eller kanske till och med i
Paris, frrade henne brstnlar av guld, silverkammar, luktdosor av
brnsten eller kristall och andra prydliga freml. Hon lade gvorna i
kistan och bemtte givarna med ett orubbligt, ofrstende lugn. Hon var
oantastlig och praktisk. Likvl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon
stavade sig igenom "Les mystres de Paris" och "Le juif errant". Som hon
var tmligen okunnig i franska sprket, trodde hon sig g frlustig de
vrsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugne Sue sannolikt
skulle ha skmts att publicera.

Vidare lrde hon knna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade
polkamazurka med en ung man, vars ltt besljade frckhet, svarta hr,
kulrta sidenduk och snva byxor gjorde ett ofrgngligt intryck p den
unga kvinnosjlen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas
vanitatum", och han ville lna mamsellen mr Thackerays alldeles
frtrffliga bcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville lsa alltfr
fria och vdliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig
rdsla fr det svarta hret och de snva byxorna. Hon undvek, hon
stngde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av r 1722, en
dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige
fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke ngon
lindring. D bad hon till sin avlidna mor, hon ville terkalla sitt
rena, lugna barnasinne. Men bnen blev till ett hett, extatiskt svall av
ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal ver
huvudet och sprang ut i natten fr att finna svalka. Nr dagen brckte
lg hon och lekte med det fruktade svarta hret. Hon jollrade och
skrattade som ett tillfredsstllt barn. Endast i de onaturligt vidgade,
rdskiftande pupillerna fanns det nnu ngot kvar av en obotlig rdsla.

Mamsell Mimmis krlekssaga, som hon sjlv mtte i timmar och sekunder,
kan fr verskdlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre
grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnmnda tervann mamsell
Mimmi--som benmningen antyder--sitt lugn. Och vl tervunnet frlorade
hon det aldrig mer. Det svarta hret och de snva byxorna kom att
tillhra ett rikt fruntimmer, vars slktfrbindelser gav kompanjonskap i
ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern nkemannen. Hon
hade magrat men icke frlorat ngot av sin reslighet, sin raka rygg. Hon
blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en grbrun
frg. Men sitt lugn behll hon, som sagt, och sin vilja.

Hon hyste en stor frkrlek fr de fljetonger, som p den tiden voro
moderna. Hon lste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga
stllena med sin strumpsticka. Hon gjorde ocks jmfrelser mellan dessa
berttelser och sin egen roman. Fr vrigt fick denna ett slags epilog,
som blev av stor betydelse bde i stadens och faster Mimmis historia.
Den svarthrige mannen snde henne varje nyr ett brev, artigt och
korrekt, en nyrshlsning. Och av tacksamhet fr vad som hade
varit--kanhnda ock fr vad som aldrig blev--skickade han henne till
julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i frstone icke brnna, mala, koka
eller dricka denna krleksgva. Det var naturligtvis en knslosak, men
till sin bror sade hon, att kaffet mste ligga till sig. Frst nr nsta
jul medfrde en ny kaffebal, insg hon, att saken mste tagas mera
praktiskt.

Man kan frestlla sig, vad en bal hrliga, stora, bruna Javabnor
skulle betyda p en tid, d stadens handlande slde blgrnt, bittert
Amerikakaffe fr tv riksdaler sklpundet. Det var en psykisk kraft, en
makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. Fr henne gllde det icke
som fr brodern att skaffa fint umgnge i prostgrden. Hon ville
behrska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnknet manknet i
strsta mjliga utstrckning.

Hon fljde mer demokratiska principer n brodern. Varje torsdag steg hon
ut p trappan och neg s djupt krinolinen tillt. Och alla fruar och
madammer och mamseller nego. De nego en gng och slppte sina
palsternackor, sina kalvsidor och oxlggar. De nego tv gnger och
torkade sina rdfrusna hnder, de nego tre gnger och vandrade i lovlig
ordning in i Vr Herres prostgrd fr att dricka kaffe. Var det idel
madammer, s dracks kaffet i kket, fru borgmstarinnan och likstllda
frdes in till salens bjrk- och almmbler, men infann sig sjlva
Bjrkensnden, hissades frmaksgardinerna och glaskronan och den
blnkande mahognyn befriades frn sina verdrag.

Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rrde sig om allt,
varom ett anstndigt samtal kan rra sig. Vrdinnan lade inga band p
yttrandefriheten, men tonen var stdse den bsta alltifrn kkets. "Nej,
att mamselln ska vara s go och gemen!" till frmakets: "Nej, alltfr
delikat, min sta, en verkligen alltfr delikat arom!"

Minst talade faster Mimmi sjlv. Om det var i hennes intresse, kunde hon
giva mnet fr dagens frhandlingar--det skedde s dr i frbigende,
allt under det att hon sktte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och
de frsta, tvekande orden letat sig fram, tertog faster Mimmi sin
stickning och frblev en tyst hrarinna. Och likvl var det hon, som
ledde samtalen. Stickade hon raskt, s talade man raskt, skedarna
skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och smja. Gick stickningen
lngsamt, gick samtalet trgt. Och lade faster Mimmi strumpan i knt och
kliade sig under lockarna med stickan, s suckade man till Gud och
svalde msom kaffe, msom luft. Men i rtta gonblicket kom det ett
litet ord frn faster Mimmi, som gav frhandlingarna ny riktning och ny
fart. Ett menlst och stilla framsagt litet ord men likvl verksamt och
mktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rtta vgen vill alla
vandra, om blott de veta, var den gr.

Slunda styrde faster Mimmi staden. Det r visserligen sant att
viktigare beslut fattades och genomfrdes av prosten och Stadens ldste.
Men det frringar p intet stt faster Mimmis betydelse.

       *       *       *       *       *

Sadelmakargesllen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hrda
men kortvariga despoti, har ven anklagats fr fru Siedels frtidiga
dd. Anklagelsen r sann, frsvitt det verkligen var han, som antnde
Backarnas uthus. Den gamla damen vcktes av eldskenet och sprang i
blotta nattdrkten--som dock bestod av linne, yllestrumpor, tv kjolar,
en rd och en grn, samt en mycket vid yllekofta--ned till
Blekngsbcken fr att hmta vatten. Hon lyckades ocks hmta upp tv
mbar vatten, som hon stllde ifrn sig framfr hemlighusets knastrande
drr. Drp fll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp
i vadorna. Hon frdes till prostgrden, och jmnt en vecka efter
olyckshndelsen insomnade nkefru Siedel i den eviga smnen. Hon var d
sjuttiotta r gammal. I sin ungdom hade hon varit tjnarinna men hade
sedermera stdse beflitat sig om ett gott och frnmt uppfrande.
Begravningen blev den gamla damen vrdig, kostnaden bestreds
huvudsakligast av svrsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade
nmligen ont om penningar. S nr som p tiotusen riksdaler, vilka gingo
till missionen och till Abraham Bjrner, rvde han hela sin mors
frmgenhet. Men inom kort gick den frlorad.

Tack vare patron Siedels stndiga penningbrist frlorade Backarna snart
hedern av att vara en adlig slkts nkeste. En frmling hyrde hus och
trdgrd, han betalade tvhundra riksdaler banco men medfrde i vrigt
ingenting gott. Backarnas trdgrd fylldes med allehanda konstiga
lkvxter, och ett drivhus uppbyggdes. En drng, Srman--ven han en
frmling--anstlldes enkom fr att vrda rtagrden. Han var en god
arbetare men frde p fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som
var en mycket sederen person, tillt honom icke att bo p Backarna. Han
fick hyra sig ett rum i nrmaste hus och bodde slunda vgg om vgg med
krogen Tre Remmare. Sedan han blivit vckt och omvnd flyttade han till
Hagelins och inledde en krlekshandel med madammen.

Det var utan tvivel frmlingen som vckte svl Srman som skomakar
Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade frmlingen inrttat
ett litet tryckeri, och dr arbetade han varje morgon och varje afton
till lngt in p natten. Folk pstod, att han fabricerade falska sedlar,
men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till
allmnhetens knnedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt
uppbyggelseskrift. Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehll en
sorts klassificering av synderna samt ngra delvis splitter nya
meddelanden om yttersta domen. I vrigt ingenting graverande. Efter tv
rs verksamhet p Backarna frsvann frmlingen, lmnande lkar och en
handpress som ersttning fr sista rets oguldna hyra. Borgmstaren
snde Starke-Petter att ska frfalskade sedlar p Backarnas vind, och
faster Mimmi gick sjlv dit upp fr att mjligen vinna ngon upplysning
betrffande rymmarens religion. Men bda tv fingo tervnda med
ofrrttat rende.

Frmlingens religion frblev en hemlighet. Hans proselyter levde lnge i
ovisshet och rdsla liksom fr, de dr ingen herde hava. Prosten Book
kallade dem frgves tillbaka till det rtta frahuset, under det att
faster Mimmi stngde sin drr fr de ktterska madammerna. Skomakar
Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant frn
Norrkping och lt dpa sig och sitt hus i Blekngsbcken. I sin
hnfrelse ville skomakaren dpa om sjlva bcken och kalla den Jordan.
Men icke ens de troende kunde frms att giva ett s heligt namn t ett
vatten, som flt mellan Tanningen och Storn och som till p kpet var
ett tillhll fr rttkungen, hans gemler och avfda.

Nr underrttelsen om Hagelins "upptg" ndde prostgrden, sutto
syskonen Book vid brdspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av
dessa varmt frgade toddar, som genom noggrann vrd kunna hllas vid liv
en hel lng hstafton. Prosten blev djupt bedrvad, han satte hnderna
fr ansiktet och frsjnk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrn
sig trningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke stra
honom. Efter en stund sade prosten--och hans tnder skallrade:

--Husch d! Du ska se, Mimmi, att skomakarn fr ryska snuvan. N,
tillade han betnksamt, det blir hans sak, den tosingen. Fr resten har
man aldrig sett, att vederdparna vunnit anhngare inom de burgna
klasserna. Men det r ju skada nd, ja minsann minsann--

Prosten hade rtt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och
askgrtt folk, som slt sig till Hagelin. Och ven bland dem ansgs det
som en skam. De frgade varandra: Ska madam Eriksson g och kpa skor?
Vilket betydde: Ska madam Eriksson g och hra Hagelin predika? Det lt
ju sttligt och frmget: att kpa skor. Men nr man talar om en s
viktig tilldragelse, brukar man varken sl ned gonen eller dra ned
mungiporna och sucka som i sjland.

Hagelinarna gjorde verkligen icke mycket vsen av sig. De sjngo sina
psalmer med lg rst, och dopen frrttades i brunnen p
skomakaregrden. Prosten Book hade ltt fr att glmma, han glmde
vederdparna, och faster Mimmi fann icke skligt att oroa honom med
ngra pminnelser.

Hnde s en decembernatt fram i slutet p femtiotalet, att kyrktuppen
blste ned. Samma orkan, som frstrde hundratals tunnland
Bjrkensskog, satte fart i S. Johannes gamla tupp och frde honom ver
prostgrden, ver torget rakt in i fltkamrer Bjrners trdgrd. Han
krossade ett prontrd och vckte gamle fltkamrern, som eljest ansgs
vara en mycket lomhrd person.

Skadan var i och fr sig icke stor, tuppen var gammal och rostig.
Prosten lt genast bestlla en ny tupp, vacker och stor nog att rymma
tv tunnor spannml. Bestllningen lmnades till den nye pltslagaren p
norr, en ung man, sktsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och
han var icke fdd i staden.

Emellertid mste bestllningen pro forma bekrftas av kyrkostmman. Och
hr mtte en verraskning! Just som prosten en smula hastigt och
vrdslst lyfte klubban fr att klubba fast beslutet, reste sig skomakar
Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt
pltkreatur. Ty tuppen, pstod Hagelin, r ett hedniskt symbolum.
Varifrn hade skomakaren hmtat detta ord, och vad menade han drmed?
Ingen visste det. Prosten rodnade nda upp ver hjssan, och det tunna
hret lg som vit aska ver gld. Han slog klubban i bordet och gick sin
vg. Men nr han kommit in i prostgrdens trdgrd, brjade han grta.
Han stannade bland drivorna, och faster Mimmi mste ta honom under armen
och till hlften draga honom in p expeditionsrummet.

--Fy, det var fr lett, Mimmi, nej fy, det var fr lett att se honom!
Just s ser satan ut.

S. Johannes fick naturligtvis sin tupp och prosten sin vilja fram. Men
sekteristernas skara kades dag fr dag. Psalmerna sjngos med hgan
rst, och Hagelin bannade bde kyrka och prost. Upprorsandan verkade
bland unga och gamla. Det gick nda drhn, att en ldre madam, inbjuden
i faster Mimmis eget kk, fllde detta yttrande:

--Ja men han r vl ocks mnniska--

Om hon drmed menade prosten eller Hagelin r obekant och kan ocks gra
detsamma. Den pratsjuka gumman utstttes ur frsamlingen och med henne
fljde mnga madammer och en eller tv fruar. Bland dem, som vergingo
till sekteristerna, var ven pltslagare Broms. Det var en betydande
frlust fr statskyrkan.

J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med
mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och rknade slunda
svgerskap med stadens komminister, som ju fr vrigt ven han var en ur
ortodox synpunkt misstnkt person. J. A. Broms inkpte den del av
Bjrners trdgrd, som grnsade till Storgatan. Hr uppfrde han ett
trevningshus, det strsta i staden nst rdhuset. P nedre botten fanns
det butiker med jttestora fnster. Och under takstolarna fanns det en
torkvind strre n faster Mimmis. Mot tre riksdaler i veckan upplt han
denna vind t brdrafrsamlingen, som icke lngre rymdes i
skomakarverkstaden. Sjlv hade J. A. Broms sllan tid att hra Hagelins
tmligen lngdragna predikningar. Men han snde sin hustru, sin dotter
och sina gesller upp p vinden. Och han tillhll Hagelin att varje
lrdagsafton lsa upp hustavlan, en nskan, som Hagelin, sjlv
familjefader och arbetsgivare, med strsta frnjelse efterkom.

Det hgkyrkliga partiet sammansmlte till en aristokratisk klick, mktig
visserligen p grund av det stora fyrktal dess medlemmar representerade,
men stndigt oroad och chikanerad av den sekteristiska massan. Faster
Mimmi steg icke lngre ut p trappan att niga fr alla stadens madammer.
Kaffet delades ut sklpundsvis som ett slags pension t ett ftal
trofasta sjlar. Prostens svrson, komminister Roth, frtrde halva
balen, och man kan likvl icke pst, att han gjorde skl fr den
rikliga gvan. Han var trg och lat, fraktade baptisterna men hyste ett
lmskt hat till prostgrden.

Gamle prosten fick sledes ensam strida mot otron, bst han kunde. Nr
han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hnde det, att anden fll
ver honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument
mot de vederdpare. Men ingen frstod att fixera dessa andens blixtar,
de frsvunno i mrkret. Och nsta sndag vnde prosten p fjrdingen och
tog fram en predikan, gammal och tam, lmplig fr de tider, d alla fr
betade i samma hage.

Vartannat r bestllde prosten nya stvlar. Nr han d hade skomakaren
p kn framfr sig, drog han honom omilt i de gr testarna, talade och
sade:

--Ho r du, Hagelin, att du kallar min kyrka en skka i Babylon? Har du
varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett ngon skka d? Inte det
heller?

Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits ngon
verklig skka i staden, och frmmande lnder hade skomakaren aldrig
berest. Han kom slunda till korta infr prostens strre lrdom och blev
honom svaret skyldig. Men otron stvjades icke. Och tiden--eller kanske
det var vinet eller toddarna--for illa fram med gamle prsten. Den hga,
"serafiska" stmman sjnk till ett grtigt mummel, minnet strejkade och
benen sklvde som p en orkesls hst. Nr han stod i predikstolen,
kunde det ibland hnda, att han brt av mitt i texten, tog timglaset och
hll det mot ljuset, skakade och synade.

De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.

Och komminister Roth, som skulle sttt sin svrfar och frman bi, var
sannerligen icke vrd en vitten. Tre ting hade han kra hr i vrlden,
komminister Roth, sin jrnkamin, sin kaffekopp och sin sjskumspipa, som
eldades med "Hoppet" eller med hollndsk knaster. Kaminen eldade han med
brdlappar och kol, som sonen Elis Eberhard mste stjla frn farbror
Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det gra svger Broms? Han var rik,
han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade tta.
Elis Eberhard blev svart om hnderna, men det fick mor tvtta av, hon
skulle ocks ha ngot att gra.

Roth satt framfr kaminen varje ledig stund, och de voro mnga. Han
varken lste eller tnkte. En och annan gng tog han pipan ur mun och
spottade p det gldande jrnet, det var allt. Han lg sllan stilla en
natt, vid tretiden mste han upp och elda. Frst nr jrnet gldde gick
han ter till vila, eller vckte sin stackars hustru och skrmde henne
med hrda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fordig
man, denne Johan Jacob Roth. Nr han predikade talade han med flit s
lgt, att ingen skulle hra honom. Han var avskydd av alla mnniskor.

Tre gnger hade det brutit ut skorstenseld i komministergrden. Tredje
gngen fick komministern--s prostens svrson han n var--bta fr
uraktlten sotning. Fjrde gngen var olyckan framme. Gnistorna trngde
in i skrddare Wendells vind, dr ett lager nyberedd vadd lg till
torkning. Vindsluckorna stodo ppna, det blste som alltid i februari en
tmligen stark NNV. Skrddargrden brann, drefter buntmakarens,
drefter bagare Berthelssons, vars hus var i tv vningar.

Klockan en kvart ver nio p aftonen brt elden ut. Den nyss inslumrade
staden vcktes av klmtning och nattvaktens rop. Kort drefter gick
brandtrumman. Borgmstarinnan, som dagen frut givit livet t en son,
bars p en madrass ver till prostgrden. Borgmstaren flydde med den
nyfdde ut ur staden och tervnde frst fljande morgon. Alla mnniskor
tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person.
Han lt sina gesller vattendrnka kollagret, som lg en halv
fjrdingsvg norr om brandstllet. Klockare Carln lt rada upp sckar
fyllda med sand framfr kyrkan. Han var en belst man och visste att
sandsckar kunna skydda vid belgring. Eldskrcken gjorde honom med all
hans lrdom till ett tlje.

Faster Mimmi ensam bibehll hela sin sinnesnrvaro och sin
handlingskraft. I en flng lt hon pigorna snrpa ihop lakan, drnkte
vvsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framfr prostgrden.
Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor frn
klappbryggan i Storn upp till brandstllet, och snde ridande bud till
Klockeberga, Bjrkens, Rogershus och Viskingeholm.

Smttingar och ldringar togo sin tillflykt till prostgrden. Tv
kaffepannor ngade p spisen, och linne- och kldskp stodo p vid
gavel. Sekterister och hgkyrkliga grto om varandra. Och trdgrden
frvandlades till en mbelmarknad. Prosten stannade i sin sng. Men han
hade tnt ljus, och i hgra handen hll han bibeln och i den vnstra
psalmboken. Han bad med hgan rst. D faster Mimmi stack huvudet inom
drren bad han henne lsa upp nattmssebanden, p det att han skulle
kunna stiga upp och g ut till sin frsamling. Men faster Mimmi svarade:

--Nej, ligg du stilla, Book, och bed vr Herre om hjlp. Ngon skall
gra det.

Vid tvtiden stodo sju grdar i lgor. Bjrkenssprutan hade kommit
strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars
red sin bkiga fux. Av ngon anledning hade han ikltt sig
kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han frde kommandot
under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han pltsligt trtt och
frklarade, att elden icke stod att hejda. S red han hem--till "det
vackra fruntimret" pstod stadsborna, som aldrig kunde frlta denna
desertering.

P hemvgen mtte han Viskingeholmfolket.

--Nej, vnd om! ropade baronen. Det tjnar frbanne mig ingenting till.
Det brinner vrre n i helvetet.

Viskingeholmfolket lto sig emellertid icke hejdas. Deras anfrare, en
ung frvaltare, hade mst utkmpa en skarp dust med gubben Lilja, innan
han fick lov att komma staden till hjlp. Det var en ntt och prydlig
liten herre, frvaltaren Julius Krok. Han bar en lng ronlock, som
grna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en
anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn,
den mesen, och dotterson till Lilja.

Nr Viskingeholmarna kte ver Blekngsbron, hade elden ntt Sdergrnd
i sder, Jordgatan i ster och Gamla gatan i vster. Tv grdar voro
redan brunna till grunden, tta tak hade fallit och allt som allt
hrskade elden obestritt ver fjorton grdar. I prostens trdgrd fanns
icke lngre plats fr flera trasiga mbler, och i prostgrden trngdes
gubbar, gummor och illtjutande smfolk. Faster Mimmi packade en
hskrinda full med barn, lt Srman taga tmmarna och satte madam
Hagelin till att taga vrd om barnen. De krde upp till Backarna.
Skrindan fastnade i snn och barnen mste bras i sckar upp till huset.

Sjlv mste faster Mimmi ska ett par timmars vila, benen bar henne icke
lngre. Borgmstaren vertog beflet, understdd av Broms, som ntligen
tervunnit fattningen. Julius Krok blev emellertid den verklige ledaren.
Han vergav offensiven, de brinnande husen fingo brinna, och alla
sprutor och hinkar spydde sitt vatten ver vggar, som rykte, knastrade,
svartnade. De frsta springande bl lgorna drnktes. Sm kkar,
munsbitar fr de dnande lgorna, revos och trvirket bortskaffades.
Gummor, som med svedda kjolar hoppade ver brnderna, jmrande och
ropande frlupna kattor vid namn, fasttogos och insprrades i Stenbergs
pltbeslagna kurra. Drngar med krokiga, sklvande ben och smniga gon
fingo smaka frvaltarens sp. Han var vrre n satan, frvaltaren, han
var vrre n ngelen Gabriel. Han dansade som en vilde kring elden, han
skrek tills stmman sprack, han krp s nra elden, att den koketta
ronlocken frsande reste sig som borsten p en ilsken hund.

Frvaltare Krok vann varken krlek eller ra p den kuppen. Han fick
svett skinn. Han fick tre processer p halsen och mste betala
skadestnd fr nedrivna kkar. Men han begrnsade elden.

Den enda, som uppskattade hans verk, var faster Mimmi. Hon kom ut p
torget med liniment och bandager. Julius Krok stod ensam p kullen,
samma kulle, dr man sedermera rest Gustaf Wasas staty. D faster Mimmi
blev varse det brnda, sotiga ansiktet och det svarta hret, greps hon
av ett slags svindel. Hon gick rakt fram till ynglingen, omfamnade honom
och kysste honom. Alltsedan Gteborgstiden hade faster Mimmi icke kysst
en man, icke ens sin bror. Klockan var tta p kvllen, men torget var
rikligt upplyst av lgorna.

Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fllt ngra trar, bestrk hon
det brnda ansiktet och hnderna med kalkliniment och frde honom in i
prostgrden.

Under natten flammade elden upp ngra gnger men dmpades. Och fljande
morgon var faran verstnden. Tre eller fyra hus stodo likvl nnu i
ljusan lga.

Vid middagstiden sprngde baron de Sars i spetsen fr en tio, tolv
ryttare ver Blekngsbron. P torget mttes han av borgmstaren, som
dmjukt tackade hans nd, men tillika ppekade, att elden redan var
slckt.

--Vasa? skrek hans nd. Va fan nu d? Redan slckt? Va fan oroar ni folk
fr? Om ni slcker sjlva? Vasa? Helt om! Fr tusan! Frblt idiotiskt!
Helt om, karlar! Fy fan!

Vad betrffar orsaken och upphovet till allt detta elnde, komminister
Johan Jacob Roth, frblev han lugn och oberrd sittande vid sin
jrnkamin. Och icke njd med den eld, som rasade i staden, stoppade han
brdlapp p brdlapp, kolstycke p kolstycke ned i kaminen, vars lucka
hade handtag i form av en ngels huvud. I den allmnna villervallan
tnkte ingen p komministern, vdaeldens orsak frblev en hemlighet och
Johan Jacob behvde icke ens bta fr uraktlten sotning.

Eldsvdenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:

--Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i
skrddaregrden.

Komministern reste sig och gick bort till fnstret.

--Ja, sade han, elden r smittsam. Alldeles som elakt lynne.

Han tervnde till kaminen och satte sig. Men nr han sg gossens
upphetsade och frskrckta ansikte, sade han:

--Skrddarens kk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse.
En mnniska brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting
brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lmna din far i fred,
Elis Eberhard. Det r det enda, som har ngon betydelse.

Detta lugna ansikte, denna lugna rst, dessa lugna ord i en sdan stund
gjorde p gossens sinne ett outplnligt intryck.




BROMS & KROK


P gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del
skrpligheter, som gjorde honom till en fga prydlig person. Nsan, det
stora bogsprtet, som pekat kckt och ofrskrckt rakt fram, sjnk ihop,
hngde slankig ned ver munnen och fick en sjuklig rdbl frg. gonbryn
och gonhr fllo av, och gonens mattgr iris med sm stickande
pupiller skymtade fram mellan rdflammiga, varkantade gonlock. Gubben
bar p sin hjssa en skinnmssa, framtill barsliten och solkigt gr som
en gammal rtta. Under mssan fanns det en svart kalott, under
kalotten--tminstone om sndagarna--en grgrn peruk, och under peruken
nnu en kalott av gulvitt ylle, ett plagg, som sllan kom med i tvtten.
Sommar och vinter bar han denna varma huvudbonad men begagnade dremot
aldrig ytterrock. Om vintern lyste en gul kalvskinnsvst i den slitna
bonjourens ppning, och mellan vst och ylleskjorta lg ett eller flera
kattskinn, fasthllna med segelgarnsttar. Understundom kunde det hnda,
att kattsvansarna hngde fria nedanfr skinnvsten, vilket gav drkten
en viss fantastisk prgel.

J. A. Broms hade en frestllning om, att denna kldsel icke anstod en
fabriqueur och riddare av Kongl. Wasaorden. Han undvek sdra staden, som
efter branden blivit rikemanskvarter. I sdra staden bodde en massa
frmlingar, de knde icke J. A. Broms, och det kunde falla dem in att
skratta t honom. I och fr sig kunde det visserligen vara likgiltigt.
Men han hade ett retligt lynne, och sedan han tvenne gnger mst bta
dryga summor fr misshandel, undvek han helst all ondig frargelse.

Dessutom fraktade han dessa fina hus, dessa jrnbalkonger, dessa
flaggstnger, dessa vderfljlar i form av drakhuvuden eller frgyllda
pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess frsta fina
trevningshus, och han ngrade det icke, ty fastigheten var rntabel.
Men han trivdes icke i sitt hem. Han lskade de fattigas boningar.
Blekngen, det var hans kvarter. Dr var han knd, och dr lt man helst
bli att reta honom. Nr han gtt sin morgonrond genom verkstaden, knade
han Karl Johansgatan utfr, tog av till hger och kom in p Sofiagatan.
I vnster hand hll han sin enkpp och med hgra handens fyra
terstende fingrar en hrlur. Det var en s att sga officiell hrlur,
vars begagnande vid vissa tillfllen borde underltta ett stilla
lyssnande vid andra, viktigare. Men det gamla knepet lurade ingen.
Bromsen fick aldrig hra sanningen.

P Sofiagatan underskte han varje hus, knackade frsiktigt p
rappningen, som fll och fll och fll. Han tog upp bitar frn marken
och skte passa in dem i det, som fanns kvar. Han grlade ver murarna
och kallade dem tjuvar, fhundar, latmaskar. Men han svor aldrig.

Vid nsta hus knackade han p drren efter att frst ha kastat en blick
genom fnstret. Vanligen kom ingen och ppnade varken vid frsta, andra
eller tredje knackningen. D blev han otlig, slog p rutan med hrluren
och ropade:

--Se s, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och ppna! Se s, hon
str ju bakom ugnen. Jag ser henne allt.

Madammen krp fram ur ugnsvrn, ppnade och neg. Hade hon bara vetat,
att det var fabrikrn sjlv--

Men innan ndlgnen mumlats till hlften, hade gubben slunkit in som en
katt och nosat i alla vrr, i rum, i kk, i skafferi.

--Ja, hr har madammen det riktigt trevligt, riktigt rart, vill jag
sga. Andersson klagar, den drummeln. Skulle en inte trivas hr?

Madammen ger honom en tung, trtt blick och sger:

--Har en bara Guds ord, fabrikrn, s trivs en var som helst. Om det s
vore i helvetet--

--Husch fy, madammen, fy skm ut sig! sladdrar gubben och stter luren
till rat. Tror madammen att en fr s hr rart i helvetet? Nej d, nej
d.

--Det drar, sger madammen. Det r rta i gaveln. Jag kan sticka ut hela
armen.

Gubben bort i hrnet, stter frsiktigt med kppen och nosar.

--Det skulle en kunna tppa till, sger han betnksamt. Har madammen
ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den grna, hon hade? Det gr s
bra. Jag r fdd i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det
s varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade dr. Se, mor frstod att
tppa till hon, ser madammen. Det gr s bra, s bra--Madammen tnker
vl inte flytta, inte?

--Vart tycker fabrikrn, att vi skulle flytta? Till sder?

--Nej, ser hon det, madammen, det gr inte. P sder tar de hundra
riksdaler fr ett rum. Utan kk. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det t
Andersson. Hr r riktigt trevligt, riktigt rart--

--Ja, det r nda som i de saligas boningar, sger madammen tungt och
utan skymten av ett lje. Bara en sluppe draget och vrken. Det tar p
krafterna, ser fabrikrn. Och s r en rdd, att barnen ska bli krokiga
och vinda i frtid--

Alla dessa kvinnor, som kommit in frn landsbygden fr att fda barn t
Bromsens arbetare, plgades av en obetvinglig skrck fr kroppsliga
lyten. Ungarna blevo fr jmmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt
svrt att ta i dem. De stannade i vxten som martallar, de fingo aldrig
ktt p benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De skte
trsta sig sjlva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som
kan lsas bort eller smrjas bort. Men det var klen trst.

Gubben Broms  sin sida bjd p andra trstegrunder. Han stack fram sin
hgra hand, som verkligen var stygg att skda, och sade:

--Ser madammen? Se p den! Tummen r borta och lillfingret r som en
skrumpen rtskida. M tro, den har vrkt den. Husch! Och nd har en
tagit sig fram, s en reder sig--

Broms' ofrdighet var emellertid varken medfdd eller ens samkad under
barnaren. Sjlv ville han gra troligt, att handen skadats vid den
stora branden, men i sjlva verket torde olyckan ha timat minst ett
tiotal r senare, eller just vid den tid, d Broms brjade in- och
terkpa Blekngshusen.

Ett par r efter branden hade skomakar Hagelin p Broms' inrdan fr en
kpeskilling av tvtusen riksdaler banko frvrvat Blekngen av
brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brdrafrsamlingen skulle
vertaga kpet. Men i avgrandets stund vgrade de ldste, pverkade av
Srman, som frebar svl ekonomiska som religisa betnkligheter. Dr
stod nu skomakaren med sin ng och sin skuld. Lyckligtvis trdde Broms
emellan och kpte ngen fr femton hundra. Broms i sin tur styckade
ngen i tomter, som han slde till sina arbetare. Han hjlpte dem ven
med att skaffa byggnadsln och gav dem mnga goda rd. I trots drav
gick det trgt au betala rntor och amortering. Och Broms blev s
smningom tvungen att terkpa sina tomter plus husen. De enda, som
frlorade ngot p Blekngsaffren, torde--frutom arbetarna--ha varit
ngra leverantrer och Hagelin.

Penningfrlusten tog skomakaren med beundransvrt lugn. "Herren gav och
Herren tog", var hans valsprk. Han var en from och god mnniska och
hyste icke agg mot ngon kristen, icke ens mot Srman. F.d.
trdgrdsdrngen hade gtt i Bromsens tjnst, var till namnet
verkmstare men till gagnet vida mer. ven inom brdrafrsamlingen intog
han en ledande stllning, vilket i sin mn bidrog att strka
principalens.

Mitt i dessa endrktens tider begav det sig, att madam Hagelin fdde sin
man en son. Skomakaren, som redan var en tmligen bedagad man, vgrade
att erknna detta barn. Huruvida han hade skl fr denna vgran eller
ej, m lmnas oavgjort. Skert r, att han hvdade sin sikt med en
ursinnig hftighet, som eljest var helt och hllet frmmande fr hans
lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfllen
riva sin kala hjssa med hgra handens naglar, alltunder det att han med
den vnstra handen dunkade sig hrt i korsryggen. Under de mnader, som
fregingo och fljde efter madam Hagelins frlossning, rann blodet frn
skomakarens hjssa, och hans rygg blev slutligen s m, att han mste
skrika under de sjlvgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den
starkaste religisa upphetsning kunde bibehlla en viss vrdighet, fick
med ens ett okuvligt begr att skrika.

--Det r Srman! skrek han, s att det ekade i Blekngsldornas vggar.
Det r Srman, ditt djvla--

Skomakar Hagelin svor!

Och han ville gra mer n s. Med sidosttande av den himmelska
rttvisan ville han vnda sig till den mnskliga, beropande en paragraf
i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga,
men det skulle utan tvivel drabba hela Brdrafrsamlingen. Och det
skulle skada J. A. Broms' intressen.

Fabrikren lt kalla Hagelin till sig, tog honom med upp p torkvinden
och reglade drren.

--Var tnker du gra av barnet? frgade Broms.

--P Barnhuset! skrek skomakaren.

--Vad tnker du gra med din hustru?

--P fstning! skrek skomakaren.

--Ska du verkligen vcka frargelse i frsamlingen, kra Hagelin? Kra
gamla Hagelin! Ska du gra oss till spott och spe fr hedningarna?

Skomakaren spottade sjlv, han krp in i torkvindens mrkaste hrn och
med ansiktet vnt emot vggen fortfor han att klsa sin hjssa och dunka
sin rygg. Broms stllde sig bakom honom, smekte honom ver kinden och
sade:

--Husch, kra Hagelin, fy skm ut dig! Du ska se, att det blir s bra,
s bra--Du r gamle mannen, Hagelin, husch sdana tokerier. Du har ju
barn frut, kre vn, mnga barn. Vad kan det gra--en till--

Hagelin, som oroades av den smekande handen, vred pltsligt p huvudet
och bet sin trstare. Framtnder hade han inga men en stor hrntand, som
rispade upp handen mellan tummen och pekfingret. Broms svarade med att
sl honom i nacken, och slagsmlet var i full gng. I brjan var det
sannolikt icke Broms' mening att behandla sin motstndare alltfr hrt.
Men handen sved. Och lantpojkens krlek till slagsml, som rtionden
legat halvkvvd under herremannens fina och milda seder, fick ter luft
och styrka och makt.

S lnge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller eftert.
Hagelin fick stanna p vinden till mrkrets inbrott. Han leddes d till
sitt hem av Elis Eberhard Roth, som p den tiden var medicine kandidat.
Roth och madammen sktte vl om honom, och han slapp varaktigt men. Om
Srman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde
kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom
aldrig, vilket mhnda bevisar, att slagsmlet icke utplnat alla
tvivelsml.

Den ende, som egentligen blev lidande p kuppen, var Bromsen. Han
vansktte sret, skmdes att g till lkare och misstrodde Elis
Eberhard. Fljden blev, att tummen ngra mnader senare mste amputeras.
Det hnde tolv r efter branden och kan sledes icke stllas i samband
drmed.

Emellertid drog han strsta mjliga frdel av sitt lyte. Den hiskligt
vanstllda handen gav honom en prgel av lidande, som kunde vara nog s
nyttigt, nr det gllde att vertyga Blekngsmadammerna om lidandets
allmnmnskliga karaktr. Det var fr vrigt ett drygt arbete att f
folk att bo kvar i Blekngsldorna. Oupphrligen dk det upp planer p
nybyggen n hr n dr. Men det var svrt att finna plats. Backarna, som
erbjd lmplig terrng och en av skogen skyddat lge, hade efter patron
Siedels ekonomiska fall vergtt i svgerns, baron de Sars' go. Och han
slde icke.

De goda madammerna byggde luftslott dr uppe p Backarna De fantiserade
om trdgrdstppor och potatisland. Nej, se jag ska d ha rovor, det r
likare.--Nej, se jag ska ha sockerrter--Ja se, nog ska en ha pilargoner
och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller tminstone en
get. Och en gris naturligtvis--naturligtvis en gris!

Frslaget togs verkligen s pass p allvar, att en deputation bestende
av fem arbetare sndes till baron de Sars p Rogershus. Deputationens
ledare var en viss ung Pettersson, p ldre dagar nmnd med spenamnet
"Liter-Pelle". Klockan sju en sndagsmorgon i april drog man stad
tagande vgen ver Tanningen och Bjrkns. Det r fulla tre mil till
Rogershus. Matsck medfrdes och ngot brnnvin, som dock icke skulle f
frtras frrn efter vl frrttat rende. Vid ettiden hade man kommit
till brjan av Rogershusalln. Deputationen slog sig ned p dikesrenen,
frtrde matscken och diskuterade frgan. En arbetare, som varit drng
p Rogershus, freslog, att man omedelbart skulle tervnda till
staden, tre frhllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg
tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp p grden, fljd p
ngot avstnd av sina kamrater. Han steg in i betjntflygeln och begrde
att f tala med kammartjnaren Vickberg, hans nds allt i allom.
Audiensen beviljades, och Pettersson framstllde sitt rende. Vickberg
strk sig om hakan och sade:

--Jag skulle knappast tro, att vi slja. Det skulle strida mot vra
intentioner och vra principer.

Intentioner och principer! Pettersson drog sig gonblickligen mot
drren. Men Vickberg hejdade honom med en vnlig handrrelse.

--Om herrarna ha tillflle att drja en halvtimma eller s, skall jag
framlgga er anhllan fr hans nd baron och kammarherren. Bevars,
bevars, det r min plikt, och jag gr det grna. Men jag ger er inga
frhoppningar.

Vickberg knde sin herre endast alltfr vl. Baron blev ursinnig och
hotade att i egen hg person fra spanskrret ver deputationen.--Vasa?
Kom det fem osnutna lymlar och ville kpa Backarna? Backarna, som den
idioten Arvid lurat p honom! Kanske han skulle lta lura sig en gng
till, vasa?

Ut med sig, Vickberg!

Men Vickberg hann icke stnga drren, frrn silverklockans ilskna
klirrande kallade honom tillbaka.

--Vasa, Vickberg, knner han till les droits humains? Inte. Ge dem d en
sup per man, de hundsfottarna. Hur mnga r de? Fem? Ja, ge dem tv d.
Och ngot tilltugg. Va fan glor han p? Ska jag fda en arm, jag? Ge
dem s mnga supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si
honom! Ut med sig, fule krumelur!

Deputationen fick avslag och supar, en glad kvll, vars minne levde en
manslder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris,
varken "pilargoner" eller "tullipaner".

Broms, som fick nys om saken, kte sedermera sjlv ut till Rogershus,
men blev icke mottagen. Vickberg vgade icke ens underrtta om hans
nrvaro av fruktan att hans nd skulle beg ngon vldshandling.

Ett par r senare brt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina
"principer och intentioner". Tre tunnland avsndrades frn Backarna och
sldes till f.d. frvaltaren Julius Krok, hjlten frn stora branden.
Julius Krok var en hans nd behaglig person och dessutom anfrvant p
lngt hll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig
mnniska men omttlig rkare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte
han p Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men nr den ldre Lilja dog och
eftertrddes av sin son, fann unge Krok icke lngre behag i
Viskingeholm, framfr allt icke i morbroderns stt att hantera sitt
folk. Han drog ut i vrlden. Efter en tre fyra r tervnde han till
staden. Han var alltjmt spd och finlemmad som en yngling, nstan som
en gosse. Han gick stndigt kldd i brun bonjour, brun halsduk och bruna
handskar. ronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om
honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths
sllskap p Carlnska kllaren. Och s smningom brjade bde Gud och
mnniskor frst, att Julius Krok, ingenjr Julius Krok, var en slarver.

Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svrt att
frvandla i reda pengar. Krok slde drfr alla sina arvsansprk och
rttigheter till sin kusin p mdernet, vice hradshvding Abraham
Bjrner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen
riksdaler. En del drav gick t p utlndska resor, en del fastnade i
klockarnkan Carlns kassakista. terstoden mste frkovras. Ingenjr
Krok kpte tskilliga tunnland ekskog, belgen en fyra mil sderut...
han hade ftt nys om, att ekvirket skulle stiga p nyret. Kpet
avslutades under Mickelmssan, d alla lantpatroner komma till staden
fr att bestmma spannmls- och kreaturspriser och andra priser.
Kpeskillingen erlades kontant.

Sedermera visade det sig, att skogen till strsta delen bestod av asp.
Julius Krok kunde naturligtvis ha stmt sljaren, men han hyste en
obetvinglig avsky fr allt "brk". Och dessutom gav honom den susande
skogen en utomordentligt god id. Fr att utnyttja aspvirket beslt han
anlgga en tndsticksfabrik.

Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving,
och det skulle visa bde Gud och mnniskor, att Julius Krok icke var
ngon slarver. Under loppet av ett r frbrukade han s mycket energi,
som--enligt doktor Roths utsago--var berknad fr femtio. Han frvrvade
tomten, han lnade pengar, han byggde, han reste utomlands fr att kpa
maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likvl endast kunde bidraga
med sitt rliga namn, sin splitternya vrdighet av andre stadslkare och
ett hgtidligt lfte "att frbruka minst en ask om dagen, tv ifall jag
fr dem gratis".

Nr ret var tillndalupet, stod fabriken under tak, fix och frdig. Dr
fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som
skuro tjugutusen stickor i minuten. Dr fanns virke och kol och svavel
och paraffin. Allt, nda till kontorsmbel och skrivtyg.

Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis
anskaffas. Ingenjren, som brjat slappna en smula efter alla
anstrngningar, fick nyo ett anfall av energi. Han vnde sig till
Rogershus. Baronen erbjd honom tiotusen som gva--men inga ln, nej
fr tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vnde sig
till gamle fltkamrern, som ngon gng brukade placera sina medel mot
skligen hg rnta. Nej, kort och gott.

Den lille ingenjren tappade fullstndigt modet. Han krp ihop som en
sklvande fgelunge i gumman Carlns rda schaggsoffa. Hans ansikte var
fuktigt och vitt, locken hngde ned ver gat.

--Du ska se, Elis, du ska se--han svalde och kippade efter andan. Du ska
se, att det gr ikull.

Elis Eberhard hllde i honom rhum och lt honom logera i sitt vntrum om
ntterna. Han vgade icke lmna honom ensam. Slunda frstrde han sin
egen goda smn, ty ingenjren steg ofta upp mitt i natten och vckte
kamraten fr att f diskutera alla mjliga och framfrallt alla omjliga
utvgar. En natt sade han:

--Elis, du ska se, att det r Bromsen som str bakom. Han vill sjlv ha
fabriken.

--Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du d ska gra? Du ska gifta dig
med Bromsens dotter.

Julius Krok frste till av harm ver det opassande skmtet. Men nr han
ter krupit till kojs ropade han genom drren:

--Elis! Varfr skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?

--Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!

En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan mrkbart sammanhang med
det fregende samtalet:

--Nr jag inte tycker om henne?

Doktorn svarade gonblickligen:

--Det har ingen betydelse. Fr du bara fabriken i gng och fr du fred
fr dina kreditorer, s betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker
om dig, och du tycker icke om ngon annan. Antar jag? Fr resten, ven
om s vore--

--Du r allt bra cynisk du, Elis.

--Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshst, och det lr
garantera cynism under tre generationer.

Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok lngsamt och
tanklst. Och med en djup suck tillade han:

--Jag kan inte minnas, att jag tyckt om ngot ungt fruntimmer. Nej, inte
det jag minns.

Doktorn tog sin vn under armen, och de gingo upp i Bromsens hus.
Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig
flicka, ngot grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott
stt. De bda ungherrarna brjade konversera, samtalet gick skligen
trgt. Marie sg knappast upp frn sitt arbete, som frargligt nog
bestod av ett par linnebyxor. Nr herrarna gtt, grt Marie av skam ver
dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjren skulle vilja komma
igen.

Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula
tankspridd, en smula besvrad, och han mrkte sannolikt icke, att
byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmnna
angelgenheter, om frdelen av ett republikanskt styrelsestt, om social
lagstiftning och sdant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att
det var mycket roligt att hra p. Ibland sg hon honom rakt i ansiktet,
och hon mrkte d, att han var blygare n hon. Ibland tyckte hon, att
hon borde sga ngot som lt vnligare n det vanliga: "God dag, far r
inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adj, Lisen ska f lysa i
trappan, fr det r allt mrkt".

Men vad skulle hon sga? Hon skulle vilja sga ngot med gonen. Det var
frfrligt med gonen, det var frfrligare n malheuren med byxorna.
Hon kunde ingenting sga med gonen, de sgo ut som tv sm grstenar.
Hon baddade dem med rosenvatten, det hjlpte icke. Blev hon riktigt
upprrd, sprang hon bort till spegeln fr att se, om dr nd icke
skulle synas ngonting i gonen, ngonting. Nej, ingenting. Bara
grsten.

P sin vns inrdan beslt emellertid Julius Krok att gra pinan kort.
Han bytte den snusfrgade bonjouren mot en svart, tog crmefrgade
handskar och cylinder. Nr Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon
sig aldrig ha sett ngonting vackrare. Hon sprang ut i kket och ville
snda in Lisen med bud om ett pltsligt illamende. Men Lisen, som
visste, hur landet lg, skt henne varligt inom salsdrren och stngde.

Dr stod hon infr honom, och han var blek och rynkade pannan som i
vrede, ronlocken lg ned ver gat.

--Jag har kommit, sade han kort och bestmt, fr att gra frken Marie
en allvarlig frga.

I sin halvt vanvettiga rdsla hakade flickan upp sig p ordet frken.
Vad fr slag, kallade han henne frken?

--Gode ingenjren, jag r ju bara en mamsell.

Julius Krok terfick sin naturliga ungdomliga frg. Han lade ifrn sig
cylindern, satte sig vid bordet och brjade utveckla sklen fr
bortlggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska
ider. Marie nickade gillande och sade:

--Ja, det str s i Aftonbladet. Far har ocks lst det, att man ska
kalla alla ogifta fr frken--

Hon lade en viss tonvikt p ogifta, mjligen fr att leda honom in p en
annan tankegng. Men under en god halvtimme utvecklade och frfktade
han sina sociala ider. Och fr frsta gngen fann Marie dessa
argumenteringar en smula lngtrkiga.

Pltsligt avbrt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan
frlgenhet sade han--

--Nej, vet Marie va? Hr sitter jag och pratar--och jag, som var kommen
fr att fria--

--Jag kunde nog se det, sade hon och nickade frnumstigt. Ingenjren r
s vdligt fin, s--

--N--? frgade han en smula anstrngt.

Hon nickade igen.

--Jo, om det r s, att ingenjren vill, s--

J. A. Broms hade ju en hel del att invnda mot sin dotters val. Men Marie
var van att skta sig sjlv. Krok var heller icke helt och hllet
barskrapad, hade dessutom goda och fina slktfrbindelser. Vidare var
det ju tndsticksfabriken.

Brllopet stod i prostgrden--frsta och enda gngen fabrikren satte
sin fot i faster Mimmis frmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.

Firmanamnet blev Broms & Kroks Tndsticksfabrik, men tecknades endast av
J. A. Broms.

Julius Kroks sakkunskap i frga om tndsticksfabrikation var icke
srdeles stor. Men den besvrade i alla fall hans svrfar.

--Husch, lille Julius Krok gr och viktar sig, det r inte bra, det r
inte bra--

Han infrskrev frn Jnkping en viss Lagerstrm, en grobian till karl
men en "riktig tndsticksmnniska". Det var frsta steget till
ingenjrens avlgsnande. Han mste erknna sin underlgsenhet, och
svrfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.

--En tndsats ska vara att tnda med, ser lille Krok, alldeles som
huvudet p en klok mnniska r att tnka med. Ser lille Krok, det r
inte bara fr utseendets skull man har sitt huvud--

Julius Krok krp upp p kontorsstolen. Det var ett straffarbete,
bokfringen. Men han ansg sig p ngot stt bra frtjna de femtusen,
som svrfadern rligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock
och ett tjockt pennskaft, han tnkte med en viss grym njutning p, att
han s smningom skulle slita ut det dr pennskaftet.

Redan frsta dagen knde han gng efter annan en het, fuktig pust i
nacken. Det var Srman, som stod och koxade ver hans axel, granskande
arbetet. Julius Krok tyckte, att det pminde om skoltiden, och nr han
kom hem berttade han det skmtande fr sin hustru. Fru Marie sade:

--Ja, Srman vet nog, hur det ska vara.

Det stack ingenjren. Fljande dag pustade det ter i nacken, och
Srmans jmrande rst pep ttt intill hans ra:

--Aj, aj, nu har ingenjrn gjort alldeles p tok--

Han svngde om p stolen.

--Vad menar Srman? Hur kan Srman tillta sig--?

Srman drog sig baklnges, morrade fram urskter. Krok vnde sig ter
till arbetet, men det gick runt fr honom, siffrorna blevo suddiga och
meningslsa, han frstod icke deras sammanhang.

--Hr, Srman--sade han drjande. Vad r det, som r p tok? Gr jag
inte rtt?

-- fr allan del! Srman dristade visst inte rtta sin frman. Och
ingenjren skulle inte vara orolig. Om fabrikren bleve missbelten, s
skulle nog Srman taga det p sig.

Krok betnkte sig en stund och sade drp saktmodigt och lgmlt:

--Nej, det ska Srman slippa.

Han drog av sig kontorsrocken, krp ter in i sitt snusbruna skal och
lmnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, nr hon sg sin lille man
tervnda mitt p blanka frmiddagen. Varfr?

--Jag duger icke till det.

--! sade fru Marie.

Julius Krok brjade p allvar undra ver, vad han egentligen skulle
kunna duga till. Han tervnde till sina ungdomliga funderingar ver
arbetareklassens stllning. I utlndska fabriker hade han sett en del
nya anordningar fr arbetarnas hygien och trevnad. Det var ngot att
taga fasta p. Dr hade han kanske funnit sitt arbetsflt.

Han gick till svrfar.

--God dag, god dag, lille Krok, vad r det nu han vill?

Jo, han ville till att brja med fresl, att en av torksalarna, som
icke brukades, skulle inredas till lsestuga och matrum. Vidare borde
man uppfra ett litet duschhus, kanske ocks anordna ett enkelt
varmbad--

--Husch! Vad sger han? Dusch? Dusch fr man p drhus. Pettersson
lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson?
Ingenjren vill duscha er allihop, allihop!

--H, h, h, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd
ver hela fabriken och ett bra stycke in p Blekngen. Ingenjren vill
duscha oss! De yngre skrattade, de ldre frskrcktes, blickade dolskt
under gonbrynen och mumlade:

--Han ska s fan heller, den stollen!

Julius Krok sade till sin svrfar:

--Jag r trettioett r. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.

--Lt mig se, lt mig se--Bromsen tnkte efter. Jo fr all del, jag har
ocks varit s dr vid pass en trettio. D hade jag byggt om verkstaden,
och ftt upp stenhuset--just dr lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt
drneringsrr i hela sdra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn,
och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda
hll jag p med. Jo vasserra, en hinner med mycket p trettio r, bara
en ligger i, bara en ligger i--

--Jag har ingenting att ligga i--

--D skaffar man sig. Eller ocks lever en p sina rntor. Det gr s
bra, s bra--

       *       *      *       *       *

Julius Krok levde p sina rntor. Sysselsttning behvde han strngt
taget icke sakna. Fru Marie hade alltid ngot rende han kunde utrtta.
Om frmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran
och tall, gestikulerade en smula och tuggade snder sina mustascher. Och
nr skymningen fll p, krp han upp i nkan Carlns schaggsoffa, tligt
vntande p vnnen Roth. Elis Eberhard var en trogen vn, men han hade
icke sinne fr det sociala. Icke heller kunde han frst, att ngon
mnniska kunde lngta efter arbete.

--Om Gud ville befria mig frn mina skulder--ja, jag menar de
riktiga--och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, s stannade
jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och lsa
fljetonger, rrande fljetonger. Jag tycker om att bli rrd, nr det
inte rr mig. Fr resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man
ingenting annat att gra, s kan man alltid gra en god grning. G ut
och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behver motion.

Prosten behvde motion, men faster Mimmi vgade icke lngre slppa ut
honom ensam. Det var mycket svrt. Gjorde hon min av att vilja flja
honom, blev han ond, fick blodet t huvudet och frklarade sluddrande,
att han icke var ngot litet barn, som behvde tillsyn. Fick han g
ensam, gick han vanligen in i ngot hus, in till mer eller mindre
frmmande mnniskor, t vilka han gav alldeles galna namn och titlar.
Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och
mnniskor, som redan lnge varit gmda och glmda. Vad de andra svarade,
det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin
silverrova, hll den ttt framfr hgra gat och sade:

--Jaha, nu r klockan s mycket, nu r det kanske inte vrt, att frun
bjuder mig p ngot.

S blev han d bjuden p "ngot" och stannade timme efter timme. Till
sist mste faster Mimmi kasta ver sig den rundskurna kappan och ut och
leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon mste g ur hus och i hus,
knacka p drrarna och frga:

--Frlt, r prosten hr?

Gatpojkarna stucko sina huvuden in i kllargluggar och tittade under
rnnstensbroarna och ropade:

--Frlt, r prosten hr?

Och nr syskonen sent omsider tervnde till prostgrden, ropade ungar
i alla gathrn och ur alla portgngar:

--Prosten r fngad! Prosten r fngad!

Faster Mimmi tycktes varken se eller hra sina plgoandar. Men prosten
slog efter dem med kppen, snurrade runt och fktade och fick ter
"blodet t huvudet". Vilket allt skadade svl hans hlsa som hans
prsterliga anseende.

Det var drfr en gldjens dag fr faster Mimmi, d lille Julius Krok
slank inom drren och lgmlt och beskedligt frgade, "om icke farbror
skulle vara hgad fr en promenad?" Prosten anade icke ord. Han lt
plsa p sig, kysste syster p kind och tog sin "snlle bror" under
armen. Faster Mimmi satt i salsfnstret och vinkade t dem, nr de
lngsamt och gravitetiskt vandrade ver torget.

--Jaha, jag skulle kanske allt titta upp--upp ett slag. Tack fr
angenmt sllskap, min snlle bror.

Men Krok slppte icke taget.

--Nej, vi ska g, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta fr mycket
stilla.

--Sger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga
mnniskorna. Se, jag ska sga bror, att frsamlingens herde har sina
frpliktelser--

Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur bset och vallade honom p
gatorna. Det avlpte icke utan sm tvister och trkigheter. Men det var
alltid en sysselsttning. Och en god grning! Ingenjren skte ibland
inleda ett samtal ver allmnna mnen. Det gick inte. Prosten talade nog
sjlv, men det var ett lngsamt sluddrande tal, som varken hade brjan
eller slut.

--jo, ser bror, p min tid var det mera gudsfruktan--se--klimatet var
allt ngot mildare--se--jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas
att det var blrv--va--blrv?--va r det fr ngot?--det blev mal
frsts--mal och mott--Mimmi r nog snll frsts--men hon--brjar--
bli--gammal--

Detta ingenjrens krleksarbete fortsattes ver sommaren nda in i
november, d faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke lngre lsa
sina fljetonger, ingenjren lste dem hgt fr henne. Prosten var i
alla fall fr klen att kunna g ut. Varje morgon stapplade han in till
systern, och varje morgon blev han lika frbluffad.

--Vafr ngot, Mimmi? Ligger du nnu? Du tnker vl inte bli sjuk?

Faster Mimmi pekade med tummen ver axeln och sade:

--Vad ska det bli av honom, nr jag r borta? En narr fr gatpojkar och
slinkor.

Ingenjren skte trsta, men hon begrde icke trst. Plgorna gjorde
henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville lsa
sina fljetonger, skta sitt hus och vrda sin bror. Nr krafterna
slutligen sveko, gjorde hon de sista frberedelserna. Tv ekkistor
bestlldes, svepningslakan utsgos, alla gamla papper brndes, och
prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke
underteckna.

--Nej fy, det r fr lett, sade han. Det r ju, som om jag skulle
d--snart--

Han dog ngra veckor fre faster Mimmi. Ddsorsaken antogs vara en
alltfr stor dosis smnmedel. Underrttelsen om hans dd framfrdes till
faster Mimmi frst sent p kvllen. Hon hade legat vaken hela dagen men
fll nu i smn eller frlorade sansen. Nr hon vaknade, mindes hon
emellertid, vad som hade skett och sade:

--Ja, d r allt i ordning. Skaffa bra med granris och sg till
klockaren, att kyrkan ska vara sopad och vl rengjord--

Det blev en sttlig begravning, biskopen jordfste, tv prostar och tv
kyrkoherdar prestaverade. Det snvita torget fylldes med svarta figurer.
Krokiga sm gubbar, med oerhrt hga "cylindrar" och med knn s krkta,
att rockkanterna stdde mot snn, vandrade par om par med sm gummor i
krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke p ett rtionde vgat sig ut
ur ugnsvrmen, tog nu gud i hgen, svepte schalar kring sina lnder och
vandrade ut i kylan hllande psalmbok i hger hand och nsduk och
glasgonfodral i den vnstra. Nr de finge se varandra, skrockade de
hgt av frvning. Nej si Anners Ers, att du r i livet! Nej, har en
sitt, Garvare-Malin! Hon ska vl nd vara gammal.

Gummorna trngde sig in till faster Mimmi, de mste ndvndigt veta, om
det varit svrt. De krafsade henne p kinden och p ryggen med sina
skrumpna hnder. De lste upp en och annan psalmvers fr henne, och
dessemellan sade de:

--Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer vl snart efter. Det kan ju
inte drja--

Doktor Roth dunkade dem i ryggen och fste dem ut i salen till kaffet.
De strko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:

--Nog ska en d alltid, nog ska en d, herre Jesus ja!

Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han frskte f faster Mimmi
i sng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, s skulle hon
tminstone se stten frn brjan till slut. Nu inser de, vad de
frlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekrftande. Faster Mimmi
knppte sina hnder och prisade Gud:

--Jag tackar dig, Herre, att du varit ndig frn brjan till slut. Jag
tackar dig, att du lter solen skina p min kre brors begravningsdag.
Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en vrdig
begngelse--

Nr faster Mimmi fem veckor senare fljde sin bror, var det rusk och
dusk och alls ingen sttlig eller vacker begravning. I sitt testamente
hade hon skrivit:

"Ingen har lskat mig, m drfr ingen lgga blommor p min grav. Ej
heller m ngon flja mig till graven undantagandes officierande prst
och klockare samt 1) min kre neveu herr stadslkaren och med.
licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min kre vn vllovlige ingenjren
Julius Krok, om han s nskar, 3) en fr mig kr person, om han av fri
vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I s fall r det min
nskan, att denne person mtte taga sin plats i koret nra mitt dda
stoft, dr eljest kra anfrvanter placeras."

"Denne person" hade fyllt sina ttio r och vdret var ruskigt. Han
infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han snt kaffebalar, nu
snde han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth,
testamentexekutorn, ansg, att blomsterfrbudet i detta srskilda fall
icke kunde vara bindande.

Doktor Roth lade fr vrigt i dagen en fr honom ovanlig
sentimentalitet. Han stdde sig tungt p vnnen Kroks arm och mumlade
ngonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar--" Och pltsligt sade han:

--Julius Krok, du mste skaffa dig en son.

--Kre vn, jag har ju tv dttrar--

--Frslr inte! Om du inte skaffar dig en son, s mste jag skaffa mig
en. Vilket den allvise guden fr min och sin och allas vr skull
frbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar--

--Ja, vad duger vi till? frgade Krok.

--Duger? Duger!--N--tillade han lgdraget och spakt. Nej, det kan du
ju ha rtt i--




RTTKRIGET


Kroks bodde en trappa upp, Broms tv trappor. P nedre botten hade
Julius Krok ppnat en maskinaffr. Svrfadern var frlagsman, tv eller
tre gnger i mnaden inspekterade han affren och gav rd, som voro
befallningar.

Broms bodde ensam i sin vning. Han anvnde salen till matrum och
sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. P frmaksbordet stod i
gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, fdd Roth. Bredvid portrttet
lg en stor, skinnkldd bibel, och p bibeln stod en nattlampa med grn
kupa. Den brann alla ntter frn och med den frsta september till den
frsta maj. Nr fabriqueuren tnt lampan, brukade han giva portrttet en
kyss och en smekning p ramens baksida.

--God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen,
amen.

J. A. Broms hade p gamla dagar blivit en m make.--

Fru Kroks Lisen stdade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt
"kaffe med dopp" frtrde han p krogen Tre Remmare, ngon gng hos
Carlns. I skymningen lunkade han hem, tnde sin lampa och brjade rota
bland sina papper. Men nr papperen rasslat en stund, blev gubben
mrkrdd. Han smg sig p t in i frmaket och tnde "lilla gummans"
lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det fr svrt, lnade han
upp lilla Louise, fru Maries ldsta dotter. Han var mycket angelgen om
att st vl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och frevisade
alla sina kattskinn.

--Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.

--Husch nej d. Jag har ju dig, lilla Lova!

--Ja, men Lova har ingenting, hon.

Emellertid njde hon sig med de dda kattorna, strk dem, schasade p
dem och jollrade. Gubben tervnde till sina papper. Hon strde honom
aldrig, hon visste, att han inte dg att leka med.

Vid sjutiden knackade det p drren. Broms flg upp.

--Vem kan det vara?

--Inte ska morfar bli rdd. Det r ju bara Srman.

--Ja visst ja, suckade gubben och gick att ppna fr sin frtrogne.
Louise gmde sig under bordet, hon tyckte inte om Srman.

--Kan lilla Lova sga oss, vad Srman r fr en?

--Srman r en tjuvstryker.

--He, he, he, dr hr han! Vem sger det?

--Barnen.

--He, he, he, sna elaka ungar. Va sger de om morfar?

--Morfar r fan sjlv.

--He, he, he. Husch d, att Lovan ska vara tillsammans med sna dr
elaka ungar. Stt i golvet, Srman, s att Lisen kommer och hmtar
henne. Ska Lova komma igen i morgon?

--Ja, jag kan vl tnka det.

--Ska Lova ge morfar en kyss?

--Nej d, det gr Lova aldrig i livet.

Hon hyste icke ngon strre mhet fr morfadern, men hon hll det fr
sin plikt "att hjlpa gubben, eftersom han r s fasligt rdd". Och
sedan hon ftt en liten syster p halsen, fann hon det obetingat
angenmare druppe hos morfar. Syster Agnes "frde ett leverne", och
syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade ftt lfte p en bror.
Och s fick hon en syster!

Nr Lisen badade den nyfdda i kket, smg Louise sig in i sngkammaren
och krp upp p sngkanten.

--Nu ska vl inte mamma vara ledsen lngre, sade hon.

Fru Marie frklarade, att hon inte var ledsen alls--

--Jas, det var ocks besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hrde dr
uppe, att mamma bde skrek och grt? Jo, det r snyggt! Jag var s ond,
s jag kunde ha bitit pappa.

--Det var inte pappas fel--

--Jas, det var d ocks besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som
bestmde, att det skulle bli en flicka?

Fru Marie skt skulden p Gud, och Louise ngrade sin orttvisa
misstanke.

--! suckade hon. Ja, jag kunde vl tro't. Den stackars pappa fr ju
aldrig bestmma ngonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be
Gud, s att mamma ska nog f en pojke i alla fall.

Louise bad. Men det tog sin tid att f Gud med p saken. Han stllde sig
synbarligen tveksam, och Louise mste slutligen lova honom, att aldrig
sga fula ord, som Blekngsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster
Agnes. Det tog ntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet
undfick namnet Abraham--ett alltfr sttligt namn fr ett s litet kryp,
tyckte Louise.

--Han skulle vl haft skgg d! pstod hon. Fr resten r han d allt
bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara strre
skillnad.

Hon var emellertid mycket frtjust i brodern, och hon ville med all makt
frm morfadern att komma och beskda det nya barnet. Men gubben ville
inte, hade icke tid.

--Ska inte morfar se p, nr han badar?

--Nej, husch d, husch d!

--Ja men morfar skulle se, va han har fr en liten st stjrt.

Ingenting kunde locka morfar frn hans papper. Broms' affrer blevo med
varje r allt mera komplicerade. De bda fabrikerna voro jmfrelsevis
lttsktta, likas maskinaffren--i trots av Krokens mnga galna ider.
Men Blekngen krvde vaksamhet och frslagenhet, krvde arbete bde dag
och natt. Det var ett svrlst problem: att gra f och sm
frbttringar och likvl f arbetarna att bo kvar. Deras ansprk vxte.
Icke nog med att de ville ha alla hl tillstoppade, vggarna diktade,
taken ttade--de fordrade ocks kakelugnar, vattenledning, uthus,
fnster--gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med
en byggmstare, Larsson, som ville bygga t dem. Lyckligtvis hade han
sm resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.

Dessutom hade Broms och Srman sina "metoder".

Broms lnade ut pengar, Srman frmedlade lnen som gvos mot revers med
ett eller tv borgensnamn. Rntan var blygsam--sllan ver 4-1/2%. Hela
lnerrelsen var ju en sorts vlgrenhetsinrttning, som uteslutande kom
Bromsens arbetare till godo. ven som borgensmn godtogos endast
Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden
eller vid tndsticksfabriken eller p annat stt i Bromsens tjnst, som
icke hade sitt namn frvarat p ngon liten "lapp" i det chokladbruna
kassaskpet.

J. A. Broms var p det hela taget en beskedlig lngivare. Omsttningarna
frsiggingo i regel utan svrigheter, och man skulle ha slarvat bra nog
med rntorna, innan det blev tal om avdrag p lnen. Men det var en
egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som p ett underbart stt
frlngde deras tillvaro: frfallodagen intrffade alltid mitt i
vintern, d vedprisen stodo som hgst, d nordnordvsten tjt som argast
i Blekngsldornas gluggar, d de vlsignade ungarna mste ha skor p
ftterna och ngonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel p, att
en "lapp" kunde frfalla till betalning vid midsommartid. Det var en
egenhet.

Fr J. A. Broms hade denna lnerrelse stor betydelse. Den stllde honom
i ett innerligare frhllande till arbetarna. Den gav honom rtt att
faderligt vrda, faderligt rda, faderligt tukta, dr tuktan var av
nden. Framfr allt gav den honom makt att stoppa alla okloka
nybyggnadsplaner, alla fvitska frslag att vergiva Blekngen, dr man
bodde s billigt och hade det s bra, s bra--

Men  andra sidan krvde en s vitt frgrenad rrelse otroligt mycket
arbete och omtanke. Som skerhet fr sina pengar hade han endast
arbetarnas lner och deras bohag. Lnerna voro ltta att kontrollera,
bohaget svrare. En  tv gnger i veckan inspekterade Broms eller
Srman pantbankens och mbelhandlare Isac Schnmayers lager. Men det
fanns ven andra utvgar fr en otrogen arbetare att bedraga sin
husbonde. Vem kunde kontrollera alla grdfarihandlare? Vem kunde
frhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda
dag mste Bromsen vandra ur hus i hus och rkna persedlarna. Han mste
ocks se till att bohaget icke frstrdes, han mste lsa lagen fr
vrdslsa hustrur och fr elaka ungar, som ro vrre n rttor.
Oupphrligen mste han gra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt
mste han vervaka sitt Blekngskapital, leda rnnilarna, s att de icke
mtte frrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.

Och till p kpet mste han vervaka Srman, se till att den
tjuvstrykern icke strk beck p fingrarna i uppbrdstider.

Det var ett trstlst tungt, ett uppslitande, frslitande arbete. J. A.
Broms hade varit en sttlig karl, en karl med stursk nsa och prktig
hllning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett
av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mrkrdd, han vakade i ngest
och sov med maran.

"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin sga, frklarande vissa
texter. "I sen honom komma med upprtt, viskande svans, med hornen till
vders och uppsprrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en
tigers klor. Men om I d petar p honom med Kristi heliga kors s till
sgandes och i bild frklarat, s skolen I se, att svansen slaknar,
hornen falla av, kften gr i ls och klorna krypa in som p den
beskedligaste katta."

Ingen mnniska fll p den tanken att berra fabrikren med Kristi
kors--kanske skulle det icke heller p honom haft samma verkan som p
satan. Men skert r, att ven Bromsen hade tv gestalter. Och att han,
d den grna nattlampan flmtade och maran satt p lur, icke var stort
farligare n den beskedligaste katta.

Det var emellertid en hemlighet och kunde slunda icke minska respekten.
Blekngsmadammerna voro i allmnhet fromma kvinnor, som avskydde
svordomar och stygga ord. Men nr de vlsignade ungarna kommo inrusande
med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de
vanligen inga invndningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid.
Trasigt mste stllas undan och det prydligaste sttas fram. Matrester,
vittnande om ett alltfr gott kk, mste gmmas, och under tiden mste
den upphetsade hjrnan framalstra en hel del ndlgner, okristliga men
absolut ndvndiga.

I dessa halva lgner, halva sanningar spelade rttkungen en betydande
roll. I sin glupskhet frsmdde han ingenting: stolar, bord, klder,
porslin--allt slok kan. Fr att nu inte tala om potatis, mjl och dylikt
mera lttsmlt. Hans avelsfrmga var utomordentlig, hans avkomma
undergrvde hela Blekngen, frstrde bohag och klder och hotade
invnarna till liv och lem.

Frr i tiden hade rttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade
varit en lycklig tid fr Blekngen, ty naturligtvis skte rttorna
frmst sitt uppehlle i de rikas hem p sder. Men fabrikren hade haft
den olyckliga tanken att torrlgga och fylla garvarebrunn. Och
rttkungen hade flyttat till Blekngsbron.

Madam Andersson, som var en trovrdig kvinna, visste bertta att
rttorna p en enda natt sndergnagt och bortslpat en tvmanssng av
kta valnt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likvl icke var ngon
srdeles aktningsvrd kvinna, hade sett rttor ta blanka riksdalrar ur
Tre Remmares disklda.

--Och nu ska inte fabrikrn tvivla p mig, fr fabrikrn vet att jag
aldrig ljuger fr fabrikrn, fr det r en skam att ljuga. Men
likafullt sg jag en rttfuling, som hade svansen pinfull med
tolvskillingar och tioringar. Och det kan inte frklaras p annat stt
n att hon frst hade doppat svansen i lim, den otckan--

J. A. Broms satte icke mycken tro till de rttlegender, som dagligen
inskrekos i hans hrlur. Men ndlgnerna hmnade sig fruktansvrt p de
stackars madammerna sjlva. Var de voro och vad de gjorde, hrde och sg
och knde de rttor. Sm, sm mss gmde sig i trsockor, i strumpor, i
sngklderna. Stora fula rttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket,
morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev rttskrck. Madammerna
vandrade omkring med hgt uppskrtade kjolar, stndigt bevpnade med
ugnsrakor, kvastkppar, vedtrn, som de icke vgade slppa ens under
smnen. De minsta barnen bddades i korgar, som hngdes p brdspetten
under taket. Och de strre barnen vaknade mitt i natten, skreko p ljus,
grto och illfnades, s att far sjlv mste stiga upp, schasa p
rttorna och daska om ungarna.

Skomakar Hagelin, frsamlingens ldste, en tnkande och behjrtad man,
fick slutligen i uppdrag att frambra Blekngsbornas nd infr
stadsfullmktige. Han utarbetade en hel liten historik ver rttorna,
"som ingalunda hra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med
vlvilja och aktning". Han nmnde i frbigende ngra ord om "en icke
omjligen existerande s. k. rttkonung, vars seder skola vara otuktiga
och drfr desto farligare och ovrdiga ett kristet samhlle, som ven
bland djuren br beflita sig om tukt och hyfsning."

Herrar stadsfullmktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frgans
remitterande till en kommitt, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk,
biologisk och teologisk synpunkt mtte granska herr stadsfullmktige
Hagelins s mrkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt
alltsamman, och nkan Carlns toddar tmdes under glam och stim. Men hos
Blekngsmadammerna var knslan fr det komiska fga utvecklad. De sgo
sig vergivna av denna vrldens stora, de vnde sig till Gud, som vl
nd till sist ska f bukt med alla sina skapade varelser, det m nu
vara rttor eller stadsfullmktige eller lrda doktorer.

       *      *       *       *       *

Denna dmjuka, tlmodiga hllning behagade icke Blekngsbarnen. De fingo
alldeles fr mycket stryk och alldeles fr litet mat fr de elaka
rttornas skull, och de beslto att bekriga och dda rttkungen. I
spetsen fr rrelsen stllde sig en sderflicka, den ttariga Louise
Krok. Hon var modig, beskftig och rdsnar.

P den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han
kallade "sin fosterson" och t vilken han givit namnen Enok Ebenezar.
Enok Ebenezar var en sex sju r gammal, han hade i sin ungdom sttt i
ett mt frhllande till nkan Carlns taxtik, som ftt honom en son,
Prick, en riktig fuling men en frtrfflig rttddare.

Bda dessa djur hrde till Louise Kroks nrmaste vnkrets. Hon beslt
att anvnda dem i rttkriget, det skulle kosta dem anstrngning och
blod, men det skulle helt skert bereda dem ett ogement nje.

Emellertid var Louise alltfr klok att g till verket utan grundliga
frberedelser. Frst och frmst mste hon skaffa sig noggranna
underrttelser om rttornas hemliv. Hon erfor av trovrdiga
Blekngsbarn, att rttorna i brjan av september inte alls ha ngra
ungar. Vidare att de vila sig p lrdagarna alldeles som judarna, och
att de sledes troligen hlla sig samlade under bron den dagen.

Den frsta lrdagen i september, som var en mycket ruskig och blsig
dag, samlade Louise sina trupper p Blekngsgatan. Hundarna hllos i
band, far och son morrade ilsket t varandra, men denna inbrdes
fiendskap skulle skerligen frsvinna, nr de vl kommit i strid med
rttorna.

Louise ordnade sina skaror. Tv gossar Bjrner, riktiga skvallerbyttor,
skickades hem och vid deras hot att skvallra fstes intet avseende.
Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hrnet av Oscarsgatan, dels
fr att de icke mtte bli syna vittnen till blodbadet, dels fr att
hlla utkik p obehriga. Av samma orsak placerades lilla flickan
Srman, som hade rda strumpor, och hennes bror i hrnet av Sofiagatan.
Ngon verrumpling frn ordningsmaktens sida befarades icke. Men det
fanns i staden en ung lektor Holmin, fr vilken man aldrig kunde vara
sker. Han smg ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrr som en
lderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av bde Gud och
mnniskor men mest av barnen.

Sedan dessa frsiktighetsmtt vidtagits, smgo sig Louise och tv
stycken pojkar in p tndsticksfabrikens grd fr att stjla brder. Det
var nmligen ndvndigt att stnga fr brovalvets vstra mynning, eljest
skulle rttkungen kunna dra sig tillbaka uppfr bcken. Brdstlden
avlpte lyckligt, men under tiden rkade hundarna i slagsml, barnen
slppte snrena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utfr hela
Blekngsgatan. Och ehuru Louise tmligen snart lyckades infnga dem,
gjorde hndelsen ett nedslende intryck p Blekngsbarnen.

----det r inte vrt, viskade de. --och s kommer bara fabrikrn rtt
vad det r och slr ihjl oss.

Av hnsyn till Louise kallade de honom fabrikrn i stllet fr
gubbfan. Louise sade:

--Det var d ocks besynnerligt. Ni vill vl bli upptna av rttorna,
kan jag tro. Usch, vad ni r fega. Jag ska nog skta om morfar.

Frdmningsarbetet pbrjades. Det var livat och utfrdes snabbt och
villigt. Louise mste dela sin uppmrksamhet mellan arbetet och lille
Abraham, som brjat grta. Hon blev otlig.

--Ja, ett r d skert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De r bara
till besvr.

Men nr Abraham lade sin blta nos mot hennes kind, blev hon mild igen,
dansade polka med Abraham och lt pojkarna arbeta bst de kunde.
Pltsligt hoppade en stor rtta upp ur bcken, skumpade lngsamt och
vrdigt ver gatan och frsvann i en kllarglugg. Pojkarna skreko,
hundarna skllde och sleto i banden.

--Slpp dem inte! ropade Louise. Agnes mste g hem med Abraham, fr det
brjar regna.

--G hem sjlv! sade Agnes.

Pojkarna frkunnade, att dammen var frdig. Vattnet brjade redan stiga
upp p Blekngsgatan. Man mste handla. Men pojkarna hade ftt myror i
huvudet. Vem skulle egentligen f rttorna, de dda rttorna?

--Usch, ni fr ta dem. Var s god. Men jag ska ha rttkungen, fr jag
vill visa onkel Roth, att han finns.

Det tyckte pojkarna var rttvist. De stllde sig p kant vid bckkanten.
Louise gick sjlv ned i bcken, vars vatten brjat sina, och knuffade
Enok Ebenezar under bron.

--Buss, Enok! Ta rttorna, rttorna, rttorna--

Srmans flicka med de rda benen kom springande, andtruten och viktig.

--Hagelins pojke kommer, berttade hon.--Vilken av dem?

--Benjamin.

--Horungen, sade pojkarna. Men det frstod inte Louise.

--Jas den. Jag kan d inte frst, att Enok inte ger skall. Vi mste
slppa dit Prick ocks.

Prick rusade genast in under bron och stllde till med ett frfrligt
ovsen--, de slss, sade pojkarna.--Nej, de tar rttor, sade Louise.
Passa p, sger jag er. Snart kommer de.

Pojkarna bevpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise mste upp ur
bcken fr att mota bort Agnes, som nyfiken nrmat sig.

--Att du inte skms. Ska du lta barnet se p ett sdant elnde.

Under det att systrarna grlade med varandra och skte trsta Abraham,
som ter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron.
Han gjorde sig underkunnig om vad som frehades. Det var en mycket
stillsam och betnksam gosse, sexton r gammal, blek och fet.

--Vem ska ha rttorna? frgade han. Och nr han ftt veta, hur delningen
uppgjorts, sade han eftertnksamt:

--Ja, det kunde jag tro. Den djvla ungen ska ha det bsta alldeles som
gubb-fan.

--Det r hon, som har hundarna, frklarade pojkarna.

----hundarna gr ju ingenting. De sger ju inte ett knyst. Fr resten
r det vl ni, som ska sl ihjl den. Inte kan den dr flickslngan sl
ihjl en rtta inte.

Louise kom fram till dem, hon var upprrd men behrskad.

--Benjamin ska vara snll och g sin vg, sade hon. Benjamin har aldrig
ftt lov att vara med.

--Bryr jag mig om er, snorungar. Jag r, var jag r, och gr, vart jag
vill. Frdmda ynkryggar. Adj med dig, blodsugareunge.

Drmed gick han. Louise fljde honom, tills han lyckligen kommit frbi
lille Abraham. Hade han sagt ngot till Abraham eller bara petat p
honom, s skulle han ha ftt. Men det gjorde han inte.

Louise tervnde till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en dd rtta,
som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke
rttkungen. Prick hade tervnt in under bron, man hrde hur han flsade
och nosade.

En av pojkarna sade:

--Hr nu Lovis, varfr ska Lovis ha rttkungen?

Louise svarade kort:

--Det har jag sagt.

--Det r vl inte ackurat skert fr det, menade pojkarna.

Louise bleknade, gonen blevo stora och lpparna knepos ihop. Men hon
behrskade sig och sade:

--Nu ska jag ha rttkungen. Hade ni bett vackert, s hade ni ftt'en.
Men nu ska jag ha honom, drfr att ni r elaka.

--Det ska vi vl se, sade pojken. Det r vl nd vi, som byggt dammen.

--Understa dig inte, skrek Louise. Det r d ocks besynnerligt, ska vi
ha slut p rttelndet eller ska vi inte--

Men vattnet, som dmts upp bakom bron, hade redan ftt hjlp, brder och
stenar vrktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och
ett jmrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan brderna, borrade ned
tassarna i dyn och lyckades hlla sig kvar, tills Louise fick tag i hans
halsband. Prick var rddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet ver
Blekngsbckens stenar. Hans huvudskl var krossad.

--Enok, Enok! lskade Enok, ropade Louise. , snlla barmhrtige Gud,
frls Enok!

Pojkarna lyckades f upp honom p land. Men nr de sgo, att han var
dd, smgo de sig bort, skamflata och rdda. Louise tog Enok Ebenezar i
famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strmmade, trarna
strmmade, blodet strmmade. Det var en sorglig syn.

Blekngsgatan lg de, brderna ramlade utfr bcken, fastnade, bildade
sm dammar, brto sig lsa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjnt
kom vandrande gatan framt, betraktade med hpnad den ovanliga mngd av
gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade p den dda rttan, skakade
p huvudet och gick sin vg.

Efter en stund kom flickan med de rda strumporna och hennes bror.
Flickan bar en trdgrdsspade, gossen slpade p en liten lda. Flickan
tog fram ett tidningspapper, svepte den dda rttan dri och lade henne
i ldan.

--Hon r allt st nd, stackars lilla rtta, sade gossen.

Flickan tog ldan och bar den ver bron ut p kern. Hon satte ned
kistan och brjade grva i jorden.

--Varfr ska hon begravas? frgade gossen.

--Fr det r synd om'na, sade flickan.

--Ska vi sa vatten p henne? frgade gossen.

--Nej, det r bara nr en dps. Men vi ska lsa Gud som haver.

--Den kan Gusten med! sade gossen.

Och s lste de "Gud som haver"--flickan flytande och med "betoning",
gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville brja om
frn brjan igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog
lillebror och spaden och slpade dem ver bron.

Och drmed var rttkriget slut.




INGENJR KROK BADAR IHJL BLEKNGSBARNEN. BROMS GR FRLUSTER.
OCH APOSTELN VAKAR


Vid fyllda fyratio r upphrde ingenjr Julius Krok med allt arbete.
Maskinaffren gick bra, men ingenjren hade visat sig vara verfldig.
Och likvl hade han gjort ganska mycket fr den affren. Han hade bland
annat ltit stta upp tv stora bglampor framfr ingngen, de frsta
bglamporna i staden. Det var en vldig reklam, och dessutom inbillade
han sig, att lamporna skulle verka uppryckande p stadens affrsliv.
Krokens lampor betraktades lnge som ngonting mrkvrdigt och
utomordentligt luxust. Vid Mickelsmssan lockade de bnder som flugor.
Och stadsborna sjlva stmde mte "under Krokens lampor", frebrdde
sina lata och lttsinniga barn, att de "rnde under Krokens lampor" och
anvnde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser
vrre n Krokens lampor!"

Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet,
nr han gick ut, de lyste honom i ansiktet, nr han kom hem. Det var som
att g tvrs ver societetshusets stora sal en frsta decemberkvll, d
man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor
igen, men svrfar sade nej. Och fljden blev, att Julius Krok hll sig
hemma om kvllarna.

Fr resten kunde han grna stanna hemma. nkan Carlns arvingar hade i
grund frstrt "kllaren" fr honom. De hade rivit ned det blgrna
huset, schaggsoffan mellan kamin och fnstret existerade icke lngre. De
hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Rd plysch p mblerna,
rda mattor p golv, vars brder icke voro handsbreda. Uppasserskor i
stllet fr sknkmamseller, och i stllet fr gumman Carln med sin
gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmssa, en
blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.

Julius Krok kunde grna hlla sig hemma, alltid fann han ngon
sysselsttning. Han satte sig vid bordet och sg p, hur fru Marie frde
nlen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon t honom, och han
nickade igen. Ibland frgade hon, om han inte skulle g ut och rra p
sig litet. Det lg ingen ovnlighet i frgan, endast en svag ngslan att
han kunde ha trkigt.

Men han hade icke trkigt. Han satt och funderade ver Abraham. Vad
skulle gossen bli?

Fru Marie sade:

--Om Gud vill, s blir han en hederlig karl.

Visserligen, men det var icke nog, icke ens det vsentliga. Julius Krok
var sjlv en hederlig karl. Det viktigaste r, tnkte han, att gossen
blir ordd, stark och ihrdig. Framfr allt ihrdig, ja grna envis, om
det inte gr fr mindre. Av tv onda ting--

Doktor Roth hade stllt gossens horoskop och sptt--p skmt--
naturligtvis--att han skulle bli skarprttare.

--Av morfar har han ett flinthjrta, av mor ett orubbligt lugn, idel
goda egenskaper. Men tyvrr har pojkstackarn en far. En kar' som sover
tre r och vaknar det fjrde fr att rusa upp och hugga yxan i sten. Lt
honom studera till skarprttare. Det r inte rofullt men det r
nyttigt--

Sdant skmt behagade icke Julius Krok, det var alltfr grovkornigt.
Han insg naturligtvis det ljliga i att ska staka ut en trerig pys'
levnadsbana. Men det var ngot att sysselstta tankarna med, en
fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmssig precision frde nlen,
plgade honom. Yllegarnet frste mot stramaljen, det var ett obehagligt
ljud, stndigt upprepat, stndigt upprepat.

--Marie, skulle du inte vila dig?

--Vila mig? Hon sg upp, hela ansiktet log, men gonen voro av grsten,
matta och uttryckslsa. Man kan vl inte vila sig jmt--

--Se p mig, hi, hi, fnittrade ingenjren till. Se bara p mig, Marie--

--Det r en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom
familjen och dess nrmaste omgivning betraktades ingenjren som en
"tnkare". Och man bemtte honom frdenskull med en viss medlidsam
vrdnad. Detta frhllande var honom varken obekant eller obehagligt.
Han kunde icke lta bli att kokettera med sin ronlock, och han kunde
icke lta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att nr han
stirrade framfr sig, tystnade barnens stoj, och nr han snurrade
ronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i kket eller in i
barnkammaren. Den enda, som icke hyste ngon vrdnad fr ronlocken, var
lilla Agnes.

--Om pappa nd ville klippa bort den tussen, sade hon, s skulle pappa
se riktigt snygg ut.

Nr Agnes satt vid salsbordet och sydde dockklder, gick ingenjren in
till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han
gjorde en liten sned bugning fr sin dotter och sade:

--Kra Louise, kan jag f sitta hr en stund? Hr r s varmt och sknt.

--O ja d, det fick han visst! Louise var vlviljan sjlv, hon gjorde
bekvmt fr pappa, skulle ndvndigt lgga upp hans ftter p en stol,
svepte honom i filtar och erbjd sig till och med att springa upp till
morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham strnga frmaningar.

--G nu inte sta och kladda p pappa, fr d blir det smisk. Och hr
sen!

Ingenjren hll en tidning fr ansiktet och lyssnade p barnens joller.
Det var nstan uteslutande Louise, som frde ordet. Hon kunde alla
Blekngsmadammernas jeremiader utantill, hon knde livets, srskilt det
ktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med
dockan Vera. Det skedde medelst ngra hastigt frammumlade besvrjelser.
Och sen brast stormen ls!

--Jas! Det var besynnerligt. Tycker du, att det hr r ett kristligt
leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?

--Jag r inte full, sade. Abraham.

--Jas? Inte det? Du kan ju inte st p benen. Nog fr en tla att du
tar dig ett glas, eftersom du r karl. Men du fr sova i frstugan och
hr sen! Jag vill inte veta av ngra konster, s att barnen ser det--

--Skulle ni inte kunna leka ngonting vackert? frgade ingenjren. Till
exempel, att Abraham r en prins, som drar ut p friarestrt. Och s
ddar han en stor drake. Jag ska grna vara draken, jag. S
hr--titta--Och ingenjren grinade till sig p ett mycket diaboliskt
stt. Men Louise skakade p huvudet.

--Ja, du frstr, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham r alldeles fr
liten. Inte vet han, vad en drake r. Bara han blir stor s ska vi leka
vackra lekar.

Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i minnelse. D
mste han ligga stilla under pappas stol, vdra ngon gng och morra men
alltid vara mycket lydig. Under tiden berttade Louise historier frn
Blekngen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Srman
sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berttade hon om madam Pettersson,
madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.

--Jo fr ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, fr nr han gifte
sig s drack han ut tre liter. Och han var s oredig p morgon nr han
vakna', s nr han fick se madam Pettersson i sngen, s sa' han: Sg
mig sanningens ord, Malin: r vi gifta eller r vi bara frlovade? Och
d sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och s sa' hon, att
han skulle skmmas, fr annars hade hon minsann inte legat dr. Och d
sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag
drmt.

Men vet du, vad onkel Roth sa'? Fr han var med, d Malin fick
tvillingarna, fr de var vl sjuka, de sm krken, kan jag tnka. Och
nr d Liter-Pelle kom hem om middan, s sa' onkel Roth: Jubla,
Pettersson, jubla, det r tvillingar. Och nu s kallar de onkel Roth fr
jubeldoktorn. Det kan en veta, att det r ingenting att jubla t. Men
Liter-Pelle, den stollen, han r s glad och sger att kors i jsse
namn, det lr ska vara mina pojkar bda tv, efter vad Malin sger. Men
madam Andersson sger, att han kan vara lagom stursk. Fr nr man har
flera hundra kronor skuld och avdrag p lnen fr hyran, s ska man inte
vara s verfldig, det gr aldrig vl, sger madam Andersson.--

--Vovvovvov, skllde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.

--Jas, det var besynnerligt. Ja, d fr du vara fattigt barn d. Hon
ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och
aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjren blev djupt upprrd.

--Nej fy d, Louise! Inte r alla fattiga barn s dr smutsiga?

--Jo, det voro de visst det, pstod Louise. r ett barn icke riktigt
smutsigt, s r det icke ngot riktigt fattigt barn.

--Det var illa. Tnk om du och jag, om vi skulle ta och tvtta dem?

Ingenjren skmtade, men Louise tog det fr kontant.

--, fr de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.
Och tvillingarna med!

Ingenjren drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade
av sig filten och brjade vandra av och an i rummet. Abrahams balja var
mhnda icke lmpad fr folkbad i strre skala. Men det fanns andra
utvgar. Byk- och brygghuset p sder. t.ex.? Ett otckt gammalt ruckel
visserligen, som icke anvnts p mnga herrans r. Men pannmur och panna
funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast sl ihop ngra kar. I hast
skulle det ske, ty skedde det icke i hast, s skedde det aldrig!

Louise fick i uppdrag att frbereda barnen. Hon beskrev fr dem badets
behag, och hon talade om, att barn bli mycket snllare, sen de vl
blivit rena. Och tnk, vad fin du ska bli! sade hon. Tnk om din mamma
inte knner igen dig!

Det dr skrmde barnen en smula och bland mdrarna restes ett segt
motstnd. Nog knde man den stollige ingenjren. Mnnen hade han velat
duscha, och nu ville han bada ihjl ungstackarna. Men han skulle allt
akta sig, det kunde bli fstning fr mindre.

Doktor Roth, som understdde fretaget med mnga rd och nnu flera
speglosor, ansg, att man borde vnda sig till skolmstaren. Men han
mste tas med lmpor. Magister Bckman var en belst man och en stor
politikus. Han hade radikala sikter i mnga stycken, men i frga om
barnavrd hll han sig helst till det gamla.

--Nu skall det prvas, sade doktorn, nr de bda herrarna klttrade
uppfr magisterns knarrande trtrappor. Nu ska det prvas, om vi ro
kallade att styra folkens den.

Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina
testar med fingrarna och bugade.

Nej, se herr stadslkare Roth och herr ingenjr Krok--det var en ra.
Ottilia, min hustru, jag har ftt besk! Giv mig en nystrkt krage.
Behagar herr doktorn en pris snus?

Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och ns, som
endast doktor Roth kunde nysa. Drefter sade han:

--Magistern har vl hrt den sista nyheten? Inte? Jo, nu m magistern
tro!--

--Va'--va'--va' r det, herr doktor? Va' r det?--Ottilia, du glmmer
att gra les honneurs.

Fru Ottilia steg in, lng och rak och en smula besvrad. Men doktorn
kastade bomben.

--Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lmnade stormakternas sndebud
Aten.

Skolmstaren knep ihop munnen, skt ut hakan, s att det strva skgget
pekade i vdret. Han var vervldigad.

--Och det fr jag veta frst nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad
sa' jag i pskas? Det gr galet fr Georg, sade jag. Han skulle aldrig
farit till Grekland, det forna Hellas.

--Nej, det ska vara ett lgt stende folk, sade ingenjren. Doktorn
brjade redogra fr grekernas hygieniska frhllanden, som han icke
knde. Han mlade svart i svart, vergick s smningom till mera
nrliggande frhllanden och hamnade i brygghuset p sder. Nr de
lmnade magistern, var han entusiastisk badvn. Han tyckte icke om
nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sndebud, Hellas'
frfall hade bragt honom till besinning.

Den frsta lrdagen i september tgade folkskolans barn i god ordning
ned till brygghuset, dr madam Andersson fyrade p under pannan. Frst
kommo gossarna med magister Bckman i spetsen. Han rknade: ett tu. Se
rtt fram! P lmpligt avstnd fljde fru Ottilia med flickorna. De
fnissade frlget och ngra av de minsta grto av skam och ngslan.
Sderfruarna granskade tget i reflexionsspeglarna och utbytte sina
tankar. I Garvarebrunnsgrnd hade ngra Blekngsmadammer samlats "fr
att sga adj" t barnen. De voro fortfarande misstrogna och frargade
p ingenjren. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson
sjlv och inte "jubeldoktorn", som stod fr badningen.

Nere p torget mttes truppen av lektor Holmin. Han hade sttt i en
portgng mitt emot Carlns nya hotell, och hans egentliga uppgift var
att fnga "elementargossar", som till ventyrs lockats av punschngorna.
Men intet mnskligt var honom frmmande. Han spnde ut sin regnkappas
vingar och flg ut ur portgngen.

--Vart skulle magistern taga vgen? Bada? Bada gossar och flickor om
varandra?--Nej, bykstugan var delad i tu delar frmedelst ett
skynke?--Och vem garanterar?

--Det gr Ottilia.

Lektorn betraktade fru Ottilia och knde sig ngot lugnad. Men fr
skerhets skull beslt han att vervara det frsta badet. Aposteln
kommer med, viskade barnen, och de hllo sig tysta som sm mss.

ngan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev rd under
gonen, hans hnder sklvde.

--Det hr gr inte an, viskade han till magistern. Det mste vara olika
baddagar fr gossar och flickor.

Magistern hade ingenting att invnda i princip, men han trodde, att det
skulle bli dyrare fr ingenjren, som stod fr kostnaden.

--Det r snuskigt att tnka p pengar i ett sdant fall, menade
lektorn. Han gick genast upp till ingenjren och frgade honom ppet, om
han ville vara en ungdomens frfrare. Nej, det ville han icke. Han
begrde kade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knt. Fru
Marie var mycket medgrlig, nar det gllde mannens "funderingar".

Fljande lrdag var det ter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mtte
vid sdertull, magistern satte skgget i vdret och ltsades icke se
honom. Men lektorn strk honom ver rockrmen och sade:

--Jag tnkte hjlpa magistern med att ha uppsikt ver gossarna. Det r
en oerhrt svr sak. Vi mste betnka, tillade han viskande, att sjlva
nakenheten verkar frfrande.

Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral
in i den vita dimman. "Aposteln" flg efter med flaxande vingar.
Rastlst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett gonblick
hr och dr fr att spnna sina rdsprngda gon i ngon lekfull
syndare. Gossarna stnkte vatten p honom, det hrde till badningen, och
dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pste och
frste som sjlva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan
mnniskofruktan. Han sprang utefter vggarna och granskade dem med
frstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han skte: En gosse hade
klottrat ett fult ord p vggen.

Det blev rannsakan! Magistern mste leta igenom alla fickor fr att
finna den brottsliges, som mste innehlla en blyerts. De hade blyertsar
allesamman, mer eller mindre sndertuggade men brukbara.

--Gossar, sade lektorn, och han talade milt, p det att den skyldige
mtte g i fllan. Gossar, kan ngon av er sga, vad det hr ordet
egentligen betyder?

Gossarna stirrade p varandra och i backen, magisterns strva skgg gick
till vders. Men madam Andersson slog sig p knna och skrek:

--Nej, aldrig hrde jag p maken! Ska det bli katkesfrhr!

Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, frsvann som en
svart fgel i dimman. Han flaxade upp p Nyheternas redaktion och satte
sig att skriva. Redaktren, som var en trtt gammal man, sade:

--Ja, nu skriver du ngonting rasande, Holmin. Och s fr jag skmmas.
Men vad gr det mig? Svrta som svrta, smrja som smrja.

Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern
fortsatte ofrtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och
dessutom var han fdd diplomat och politikus. Nr "lrdagsgossarna"
tgade frbi ngon farlig punkt, dr lektorn brukade st p lur, tog han
upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjrde.

"Mrksens furste stiger ned, hotande och vred--" ljd det ur sjuttio
vidppna pojkgap. Och aposteln mste vnda. Han kunde icke tysta ned
psalmsngarna. Magistern visste, vad han gjorde.

Men Julius Krok led av allt detta brk. P sder sa' man, att han
frfrde barnen, och p norr, att han frkylde dem. Det var sorgligt
bda delarna. Han visste ju, att det var verdrifter, men ngon sanning
kunde dr ju ligga till grund. Ocks kunde han icke vrja sig fr den
tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I
och fr sig kunde det nog vara rtt och bra, men det behvdes bara, att
han lade handen vid--

Julius Krok frlskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra p mf
mellan stammarna. Han kunde lgga sin hand p en tall alldeles som man
lgger handen p en vns axel, nr man vill tala frstnd med honom,
giva och taga skl. Tallarna gvo inga skl och togo kanske icke heller.
Men de lto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och
ro. De strde honom icke, och de skrattade icke t honom, nr han vnde
ryggen till.

Ibland fick Abraham flja med till skogen. Louise gick i skola och Agnes
satt helst hos mamma. Men Abraham fljde grna med, i synnerhet om pappa
bar honom, nr han blev trtt. Han var tyst och lydig, sprang efter som
en liten hund. Syster Louise hade lrt honom, att man aldrig fick stra
pappa, nr han "tnkte". I skogen brukade pappa tnka hgt och sl med
hnderna, men det frvnade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och
sett prosten "bra sig t". Han antog, att det hr var ngonting
liknande och under alla frhllanden ngot, som han icke behvde bry sin
hjrna med.

P Blekngsgatorna kunde det ngon gng hnda, att Abraham kom i
slagsml med ngon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade
frbjudit honom att sl fattiga barn. Det var synd.

--Ja men rika barn d? invnde Abraham. Dom fr jag vl kl?

--Jo, medgav ingenjren, som icke ville gra alltfr stora
inskrnkningar p sonens frihet. Jo, om det inte r flickor. Flickor ro
nmligen svagare----Ja men Agnes r starkare n jag. Henne fr jag vl
kl? Nr hon sger Ahabraham--Ingenjren svarade undvikande, och gossen
fick klart fr sig att strykfrbudet egentligen inskrnkte sig till
"fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera fr
mycket. Var det rtt, s var det rtt.

En frostklar novembermorgon hade far och son frirrat sig nda upp till
Tanningen, till den frfallna jaktstugan, som ligger hgt ver sjn.
Abraham var trtt och en smula grinig. Ingenjren satte sig p stenen
utanfr stugan, tog gossen i knt och berttade sagor. Han berttade om
varulven, hans rst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att
fadern rest p sig och, alltjmt hllande gossen i famn, upprepade
gnger bugade i riktning mot stugan.

Abraham vred sig ett halvt varv runt och sg en underlig syn. I
stugdrren stod en stor, fet ung man, besynnerligt kldd. I trots av
kylan bar han varken rock eller vst, bara skjorta och byxor. Men
byxorna slutade vid knna, de ludna benen voro blottade, ftterna voro
instuckna i halmsockor. Han bar guldbgade glasgon och en tjock
guldkedja hngde ver magen. ven frmlingen bugade upprepade gnger och
smlog. Det lugnade icke Abaraham. Han hrde ingenjren be om
frltelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen
mste vara varulven. Nr frmlingen nrmade sig skrek han hgt:

--Spring d, pappa! Det r varulven.

Bda herrarna skrattade, men ingenjren var synbarligen frlgen. Han
hade suttit p trappan och talat hgt fr sig sjlv, som hans vana var.
Och pltsligt ppnas drren, och doktor Hyltenius trder ut och ber om
urskt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron
de Sars p Rogershus och efter vad det pstods frlovad med baronens
fosterdotter. Ingenjren knde honom ytligt, han blev frlgen ver att
hava blottat sig infr en frmling. Han titulerade honom baron, tog
tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade p stenarna. Och
Abraham skrek.--

I slutet av november kom det ett mkta stort snfall, som gjorde slut p
ingenjrens och Abrahams skogsvandringar. Folk pstod, att snn snart
skulle g sin vg, tminstone skulle julen slaska, eftersom Anders
braska. Kylan hll i sig hela december. Snn knarrade, men blev
slutligen hrd som is. Skaren bar de tyngsta lass, s att man lt vara
att skotta Bjrkensvgen. Nordnordvsten blste stadigt, strk
snflagor frn grenarna och lt dem rassla nedfr Backarna. I Storn
small det som kanonskott, och Blekngsldorna smsmattrade som
kafferostare.

Madammerna brjade bliva oroliga. Ryggvrken hll dem vakna om ntterna.
De tittade lngt i kolbingen, eller gingo med hnderna vl inrullade i
frkldet runt vedstapeln p bakgrden, den ynkliga lilla stapeln, som
mest bestod av ris. Gummor och barn med sckar p ryggen strko i
mrkret omkring tndsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut
vakter. Men vakterna fingo fri tring p Tre Remmare och det svarta
fnaset i kolbingen steg nda upp till kanten. Det var avverkning i
Bjrkensskogen, och spridda, dova slag av "spkyxor" hrdes nnu vid
midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.

Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp p Backarna fr att
skra bjrkris. Backarna hade sttt de i mnga r, men icke frty sg
madammen en stor gr hund ligga p frstukvisten. Han rrde varken p
kropp eller svans, men han hade eld i gonen och tungan hngde rd och
lng ur kften. Nu var det jmnt tjugu r sedan baron de Sars skt den
sista vargen, en frfrlig best, som pstods ha gtt nda fram till Tre
Remmare fr att f en sup i plsen. Han p frstukvisten var sledes en
spkvarg. Han varslade fr vintern.

Barnen Srman berttade fr barnen Krok, att varulven vandrat p
Blekngsgatan. Han sg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.
Kastade man stl efter honom, s lyfte han p svansen och sprutade
etter, men ropade man tre gnger Kristi namn, s frsvann han i marken.
Denna skildring stmde icke verens med Abrahams erfarenhet frn
Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.

Vidare berttade barnen Srman, att deras far nog skulle bli
ihjlslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats frn
verkstaden och frn fabriken. Och de hade svurit att hmnas p Srman.
Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om ntterna. Hon hade
skurit ett runt hl i rullgardinen, och dr stod hon halva natten och
stirrade ut i mrkret.--

J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskrnka driften bde
vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogrna, ty avskedanden
betydde frlust i hyror och oskra fordringar. Men tiderna voro alltfr
dliga. Inom staden hade fyra handlande mst uppgiva sin stat. Och nkan
Carlns arvingar hade begrt moratorium. Det var farligt. Blev den
affren icke klarerad p tillfredsstllande stt, s skulle det knaka i
mnga knutar. Sjlve hradshvding Bjrner pstods vara illa dran. Han
hade varit ute p Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade
insjuknat i difteri. Gamla gubben! Vrlden hade ftt en knuff.

De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt frvnade.
De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tnkt sig mjligheten.
Skulle de inte ha arbete till ddagar?--Var str det skrivet? frgade
Bromsen. Nej, det stod inte skrivet ngonstans och arbetarna gingo hem
till sina madammer, klste sig bak ronen och sade:

--Nej, gubbfan har nog rtt, si. Det str inte skrivet.

Lyckligtvis var det sldfre och stor timmerkrsel i skogarna. Det var
ovant arbete och hrt fr dem, som skmts bort vid ngpannorna. Men det
fick g. Vrst var det med matscken, som ibland mste lagas fr bde
tv och tre dagar, och med klderna, som inte voro avsedda fr
utearbete. Men det fick g. Frtjnsten var skaplig.

Trettondagsafton slog vdret om. Sydosten kom. Backarnas bjrkar
raknade, snn smlte. Bjrkensvgen, som icke skottats, blev ofarbar
och timmerkrslorna mste upphra. Gud ske lov fr vrmen, sade
Blekngsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade p nytt och
gjorde intet annat dagsarbete n det, som grs p krogen.

Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, dr
morfar var statare. Han leddes grymt och sp frfrligt. Till sist hade
han supit mod i kroppen och vgade sig nda fram till Bromsens.

--Jag fr dmjukast frga, om det r fabrikrns mening, att tvillingarna
ska svlta ihjl? Se det r s, att Malin har kommit tillbaka, fr det
fanns inte plats lngre i stathuset.

--Husch d, kra Pettersson, svlta ihjl? Malin har vl mjlk att ge
dem?--

--De ha nog magrat ett grann kring knna, fortsatte Lite-Pelle. Men en
kan i alla fall inte se likare ungar. S inte kan det vl vara
fabrikrns mening, att de ska svlta ihjl?

--Ja, varfr super han s, kra Pettersson? Han super opp sina pengar--

--Jag har inga pengar, fabrikrn. Jag super p krita, s det r
ingenting att sga om.

--Ja, vi ska se till, vi ska se till--

Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hlla
Blekngsldorna fria frn de tunga istappar, som hotade att frdrva
takkanter och stuprnnor. Vdret var ostadigt, det snslaskade och
regnade om dagarna och frs om ntterna. P sder snt man sig, hostade,
drack flderte och t kungens av Danmark brstkarameller. P norr drack
man "uddevallare", nr det fanns mojnger. Pettersson, som oupphrligen
granskade sina tvillingar och vgde dem i handen eller p besman, var
icke belten. Han stack dem med pekfingret i kttet och skakade p
huvudet.

--Va i hllskock r det med dem? ter di inte?

--Nej, det r allt klent, sade Malin. Det r som om de hade svrt att f
ner'et. Jag kan vl aldrig tro, att de r sjuka.

-- hut! Di dr! Di r ju rda och varma som sm krftor.

Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar
dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var frste stadslkare och efter
vad det pstods en obegripligt lrd man. Han hade "ga", s att han vid
frsta blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad frn
"jubeldoktorn" kallades Bring fdoktorn, emedan han ofta hlsade sina
patienter med frgan: r du nu sjuk, ditt f?

Malin vntade i dryga tv timmar p make och barn. Sedan sprang hon
barhuvad och utan schal--schalen hade tvillingarna--upp till doktorn. I
vntrummet fann hon Pettersson. Han satt p en stol och hll
tvillingarna i knt. De sovo med ppna munnar.

--Jag skulle vnta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smlog fnigt.
Jag kunde vl inte ge mig till att vcka p dem.

--Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson
lomade efter. Inkommen i kket satte han sig vid spisen och stirrade
sltt framfr sig.

--N, va sa' han? frgade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt
dr och svalde och svalde och emellant gick det ett skyggt, dumt leende
ver ansiktet. D blev Malin rdd. Hon rck honom i ronen och skrek:

--Jesus, Pettersson, r du full?

--Nej, sade Pettersson lngsamt och avvgt. Inte r jag full ngot inte.
Men--di--har--difteriet--

Nr Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han p nytt till att
supa. Han stannade hela dagen p Tre Remmare och istapparna fingo vxa
bst de gitte. En gng, nr han sg fabrikrn komma fram bakom fabrikens
plank, gick han ut till honom, strk av sig mssan och sade:

--Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. S nu ska
inte fabrikrn vara orolig ngot ver det. Utan lapa pengar bst han
kan.

--Husch d, fy skm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort s att
kattsvansarna slogo honom om benen.

--Ser han inte ut som fan sjlv? frgade Pettersson. Och nrmaste man,
som var Benjamin Hagelin, svarade:

--En skulle sl ihjl'en.

J. A. Broms var en olycklig mnniska. Icke nog med att man gjorde honom
ansvarig fr allt ont, som hnde, klden, nden, difteriepidemien. Man
gjorde ocks intrng p hans gandertt, man bestal honom. Stadens
myndigheter bestulo honom! De bda stadslkarna hade kommit upp med
otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att brnna--brnna J.
A. Broms tillhrigheter, saker som utgjorde skerhet fr hans utlnade
pengar. Han skte tala reson med dem, frst och frmst med Elis Eberhard
Roth, som ju i alla fall var hans kra avlidna hustrus egen kttslige
brorson.

--Se, du frstr, kra sta bror, att det r skerhet fr mina pengar.
Kom med, du ska f se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och s ska
det brnnas. Husch d! Det gr ju s bra, s bra att tvtta--

--Jag r kolossalt ledsen, onkel. Men du frstr--lagen,
hlsovrdsstadgan. Och du kan ju hlla dig skadesls genom att taga
hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!

Doktor Bring sade:

--Hll mun, ditt f! Annars ska jag lta brnna Blekngen frn kant till
kant. Nu vet du.

Det tog skruv. J. A. Broms visste icke lngre var grnsen gick fr dessa
frfrliga lkares makt. Han mste inskrnka sig till att verka i det
tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:

-- kra sta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bsta
tcket! Det ska brnnas sen, frstr hon. Brnnas! Husch d! Ett
splitter nytt vadderat tcke vrt sina tjugu--

Men Blekngsmadammerna voro icke lngre s undfallande. Dden hade givit
dem en stor, dyster betydelse i samhllet. Det var deras barn, som dogo,
det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rrelse. Ingenjr Krok
bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning.
Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens vlde,
som proklamerades. Och hur liten n trsten var, s var det i alla fall
en trst och nstan ett under, att dessa utmrglade bleka sm kroppar
kunde bringa Herrens vldiga klockor att sjunga.

Julius Krok begav sig till Carlns fr att trffa doktor Roth vid
middagsbordet--det enda stlle, dr man hade ngon utsikt att trffa
honom.

--Hur gr det? frgade ingenjren.

--Det gr som det ska g. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen,
resten behller vi. Hade vi bttre utrymme p sjukhuset, s kunde vi
kanske begrnsa epidemien. Men det har vi inte.

--Det mste byggas, mumlade Krok, blek av frskrckelse. Vi mste bygga
ett nytt sjukhus--

--Ja, det r s dags det! Bring skall motionera om det i
stadsfullmktige, och det kan ju bli bra till en annan gng. Fr
nrvarande f vi nja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas
Blekngen.

I brjan av mars inlmnade hlsovrdsnmnden en rapport till
stadsfullmktige, i vilken epidemien ntligen kunde betecknas som
begrnsad. I sammanhang drmed skade frste stadslkaren, understdd av
sin kollega, anslag till uppfrande av ett nytt sjukhus. Ingenjr Krok
talade fr anslaget, men vervldigades pltsligt av rrelse, ryckte i
sin lock, stammade och mste g sin vg. Han tervnde icke ens till
voteringen, som han ansg verfldig.

Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken.
Hradshvding Bjrner bemtte stadslkaren. Han ppekade fr det frsta,
att epidemien redan var begrnsad, fr det andra att stadslkaren icke
till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillrcklighet. Fr
det tredje kunde man av vrldshistorien lra, att tvenne epidemier
sllan upptrda omedelbart efter varandra (protester frn lkarna).
Slutligen ville han pminna om, att drtselkammaren fr nrvarande lge
i underhandlingar med nkefru Carlns arvingar angende inkp av det
nybyggda hotellet. En stad br icke sakna ett stadshotell. Ett
stadshotell r ett produktivt fretag, av srskild betydelse fr
affrslivet. Erinrade om Mickelsmssan, som rligen samlade mycket och
rikt folk i staden, de dr man icke grna kunde undanhlla all komfort.
Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmktige mtte p grund av anfrda
omstndigheter och d rntesatserna fr nrvarande voro osedvanligt
hga, avsl herr frste stadslkarens i och fr sig behjrtansvrda
motion.

Doktor Bring rusade upp p stolen och skrek:

--Du vill sauvera dina pengar, ditt f!

Men man var alltfr van vid doktorns uppbrusningar fr att ondgra sig
drver. I vrigt voro meningarna delade. Hradshvding Bjrners segrade
med knapp majoritet.

P Blekngen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller
gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gtt. Ngra barn hade den
tagit med sig, ngra hade ftt stanna kvar i stugorna. Och nu gllde det
att smyga till sig mera kol och flera brdbitar. Ty vintern ville icke
giva tappt.

J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville vertyga sig om, hur
mycket han frlorat. Och nr reverserna frfllo, gjorde han ngra
lagskningar "p frsk".

D jste det. Madammerna brjade kalla sina mn "stackare", harkrankar
och dylikt. Mnnen gingo till Tre Remmare. Dr satt den feta madam
Ekman, talade innanfr de tjocka kinderna och sade:

--Inte en sup utan kontanter. Bromsen krver mig.

--Har ni hrt, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har
Liter-Pelles Malin gtt och ttt livet av sig. De ha inte sett till
henne p ver tta dar. Skulle en inte sl ihjl'en?

Liter-Pelle hade p Srmans angivelse dmts till tv mnader fr stld.
Han hade stulit ved och slt fr mat och supar. Hustru Malin hade gtt
sin vg, somliga pstodo till Rogershus, andra till Storn.

Det jste.

Lilla Louise kom hem en kvll med svullen verlpp, nsblod och
blnader. Hon hade fallit ned frn brdstapeln p fabriksgrden, pstod
hon men ville i vrigt icke giva ngra frklaringar. Hela natten lg
hon och grt, och Abraham mste slutligen tassa in och vcka mamma. Fru
Marie hll nytt frhr, utan resultat. Morgonen drp sade Louise:

--Abraham fr aldrig g ut ensam. Lova det!

Varfr?--Jo, kom det motvilligt, fr d kunde han f stryk av
"barnen".--Varfr skulle han f det? Vore barnen s elaka?

--Pappa har badat ihjl deras syskon, snyftade Louise.

Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam
Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte ftt stryk. Hon hade
ramlat ned frn brdstapeln.

Och Louise tog lfte, att ingenting skulle sgas t pappa. Och s skulle
pappa hllas inne om kvllarna.

I brjan av april hade Liter-Pelle tjnat ut sitt straff. Fngelset hade
icke gjort honom tam, han sg ut som en vilde. Frst begav han sig upp
till Rogershus och fann dr mycket riktigt sin hustru. Men
svrfrldrarna ville icke slppa in honom. Han var straffad och de
kunde icke skmma ut hela stathuset.

D vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Dr gavs ingen
kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de krpo in i
det lilla gr rummet, "grsuggan" kallat. De talade lnge med varandra
och en och annan av arbetarna slpptes ocks in.

Den sjunde april p kvllen gick polisen Anders p Karl Johansgatan och
polisen Lnrot p Oscarsgatan. De mttes i Garvaregrnd.

--Det r folk ute i kvll, sade Lnrot.

--Ja, det r liksom oroligt, sade Anders.

En mrk hop vltrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men
konstaplarna ansgo sig bra hejda.

--Ska vi hindra dem? frgade Lnrot.--Det r inte p mitt pass, svarade
Anders och vek in p Karl Johansgatan.

Folkhopen fortsatte Storgatan uppfr och stannade framfr Bromsens hus.
Det var bde mn och kvinnor, och de sgo allesamman tmligen villrdiga
ut. Kvinnorna dolde sina hnder under frkldena, mnnen hade dragit
slokhattar och mssor lngt ned ver gonen. Men Liter-Pelle svingade
sin mssa och skrek:

--Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hnga Bromsen i Kroken och doppa
dem i n.

Skaran vxte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen
blevo hgljuddare. Madammerna togo fram hnderna och snto sig i
frkldssnibbarna.

J. A. Broms satt inne i frmaket hos "lilla gumman i himlen". Den grna
lampan var redan tnd, men i salen var det mrkt.

Det knackade p drren. Broms smg sig ut i salen, stngde frmaksdrren
och tnde salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och ppnade
drren. Den intrdande tog ett hastigt steg t sidan.

--Sl mig inte, sl mig inte, d gr det galet.

Det var Benjamin Hagelin. Han flmtade, och hans gon hade en het glans,
men det feta, skgglsa ansiktet var blekt som vanligt.

--Nu har det allt gtt, som jag sa' fabrikrn, viskade han andfdd,
svljande halva ord. Nu r de hr, och de r alldeles rasande. Det
gller allt livet, ska fabrikrn se.

--Tro det, tro det--sade Bromsen.

Benjamin steg in under taklampan, s att ansiktet fick skugga.

--Jo, det r nog s, fortsatte han. Men om fabrikrn vill ha fast de
vrsta, s r jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis
ocks. Jag kan skaffa tv vittnen p att Liter-Pelle sagt, att han ska
fl fabrikrn.

--Tro det, tro det--sade Bromsen.

Benjamin drog sig nrmre drren.

--Vill inte fabrikrn?

--Husch, tror jag det! Men det blir vl s dyrt, s dyrt.--Vad ska du
ha, min snlla gosse? Begr inte fr mycket--

Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.

--Vet fabrikrn va?--efter som de sger, att det var fabrikrn som
liksom skaffade mig far min--

--N s, n s, sger de det--

--Fabrikrn kunne vl hjlpa mig lite grand, s jag komme ngon vart. Se
jag ville lsa--

--N s--n s--vad ska du d bli, min snlla gosse?

--Prst, sade Benjamin. Och hans gon frstorades av lycka, och hans
kinder fingo en ovanlig rodnad.

--Fy skm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han
eldgaffeln i huvudet och fll.

--Slog jag fr hrt? frgade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade
bloden ur ansiktet med mssan och sprang utfr trapporna.

Nr han kom ut p gatan, var folkhopen redan frskingrad. Aposteln
Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat
madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.

Lille Julius Krok hade vandrat utfr trapporna fr att bjuda sitt liv t
folket. Han mste erknna fr sig sjlv, att han varit rdd, rdd s att
han mst hlla sig i ledstngen med bda hnderna. Han hade tnkt p det
fersenska mordet, han hade knt kppar och paraplykryckor och ursinniga
kvinnors naglar. Men han hade likvl gtt.

Och nr han nu sg gatan sopad, knde han icke enbart lttnad. Han knde
ocks en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade tminstone velat
tala vid folket, frklara sina goda avsikter.

Han knde sig mycket kraftls och mste stta sig ett gonblick i
trappan. Hagelin hll p att snava ver honom och gav honom en spark i
korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjren bet ihop
tnderna, men kunde icke terhlla sina trar.




J. A. BROMS GR BOKSLUT


Vren kom hastigt, isen brt upp p en natt och Blekngsbcken svmmade
ver. Bron och gatan frstrdes. Likas frstrdes klapphuset i Storn.
I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrn dy
vllde upp och makadamen sgs ned. Staden mste lagas och lappas p alla
hll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsttning.
Men den hrda vintern hngde efter med reverser, pantkvitton och
obetalda rkningar, frtjnsten mste g till avbetalningar, och arbetet
kndes tungsamt.

Barnen skte utnyttja vrens mjligheter p bsta stt, "jumpade"
isstycken, plumsade i, drogos upp och vrmdes med smrj.
"Elementargossarna" eller "rttorna", som ville behlla de prktiga
Storflaken fr sig sjlva, lgo i stndig fejd med Blekngsbarnen eller
"snaskarna". P frmiddagen segrade "rttorna" och "snaskarna" drevos
tillbaka ver Garvarebrunnsgrnd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut"
de verkliga Blekngshjltarna, vnde sig krigslyckan och striden kunde
rasa het, frbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och
Lnrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo frst nr ngon slagen
krigare stmde upp en tjutande klagosng.

--Ni ska inte fra vsen, pojkar. D fr ni skingra er. Och vndande sig
till sin kollega: Ska vi inskrida, Lnrot?

--sch, inte ska en missunna pojkar att slss. Fr resten ha de
blydaggar, de djklarna.

Hotade striden att urartas till "oljud och frargelsevckande beteende"
steg Anders, som var en djrv man, fram ur sin portgng och ropade:

--Nu r det bst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer ver torget.

Ibland kom varningen fr sent, innan hrvan av armar, ben och beckad
trd hann redas ut, var Aposteln ver dem. I halvmrkret kndes han igen
p sin slokhatt och p sin kappa, som flaxade och fladdrade bde i storm
och stiltje. "Rttorna" skte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom
"snaskarna" eller smgo in i portgngar. Men Aposteln hade kattgon och
sg i mrkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och
om straffet icke drabbade den skyldige, s drabbade det den oskyldige.
Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.

Sedan Storn rensats, upphrde slagsmlen. Sommarlovet kom och en stor
del av "elementargossarna" lmnade staden. Blekngshjltarna samlades p
krogen fr att "dricka mrg i benen". De skmtade en smula med madam
Ekman, som d och d valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som p
det stora hela taget behandlade dem alla med samma jmnstrukna
vnlighet.

Madam Ekman var icke fdd i staden. Hon hade kommit en Mickelsmssa med
marknadsskoj och skjutbanetlt. Hennes konstnrsnamn hade varit Rosine de
Rose, men som hon led av gulsot ndrades det snart till Gula Rosen. I
tltet gjorde hon bekantskap med Srman och genom Srmans inflytande
blev hon hrskarinna p Tre Remmare, som p stt och vis hrde Bromsen
till. Hon tertog d sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en
flckfri vandel. Sjlv pstod hon sig vara gift, men prstbetyget hade
en annan sikt.

Gula Rosen strvade efter att bliva en bttre, en dygdig mnniska. Hon
knde sina svagheter, och hon skte bota dem genom att uppstlla ett
negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig frtra
ngot starkt undantagandes "besken", som r medicin, att aldrig "rra i
ldan" och att aldrig radera i "boken", fr s vitt det ej var alldeles
ndvndigt. Att aldrig "se t ngon".

Det var strnga fordringar, och madam Ekman frmdde sllan fullgra
dem, tminstone icke alla p en gng. Nr hon greps av ruelse magrade
hon mrkbart, gonen blevo rda och gonlocken svullnade av trar. Hon
blev ovnlig mot alla mnniskor och frsvarade sig s hrdhnt mot
nrgngna kunder, att blodvite uppstod. Under sdana tider tlde hon
endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig frmga att styrka och
trsta.

--Tror du, frgade han, att du skulle stjla, om du var rik? Skulle du
supa, om du hade ett trevligt hem i stllet fr en nermglad skrubb?
Skulle du synda i kttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser
Rosa det. Det r fattigdomen, som gr'et.

--Det r Bromsen, det r Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin
fetma ltt fr att falla i extas. Och lxan var inntt, slutsatserna
drogos automatiskt.

--Vem som br skulden, det vet Domaren allena.

--Tror Benjamin, att jag blir salig till sist nd?

De sutto mitt emot varandra inne i "grsuggan", som var mycket trng och
fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen hll Benjamins hnder i
sina och stirrade honom i gonen. Hans gon hade en fjrrskdande
blick, pupillerna voro blskiftande som safirer. Han andades tungt och
frgen steg ver de blekfeta kinderna. Den dolska minen frsvann och han
fick ett p samma gng hgtidligt och barnsligt glatt uttryck.

--Rosa skall bliva salig, sade han lngsamt, och det lt som om varje
ord kostat en stor anstrngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.

--, hur kan han se det, hur kan han se det?

--Det fr jag icke sga.

Men Gula Rosen bjde sig fram och viskade i hans ra:

--r det drfr att Benjamin r ren--?

--Jaa, svarade han svagt och motvilligt och trarna stodo honom i
gonen.--

Krogkunderna skmtade en smula ver "madammens profet". Men det var ett
tmligen tamt skmt. Man visste inte, vad Benjamin Hagelin gick och bar
p. Omtyckt var han icke, men man hade ej heller ngot att lgga honom
till last. Mot Bromsen var han lika htsk som ngonsin Liter-Pelle
sjlv. Och det var alltid en frtjnst.

Upptrdet den sjunde april hade kostat Liter-Pelle ytterligare tv
mnaders fngelse. Han kom ut nedbruten och sjuk. Fru Marie tog hand om
honom, skaffade honom plats som grdskarl i det Bromsiska huset. Han
hll sig nykter hela dagen, sktte sina sysslor och lekte med Abraham
och med barnen Srman, som vanligen hllo till p grden. Men fr Louise
var han skygg. Kom hon ned p grden, slank Pettersson in i vedboden och
visade sig icke vidare. Det var emellertid sllsynt, att Louise deltog i
lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka.

Nr dagssysslorna voro undanstkade, gick Pettersson till Tre Remmare.
De yngre kamraterna bjdo grna p en sup fr att f Liter-Pelle "i
tagen". Han kunde bertta historier av alla de sorter och bredde p
frfrligt. Han berttade hurusom han tagit livtag med baronen, som
slutligen mst gripa till bnboken.--Slpp mig, Pettersson, s ska du f
ligga i sparlakanssngen med Stockholms likaste--

Men nr gossarna frgade honom, om han trodde, att Malin skulle gifta om
sig, blev han ledsen. Ruset slog om frn gldje till sorg, och han grt
sig till smns med huvut p bordet.

Vid halvttatiden vaknade han, sg sig yrvaken och orolig omkring och
vacklade bort till drren.

--Nu kommer'n, sluddrade han och knagglade sig utfr stentrappan. Det
blev tyst p krogen. De yngre gjorde miner, reste sig och strko ut. De
ldre stannade, tysta, tungsinta stirrade de ned i muggarna. Frn gatan
hrdes en hackande hosta, ett harklande.

--Husch ja. hjaja.

Broms och Srman trdde in p krogen.

--Guds fred, gott folk, hlsade J. A. Broms, utan att f svar. Hans syn
hade blivit svag, och han stakade framfr sig med kppen.

--Husch ja, ett sdant vder. Har madammen ngot kaffe t mig? Och s
tar vi fram kladden.

Han stakade sig fram till gra rummet. Benjamin Hagelin smg ut p
tspetsarna, tryckte sig upp mot vggen och gjorde sig smal.

--Husch d, brummade fabrikren. Var han nu dr igen?--Kom, Srman, s
ska vi titta i kladden.

Drren stngdes och ut till krogrummet trngde blott ett och annat
enstaka husch och Srmans mumlande, d han lste upp siffrorna.

Det blev allt svrare och svrare att hlla samman affrerna. "Metoden"
visade sig ha tv sidor, och p sistone hade den fula sidan kommit ut.
Blekngsborna, som kedjats vid sina ldor med ln, brjade mista
respekten fr "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade
vant sig vid elndet och brjade trivas. Men de betalade varken hyror
eller rntor. Vrkning fruktade de icke, och utmtningarna voro ej
heller s farliga, sedan man vl bitit huvudet av skam och kommit ver
blygseln. Mbler, husgerd och klder, som sldes p auktion, gingo fr
spottstyvrar. Och p ett eller annat stt tervnde de till Blekngen.
Men fabrikren fick icke halva vrdet.--

Fr att tcka frlusterna, hjde fabrikren rntan och gjorde saker, som
tangerade strafflagen. Drigenom blev indrivningen ytterligare
frsvrad, oskerheten strre.

Det hade gtt hl p scken, slantarna rullade. Och det gick inte att
laga, det sprack vid lappen och det sprack p hundrade andra stllen.

D fick J. A. Broms maran mitt p ljusa dagen. Mnniskorna hade blivit
orliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De
aktade icke fr rov att plundra en grhrsman, en sjuk, en dende.
ngesten gav honom rent kroppsliga plgor. Magen sgs in och blev till
en grop. Han fick kramp i mellangrdet och kroknade allt mer. Den
frsvagade synen kade hans misstro, hans frtvivlan. Snart skulle han
kanske g i mrkret, och minsta Blekngsunge skulle kunna sticka handen
i hans ficka, bestjla honom, plundra honom.

Och ingen mnniska ville hjlpa honom, ingen ville frst hans bekymmer.
Fru Marie hnvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vnt sig till
Gud morgon och afton varje dag under sjuttio lnga r. Och likvl
tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha snt en ngel
eller, nnu bttre, stllt en plitlig mnniska vid hans sida. Men det
gjorde han icke.

Visserligen fanns ju Srman, Srman, som knde "metoden" lika vl som
fabrikren sjlv. Men Srman var en tjuvstryker, barnen kallade honom
s. Och ur spenabarns mun skall man hra sanningen. Dessutom hade Srman
p sistone brjat sticka med ord. Han klagade ver arbetarnas hat och
gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rdsla,
det var fabrikrns fel. Hans barn vgade knappt g till skolan, dr de
fingo stryk och hn av kamraterna. Det var fabrikrns fel. Och sjlv
fick Srman icke lngre ro fr sitt samvete. Till gengld och hmnd
ville han vcka fabrikrns.--

Om kvllarna, nr de sutto under salslampan med pappershgarna framfr
sig, grymtade han fram kristliga rd:

--Skulle inte fabrikrn sknka efter en smula? Vad gagnar det mnniskan
att hon vinner hela vrlden, om hon tager skada till sin sjl? Det blir
en dag i himlen ocks, fabrikrn. Men d blir det allt att lsa mot i
andra skuldpapper--

Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som brt av litanian. Srman fick
hmta vatten, och nr gubben druckit sade han:

--Husch, Srman, fy skm ut sig. Tar jag skada till min sjl? Jag r en
hederlig man, och hr finns inte ett re, som r orttfnget. Men br
samvetet emot, Srman, s skall han lmna min tjnst.

--Det kan jag inte, fr jag har hustru och barn.

--Och jag d? triumferade gubben. Jag d? Har jag inte till och med
barnbarn.--

Nr papperen voro genomgngna, kontrollerade och diskuterade, gjorde
Srman tjnst som kammartjnare. Han drog av stvlarna, rocken,
kalvskinnsvsten, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan.
Drefter slckte han taklampan och ppnade frmaksdrren fr att slppa
in det grna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram lnga
ramsor, som n voro bn till Gud, n samsprk med tjnaren.

--Se, vad han gr, Srman, men han skall aldrig sl sin hustru. Husch
nej d. Jag rrde en gng vid lilla gummans kind--det var inte ett slag,
frstr han, jag bara s hr dttade till. Men sanna mina ord, Srman,
jag glmmer det varken natt eller dag. Dr ser han bst, att jag inte r
ngon elak mnniska.--

--N, n Hagelin d?

--Att han fick stryk, menar Srman--

--Nej, att han gick miste om Blekngen.

--Husch d, den kunde han grna behllt. Men att han fick stryk, det var
till nytta. Han slapp att skmmas, och madammen och Srman. Och barnet
fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit.  herre Gud ja.
Och gubben r dd. Husch, s g de och d, och s kommer de till himlen
och s vet en aldrig, vad de stlla till fr en--

Nej, g nu med Gud, Srman, och knn efter att lset tar.

Gubben lg p hger sida med ryggen vnd utt rummet. Han hade den
smutsgula och den svarta kalotten p, men peruken lg som ett tomt
igelkottsskinn och skrpade p salsbordet. Sedan han legat en timme vid
pass och vntat p smnen, mste han upp och g. Han blundade nr han
vnde sig om i den knakande soffan, ty det grna skenet gav en oviss
belysning och hans skumma gon ville grna se, vad som icke fanns. Frst
nr han satt sig upp och ftt de sockkldda ftterna i golvet, vgade
han ppna gonen. Han grep enkppen, som lg p kldstolen, knppte
hnderna ver kryckan och reste sig, rtade ut sig bit fr bit. Skedde
det fr hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom p
rygg.

Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte p sig peruken, och
slunda utstyrd stakade han sig vidare in i frmaket. Men hr mste han
g tyst och inte slamra med kppen, ty rummet inunder var barnkammare.
Dr sov Louise och de bda andra.

Frsiktigt firade han sig ned i den stoppade, grna emmastolen. Kppen
lade han p golvet. Han tnde ljusen, som stodo i svanliknande
silverstakar. Han stllde bibeln p rygg och lt den falla upp vid
grdagens kapitel. Dr lgo glasgonen, "nattglasen".

--Husch ja d, gumman lilla! Va' ska vi lsa? Jag tror inte, att vi
fortstter, fr det var s lite uppbyggelse i gr--

Han brjade blddra. Efter femtio rs bibellsning knde han nnu ej
texterna utan slog upp p mf, vilket hade till fljd, att han vanligen
hamnade i gamla testamentet.

"Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade drpt
alla Baals profeter med svrd--"

Sicken en rackare! tnkte gubben Broms, som icke knde sammanhanget. Den
mtte vl ha ftt till slut, ty Gud r rttvis--

--Sir du, gumma lilla, va' de sger, men drpt har jag inte. En ska vara
elak, sger de, men det finns vl dom, som r vrre--

Han lste vidare, pekade ut orden och hoppade icke ver ett enda. Han
hade ftt tag i ett bra kapitel, som icke vckte ngra obehagliga
tankar. Och nr det till slut talades om en gudsman, som offrade oxar
och gav folket att ta, blev han frtjust:

--N n jag d? Har jag inte tre hundra arbetare i mitt brd! Det ska
vl vga lite, det ocks.

Han stirrade ver bokkanten, stirrade tillbaka i livet. Och ju mer han
sg, desto fastare blev vertygelsen, att han i grund och botten var en
god man. En enda gng hade han slagit sin hustru, men det hade hon
frltit. Hon hade till och med kysst hans hand, som d nnu var hel
och vldig och stark. Hagelin hade han ocks slagit men i god avsikt.
Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade t
portrttet, skt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke anvnts
p de sista fyratio ren.

--Tjnare, gumma lilla.

Rsten, lg och hes som en vsning, erinrade om, att kraftens dagar voro
frbi. J. A. Broms blev liten igen, rdd och frusen. Underkken skakade
och lpparna slogo mot varandra, s att det lt som smackningar.

--Gumman lilla har det bra, hon, brjade han ett samtal. I himlen r det
s bra, s bra--

Men orden blevo till smackningar. Och dessutom knde han himlen alltfr
litet fr att lnge kunna fsta sina tankar dr. Han lt tankarna svrma
fritt, de fljde smackningarna och snart satt han och skramlade i en
fjderls krra, som drogs av en gulvit mrr. Och hur han kte, s kom
han i Rogershusalln.

D vaknade han eller kom till besinning. Rogershus? Vad skulle han gra
dr? Hmta Malin kanske? S att Pettersson skulle f ett ordentligt hem
igen. Nya tvillingar kanske. Och hlla sig borta frn krogen. Husch ja
d--

--Men si, gumman lilla, det var inte mitt fel, att han blev straffad.
Fr det var Srman, som angav--

Han debatterade frgan fram och tillbaka. "Lilla gumman" talade fr en
Rogershusresa, och J. A. Broms gjorde sina invndningar. Men det var
bara svepskl, och han visste hela tiden, att hon skulle f sin vilja
fram. Sedan hon kommit till himlen, hade hon alltid ftt sin vilja fram.

Klockan sex p morgonen kom Srman, han fann husbonden sittande i
emmastolen, hopkramad av magkrampen, frusen s att han icke kunde f
fram ett begripligt ord.

--Si, si! sade Srman. Har det nu varit svrt igen?

Srman tnde brasa och knackade upp Lisen, som kom med vlling. Nr
gubben tinat upp en smula, sade han:

--Srman ska lta spnna fr med detsamma. Jag ska ka till Rogershus
och hmta hem Petterssons Malin.

--Va ska det vara bra fr?

--Herran haver frenat och mnniskor skola icke tskilja. Fr resten var
det Srmans fel, men det gr detsamma.

--r det--r det frun, som sagt--?

Gubben nickade hgtidligt. Srman kldde honom vl, fru Marie kom upp
med Krokens pls, som var fr liten men i alla fall bttre n ingen. S
bar det av i sakta lunk. I Bjrkensskogen somnade gubben, sov utan
drmmar, utan mara. Hsten, ett gammalt k, som utrangerats ur
Rogershus' besttning, tog sig fram p knda vgar och stannade utanfr
stallet. Gubben vaknade och ropade p hjlp. Hela grden tycktes ligga
de och folktom i hstregnet. Baron de Sars lg i Homburg och badade,
och det pstods, att kyrkoherden redan arbetade p liktalet.

J. A. Broms kravlade sig ner ur krran. Han stakade sig uppfr backen,
men mttes av en stor grgul hund. Broms fruktade hundar och vnde. Ett
av statarebarnen kom rusande nedfr backen. Broms frgade efter Malin
och fick besked, att hon troligen var i ladugrden. Han stakade sig in i
ladugrden. I frsta spiltan satt Malin, men hon satt icke p stol och
icke i halm utan i kn p en drng. Och dr nojsades.

--Fy skm ut sig, sade Broms.

Han stakade sig ut igen, och drngen, som fljt en smula slokrad,
hjlpte honom upp i ket.

--Ska ni leva s? frgade Broms.

--Nge roligt ska en vl ha, sade drngen. Mannen hennes sitter p
fstning, s hon kan vl behva nge roligt, stackare.

Broms svngde piskan och hll sig rak och tapper hela alln igenom. Men
nr han kom ut p grdena, slog vinden och regnet emot honom och han
fick frossbrytningar.

--Husch d, det hade vi ingenting fr!

Han knde sig mycket nedslagen. Det hade gtt, som det ofta gick, nr
han letade efter ngot riktigt vackert och trsterikt stlle i skriften,
och i stllet fann mord och otukt och stld. Och nu hade han gjort den
lnga resan frgves. Och under tiden gick kanske Srman i kassaskpet
eller raderade i bckerna. Han piskade p mrren, krde i ojmn galopp.
Nr han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot
tmmarna, mste binda hsten vid grdspumpen och bra fabrikrn upp p
hans rum.

--Jag har varit p Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag
skulle hmtat hem Malin t honom.

--, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade p golvplankans
rdbruna kvistar.

--Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson srja en sn kvinna och
bli en slarver fr hennes skull. Hon r ett skarn, husch.

--Hur vet fabrikrn det?

--Jag sg det med egna gon--

--Fabrikrn ska ju eljest vara s skumgd--

Broms satte luren till rat.

--Hr han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska
frst att det var i god mening--

--Tror't, sade Pettersson och gick baklnges ut ur rummet. I detsamma
kom familjen Krok--fru Marie med flderte, lilla Agnes med brstdroppar,
Abraham med varmt krus och ingenjren sjlv med ett ryggplster.

--Vad var det med Pettersson? frgade fru Marie.

--En skulle aldrig frska--sade Broms efter en stund. Nej, husch d--en
skulle aldrig frska att gra gott nr en har dligt rykte.

--Far har inte dligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgrande. Broms
drack sitt te och rckte koppen t Abraham.

--Frga pojken, mumlade han. Frga pojken, vad ungarna kalla mig.
Gubbfan.

--Det sger de bara p narri, frklarade Abraham, som grna ville
trsta. D slog Broms luren i bordet och svor:

--Ja, va fan r det, som inte r narri?--

Han gick bort till chiffoniern och tog fram sina papper. Och obekymrad
om de andras nrvaro brjade han granska siffrorna, satte krkor och
gjorde anteckningar. Fru Marie tog barnen med sig och gick fr att icke
stra. Ingenjrn satt kvar vid drren och drog i sin lock.

Broms sneglade p honom.

--Sg--varfr fr lilla Lova inte komma hit upp? Tror ni, att jag lr
henne dligheter--

--Louise gr i skolan.

--Om eftermiddagarna?

--D lser hon lxor.

Broms vnde sig pltsligt emot honom och sade:

--Men sir du, siffror r siffror, din tok. Och mig ska de ta mig fan
inte lura.

--Svrfar skulle inte vara s strng. Det ginge kanske bttre med
frdragsamhet--

-- fy skm ut dig! Ska du predika fr din svrfar, Krok lille. Kan du
sga, va den hr hlan skulle ha varit utan mig? Det kan du inte, fr
den hade ingenting varit utan J. A. Broms. Men mig ska de rynka p nsan
t! Sna skalade kvastkppar som du och dina gelikar. Det gr detsamma.
Men att en inte ska f sova om ntterna, att en inte ska f sova, nr en
lser i Skriften och ber till Gud--

Liknelsen med kvastkppen gjorde intet intryck p ingenjren. Han knde,
att det var ngest bakom de bittra orden, och han ville trsta. Han
insg, att det lg fara i gubbens fixa ider, att de mste botas.

--Svrfar skulle vara ute lite bland andra mnniskor. Svrfar sitter och
grubblar ver sitt och sitt. Men det gr inte i lngden. Man mste tnka
p andra ocks, annars blir man sjuk. Tnk om svrfar skulle flja med
mig i kvll till hotellet? Vi ha stiftat en diskussionsklubb--

--Va r det fr ngot?

Julius Krok rodnade och snodde sin lock.

--Det r egentligen Roth och doktor Hyltenius och ngra fler och jag. Vi
skulle komma tillsamman d och d fr att utbyta sikter om saker och
ting. Det r frsta kvllen i kvll. Roth ska hlla ett litet
programtal, s att sga. Och jag skulle relatera ngot angende
fattigdomsfrskring--

Broms snurrade runt.

--Va fr slag? Kan man frskra fr fattigdom? Husch d, det var bra!
Lille ste Krok, frskra mig, frskra mig. Husch d sna premier,
vasa? Vet du, vad jag ger, bror lille? Nej, fr det vet jag inte sjlv.
Jag balanserar p tv millioner. Men vad ger jag? Och s ska jag sknka
efter--Ja, om ni frskrar mot konkurs, annars kan jag f krypa in fr
vrdslshet. Husch! Jag ger inte en fin rock en gng. S jag kan inte
f g bland fint folk och diskutera. Husch nej d, de skulle stta
nsduk fr nsan--

Julius Krok fann det visserligen troligt, att svrfadern ej skulle bliva
vlsedd gst. Men det frteg han och freslog, att fabrikren skulle
lna hans redingote. J. A. Broms skrattade s att de tunna, slaka
lpparna slogo ut och in.

--Husch ja d, tokigt ska vara tokigt. Det r narri. Skicka hit rocken.
Men d ska jag ha uddevallare gratis.

--Toddy? freslog ingenjren ngsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller
uddevallare, det r lika bra, s bra, s bra--

--Nu blir en folk igen, skrek han int frmaket, Alldeles som nr lilla
gumman bjd p super och bryl--

Hela dagen satt han lutad ver sina papper, gjorde krkor fr
fordringar, som skulle indrivas och hrjade svrt bland
Blekngsmadammernas bohag. I skymningen tvttade han sig och kldde om
sig s gott han kunde, svepte en schal ver axlarna och satte sig att
vnta p rocken.

Louise kom med lampa och rock. Hon mste stlla sig p en stol fr att
kunna hjlpa morfar.

--r jag fin nu d?

Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken sg en smula urvuxen ut.
P tillsgelse kysste hon morfars kind och lt lyfta sig ned frn
stolen.

--Tycker lilla Lova om morfar d?

--Ja.

--r det sanning det?

--Ja, sade hon. Men han hrde p rsten, att hon narrades. Han strk
henne ver kinden med vnster hand.

--Inte behver du ljuga, ungstackare, sade han och stakade sig ut ur
rummet. Louise knde en frfrlig tyngd i sitt brst. Hon ville springa
ut, men kunde inte komma frbi morfar i trapporna. D krp hon in under
matsalsbordet och satte sig att grta med munnen pressad mot de
uppdragna knna.

J. A. Broms vandrade utfr trapporna. Svrsonen tog honom under armen och
de gingo ver torget bort till det lysande hotellet. Fabrikren hade
icke varit dr efter nkan Carlns dd. Prakten frbryllade honom. Nr
han kom in i vestibulen mste han stanna.

--Det r rakt som i kungliga operan frr i vrlden. Husch, va det mtte
ha kostat.

Det frackkldde herrn, som ville hjlpa honom av med rocken, gjorde
honom nnu mera frlgen. Han ville rakt inte besvra. De frackkldde
log, men nr han fick se kalvskinnsvsten och kattsvansen tycktes han
verkligen besvrad och vnde sig bort. Julius Krok stoppade in
kattsvansen och knppte igen redingoten.

Nr han vl kommit in i salen, blev han lmnad t sig sjlv. Krok hade
vrdsplikter. J. A. Broms jmkade p peruken och grinade mot ljuset, som
skar i de sjuka gonen. Enkppen hade han lmnat i tamburen och nu kom
han varken fram eller tillbaka. Herrarna, som bde knde honom och icke
knde honom, drogo sig t sidan. Han stod ensam under kronan, grinade
och mumlade.

--r inte Roth hr?--

Gamle redaktren brt bannet, gick fram och tog honom under armen.

--Se goddagen, bror. Du ska vl ha dig ngonting att sitta p.

Han kom till ro under lktaren, ljuset plgade honom icke lngre. Han
gladde sig som ett barn t allt det granna lullullet i dekorering p
vggar och i tak. Vad det mtte ha kostat! Men honom hade det inte
kostat ngonting, och det var det trevliga.

--Husch, det hr skulle lilla gumman ha sett--

--Ja, visst r det grant, sade redaktren. Och nu ska vi f hra granna
tal ocks, vad det lider. N, kan du se gubbarna, bror? Knner du igen
dem? Dr har du greve Bergfeldt, gamle majorn. Han har tit klsoppa
till middag och nu rapar han i ett. Men det gr ingenting, fr han
sger: Pardon, messieurs, jag har tit klsoppa, en frbannat god
klsoppa. Och s r den saken klar.

--H, h, h, skrattade Broms. Det var riktigt trevligt att komma ut ett
slag, s trevligt, s trevligt--

--Tycker bror.--Den dr fete gossen heter Hyltenius och ska vara
frlovad med Rogershusarens fosterdotter. Han r frryckt, sger de, men
det gr ju ingenting, nr han fr hustru och tre egendomar. Dr ha vi
Abraham Bjrner. Han har ett skgg, den karln, som tyder p ursvenskt
hjrta och heder. Titta, kan bror se bakom pelaren dr. Det r Holmin.
Om han rakade bort mustascherna s skulle han ha ansikte som en flicka.
Det r vl drfr han r s sedlig. Nej, nu kommer Elis Eberhard, nu
ska vi tiga och lyssna.

Doktor Roth talade, men J. A. Broms lyssnade icke. Tankarna, som
fngslats en stund av grannlt och ljus, gledo ter in i gamla banor.
Han slt gonen och sg pappersluntornas siffror. Luren, som han av
artighet eller gammal vana hllit vid rat, fll till golvet. Och han
iddes icke taga upp den. Vad skulle han hra? Tokprat! Han satt dr han
satt, drfr att Kroken hade lurat honom dit, och drfr att han betalt
en krona i intrde. Nej, det var fr resten inte den lille dumme Kroken,
som lurat honom. Han hade lurat sig sjlv. Han hade trott, att den eviga
tankegngen skulle brytas. Men den brts icke. Och den gick s hr:

Se, jag fddes i en torparstuga, dr det inte fanns ngon torpare,
tminstone har jag aldrig sett eller hrt talas om honom. Men nr jag
var s fattig, mste jag anvnda alla medel fr att komma mig upp.
Likafullt gjorde jag aldrig ngot straffbart. Och nd aktar folk mig
som en tjuv. Och jag har hjlpt mnga mnniskor, det kan en se i mina
papper. Och nd sger folk, att jag r obarmhrtig. De fraktar mig,
fast jag gjort strre arbete n ngon annan i staden. Jag har inte
stulit, jag har inte mrdat, jag har icke begtt hor. Jag har icke
missbrukat Guds namn, jag har lst i Skriften och offrat t frsamling
och mission. Lilla gumman i himlen vet, att jag inte r elak, fast jag
slog henne en enda gng, och det frlt hon mig. Och nd fr jag inte
hjlp och inte smn. Somliga hatar mig, somliga fraktar mig. Och mitt
eget barnbarn--

Hr gjorde tanken en volt och kastade in p bakspr:

Fr hur skulle jag kunna slja mina godelar och dela ut bland de
fattiga? D burade de mig fr vrdslshet. Och hur ska jag kunna hjlpa
att andra r fattiga, nr jag inte vet, vad jag sjlv har? Om de inte
bestule mig, s kunde jag kanske rkna ut det p ett ungefr, och ge
bort, vad som blir ver. Men de stjl och stjl och sjlv lever jag som
en fattiglapp, d fattiglappar leva som herremn. Men en oveten unge kan
inte f dma ver en gammal man, som slitit en hund hela sitt liv--

Han vcktes av sorl, av skratt och ovsen.

--Va r det nu?

--Det r Rothen frsts. Han sger, att vi ska samlas i endrkt fr att
diskutera det centrala i livet, det, som alla tnka p om dagen och
begagna sig av om natten.--

--Va r det d?

--Det kan vl bror frst--nr det r Rothen, som sger det--Men jag ska
ge honom p tafsen--

Redaktren reste p sig, kutig och sned, hov upp sin grova rst och
sade:

--Frlt, go herrar, jag vill inte stra, fr jag ser nog, va det hr
ska bli fr slags diskussioner. Och grna fr mig, eftersom jag tnker
g hem och lgga mig. Men det vill jag ha sagt fr den heliga logikens
skull, att gr herrarna det knsliga till det centrala i livet, s blir
herrarna samt och synnerliga beskllare och ingenting annat. Och det
skulle jag ocks tro--

Inlgget hlsades med jubel. Men redaktren tog Broms under armen och
sade:

--Kom, bror, vi bda r fr gamla. Pojktokar kan vara roliga till en
tid, men de trtta i lngden.

Han lotsade fabrikrn ut i tamburen, dr stod Julius Krok.

--N, ingenjren, det blir en livad diskussionsklubb--

Krok svarade icke, han stod p lur bakom drren som en katt. Nr stojet
lagt sig ngot rusade han in i salen, sprang upp p tribunen och drev
doktorn en rfil.

--Nej se! sade redaktren. Lammet tog humr.--

I nsta gonblick skllade nya skrattsalvor. Doktor Roth hade tagit sin
lille vn upp p armen och bar honom kring i salen, grande miner som en
m dadda.

--N, sade redaktren, det r ju vl, nr det slutar med gldje. Kroken
hade visst tnkt sig ngot annat, men det gr val ver, det med. Leve
gldjen och ungdomen, kra bror. Vi gamla, vi njer oss med nattmssan
och ett varmt krus vid ftterna.

--Husch d, och sna ska stta nsorna i vdret. Pojkvaskar.

Redaktren ville flja honom hem, men Broms mste trffa Srman. Och
redaktren, som knde Srman, drog sig tillbaka och gick t annat hll.
J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgrnd. Vinden hade vnt
sig och gtt p nordvst. Skyarna slungades fram, ver Backarna slog det
bl blixtar utan knall.

Polisen Lnrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgrnd, fabrikren frgade
om han kunde flja honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han
ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hrn.

--Han ska flja fabrikrn till Tre Remmare. Och se till att fabrikrn
inte snubblar.

J. A. Broms lade sin hgra hand p gossens axel och vandrade lngsamt
framt. Det brnde och stack i den sjuka handen som alltid vid
vderbyte. Smrtan drog ter upp ur speldosan, de ntta tankestrngarna
gvo ifrn sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit hr p jorden
och debet och kredit i himlen.

Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bsta, fr annars
hade han ftt skmmas fr sin otrogna hustru--

--Husch s du skakar, pojke. Fryser du?

--Nej bevars, goda fabrikrn.

Broms tvrstannade och drog t sig den sjuka handen.

--r du nu hr igen, din stryker? Vad vill du, va? Ska jag inte f fred
fr dig, va? Ska jag skicka polisen p dig?

--Det var ju polisen, som skicka mig till fabrikrn. Och fr resten vet
jag inte, vad jag har gjort fabrikrn--

Broms brjade g, gick s gott som i blindo men kade likvl stegen, s
att Benjamin mste halvspringa.

--Va har jag gjort fabrikrn?

--Du stjl. Du stjl i kompis med krgerskan--

--Det r lgn infr vr herre Jesus--

--Tig! rt Broms och hjde kppen. Du stryker ikring mig, du. Du tror,
att du ska plocka mig till sist. Men sir du, det gr inte, det gr inte.
Du stryker ikring mig, fr du vill sl ihjl mig och ta plnboken. Men
dr blir du lurad, fr jag r inte s dum, s jag br pengar p mig--

Han brjade hosta och knde ryckningar i maggropen. Benjamin stdde
honom. Nr hostattacken gav med sig, sade Benjamin:

--Fabrikrn vet, att om jag fr lsa till prst, s ska jag bli som en
annan mnniska. Se, det finns tv naturer i mig, och jag kmpar fr att
den goda ska komma ovanp. Ska inte fabrikrn hjlpa mig d?

--Nej, svarade Broms. Rsten var frsvagad efter hostattacken men
alltjmt hrd som glas. Jag hjlpte dig en gng, nr du inte visste det.
Och det har jag ftt sota fr. Jag fr alltid sota fr, att jag hjlper
folk. Nu r det slut med det.

Han frskte g ifrn honom, men ynglingen fljde flmtande och rrde
vid hans rockrm.

--Fabrikrn--bara en sak till. r det fabrikrns allvar att madam Ekman
ska bort frn Tre Remmare?

--Bort! skrek Broms. Hon har stulit--

--Ska inte fabrikrn ha ngon barmhrtighet--

--Jag? Jag? Jag, som kunde ange henne--

--r det fabrikrns allvar?

--S sant jag lever, svor J. A. Broms fr tredje gngen denna dag. Och
det var de tre frsta ederna efter vckelsen och dopet.

Benjamin Hagelin sackade efter. Broms steg in p Tre Remmare, som var
verfull med folk. Nr han sg s mnga mnniskor, blev han skygg och
gick ter ut p stentrappan. Skenet frn lyktan kastades oroligt fram
och tillbaka ver stenarna. Kornblixtarna lyste upp ver Backarnas
bjrkar, vilkas grenar vredos i ngslan.

--Fabrikrn ska val stiga in, ropade krgerskan. Srman sitter i gra
rummet och tittar i kladden. Men en s fin kassa som i kvll ha vi inte
haft p lnge--

J. A. Broms steg in. De nrmaste makade sig t sidan, s att han fick
fri vg fram till lilla drren. Men nstan p trskeln till gr rummet
satt Liter-Pelle. Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i
ansiktet, hans uppsyn pminde om den stora grgula hundens. Och J. A.
Broms blev rdd. Han stannade vid disken.

--Ska inte fabrikrn g in till Srman, s kommer jag med kaffet.

--r det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste
tjnare. En fattig fan ska aldrig sitta i vgen fr en rik.

--Fy skm ut dig, sade Broms och steg in till Srman.

Han slog sig ned vid bordet och granskade kladden, men siffrorna blevo
orediga. Han lyssnade fr att hra, vad som sades p hans rygg. Han
hrde ingenting, det hade blivit tyst i krogrummet. Men det var honom i
alla fall omjligt att fsta tankarna vid siffror. Halvt bedvad av
vrmen slt han gonen. D sg han ett ansikte. Frst var det lilla
gummans men blev s smningom Louises ansikte. Han sg den plgade,
grtfrdiga barnmunnen, som skulle ljuga krlek till morfar.

Och pltsligt slog det honom, att han aldrig givit Louise ngonting.
Varfr hade han aldrig givit henne en leksak? En docka? Det hade icke
varit snlhet, som hindrat. Han knde, att han kunde ge henne allt, allt
vad han gde. Och hon skulle nd icke behva ljuga ngon krlek. Det r
narri. Narri som gubbfan och allt--

Men nu orkade han inte lngre. Om hon bara ville leka med en docka och
krypa upp i hans kn--

--Det skriker, sade Srman.

Det lt som ett lngt utdraget vrl, som frn en mnniska eller ett djur
var omjligt att avgra. Det kom frn gatan, mjligen frn fabriken.
Srman gick ut fr att hra, vad som stod p.

J. A. Broms tog ter till kladden. Halvslummern hade friskat upp honom,
siffrorna blevo tydliga. Han rknade klart och redigt, nr han rknat
ned och skulle vnda, smlog han, s att tandkttet lyste fram.

--Husch ja d, gumma lilla, mumlade han. Visst ska barnet ha en docka.
Den kan d inte kosta mer n en tia eller s--

Srman slog upp drren.

--De sger, att de hller p och sl ihjl fabrikshunden. Va ska vi
gra, fabrikrn?

--Tvy sna rackare! Husch d. Va ska vi gra? Jo, det ska han f se. Giv
mig kppen.

--Nej, g inte ut, fabrikrn, man kan aldrig veta vad det r. Och de har
slckt kroglyktan.

--Den har vinden blst ut.

J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rtade p sig nstan som i forna
dagar. Och nr han sg krogmadammen sitta nerhukad och med bortvnt
ansikte sade han:

--Var inte rdd, lilla madammen, det r inte henne de vill t. I
krogdrren stod en skock arbetare, tysta och lyssnande till tjutet, som
frnyades.

--Det r inte en hund, sade Srman. Det r ngon som hrmar.

--Vi f se, vi f se.

Han trdde ut p trappan, drren stngdes bakom honom och han stod i
mrkret. Han trevade och fick tag i Srmans arm.

--Nej, hr du, ppna, jag ser ingenting.

--Det r ngot krngel, fabrikrn. Jag fr inte upp lset. De hller
fr.

Broms gick ner p gatan, Srman stannade vid drren, som han skte f
upp.

--G inte fr lngt, fabrikrn. Hr, sade han och stmman var hes. Ropa
p polis. Hr r sattyg--

--r du rdd? Jag ska vl knacka upp drren--

Han vnde sig om, men i detsamma stupade Srman nedfr trappan. Broms
vek t sidan, knde ett kraftigt slag under vnstra brstet och fll.

--Lt mig inte glmma--mumlade han. En docka, en docka--

Han kunde icke frst, varfr han lg dr p gatan, och varfr Srman
lg dr. Men det bekymrade honom icke stort. Han var endast ngslig, att
han skulle glmma dockan. En man har sitt arbete, sina affrer, sina
bekymmer, en smsak faller honom ltt ur minnet.

Men han ville inte glmma dockan--p inga villkor--

Kornblixtarna dansade uppe p Backarna. Molnen jagade fram, som vilsna
fglar, jktade av ngest och storm.

J. A. Broms lg p rygg och stirrade upp mot dessa blixtbelysta moln.
Det var fr honom ngot nytt och ovanligt, och han frundrade sig. Men
slutligen blev han trtt p dansen och slt gonen.

Poliserna Anders och Lnrot funno Srman dd. Broms andades nnu, men
vaknade icke till sans.






II. BACKARNA




STADEN VXTE


Oknda, frbisedda frmlingar, som i skepnad av arbetare, bodbetjnter,
bokhllare smugglat sig in i samhllet, lto maskerna falla och visade
sig vara fretagsamma, dristiga mnniskor, de dr byggde hus, satte i
gng fabriker och ppnade diversebodar.

Folkmngden kades.

Urinnevnarna knde icke lngre igen sina gator. De mtte mnniskor, som
de aldrig sett frr. Mnniskor med oknda frldrar, oknda syskon,
oknda klder, allting oknt. Det fanns till och med en karl, som icke
kunde tala svenska, en tysk. Och hradshvding Bjrner hade en fransysk
frken i sitt hus. Jungfru Lisen kunde vandra hela Storgatan utfr utan
att mta en enda bekant--

--mer n doktorn frsts och borgmstarns otcka hundracka.

Gamla damer, som en sista gng ville betrakta Karlslundens snderskurna
trdstammar, rkade in bland bkiga hus, gingo vilse p gator med
frmmande namn och mste sklvande och halvgrtande niga fr en oknd
poliskonstapel i pickelhuva och omgjordad med svrd.

Sdra kyrkogrden stngdes, och en ny begravningsplats togs upp en
fjrdingsvg sder om staden. S lngt skulle de dda frdas. Ensamma
bland frmlingar skulle de vila p en sltt, dr det blste frfrligt
och dr lrdagskrattningen helt skert skulle frsummas. Det blev svrt
fr de gamla att d.

Och det var icke ltt att leva.

Vad kostade famnen bjrk? Vad kostade smret? gg? Ktt? Bara vanligt
buljongsktt?--hu! Och skatterna.

Utblingarna gjorde sig stora frtjnster och levde krsligt.
Urinnevnarna erinrade sig tider, d de sjlva frvrvade rikedomar. De
kommo mycket vl ihg, hur de hade burit sig t. Och de frskte omigen.
Men knepen voro fr gamla, utblingarna fr sluga. D slde de sina
godelar--ifall de nnu gde ngot--och lmnade staden. De trivdes icke
lngre, frmlingarna togo fr stor plats.

Av invandrarna kommo naturligtvis icke alla till rikedom eller ens till
god brgning. I brjan knde frmlingarna sig vilse och vergivna, sm,
fraktade, frbisedda. De skte varann, som skrmda fr. Men d de voro
komna frn skilda landsndar, kunde frmlingskapet enbart icke utgra
ett freningsband. Religionen blev hr den starka sammanhllningen.
Doktor Roth har ppekat, hursom de troende under loppet av ett decennium
ndde fram till stadens hgsta taxeringssiffror. I spetsen fr denna
uppmarsch kommo de, som tillhrde Betaniakyrkan p sder. Drnst
Hagelinarna, vilka ocks kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres
skofabrik Zionsborg, dr de en tid hllo sina mten.

De vrldsligt sinnade frmlingarna gingo i regel under. Gingo upp som
solar i glans och glam, men slocknade hastigt, frsvunno i mrker fr
att ngon gng dyka upp igen som planeter av andra ordningen. De gingo
till betanister och hagelinare fr att ska hjlp men fingo till svar:
Hjlp dig sjlv, och Gud skall hjlpa dig. D togo de nya tag och
hjlpte sig sjlva, men Gud lt bli att hjlpa dem, ty de voro icke
troende och de offrade p vrldens och kttets altare. Och fabrikr
Hagelin hjlpte icke, och byggmstar Larsson hjlpte icke. Ty varfr
skulle de taga brdet ur barnens mun och kasta det t hundarna?

S fllo de vrldsliga och lttsinniga utan mjlighet att ter st upp.
De blevo till en lg kast, som mste utrtta dmjuka sysslor. Blekngen
var deras hemvist. Och man knde igen dem p deras klder som varit av
bttre kvalitet n ngonsin de troendes, men som s smningom blevo till
lumpor och smuts.

De tydliga frdelarna av att tillhra ett eller annat religist samfund
verkade frdlande p stadens andliga liv. Det var slutligen endast
personer i en oantastlig stllning och med fast ln, som vgade trotsa
Gud och fra ett vrldsligt leverne. Mickelsmssan var alltjmt en
syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin
socken, slppte Barrabam ls, s snart de kt ver Blekngsbron. Men jul
och valborgsmssa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma
dagar. Poliskonstaplarna gingo miste om extrafrtjnster, som de fordom
frvrvade genom att va barmhrtighet mot felande brder. P mindre n
ett rhundrade hade staden frvandlats frn en sluskig liten hla, dr
den supige, ondsinta borgmstaren Paulus Stenberg regerade, till ett
idogt, vackert samhlle med mnga bevillningskronor och mycken dygd.

En s genomgripande, vlsignad frvandling r icke ett verk av en
mnniska eller ett ftal. Det r mnga goda viljors verk. Men fr
krnikren trda de stora gestalterna i frgrunden. Och drfr hava vi
srskilt framhllit de tre, vilkas frtjnster om staden ro obestridda,
ovanskliga--faster Mimmi, skomakaren och fabrikren.

Faster Mimmi som med kaffekoppen frmildrade sederna. Skomakar Hagelin,
som d han stred mot tuppens hedniska symbolum i sjlva verket stred mot
rationalistisk vantro. J. A. Broms slutligen, som lrde folk att gra
goda affrer och att krva sin rtt utan pjosk och krumbukter.




APOSTELNS VENTYR



1

Emellertid br man icke frtiga ngra omstndigheter, vilka i viss mn
strida mot ovanstende ljusa skildring. Staden var utan tvivel dygdig
och idog. Men endast frn Karlslunden i sder till Garvarebrunnsgrnd i
norr. Ty Blekngen hade vid denna tid ett lika stadgat ont rykte som
ngonsin fru Hyltenius p Bjrkens, och varje frsk att frneka detta
rykte torde vara lnlst.

Arbetare med ngot s nr god timpenning och icke alltfr stor familj ha
fr lnge sedan vergivit de furstliga gatorna, Oscars, Sofias och Karl
Johans. De ha flyttat till sder eller till ster till byggmstar
Larssons sex stora hus, som alla mste sgas vara lika vackra, eftersom
de alla sex ro byggda enligt samma ritning.

P Blekngen har skrpet stannat, bottensatsen, de fattigaste familjerna
med mnga barn, hustrur, som frlorat sina mn, om de haft ngra,
kvinnor, som taga mot fosterbarn, kvinnor, som hyra ut rum t
kringresande artister och gldjeflickor. Det finns ven p Blekngen
folk, som besker Zionsborg och Betania. De grta i templens frgrdar
och hugnas med kollekten. Men slantarna offras p Tre Remmares disk, dr
Gula Rosen falnar i en lngsam, dyster sjukdom.

Sedan fabrikren och Srman mrdats--eller som hon uttrycker saken:
omkommit i folktrngsel--har Gula Rosens liv varit idel sorg och jmmer.
Frtjnsten r visserligen strre nu n frr, men Benjamin Hagelin, som
"lser till prst" ngonstans i Amerika, behver mycket pengar. Och Gula
Rosen skickar varje mnad allt, vad hon kan undvara och lite till. Det
r i sjlva verket hennes enda trst hr i livet. De ynglingar, som
alltjmt dricka mrg i benen vid hennes disk, veta ej att sga vackra
eller goda ord. Det skrumpna ansiktet, dr gonen flmta som slocknande
lgor, avskrcker.

Benjamin Hagelin r i Amerika. Liter-Pelle, som rannsakats angende
Bromsiska mordet, rannsakats och friknts, har hamnat p fattighuset. I
spetsen fr en skara grkldda, kvastbrande gubbar sopar han Blekngens
gator. Inom Tre Remmares drr fr han icke komma. Krogmadammen tl icke
se honom. Och verkonstapel Lnrot tittar ofta in p krogen. Lyckligtvis
har Liter-Pelle vnner, som frse honom med vad han behver.

Fr sina frtjnsters skull har Lnrot blivit en mktig verkonstapel,
Blekngens herre. Han inskrider alltjmt mot oljud och
frargelsevckande beteende. Han vakar ocks ver renligheten, ver
soplrar och avtrden. Madammerna bjuda honom p kaffe och annat gott,
som han frtr under tystnad, ty han r en fordig man. Men nr han
druckit, drar han av hgerhandsken, torkar mustascherna och sger:

--Lt nu se, att det inte blir sjukt i grden, fr d tar fan vid
madammen.

Alla dessa ligganden skter han med nit och insikt. Men sedlighet och
osedlighet frstr han sig icke p. Nej, tnker han och vnder sig bort,
det r aldrig lnt att inskrida, fr en kan ta fel.

Vad Lnrot hrutinnan kan brista, gottgr Aposteln. Den mannen knner
icke vila. I skymningen, d goda borgare ska en soffa, ett brdspel, en
grogg, axlar Aposteln sin kappa och smyger in i Blekngsgrnderna. Han
vaktar och vakar frst och frmst ver "elementargossarna", som om
kvllen utbyta skolmssorna mot fdernas avlagda hattar.

Han styr skolan och Nyheterna och drmed den del av staden, som icke
direkt lyder under frsamlingarnas ldste. Sjlv har han icke mer tid
ver fr religionen, n vad som tgr till Fader Vr och tre bordsbner.
Men han str de troende nra och lskas som en broder.

Tillsammans med Agnes Krok, fru Maries yngsta dotter, har han ppnat en
sndagsskola. Hans avsikt lr ursprungligen ha varit att taga frken
Agnes till kta. Det hade ur alla synpunkter sett varit en passande
frbindelse. Men frken Agnes var ful, hennes syster Louise dremot
vacker om ock ngot odygdig. Och Aposteln, som sig ovetande bar p ngra
ursprungliga instinkter, gifte sig med Louise. Vad som frmdde flickan
att gifta sig med Aposteln, r svrare att frst. Hon hade alltid varit
en "liten mor", Louise, kanske sg hon barnansiktet under skggmasken.
Eller hypnotiserades hon av de brinnande gonen, som verkligen gde en
vacker djupbl frg. Under frlovningstiden var lektor Holmin mycket
lycklig. Barnet tog ut sin rtt, och han lekte med sin fstm vilt och
barnsligt, kyskt men okynnigt. ktenskapet blev emellertid fr bda
parterna en missrkning. Aposteln fordrade ofantligt mycket av sin
hustru och d hennes icke alltfr starka hlsa led drav, blev han
otlig, brysk. Han grubblade ver sitt ktenskap, och d han betnkte,
att Louise nnu efter tv r icke blivit mor, fann han deras frhllande
okyskt. Han gick nu till motsatt ytterlighet, frebrdde hustrun hennes
smekningar och lt frst, att hon hade frfrt honom, en sedlig
mnniska.

Louise frstod i sjlva verket ingenting. Och brydde sig icke om att
frst. Hon pysslade med sina kanariefglar, tv gula sm bollar som
jungfru Lisen frrat henne i lysningspresent. Resten av denna stora
vrld brydde hon sig icke om, och hon vgrade bestmt att deltaga i
sndagsskolans och andra allmnna arbeten.

Aposteln sprang ned till fru Marie--de unga bodde i fabrikrns gamla
vning--sprang ned och klagade sin nd. Fru Marie fann sig tvungen att
lmna sitt salsbord och sitt stramaljarbete fr att hlla ett moderligt
och svrmoderligt frhr. Det gick illa. Louise bara smskrattade och
skakade p huvudet. Aposteln talade, flytande som vanligt. Men nr han
kom till "frfrelsen", frlorade fru Marie fr frsta och enda gngen i
sitt liv varje tillstymmelse till sjlvbehrskning.

--Skms, mnniska, skms, mnniska! skrek hon. Hon fann icke ord. Hon
trummade med hnder och ftter hela fanfarer. Louise blev skrmd och
sprang efter vatten. Men Aposteln smittades av svrmoderns raseri. Han
talade tills stmman sprack och saliven lddrade sig i mungiporna. Han
liknade i detta gonblick sin mormorsfar salig borgmstaren Paulus
Stenberg, d han lg i kyrkbnken och frbannade Gud och Book och
mnniskoslktet.

Slutet blev, att jungfru Lisen mste hmta doktorn. Han krde ut
Aposteln och lt fru Marie g till sngs. Sinnesrrelsen hade varit s
ovanlig, kraftuttmningen s stor, att hon mste stanna i sngen mer n
en vecka. Under tiden vistades Louise hos sin mor. Men d fru Marie
tervnde till stramaljen, tervnde Louise till sin man, och man talade
icke vidare om saken.

Lille ingenjren hade hllits utanfr, han visste ingenting och frstod
ingenting och begrep ingenting. Men han tyckte synd om Louise utan att
egentligen veta varfr. Nr han var viss om att icke trffa sin mg,
gick han upp till Louise, tog en stol och satte sig framfr fgelburen.
Dr sutto far och dotter och nickade t varandra, logo vnligt, klappade
varandra p hnderna och utbytte d och d ngra tankar angende
kanariefglars liv och leverne.

En afton, d den lille ingenjren tervnde frn Holmins, blev han
stende i tamburen, stdd mot drren. Han suckade s tungt och stnande,
att fru Marie slppte sitt arbete och ropade:

--Nej, men varfr suckar du, Julius? Va' r det?

Ingenjren stllde sig framfr spegeln och ordnade sitt hr. Han visste
icke vad det var, och varfr han suckade.

--Sg, Marie, tror du, att Holmin r snll mot Louise?

--Har du mrkt ngot?

--Jag vet inte. Louise sger ju ingenting. Och jag har s svrt att
frga. Men r han inte snll, s vore det ju bttre, att de skildes--

Fru Marie skakade frskrckt p huvudet. S illa kunde det icke vara.
Svrsonen var lngsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade,
drfr att hon bett honom skmmas. Louise fick umglla sin mors
hftighet. Det var illa. Fru Marie insg, att hon mste ska frsoning
med svrsonen. Det var visserligen en smula pkostande men mste ske.

Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise. De satte sig vid
salsbordet. Strax efter tta kom Aposteln hem.

--Jas, r svrmor hr. God afton.

Fru Marie svalde ngra gnger och kom slutligen fram med urskten.
Louise rodnade nda upp under hrfstet.

--Mamma har ingenting att be om urskt fr.

--Jas, tror Louise det? Jo, svrmor har nog skl att be om urskt. Men
jag r inte lngsint. Det skall vara glmt. Om svrmor lovar, att aldrig
mer upprepa sdana ord i Louises nrvaro. Det finns saker som icke lmpa
sig fr en ung kvinnas ron--

Fru Marie stirrade p honom. Grstensgonen fingo en glimt av outsglig
frvning.

--Men Paulus, det var ju du--

Aposteln stdde sig med knogarna mot bordet. Han tog p sig en
katedermin och brjade frelsningen.

--Mina tankar voro rena, ser svrmor, och fljaktligen ocks mina ord.
Men svrmor har en smutsig fantasi, och d blir allting smutsigt.--

Han fortsatte att tala, och fru Marie avbrt honom icke. Hon var alltfr
hpen, och hon anstrngde sig fr att mjligen kunna flja med denna
frelsning, som tycktes handla om henne sjlv, fru Marie Louise Krok,
fdd Broms. Louise viskade:

--Bry dig icke om det, mamma. Lt honom tala, det r det enda roliga han
har hr i livet. Och oss angr det inte. Vi behver ju inte hra p. Jag
hr aldrig p, vad han sger--

--Tyst, viskade fru Marie. Hon var fast besluten att hra honom till
slut, finna hans mening och ska frst honom. Det var pinsamt och det
var anstrngande, men det gllde ju dotterns framtid.

--Vet icke svrmor, att det r synd att tubba en mans hustru, att egga
henne till olydnad? Det str annars i katkesen, redan i lilla katkesen.
Svrmor yvs ver sina pengar, men de ro ortt fngna. Och nr svrmor
dr, skall jag giva min del till de fattiga. Jag vill icke leva av
gldjehus--

Fru Marie stack nlen i vdret och viftade med handen, som en
skolflicka.

--Vnta lite, Paulus. Jag frstod inte. Vem r det, som lever p
gldjehus?

Han skt rygg, drev knogarna i bordsskivan, s att lampkupan skallrade.

--Svrmor!

Fru Marie fick kramp i gonlocken, blinkade oupphrligt--av
veranstrngning och bedrvelse.

--Nej, nu kan jag inte flja med, sade hon saktmodigt. Nu mtte jag
alldeles ha tappat trden. Sger Paulus verkligen, att jag lever p
gldjehus?

Aposteln tertog, lugnare och mera flytande:

--Nej, det sger jag icke. Jag sger, att svrmor lever av gldjehus,
nmligen av inkomsten frn Blekngens gldjehus. Det r skillnad mellan
av och p. Men fr en smutsig fantasi r det ltt att leka med ord,
nr det gller att stadkomma en frivolitet. Vet svrmor, vad
Garvarebrunnsgrnd 22 r fr ett hus? Och trettitvan? Och Oscarsgatan
18? Oscarsgatan 18! Det r en veritabel bordell, hllen av Malin
Pettersson, svrmors proteg. Det r en skam!

Han slog knogarna i bordet och rusade ut, han sprang av och an genom ett
par rum och smllde i drrarna.

Fru Marie tog ter till arbetet och under fulla fem minuter sydde hon
lugnt och metodiskt som en maskin. Men det grvita ansiktet fick s
smningom frg, blrda flckar slogo upp p halsen, p kinderna, p
pannan. Hakan sjnk och tv djupa veck drogos frn nsroten till
mungiporna. Nr hon talade, var rsten strv och dov.

--r det mitt fel, Louise? Kan jag veta, vad Blekngsmnniskorna ha fr
sig? r det mitt fel?

--Nej, mamma lilla, nej, nej--

--Far lmnade dem aldrig ur sikte, han hll dem i tukt och ordning. Men
det finns inte lngre en mnniska sdan som far. Modig och rttfrdig,
som far var--Julius r fr bldig. Lagerstrm har inte tid. Och vad ska
jag gra? Jag gr ju aldrig ut.

Julius vill, att jag ska lta riva hela Blekngen och bygga nya bostder
t arbetarna. Men Lagerstrm sger, att det inte gr. Och det gr inte.
Frra ret gick tndsticksfabriken med ver fyratiotusen frlust. Och
jag vill nd inte lgga ned driften. Fr Julius' skull. Det r ju hans
verk, tndsticksfabriken.--Och s kommer Paulus och frebrr mig och
sger, att jag lever av gldjehus--

--Mamma lilla ska inte bry sig om honom--mamma lilla ska inte! Han har
varit s konstig, sen han upptckte det dr--p Oscarsgatan. Ibland
tycker jag synd om honom. Han fr inte ro, varken natt eller dag--

--Tnk om--tnk om--fru Marie drog henne intill sig. Jag r rdd ibland.
Tnk om--om han inte mr bra--

Louise skrattade till.

--Jo, nog r han klok. P sitt stt--

--Ja men, barn--kan du inte flytta ned till oss? Fr en tid? , flj mig
nu genast, innan han kommer tillbaka--

Nej. Louise ville icke.

Hon fljde modern till drren och ut i frstugan.

--Nej, ser du, mamma, jag trs inte g. S lnge jag stannar, vgar han
ingenting gra mot pappa och mot dig. Drfr r det bst, jag
stannar.--Nej tyst, tyst, mamma lilla, fr nu str han i tamburen och
lyss.

Hgt sade hon:

--Jag har mitt stt att vara klok, jag med.

Och skrattade.



2

I slutet av mars, d dagsmejan tog snn skovelvis, strejkade
tndsticksarbetarna. ret frut hade verkstaden haft sin strejk, den
frsta i staden. Den intrffade mitt i vinterkylan och varade en knapp
vecka. Samtliga strejkande terfingo sina platser med undantag av unge
Srman, som ansgs vara roten och upphovet till ofoget. Lagerstrm
vgrade att tertaga honom i arbetet, och Lagerstrm var allsmktig.

Julius Krok, som varken hade lust att inlta sig i strid med sin hustrus
frste minister och ej heller ville lmna gossen p bar backe, gav honom
kontorsarbete. Och det var just, vad som smakade Gusten Srman. Han var
en liten sprtt, en renlig och prydlig gosse och verkstadssotet hade
varit hans bittra, frskrckta fiende. Detta frrdiska sot, som
smusslar sig in verallt och hnger fast som onda drmmar.

Kontorsarbetet tillt honom att vrda sitt yttre med mera framgng n
tillfrne. Det gav honom ocks stort anseende bland forna kamrater. Han
hade icke frndrat sinnelag med sysselsttning, han var alltjmt god
kamrat. Den sprttaktige lille kontorsherrn umgicks frtroligt med
chefens egen son. Men han umgicks lika frtroligt med den obetydligaste
sotjacka. Och det smickrade.

De yngre arbetarna slto sig kring Gusten Srman som kring en liten
profet. Han pstod sig vara socialdemokrat och anarkist, ibland det ena,
ibland det andra. Marx knde han ej och icke heller ngon annan stor
profet. Men Liter-Pelle, som p sina resor frn och till lnsfngelset
gjort tskilliga bekantskaper, gav honom ngra frestllningar om
klasskamp, om strejker, om solidaritet. Ett strre mtt av kunskap
skulle utan tvivel ha besvrat honom. Han redde sig frtrffligt med
Liter-Pelles smulor, gjorde om dem efter lokala hnsyn och vann
anhngare. Srman var snart sagt den ende icke-troende, som gde ngot
inflytande i staden.

Hans anhngare voro uteslutande unga mn. I likhet med mstaren kldde
de sig med en viss elegans, gjorde utgifter fr klder och hrpomador i
stller fr brnnvin och bedrevo en hftig kurtis med kvinnliga
kamrater. Den misslyckade verkstadsstrejken hade icke gjort dem
modfllda. Tndsticksstrejken borde enligt deras frmenande bliva ett
drpslag mot samhllet, mot arbetsgivaren och framfr allt mot fru
Maries frste minister, verkmstare Lagerstrm. De anade icke, hur
lgligt arbetsinstllelsen kom fr vederbrande. Och d Abraham Krok
frskrade, att Alexander Lagerstrm vore minst lika oavsttlig som
ngonsin Alexander av Ryssland, betraktade de honom med misstro och hll
honom utanfr sina rdslag.

Det var nu en gng Abraham Kroks de: att hllas utanfr.
Skolkamraterna, "elementargossarna" hade hllit honom utanfr, emedan
han icke ville deltaga i de stora bataljerna mot snaskar och deras
vederlikar. Arbetarbarnen ter misstrodde honom, eftersom han i alla
fall var en ttling av "gubbfan"--eller som det sedermera hette: en
kapitalistunge. Han knde sin ensamhet men srjde icke stort drver.
Gusten Srman var honom en trogen vn, som tillfredsstllde hans behov
av manligt kamratskap. Och Gusten Srmans syster tyckte han om.

Barnen Srmans mor hade varit sknkmamsell hos nkan Carln. Elis
Eberhard Roth, som ger en oskriven men tillfrlitlig frteckning ver
alla tiders vackra sknkmamseller, har kallat henne "en riktig Guds
sockerngel med sjlva fan i gonen". Man mste stta tro till denna en
lkares och knnares beskrivning men samlivet med Srman, den stndiga
oron och den tragiska upplsningen av ett mhnda olyckligt ktenskap
hade icke lmnat mycket kvar av Guds sockerngel. Hon blev smutsig, gr
och till den grad krokig, att man framifrn sg hennes nacke. Den
skugga, hon kastade, var kullrig och sg ut som skuggan av en jordhg.

Nr principalens son knackade p den Srmanska drren, hlsade hon honom
med en djup nigning och med frgan:

--r det gossen eller flickan, som nskas?

Och under mnga herrans r hade Abraham, artigt bugande, svarat:

--Gossen, snlla fru Srman.

Men tiderna frndras. Abraham lste fr prsten och konfirmerades. Han
fick psalmbok, guldklocka och kedja. Och av doktor Roth en krsnl i
form av en hstsko. Denna nl hade ursprungligen varit en schalnl, en
av dessa presenter, som faster Mimmi ftt mottaga av beundrande
Gteborgs-sprttar. Abraham knde icke detta affektionsvrde, men han
var stolt ver att ga en krsnl av guld, och d Gusten Srman, sin
vana trogen, ville byta till sig grannlten, vgrade han bestmt.

Gusten hjde budet, och d ingenting annat hjlpte, erbjd han Abraham
att f "titta i hlet". Detta hl befann sig mitt i en rd ros p
ljusgrnt flt. Och det ljusgrna fltet var en rullgardin. Om kvllarna
tilltpptes hlet med en liten trjalusie, ty drinnanfr gick Elsa
Srman, redan en sexton rs flicka, till vila.

trn efter grannlt drev Gusten nda drhn att frrda sin syster.
Abraham som p ett hemlighetsfullt stt blev vittne till den mest intima
avkldningsscen, greps mycket starkt av lngtan efter en ung flicka. En
stark men obestmd, opersonlig lngtan, som frst s smningom vxte
till varm, medveten knsla.

Frn den stunden var det icke lngre gossen "som nskades". Fru Srman
hyste en alltfr stor vrdnad fr principalens familj fr att vilja
motstta sig ett umgnge mellan Abraham och Elsa. Men de unga hade svrt
att finna lmpliga mtesplatser. Gatorna vaktades av Aposteln. Efter
Gustens upphjelse till kontorsherre drog emellertid familjen Srman med
pick och pack bort frn Blekngen och flyttade in i ett av byggmstare
Larssons stora, vackra hus. Hr fick Gusten eget rum, och d han sllan
var hemma, blev det en ypperlig mtesplats. Fru Srman strde icke.
Endast nr ungdomarnas knslosamma viskningar ngon gng vergick till
lekfullt raseri, tassade hon bort, stdde hjssan mot drren och
lyssnade lnge.

--Elsa? Elsa tnker vl p, att det r Gustens mbler?

Likvl trttnade Abraham snart nog p Gustens rum med dess immiga
fnster, rinnande vggar, mgelflckade tapeter. Han trotsade sin svger
och frde krestan ut p gatan, under Krokens lampor. Det var en
lrdagskvll, och redan sndagsmorgon fick fru Marie knnedom om "den
trkiga historien". Aposteln redogjorde fr sina underskningar och
bestyrkte uppgifterna med doktor Roths ndtvungna vittnesml.

--Ja, suckade Jublet, jag mste erknna, att jag iakttagit personerna i
frga under omstndigheter, som tyda p stor msesidig tillgivenhet.
Hndelsen gde rum i gr kvll efter solnedgngen p Florns konditori
bakom en skrm. De to fr mig oknda bakelser och drtill med samma
sked, vilket kar det hlsovdliga--

--Ja, avbrt lektorn. Abraham r nu i den lder, d man kan vnta sig
vad som helst av honom.--

Fru Marie vgrade emellertid bestmt att tro "vad som helst" om Abraham.
Och doktorn utvecklade sin lsklingssats, sgande:

--Folk vill vara i fred, ser bror. Det r en frbannad egenhet de ha,
vare sig de r gamla eller unga. Och man ska lta dem vara i fred.
Livet r en hrva och var och en har nog med att klara ut sin trd.
Vasa? Kusin, har jag inte rtt?

Fru Marie drog i nlen, som fastnat. Hon svarade lugnt och tungt:

--Kanske det, doktor. Men inte nr man har barn--

Apostelns angivelse blev utan pfljd. Han fortsatte sina spaningar.
Strejken, som frsatte hela samhllet i orolig rrelse, rubbade icke
Apostelns bana. Varje afton skt han ut ur Bromsens portgng och
fladdrade bort till Blekngen. Elsa hade blivit skrmd och hll sig
undan. Men en kvll mtte han Gusten och Abraham i Garvarebrunnsgrnd.
Han gjorde en lov kring dem, s att sga nosade p sitt byte, hejdade
Abraham. Gusten fortsatte.

--Abraham, Abraham, sade Aposteln med mild, genomtrngande vnlighet. Du
ska inte vara tillsamman med Gusten Srman. Det ser illa ut.

--, gr det? sade Abraham.

Aposteln fortsatte att tala med mild men genomtrngande rst. Han talade
om frestelser och sedlig styrka. Han krp ttt intill honom och skte
binda honom med blicken. Abraham var mycket knslig fr kroppslig
berring, han kallsvettades. Och tagande ett steg tillbaka sade han:

--Du fr prata vad du vill. Men skrmmer du mamma med lgner, s ska du
ha stryk. S mycket du vet det.

Aposteln rtade p sig.

--Du glmmer, att du talar till din lrare, sade han. Och i detsamma gav
han Abraham med flathanden ett slag ver pannan. Abraham sg solar och
fll.

Aposteln bjde sig ned fr att hjlpa upp den fallne, men pressades
sjlv till marken av Srman. Gusten red grensle ver hans axlar och
ryckte honom sakta i ronen.

--Du r allt ful, du, som stller till med familjescener p gatan.
Skms, herr lektor.--Vad ska vi gra med honom? Sg fort, innan ngon
kommer.

--Han ska be om frltelse. Sen slpper vi honom, fast han r genomelak.
Fr Louises skull.

Lektorn lg stilla under sin dubbla brda, stllningen var obekvm och
ovrdig, men han frblev lugn och oknslig som en indianhvding. D han
lyfte p huvudet, kunde han se hela Oscarsgatan framt. Dr kom folk.
Aposteln hoppades p snar befrielse. Men d befriarna kommit
tillrckligt nra fr att ngot s nr tydligt sknjas i halvmrkret,
brjade Aposteln stna och det ryckte i alla hans lemmar.

Han sg fyra elementargossar och en kvinna. De omgvo henne som en
hedersvakt eller som poliskonstaplar i mbetsutvning.

--Kra, kra gossar, bad Aposteln, frlt mig! Jag bar mig skamligt t,
men slpp mig.

S mycken dmjukhet kunde Abraham icke motst. Han slppte sitt tag.
Gusten vrktes t sidan. Och vig och kvick som en katt var Aposteln p
benen och rusade in i Oscarsgatan.

Nu frstod Abraham sammanhanget. Han satte fingrarna i mun och visslade
en varning.



3

Aposteln var snabblpare, men elementargossarna hade fr lngt
frsprng. De blevo till svarta prickar i Blekngens gr skymning och
frsvunno. Flickan drjde obeslutsam kvar framfr Oscarsgatan 18. Hon
frstod icke, hur man s i ett slag kunde frlora fyra goda kavaljerer.
Hon tnkte p polisen och tryckte sig upp mot husvggen. Hon var liten
och blek och hennes gon voro rda och spelande som en vit rttas gon.

Aposteln fladdrade ngra slag fram och tillbaka. Nr han sg. att gatan
var fri, nrmade han sig och lyfte p hatten. Denna hvlighetsgrd gav
flickan falska frestllningar. Hon antog, att en starkare rival drivit
fyra svagare p flykten. Alltid bengen att tro mnnen om gott strk hon
Aposteln ver det mjuka skgget och kallade honom Kissekatt. Hon fljde
honom in i portgngen, klttrade upp p honom och gav smekningar, som
den utstndna sinnesrrelsen gjorde alltfr hftiga. Med ngon
anstrngning sprngde Aposteln omfamningen, stllde flickan framfr sig
och sade:

--Ni tar fel, stackars barn. Ni r s djupt nere i smutsen, att ni icke
kan skilja mellan gott och ont. Jag r lektor Paulus Holmin.

-- fy tusan! sade flickan och brast i grt.

Aposteln drjde ngon tid i portgngen. S snart gossarna sett honom
avlgsna sig, skyndade Gusten in i nummer aderton och hejdade flickan p
trskeln till Malin Petterssons boning.

--Stopp, Evelin! Vad ville Aposteln?

--Han skall ha reda p, vad det r fr pojkar, jag umgs med. Men det
kan Gusten veta, att jag r inte den som skvallrar.

--Ska han skicka polisen p dig?

-- nej, fy d! Det r en riktig gentleman, ska jag sga Gusten. En
riktigt rar kar. Och nu ska jag bli jungfru.  herre Jsses ja, s ska
det vl bli slut med de eviga pojkvaskarna--

       *       *       *       *       *

Vid kvllsbordet sade Aposteln:

--I morgon, kra Louise, fr du en tjnarinna.

--Jag behver ingen.

--Nej. Men hon behver dig.

Syster Agnes tog nu ordet och frklarade saken. Det var frga om en
fallen kvinna, som Paulus nskade rdda. Paulus, som hyste en helig
skrck fr all smuts, hade icke aktat sig fr god att bemta denna
kvinna som en fallen syster. Anstod det Louise att spela stolt och
ofrdragsam? Louise svarade:

--Nej d, kra ni. Om hon bara r ngot s nr renlig. Men kommer hon
med loppor och lss--

--Du har en smutsig fantasi, sade Aposteln.

--Kan vara. Men jag har rent linne.

--Fy, Louise--det skulle pappa hra! Att gra narr av fattiga och
elnda.--

Fr att icke gra diskussionen n djupare och mera tilltrasslad,
frklarade Louise, att Evelin skulle vara vlkommen. Hon var villig att
ordna ett trevligt rum t flickan, att lra henne husliga sysslor och
behandla henne vl. Men frn sjlva rddningsarbetet nskade hon
befrielse. Hon ansg sig icke vara lmplig.

Evelin kom, och allt tycktes g vl. Louise hade roligt t hennes
fasoner, och t det lilla rttansiktet, som oupphrligen skiftade
uttryck. Hon kunde bertta lustiga ventyr, hon kunde gra befngda
miner och var mstare i att hrma folk. Hon var ocks mycket betagen i
Louise och gjorde allt fr att roa henne.

Men Aposteln var icke njd med resultatet av sitt rddningsarbete. Och
han skt skulden p Louise--

--om inte du vore.

--Jag tnker inte g nnu, sade Louise. Jag mste hlla dig i bda
ronen, s att du inte bits.

Aposteln nskade icke, att Louise skulle g sin vg, tvrtom borde hon
stanna fr att hjlpa honom. Hon gde Evelins frtroende och med ngra
frsiktiga frgor skulle hon skert kunna locka fram namnen p de
gossar, som--

--Nej, se dr hgg du i sten, Paulus lille--

Aposteln hade frrtt sina hemliga planer och drog sig skamsen tillbaka.
Louise fick roa sig i fred med den vita rttan. Men om kvllarna, d
lektorn tervnde frn skolan eller frn Blekngen, tog han leksaken
ifrn henne, stngde in vita rttan och gjorde henne ddstrtt och
ddsskrmd.

Vita rttan kmpade tappert. Men hon hade sin svaga punkt. Apostelns
talande tunga framkallade hysteriska anfall och i detta tillstnd av p
en gng vanmakt och grnsls upphetsning gav hon vika fr sina begr.

--Ja, om du ger mig konjak, kisse, konjak, kisse, konjak, kisse.

Barhuvad och utan kappa sprang Aposteln ned till spritbolaget.

--En flaska konjak, billig. Fort! Jag har en sjuk mnniska i mitt hus.

Droppe fr droppe kpte Aposteln den vita rttans hemligheter. Han fick
en lista med syndares namn och brjade en jtteprocess i skolan. De
dagarna var han lycklig. Han var mild och glad i hemmet, uppsluppen,
raljerande skmtsam. Louise, som icke knde anledningen, sade:

--Vet du vad, Paulus, s hr glad har du inte varit, sen vi voro
fsteman och fstem.

D log han vackert, bjde kn och kysste hennes fingertoppar.

Men det kom smolk i mjlken. Nr buteljen tmts, tog Evelin tillbaka
sina angivelser. Och hon vgrade att upptrda som vittne infr
lrarekollegiet. Det fanns ocks lrare, som frklarade sig icke stta
stor tilltro till en drucken slinkas sladder.

Lektorn reglade nyo drren till vita rttans kammare, jagade henne och
hypnotiserade. Louise hrde en rst, en djup altrst, som hon icke knde
igen. Hon smg fram till drren, lyssnade och sg genom nyckelhlet. Hon
sg endast ofullstndigt. Hon sg det lilla rttansiktet grina fram
mellan Apostelns utsprrade fingrar. Hon sg, att mannen stod framtbjd
och att kvinnan lg p soffan. P golvet stod konjaksbuteljen.

Louise frstod till en brjan ej, vad som frsiggick drinne. Hon hrde
Evelin med frmmande, djup rst nmna namn och bertta omstndigheter
utan sammanhang fr den lyssnande.

Det r en skam att lyssna, tnkte Louise och gick drifrn. Den obekvma
stllningen vid nyckelhlet hade gjort henne yr i huvudet. Salens
vggar, bord och stolar dansade runt. Hon trevade i luften, men kunde
icke finna ngot fast std. S smningom minskade likvl yrseln,
vggarna stannade, mblerna stannade och hon fann sig ttt intill sina
kra fglar, som hukade sig ned och frskrmda sneglade p hennes
sklvande hnder.

Louise tog fgelburen och gick sin vg. Hon ville g hem. Hon steg
nedfr trappan och stannade framfr fru Maries drr. Men hon vgade icke
ringa. Hon sg modern och Agnes sitta vid bordet. Fru Marie skulle
frga, varfr hon kom. Och om ocks fru Marie kunde frst, varfr hon
kom, frst utan frgor och svar, s skulle i alla fall Agnes--

Men Louise hade ingenting att svara, ingenting att frklara, ingenting
att sga. Och hon var rdd fr hrda ord.

Allts vnde hon om, steg uppfr trappan, stannade p halva vgen och
satte sig med fgelburen i knt. Dr blev hon sittande.

Det mrknade. Lisen kom ut och tnde gldlamporna. Hon sg icke Louise.
Ingenjren kom frn kontoret. Han valde tydligen mellan att stiga in
till sig och att g upp till Holmins. Louise fick hjrtklappning. Men
ingenjren skramlade med nycklarna, drren ppnades och stngdes.

Louise blev ter lugn. Hon fann, att hon hade det ganska bra dr i
trappan. Ingen kom och strde henne. Hon ppnade burluckan, stack in
handen och lekte med fglarna. De satte sig p hennes fingrar, nopprade
p knogarna, ryckte i ringarna. De sm klorna kittlade och narrade henne
att skratta. Hon satte munnen till gallret och blste p dunbollarna,
blste upp stjrtarna, lt dem balansera med vingarna. Hon var s
upptagen av sin lek, att hon icke hrde Abraham komma.

--Varfr sitter du hr? frgade Abraham.

Louise rodnade. Hon ville ingenting frrda, allra minst fr lillebror.

--Du r dum, du, sade hon. Kanske jag inte fr sitta hr? Nr jag r led
p att vara druppe, kan jag vl f sitta hr en stund--

--Varfr gr du inte in till mamma?

--Drfr att jag vill vara ensam. G du och lgg dig, lilla dumsnut.
Och om du skvallrar ett enda ord, s blir jag s ond--

--Hur lnge tnker du stanna hr? fortsatte Abraham.

--Tills--tills det har gtt ver. , du r s dum. Kan du inte begripa
att det kan bli ledsamt ibland. Och att man kan behva en smula
omvxling. Och var snll nu, Abraham, och g din vg, Och sg
ingenting--nr jag ber dig--

Abraham gick. Men han hade frstrt det ljuvliga lugnet. Louise var icke
sker p hans tystltenhet, hon mste packa sig i vg.--

D hon kom in i tamburen, sg hon, att salen var upplyst. D och d
kastades en lng skugga ut i tamburen. Hon hrde inga steg, men hon
frstod att Aposteln sprang av och an drinne, och att han sledes var
mycket upprrd.

Hon stllde buren ifrn sig, hon var rdd, att han i frsta hftigheten
skulle rycka den till sig och skada fglarna.

Hon trdde in i salen och Aposteln rusade mycket riktigt emot henne med
hjda armar.

--Har du varit dr nere? Vad har du sagt dem?

D Louise icke svarade, slog han armarna ikring henne och bar henne bort
till frmakssoffan. Han lade henne frsiktigt p soffan och fll sjlv
p kn. Louise var mycket trtt, hon slt gonen. Hon knde att han
smekte henne med mhet, och hon tyckte att det var sknt. Hon tyckte att
det var sknt, att ngon bar henne som ett barn och smekte.

--Kra Louise, viskade han. Bertta, vad du har sagt dem? Har du talat
illa om mig? Jag r icke ond p dig. Du kan icke frst mina
handlingar, ty ditt hjrta r icke s rent som mitt. Du r ett barn,
Louise, och jag kan icke bli ond p dig. Men du ska bertta, vad du har
sagt till din mor--

Han tystnade, Louise knde, att han ryckte till och slppte hennes
hnder. Hon hrde ocks, att ngon kom in i rummet. Men frst d Evelin
brjade tala, slog hon upp gonen. Evelin stod i salsdrren, hon var i
nattdrkt och hon hade synbarligen svrt att hlla sig upprtt. Hennes
ansikte, som var vnt mot mrkret, kunde Louise icke se.

--Jesus, kar, ge mig en skvtt! bad Evelin. r det skligt att lura en
stackars flicka. Fy tusan, gamla kisse!

Nu blev hon varse Louise och gjorde ett frsk att niga.

--Sta frun ska inte tro att jag r en dlig flicka. Jag har smort'en
kring mun med allt vad jag visste. Fr det r nog s, att Gud vill att
en ska hlla sig till sanningen. Och om de tar huvud av Gula Rosen s r
det vl hennes fel, markattan. Fr hon tog kl p Bromsen. Och jag miste
tv tnder. Men ska det vara rttfrdighet att inte ge mig en skvtt fr
allt jag sagt honom, gamla kisse dr--

Louise sprang upp, hon slingrade frbi Evelin, som ppnade stora famnen,
och rusade in i sngkammaren. Hon hann slnga av sig klderna och krypa
i sngen, krypa ned under tcket.

Mot vanan knackade Aposteln p sngkammardrren. Men d han ej fick
svar, trdde han in och tnde ljuset. Han kldde av sig och satte sig i
sngen. Frn nattduksbordet tog han en liten sax och putsade naglarna p
fingrar och tr. Under tiden sade han:

--Kra Louise, jag har ftt viktiga upplysningar betrffande tskilliga
saker. Men jag kan icke lngre behlla Evelin i mitt hus. Du missfrstr
mina handlingar, du mktar icke fatta mina bevekelsegrunder. Och du
skms icke fr att ljuga p mig infr dina frldrar. Som naturligtvis
ska fra lgnerna vidare. Mitt samvete r rent. Jag anbefaller mig i
Guds nd och sover stt. Mtte du kunna gra detsamma.

Han slckte ljuset, knppte hnderna och lste med hg, varm rst Fader
vr. Drefter lade han sig ned och somnade.

D Louise hrde, att han sov, steg hon upp. Hon gick ut i salen och
ordnade mblerna, som kommit i oordning. Hon flyttade in fglarna frn
tamburen, stllde dem p sin plats och hljde ver dem med en tunn
schal. Hon gick vidare in i frmaket och ordnade. D hon sg mormoderns
portrtt och den stora familjebibeln, kom hon att tnka p morfadern,
gubben Broms. Hon mindes, hur hon som liten hrt honom tassa ikring
hruppe lnga ntter. Hon tnkte p, att man sllan frstr mnniskors
vnda och sllan kommer dem till hjlp. Och hon tnkte, att det vl
antagligen mste vara s.--

Nr det icke lngre fanns ngon frevndning att stanna i salen,
tervnde hon till sngkammaren. Hon lg en stund i mrker, men mste
slutligen tnda ljus. Hon satte sig upp i sngen och betraktade mannen,
som lg med ansiktet till hlften nedborrat i kudden.

Och ter sg hon, att hans ansikte var ganska likt ett barns ansikte.
Hon fick lust att leka med honom, kela, bra honom, trycka honom hrt
mot brstet.

Hon tog sin huvudkudde, lade den p armen och strkt den krligt med
kinden. Hon vaggade huvudet av och an, av och an tills vggarna brjade
dansa och sngen stjlpte upp och ned som en bt i brottsj.

D somnade hon. Ljuset brann hela natten.



4

Aposteln vaknade tidigt. D han sg, att ljuset brann, vckte han Louise
och sade:

--Kra barn, du har haft en svr natt, ty ditt samvete r icke rent. Dr
ser du! Du gr omkring och ljuger p din man, och s fr du icke sova.
Tnk, tnk! Det finns i alla fall ngonting, som heter samvete, och det
r mktigare n du tror.--

Han drack sitt kaffe och stoppade tv bullar i fickan fr att fortstta
frukosten p gatan. Redan innan skolan brjade fr dagen, hade han
skaffat sig visshet om att Evelin talat sanning. tminstone delvis. Hon
hade verkligen varit i Gula Rosens tjnst vid tiden fr Tre
Remmare-mordet. Dremot tycktes icke hennes avskedande och frlusten av
tv tnder ha sttt i ngot samband med denna hndelse. Madammen hade
krt bort henne, emedan hon visat sig alltfr angelgen om Benjamin
Hagelins gunst.

Med dessa viktiga underrttelser vnde sig lektor Holmin till
stadsfiskalen. Den hedervrde mbetsmannen utlovade nya underskningar,
i gengld fordrade han av Aposteln tystltenhet. Han ville icke bliva
strd i sin mbetsutvning.

Lektor Holmin skrev samma dag sitt frsta "brev", som, efter tskilliga
av sttaren fretagna strykningar, trycktes i Nyheterna. Det var riktat
till en vn p landsbygden och skildrade stadslivets frdrv. Blekngen
beskrevs och fr att gra artikeln njutbar bestrddes den med ngra
skmtsamma ordvndningar.

Brevet vckte uppseende. Mdrarna fingo veta, att deras gossar om natten
gingo vilse i Blekngens grnder. Visserligen fanns det vl knappast en
moder, som icke ansg sin gosse frmmande fr dessa nattliga strvtg.
Men det var frfrligt i alla fall. Frestelsen fanns dr.

I Pauli "andra brev" freslog frfattaren, att staden skulle inkpa
hela Blekngen, riva "ldorna," utrota osedligheten och mjligen gra
sig ngon frtjnst genom tomtfrsljning. Frslaget vann mnga
anhngare, och det sg nstan ut som om det skulle komma till utfrande.
Men i rttan tid erinrade man sig, att ingenjr Krok hrigenom skulle
tillskyndas en ofrtjnt vinning. Han kunde minsann grna f dras med
sina trasiga ldor, som sannolikt kostade mer i underhll n vad hyrorna
gav.

Pauli tredje brev blev en historik ver Blekngens uppkomst och en
frfrlig bild av gubben Broms. Ingenjr Krok gmde tidningen fr sin
hustru. Han delade i sak sin svrsons sikter betrffande Blekngen. Men
angreppet mot dd man var fr svrt.

--Gubben r ju dd, sade han till Holmin.

--Hans grning lever.

--Jovisst. Men du skulle vl nd ha tnkt en smula p Marie. Det var i
alla fall hennes far--

--Jag skulle icke byta ut ett ord, om det s vore min egen far! Svrmor
inbillar sig, att hon r dotter till en hedersman. Det r en farlig
inbillning--

Fr att visa sitt oberoende av alla familjehnsyn, lade Holmin tidningen
framfr sin hustru och bad henne lsa.

--r det inte sant? frgade han. Sanning, sanning!

--Det vet jag inte. Men fr mamma lsa det hr, s lter hon riva hela
Blekngen.

Aposteln slog avvrjade med handen.

--Staden vill inte kpa.--

--Hon gr det nd. Hellre n att folk ska g och tala illa om morfar.

--Din mor r inte s lttsinnig, Louise. Hon har sina fel, men hon r en
klok kvinna. Att reglera Blekngen fordrar kapital, som hon inte har.
Hon skulle ruinera sig.

--Hon gr det nd, sade Louise.

Aposteln gick in till sig men tervnde efter en stund och sade:

--Kra Louise, du frstr vl, att jag ingalunda velat skada dina
frldrars intressen? Jag har gjort min plikt som medborgare. Man har
icke velat flja mitt rd. Gott. Jag tnker icke vidare rra i smutsen.
Det kan du fr resten sga din mor, ifall saken skulle komma p tal. Hon
behver icke oroa sig.

--Du r bra snll, sade Louise och log mot honom.

Och talet om Blekngen tystnade ter fr en tid. Mdrarna hade tagit
sina gossar i frhr och frvissat sig om att de ingalunda brukade g
vilse i Blekngens grnder. Dessa trovrdiga gossgon frjagade alla
misstankar och Pauli brev fllo i glmska.

Tndsticksstrejken tog intresset. Srman hade lyckats hlla den vid
makt under fulla tv mnader. Han smickrade sig med att hava lyckats.
Strejkkassan var visserligen tmd, men Lagerstrm hade redan framkastat
ngra ord, som tydde p snar uppgrelse. Man brjade ngra, att man icke
stllt sina fordringar hgre.

I brjan av maj avskedades samtliga arbetare, strejkande och
ickestrejkande. Fabriksdriften skulle nedlggas. Gusten erhll
underrttelsen direkt frn Lagerstrms mun. Abraham fick den frst i
andra hand. Han ville icke tro.

--Det r omjligt. Pappa gr aldrig in p det. Du ska se, nr han kommer
hem frn Stockholm--

--Han! Han for till Stockholm fr att slippa vara med om elndet. Dr
har du honom. Rdd som en hare. Toffelhjlte, couche!

Samtalet vergick till handgripligheter, och Gusten fick smrj. Men
Abraham skmdes. Att fabriken stngdes var naturligtvis en bitter
ndvndighet, och varken far eller mor hade skuld. Mjligen Lagerstrm--

Men han, Abraham, hade gtt omkring och skroderat, givit Gusten och
kamraterna falska frhoppningar. Och nu var det hans fel, att de kallade
ingenjren en krake och toffelhjlte.

Abraham ville icke lngre visa sig p gatorna. Han tog Elsa med sig upp
till Backarna.




HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON


Bakom Backarnas envningslnga lg en trdgrd, som var grdad av tre
hckar. Innerst en buxbomshck eller rttare lmningarna av en
buxbomshck. Den hade nkefru Siedel i tiden ltit plantera, dels fr
prydnads skull, dels fr kolikens. nkenden hade nmligen haft ont av
kolik och plgade bota den med buxbomsdekokt.

Drnst kom en idegranshck, den hemlighetsfulle amerikanske
trdgrdsodlarens och sedelfrfalskarens verk. Elsa Srmans far hade
grvt gropar fr dessa plantor, av vilka ungefr hlften nnu voro i
livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skmde ut de vriga.

Ytterst stod en hck av vanliga granar, ven den tmligen ojmn och
ovrdad men ganska tt. Nr baron de Sars gjorde sin sista
stadsresa--som fortsattes till Homburg, drifrn han aldrig
tervnde--hade han blivit varse trdgrdens frfallna och ruskiga
skick. Och han hade givit befallning om granhcken, som borde dlja det
vrsta elndet.

Trdgrden hade icke ansats p de sista trettio ren. Gngarna voro
vervuxna med mossa och grs och ett tumstjockt lager av mylla lg ver
sanden. Vilda, tarvliga rter med maskrosen i spetsen hade tgat upp p
rabatterna och gjort sig till herrar. Dr det brunna hemlighuset sttt,
bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda
trdgrdsvxt, som trivdes i frvildningen, var frgtmigejen, ogrsets
halvsyster. I fem stora jrnurnor, som sannolikt varit grnmlade men nu
voro rostrda, pste mossan, svllde hst och vr, krp ned under
vintern och under rtmnaden. Ett runt jrnbord i syrenbersn uppbar
skrvorna av ngra krossade lbuteljer.

Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne fr trdgrdssktsel.
Hovmstaren Vickberg gick nstan aldrig ut. Och betjnten Johnsson gick
nstan aldrig hem annat n i nattmrker och dimma. Backarna hade blivit
ett lderdomshem, en pensionsinrttning. Baron de Sars' trotjnare rdde
ver egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till
Bjrkens, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat s, att
Johnsson disponerade stora salongen och frmaket. Vidare hade Vickberg
ensam tilltrde till vinden och vindskammaren.

Hr uppe p vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog
en del av natten. Han arbetade bakom en trjalusi och var mycket
hemlighetsfull. Han pstod, att han frdrev sin tid med att lsa madame
de Stals Corinne och ngra andra franska bcker, som salig baron haft
nden lmna i hans vrd. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska
rckte icke till fr Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nnts
anvnda en bok, vars prm bar de tre frgyllda vapnen: Bernhusens krnta
fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.

Herr Vickberg sysslade med annat. Han frfalskade sedlar. Det var ett
ondligt svrt och nervspnnande arbete. Verktygen voro dliga, herr
Vickbergs hand en smula osker och blicken skum. Men herr Vickberg var
utomordentligt ihrdig. Efter tre rs daglig vning lyckades han
verkligen stadkomma en hundrakronsedel, som var icke frvillande men
ganska lik sitt original. D brnde herr Vickberg sina fregende
arbeten, en hel liten frmgenhet p ver fjorton tusen kronor.

Herr Vickbergs produktion hll sig sedermera p samma niv. Sedlarna
blevo icke frvillande men tmligen lika sina frebilder. Och det var
nog fr herr Vickberg. Ingen mnniska skulle vid fullt dagsljus och i
nyktert tillstnd kunna ta fel p herr Vickbergs sedlars p Sveriges
Riksbanks. Men det var heller icke ndvndigt. Herr Vickberg utvade
icke sitt farliga yrke fr nds skull. Halva arrendesumman och rntorna
p trettio rs besparingar voro till fyllest fr toalettutgifter,
snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brdets utgifter.
Visserligen frtrde hovmstaren endast fin mat, och drtill endast
konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gslever o.s.v. Men
han t s lite. Ett kx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var
nog.

Herr Vickberg kunde sledes p hederligt stt f allt, vad han behvde.
Hans vindskammarproduktion var icke avsedd fr vrldsmarknaden. I herr
Vickbergs sngkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal
chiffonier, i chiffoniern fanns en lnnlda, i lnnldan lg en rd
ryssldersportflj med gyllene friherrekrona ver lset. Och i denna
portflj, som ven den tillhrt salig baron, hamnade hovmstarens
sedlar. Att se denna friherrliga portflj svlla av vlmga--lt vara en
falsk, en frfalskad--det var fr herr Vickberg en stor, ren, osjlvisk
njutning.

Herr Vickberg kunde sledes med gott samvete fira sina helgdagar, tvtta
av sig arbetsveckans smuts, iklda sig den svarta rocken, sndagsperuken
och stormen. Med kpp och psalmbok vandrade han ned till
kyrkan--statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg lskade icke de
breda lagren och deras religion. I kyrkan frhll han sig uppmrksam och
tyst, han ansg det opassande fr en vluppfostrad man att deltaga i
sngen. Och dessutom hade han fula tnder. D utgngspsalmen spelades,
drog han sig lngsamt utfr kyrkgngen, stannade en stund p kyrkbacken
och stllde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla
frehavande tog jmnt s lng tid, som behvdes fr att den vldige
hradshvding Bjrner, stadens frste borgare och fullmktiges
ordfrande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg p hatten
och smlog halvt vnligt, halvt underdnigt. Och hradshvdingen rrde
vid sin slitna hattkant, stannade framfr Vickberg och buffade honom
ltt med sin stora mage, vilket var ett skert tecken p aktning och
vlvilja. h-h-h, stnkade hradshvdingen och herr Vickberg tog fram
sin dosa av silver och bjd.

--r det den? frgade hradshvdingen. Var det den, han snusade ur? h,
h, han hade frbaske mig aldrig rd att kpa sig en egen dosa.

--Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en
stor humorist. En stor humorist.

--Just det. h. Gud vare med honom, Vickberg.

--Detsamma fr jag nska herr hradshvdingen.

Och hradshvdingen gav honom nnu en buff med magen och rullade tungt
och trgt nedver torget. Men Vickberg rrde sina smala ben i jmn,
avmtt takt p hemvgen. Han hade visat sig i samhllet, s att sga
fullgjort sina umgngesplikter. Han trivdes bst i ensamheten. Men han
visste ocks, att Roger Bernhusen de Sars' hovmstare ej honettemang
kunde undandraga sig alla sllskapslivets frpliktelser.

Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjnten Johnsson, var honom i allo
olik. Johnsson hade under sitt sjuttioriga liv varit utsatt fr en
otalig mngd vedervrdigheter. Alltifrn den stund, d han som tjugurig
yngling ftt hut och stryk, emedan han dristat sig krama om ndig frken
Jullan, det sta lilla aset, till den dystra stund i mnaden november,
d han frvgrades att flja sin lskade herre till graven, hade hans
liv varit ondligt rikt p frargelse och sprit. Men Johsson var en man.
Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valsprk som bar och
trstade och det ld:

--Va fan! Nr man har porter till ddagar--

Porter hade varit Johnssons lsklingsdryck, s lnge han levde p
landet. Men fem rs stadsliv hade frstrt gamle Johnssons nerver och
tvingat honom att ska starkare retelser. Han gjorde bekantskap med
Liter-Pelle och dessa bda konnssrer utspekulerade och bryggde en
dryck, vars huvudbestndsdelar var l och whisky, vartill kom
ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna
gudomliga dryck dpte Johnsson i en stund av delmod och sjlvfrsakelse
till "Pelles besk". Och receptet anfrtroddes i Gula Rosens vrd.

Fr en tjugu- eller trettiorig valp skulle "Pelles besk" ha varit som
blsyra. Men en man, som fem och femtio r tjnat herrarna p Rogershus,
han tl, vad han fr och lite till. Ett enda litet glas frsatte
Johnsson i snghumr. Han sjng s att det surrade och knurrade och pep
i Backarnas vridna bjrkar. Men ingen kunde hra eller frst sngens
ord, och drfr gjorde det ingenting, att han sjng.

Andra glaset tog han vid disken p Tre Remmare. Det gjorde honom till en
ganska stor och frnm man, dock icke frnmare n att han kunde erbjuda
Gula Rosen lysning och kyrkbrllop.

--Och ungarna hennes tar jag med, allihop! Fr visst fan har hon ungar,
vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson frka sig!

Men med tredje glaset fick krleken maka p sig och giva plats t den
eviga vnskapen, som dock r ngonting hgre. D kysste han Liter-Pelle
eller kommissarien Lnrot eller vem annan, som befann sig inom rckhll,
och bjd dem hand och brs och hjrta. Och allt sitt inflytande, alla
sina relationer, sin makt och hrlighet offrade han p vnskapens
altare. Kom s fjrde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den
friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet
ungdomsminne, som dk upp. Och nnu fllde Johnsson inga trar.

De kommo frst sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brnnande
strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu ppnade sig himmelens
portar. Johnsson sg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte
mer, fr det var obeskrivligt. Och p Guds hgra fot satt Johnssons mor
och drack svagdricka och t surstrmming, ty hon var boren i Norrland.
Och jsses d, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin
strmming, som luktade fotsvett, herre jsses, det var fr rart! Men
likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom
till himlen, fr va tusan skulle det ha blitt fr en sjaskig societ om
den siste Bernhusen de Sars saknats? D grt Johnsson och sjng och
grt:

    Med nglavingar p
    han dansar p t
    bland nglarna sm--

Och r det likt ngot att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn
lilla! Ska han vinka t gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamende
p begravningen, men det var den djkla sojan i ssen, si.  herre
jsses si, si p baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur
nyckeln daskar p allrandigste rumpan--

Vad som var ver det sjunde glaset, det var mrker. Galne Johnsson hade
sett himmelen ppen, ruset mktade icke fra honom hgre, ett
barmhrtigt, tyst mrker var dess sista goda gva. I detta mrker
kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig
lista ut. Men d han vaknade lg han under bordet i sin egen sal. Och
gamla madam Andersson, som hade stdningen, vaggade omkring i rummet och
gav honom d och d en spark fr att s smningom och varliga terkalla
honom till livet.

Nu var dryckens alla goda gvor uttmda och det terstod endast ngra
mindre goda, som Johnsson grna hade varit utan. De gjorde honom till en
dlig mnniska. Det var icke det, att huvut vrkte, att magen brnde,
att hett vatten bubblade i brstet, att knna sklvde och ryggbasten
sved som piskad av nsslor--det var inte det som var vrst. Men hela
livet fick ett svart flor ver sig, frflutet och tillkommande. Och icke
ssom skulle livet ha tett sig som en srjande kvinna, hur gammal och
ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elnde, det var p samma
gng ljlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal
sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett.
Det var, vad Johnsson fann i botten p Liter-Pelles besk. Ett
obeskrivligt sorgligt och tungt humr, som rckte till nsta omgng
beskar. Och under tiden var Johnsson en dlig mnniska, som talade illa
om alla och en var, som spridde alla dliga rykten och som svetsade ihop
elaka lgner s kvickt och ledigt, som om han sttt i mstersmedens egen
rdgldande smedja.

D fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller
f, varken dd eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit
bde ett och annat att sga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson
teg. Man skall icke smutsa i eget bo.




ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR
ETT ALIBI


Frsta junidagen, sommarlovets frsta, vandrade Abraham och Elsa uppfr
Bjrkensvgen. Det var deras avsikt att g till Tanningen fr att doppa
trna i vattnet och knna, om det var mycket kallt. Men ett stycke
nedanfr Backarna mtte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var
galne Johnsson.

Johnsson var i frsta glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsng
under bjrkarnas nyssutspruckna lv och nu skulle han g ned till Tre
Remmare fr att bjuda Gula Rosen ktenskap. Han var en stor prktig man
och hans kpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en jrnskodd
grdsgrdsstr, dunkade frsvarligt mot vrgruset.

Nr han nu fick ett s gott mte, stannade han bredbent mitt p vgen,
satte hnderna i sidan och sade:

--Knner I mig, snorungar?

--Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett rttkungen i dag?

Johnsson sg en smula betnksam ut och rev sig bak rat och sneglade i
diket. Men s sken han upp.

--Nej sir han, gosse, det blir inte frrn i morgon. Vem ska han eljest
vara son till?

--Kungen frsts!

--Dr ljg du p din mor, sade Johnsson. Fr jag sir nog, att det r
lille ingenjrn, som har varit framme. Nej, kors i jsse namn vad det r
fr en snll liten karl! r det syster eller fstma det dr? Vem ska
hon vara dotter till?

--Verkmstar Srman, sa' Elsa och knixade.

-- fan! Den tjuvstrykern--Ja, ja, det r sagt i all vlmening. N, va'
har hon i korgen d?

Elsa visade matsckskorgen, som innehll allt mjligt fast ingenting
starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty sjlv hade han fyllt sina
femtio r innan han tog frsta supen. Vilket naturligtvis var en evig
lgn. Men nu skulle gamle Johnsson fra dem till ett ljuvligt stlle,
som just kunde vara passeligt fr ett par ungdomar. Fr nog visste
Johnsson hur tockna ville ha det--just s dr lite i skymundan--

Han gjorde helt om och fljd av de unga stvlade han upp till Backarna.
Nr de kommo in under bjrkarna hrde de buller av hjul och hsthovar i
starkt trav.

--Djvlar anamma, ungar, nu gr vi front och skyldra gevr. Fr hr
kommer Bjrkens-nden....

Det var en dogcart, vars hga, ltta hjul surrade som insektsvingar. En
dam hll tmmarna och det gick nstan i sken p den slingrande
Bjrkensvgen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all mda att
hlla sig sjlv och sin slokiga hatt p vederbrliga platser. Han var
rd i ansiktet och sg ngslig ut.

Men Johnssons blsprngda ansikte sken av frnjelse.

--Den! S hr har jag burit henne, sade han och strckte fram hnderna.
Fast hon var liten d frsts. Sg I, att hon nicka' t mig? Jo jo
mensan, Johnsson r bekant. Si, hon r veterligen barn av ett djdrans
sknt Stockholmsfruntimmer. Men s fick baronen--Gud frjde sjlen--s
fick han fr sig att han ocks skulle ha ngon del i ungen. Och s blev
hon fosterdotter p Rogershus. Det var vl mest bara fr att f en
arvinge, s att Bergfeldten skulle bli lurad p Bjrkens och
Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, fr det stod i
fideikommissbrevet.

Johnsson strk undan grankvistarna och frde dem in i Backarnas
trdgrd. Men hans tankar sysslade alltjmt med Bjrkensnden.

--Tnka sig, att hon r ute och ker med mannen!

--Honom knner jag, sade Abraham. Det r en snll karl.

--Tack vackert! Jo nog r han beskedlig, Hylteniussen. Men si han r
tung och olustig, som en verrig tjur. Och s fick hon frsts ska
annat umgnge, tsen. Frst var det Bergfeldten, kusinen, och det r en
liten gesvint kar och ljtnant ocks. Men nu r han gifter, s nu vete
haken, vem det r--

--Hr nu, Johnsson ska inte vara svinaktig--

Johnsson blngde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro
tv stod lngt drifrn p Gula Rosens disk. Det stygga humret tittade
ut. Han vrkte fram ngra svordomar och frbannade alla snorungar, som
hindrade gammalt folk, d de voro stadda i viktiga renden. Slutligen
gav han frn sig ett kraftigt ljud och strk ut genom den tredubbla
hcken.

--Fy d! sade Elsa. Men Abraham sade:

--Det r hgt i tak. Vet du vad? Hr ska arbetas! Har du sett en sn
rufsig trdgrd frr? Hr ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill,
det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.

Han gick bort till redskapsboden, vars ls var brutet och letade. Nog
fanns dr spadar, tta stycken. Men jrnet var snderrostat och skaften
brusto vid frsta tag. Slutligen fick han d en som var hjlplig. Elsa
fick en liten hacka.

--S dr ja. Stll ifrn dig korgen. Det r fr besynnerligt med
fruntimmer! Att de inte skms att lata sig, nr mannen arbetar? Bevars,
de ska fdas och kldas och kelas. Och s sitter de dr och slr knut
med gonen--

Han gav sig i frd med den strsta rabatten. Elsa skrattade och gjorde
ngra hack i grusgngens grs. Men s skrek hon aj och slppte hackan.

Den var s hrd i skaftet, s--

--Vet du vad? sade Abraham och vilade sig p spaden. S hr glad har jag
inte varit, sen de stngde fabriken. Husch d, det var sknt att komma
ifrn det. Jag sa' t pappa i gr kvll, att jag ville bli lantbrukare.
Jag duger nog inte att skta verkstan, sa' jag.

--Nej, gjorde du! Va sa' ingenjrn?

--Inte jag heller, sa' han. Du fr bli, vad du vill, bara inte mamma
blir ledsen.

--Han tnker d alltid p frun! O, vad han r snll!

--Javisst. Men nu ska vi hugga i. r det inte sknt?

Nu rk jordtorvorna, maskrosorna fllo och frgtmigejen. Men Elsa fick
trar i gonen. Hon tyckte synd om maskrosorna. Dr hade de knogat sig
fram och arbetat sig upp och ftt det bra. Och s skulle de komma och
frstra alltsamman--

D mste Abraham stta sig fr skratt. Det var d en lustig tusan! Och
sicken en pipsill! Men bst han satt dr och skrattade kom herr Vickberg
ut p frstubron och hlsade sirligt. Han sg en smula bekymrad ut.

--Frlt, sade Abraham och reste sig. Det hr r kanske inte tilltet.
Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tnkte, vi skulle gra
lite snyggt hr. Men det kanske str herr Vickberg.

--Str? upprepade Vickberg och sg nnu mera orolig ut. Men d Abraham
drog p sig jackan, vinkade hovmstaren vnligt och nedltande och sade:

--Bevars, bevars, herr Krok. Varfr skulle det stra mig? Tvrtom, det
r angenmt fr en gammal man att se tv glada, vnliga unga mnniskor.
Kanske att jag kunde f bjuda--Men jag kan icke be ungherrskapet stiga
in. Det r omjligt--

Han trippade in och kom ut balanserande en bricka med tv grna, sprda
glas. Det var rhenskt, herr Vickbergs livselixir. Abraham drack, men
Elsa var godtemplare. D tog herr Vickberg hennes glas och tillt sig
att skla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke mtte
klttra i trden, framfr allt icke i bjrkarna utanfr
vindsrumsfnstret. Det skulle se illa ut. S vinkade han nnu en gng
vnligt med handen och trippade in.

Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nstan nnu
raskare nu, vinet hade sknkt nya krafter. Elsa hackade ocks s smtt,
hackade gngarna rena. Det var ju synd om grset med, men nd inte s--

--Nu vilar vi och ter, sade Abraham. Det brjade g en smula runt i
huvudet p honom--om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets.
Elsa dukade upp maten p bordet, och Abraham slpade fram en mosstoppad
urna till sittplats. Fler n en behvdes ju icke. Elsa satt i kn och s
t' de och s friade Abraham. Det gjorde han lite emellan och det
slutade alltid med korgen. Ty Elsa skulle gna sig t smnad och t det
andliga. Hon skulle g in i frlsningsarmn. D kastade Abraham henne
ifrn sig och rusade upp och slog sig fr pannan och deklamerade
ngonting om att krossa huvudet mot muren. Och mycket riktigt krde han
huvudet tvrs genom granrishcken och fick skrmor i ansiktet.

Men dr ute p vgen stod Gusten Srman och spejade ned ver staden.

--Vad tusan gr du hr? frgade Abraham.

Gusten bleknade--han hade ltt fr att blekna, nr han blev skrmd.
Abraham hll undan grenarna och Gusten smg sig ntt som en katt in i
trdgrden.

--Jo, jag kunde tro, att jntan ocks skulle vara hr, sade han och
lyfte p hatten med en broderlig artighet, som imponerade p Abraham,
vad har ni fr er? Pussas?

--Vi odlar jorden. Kom hit, ska du f lna en spade.

Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina klder. Han sg p,
hur Abraham arbetade, och Abraham hgg i ordentligt fr att visa sig p
styva linan. Arbetet brjade likvl frefalla honom en smula trttsamt.
Och trdgrden var stor.

Gusten stirrade tankspridd framfr sig. Pltsligt tog han upp klockan
och sade:

--Nu r hon halv tv.

Abraham tyckte sig ha hrt tvtutningen fr en stund sedan, men brydde
sig inte om att disputera. Gusten hade gtt frn kontoret klockan ett,
s den saken var nog klar.

Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick hr frbi strax fre mig.
Visst sg du honom, Elsa?

Abraham blev frargad:

--Vad du pratar mycket smrja! Inte kan vi se tvrs genom hcken. Vad r
det med dig fr resten?

--Ingenting.--Vet du av, att mer n trettio tndstickare fortfarande gr
utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svlta ihjl? Abraham
svarade kort:

--Pappa har hjlpt dom s gott han kunnat. Och mamma har skickat mat
till hustrurna--

--Storartat! hnade Gusten. Men d Abraham gjorde en tvr vndning emot
honom, vek han t sidan och sade:

--Ja, jag bara frgar, om det r ngon rttvisa i det? Lagerstrm har
skulden, men det r vl i alla fall skit till principal--Och fr resten
frgar jag bara: vad ska det bli av dem?

--Hr du, du! sade Abraham. Han stdde sig mot spaden, ty arbetet och
vinet och frargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde gra?
Du, som r en sn kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tnda eld p hela
Blekngen. Ja, se att du r en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett
lakan.

--Varfr skulle jag tnda eld p Blekngen?

--Jo, fr d finge pappa ut frskringen. Och Blekngen bleve reglerad
av sig sjlv och tomterna slda. Och d skulle pappa anlgga en
jordbrukskoloni hruppe p Backarna. Det r hans id. Men han har inga
pengar. Men du, som r en sn djkla kaxe, du kan vl skaffa, du--

--Jo, det r en snygg fstman du har. Gusten gnggade till och pekade
med en stor tbrd p Abraham. Min sjl tror jag inte, han uppmanar folk
att mordbrnna--

Abraham vnde honom ryggen, grvde. Elsa hackade, hon hll sig ttt
intill Abraham. Hon var rdd att grlet skulle utspinnas och sluta med
slagsml som hromdagen. Men det blev varken grl eller slagsml.

Gusten satte nsan i vdret och sp in luften. Han upprepade manvern
ett par tre gnger, men d ingen tycktes lgga mrke drtill sade han
med ett halvt skratt:

--Nej, jag tror Vickberg kokar kaffe. Ska vi be om en kopp? Knner ni
inte, att rken slr ned?

De brydde sig icke om att svara, de fortsatte med arbetet och hoppades,
att han snart skulle g sin vg. Gusten gjorde ngra slag av och an
framfr frstubron. Han gick bort till husgaveln men stannade
obeslutsam.

--Knner ni inte att rken slr ned?

Nu slppte Elsa hackan och satte nsan i vdret.

--Ja, nog luktar det alltid. Vdligt.

Abraham kunde icke frst, varfr de pladdrade om rken. Han var
ursinnig, grvde och kastade torvorna. Hela ena sidan av rabatten var
redan uppgrvd, nu vnde han sig om.

Han kom att se p Gusten, som stod mittframfr honom och mtte en
orolig, glnsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett gonblick
stod han stilla och sg p Gusten. S slppte han spaden.

--Det brinner i stan, sade han.

Han sprang ut genom hcken, sprang upp p bnken mellan bjrkarna. En
grgul rk lg som en jttestor, smutsig vaddrulle ver Backarnas
spirande rgflt.

Tndsticksfabriken brann.

      *       *       *       *       *

Brandkren gjorde sitt, och lgorna gjorde sitt. Det brann friskt undan.
Det borde icke ha varit s svrt att slcka en vdaeld, som brutit ut
mitt p ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppsttt samtidigt p flera
olika stllen och det frsvrade slckningen. Och det inneliggande
lagret, som var ganska betydande, brann som fnske.

Lyckligtvis var det tmligen lugnt och ngon egentlig fara fr
nrliggande kvarter frefanns icke.

Blekngsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa
sldder. Men i Karl-Johansgatan stodo ngra av stadens mest ansedda mn
med hradshvding Bjrner i spetsen.

--h-h, det hr blir att reda ut.

--Det blir att reda ut, upprepade borgmstaren. r det ngon som vet,
hur dags det brjade?

--Nrmare tre, om herr borgmstaren tillter, freslog den stillsamme
byggmstar Larsson. Jag hade stigit upp frn bordet och hade hunnit nda
fram till torget--

--En fr d sga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille engde
skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt--

--h-h-h, grymtade hradshvdingen svrmodigt. Och svrmod och
frargelse glittrade i alla dessa gon, som vndes mot Broms & Kroks
brinnande tndsticksfabrik.

Men genom slddret i Sofiagatan gick det en stt.

--Dr kommer han, dr kommer han!  kra hjrtanes, den token!

Ingenjr Julius Krok kom springande. Han var brun frn topp till t, men
hatten hade han tappat. Och ronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog
med bda hnderna och slddret gav plats.

Lille Julius knde sig buren av oanade krafter. Han knde sig ung och
stark och vl beredd att kmpa mot det farliga elementet. Han knde
faster Mimmis gamla lppar mot sin panna, segerlnen i hans ungdoms
stora kamp. Nu skulle han vl nd visa allt folket, vad lille Kroken
dugde till. Lille Kroken, som slckte, d hela stan brann!

I hrnet av Blekngsgatan stupade han ver en brandsoldat. Det var en
trkig entr p scenen. Men vrre blev det. Ty nu tog brandchefen honom
i kragen och frde honom omilt in bland slddret.

--Ingenjrn fr inte bryta kedjan. Ingenjrn ska vara god och hlla sig
i skinnet. Ingenjrn gr bara i vgen.

Dr stod Julius Krok och blinkade och kippade efter andan. Att det
fnissade och tissade runt ikring honom, det gjorde mindre. Men att
ungdomens bragdrika tid skulle vara s ohjlpligt frbi!--

Abraham banade sig fram till honom.

--Kom, pappa. Vi kan i alla fall ingenting gra. Var god och giv plats!

Han gav ngra hrda knuffar och vgen blev fri. Julius Krok tog sin sons
arm och vandrade hem. I Garvarebrunnsgrnd mttes de av Jublet, som bar
p en brun hatt.

--Ja, kunde jag inte tro, att det var brors hatt, sade han och strk upp
locken och tryckte hatten p ingenjrns huvud.

--N, hur ha vi det med brandfrskringen?

--Jag--jag vet inte--

Elis Eberhard blev blodrd.

--Vet inte! Vet inte! Det var mig en tusan--

--Byggnaderna voro nog frskrade och maskinerna, men lagret--

D slog "Jublet" samman sina ullna vantar och skrek:

--Nej, dra nu t skogen, din lttsinnige spelevinker--

Men pltsligt fick han en eftertrycklig spark p smalbenet. Och som han
i detsamma blev varse Abrahams rynkade gonbryn, och som han i sjlva
verket hade en ganska snabb uppfattning, gjorde han hastigt ett varv p
hlen och sade:

--Ja, ser du, p det hr sttet s blir det ingen frlust fr
frskringsbolaget. Du lurar varken Gud eller mnniskor, du bror.

--Nej, jag gr inte det, sade Julius Krok och suckade.

Och lgorna gjorde sitt, och brandkrn gjorde sitt, och till slut fanns
det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tndsticksfabrik. Slddret stod
alltjmt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut frn krogen. Och
i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjmt voro de
lika svrmodiga, alltjmt glittrade deras gon av frtret. Och lille
Hagelin pep:

--Jo, en kan ha tur!

Men byggmstar Larsson, som tillika var frskringsagent, fick papper av
sin yngste kontorist. Och nr han lst igenom papperen strk han sig ett
par gnger ver ansiktet och sade:

--Ja, om herrarna tillter, s tror jag inte att det r ngon tur
heller. Fabriken r lgt frskrad och lagret inte alls.

D gick det en stt genom stadens mest ansedda borgare Och de suckade.

--h-h-h, pustade hradshvding Bjrner. Frbaskat synd om min gamle
vn--

--Synd! pep Hagelin. Ja, det r synd att fresta Gud. Och nog r det att
fresta Gud att inte frskra efter ordning.

Men ingen ville vara med om att flla en hrd dom. Och alla voro de
glada, att de blivit frargelsen kvitt. Och att de icke lngre behvde
hysa agg och avund mot en stackars medmnniska.

Och de vandrade till sina hem, arm i arm, par om par, allt efter lder,
sympatier och frmgenhet.




APOSTELNS FEMTE VENTYR


Vid tiden fr fabriksbranden var staden ingalunda den minsta bland Svea
Rikes stder. Den rknade tta fabriksskorstenar och fem fyravningshus
och ett femvnings. Reflexionsspeglarna, som ocks kallas
skvallerspeglar, hade frsvunnit och samtidigt hade ytterdrrarnas
fordom tmligen meningslsa ls ersatts med skerhetskedjor, patentls
och andra skyddande uppfinningar.

Fabriksbranden endast skrpte stadsbornas redan frut pessimistiskt
skarpa blick fr den mnskliga naturens och denna vrldens ondska.
Tydligen var det hr icke frga om vdaeld. Branden hade varit anlagd
och man behvde icke vara srdeles gissig fr att frst, vilka hnders
verk den var. De arbetslsa Blekngsborna hade krvt hmnd. ter hade
Blekngen visat, vad den gmde p: tjuvar, mrdare, osedlighetsnsten
och mordbrnnare.

Polisen gjorde ett duktigt arbete, som dock blev resultatlst. Av
tjugotre anhllna mste tjugotv omedelbart frigivas. Den tjugutredje,
som icke var ngon annan n Liter-Pelle, grnad i synden, kvarhlls
ungefr en veckas tid. Han tillhrde visserligen icke de avskedade
arbetarna, men han var allmnt knd som en dlig karaktr, rabulistisk
och ilsksint. Och det var ju icke otnkbart, att han mutats och tubbats.

Emellertid lyckades Gusten Srman, galna Johnsson och ngra andra bevisa
Petterssons alibi. Det var visserligen ett ganska svagt alibi, men det
uppvgde likvl de nnu svagare indicier, som frelgo. Och Liter-Pelle
terfick sin stllning som ett fritt, gatusopande fattighjon.

Kommissarien Lnrot utvecklade en rastls verksamhet. Han srplade
kaffegk med alla Blekngens madammer och insamlade slunda ett oerhrt
materiel, som dock visade sig vara tmligen vrdelst. Och dag och natt
gjorde han sina lovar kring brandstllet, ty han visste, att stora
brottslingar ofta tervnda till platsen fr sina ogrningar.
Borgmstare, rd och stadsfiskal beskte honom dagligen p valplatsen,
uppmuntrande och styrkande.

Aposteln delade kommissariens sikt betrffande brottslingens sannolika
tervndande. Han var emellertid slugare n Lnrot och han lskade det
hemlighetsfulla. Han klttrade upp p Brnda stenen, som r belgen ett
stycke ster om Bjrkensvgen. Han lade sig raklng och platt p magen,
sg utan att ses. Slunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen
och den heta hllen, stark i frhoppningen att f avslja en
ogrningsman.

Mordbrnnaren trotsade emellertid alla ett sjukligt sjlslivs lagar och
tervnde icke.

Lnrot drack sin Tre-Remmare-pilsner frgves. Men tack vare Apostelns
upphjda plats och rikare intressen blev hans vakthllning icke alldeles
resultatls. Han gjorde upptckter. Han sg Johnssons vandringar frn
och till "Liter-Pelles besk". Och han sg fattighjonet Liter-Pelle supa
och festa, som om han varit en burgen borgare.

Aposteln plockade fram papper och blyertspenna och trotsande det
obekvma lget skrev han en artikel, som skulle bereda Gula Rosen mnga
obehag.

Och han gjorde n vrdefullare upptckter. En morgon sg han Abraham och
Elsa vandra uppfr Bjrkensskogen. Genast asade han sig ned frn stenen
och tyst och lttfotad som en indian fljde han paret. Men strax bakom
Backarna frlorade han dem ur sikte och kom p villospr. Han mste
tervnda med ofrrttat rende.

Men han frtvivlade icke. Fljande dag var han i god tid p sin post.
Timme efter timme lg han dr i gasset. Sotlukten kvalde honom och
huvudet brann. Men Aposteln gde en martyrs versinnliga stndaktighet.
D fabrikspiporna tutade till middag lg han dr nnu. Han pressade sig
ttt intill stenen fr att undg arbetarskarornas blickar. Hans gon
stodo vidppna, runda, utstende, oknsliga fr solen som porslinsgon.

Han stirrade mot en misstnkt figur, som rrde sig av och an framfr den
brnda tomten. Det var icke mordbrnnaren och det var icke Abraham. Nu
drog en skara fabriksflickor frbi, de snattrade och stojade. Mannen vid
brnda tomten vinkade dem till sig, och nu skreko de hgt av
frtjusning, skrattade och dansade. Mannen bar i ena handen en snusdosa,
i den andra en pse. Han bjd flickorna ur psen, han underhandlade med
dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Hr
frsiggick tydligen en byteshandel.

Nu ville flickorna skynda drifrn, men mannen hade nnu ej ftt nog av
deras sllskap. Han hll dem kvar, han dk med handen ned i snusdosan,
tog sig en kolossal pris och ns.

D rullade Aposteln ned frn stenen, kom p ftter igen och smg sig
hastigt men ljudlst fram mot gruppen.

P halva vgen mtte han Lnrot.

--Ser inte konstapeln, att det r folksamling och frargelsevckande
beteende?

Lnrot, som ingalunda var ngon konstapel, eftersom han gde
kommissaries rang och vrdighet, svarade:

--Jag kan inte hindra frste stadslkaren frn att nysa mitt p gatan.
Sjukdomarna r p hans sida, s det r ingen anledning att inskrida.

D Elis Eberhard Roth blev varse sin vn Aposteln, upphrde han att nysa
och ropade:

--Obacht, Kinder! Der Apostel kommt.

Och ehuru flickorna icke voro mktiga det tyska sprket, knde de likvl
igen "elementargossarnas" varningsrop, brto ringen och flydde under
skratt och skrn. Aposteln gick rakt fram mot "Jublet" och spnde gonen
i honom.

--Att du inte skms! Gamla mnniska! Frste stadslkare!

--Javisst, javisst, suckade "Jublet" och rodnade av blygsel. Det r fr
besynnerligt. Jag r en gammal man, en lrd man och en frmgen man, och
nd ska jag vara till spektakel fr alla flickslinkor.

--Du har en smutsig fantasi, frklarade Aposteln. Han slog snuset frn
doktorns rockuppslag och tog honom under armen.

--Nu ska du flja mig upp till Backarna. Det spker kttet att g i
vrmen. Har bror hrt, att svrfar slt fabrikstomten till Hagelinarna?
De ska bygga sig ett bnhus. Men om de uppbyggde Herrens tempel i sina
hjrtan, vore det bttre. De prutade oskligt och girighet r synd.
Emellertid tror Lagerstrm, att de Krokska affrerna ska kunna redas upp
p det hr sttet. Det r bedrvligt att skta det timliga s
lttsinnigt. Men det beror p, att deras fantasi sysslar med annat. Och
nu hller min unge svger p att frfra flickan Srman. Men vad kan man
begra av de unga, nr ett gammalt svin som bror fr g ls p gatorna
och skmma ut sig. Se, nu mter vi Johnsson. Titta p honom, bror. Sdan
ser man ut, nr man levat ett liv i laster. Ni r lika som ett par br.

--Som ett par ruttna lingon, suckade "Jublet", som verkligen var
ngerfull. Goddagen, Johnsson. Vart ska han g?

--Till krogen, svarade Aposteln. Alltid till krogen! Men nu ska Johnsson
vnda om. Jag har tlt med krogmadammen, det blir ingenting i dag och
ingenting i morgon heller. Ingenting frrn Johnsson kan betala. Och det
drjer, eftersom julikvartalet redan r uppsupet. N, nu ska Johnsson
sga mig, vem det var som tnde.

Johnsson vnde och linkade efter de bda herrarna. Han var slak och tom
och spak. Han hade icke smakat "besken" p tv hela dar. Tre supar hade
han ftt, det var allt. Och han var tam som en liten duva. Men innerst
inne bubblade en gryta ver helveteselden. En liten gryta full med
etter, och den leda vtskan kokte och steg nda upp i halsen, brnnhet.

--Oark, hisch, hasch tvi! Det var vl Liter-Pelle.

Lektorn snurrade runt.--Och alibiet? Johnsson hade ju mtt honom i
Bjrkensskogen?

--En fr vl lov att hjlpa en gammal vn, pstod Johnsson.

--Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ngrade sig. Han ville icke
skrmma. Det var icke hans avsikt att skada Johnsson, om han bara talade
om, vad han visste.

Johnsson slog ut med handen.

--Tror han, att han ska f Johnsson fast, s suger han allt i galen
nde. Ellers vet jag ingenting. Mer n att de ska bygga bnhus och ta
hem honom Hagelin, som stack Bromsen i tiden.

Aposteln gick nu frsiktigt till vga. Han lade frgorna oskyldigt,
trevade och knde efter. Och Johnsson lt sig behandlas. Han sg nog,
att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde
det honom? Hlften ljg han, hlften var sanning, och alltsamman var han
beredd att med ed frneka infr domstol.

Dr vgen krker in i skogen, stannade Johnsson.

--Hr han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, s ska han
f se ngot rart.

--Vad r det? frgade Aposteln.

--Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis
Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lmnade
sllskapet och slog sig ned p bnken under bjrkarna. Dr satt han och
kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gng.
Doktor Roth kysser fabriksflickor mitt p ljusa dagen och p mun och p
Blekngsgatan! Doktor Roth var icke srdeles mn om sitt goda namn och
rykte. Men han avskydde brk.

Under tiden stod Aposteln inklmd mellan tv risiga granar. Han dremot
lskade brk, fr s vitt det kunde lnda till sedernas frbttrande,
brottslingars upptckande och de ondas npst.

      *       *       *       *       *

Abraham och Elsa hade stigit tidigt upp denna morgon, trffats vid
Brnda stenen redan innan Aposteln brjat sin vakttjnst. De hade brtt.
Frsta augusti skulle Elsa till Bjrkens fr att sy linnesm. Det var
ett vl lnat arbete, och fru Hyltenius var god matmor. Men Abraham var
i alla fall missnjd. Apostelns galna Evelin hade ftt plats p
Bjrkens, det var ett otrevligt grannskap.

Emellertid var den saken klappad och klar och stod ej att ndra. Det
gllde sledes att anvnda tiden vl, om man skulle f ngon gldje av
Backarnas trdgrd. Gngarna voro redan klara, rabatterna klara,
kardborrskogen flld. Elsa hade till sist blivit lika intresserad som
Abraham. Hon ordnade och pratade och gav rd och snurrade runt och satte
d och d en rova av idel beskftighet. Hon var en smula fumlig, men det
endast frhjde njet fr Abraham, som riktigt fick visa sig p styva
linan. Nu hade han kpt frn och plantor av trdgrdsmstarn. Som hans
tillgngar voro tmligen inskrnkta, hade han mst kpa, vad
trdgrdsmstaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste
verkligen icke riktigt, vad det var fr sorter, han ftt. De sm frna
skulle f bevara sina hemligheter, tills solen och myllan och vattnet
lockade fram dem.

Den stora sdden tog sin brjan. Vickberg stack sin smala verkropp ut
genom vindsgluggen och vinkade vnligt med handen. Johnsson kom ut p
frstubron och gav goda rd. Han var kunnig i allt. Tyvrr hade han sin
dliga dag och det blev mest ovett. Till slut mste Abraham mota in
honom, hotande med rttkungen. Ty ehuru Johnsson var en skeptisk och
upplyst man, hyste han vissa dagar en oresonlig fruktan fr den store
rttkungen.

Men det var som frgjort! Knappt hade Johnsson frts in, frrn Elsa
lade spaden ifrn sig och brjade smgrla. Hon var vanligen mild som
ett litet lamm, men kom hon ngon gng i grltagen, tog det aldrig slut.
Nu grlade hon, drfr att Abraham talat illa om fru Hyltenius. Och nr
Abraham slutligen tvangs att prisa fru Hyltenius, d blev hon frst
riktigt ledsen och var nra att ta till lipen. Ty nu var det klart och
uppenbart, att Abraham frlskat sig i fru Hyltenius, han som andra
karlar. Abraham bedyrade, att han icke kunde frlska sig i en mnniska,
som nstan var gumma (fru Hyltenius hade fyllt trettioett r). Men nr
denna blodiga ofrrtt gentemot rivalen icke hade syftad verkan,
stllde han Elsa framfr sig och sade:

--Nu hller jag kft, och s hller du kft, och s blir det frid i
faderns, sonens och andens namn. Topp!

Och det blev frid. Solen steg. Abraham krngde av sig rock och vst.
Elsa hngde blusen p en gren. En stund senare hngde hon upp
livstycket. Nr Aposteln tog plats i granhcken, fann han slunda sina
offer tmligen ltt kldda. I frsta gonkastet kunde han likvl icke
upptcka ngonting direkt osedligt. Gossen arbetade p den stora runda
rabatten mitt i trdgrden, och flickan stack stthl i myllan nedanfr
husets stensockel. Aposteln frlorade dock icke modet. Han tecknade t
Johnsson och pbjd tystnad och tlamod.

Han behvde icke vnta lnge. Nr Elsa stuckit tillrckligt mnga hl,
tog hon Abrahams kniv och brjade skrapa mossan av ett krsbrstrd.
Rrelsen frestade alltfr mycket p det slitna linntyget, en trdknapp
hoppade som ett litet djur frn axeln, och den smala uddspetsen gled med
retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vnstra
brst.

Aposteln sg. Det ryckte i hans kropp, men han betvingade sin rrelse.
ven Johnsson sg, och i trots av dagens torka kom det ngonting av
lycka och gldje i hans sura, kisande gon. Slutligen r det antagligt
nog, att herr Vickberg, nr han d och d kastade en blick genom
vindsgluggen, varsnade malheuren och log sitt varsamma gammalmansleende.

Men Abraham hade fr brtt. Det drjde fem minuter, det drjde tio,
innan han av en hndelse kom att vnda sig mot flickan. Han sg frvnad
ut och en liten smula blyg. Han strk svetten ur pannan och gon och
konstaterade, att vnstra brstet verkligen var alldeles bart och
obetckt. D smg han sig p huk bakom Elsa, stack huvudet in under
hennes arm och nafsade som en hundvalp efter den spda frukten.

--Usch d! sade Elsa och hoppade till. Och d hon sg, att hon var
naken, ryckte hon till sig livstycket.

Nu insg Aposteln, att hans stund var kommen. Ngra gonblick till och
situationen skulle vara frstrd. Det gller att taga brottslingen i
hans synd.

Allts rev han sig ls ur granarna och strtade fram, blek och lysande,
triumferande som domens ngel. Han var emellertid alltfr upprrd och
glmde ett redan vertnkt strafftal.

--Frfrare! skrek han och gick Abraham ttt in p livet. Abraham vrjde
sig, men Aposteln slog honom tv gnger till marken. Andra gngen blev
han liggande, yr av slaget och av verraskningen. Men nr Elsa sg, att
Abraham icke rrde sig, antog hon, att han var dd. Hon greps av en
vettls frskrckelse. Och liksom ett djur oemotstndligt drivs mot den
frdande elden, s rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, dr hon
kom t, klste och sparkade. D terfick Aposteln sin rika talegva. Han
fngslade flickan i sina starka nvar, han lt orden spela som
trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna frn ett batteri. Och
ett fint skum av vit saliv yrde kring hans lppar.

Abraham satte sig upp.

--Slpp henne, din sate, skrek han.

Men Aposteln hrde icke. Herr Vickberg kom ut p frstubron.

--Herr lektor!

Aposteln hrde icke. D spindlade herr Vickberg p sina smala ben rakt
fram mot den fruktansvrde och skrek i hans ra:

--Lektor Paulus Holmin!

Och lektorn vaknade, stirrade framfr sig som en smngngare, som
vckts. Svrmodig och ngslig.

--Vem r ni?

--Jag r vrd hr p stllet--

--Det hr stllet, avbrt Aposteln, det hr stllet r en bordell. D
blev herr Vickberg allvarsamt frargad.

--Ja, var ni stter er fot, herr lektor Holmin, dr blir det finaste hus
en bordell. Ty ni fr ett oanstndigt, obildat sprk. Och era tankar ro
naturligtvis drefter. Men nu ber jag er hvligt men med absolut
bestmdhet, att ni genast slpper den unga damen och lmnar vr
trdgrd. Ni har gjort ett mycket ofrdelaktigt intryck p oss alla, det
mste jag sga er--

Aposteln slppte verkligen sitt tag och brjade ska p marken. Herr
Vickberg iakttog honom med frskrckelse och undran. Och d han mtte
Apostelns gldande blick, drog han sig ofrivilligt t sidan. Genast sade
Aposteln:

--Nu slr samvetet herr Vickberg. Ni har en smutsig fantasi. Och det
kommer ni nog att f ngra. Men nu sker jag min hatt.

Sedan han funnit sin hatt bland granarna, lmnade han trdgrden utan
att vidare yttra ett ord.

Elsa grt. Abraham skmdes ver att ha tagit stryk. Herr Vickberg
hmtade rhenskt och sockerdricka och tillt sig att skla med sina unga
vnner. Och i betraktande av sin hga lder tillt han sig ocks att
giva den unga damen en liten vink betrffande toaletten. Men d fick den
unga damen en ny grtattack.

I detsamma stack Elis Eberhard sin slitna mssa fram ur granhcken och
sade:

--Du Abraham! Ta och kila hem! Aposteln flyger ner ver flten, och det
vore nog bst, om du kunde komma frst. Jag ska ta hand om tsen.

S frsvann Abraham. Herr Vickberg gick efter ett nytt glas. "Jublet"
drack och bjd p snus. Och herr Vickberg snusade ur "Jublets" dosa. Och
"Jublet" snusade ur herr Vickbergs dosa. Drp bjd "Jublet" den unga
damen sin arm. Och herr Vickberg stod p frstubron och viftade vnligt
och artigt med handen.

Under tiden kappades Abraham med sin svger, som ftt alltfr stort
frsprng.

Och under tiden satt Johnsson p Tre Remmare och viftade med en
Riksbankens femma. Och "Liter-Pelles besk" kom p bordet. Och Johnsson
blev s smningom en ganska mktig, frnm och godmodig gammal mnniska.

Nr Abraham halvspringande ndde Krokens lampor, mtte han sin svger.
Aposteln kom ut ur Bromsens hus och Abraham frstod, att slaget redan
var frlorat.

--Vad har du stllt till?

Aposteln gick frbi utan att svara. Lngsamt vandrade Abraham uppfr
trapporna, drjde p varje steg. Till slut stod han dr i alla fall
framfr drren och mste ringa. Jungfru Lisen ppnade.

--Vad har Abraham nu stllt till med?

Abraham skt henne t sidan och gick rakt mot faderns drr. Den var
stngd, reglad. Han vgade icke knacka.

--Var r mamma?

--Frun r i sngkammarn. Men hon r sjuk t hjrtat, s det r nog inte
vrt, han gr in--

--Skrek han mycket? frgade Abraham.

--Jo, det var rent hemskt--

Nu kom syster Agnes ut i tamburen. Hon var ovanligt blid och mild.
Abraham frs, s att han skakade.

--Ja, kra du--om det bara kunde lnda dig till varning. Lisen, var
snll och g till doktorn och bed honom titta upp efter middan.

Abraham smg sig ut. Han gick upp till Louise.

--Nu har han ljugit ihjl mig, sade han och brjade snyfta.

--Har han ljugit, s ska han ta igen, sade Louise.

Vid fyratiden tervnde Aposteln till sitt hem. Det hade varit en stor
dag, och han var glad och belten och hungrig.

Han tog fram den smala lilla nyckel, som passade i patentlset och
ppnade. Men drren var frsedd med ytterligare en av dessa moderna
uppfinningar, skerhetskedjan. Och kedjan lg i ls.

Aposteln ringde. Han ringde tv, tre gnger. D sade Louise, som hela
tiden sttt bakom drren:

--Du behver inte ringa, Paulus. Jag str hr. Men jag ppnar inte. Du
har stllt till med s mycket elnde i dag, Paulus. Du har ljugit p
lillebror och p flickan Srman. Det dr fr du g och ta igen, innan
jag slpper in dig.

Aposteln betnkte sig en stund.

--Kra Louise, jag frstr, att du skmtar. Men slpp nu in mig. Jag r
rasande hungrig.

--Det r inte skmt, sade Louise.

--Ja, men jag r ju hungrig.

--Jag kan rcka dig ngra smrgsar genom springan. Eller ocks fr du
ta p hotellet.

--Det blir fr dyrt. , kra lilla Louise, min lilla hustru--

Han stack handen in genom springan och gjorde en smeksam rrelse. Louise
skakade hand med honom.

--Ja, jag tycker ocks om dig, Paulus lille. Men d ska du vara snll.
G nu ned och tag tillbaka, vad du har sagt. Men du ska ha vittnen p
det. Annars tror jag dig inte.

Aposteln gick. Han gick till Blekngen och hmtade smeden Andersson. P
tervgen kom han att tnka p, att det i alla fall var en frfrlig
skandal det hr. Lektor Paulus Holmin utestngd av sin egen hustru,
brytande sig in i sitt eget hem! Men ta igen ville han icke. Han trodde
sjlv att det var sant eller s gott som sant allt, vad han berttat om
den stora frfrelsescenen.

Nr smeden fann patentlset ppet och kedjan p, visste han icke, vad
han skulle gra. Skulle han fila av kedjan eller skulle han sprnga
drren.

--Det blir allt dyrt det, sade Louise.

--Herre jsses, r frun drinne! skrek smeden. Nej, tro om det hr r
lagligt?

Och d lektorn icke svarade, samlade han sina verktyg och gick. Aposteln
sade:

--Nu har jag vittne p, att du med flit stngt mig ute. Nu kan jag
begra skilsmssa, nr jag vill.

--Ja, det kan du, svarade Louise och strckte vnligt fram sin lilla
hand. Men hur skulle det sen g, lille Paulus? Du bleve elak, som en
riktig apa. Jag r ditt kors, Paulus. Och du behver ett kors.

--Kra Louise, det behva vi alla. Och jag skall gra dig till en bttre
mnniska. Nu gr jag ner till svrmor. Och nr jag sedan kommer upp, s
ppnar du.

--Ja, om du har vittne med dig. Annars tror jag dig inte, Paulus lille.

Aposteln gick till svrmor, som han fann i sngkammarsoffan mitt emellan
Abraham och Elis Eberhard. Lille ingenjrn snodde av och an som ett
torrt skinn och vred sin ronlock. Men Aposteln sade:

--Svrmor ska inte ta det s hrt. Allsammans beror p att svrmor har
en smutsig fantasi--

Och drefter tog han tillbaka sina beskyllningar. P ett ungefr. Fru
Marie ville resonera ytterligare om saken. Men Aposteln kunde icke
stanna. Han var frfrligt hungrig. Han tog Abraham med sig som vittne.
Och Louise tackade sin man och drog ifrn kedjan.

Men Abraham var ngslig fr Louises skull. Och senare p kvllen gick
han ter dit upp och ringde p. Han ville veta, om Aposteln varit snll
eller elak--

--Han stackare! smlog Louise. , han sitter i salen och jmrar sig,
drfr att han har en s'n elak hustru. Men nu ska jag vl bli riktigt
snll mot honom.--N, och hur har lillebror det?

--Jovars. Fast de ska skicka mig till lantbruksskolan redan i hst. Men
vet du vad pappa sa'? Jo, sa' han, och under tiden ska vi naturligtvis
ta hand om din fstm--

--Aldrig hrde jag maken, sade Louise och slog sig p knna. N, du
lille stolle, r du glad d?

--Vldigt! svarade Abraham.




JULIUS KROK UTSTR MNGA VEDERVRDIGHETER OCH VXER NGRA TUM


Julius Krok var icke ngon praktisk mnniska, och denna allmnt knda
omstndighet var mhnda orsaken till, att han i sin lders sextiotredje
r beslt att upptrda som praktisk samhllsreformator. I hemlighet hade
han lnge burit en reformators frjder och lidanden. Den en gng mjuka,
svarta mustaschen hade under lnga timmar av socialt tnkande tuggats
till styv, brungr borst. Pannans djupa, horisontala veck vittnade om
frvning infr samhllets opraktiska och orttfrdiga organisation. Och
de hftiga armrrelser, som ngon gng kunde avbryta den lille herrns
rtt enformiga tbrder, voro minnen frn ensamma tanketyngda vandringar
i skogen, frn livliga debatter bland maskinerna i magasinet.

Men nu i sin lders sextiotredje r hade Julius Krok beslutat vergiva
de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga
debatterna.

Han skulle frverkliga en id, en mycket enkel id och mycket praktisk,
fri frn lrda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han
sjlv och ngra vnner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva
kapitalet, dock s, att arbetarna gde majoritet. Detta bolag skulle
frst och frmst inkpa Backarna och bygga bostder fr
arbetarna-aktiegarna. De skulle f trdgrd, potatisland o.s.v. Men
bolaget skulle ven bedriva lantbruk i strre skala. En
frvaltare--Abraham kanske--skulle odla Backarnas och storps
hundrattio tunnland ker. Han skulle naturligtvis ha ngra fast
anstllda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han anvnda i
lantbrukets tjnst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som
nu frdde sin tid och sina krafter p Tre Remmare, i grnder och
gathrn, i biljardhlor, lkneiper och liderlighetsnsten.

Det var krnan, det goda i denna id. Ungdomen skulle terervras fr
ett sunt, passande arbete, fr livet! Och Julius Krok skulle bliva den
mnsklighetens vlgrare, som han s ondligt grna ville vara. Ty
naturligtvis skulle han f efterfljare riket och vrlden runt.--

Idn var ju icke alldeles ny, icke ens fr platsen. Redan p Bromsens
tid hade Blekngsborna betraktat Backarna som det frlovade landet. Och
madammerna talade alltjmt om "grisen" och "geten" och "tppan", som
skulle tillfra huset ett obegripligt vlstnd. Projektet Backarna var
slunda av gammalt knt, den allmnna opinionen frberedd. Det borde
icke mta ngra svrigheter att samla arbetarna kring detta fretag. Och
sakens praktiska sida var om mjligt nnu enklare och klarare n den
ideella. Blekngens sextiotv fastigheter skulle frsljas till staden
fr ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belpte sig till cirka
trehundratusen, terstod allts hundrafemtiotusen, som i form av
aktieteckning och ln skulle placeras i bolaget. Mot 4  5 %. Priset fr
de sextiotv fastigheterna var ingalunda fr hgt tilltaget och staden
skulle frr eller senare bliva tvungen att reglera dessa sjlvsvldigt
uppvuxna kvarter. P det hllet mtte sledes inga svrigheter.

Fr huset Broms & Krok bleve denna frsljning visserligen icke ngon
lysande affr, men heller icke ruinerande. Lagerstrm hade redan fr tv
r sedan bjudit ut Blekngen fr sexhundra tusen men icke ftt ngot
bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde ocks gra det. Ty
husets stllning skulle i alla fall betydligt frbttras, sedan
tndsticksfabrikens frluster och Blekngens eviga reparationer upphrt
att sluka kapital.

Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle gra en lysande start.
Hundrafemtio tusen frn Broms & Krok, lika mycket frn annat hll.
Backarna och storp inkpta till ett pris icke verstigande
taxeringsvrdet eller ttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt frn
Broms' verkstad, Larssons tegelbruk--det var ju frga om
filantropi!--och Bjrkens' sg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades
av staden.

--Tnk vad pappa kan rkna ut! sade Abraham, som frst av alla invigdes
i frtroendet. Tnk s enkelt! Det r ju bara att stta i gng.--

Ingenjren rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt,
ltt. Men inte gick det att stta i gng s hastigt som Abraham tnkte.
Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Vstergtland, och
ingenjren fick tid att i lugn och ro frbereda sin plan.

Nr eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd fr Elis
Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur nnu
en gng, brjade ingenjren en hastig vandring av och an i salen. Och
under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade
meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och stllde sig
framfr spegeln och ordnade sitt hr. Det gjorde han fr att giva dem
drinne tid till eftertanke och fr att sjlv hmta nya krafter och nytt
mod.

Elis Eberhard somnade tmligen snart. Han tyckte sig ha hrt ngonting
liknande frr och lt sig icke stras. Han suckade, fumlade efter
punschglaset, och d han med pekfingret vertygat sig om, att det var
tomt, somnade han definitivt.

Men fru Marie lyssnade uppmrksamt, och nr hon d och d lyfte blicken
frn stramalj och garn, anstrngde hon sig fr att giva de stengr
gonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. ver huvud
taget: ett uttryck.

--Ja, sade hon. Det hade varit ngonting fr far. Han, som ville sina
arbetare s vl. Och som var s praktisk.

Det var ett berm, och Julius Krok tog det som sdant och gladde sig.
Men i sjlva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen
menade allvar. Julius Krok hade haft s mnga ider i sin dar och planer
och frslag. Och alla hade de varit goda. Men det bsta med dem hade
likvl varit det, att de aldrig realiserats.

Nr Julius Krok mrkte, att hans frslag mottogs med vlvillig
frstelse, blev han vermttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru
och tog den hand, som icke frde nlen, och sade:

--Du r bra snll, Marie.

Och fru Marie blev rrd och blyg. Hon stack nlen i blusen och strk sin
lille man ver kinden, tafatt och tungt. Men frken Agnes lade socker i
tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:

--Ja, vad r allt det dr annat n det, att pappa r rdd fr arbetarna.
Det r som om arbetaren vore patron och pappa tjnare. Mter pappa en
arbetare, som hlsar ovnligt eller s, s gr ju pappa i veckor och
grubblar och tnker p kade lner och bostder och gud vet allt. Men
det r vl nd upp- och nedvnda vrlden? Paulus sger, att det r inte
rtta sttet att f folk in p den rtta vgen. Och jag r d s sker
p, att pappa en vacker dag gr och ruinerar oss.--

--Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det r ju bara ett frslag,
ngonting, som pappa gr och tnker p, inte blir man ruinerad, drfr
att man vill mnniskor vl. Hade far levat, s hade han nog kunnat
frverkliga allt det dr. Med vinst till och med.--

Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade frsttt,
att hans plan krvde frarbete. Och att frarbetet krvde tid.

Han frskte ocks gra klart fr sig, att det hr med Backarna endast
var en dum och dyrbar nyck, som han grna kunde avst ifrn. Lagerstrm
kunde ju f skta Blekngsaffren som han sktt allt det andra, korrekt
och bra och med sklig vinst. Och vad Julius Krok betrffade, kunde han
leva sin terstende tid s, som han levat tillfrne. Det fanns ingen
orsak att fr hans skull riskera en frmgenhet.

Dessa frnuftsskl voro goda och kraftiga nog. Men de hjlpte dock icke
mot rdslan. Ty drutinnan hade frken Agnes rtt: Julius Krok var rdd.
Han var rdd i tredubbel mtto. Den svaga lilla kroppen skalv, nr den
kom i nrheten av grova, arbetstunga nvar. Han kunde aldrig glmma
skrcknatten, d arbetarna samlat sig utanfr Bromsens hus. Nr han
ngon gng gick genom verkstaden, smg han sig fram, drog t sig rocken,
drog t sig armarna, hlsade verdrivet artigt t hger och vnster. Det
var icke alltid, hans hlsning besvarades.

Och vrre n den rent fysiska rdslan, var knslan av ensamhet. Han hade
rvt Bromsens ensamhet, hatet, fraktet. Han bar inga fladdrande
kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke
ngon penningutpressare, icke ngon blodsugare. Men var han drog fram,
mtte han elakt stirrande gon och hngrin. Drfr vande han sig vid att
g med halvslutna gon. Nr han mtte mnga mnniskor, blundade han, och
hans gng blev vacklande. Han bet ihop tnderna och bugade sig, snett
och otympligt, men djupt och hastigt, s att ryggen jmrade, hela den
lilla kroppen jmrade.

Nr han satt p sngkanten och sg sina ftter, och sina ben och sina
knn och sina hnder, tnkte han: Snart r detta slut, och jag har
kommit genom livet fr billigt pris. Det var en trstande tanke. Ty p
s stt fick han ngot ut av livet. Han hade haft det bra, och ren hade
runnit jmna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men nr han
somnat, drmde han, att han var en ung man, som rddade en brinnande
stad. Det var en stor och bullrande drm, den vckte honom.

Och han satte sig upp i sngen och trevade med hnderna ver sin
vissnande kropp. D kom ngesten, lngsam, tankls, smygande som en
sjukdom. Ddsskrcken, som icke r fruktan fr dden. Ddsskrcken, som
r en sista, plgsam, frtvivlad anstrngning att finna en frnuftig
mening i livet.

--Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i
ronlocken. Din nsa brjar se snipig ut. Vad tusan r du fr en
hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det r min metod.
Lie-gubben r en allvarlig gammal herre, som ogrna springer kapp--

Och Julius Krok tertog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade
frstnd med trden. Han kom nda upp till Tanningen och trffade sin
gamle vn, den tjocke brukspatronen. De bda mnnen visade varandra
msesidigt den strsta aktning. Det fanns en viss verensstmmelse
mellan ingenjrens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de ro som
liljorna p marken, de s icke, skrda icke utan deras hustrur fder och
klder dem--

Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte strre delen av
sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt kldd.
n barfota och med huvudet i skinnmssa, n bestvlad och barhuvad, i
pls om sommaren, halvnaken om vintern. Bnderna drogo drav den
slutsatsen, att han var galen. Men i sjlva verket ville han endast
prva olika hygieniska metoder. Han ville frlnga livet, och hans
jrnhlsa stod ut med allt. Naken eller beplsad bar han dock alltid
guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. t
fattigt folk gav han pengar, nr han hade ngra.

Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, d
snerna voro hemma, gick han kldd som folk och satt till bords med sin
hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne
funnits dr p trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder
lades p mannen. Och d han vandrade ut i skogen, var han icke olik
syndabocken, som sjlv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.

Fr ett tiotal r sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en sjlvbindande
och sjlvlassande skrdemaskin. Han frfrdigade en liten modell och
frde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Hr fick han veta, att
sjlvbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Sjlvlassningen var
dremot en splitter ny uppfinning. Men den gmde p ett litet fel, som
gjorde uppfinningen vrdels. Julius Krok hade icke hjrta att avslja
den hemliga bristen. Han stllde modellen p magasinet och frhalade
tiden. Tio lnga r hade han frhalat och talade nnu om att snart stta
arbetet i gng.

Hrav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vn som en lttrogen,
mkansvrd stackars mnniska. Och brukspatronen betraktade Julius Krok
som en liten stackare, ofretagsam och omjlig. Men de visade varandra
av barmhrtighet den strsta aktning. Och nr de mttes, bugade de
upprepade gnger, klappade varandras hnder och sade artigheter.

Denne store tok beslt nu Julius Krok att taga till sin frtrogne. En
tok var han, men en beskedlig, vlvillig mnniska p samma gng. Och
hans hustru var hrskarinna ver Bjrkens, Klockeberga, Backarna och
storp.

Herrarna mttes nere vid Tanningen, de bjdo varann armen och vandrade
upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr
ingenjrn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glmde
han detta och duade sin gamle vn. Brukspatronen blev rrd, han fick
trar bakom brillorna. Den dr lille stollen, tnkte han, den dr lille
stollen tycker om mig. Och fr att betala detta impulsiva vnliga duande
med samma mynt, ltsade han en spnd uppmrksamhet och stack d och d
emellan med ett uppmuntrande rop.

--Ja, vet du, det r inte dumt, det r inte dumt!

--Nej! ropade Krok och med ett stolt kast p huvudet frde han
pannluggen t sidan. Det r inte dumt, ser bror. Och nu r bara frgan
den, om ni vill slja Backarna till ett skapligt pris.

--Ja, se det r ju min hustru--

--Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vr
fresprkare?

--Jovisst, jovisst. Skert. Men s r det Abraham Bjrner, min hustrus
homme d'affaires--Om ingenjrn ville precisera litet--Kanske frst bilda
bolaget och giva ett anbud?

--Naturligtvis, sade ingenjrn, kort, torrt och affrsmssigt. Bugade
och gick.

Ingenjren vandrade med ltta, skra steg den lnga vgen till staden.
Vid Blekngsbron mtte han en karedroska och tog skjuts till
epidemisjukhuset. Ofrvget trngde han in i doktorns allra heligaste.

--Nu ska bror hjlpa mig.

--Va' d? r Marie smre?

Krok skakade otligt p huvudet.

--Hon hostar och hostar. Det r hsten. Men nu r det frga om annat.
Bror minns, va' jag sa' hrom dagen? Om Backarna? N, nu har jag
Backarna och storp p hand. Nu gller det sledes att f bolaget till
stnd. Och att intressera vederbrande, stadsfullmktige. Bror fr lov
att hjlpa mig.

Jublets hand fll tungt p den lille mannens hjssa.

--Hjlpa! Ja, om jag bara visste, var det onda r lokaliserat, s skulle
jag ta till kniven.

--Jag undanber mig dligt skmt. Det hr ska tas p allvar.

Elis Eberhard stod frbluffad infr s mycken vrdighet. Han krngde av
sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvttfatet och tvlade in
hnderna.

--Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag gra ngot. Jag vgar knappt
rra en fena, fr d skriver Aposteln i tidningen att jag kysser
fabriksflickor. Och s fr jag aldrig fred mera. Fr flickorna.

--Du kan tala med folk.

--Ja, ja. Nog det. Men det r allt dliga tider fr nybyggen. Larssons
hus st tomma. Inte r staden hugad fr filantropiska husbyggen, nr
Larsson mste snka hyrorna.

--Bror r allt bra cynisk.

--Jo jo mensan. Jublet torkade sina hnder och drog p rocken. Vet du
vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till
hjlp. Hans ofrvitlighet, hans kmpagestalt och hans vita skgg stller
honom ver partier och husvrdar. Det r brors kusin, glorvyrdige
Abraham Bjrner.--Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse fr sna
hr sm galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en
tusenlapp. Eller tv eller tre alltefter rd och lgenhet. Det r med
honom som med gamla lkare: han skms att ha bestmd taxa.--

--Abraham Bjrner tar inte mutor.

--Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det r den hrfina skillnad, som
gr honom till den gentleman, han r. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte
nsan! Nu har du ftt ett gott rd gratis. Mer kan jag inte gra. Fr
Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och
anstndig bolagsmiddag, s anmler jag mig som festtalare.

Ingenjren gick hem. Han smg sig utmed husraderna och pratade en smula
fr sig sjlv. Han mtte Liter-Pelle i spetsen fr sju sopande gubbar.
Sopningen avstannade, gubbarna stdde sig emot sina kvastskaft och
stirrade p ingenjren. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade
tmligen hrbart:

--Den fan r full.

D blundade Julius Krok och bugade tta resor. Men nr han kom in i
salen och sg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med
hnderna och sade:

--Marie, jag r trtt. Jag r--jag r ledsen.

--, r du ledsen? sade fru Marie och sprrade upp gonen. Ingenjren
gjorde en helomvndning. Han gick upp till Louise och satt sig vid
fgelburen. De sm krken voro ruggiga och gamla, och d Apostelns glla
snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till p pinnen. Ingenjren
gnuggade ansiktet med handflatorna.

--Louise lilla, din gamla pappa r ett nt.

--Det r jag med, smlog Louise. Men det reder sig nd.

Och hon strk den lilla magra nacken och hmtade in kaffe och en bit
ppelkaka.

Till julen kom Abraham hem fr att stanna en vecka. Ingenjren var
vnlig men en smula frlgen. Han var rdd, att Abraham skulle frga
efter "projektet Backarna".

Men Abraham hade annat att tnka p. Han tog doktorn avsides och hll
frhr. Elis Eberhard svarade undvikande:

--Jo, jo, farsgubben har magrat. Det r den naturliga avkldningen.
Mnniskan r en lgn, ser du, en fiktion. Men det gr bara till en tid.
Frst kommer skelettet fram. Det r s att sga en relativ sanning,
skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som r frintelse.
S r det med den saken. Fr resten har han ju sin fixa id, gubben, och
den tr honom. Somliga leva av sina ider. Andra d.

--Mamma d?

--Ja, det r ju ur min synpunkt vrre. Det ar hjrtat, och s r det
lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjrta? Sen man och barn
frstrt det gamla. Jag har rtt henne till att hosta i Marstrand i
kosterbtar. Eller i Jmtland bland fjllen. Men hon fredrar att hosta
ver stramaljen. Herre gud, jag kan vl inte tvinga henne! Mnniskan
vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.

--Vad talar ni om? frgade frken Agnes, som anade ord och frst i
varje vr.

--Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om dden. Men det r
ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej d!

Dagen innan han skulle resa, trdde Abraham in i ingenjrens rum, satte
sig, teg och avvaktade. D frstod ingenjren, att han mste tala.

--Ser du, min gosse, jag har talat med dem p Bjrkens. Nr du har
slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat r, s fr du komma dit. De har ju
den dr prktiga gamla frvaltaren Halling. S det blir en god praktisk
efterkurs fr dig. Och sen f vi ju se--

--Och Backarna?

--Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det r ju en sdan
opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han r vrre n din gamla
pappa.--Ja, ja, tillade han urskuldande. Han r ju ocks olyckligare.
Mycket olycklig.

--N, hur gr det d?

--Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.--Hur r det med dig
sjlv, min gosse. Du ser--du ser tungsint ut. Har du talat med--med
flickan?

--Jaa. Jag r just inte glad t, att hon ska stanna p Bjrkens. Dr
talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det r allt galet, det.
Jag tror, hon fr griller i huvudet.

--Det f vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att
hon kan f komma hit. Mor kan behva ngon hjlp. Och Lisen r s
frfrligt glmsk nu fr tiden.

Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strk honom smeksamt
ver pannan.

--Lovar du det, pappa? r det skert?

--Jo, jo. Visst. Det kan du vl frst, bekrftade ingenjren. Och han
rodnade av skam, att han icke frut tnkt p en s enkel och naturlig
sak.

Men dagen drp hade han glmt sitt lfte.

Det blev en hndelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en mrklig
person, kring vilken samhllets tankar tycktes kretsa.

Tidigt p morgonen fljde ingenjren sin son till tget, vinkade och
traskade vemodig och trtt mot sitt hem. Gatorna lgo strdda med gra
snklumpar, strsanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var
gr, tung, r.

Nr ingenjren sneddade ver torget, blev han varse sin vn och frnde
hradshvdingens prktiga gestalt. Hradshvdingen stod strax nedanfr
Gustaf Vasas stensockel. Han hade fr vana att beundra Gustaf Vasa en
fem minuters tid varje morgon mellan klockan tta och nio. Bronsgubben
och stadshotellet voro Abraham Bjrners verk p samma stt som
epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tndsticksfabriken lille Kroks och
Blekngen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i ngon mn pminde om
Gustaf Eriksson Vasa r ovisst, men dremot r det skert att Abraham
Bjrner var en levande avbild av bronsgubben.

D Julius Krok sg sin store frnde, krympte han ytterligare ngra tum
och smg som en liten skugga ver torget. Men Bjrner, som i likhet med
kameleonten kunde rikta gonen samtidigt t tvenne hll, fick en aning
om skuggan och brjade grymta:

--h, h, h, h--

--hhh, grymtade kameleonten hgre och otligt. Och Julius Krok
nrmade sig och stannade p fem stegs avstnd. D gjorde Bjrner en
lngsam helomvndning och fr att inleda samtalet pekade han med tummen
ver axeln och frampressade ett hest, tjockt:

--Den du! Tusan hakar!

--Ja, svarade lille Krok tmligen meningslst. Men nu var Bjrner
uppdragen. Han rullade fram och vidrrde ingenjren med sin stora mage,
som var mjuk och varm.

--Dr fick jag tag p dig, lilla Julius. Va' har du fr dig? Gr dr och
ordnar. Blekngen och Backarna, va? Och s vill du, att jag ska hjlpa
till, va?

--Vem har sagt det?

--Jublet, frsts. Men ser du, det gr inte, det inte. Fr stan kan inte
ge sig in p sna ventyr, inte.--

--Det r inget ventyr, det r ett filantropiskt fretag--

--h, kusin, jag r ocks filantrop. Veterligen. Men jag r ocks
stadsfullmktiges ordfrande, se! Och s vill du, att jag ska skaffa dig
Backarna till underpris. Men ser du, det r inte hederligt, min gubbe
lille, det r skoj--

Den dr! tnkte ingenjren. Han har skojat mig p halva mitt mdernearv.
Ska han lra mig hederlighet?

Men hgt sade han:

--Jag har talat med brukspatron.--

--Om tokar rda, ja! Men lyckligtvis finns dr pactum. Alldeles som
mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det gr inte. Som filantrop--jo
bevars. Men som kommunalman och hederlig karl--

Det hnde ngon enda gng, att sinnet rann p den lille ingenjren. I
sdana stunder blev han mycket hnsynsls och trstade efter att f
frolmpa sina fiender. Och just nu var det en sdan stund.

Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plnboken. Han hll den
under hradshvdingens nsa, och alldeles som nr man bjuder p en pris
snus, sade han:

--Fr det lov att vara?

Hradshvdingen blinkade, vdrade och grymtade:

--h, h, h--

--Tusen kronor, freslog ingenjren. Var s artig.

--h, h, h--fortsatte hradshvdingen.

--Eller tv tusen? Eller tre? Jag har dem inte p mig, men det ska bli,
nr bror behagar.

Han stoppade in plnboken och knppte rocken. Bjrner upphrde att
grymta, han sade:

--Jag tror, att kusin vill muta--

--Mutor eller arvode, hur som det behagas.

D brjade den stora magen gunga, sakta till en brjan, s smningom
kande takten hjdes den och snktes, gled upp och ned. Och det sorlade
och gluckade i det vldiga innanmtet.

r han glad, undrade ingenjren, eller arg?

--En sn liten skojare! frustade Bjrner och skrattet brt sig ut i fria
luften och rullade tungt ver torget. En sn liten skojare! Det r
Jublet, frsts, den cyniska chimpansen. Men det gr inte, se. Det gr
inte.--

--N d s.

--Hr nu--hr nu, vnta. Jag ska grna st till tjnst. Som jurist. Mrk
vl: som jurist. Om det blir bolag. Och s mycket kan jag lova, att jag
ska inte motarbeta. Varken i fullmktige. Eller p Bjrkens. Jublet har
redan varit i hll med Larsson. Drtselkammarn, se. Och blir det bolag,
s str jag till tjnst. Som jurist. Mot skligt arvode--

Och utan att sga ett ord vidare, flmtande av gldje och andtppa,
tervnde den store Bjrner till sin avbild i brons. Men lille Krok
klttrade med sviktande knn uppfr trapporna. Det var frsta gngen han
mutat en mnniska. Och en sdan mnniska! Han var skamsen och stolt. Men
mer stolt n skamsen.

Han ppnade tamburdrren och hrde en gll stmma:

--Ja, dr kommer ingenjrn! Hur lnge ska en stackare f vnta? Det var
knappt en hade sagt amen i morgonbn, s gick en hit. Och hr har en
sttt i timmar.

--r det herr Hagelin?

--Jo, nog r det det. Se, jag gr s ogrna till folk, som inte tror p
Gud. Men nu har de skickat mig. En sn tur han har, en sn tur!

--Var s god och stig in, sade ingenjrn och ppnade drren till sitt
arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.

--Varmed kan jag st till tjnst?

Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vr.

--Ja, inte r det vl ngon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror
kommit hem. Benjamin, ingenjrn vet. Han har fr resten varit hemma
fjorton dar. Och de sger ju, att vi inte ska vara riktiga brder. Men
den som ger Kristus, han r min bror. r det inte skrivet, det? Och nu
r han ju bibeldoktor. I Amerika! Och d var fadern en fattig skomakare.
Eller om det nu var Srman--

--Ja, det r ju gldjande. Och sedan?

--Sedan--Det kan han vl begripa, att det blir kad omsttning s till
sgandes. Gud lter sig icke bedraga, det ska han nog f se, ingenjrn,
s fritnkare han n r. Och i all sin dar en sdan tur han har--

Skomakaren linkade fram och viftade p ett uppmuntrande stt med sin
skinnluva.

--Inte ska han slja till stan, ingenjrn. Han ska slja till oss. Se,
nu blir det marknad fr Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska
sga, nr vi inviger vrt nya Zionsborg? Ingenjrn r en liten rejl
karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har
haft affrer frr--fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura ngon
mnniska, fr vi leva i rttfrdigheten. Ett rttfrdigt papper, det r
allt bttre n de finaste namn. Och se nu ska vi kpa hela Blekngen av
honom. Men kk efter kk frsts. Inte allt p en gng. Fr vi r s
fattiga, vi r s fattiga--

--Jag sljer hellre till stan.

--Inte, inte! Vad blir det fr ett krngel? Alla distanserna. Och vi
rstar emot och verklagar med. Och ingenjrn, som r s snll, inte
vill han ha med sna mnniskor att gra? Se, nu ska jag tala om. Larsson
r fr kpet. Fr han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de
st s tomma, s tomma. Och nu tnker de, att stan ska riva Blekngen.
Och s ska de f folk, och s ska de gra dem till Bethanister
allesamman. Men dr sger det stopp. Och vet han vem som sger stopp?
Nej, det vet han inte, fr han har inte tron, stackare. Men den som
sger stopp t Bethanisterna, det r allt vr lille kre Jesus sjlv,
det!

--Ja, det r ju nog bra. Men vad tnker herrarna gra med Blekngen?

--Jo, nu ska jag sga det. Blekngen ska bli som ett paradis--

--Tnker herrarna riva och bygga nytt?

--Inte, inte, det blir fr dyrt--

--Ja, d sljer jag hellre till stan.

D spnde skomakaren gonen i honom och hjande sin valkiga hand, sade
han med mktig fast gll stmma:

--Nu ska han hra sanningen, lilla mnniska. Str han med oss, s str
han med Jesum Christum. Men str han med Bethanisterna, d str han med
djvulen.

--Jag str p arbetarnas sida, sade Julius Krok.

--D str han allra smst, sade Hagelin, vnde och gick.

ntligen fick ingenjren en stunds vila. Livet, stridiga viljor hade
brusat ikring honom, och han var matt och yr och knsvag. Men han var p
samma gng mycket stolt. Och med lugn vrdighet trdde han in till sin
familj och slog sig ned vid frukostbordet. Han drack sitt kaffe i djupa
klunkar.

--Marie, nu kan jag bertta en nyhet. Jag har tv bud p Blekngen. Ett
frn staden och ett frn Hagelinarna.

Frvningen var stor, och ingenjren kunde icke neka sig en triumf.

--Ja, jag tror knappt, att Lagerstrm skulle ha sktt saken bttre.

Frken Agnes frgade, vem som givit hgsta budet. Det var en frarglig
frga. Ingenjren talade om vissa villkor, alternativ--

--Ja, men hur mycket bjuder de?

--Det r tills vidare en hemlighet.

--Fr pappa ocks? frgade frken Agnes. Och sedan hon givit ifrn sig
denna lilla elakhet, gick hon upp till Aposteln. Ingenjren drog en
lttnadens suck.

--Ja, kra Marie, och s r det en sak till. Jag har Backarna och storp
p hand.

--Herre gud, Julius! Det r vl inte ditt allvar det dr--

--Det dr?

--Ja kra, bli inte ond. Jag trodde ju--jag trodde ju, att det bara var
ngonting snt dr, som du gick och tnkte p--

--Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara!

Framgngen gav icke idel stma. Men Julius Krok var ohjlpligt driven in
i handlingens virvel. Nlstygnen kndes icke lngre p samma stt.
Gudilov!

Han bestllde skjuts, han skulle fara ut till Bjrkens och gra slag i
saken. Han hann icke lngre n till Blekngsbron. Dr mtte han
brukspatron, som jmrade ver det dliga fret. Allting skedde p
kommando denna dag, p hgre befallning. Sextio r hade ingenjren
vandrat osedd och oskt genom livet. Nu strmmade mnniskorna till honom
som bien till sin kupa.

--Det r just ingenjrn, jag sker. Jo, jag har talat med min hustru om
Backarna. Men det r omjligt--

--Jas, sade Krok. Och till kusken: D vnder vi--

Alldeles som hradshvdingen nyss brjade nu brukspatronen vsnas:

--Vnta lite! Ptro! Jag mste frklara. Saken r den, att Vickberg
disponerar ver Backarna under sin livstid. Det r allts till honom
ingenjrn frst br vnda sig--

--Jag skall s gra, sade Julius Krok. Han hlsade majesttiskt och
krde hem. Ty det var middagsdags.

Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, terstod dock det
besynnerligaste. Det var en mycket sorglig hndelse, som bervade tvenne
mnniskor liv och vlfrd. Men det var p samma gng en fingervisning,
ett tydligt tecken, att Frsynen intresserade sig fr "projektet
Backarna".

Julius Krok t sin middag, tog sin middagslur, och nr han vaknade kom
Lisen in med kaffet och Nyheterna.

Under Senaste nyheter och med fet stil:

Sedelfrfalskning. Frfalskaren angiver sig sjlv. Utprnglaren hktas.

Till kassan i hrvarande Sparbank inlmnades i dag p frmiddagen en
synnerligen dligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmldes genast
fr polisen, som efter ett ovanligt raskt utfrt arbete lyckades
upptcka svl frfalskaren som utprnglaren. Efter vad man meddelar oss
just som tidningen gr i press, har sedeln i gr afton utprnglats p
krogen Tre Remmare av f.d. betjnten Edvin Johnsson. Frfalskningen har
utfrts av Johnssons kamrat, f.d. hovmstaren Vickberg. Bde Johnsson
och Vickberg ha varit anstllda hos framlidne baron Roger Bernhusen de
Sars p Rogershus. De senaste ren ha de varit bosatta p Backarna, dr
Vickberg en lngre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson
r en knd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden instllde sig
Vickberg sjlvmant hos polisen. Han medfrde ett helt lager av sitt
"fabrikat". Huruvida flera sedlar utprnglats kan nnu ej med visshet
avgras. Men det frefaller fga troligt, d samtliga de sekvestrerade
papperna ro synnerligen dligt utfrda. Det tycks, som skulle Johnsson
ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillgnat
sig sedeln.

Nr Julius Krok lst detta en gng och tv gnger och tre gnger, vnde
han sig om i soffan och lg ganska stilla hllande hnderna fr
ansiktet. Drp stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade
tidningen framfr henne, pekade och viskade:

--Det r nstan hemskt. Ls. Det r nstan hemskt.

-- herre Gud, jmrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snlle
herr Vickberg!

--Ja, sade ingenjrn och stirrade framfr sig. Och tnk! Nu r Backarna
fria! Det r nstan hemskt.

       *       *       *       *       *

Rttegngen mot f.d. hovmstaren Vickberg drog ut p tiden. Domen fll
icke frrn i brjan av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars
rannsakningsfngelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och dd.
Vickberg frsvarades av den store hradshvdingen. Han framhll, att det
hr icke kunde vara tal om frfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig
bemrkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne,
ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda p ett s
klumpigt stt, att en utprngling bleve omjlig. Och ngot frsk i den
vgen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson
ftt nys om sin kamrats tidsfrdriv och i ett anfall av ursinnigt
spritbegr hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan
gammalt knd fr sin redbarhet och ofrvitliga vandel. Hradshvdingen
berttade utfrligt om den anklagades Rogershustid och frsummade icke
att inflta ngra pikanta anekdoter om gamle baron--till herrar domares
frnjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillt
sig rent av att avbryta sin frsvarare mitt i en lckert kryddad
historia. En viss misstmning uppstod men skingrades av hradshvdingens
godmodighet. Och efter tta sessioner frikndes herr Vickberg.

Allmnna klagaren anmlde missnje med utslaget. Men hradshvdingen
tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av
frsvarsadvokat eller stadsfullmktiges ordfrande utan som ldre kamrat
och vn. Och domen verklagades icke.

Hradshvdingen krvde icke ett re i ersttning fr sitt arbete.
Vickberg verlmnade emellertid ett beedigat testamente till Bjrners
frmn. Hans besparingar uppgingo till ver tjugu tusen kronor.

Julius Krok och hela staden fljde rttegngen under oerhrd spnning.
Nr Nyheternas extrablad bragte underrttelsen om friknnandet, brast
han i grt. Gldjetrar. Det hade varit en tungsam vr fr Julius Krok.
Han hade frt process mot sig sjlv. Och nu kunde ven han friknna och
friknnas. Han hade icke glatt sig t en medmnniskas olycka. Nej. Och
det skulle aldrig ha varit ngon vlsignelse med att f Backarna p det
sttet. S vinnes ej ett stort syfte.

Nu stllde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke
vilja tervnda till Backarna. Mlet skulle vinnas lika hastigt, men p
ett hyggligt och angenmt stt.

Tv dagar fre midsommar kom Abraham hem, terigen endast fr en vecka.
Ingenjrn var icke riktigt njd med hans utseende. Han hade skjutit upp,
och han brjade f mustascher som en hel karl. Men han sg en smula
tungsint ut.

--Vad r det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?

--Ja. Och det r frfrligt, vad hon hostar.

--Jo. Jo visst r det det. Men hon vill ju inte skta sig. Hon vill
inte resa bort. Bda jag och Elis ha bett henne. Men det r omjligt.
Hon har sitt huvud fr sig.--

Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och ka ut till Bjrkens. Du
ska ju dit nsta sommar, och d r det s gott, att bekantskapen stiftas
ju frr desto hellre. Vill du?

--Ja, svarade Abraham.

Fljande morgon spndes "magasinshstarna" fr morfars gamla droska. Den
sg icke alldeles ny ut, men hur som helst s var det i alla fall ett
privatekipage. Abraham krde. Lille ingenjren var glittrande glad till
en brjan. Men nr han vl stuvat in sig i den gamla mgelluktande
droskan, blev han ngslig. Han tnkte tala med hennes nd om Backarna,
och han hade obehagliga frknslor.

I brjan av Bjrkensvgen sg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som
spindlade fram efter vgkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor
portflj och han skulle ocks till Bjrkens. Han fick plats bredvid
ingenjren.

--Kre Vickberg, sade ingenjren, harklade och klappade lite p
fotsacken. Det var ju i alla fall bra--riktigt bra i alla fall--

--Ja, sade Vickberg.

Efter en stund brjade ingenjren p nytt, s frsiktigt:

--Vad--vad tnker herr Vickberg nu ta sig till?

Vickberg svarade icke p en lng stund. Ingenjren blev frskrckt ver
sin taktlshet. Han brjade redan formulera en fumlig avledare och
urskt, d Vickberg pltsligt vnde sig emot honom, sg honom allvarligt
in i gonen och sade:

--Ingenjren vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman
endast har en utvg.

--, varfr det d, varfr det d? mumlade Krok, som satt och tnkte p
Backarna. Vad tnker herr Vickberg gra?

--Fr nrvarande, tertog herr Vickberg och smlog vnligt, mycket
vnligt och en liten smula sarkastiskt. Fr nrvarande tnker jag
verlmna den hr portfljen till fru Hyltenius. Det r en del minnen,
som baronen och kammarherren hade den nden att verlmna i min vrd. Nu
har jag frverkat detta frtroende och gjort mig ovrdig--

-- nej d, herr Vickberg! Nr rtten friknde--

Men herr Vickberg sade:

--I det hr mlet r det inte rtten, som dmer--

Och frden fortsattes under tystnad. I brjan av herrgrdsalln steg
Vickberg ur och tackade fr skjutsen. Han ville icke ka upp p
grdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade--

Tv svarta newfoundlandshundar mtte p grdsplanen och viftade med sina
stora, plymformade svansar. Tv vita vinthundar kastade sig i ett sprng
utfr stentrappan. Ingenjrn var rdd fr hundar och blev sittande i
vagnen. En flicka i svart med vitt frklde och vit mssa kom ut och
ppnade vagnsdrren. Det var Evelin, Apostelns.

nnu en kvinnogestalt skymtade i porten. Nr ingenjrn fick se henne
blev han blodrd och slet sin stackars lock. Han kom ntligen ihg
lftet, det hgtidliga lftet.

Men Abraham sprang uppfr trappan och tog Elsa i famn.

Herrarna frdes in i salongen. Bjrkens r knt fr sina lga rum.
Abraham mste buga sig i drrarna. Lille ingenjrn sg ut som en stor
karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina sner hemma under skollovet
och gick fljaktligen ordentligt kldd. Men han sg mer n vanligt
otymplig ut i de sm rummen.

Herrarna utbytte ngra ord, gnuggade hnderna och snto sig. Abraham
lngtade ut.

ntligen kom hennes nd. Hon skakade hand med ingenjren. Nickade t
Abraham.

--Jas, det r vr elev. , en sn lng pojke. Tnka sig, att mina
pojkar ocks ska bli sdana dr kaxar p lnga ben. Ja, jag ber om
urskt, men jag vljer aldrig mina ord, nr min man r nrvarande. Det
r hans skyldighet.

Ingenjren smlog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru
Hyltenius tog plats med en viss sjlvsvldig frihet. Hon sg Abrahams
rynkade panna och frundrade sig. , herre Gud ja, vad unga mnniskor
ro lttsttta.

--Och ingenjrn tnker kpa Backarna av oss? Ja, grna fr mig, om
Vickberg ger sitt samtycke. Priset fr Bjrner bestmma. Men inte fr
lgt, om jag fr be.

--Det r fr en filantropisk--brjade ingenjren.

--Ja, men jag hr inte till de filantropiska damerna. Varfr stter sig
inte den dr unge mannen?

--Drfr att han inte vill, sade Abraham och skrattade. Jag kan inte
sitta stilla, fr jag har min fstm hr p grden.

--Nej, du store! Vem r det?

--Ers nds syflicka, svarade Abraham med betoning p alla tre orden.

--Ja, men vilken? Det r vl aldrig den religisa. D.v.s. religisa r
de bda tv. Men den som r vrst? Ja, rynka nu inte pannan, min unge
herre. Jas, r det Elsa? N, det var vl. D ska vi genast ordna
frlovningskabinettet--vi ha ett srskilt rum fr sdana ndaml--

--Gr er inte besvr. Jag gr hellre ut i flygeln.

Abraham gick. Fru Hyltenius blev utkallad fr att tala med Vickberg.
Ingenjren vandrade runt ikring brukspatronen och demonstrerade sina
planer. Och det blev afton.

Nr herrarna redan stodo frdiga fr avresan, kom hennes nd ut i
tamburen och sade:

--Hr nu, unge elev, vill ni tillta en nrgngen frga? r ni religis,
mycket religis? Jas, inte det. Ja, d br ni i tid endera omvnda er
sjlv eller ocks er fstm. Tv galna eller tv kloka men inte en av
vardera sorten. Det r en syndig mnniskas rd, men det r gott. Men
snlle ingenjrn, var har pojken ftt sina rynkade gonbryn ifrn? Ni
som r s mild--

Abraham krde. Ingenjrn sov. Nr de svngde frbi Backarna, ropade
Abraham:

--Nej, titta, pappa. Dr str herr Vickberg i salsfnstret. Det ser ut
som om han vinkade t oss.

--Vinkar han? Ptro! Stanna. Han kanske vill tala med mig.

Ingenjren tumlade yrvaken ur vagnen och halvsprang fram mot byggnaden.
Abraham sg honom stanna utanfr fnstret, han sg honom bja sig ned
liksom fr att bttre kunna se in.

Och pltsligt fll lille ingenjrn och blev liggande.

Abraham snurrade tmmarna kring bjrken och sprang. Men nr han kom fram
hade ingenjrn redan rest sig p kn. Fnsterrutan var krossad och
Vickbergs hand stack ut genom hlet.

--Vad i Herrans namn r det, Vickberg? skrek Abraham.

Herr Vickberg rrde sig lngsamt av och an. Men han kunde icke svara.
Han hade en snara om halsen och snaran var fstad i gardinstngen.

Far och son frde herr Vickberg till sjukstugan. Upplivningsfrsken
blevo utan resultat.

       *       *       *       *       *

Den sista juli, som var fru Maries fdelsedag, hade ingenjren ett lngt
samtal med sin hustru. De brjade att tala om hennes hlsa. Men alla
samtal slutade nu fr tiden med Backarna. Underhandlingar frdes med
staden betrffande frsljningen av Blekngen. Ngot beslut kunde
emellertid icke vntas fre jul. Och under tiden frde Lagerstrm
underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste
icke ingenjren.

S lnge dessa skrmytslingar p tv fronter frdes, avhll fru Marie
sig frn att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plga.
Men oron fr Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.

Frst och frmst hans fstm. Hon bodde nu hos Louise, och hon var st
och snll. Men det fanns ngonting hysteriskt och verspnt hos
flickan, som oroade fru Marie. Hon rkade i ngest och sorg och grt av
medlidande ver allting, ver prostituerade kvinnors elnde och ver
tuppar, som ska slaktas och ver allting. Tv gnger i veckan gick hon i
bnhuset, dr Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland
kvinnorna.

Det var det. Och s var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara
ngon framtid att binda sig vid Backarna?

--Han blir inte bunden. Han kan g nr han vill.

--, han r nog lika envis som du, smlog fru Marie och suckade. Och s
r det det, Julius--Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt r p
Bjrkens?

--Varfr inte?

--Ja, herre Gud, du vet ju, att jag sger inte grna ngot ont. Men nr
det nu r frga om Abraham. Och fr allt det, som berttas om fru
Hyltenius--

--Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som vxt flera tum
under de sista mnaderna, tog nu p sig sin vrdigaste min. Marie, jag
vill inte veta av ngra Apostelshistorier. Dessutom r Abraham allvarlig
nog och s fstad vid sin flicka--

--Ja--ja--ja--, suckade fru Marie. Bara nu inte Backarna kommer att
frstra hans framtid--

--Man ska inte alltid tnka p sin framtid, klippte ingenjren av. Han
talade kort och hftigt och det fanns en ond, nstan lmsk glimt i
blicken. Men det mrkte icke fru Marie, dr hon satt med nl och garn
och stramalj.

--Det var besynnerligt--ska man inte det?

--Nej, fortsatte ingenjren. Se bara p mig. Det r inte alltid, det
slr vl ut--

D mste fru Marie skratta.

--Nej, kre, kre Julius, nr tnkte du p din framtid?

Svaret kom kort, frberett--som om det hade varit frdigt mnga, mnga
r och nu ntligen mste fram.

--Nr jag trdde i frbindelse med huset Broms.

Fru Marie sg inte upp och nlen fortsatte oavbrutet sin bana fram och
tillbaka genom stramaljen. Men Julius Krok krp ihop och blundade och
hll andan.

Slutligen sade fru Marie:

--Sg, Julius--har du aldrig tyckt om mig?

I detsamma reste hon sig hastigt och kastade ifrn sig arbetet.

--Nej, det r ju barnsligheter. Du behver inte svara.

Hon gick ut ur rummet. Och det var frsta gngen fru Marie kastade sin
nl, sitt garn och sin stramalj p golvet.

I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men
tillfrisknade efter ett par veckor. I medio av december sjuknade hon p
nytt. Redan frsta sngdagen lt hon kalla till sig Abraham Bjrner.
Han satte upp hennes testamente.

Nr Aposteln hrde talas om ett testamente blev han ifrn sig av oro.
Han hngde sin svrfar i rocken.

--Om svrfar ruinerar oss, s lovar jag--Svrfar r ju besatt av en fix
id, svrfar r ju sinnessjuk. Jag ska lta stta svrfar under
frmyndare.

P nionde dygnet vergick lungkatarren till akut lunginflammation.
Abraham eftertelegraferades.

Barnen voro samlade i sngkammaren. Julius Krok stod p kn i sin sng
och stdde den sjuka med kuddar. Fru Marie lt Abraham taga fram
testamentet ur byrldan.

--Jag har gett pappa allt, vad jag ger, sade hon. Jag tror inte, att
ngon av er, barn, har ngonting dremot. Men jag vill, att ni ska
teckna p, att ni godtager testamentet. Paulus skall ocks teckna p.
Det blir kanske svrt fr dig, Louise. Men det r s sknt att veta, att
det inte blir brk efter en--

Louise skrev under och gick ut efter lektorn. Agnes skrev under, Abraham
skrev under. Det blev tyst och stilla. Ingenjren viskade i hennes ra.
Hon skakade p huvudet.

Efter en stund sade hon:

--Stackars lilla Louise.

Abraham gjorde en rrelse. I detsamma ppnades drren, och lektor Holmin
steg in. Han var vit. Ngra gonblick skte han efter papperet med
blicken. Han gick hastigt fram till byrn och skrev sitt namn. Utan att
se p den sjuka och utan att sga ett ord gick han ut.

Julius Krok vakade den natten hos sin hustru. Han lg p kn vid bdden
och rrde sig icke. Hostanfallen kommo ttt men blevo allt svagare.
Sjukskterskan och doktor Roth alternerade i vrden.

Klockan tv satte sig fru Marie upp i sngen. D hon sg doktorn framfr
sig, sade hon:

--Nu skall ni g.

Hon bjde sig fram och tog mannens huvud mellan sina hnder.

--Du fr inte tro, att jag ngonsin missaktat dig, sade hon. Jag har
alltid trott dig om stort. Men jag ville skona dig frn det dagliga
slpet. Drfr fick Lagerstrm skta affrerna. Det skall du nu veta
innan jag dr.

Julius Krok sade:

--Kra lilla Marie, du r inte s sjuk, som du tror. Tnk! Nu ser du ut
som en ung flicka.

--Tnk! upprepade hon. Och hon sg sig smleende omkring som om hon hade
skt en spegel. Men d hon mtte mrker i alla hrn vnde hon ter
blicken mot mannen. Hon knde, hur det lilla huvudet riste mellan hennes
hnder. Och hon frstod att han ville sga ngot, som skulle gottgra.

D borrade hon fingrarna in i hans hr. Det var en smekning men den var
hftig, sklvande, hrd, ty hennes kropp skakades av den frsta
ddsfrossan. Han frskte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud
ned mot tcket. Hon knde, att hostan lurade i brstet, hon var rdd,
att ngon skulle stra dem.

--Nej, du fr inte tala, sade hon. Det r bara jag, som fr tala. Jag
vet tillrckligt. Jag vet, att jag har lskat dig ver allting. Det r
mig nog.

Efter en stund sade hon:

--Giv mig en kyss.

Men d skallrade hennes tnder. Och nr han lyfte huvudet sg han, att
hon grinade emot honom med verlppen pressad upp mot nsan.

--Varfr gr du s? frgade Julius Krok.

Sjukskterskan, som smugit sig in, tog den dda i famn och lade henne
bland kuddarna. Ansiktet tertog en leende och lycklig min.




JULIUS KROK BLIR MILLIONR OCH VXER YTTERLIGARE NGRA TUM


Abraham Bjrner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades
stadkomma ett vackert netto p ver niohundratusen kronor.
Blekngsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.

Julius Krok var sledes s gott som millionr, det hade han svart p
vitt p. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses
tryggad, om det ocks mste anst ngra mnader med planens
realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter.
Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat.
Drtselkammaren hade tillstyrkt kp till ett pris av fyrahundratusen.
Det var oblygt. Ingenjrn tog tillbaka sitt anbud. Numera slde han icke
under femhundratusen.

Julius Krok hade frlorat ngot av sin dmjukhet. Han hade blivit en rik
man. Han var icke lngre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerstrm,
tyrannen, hade begrt sitt avsked. Det var det sista bandet, som fll.
Lagerstrm fick en gratifikation p tiotusen kronor och skildes i frid
frn sin husbonde.

--Nu ryker han, sade Lagerstrm. Men han sade det helt tyst, d han stod
i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och svlig
avskedsbugning. Och den ende, som hrde de profetiska orden, var
Lagerstrm. Och Lagerstrm var en klok och diskret karl, som aldrig
skvallrade.

Gusten Srman blev frste man p kontoret. D frstod hela staden, att
huset Broms & Krok sett sina bsta dagar. Aposteln rkade i raseri. Han
skrev tre artiklar fr Nyheterna. I den frsta talade han om en
mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick ls p stadens gator. I
artikeln numro tv talade han i allmnna ordalag om edens, srskilt
vittnesedens betydelse och framvisade det frkastliga i att skaffa
brottsliga vnner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn
gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frgade om det var talbart.
Och det var talbart.

De bda artiklarna hade emellertid en frfrlig verkan p Liter-Pelle.
Han rymde frn fattigvrden, strvade omkring i skogarna och kom nda
upp till Rogershus. Drifrn frdes han med lnsmansskjuts till staden.
Men p Blekngsbron fick han ett slaganfall eller ltsades f. Lnsman
hll framfr Tre Remmare och skickade drngen efter ngot starkt. Nr
drngen kom ut igen, lg lnsman och sprattlade i snn och Liter-Pelle
var frsvunnen.

En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles ddsbdd. Fru
Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhrtighet tagit sig an
sin frnskilde make, givit honom mat och husrum och frljuvat hans sista
dagar medelst allehanda spritvaror.

--Och vad har jag ftt fr tack, doktorn? Han har slagit snder mina
mbler. Och kra doktorn, jag har varit s altererad, s jag har ttt
droppar var halvtimme. Fr n har han ropat p Bromsen och n p
tvillingarna. Och s han har slagits med rttkungen, stackarn! Och
sannerligen r det inte, som skulle han ha frt rttor med sig,
uslingen. Men Gusten Srman ba' fr honom, s han fr vl stanna, tills
det blir slut ordentligt. Fast nog r det ett elnde--

Liter-Pelle sjlv hade tydligen gjort upp sin rkning och var lugn.

--Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. G sin vg,
prstafar, jag har sagt sanningen.

--Det r inte prsten, det r doktorn.

--Skit detsamma. Jag har sagt sanningen, eftersom de tussa rttkungen p
mig. Men vasgo hkta mig, Lnrot lilla. Det r s slut, s jag liker
inte brnnvin mera. G din vg--

Och Elis Eberhard, som icke trodde p ngon timlig eller evig sanning
med undantag av frintelsens sanning, Elis Eberhard gick.

Men i Blekngskvarteren spreds det ryktet, att Liter-Pelle bekant p
ddsbdden. Han skulle till och med i vittnens nrvaro ha undertecknat
en beknnelseskrift. Och eftert skulle Gusten Srman ha tillkallat
doktorn fr att f bevis p, att Pettersson varit vid sina sinnens fulla
bruk. Men om han beknt i brand-saken eller mord-saken eller i ngon av
sina andra mnga "saker", drom voro meningarna delade.

Frn Blekngen gick ryktet ver hela staden.

Ingenjren ensam frskonades fr alla rykten. Han gick aldrig ut, aldrig
till kllaren, aldrig till kontoret, aldrig till skogen. Han trivdes s
gott i sitt hem, i sitt rum. Agnes och Lisen sktte de husliga sysslorna
varligt och tyst, talade viskande, ty det var sorger. ven Julius Krok
srjde men med en gammal mans lugn. En tankspridd, smgnolande sorg, ett
sllskap i ensamheten.

Fru Maries portrtt stod framfr honom p skrivbordet. Ibland nickade
han t henne. Men han gjorde icke som svrfar Broms, han talade aldrig
med sin hustru. Han knde knappast igen henne, hon var redan s ondligt
lngt borta. Och damen p portrttet hade en uppstrckt frnm hllning,
som icke var fru Maries. Hnderna lgo tunga i knt, utan nl, garn och
stramalj.

Ingenjren snodde sin lock, kastade d och d ned ngra siffror p
skrivbordsplnet, slde och kpte, alltid med frtjnst. Det var en lugn
och angenm sysselsttning. Ngon gng kunde det hnda, att han sg
Backarnas krossade fnsterruta och herr Vickbergs framstrckta hand. D
visste han, att skymningen var nra, tid att tnda ljus.

Ibland kom Louise ned fr att spela ett parti brde. Det var ocks lugnt
och angenmt. Men Louise var icke riktigt kry. Ofta nog mste hon
avbryta partiet. Och det var frargligt.

Ibland kom frken Agnes, satte sig stilla och tyst mitt framfr sin far
och betraktade honom med medlidsamma blickar. Nr lille ingenjren
vridit sig ngra varv runt i stolen, ppnade hon ntligen sin mun och
sade:

--Kra pappa, de kommer alldeles skert att lura pappa. Endera staden
eller arbetarna eller Hyltenius eller Hagelinarna. Alldeles skert.

--Jag tror inte det, sade ingenjren.

--Jo, pappa, Paulus sger--

Men d sprang ingenjren upp och gjorde en djup och sned bugning, som
var ett avskedstecken.

--Om Paulus vill mig ngonting, s fr han vara god och sga det sjlv.

Lektor Holmin undvek sin svrfar. Den desdigra dag, d Louise tvingat
honom att godknna fru Maries testamente, hade varit alltfr svr fr
Aposteln. Han knde, att ett samtal med svrfadern mste sluta illa. Han
fredrog att bida sin tid. Men han frblev ingalunda overksam.
Tillsamman med byggmstar Larsson gjorde han en omvrdering av
Blekngen. De bda herrarna funno, att staden skulle kunna betala
fyrahundrafemtio  femhundra tusen under frutsttning att av sljaren
stipulerade villkor betrffandes gas, vattenledning och avlopp fr
Backarna bortfllo.

Han talade med Abraham Bjrner och lyckades stadkomma ett uppskov med
frsljningen av Backarna.

Han tvingade doktor Roth att underteckna ett vittnesml, enligt vilket
bemlde Roth pstod sig hava hrt framlidne betjnten Edvin Johnsson
vidg det han hade gjort sig saker till mened i frga om Petterssons
alibi.

--Karn r ju dd, sade Jublet och skrev under. Aposteln stoppade
papperet i plnboken.

--Johnsson r dd, ja. Men det finns andra, som likaledes beedigat
Pettersson alibi.

--Bror r en skurk, en komplett fhund!

--Nej, det r jag inte. Men du! Du frleder minderriga flickor--

--Lgn! skrek Jublet och svngde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag
har kysst en ts p mun, p Blekngsgatan. Det r allt. Men bror tar med
bertt mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, strng diet. Hr
sen! Och bror tvingar i henne rter och flsk.

--Det r gott och hlsosamt, invnde Aposteln. Fr den som har ett rent
samvete--

--Fr den som har magsr, r det vrre n arsenik, skrek Jublet. Jag ska
ta mig fan lta hkta bror, hrnst det osar flsk.

Men Aposteln sade:

--Vad jag kan ta, det kan ocks min hustru ta. Jag hade ett gott
frldrahem, och dr fick jag lra att icke rata enkel husmanskost. Men
din far var en rabulist, som satte eld p stan--

Slunda verkade Aposteln outtrttlig, tagande vrd om arvet efter fru
Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och d
frst rka i skra hnder. P alla hll reste han hinder fr svrfaderns
frstrelselusta. Med fina, starka trdar band han alla dem, som borde
bindas. Bjrner med kontanter, Larsson med lften, Jublet med skrck.
Fr Gusten Srman hade han, ifall s skulle behvas, den dr lilla
menedshistorien i beredskap. terstod endast Hagelinarna, Benjamin
Hagelin. Visserligen skulle vl ngra vl och lagom klart formulerade
artiklar om Tre Remmaremordet gra kraftig verkan. Men det var farligt
att draga i den tten.

Fru Maries dd och Lagerstrms fall var ett hrt slag fr Hagelinarna.
Ty det var dem motbjudande att behva terupptaga frhandlingarna med
den lille syndaren, ingenjren. Men de ville icke uppgiva hoppet att
bliva herrar ver Blekngen, dr en stor del av de troende hade sin
hemvist. Och om ingenjren icke var lika gudfruktig som Lagerstrm, s
var han kanske  andra sidan heller icke lika knivig--

Allts gjorde skomakaren vld p sina knslor, spottade i frstugan och
ringde p drren.

--Ja, se nu r en hr igen, lilla snlla ingenjrn. Han ska vl vara som
lite mjukare nu, sen stan burit sig s skamligt t. Ja, sa' jag inte
det? Med Bethanister ska en aldrig gra affrer, fr dr str Han p
lur, Han sjlver. Nej, ta nu reson och slj till oss. Se, vi kan inte
lura folk, fr hur skulle det d g? Vi stackare ha ju bara Gud att
hlla oss till. Han r s strng, s strng, s strng--

--Vad bjuder herrarna? frgade ingenjren.

--Bjuder? Ja, se det r allt efter som. Det r inte med oss som med
Bethanisterna, som har en byggmstare och bankdirektr som ldste. Fr
se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det ngot brk med priset. Bara
vi f kpa s smtt, s smtt--

--Ja, sade ingenjren. Det kan jag mjligen vara med om, ifall jag redan
i r kan f minst hundratusen disponibla. Herrarna fr betala efter
bouppteckningsvrdet. Det r naturligtvis som vanligt satt ganska lgt--

--Inte nr hradshvdingen gjort bouppteckningen.

--Se sjlv, sade ingenjren och rckte honom en frteckning ver
Blekngens fastigheter. Skomakaren snt sig, tog papperet mellan
fingerspetsarna och hll det p en alns avstnd frn de rinnande gonen.

--Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag sga, som det r. En fattig
skomakare, som har sitt lilla geschft di kallar, och ellers lever i
frtrolighet med sin Gud, inte kan han frst sig p husaffrer.

--Ja, d ska herrn ta mig tusan inte heller gra ngra husaffrer!
Julius Krok rck till sig papperet och stoppade i skrivbordsldan. r
det annars ngot?

Skomakaren slt gonen som en andktigt bedjande, han lade det oformligt
stora huvudet p sned och strk sig ver hjssan.

--Jo, nog r det det. Vi skulle s grna hjlpa ingenjrn och vara med
p ett hrn druppe p Backarna.

--S? Julius Krok blev intresserad. Av Backarnas blivande invnare voro
minst hlften Hagelinare. Det var sledes ett betydelsefullt uppslag.

--Ja, se dr det grs ngot gott, dr vill vi ju grna vara med. Men
frst skulle vi vl hra lite om priset--

D slog ingenjren linjalen i bordet.

--Hr nu, Hagelin, han ska inte tro, att han sitter bak disken och lurar
bnder.

--Nej, det frsts. Se, jag ska sga, hur det r. Inte har en fattig
skomakare kunskap och talfrmga. Men se bror Benjamin--

--Honom vill jag inte ha att gra med.

--N, n. Ja, jag fr vl si att komma igen d. Adj, adj, lilla
ingenjrn.

Ingenjren skakade obehaget av sig. Han gick upp till Louise och satte
sig p sngkanten.

--Hur r det med dig nu? Har du feber? Du har vl inte tit ngot?

--Nej d, nej d. Jag bara dricker. Och ligger. , vet du, jag tycker
det r s sknt att ligga. Jag tnker p morfar, som gick och gick i
hela sitt liv. Det var allt synd, att han inte fick ligga ngot, innan
han dog. Fr det r bra sknt.

--Morfar dog p sin post, sade Julius Krok utan att mena ngonting
drmed. N, vem ger fglarna mat?

--Det gr Evelin. Hon har blivit s tyst och snll, sen hon kom frn
Bjrkens. Fr resten hller hon sig mest i kket. Jag tror att Elsa
Srman brukar vara hos henne. De sjunger psalmer. Och det lter ganska
vackert hit in.

--Och vet du vad, pappa? Hon vnde bort huvudet och rodnade:

--Vad d?

--Jo, Paulus r s snll mot mig. Han kan sitta hos mig lnga stunder
och prata om allt mjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt
eller osedligt, smlog hon. Jag tror aldrig han varit s snll som nu--

--Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjren.

Han rjde av nattduksbordet och lade ut en patience, Louise hjlpte
till. Och den ena patiencen efter den andra klarade sig och gick ut som
ett rinnande vatten. Och lille Julius Krok blev glad och sade:

--Titta bara. Allting gr nu fr tiden. Det r som om oturen vore
bruten--

I detsamma kom jungfru Lisen.

--Jo, ingenjrn, nu r skomakarn hr igen.

--Se, se! sade ingenjren. Det r nstan hemskt.

I tamburen stod skomakaren.

--Ja, nu r det allt klappat och klart, snlla lilla ingenjrn. Och nog
ska vi komma om sams om priset alltid. Om vi bara fr vara med p
Backarna. Och det kan ju inte vara annat n en frdel fr ingenjrn. Men
nu r saken s hr, att vi ska brja med att kpa Tre Remmare.

--Jaa, sade Krok, det gr ju fr sig. Jag har sagt upp hyreskontraktet
till frsta oktober.

--Ja, ja, det blir nog bra. Benjamin och madammen r ju gamla vnner--

--Va befalls? Ni tnker vl inte behlla krogen?

--Hursa? Krogen? Nej, var det likt ngot. Tror han, att vi har
samvete--

--Jag bryr mig inte om ert samvete. Jag vill ha klara papper. Var s god
och stig in i mitt rum.--Nu vill jag frst och frmst veta om ni tnker
riva eller ej?

--Nog kan vl ingenjrn tnka sig--

--Jag tnker ingenting. Jag vill ha klara papper. Hela den hr affren
gr jag uteslutande fr att f ett slut p Blekngselndet. Jag vill ha
en frbindelse--

--Vnta, vnta, bad skomakaren och slog med hnderna. Benjamin hade
givit honom tydliga freskrifter betrffande Tre Remmarekpet. Men
ingenjren gjorde frgan vidlyftigare n s, och skomakaren rev sig
frgves bak rat.

--Ja se, snlla lilla ingenjren, om han ville tala med Benjamin. Se,
han har ett obegripligt klart och redigt huvud. Och han r s god, se.
Inte gr det p mrksens vgar, inte! Fr se, hur skulle han kunna gra
det? Vart han gr, s fr han Jesus med sig--

Julius Krok avbrt kort och torrt:

--Jag gr inga affrer med Jesus.

Men infr denna hdelse frlorade skomakaren tlamodet. Faderns,
reformatorns ande fll ver honom. Han spottade ver axeln och gick mot
drren. P trskeln stannade han, hjde sina hnder och profeterade:

--Syndiga, frtorkade skammens lilla skinnstycke! Han r inte god att
gra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hlla sig fr god att
gra affrer med sin Frlsare. Nej tvi!

Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.

       *       *       *       *       *

Nu vnde sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De bda
herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det frsta avlpte
lyckligt, och man kom verens p ett ungefr. Det andra samtalet strdes
av en obehaglig hndelse. Fru Holmin, som lg i hg feber och
fljaktligen yrade, ppnade sngkammardrren och steg in i salen. Hon
var i nattdrkt, och Aposteln, som sg sin hustru st barbent och
bararmad infr en frmmande man, frlamades.

--Paulus, sade hon. Du ska inte ha ngonting att skaffa med den
mnniskan.

--Att du inte skms--stammade Aposteln.

--Det r en mrdare, sade Louise och vnde de bda herrarna ryggen.

       *       *       *       *       *

Abraham Krok fick tvenne brev. Ett frn Gusten Srman, som skrev, att nu
mste arbetarna taga saken i egna hnder, om det skulle bli ngot av med
"projektet Backarna". Ingenjrn var tydligen fr gammal.

Brevet slutade:

"Fr resten vill jag sga dig, att vill du ha ngot med av syster min,
s ska du komma s fort som mjligt. Annars tar Benjamin Hagelin
alltsamman. Han eller fan, sak samma."

Det andra brevet var frn Louise och innehll ngra suddiga rader.

"Lille-bror ska komma hem nu, fr att hjlpa pappa. Jag r ganska sjuk
och kan ingenting utrtta.

_Din dumma Lova_."






III. STRIDEN OM BLEKNGEN




1


Abraham kom med morgontget, ingenjrn och Elis Eberhard voro nere vid
station fr att mta. Det var en morgon i slutet av mars, solen var
morgonklar, vrklar, lyste starkt och avsljande. Elis Eberhards ulster
sken i smmarna, uppslagen voro snusflckade och kantslitna.
Snusnsduken vajade tungt och bedrvligt som fanan i ett sorgetg, och
den var dunkelt rd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka tcktes av
en grvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrrelse, men en brun
liten strimma frn mungipan ned i skggstubben frrdde tuggbussen.
Bredvid denna slankiga gestalt utan styrsel och vrdighet gjorde
ingenjren en vacker figur. Krusflorsstormen och den lnga svarta rocken
av tjockt klde kade alla dimensioner. Ingenjren sg prydlig ut.

Han tog sin son i famn och vlkomnade.

--Ecce homo, sade Jublet. Han som skall gra't!

--Vad ska han gra? frgade ingenjren och rynkade pannan. Sent hade han
kommit till makten, och han ville icke lmna den ifrn sig i brdrasket.
Icke ens till Abraham.

Men Jublet, som behvde ett std, tog sin unge vn under armen, hasade
framt i sina galoscher och talade:

--Egentligen r du min son lika mycket som den dr lilla tokens. Ty hade
icke jag i tid och otid uppmanat honom att stta en son till vrlden, s
hade din existens vid det hr laget varit problematisk. Men jag hade
gett mig fan p, att slkten skulle skjuta nya skott och blomstra. Vi
Bookar, Krokar och Rothar ha arvsrtt till den hr staden. Vi ha levat
hr i mer n halvtannat sekel. Och det r ett storverk av tlamod,
ihrdighet och galenskap. Utblingarna beundra och frakta oss--

--Det vet jag inte av, sade ingenjren.

--Nej, fr du r en okunnig liten narr och till p kpet millionr. Men
jag, som lst alla faster Mimmis fljetonger tta gnger framlnges och
tv baklnges, jag knner mnniskorna. Jag knner utblingarna. De lska
och frakta oss, drfr att vi ro gamla och kurisa och ofarliga. De
vill tr upp oss p nlar och stta oss i glasskp. Men nu, min Krokus,
nu ska det visa sig, att vi skaffat oss en son och en hmnare. M faster
Mimmis ande omsvva dig, min gosse. Det var ett djdrans s duktigt
fruntimmer.

--, du gamle festtalare, sade Julius Krok och smlog medlidsamt.

I hrnet av Storgatan stod Aposteln och hradshvdingen. Aposteln
flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt p Abraham.

--Varfr har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du
hr att gra?

--Hur mr Louise? frgade Abraham.

Men Aposteln, som aldrig svarade p frgor, flaxade vidare. Bjrner
rullade fram och vidrrde Abraham.

--h, h, h, unge man har vuxit.

--Dig ver huvudet, hradshvding. Den dag skall varda kommande, d
denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt
folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Bjrner!

--h--skms--

       *      *      *      *      *

Efter middagen, d Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna
punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning fr sin son och
smlog och sade:

--Ja, nu behver du inte sitta hos din gamla pappa lngre. Du har vl
andra--

Abraham kastade rocken ver axlarna och rusade utfr trappan, just som
han skt upp ytterporten, tndes Krokens lampor. Och i alla gatans
lyktor, en lng fil frn ster till vster, slogo lgorna ut som
blommor. Abraham gick sterut ver storbron, ver Karlstorget in p
Stenbrogatan. Det var Larssons gata med stora, prktiga hus men glest
befolkad. I numro fyra bodde Srmans.

Hon r naturligtvis inte hemma, tnkte Abraham. Och gumman r dv och
hr inte, nr jag knackar. Hade varit bttre att g till bnhuset med
detsamma.

Han tog i drrlset, som gick upp. Tamburen var kolsvart, men matrummet,
som ven var Elsas sovrum, upplystes av gatans lyktor.

Drinne tassade fru Srman av och an. Hon hade synbarligen brtt, men
Abraham kunde icke f klart fr sig, vad hon gjorde. Antagligen stdade
hon, jmkade p mblerna, dammade. Hennes rygg var krummare n ngonsin,
huvudet nstan i jmnhjd med magen. Det sg ut, som om hon hade gtt
omkring och nosat och vdrat i vinklar och vrr.

Abraham repade eld p en tndsticka och gick fram mot salsdrren. Han
trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och gra sin frga? r det
Elsa som nskas?

Men hon lt sig icke stras, tassade av och an, fejade och dammade. D
Abraham steg in i rummet, neg hon hastigt guppande och gav honom en
misstnksam sidoblick.

--God afton, skrek han. Va fru Srman gr fint!

--Brudgummen varder kommande, sade fru Srman och fortsatte. Av Gustens
brev hade Abraham inhmtat tillrckligt fr att frst, hur landet lg.
Brudgummen i frga var icke Abraham Krok utan Jesus.

--r Gusten hemma? skrek han.

D stannade gumman.

--Snlla herr Krok, de kommer att sl ihjl Gusten. Nr de kunde sl
ihjl Srman, och han var nd Guds barn. Jag stod i fnstret var natt,
jag. Men Srman r i himlen, fr han frlitade sig p Gud. Men hur ska
det g med Gusten!  herre Jesus! Nog fr herrarna ngra sig! Nog fr
herrarna ngra sig!

Abraham avbrt:

--Var r Elsa?

--Det sger jag inte, sade fru Srman och krp ihop.

--Fru Srman kan vl sga, om hon r hos Zionisterna eller i Bethania.

--Hu! kved fru Srman. Bethania--hu, hu, hu, hu--

--Ja tack, d vet jag, sade Abraham.

Han vnde tillbaka ver bron, gick Storgatan framt och sneddade ver
Torget in i Garvarebrunnsgrnd. Hr vid ingngen till Blekngen stod
kommissarien Lnrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hlsade.

--Har de gudstjnst i Zionsborg s hr dags?

--Alltid, svarade Lnrot. Alla tider p dygnet.

Abraham vandrade in i Blekngens mrker, bestrtt med f sjukligt
blekrda stjrnor, som snde sitt ljus genom hlen i gamla gardiner.
Lngst fram i hrnet av Carl Johansgatan blnkte biografens sjlvlysande
skylt och de elektriska lgorna framfr dagsprogrammet. Och i hrnet av
Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdrren, stndigt i
rrelse, kastade ljus och skugga ver Blekngens historiska stenar,
trappan, p vilken J. A. Broms och Srman stupat.

Redan i brjan av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt
upplysta fnster. Han saktade stegen, strk utefter husraden och
stannade ett gonblick framfr ett fnster, framfr en trasig rd ros,
som prunkade p gardinens grbla flt.

Drinnanfr hade Elsa sttt, naken.

Han bjde sig ned. Den frrdiska rosen avsljade en fridfull bild, icke
srdeles lockande. En gammal man, som lste hgt ur bibeln eller ur en
postilla. En gammal kvinna, som letade i sina klder--sannolikt efter
ngonting levande.

Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned ver
Backarna, spnde ut hans rock. Oscarsgatan lg stilla och de. Endast
ngra dmpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet frn
buteljer, som tmmas, frrdde att portgngar och bakgrdar voro
befolkade. Ur tvrgatan kommo skuggor, sm och snabba som insekter.
Abraham stannade i gathrnet och lt en strre skugga glida frbi, en
stor lderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.

Aposteln p jakt, tnkte Abraham. Nu springa pojkarna snllt.

Han kade sjlv takten. Portgngarnas tissel frsvunno i sorlet frn det
lysande huset, sorl av sng, som blandades med rop och buller frn Tre
Remmare. Blekngsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och
en och annan zionist, som skte sin borg eller lmnade. Krbanan var som
alltid vr och hst bottenls, och man trngdes p trottoaren. Gatpojkar
hngde som klungor av bin vid Zionsborgs fnsterbleck.

Det var ett sttligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men
med torn och tinnar i fasadens bda hrn. Nytt, ljusbltt, nnu
obeflckat eller s gott som obeflckat, nnu ngande, doftande av
frskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fnster strmmade gasljuset
ut ver Blekngsgatans sotiga sntuvor och mrka plar.

Men p en liten  mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons frstfdde
son, smeden. Han hade druckit p krogen och nu skulle han g till Zion.
Men vattnet frskrckte honom. Och fr att ingiva sig mod brummade han
om och om igen de frsta orden i en psalm:

    "Jag gr mot dden, vart jag gr,
    min vg m vara banad eller svr--"

--Andersson ska inte st hr som ett spektakel. G hem med sig.

--Inte, sade smeden. D fr jag dng.

Abraham gick uppfr trappan, genom en frsal full med gummor och andra
orkeslsa. Stora salen var verfylld. Redan fr att komma ver trskeln
mste han armbga sig fram. Luften var frskmd. Gaslgorna bildade
strlkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av trar.
Zionisterna grto.

Framme p estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett
fruntimmer i svart sidenklnning. Det var fru Larsson, hustru till
Bethaniafrsamlingens ldste, byggmstaren och bankdirektren. Och
drfr grto zionisterna av gldje. Ty en strre, mer betydelsefull, mer
underbar ervring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sllan hade
Satans vlde p jorden ftt en sdan trn.

Abraham hrde icke vad som sades p tribunen. Men han sg hur Benjamin
Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan
sviktade och fll p kn. Och Benjamin Hagelin fll ocks p kn. Efter
en stund framtrdde tre starka mn, slogo armarna kring fru Larsson och
buro bort henne.

Vl en femtedel av frsamlingen lmnade salen. Aftonens stora hndelse
var ver och den lnga rad av stora och sm syndare och synderskor, som
nu vandrade ver estraden, intresserade mindre. Endast d Evelin och
Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det ter en stor flkt genom
salens dimma och dunst. Ty det var knt, att de bda kvinnorna levat i
bitter fiendskap.--

Efter Evelin kom Elsa Srman.

Hon sg ut som ett litet barn, frskrmd, sklvande av kvvd grt.
Predikanten ppnade sin famn.

Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till drren. Han var rdd att
hra ngonting och hll fr ronen. I frsalen bland de orkeslsa sttte
han p Gusten, som var blek och grinade illa.

--Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer s dags. Va' ska en nu
gra?

Abraham skakade p huvudet.

--Jag fr vl tala--tala med henne--

I detsamma hrde han en dov, mullrande, grtig kvinnorst.

--Det r hon, sade Gusten och grinade.

Och rsten sade:

--Jag har levat i synd, jag har brunnit i kttets begrelse, jag har
levat utan Gud--

--Nu springer jag, sade Abraham. Men nr han kom ut p gatan, stannade
han, svepte rocken ikring sig och satte sig p Zionsborgs trappa. Gusten
Srman stllde sig framfr honom och gestikulerade. Han var blek och
mager med blnader under gonen. Men elegant som alltid! En blsvart
skiftande halsduk pste och glnste som krvan p en kroppertduva, och i
halsduken glittrade faster Mimmis nl.

--Ja, du ser, hur det r. Mor t.ex. Hon har aldrig haft ngot starkt
huvud och fars olycka knckte henne. Men s galen som nu--hon dillar om
Brudgummen. Ja, sger jag, lt vara att han gr staden den ran, men
inte tror vl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 ver
grden tv trappor? D svarar hon inte. De ro p det viset. Kommer man
nra in p livet, s dyker de ner genom en lucka alldeles som fan p
teatern. Och s dyker de upp ngon annan stans.

Lgorna bakom Zionsborgs fnster slocknade. Frsamlingen vltrade ut och
Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.

Gusten vek upp byxbenen och fortsatte:

--Och s Elsa. Hon har ju det dr att tycka synd om folk. Det r hennes
force. N, frst var det Evelin, du vet. Och Evelin frde henne till
Hagelin, och nu r det klappat och klart. Hon ska bli missionr. Inte
bland de svarta, bland fallna kvinnor.  herre gud ja!

--r det det, han vill?

--Hagelin? N, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor,
fr s vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhllit
honom. Men nu har han kommit hem med plnboken full, och nu ska han gra
affrer hr i stan. Ja, tnker han upprtta en export av galna
fruntimmer, s grna fr mig. Det r en nationalrikedom, outtmligare n
Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hlla tassarna
frn vr sak. Det ska han. Annars--

--Annars?

--Ja, det blir min sak.--Dr har du henne.

Abraham vred sig till hlften om. Frsalens lga slocknade och han sg
endast ett ansikte lysa vitt i den svarta drrppningen. D reste han
sig, strckte sig fram och slog armarna kring hennes knn. Han svngde
runt med henne, slppte henne. Och kysste.

--Det var inte ngon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag gr
p biografen. Akta er fr Aposteln!

--Det syntes, flmtade Elsa. Det syntes ver hela gatan.

--Hrdes ocks. Nu gr vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo p
Backarna?

--Ja.

--Jaa, hrmade han. Tnk att nu blir trdgrden din och huset ocks. r
det inte roligt?

--Jo.

--Kken ska riggas upp, frstr du. Ja, men r du inte frvnad? Att jag
ar hr?

--Jo, jag r glad, sade Elsa.

--Jo, jag r glad, hrmade han och frskte sig p ett skratt. Men han
var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och d de gingo ver
Blekngsbron tryckte han henne s hrt, att hon kved. Genast slppte han
taget och hon drog sig t sidan.

--Hr p! sade han. Vill du lova mig en sak?

--Ja.

--Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte s dr som en maskin. Ja, ja.
Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begr.

--Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med ngot av
jubel och triumf. En martyrs triumf.

--Vill du lova att aldrig mer g till bnhuset? Jag begr inte, att du
skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan g i kyrkan om du
vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna.
Kan du lova det?

--Ja, svarade hon utan betnkande.

--D r allting gott och vl, sade Abraham. Han knde med ens, att han
var trtt. Att det var lnlst att fortstta. Alla dessa ja hade bervat
honom modet.

Mrkret var ttt, men vgen lg som ett grvitt band. De gingo p var
sin sida om hjulspren, d och d snvande ver grushgar. Vinden
spelade som en jttesyrsa i de kala bjrkarna.

--Varfr drjde du s lnge? frgade Abraham. I bnhuset? Du kom en bra
stund efter alla de andra.

--Jag letade efter Gusten, kom det drjande. Och s var det s mrkt.
Och s var det Evelin.

--Det var mycket p en gng. Kom s stter vi oss p bnken. Ser du, jag
hade tnkt, att vi skulle bo hr. Det r ju vr trdgrd! Och jag
trodde, du skulle bli glad t det. Jag har gtt och tnkt p det lnge,
ser du. Men jag skrev ingenting, fr jag tnkte verraska. Det r roligt
att verraska. Till slut hade jag kanske skrivit i alla fall. Men dina
brev ha varit s underliga. nda sen i vras. Jag visste inte riktigt,
var jag hade dig.

--Jag har gtt igenom s mycket.

Abraham strk henne ver kinden.

--Nu ska vi se, om vi kan komma in. Det finns ingen hake p
kksfnstret, minns du det? Vnta hr ett tag.

Efter en stund kom han ut p kkstrappan.

--Fr jag be ers nd stiga in. Rttorna hlla bal p kksbordet.

--Nej, jag trs inte, jmrade Elsa. Och fr frsta gngen denna kvll
knde Abraham igen hennes rst. Han stllde lyktan ifrn sig och rusade
rakt ut i mrkret.

--Nu tar jag dig!

Han tog henne, och han knde, att hon grt. D blev han lugn och glad.

--Nu grter du, liten, nu r du uppriktig. Bertta mig nu. Ja, du
behver inte tala om det, som har varit. Men du ska sga mig, om du
tror, att du kan bo hr. Med mig.

Hon svarade icke. Han frde henne uppfr trappan in i kket.

--Ja, ja, du ska se p vningen frst, skmtade han. Med lyktan lyftad
ver huvudet steg han in i salen. Elsa hll sig ttt intill honom. Hon
skrek, nr hon hrde det skrapande, tassande ljudet frn flyende rttor.

--Ja, hr r inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte
heder av stdningen.

I rummets fyra hrn stodo stolar, en stol vid bordet och framfr
kakelugnen spillrorna av ett par stolar. P bordet Johnssons mugg och
ngra skrvor. Men under bordet satt en stor rtta, fr lat, fr djrv,
fr tjock eller fr sjuk att lta sig stras, gonen gnistrade i
ljusskenet frn lyktan.

Elsa hackade tnder.

--Det r som frr p Blekngen. Dr satt en rtta under salsbordet och
stirrade p mig och Gusten. Och vi vgade icke vcka mamma, fr d
trodde hon, att det var folk som kom fr att sl ihjl far. Och s blev
hon stende vid fnstret hela natten--

--Vi g in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig
mnniska. Han hade det s fint som en mamsell--

Han skt upp drren, men nr han kom ut i frstugan trampade han p
granris. Han frstod, att herr Vickbergs rum stodo ostdade efter
begravningen.

--Nej, det hr gr inte. Vi fr skicka madam Andersson att stda frst.
G nu ut genom kket du, s kommer jag efter genom fnstret.

Han reglade kksdrren och slckte lyktan. I salen brjade rttorna
dansa, och den stora feta rttan under bordet gav ifrn sig ett tungt
stnande, som liknade en suck.

Abraham svngde sig ut genom fnstret.

--Elsa! ropade han. Mrkret hade ttnat. Vinden sg och smackade kring
husets knutar. Abraham letade sig fram till bnken.

--Grt nu inte, liten! Det r ett ruffigt gammalt hus, men det kan
bttras p. Och man kan ju inte riva allt gammalt. Fr resten blir det
bra. Du fr s mycket att tnka p. Reparationer och mlning och
tapetsering. Allt det fr du ta p dig. Jag har inte tid. Och
bosttningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjlper dig.

--Sg, liten--tror du inte, att du fr tillrckligt att tnka p. Och s
glmmer du--det andra.

Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.

--Elsa--tror du inte, att det blir bra s.

--Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.

Och hon upprepade, snyftande, bedjande:

--Om du kommer till oss.

--Till oss?--Oss? Det r ju du och jag? r det inte?

Hrp svarade hon icke.

D kastade han ter om och erinrande sig lekarna i trdgrden, fll han
p kn och friade patetiskt:

--Jag frgar dig, Elsa Anna Srman, vill du lska mig i nd och
lust--eller tminstone det senare.

--Ja, svarade Elsa Anna Srman. Men det var varken skmt eller allvar i
rsten, varken lycka eller sorg.

       *      *      *      *      *

Abraham hade fljt Elsa hem och sagt god natt och ftt till svar god
natt--

Nu drev han omkring. Han slt gonen till hlften och drev omkring p
mf, viss om att stadens gator skulle fra honom dit han
ville--ingenstans. De skulle fra honom runt, i kvadrater, rtlinjiga
figurer, men stndigt runt i ett framt, som samtidigt var ett tillbaka.

Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars
steg, den enda vaggsng, varav den rttfrdige har behov. Blekngens
lskande par hade skilts t eller funnit ngon fristad. Sammankomster p
mrka grdar och i portgngar hade upplsts. Tre Remmares lykta hade
slocknat, likas Krokens lampor p Storgatan. I hrnet av
Garvarebrunnsgrnd drjde en krogkund, oviss om den rtta vgen och
osker p sig sjlv.

Det var Andersson, smeden, en duktig arbetare och en av dem, som skulle
bygga och bo p Backarna. Abraham stannade mitt framfr honom. Men
Andersson vinkade hgtidligt avvrjande.

--Bara--bara--ur vgen--en smula--godhetsfullt--om jag fr be--

--Vart ska Andersson g?

--Vart sa herrn?--Vart--vart--fan--Till himlen. Ser herrn. Jag gr till
himlen--vart jag gr--ser herrn--men--det r en frbannad
trngsel--godhetsfullt--ur vgen--

Och Abraham gick ur vgen.

Han vandrade Storgatan uppfr, rttande sin takt efter den patrullerande
konstapelns steg. Det gav en knsla av ordning. Han knde sig som en vl
uppdragen klocka, stlld efter tornuret.

Men framkommen till Torget hrde han "Jublets" stmma och tvrstannade.
ven konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en
skugga p andra sidan krbanan.

"Jublets" stmma, svag och hes om dagen, svllde ut om natten, tilltog i
styrka och klang fr varje lykta som slcktes.

--Vem r du, Saulus Paulus Holmin av Tarsus i Mesopotamien, vem r du,
att du kallar mig en idiot? r det jag, som skall bygga p Backarna
eller r det den tokige Krokus, din svrfar? Lmna mig i fred. Lmna
hela stan i fred! De brott mot sjtte budet, som av evighet ro bestmda
fr denna stad och denna natt ro redan begngna. Eller begs i detta
gonblick. Tnk det! Och gck i frid till den rttfrdiges smn.

--Det r Jublet, sade konstapeln. S hr dags r han lite svinaktig av
sig--

Konstapeln smlog vlvilligt frltande, och Abraham svarade med ett
smnigt leende.

--Titta, nu ska Aposteln fsa in honom.

Aposteln hade trngt honom upp p trottoaren och drev honom med
flaxande vingar allt nrmre trappan. Men lnga svngande armar
frsvarade doktorn sin frihet. Slutligen gav han vika och drog sig
baklnges uppfr de tre trappstegen. Avskedsorden kommo grtmilt och
klagande:

--Lmna mig i fred, Saulus Paulus frn Mesopotamien. Du r en hund. Och
jag ensam r rttfrdig. Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat,
min nsa rinner som ett litet barns nsa och min syn frdunklas, jag
ensam r rtt frdig med livet. Lmna mig i fred.

--Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln.

Abraham gspade, frde tv fingrar till hattbrttet.

Han fortsatte sin vandring, gonlocken sjnko till hlften och
frvandlade en avlgsen lykta till ett disigt ljusstreck.

Han funderade. Han funderade p ett bltt ansikte, som han sett bakom
konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, bl av skggstubb
eller av kyla eller av lyktans sken.

Den dr kommer jag att drmma om, tnkte Abraham. Nu gr han p andra
trottoaren och hller jmna steg med mig. Han gr och ser p mig och
vill mig naturligtvis ngot. Och naturligtvis knner jag honom. Men jag
vill hem och sova.

Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med kppen. Men nr han
ter ndde Krokens lampor, stod frmlingen framfr porten.

--r det herr Krok?

--Jo, svarade Abraham, trtt men hftigt.

--Jag r sannolikt icke igenknd?--

Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tndsticksasken.
Han repade eld p en sticka, frde den framfr frmlingens ansikte,
nickade, blste ut stickan.

--Jo, sade han. Jo fr all del--

--Verkligen--det r mnga r sedan. Herr Krok var bara barnet--

--Ja, men jag knner igen er p gonen och p de lnga, fula ronen.

--Gott. D vill jag g rakt p sak. Var det inte herr Krok som fr
ungefr en halvtimme sedan kom ned frn Backarna? I sllskap med ett
ungt fruntimmer?--Ja, fr resten, det vet jag. Nu vill jag endast frga:
Str herr Krok i ngot frhllande--jag menar ngot nrmre
frhllande--till den unga kvinnan?

Svarar jag med kppen, tnkte Abraham, s gr det bara ut ver Elsa. Den
dr kan nog konsten att ta heder och ra av folk.

--Frken Srman r min fstm. r ni njd?--

--Nej. Inte frrn ni besvarat nnu en frga.

Hr gllde det att bevara fattningen. Abraham gmde kppen bakom ryggen
och gspade fram ett lngdraget:

--Lt hra--

--Vill ni komma till oss?

--Till vem?

--Till Kristus!

--, suckade Abraham. Han knppte upp rocken, tog fram klockan--

--r det inte bra sent fr en omvndelse?

--Snarare fr tidigt. Herr Krok r fr ung och fr oprvad fr att
tillfullo inse religionens enorma betydelse. I det hnseendet r Elsa
Srman bttre lottad. Det r skada--

--Ja--Var det annars ngot?

Frmlingen betnkte sig ett gonblick.

--Herr Kroks far har ett projekt. Ett stort projekt. Men det r
vanskligt. Varfr vnder ni er inte till mig?

--Sg det!--Annars ngot?

--Ja. Jag skulle vilja trffa herr Krok--

--P Tre Remmare? freslog Abraham. Han satte nyckeln i lset och
ppnade porten.

Nu fick du, s att du teg, tnkte han.

En varm, whiskydoftande pust strk ver hans kind, han knde lppar
snudda vid sitt ra.

--Herr Krok kommer nog till oss. I Kristus r det krlek, bara i
Kristus. Kom till oss, kom till oss!

--Dra--

Hftigt och hastigt frde han armbgen bakom. Utan att trffa.

--Godnatt, herr Krok, godnatt! kom det mjukt och milt ur mrkret. D
brast Abraham i skratt.

--Sov s gott, herr Hagelin, sov s gott--

Han skrattade fr sig sjlv, dr han gick uppfr den mrka trappan. Han
ville icke upphra att skratta. Det var sledes rtt och sltt en ljlig
person, denne Benjamin Hagelin, Zionisternas profet. En narr, ingenting
annat.

Han skrattade, till det blev alltfr trttsamt att skratta. Kom till
oss!

--Kom till oss, hade Elsa sagt.




2


Den sista april blev en mrkesdag i Blekngens historia, fullt jmfrlig
med den marsdag, d Bethania-Larssons hustru knfll p Zions estrad och
slunda tillknnagav zionisternas och Benjamin Hagelins seger.

Den sista april bildades bolaget, konstituerande bolagsstmma hlls 
Broms & Kroks kontor, minimikapitalet, fyratiotusen kr., inbetaltes, och
den vldige Abraham Bjrner tog sig att snabbt och billigt besrja alla
lagliga formaliteter.

Underrttelsen hrom frdes till Blekngen av smeden Andersson. Dagen
till ra bar han svarta klder och svart hatt med krusflor. Krusfloret
hrrrde sig frn hustruns begravning fr fem r sedan och kunde icke
bortsprttas, emedan hatten hade en reva under floret. Smedens mor,
madam Andersson, neg och titulerade honom "herr ledamoten", ty han var
verkligen styrelseledamot. Och smedens barn letade i rockfickorna efter
begravningskarameller, men de funno ingenting.

--Nej se, det blev ingen frtring, upplyste smeden, virade in sin hatt
i gamla Nyheter och lade den i skpet. Men herrarna va fan s hvliga.
Ja, ja, nr en kommer med femhundra riksdaler--

--Jesses, Andersson, han fick vl kvitto?

Andersson vecklade upp sin nsduk och frevisade kvittot. Men Anderssons
barn grvde nu i byxfickorna och funno endast en tuggbuss, som Andersson
fr skams skull tagit ur mun.

--Hur blir det med hyran? frgade madam Andersson.

--Jo se, jag har tingat halva tunnlandet sder om bjrkarna, och det lr
ska bli tjugu riksdaler om ret. Men s fr en ju ln till virket och
snt och det blir rntor frsts--

--Hur mycket blir det, Andersson lille?

--Ja, det vete fan. Men det r klart att nr som en lnar av sitt eget
gandes bolag s blir det rabatt, de kallar. Och fr resten har
ingenjrn lovt att hlla rejlt taklagsl fr var eviga stuga, de fr
under tak. S det blir ju alltid en kostnad mindre.

Men madam Andersson, som hade kommersiella insikter, frgade om det
skulle bli ngon utdelning p aktierna.

--Det ska det vl bli, brummade smeden, tog tuggbussen frn sin son och
krngde av sig rocken. Om det inte blir bankrutt frsts, fr d gr det
t helsicke.

--Herre jesses! skrek madammen.

--sch, oja dig inte, mor. Blir det bankrutt s fr en ju utdelning i
konkursen. S det smller lika--

Dessa hugnesamma nyheter spred madam Andersson ver Blekngen. Hr och
dr lade hon till men tog sllan ifrn, varfr det allmnna vlstndet
s smningom tog allt strre och prktigare former. Grisen vxte till en
premieringssugga med en liten kulting vid var spene, och geten blev ko.
Blekngsmadammerna, som hrt sina mdrar tala om Backarnas kommande
hrlighet, sg det som en profetia, nra att g i uppfyllelse. De
stllde projektet Backarna i samband med Benjamin Hagelins vlsignade
verksamhet. Och de vntade otligt, att profeten skulle predika en
allmn utvandring till det frlovade landet. Men profeten teg. Han
omvnde Bethaniakvinnor och hade icke ord fr vrldsliga angelgenheter.

I staden p andra sidan Garvarebrunnsgrnd, de burgna borgarenas stad,
mttes bolaget med misstroende. Dess styrelse var en sillsallad med
underliga ingredienser. Ordfrande Julius Krok. Vilken hederlig borgare
mellan Karlslunden och Garvarebrunnsgrnd hade icke ngon gng i sitt
liv dragit Julius Krok vid nsan?

Verkstllande direktr: Gusten Srman. Rabulisten, son av en tjuvstryk.
Den!

Vidare Elis Eberhard Roth. Den! Per Hyltenius. Den! Den! Smeden
Andersson, gammal Blekngsbo, hederlig och dum.

Och slutligen Enok Ebenezar Ohlsson! Det var nstan det vrsta, ty det
var rena, rama slddret. Srmans stallbroder, en grovarbetare utan fast
anstllning, rabulist, socialdemokrat utan att tillhra ngon frening,
frireligis utan att tillhra ngon frsamling. Dpt till Enok Ebenezar,
sannolikt uppkallad efter Jublets foxterrier som omkommit i
Blekngsbcken.

Om denne Ohlsson visste man med skerhet ingenting, men man anade bde
ett och annat. Modern hade dtt p fattighuset, fadern antogs vara
doktor Roth, vilket dock icke kunde bevisas. Roth hade emelllertid
hjlpt honom, och varfr skulle han ha hjlpt honom, om han icke hade
varit tvungen? Gammalt folk med gott minne pstod, att Ohlssons morfar
varit pltslagargesll och son av en sadelmakargesll. Nmligen just den
sadelmakargesll, som fr bortt hundra r sedan tog livet av nkenden
Siedel genom att antnda Backarnas uthus.

Sdana mn sutto i styrelsen! Aktiekapitalet var till hlften tecknat av
fyrtiotv arbetare, andra hlften av ingenjr Krok, brukspatron
Hyltenius och doktor Roth, som ftt en aktie till sknks, drfr att man
ville ha en stadsfullmktig i styrelsen.

Och detta bolag skulle kpa egendomar, bygga hus och bedriva lantbruk.
Och lantbruket skulle sktas av Abraham Krok, pojkvaskern, icke torr
bakom ronen.

Stillvida var staden ogynnsamt stmd mot det nybildade bolaget. Men 
andra sidan fanns det mnniskor, som hyste medlidande och en viss
aktning fr dessa tokar. Och det fanns unga damer, som tyckte att
Abraham Krok sg ut som en "fltherre". Likheten lg kanske endast i den
omstndigheten, att Abraham red, vilket icke var vanligt dr i staden.
Han red p yngsta fabrikshsten, som var femton r och tmligen spattig.

Summa summarum: staden vntade ingenting gott av bolaget men heller
ingenting ont. Drtselkammaren hade avstyrkt utdragandet av vatten-,
gas- och avloppsledningar till Backarna. Och drmed var fretaget
reducerat till en privattillstllning, som mjligen skulle komma att
bereda stadsborna ett gratisnje.

Julius Krok skte ett ln p hundrafemtio tusen mot inteckningar i
Blekngen. Men Bethania-Larsson, byggmstare och bankdirektr, hade
vgrat utan nrmre motivering. Sledes ingen risk p ngot hll. Lille
Krok skulle gra kullerbytta. Och staden skulle se p.

       *       *       *       *       *

Frsta maj mste ingenjren hlla sig i sngen. Han var frkyld.
Influensa, pstod doktorn. Men frken Agnes, som hade en skarpare blick
fr tingens sammanhang, sade:

--Tnk, i gr tog pappa frsta steget fr att ruinera oss allesamman.
Och i dag ligger pappa hr. Om det nd kunde vara en varning fr
pappa--

--Nej tack, sade Julius Krok och drog tcket ver ronen. Det kan det
inte vara. Men om Agnes vill vara snll och skicka hit Abraham.

--Och Abraham kom.

--Jo du. Jag ligger och tnker p ensak. Jag tror, att Bjrner driver
med oss. Han drar ut p tiden och det blir inget kp av. Nu lr fru
Hyltenius ska slja Klockeberga till greve Bergfeldt p Rogershus. Du
ska f se--

--Jag rider dit ut. gonblickligen. Och vet pappa vad? Aposteln har
varit i hll med Bjrner. Det har Louise berttat, och det frklarar
saken. Aposteln lr vara i full verksamhet. I gr hade han Larsson hos
sig. Och en till--

--Vem d?

--Tja, det vill hon inte sga. Den lilla stackarn har ju blitt s--Men
nu rider jag till Bjrkens.

Och utan att egentligen knna sin likhet med en segrande fltherre,
svngde han sig upp p den spattiga och travade genom gatorna med handen
i sidan och mssan p rat, stolt och glad. Fr nu skulle det ntligen
bli ngonting av.--

Han lmnade hsten i stallet och gick uppfr alln. Han mttes av
hundarna, de svarta och de vita. Och i drren stod en svartkldd flicka.
Men det var icke Elsa nu lngre.

Brukspatron kom ut i frstugan och strckte fram sin kolossala, kttiga
hand. Abraham blev generad, rodnade.

--Trffas hennes nd?

--Jo, svarade brukspatron och gick ut. Abraham gick ocks ut och stllde
sig p trappan. Han hade utsikt ver sjn, som lg stilla och svart
mellan grna och gr strnder. Han kunde se nda upp till jaktstugan i
skogsbrynet. Den dr stugan, dr han fr mnga r sedan mtte varulven.
Nu vandrade varulven lngsam och tung utfr alln, antagligen p vg
till sin stuga.

Abraham undrade, om han mjligen strt varulven.

Ur flygelbyggnaden kom en liten grkldd, vithrig gubbe. Han tassade
omkring som en hustomte, av och an ver grden, tittade in genom
fnsterna, riste p huvudet. Slutligen tassade han fram till Abraham och
lyfte p luvan.

--Herr Krok?--Jo, det r jag, som r inspektorn. Halling.

--Det var roligt. Herr Halling skall vl vara bra och ge mig ngra
riktiga duvningar, nr jag nu kommer hit. Frsta juni.

--Bevars! Herr Krok ska vl vara mer utlrd n jag, frsts.--Jas,
frsta juni. Ja, d har jag varit hr p grden i tio r. Men hos salig
baron p Rogershus var jag i modiga tjugutta r. S det r ju inte
underligt, att hennes nd vill unna mig lite ro p gamla dar. Och fr
resten r det ju inte mycket med mig. Det r nog s, att nr man blir
gammal, s kommer man p sophgen. Ungdomen ska ju fram, frsts--

Abraham rodnade.

--Ja, inte tnker jag ta herr Hallings plats inte--

--Nej, det frsts.  nej, det vore ju ingen framtid. Men ser herr Krok,
det r alltid s mycket som en brjan. Att f gubben s ntt t sidan
lite. Ja, fr all del, fr all del, hr str jag och sladdrar.--

Trevlig brjan! tnkte Abraham. Jag tror, jag drar mig--

Han svngde om p klacken och stod framfr en liten gumma, vithrig och
gr, gubben ganska lik fast fetare. Hon var omgiven av alla fyra
hundarna, och hon neg fr Abraham. Men samtidigt hytte hon utt
grdsplanen, dr gubben tassade bort.

--Str du hr och sladdrar, Gustav, str du hr och sladdrar!

--Trffas fru Hyltenius? frgade Abraham.

--Jo bevars, jo bevars. Hennes nd kommer genast. Herr Krok skall vara
god och stiga in i frmaket. Jag r fru Enberg, sade hon och neg p
nytt. Var s god, var s god. Jag ska visa vgen. Akta huvudet, akta
huvudet. Det r s besvrligt med de trsklarna--

Abraham slog sig ned och strckte benen framfr sig. Han var en smula
trtt. Gumman stkade omkring i rummet, plockade och ordnade och
sneglade d och d p gsten. Och slutligen stannade hon, korsade
hnderna ver magen och sade:

--Kra hjrtanes s ung herr Krok r.

--ja vars, sade Abraham.

--Se, jag hade en son, som var s dr i herr Kroks lder. Kra hjrtanes
ja. Det r lnge sen det, s nu r han frsts ldre. Se, jag ska sga,
att han var lekkamrat till hennes nd p den tiden. Ja s dr, herr Krok
vet, som barn r--De sger, att herr Krok ska vara frlovad med henne,
flickan Srman. Ja, frken Srman menar jag, frsts.

--Jo, det stmmer, sade Abraham.

--Nej kors, r det sant? Kra hjrtanes ja, suckade gumman, s tungt att
den kullriga magen hvdes och snktes. Ja, de banden, de rcka inte
lnge--

D blev Abraham frargad.

--Min sjl om fru Enberg har reda p den saken! sade han och drog till
sig ftterna. Men gumman fick hnderna p magen, guppade och neg och
tassade ut ur rummet.

--Hr str jag och sladdrar, kra hjrtanes, kved hon.

Abraham reste sig och bugade. Fru Hyltenius stod i drren. Hon strckte
p sig som en katt och kvvde en gspning.

--Frlt. Jag lg och sov. Jag hade nmligen ingenting annat att
gra.--Nej, fr all del, ni str inte. Har ni kommit fr att stanna? Var
s god och sitt.

--Den frsta juni, var det sagt--

--Jag bryr mig inte om, vad som r sagt. Var s god och sitt. Jag
behver er nu, just nu i vrarbetet. Ser ni, min inspektor, Halling, han
r alldeles fr gammal--

--Jag tnker inte ta hans plats--

--Det vet jag. Men gr mig den tjnsten och sitt. Ni ser ut som en jtte
i de hr lga rummen. Ni ser ut som brukspatron sjlv. Ser ni, gubben
Halling r nra ttio r, sjuttiosju eller sjuttiotta eller vad det r.
D kan ni frst. Han fr grna stanna hr p grden, men han kan inte
skta tjnsten i evighet amen. Allts, om ni inte kommer hit, s mste
jag ge honom en eftertrdare redan i vr. Fr resten r det min sak och
inte er. Avgjort sledes--

--Jag vet inte--

--Varfr har ni kommit hit? Fr att ge terbud?

--Nej, jag kom fr att tala om Backarna. Hradshvdingen drar ut p
tiden--

Fru Hyltenius brast i skratt.

--Tnka sig! Och jag trodde, kpet var s gott som avslutat. Har ni inte
smort honom? Han hr nmligen till de maskiner, som mste smrjas. N,
jag ska ge honom en duvning. Jag sljer Klockeberga ocks, till min
kusin. Jag tror jag sljer Bjrkens med till slut. Och reser min vg.
Hr nu, vad r det ni heter? I frnamn?

Abraham sade sitt namn och rodnade fr tredje gngen.

--Abraham? Ja, det r ju ingenting att skmmas fr. Nr jag var en liten
flicksnrta, hade jag en fstman--ja, han var son till fru Enberg,
gumman. Han hette Jakob. Allts en annan av patriarkerna.--Hr nu, var
det ttio tusen? Ja, det r ju frfrligt billigt.

Men hlsa pappa, att det ska vara kontant. Jag vill inte veta av
inteckningar eller annan humbug. Kontanter p bordet. Det r min
affrsprincip. Billiga priser, kontant betalning.

--Jo, vi ska frska, sade Abraham. Vi ha det lite svrt nu till en
brjan--

--Ja, det angr mig inte. Jag poserar i frisinne men inte i filantropi.
Allts kontant. Och s r det ett annat villkor. Att ni trder i
tjnstgring hr p Bjrkens senast den femtonde dennes--

--Det vet jag inte--

--Nej, men jag vet. Det gr ni.

--Om jag vill, ja, sade Abraham och rynkade pannan, fr nu blev han ond.
Fru Hyltenius snkte gonlocken och smlog.

--Ja visst, kra ni, naturligtvis. Det r inte min mening att spela grym
slavgare. Allts ringer jag upp Bjrner i kvll. Och ni kommer den
femtonde. Adj s lnge.

Abraham klatschade sig om benen, nr han gick ver grdsplanen. Och
smsvor s stilla fr sig sjlv. Det hade varit en obehaglig stund. Och
till p kpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte p
luvan.

--N?

--Jag kommer den femtonde. Men inte fr att ta platsen frn herr
Halling, eftersom jag bara r elev och endast stannar ett r. Fr resten
r det mnniskans sak. Fruns menar jag. Och inte min.

--Frsts, frsts, sade hustomten.

Abraham red sin spattiga hst, och trots spatten gick det snllt undan.
Men nr han kom under bjrkarnas snedvridna grenar, hll han inne. Tv
kvinnor sutto p bnken vid Backarnas husknut. Evelin och Elsa. Abraham
steg av och vinkade Elsa till sig.

--r du nu tillsammans med henne?

--Fr jag inte det?

--Du fr, vad du vill. Men hon r ju galen. Gr du i bnhuset ocks?

--Ja.

--Du lovade ju att inte g i bnhuset.

--Det hade jag glmt.

--Ja d s--

Om jag nu sger henne, tnkte han, om jag sger henne, att
Zionistprofeten varit med om mordet p hennes egen far, s mste hon ju
f upp gonen. S mste det ju ta ett slut!

Men han kunde icke frm sig att rja hemligheten. Hon var fr barnslig.
Fr brcklig.

Elsa sade:

--Jag vet, var du har varit.

Han spratt till. Det var bnhusrsten.

--S?

--Du har varit p Bjrkens.

--Stmmer. Vad r det med det? Den femtonde flyttar jag dit fr att
stanna ett helt r.

--D tycker du inte om mig.

--Jo, sade Abraham, det gr jag. Och just drfr far jag till Bjrkens
fr att lra i mitt yrke. Fr det r av det vi ska leva, du och jag.

Elsa sade:

--Jag vet nog, vad man fr lra p Bjrkens.

--Talar du illa om folk? Du tycker ju synd om alla mnniskor, varfr
talar du d illa om dem?

Hon vnde honom ryggen, och Abraham red vidare.

       *       *       *       *       *

Lille ingenjren lg i sin sng. Han hade feber, han hade rsprng och
frken Agnes hade tvingat p honom en nattmssa, lite gulnad av lder
men med fina spetsar i kanten. Ingenjren var smtt generad fr mssans
skull och lg och drog i banden.

--Det hr mssan, sade han till Abraham, den r gammal. Den har tillhrt
din mormor, Louise Broms, fdd Roth. Ja, henne sg du aldrig, men det
var en prktig gumma. Alldeles som din mor. Marie brddes nog p henne.
Mest tminstone.

Abraham redogjorde fr sin beskickning. Allting klappat och klart.
Bjrner skulle f en duvning, och kpet kunde avslutas nr som helst.
Ingenjren satte sig upp i sngen och knppte sina hnder.

--Verkligen, verkligen! Ja, du Abraham, du vet inte, hur det knns. Det
hr har nstan varit en livssak fr mig. Redan under svrfars tid hll
jag ju p och strvade fr att f ngon hyfs p den otcka Blekngen.
Och ser du nu, nr staden stlles infr ett fullbordat faktum, och nr
Blekngen inte lngre kan sgas vara en utkant, s mste de! Tnk,
drhn har jag verkligen ftt det--

--Men vet du, sade han och sjnk ned p kuddarna, det r allt sknt, att
du har kommit hem, min gosse. Fr krafterna, krafterna--

--Det r influensan. Det gr snart ver.

--Ja, ja--Men s fr man s besynnerliga ider, nr man blir gammal. Ja,
ja, man blir lite besynnerlig--

Han blundade. Huvudet sjnk in i mssan, ansiktet doldes och endast
nstippen stack skarp och smal upp ur spetsarna.

--Vet du, vad jag ligger och tnker p? frgade han. Och utan att sl
upp gonen fortsatte han stilla och lgmlt:

--Jo, jag tnker p Vickberg, gubben. Du minns, att hans hand stack ut
genom rutan. Det var precis som om han--

Han tystnade. Abraham sade:

--Ja, det var ju en tillfllighet. Fast det sg hemskt ut.

--Ja, ja. Men s ligger jag och tnker. Ja, det r ju sdana dr ider.
Men jag tycker nstan--jag tycker nstan, att jag borde ha tagit honom i
hand--

--Sna ider, sade Abraham.

       *       *       *       *       *

Samma afton, den frsta maj, hlls en hemlig sammankomst i lektor Paulus
Holmins arbetsrum. Det var en sammankomst av betydenhet. Alla drrar
voro vl stngda och fru Holmin hlls innestngd i sngkammaren.

I sammantrdet deltogo tre personer: lektor Paulus Holmin, den store
Bethaniamannen, byggmstare Larsson och slutligen en tredje, han, vars
namn Louise icke ville nmna, zionisternas profet, Benjamin Hagelin.

Benjamin Hagelin talade frst:

--Jag kan underrtta herrarna om, att unge Krok varit ute vid Bjrkens
i dag. Allts r det antagligt, att kpet kommer till stnd.

Aposteln sade:

--Det vet jag, Bjrner har redan ftt tillsgelse att gra i ordning
papperna. Det r drfr, jag bett herrarna komma hit. Vi mste fatta
vrt beslut.

Han jmkade p den stora hgen bla kriabcker, som lg framfr honom,
klarade strupen och sade:

--Men frst mste jag redogra fr mina motiv.

--Det behvs inte, mumlade Larsson, som oupphrligt strk sig ver det
lnga, smala ansiktet.

--Jo, det behvs. Jag har rent samvete och vill icke st i ngon
tvetydig dager. Herrarna vet, att min svrfar r en narr. I frga om
affrer kan man gott sga, att han r mindre vetande. Men att f honom
stlld under frmyndare r tyvrr omjligt. Sledes tvingas jag att p
annat stt ska rdda den del av arvet, som rtteligen tillkommer mig.
Har jag icke rtt? Jo. Har jag icke rent samvete? Fr visso. Vad
herrarnas samveten betrffar, s r det en sak, som inte angr mig. Jag
kan inte reda mig utan herrarnas hjlp. Och jag tror inte, att herrarna
kan reda sig utan min. Eller hur?

Hagelin stirrade framfr sig, orrlig. Larsson suckade bakom handen.

--Ja, hur menar lektorn?

--Jag menar, att vi mste ta hand om min svrfars affrer. Han har skt
ln hos direktrn, och direktrn har sagt nej. Det var dumt, mycket
dumt. Tror inte direktrn, att han kan skaffa sig pengar p annat hll?
I Stockholm till exempel? Nr han sedan kullbytterar, kommer Blekngen i
frmmande hnder, Blekngen och Backarna. Och Backarna r en god affr.

--Joo, mumlade direktren. Hagelin stirrade ut i vrkvllen. Aposteln
kramade ihop en kriabok och demonstrerade med denna stav.

--Herrarna vet likavl som jag, att bolaget gr ikull, och sannolikt
fljer svrfar efter. r det d inte i herrarnas intresse att kunna
bestmma rtta tidpunkten fr kullerbyttan? Kommer de vl ver det
vrsta fret, s vet man aldrig, hur det gr. Och dessutom blir staden
frr eller senare tvungen att kpa Blekngen, tminstone en del. N,
svrfar vill ha hundra eller hundrafemtio tusen och bolaget lika mycket.
Inte mot inteckning, sger direktrn. Och det r jag med om. Det
skulle--skulle bli kinkigare. Men mot revers. Namnen ro likgiltiga,
eftersom vrdet finns dr, ifall svrfar skulle g i konkurs. Sex
mnaders vxel, till exempel. Sex mnader r sannolikt till fyllest. D
ha de betalt Backarna med ttio och sannolikt byggt upp resten. D r
tiden inne.

--Mja, ja. Jag hade nog tnkt, att ingenjrn skulle kunna f hundra. Mot
revers. Men inte bolaget. nej, n.--Det skulle vl allt se illa ut.
Kanske, mja. Om det stoppades p samma gng. Frn samma hll. Och s vet
man aldrig--n--

--Ja, d fr herr Hagelin--

Hagelin vnde sig mot honom och sg honom rakt in i gonen.

--Vi ro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr
lektorn mitt bitrde s till vida, att jag ansvarar fr Zionsborg. Vi
ska icke blanda oss i affren, vilket vi annars mycket vl kunde gra.
P mer n ett stt. Men vi rkna p herrarnas erknsla. Och jag tror
inte, att herrarna komma att glmma bort oss.

Han smlog och vnde sig ter mot fnstret. Byggmstaren tittade
frstulet fram mellan fingrarna och blinkade, nr han mtte Apostelns
blick.

--Ja, sade Aposteln, jag skulle ju mjligen kunna skaffa bolagets
pengar. Men jag vill inte st som lngivare.

--Det gr ju genom Bjrner, mumlade direktren. Hradshvdingen r ju
knd fr att vara en human och diskret man.

--Jo, sade Aposteln. Han fick bloden t huvudet, reste sig och brjade
springa av och an i rummet. Hagelin vnde sig lngsamt om och tittade
frstulet fram mellan fingrarna och blinkade, nr han mtte zionistens
blick.

--Ja, mina herrar. Aposteln stannade och pustade ut. Ja, jag ska gra
det. Men d mste ni frbinda er att lmna Backarna t mig. Jag menar,
att vid en eventuell auktion inte upptrda som kpare. Det r ingen
lysande affr. Men det begr jag inte heller. Det r alltid s mycket,
att jag har skerhet fr mina pengar.

--Lektorn kan lita--

--Det gr jag. Men skulle jag mrka svek p ngot hll--Porslinsgonen
stucko fram, vitan lyste bl med skarpa rda strimlor. Herrarna vet--vet
att jag inte r att leka med.

--h, lektorn--, mumlade Larsson sorgset frebrende. Hagelin ryckte p
axlarna.

--Vi fattiga zionister gra inga affrer. Vi skulle naturligtvis kunna
kpa Blekngen av ingenjren, som i s fall icke behvde ngra vxlar.
Men vi rkna p herrarnas erknsla. Och jag tror inte att herrarna ska
glmma oss.

--Sledes, sade Aposteln och gjorde en sammanfattande tbrd. Blekngen
blir herrarnas affr. Varken staden eller Zion kper i otid. Och
Backarna lmnas t mig--

--Mja, joo--mumlade Bethania. Zion ryckte nnu en gng p axlarna. Och
det blev tyst.

Efter en stund sade Hagelin:

--Ja, nu skall jag fr min del inte lngre uppehlla herr lektorn. Gr
direktrn sllskap?

Mja, joo, jag skulle kanske--

--Behvs inga omsvep, sade Hagelin och gick.

Lektor Holmin och byggmstare Larsson betraktade varandra uppmrksamt.
Och Larsson blinkade.

--Det var ndvndigt, sade lektorn. Vi mste ta honom med. Zionsborg och
staden ro de enda tnkbara spekulanterna p Blekngen. Men jag lovar
direktrn, att d tiden r inne, ska jag gra rent hus och sopa ut honom
som den smuts, han r--

Larssons rygg gick i vgor.

--Mja, lektorn r en modig man--

--Jag har ingenting att frukta, sade lektor Paulus Holmin, kallad
Aposteln. Mitt samvete r rent.




3


P aftonen den fjortonde maj for Abraham till Bjrkens. J. A. Broms'
gamla droska skramlade fram ver gatstenarna, guppade och neg p
snderkrda fjdrar, oskert och vacklande som en gammal dam med
reumatism i knna. I droskan stod kofferten och dess gare satt p
kuskbocken bredvid krsvennen Enok Ebenezar Ohlsson, styrelseledamot och
fr tillfllet anstlld hos Broms & Krok. Vid Blekngsbron mtte de
kommissarien Lnrot, som gjorde vackert honnr. Abraham viftade med
mssan, och d den gamla droskan gjorde en verhalning, ropade han:

--Hejsan, Lnrot, jag tror hon ragglar!

Vilket frmdde kommissarien att sl sig p knna. Och Abraham skrattade
och viftade p nytt men nu med vnstra handen, vars ringfinger bar en
slt guldring. Det var nmligen frlovningsdag. Och Abraham var
strlande glad, ty Elsa hade varit glad och snll och st som frr. Och
det hade icke yttrats ett enda ont ord vare sig om Bjrkens eller om
bnhuset. Och ingenjrn hade givit Elsa tusen kronor till utstyrsel.
Brjan var sledes gjord och Zion till hlften slagen ur brdet.

ven uppe p Backarna var brjan gjord. Smeden Andersson hade lagt
grunden till sin stuga. Han hade krt timmer frn Bjrkens' sg och
gjort en prydlig stapel. Och nu satt han p fimmelstngen, gspade och
rev sig i huvudet. Barnskaran stormade tanklst frstrande fram ver
stenrsen och brdstapel. Men gamla mor Andersson, som icke ville g den
tunga Backavgen frgves, skar ris ur bjrkarna.

--Det gr bra? frgade Abraham.

--Tack, galant. Men jag sitter och grundar p, om jag inte skulle ta och
skaffa mig tre karlar till bygget. Si, har jag bara tv, s fr jag lov
att vara med sjlv, si. Och d frlorar en rakt fr mycket i smedjan,
si.

--Jesses d, skrek madammen. I smedjan str han bara och spekulerar med
ls och anordningar fr stugan. Vem ska betala det?

--Det betalar lnet, svarade smeden, som frkovrat sig i ekonomisk
visdom. Si, mor r inte karl till att frst att lnet r liksom
betalning fr arbetet, en har hr uppe--

J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshsten hll sig vid
vgkanten, tog betslet mellan tnderna, grinade och snappade efter
nyutsprucket lv.

--N, hur blir det? frgade Ohlsson. Vi lr ju ska f bde vatten och
avlopp?

--Troligen. Doktorn stllde till med ett himla vsen i
hlsovrdsnmnden. Och nmnden p drtselkammarn och drtselkammarn p
stadsfullmktige. Fr resten har Bethania-Larsson blivit mjuk som en
vante. Han vet vl att Zion r emot oss--

--Och vem ska leverera rren? frgade Ohlsson. Det blir vl Broms &
Krok?

--Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat frr till stan--

--Det blir det skert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag ver
fabrikshstens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:

--Det r vl ingenting ont i det?

--N, frstss! Det r alltid p det sttet--

--Vad d?

--Nr rikt folk ska hjlpa fattigt folk. Det r besynnerligt, men det
blir visst alltid frtjnst med att hjlpa fattigt folk. Till exempel nu
med Backarna. Det fick vi billigt, och det var vl fr sakens skull. Kan
jag tro. Men likavl stannar halva egendomen hos ingenjrn och
brukspatron. Eftersom de ger hlften av aktierna. Och s det med
pengarna. Bolaget har ju ett ln, som de fr betala med sex procent. N,
det r det inte ngot hymleri med, utan klara papper. Men ingenjrn, som
ju ska gra allting av pur barmhrtighet, han tar i alla fall fyra
procent p sina pengar--

--Pappa betalar sjlv sex. Om Ohlsson kan rkna, s ser han att det r
dlig frtjnst--

--Jo, det frstss. Frtjnsten tas vl p annat hll. Bromsen hade
ocks det dr sttet att ge byggnadsln t sina arbetare. Det gick fint
det. Blekngen blev bebyggd, och Bromsen tog hela kakan. Morfar min
skulle bevars vara med och bygga han ocks. Jo, gubbstackarn fick lra
sig dansa efter noter. Och mor min fick dansa p gatan, tills hon blev
med barn och hamna' p inrttningen--

--Det r inte Broms nu, sade Abraham fogligt.

--Det frsts. Men Bromsens arvingar--

--Sg, finns det fler n Ohlsson, som misstror oss?

--Det vet jag inte. Jag talar fr mig sjlv. Fast det kan ju hnda att
det finns.

--Srman?

Enok Ebenezar Ohlsson spottade ver axeln.

--Den! Han hnger efter kapitalisterna precis som far hans. Fr han inte
en ny kostym om ret och en fin halsduk i mnaden, s fr han diarr. 
nej tusan, den behver inte herrarna vara rdda fr.

--N, men sg, varfr gr Ohlsson med oss? Om vi nu verkligen r sdana
fhundar--

Fabrikshsten stannade fr ett ryck i tmmarna.

--Jo, det ska jag sga. Nr korparna hacka ut gonen p varandra, s fr
smfgeln fred. Drfr ska jag vara med och elda p s mycket jag
frmr. Och s roar det mig ocks. Gusten vet, att jag har mina
knningar hr och var i kkarna. Han tnker jaga rv med mig. Hagelin
nmligen. Och den ska jag nog kncka. Inte drfr att han stack Bromsen,
fr det var en vlgrning. Men drfr att han r lika stor blodsugare
som herrarna tillsammanslagna--

--N, Ohlsson r tminstone uppriktig--

--Ja, det ligger inte fr mig att hymla--

Fabrikshsten fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte
av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svra
verhalningar i varje krk. Till slut mste Abraham ta tmmarna.

I brjan av alln kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler.
Abraham hll och hoppade ner.

--Vlkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten vska i ena handen, en
bok i den andra. Jag r p vg till jaktstugan.

--Det r vl inte jag--mumlade Abraham, men hejdade sig i tid.
Brukspatronen frklarade:

--Jag brukar stanna druppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem.
Ja, vlkommen. Adj s lnge.

Droskan rullade upp p grdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra
hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vdrade och morrade sakta.
Abraham, som rvt ngot av faderns hundskrck, stod villrdig. Ur
fnstret ver flygelbyggnadens drr stack hustomten ut sitt vita huvud
och skrattade illvilligt.

--Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet frsvann. Ohlsson hoppade ned
frn kuskbocken, drog fram kofferten och tog den p ryggen. Och fru
Enberg kom ut och lockade p hundarna.

--Kra hjrtanes, de r inte farliga.

--Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av frargelse. God
afton. Jag ska vl bo i flygeln.

--Nej, tycker ngon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med
kofferten in i frstugan. Varsgod, varsgod, herr Krok. Rummet r en
trappa upp. Akta sig fr trskeln.

En kvart senare satt Abraham vid kvllsvarden i stora salen. Fru Enberg
hll honom sllskap, stickade och pratade.

--Jo, se det blev en liten greve p Rogershus i frra veckan. S nu var
ju hennes nd alldeles tvungen att fara p kristning. De r ju s gott
som kusiner, hennes nd och greve Bergfeldt. Ack ja, kra hjrtanes ja,
det var ett slag, nr greven gick och gifte sig. Han var alltid s
vnlig och uppmrksam mot hennes nd--

--r det skvallersjuka eller r det rena oskulden, undrade Abraham, som
i likhet med Gud och hela vrlden knde frhllandet mellan greven och
fru Hyltenius. Gumman Enberg sg trohjrtat bekymrad ut. Och Abraham
sade:

--N, herr greven kan vl vara vnlig och uppmrksam nu ocks?

--Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma.
Och jag ska sga, att hennes nd behver s vl sllskap. Fr annars
blir humret tungt och dystert. Kra hjrtanes ja, vi ska vl hoppas,
att herr Krok ska trivas p Bjrkens. D r det kanske inte omjligt,
att herr Krok stannar?

Hon kliade sig med strumpstickan bak rat. Hon plirade med gonen,
skakade p huvudet och suckade.

--Det blir s trkigt annars. Bde fr hennes nd--och fr omgivningen
ocks frsts.

--Ja, men det gr jag skert icke, sade Abraham. Ett r allra hgst.
Frst och frmst tycker jag inte om att taga platsen frn herr Halling.
Det fr ngon annan gra. Och fr det andra tnker jag gifta mig om ett
r.

--Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig s--Men inte ska ni tnka
p bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor n jag under de sista
ren, stackarn. Till midsommar blir det fyra r sen han fick slaget. Och
sen dess har han inte gjort s mycken nytta som s. Men hennes nd r ju
s hjrtans snll, s hon lter gubben g omkring och inbilla sig, att
det r han, som str fr det hela--

--N, men vem skter grden d?

--Kra hjrtanes, det gr ju hennes nd. Vart eviga grand ska hon stlla
med. Men det r ju klart, att det r fasligt svrt fr en dam. Vi hade
en inspektor hr, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och s
hade vi en annan p frsk i frrfjol. Det var nog en duktig karl och
vacker ocks fr den del. Men han hade rakt inte ngot stt--

--Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.

-- kra hjrtanes, herr Krok r s ung--

--Hinner lra mig, menar fru Enberg?

--Det med. Och fr resten nr man r ung och grann--

--Just det! avbrt han. Men nu skulle jag vilja g och lgga mig. Jag r
trtt.

Gumman tassade fre uppfr trappan. De gingo genom en vre frstuga in i
en stor sal, som hade drrar till hger och vnster.

--Dr har hennes nd sina bda rum. Fru Enberg pekade p drren till
hger. Se, hr r ju lite trngbott p Bjrkens. Det r inte som p
Rogershus inte. Och nu fr herr Krok vlja mellan de hr bda rummen
till vnster. Jag har bddat i det innersta fr det r den bsta sngen.
Och det hr str i alla fall obegagnat. Pojkarna har tagit ett av
vindsrummen. Se, det r alltid s med pojkar, nr de blir lite strre.
Ju lngre bort frn mamma, desto bttre. Brukspatron sjlv har sitt rum
p nedre botten. Men det r ju inte alltid han r hemma.

--Tack, sade Abraham. Nu hittar jag hr, som om jag vore fdd p grden.

Han stngde sin drr och lade p haspen. Han drog ned rullgardinen fr
att slippa se, hur lgt det var i taket. Men nr han vl kommit i sngen
mste han rusa upp igen fr att kasta upp fnstret.

Han satte sig p fnsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig
frlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig
baklnges ut och lt tungan leka med ringen.

Och tnkte p Elsa.

Nr han blivit riktigt genomkyld, krp han till kojs. Han lg i sngen
och fingrade p ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande p
sitt nakna brst.

Vid midnatt vcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det r hennes
nd, tnkte han och smlog i mrkret. Han hrde hundarna glfsa. Och han
hrde hennes nds rst:

--Har han kommit?

--Ja, kra hjrtanes d, svarade fru Enberg.

Abraham krp ned under tcket.

Hon kunde min sjl vara i stnd till att kliva hit in, tnkte han. God
afton, vlkommen, sitt ned.

Men det gjorde hon icke.

       *       *       *       *       *

S snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna fr att bese
arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra 
fem rum vardera. Till nyr eller senast till nsta vr skulle denna
lilla stad hrbrgera ver trehundra personer. En verklig massutvandring
frn Blekngen.

Dessutom hade ett tjugutal icke-aktiegare skt rtt att arrendera och
bygga p Backarna. Men som de ven nskade bliva delaktiga av
lnefondens vlsignelse, mste saken stllas p framtiden. Ett tiotal
kpte d aktier, en eller tv per man, till femtio procent ver pari. De
pockade sedermera p ln och Enok Ebenezar frde deras talan inom
styrelsen. Emellertid var lnefonden i det nrmast lns.

Nybyggena bildade en halvcirkel brjande vid Blekngsbckens versta
fall. Strax nedanfr Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det
var den strst anlagda stugan med icke mindre n sex rum och tv kk.
Och smeden, som var en tmligen frmgen man, hade satt sig i sinnet,
att det skulle bli torn p stugan. Endera p gaveln alldeles som p
bnhuset eller ocks mitt p taket som p rdhuset. Detta smeden
Anderssons torn blev redan fre sin tillkomst vida beryktat. Det fanns
ngsliga personer, som jmfrde smedens drmda skapelse med det knda
tornet i Babel.

Fr vrigt voro Backarnas krar och ngar tummelplatsen fr ett liv och
leverne, som aldrig tycktes vilja d. Borgare frn staden vandrade i en
oavbruten strm upp och ned fr Bjrkensvgen. Madammer med
matsckskorgar och barnvagnar togo frbjudna vgar ver krarna. Och
horder av Blekngsungar hrjade som grshoppssvrmar i frsta rets
vall. Bjrkens arrenderade tills vidare jorden och Abraham mste
upptrda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna krpo
ned i dikena och brkte hans namn: Ahabraham. Gummorna frste. Och
gubbarna sgo varann stint i gonen, spottade och mumlade: Va' fan r
det fr ordningar? r det inte vr mark?

Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjren upp till Backarna.
Ibland hll han doktorn under armen, ibland Bjrner, ibland Louise. Far
och dotter voro bda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo
mycket lngsamt och stannade d och d fr att rta ut ryggarna. Uppe
hos smeden drjde ingenjren en stund, grvde med kppen i sanden och
andades tungt.

--Jo, galant, ingenjrn. Men si inte frslr det med de fyra tusen jag
fick. Nej tusan, bolaget fr allt satsa lite till. Men s ska di f si
ett grant hus, jklar anamma--

--Ja, inte nnu, kra Andersson, vi fr vl se till hsten--

--N, d fr vl Larsson kritsa t mig. Jag har tagit fr fem hundra
riksdaler frn hanses snickeri, s han ska vl veta hut.

--Om vi hade kunnat riva p Blekngen, s hade vi ftt en del timmer och
sdant--

--I hellskotta! Det murkna rasket--det stinker av Bromsen.

--Ja, ja, mumlade ingenjren och krp som en liten skalbagge uppfr
backen. Han satte hand i strut fr mun och hojtade t Abraham, men det
blev bara en vsning. Louise viftade med parasollet. Och i hcken kvkte
ungarna: Ahabraham.

--Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et fr allt anst s lnge. Vi ha
inte rd med reparationer i r. Men till vren ger staden nytt bud p
Blekngen, pstr Bjrner.

Abraham nickade god mening. Men i sjlva verket var det mycket ledsamt.
Brllopet skts och skts lngt in i en obestmd framtid. Och det var ur
mnga synpunkter sett mycket ledsamt.

Louise steg fram och plockade p stigbygeln. Och d ingenjren gjorde en
lngsam rund kring huset, sg hon upp p Abraham och sade:

--Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, s att
nlen gr varm. Hon r s snll och glad, vet du. Och vi talar om dig
frsts. Paulus r ocks snll mot oss bda tv. Ibland kommer han in
och sjunger Gubben Noak fr oss. D kan du veta--

--Pappa d? r han mycket orolig?

--nej, det tror jag inte. Han kommer upp som vanligt ett par gnger om
dan och sitter och pratar. Han talar mest om gamla saker. Hur han
slckte stora branden och om faster Mimmi och prosten--

Ngon gng red Abraham ned i staden. Det sg s festligt ut dr inne,
tyckte han. Flickorna buro vita drkter. De gamla trdgrdarna vster om
torget stodo i lv och blom. Fruarnas hattar satte nya, underbara
blommor. Och de goda borgare lustvandrade makligt och godmodigt med
borgmstaren i spetsen, eller rrde sig svligt fram och tillbaka kring
den mktiga, sakta framglidande klippan, hradshvding Bjrner.

Ute p ster p Stenbrogatan vllde grset fram ur makadamen. Barnen
lvade till midsommar, och i de ppna fnstren blommade geranier,
pelargoner, Kristi bloddroppar.

I Stenbrogatan 4 satt liten Elsa och smmade. Och rummet dr hon satt,
Gustens fula rum, var vitt av linne och bomull. Och sjlv var hon skr
och glad.

Gamla fru Srman tassade omkring och smskrattade fjolligt i alla hrn.
Hon hade upphrt att vnta p Brudgummen. Men lika brtt hade hon nd.
Fr nu skulle hon ut och resa. Och alla gamla saker mste letas fram och
putsas upp och packas ned fr den lnga resan. Men vart kosan skulle
stllas, det visste icke fru Srman. Eller behll hemligheten fr sig
sjlv.

--r det flickan, som nskas? sade hon och neg.

--r du riktigt glad nu? frgade Abraham. Och Elsa svarade ja utan
frbehll. Men mitt i leken kunde det hnda, att hon stelnade till och
skt honom ifrn sig.

--Du vet inte, vad jag lider fr din skull.

--Lider?

--Ja--drfr att du inte vill komma till honom--

       *       *       *       *       *

Fru Blenda Hyltenius var ensam p Bjrkens. Brukspatronen och gossarna
hade dragit ut p fotvandring. De skulle vandra genom Vstergtland och
stanna sommaren ver hos farmor, nkedomprostinnan. Gossarna skulle
botanisera p Kinnekulle och brukspatronen skulle meditera och mjligen
ska trsta sin gamla mor, som var otrstlig, drfr att svrdottern
bestmt frbjudit henne att komma till Bjrkens.

Fru Blenda var sledes ensam. Och nr unge Krok drjde alltfr lnge i
staden blev hon otlig.

--Vad gr ni egentligen? Gr ni mina renden eller er fstms? Bibeln
frbjuder oss att tjna tv herrar, kom ihg det, unge man!

--Ja, men tv hrskarinnor? skrattade Abraham. Fru Blenda ryckte p
axlarna.

--Bevars! Om det inte blir fr trttsamt. Jag kan naturligtvis inte vara
lika rigors som Vr Herre.--Men nu ska vi spela schack.

Det var kvllsgromlet: spela schack. Fru Blenda knde spelets regler
ungefr till hlften. Och det var mer n nog. Hon tyckte icke om att
knna sig bunden. Om lparen hoppar som en hst eller vice versa, s r
det kanske icke rtt. Men det r roligt att sga schack och matt och nr
det icke lter sig gras p annat stt--

Men d Abraham kniper drottningen efter alla konstens regler, d blir
hon ond.

--Hu s brutalt! sger hon och sopar samman pjserna i en hg.

--Det ska skam spela schack med fruntimmer, sger Abraham och reser sig
halvt frargad.

Men det var nu en smsak. Och i vrigt trivdes Abraham gott p
Bjrkens. Han hade vervunnit den beklmmande knslan av tunga
tryckande tak. Han var ensam herre i huset och tog endast order av
hennes nd, nr hon hade ngra att giva. Vanligen fick han handla efter
eget huvud och med rttarens hjlp. Gick det galet ngon gng, s
skrattade fru Blenda t hans bekymrade och skamsna miner. Och det blev
till skmt alltsamman. Ibland kom fru Enberg tassande bakom honom och
strk honom varligt ver armen.

--Kra hjrtanes, vad det r lugnt och gott, sen herr Abraham kommit
till grden. Se, hennes nd behvde s vl en trogen vn.

--Trohet fr ett r!

--Inte! Inte blir det s kort. Det fr inte herr Abraham sga. Fru
Enberg nickar och rister av oro.

I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan
drottningen fll, rrde hon ihop pjserna, satte armbgarna p bordet
och stirrade framfr sig.

--Tycker ni inte, att jag r ensam? frgade hon. Jo, det r jag. Vore
jag inte ensam, s skulle jag flytta hrifrn. Men ser ni, jag fr
aldrig mer s sm och lga rum. Och kommer jag i stora rum, s svimmar
jag. Fast det just inte hr till mina vanor att svimma. Men jag mste ha
nra till nsta mnniska. Eller tminstone till ngon gammal mbel, som
jag knner och som luktar bekant. Men det hjlper inte, det heller. Jag
r ensam.

--Gift er, freslog Abraham. Och i den stunden glmde han verkligen, att
fru Hyltenius redan var gift, s omrkliga spr hade den store
brukspatronen lmnat i sin omgivning.

Fru Blenda sade:

--Min man har lovat mig skilsmssa, s snart gossarna vuxit upp, blivit
myndiga. Inte frr. Det r hans id, och den mste jag ju respektera.
Och fr resten sen?--Sitt inte och stirra p mig!

--Jag blundar, bedyrade Abraham.

--Vill ni hra min filosofi?

--Om den inte r fr lng och mttligt djup--

--Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte frst
mitt system. Det r kanske fr inkonsekvent fr en pojke. Fr resten
pminner det mest om en gammal ungms klagan frn evighet till evighet.
Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en
behaglig vxt och en sjl av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.

--Rtt sknt, sade Abraham.

--Hu, det r ju fult som en gammal krring. Hon strckte sig pltsligt
fram ver bordet och drog honom i hret.

--Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lmsk ut.

Men Abraham spratt till och slog henne ver fingrarna.

--Lt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne s pass omilt ver
fingrarna, att hon ter blev lugn och brjade leka med pjserna.

       *       *       *       *       *

I medio av juli skulle bolagets vxlar omsttas. Det gick trgt, och
Abraham Bjrner, som sktte transaktionen, stnkade frfrligt.
Samtidigt inlmnade han en rkning: arvode, provision etc. etc. summa
summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lgt berknat
enligt hradshvdingens egen, beedigade utsago.

Men Julius Krok vgrade att betala. Han krp inom sitt skal, blundade
och vgrade bestmt.

--h, h, h, det ser fult ut, det, min kre Krok. Det ser ut, som om
bolaget vore insolvent.

D brast ingenjrens tlamod. Han sprang upp, som en liten trollgubbe
springer upp ur sin lda, slog linjalen i bordet.

--Det finns ta mig fan inte ett bolag, dr bror har haft sin hand med,
som inte blivit insolvent--

--h, sger kusin det? Ja, det frndrar saken. D lmnar jag till
inkassering--

--Gr vad fan du vill.

Denna kraftyttring tog hrt p lille ingenjren. Han mste terigen
krypa till kojs, och Abraham eftertelefonerades. Man kom verens om, att
hradshvdingen skulle f stmma bolaget. Det sg illa ut just nu i
starten. Men skammen skulle vl till slut falla p Bjrner.

Frn Krokens lampor gick Abraham till Stenbrogatan. Det var icke roligt
dr heller. Elsa var tyst och blek. Linne och bomullsvaror lgo
hoppackade i ett hrn av rummet, och Elsa satt med hnderna i kors.

--Vad r det med dig?

--Ingenting. Fru Srman tassade ikring i salen och smskrattade i alla
hrn. Nu skulle det ntligen bli resa av--

P Blekngsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien
Lnrot. Kommissarien sg allvarlig ut, men hlsade hvligt p Abraham.
Ohlsson gjorde sllskap en bit uppfr backen. De talade om
hradshvdingen, men pltsligt brt Ohlsson av:

--Hr nu, herr Krok, jag har nyheter om fstmn.

Abraham rodnade.

--Jas.

Enok Ebenezar skt rygg och plirade upp mot honom.

--Ja, det r kanske inte trevligt att hra't. Men sanningen lr ska
nytta i lngden, sger de. Jo, nu r hon allt fast hos Hagelin igen. Jag
ligger ju efter honom som hund efter rven. S jag vet, var han har sin
gng. Hon fick vara tmligen i fred hr p frsommaren. Men nu har han
varit tv gnger vid Stenbrogatan, och hon r i bnhuset var kvll. Hon
och Evelin.

--Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?

--Tja, det kan jag inte sga. Han r s kusch fr sin tokiga mamma, s
han trs just ingenting. Men det r skert, att Hagelin springer inte
efter flickor fr skojs skull. Det blir att se upp.

Abraham red snett ver storps ngar, satte ver Blekngsbcken, dr den
rinner ut under Tanningens alar. Nr han stllt hsten i spiltan, tog
han en omvg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tlde icke se
hustomtens illvilligt grinande ansikte.

Men nr han kom in i frstugan mttes han av Evelin.

--Vad gr ni hr?

Evelin smg sig undan i mrkret och fnittrade mjukt.

--Hennes nd har befallt mig hit.

Abraham gick upp p sitt rum. Det var fr tidigt att g till sngs. Han
satte sig i fnstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en
stund knackade det p drren, och fru Enberg stack in huvudet.

--Kra hjrtanes, inte ska herr Abraham sitta hr i sin ensamhet--

--Jo, just precis det, sade Abraham. D frsvann fru Enberg, och Abraham
slutade sitt brev och rev snder papperet. I detsamma knackade det ltt
och hastigt, och Blenda steg in utan att ha vntat svar.

--Schacket d? sade hon.

--Det fr vara i kvll.

--Hr nu--har det gtt ikull p Backarna?

--Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt vra vxlar, och det gr som om det
vore smort. Fast nog r det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har vl
inga till verlopps?--

--Inte fr Backarnas rkning. Nej tack s hjrtligt. Jag gr bara och
vntar p, att den dr solen skall falla som en pannkaka. Det r inte
bara ren elakhet. Jag tycker ni skter er plats s bra, s jag vill
grna behlla er.--

--Det fr ni inte nd.

Blenda nickade frtrstansfull. Hon steg lngre in i rummet och sg sig
omkring.

--Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?

--Jo tack.--Sg mig, varfr har ni tagit hit den dr Evelin?

--Drfr att hon kom och skte arbete.--r det annars ngot, jag skall
redogra fr.

--Nej tack. Men schack blir det inte i kvll.

D sade fru Hyltenius, och hennes rst svllde och skalv av ett visst
patos:

--Jag skall bliva mycket stolt den dag, d jag har lrt herr Abraham
Krok en smula hvlighet.

--Har jag varit ohvlig? Frlt! Men jag kan inte vara hvlig, alltid
och allestdes. Och det r tmligen sent. Och det hr r mitt rum.--

Han ngrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skrpa.
Fru Hyltenius gick, stngde drren ljudlst. Abraham brjade ett nytt
brev till Elsa. Det knackade nyo, och fru Enberg kom ter till synes.
Hon rullade rakt fram till Abraham och strk honom ver armar och brst,
som ville hon besvrja en ond ande.

--Kra hjrtanes, vad r det nu d? Det var ju s lugnt och gott. S
lugnt ha vi inte haft det p mnga r. Ska det nu brja igen?

--Vad r det som ska brja?

--All oro och jmmer. Se, en mste ju betnka, att hon r olyckligt
gift--

--Ja, men det r inte jag, sade Abraham.

--ckckck, kra hjrtanes, jmrade fru Enberg och frsvann. Morgonen
drp var Abraham generad. Fru Hyltenius dremot visade inga tecken till
frlgenhet eller till oro. Hon var sig lik.

       *       *       *       *       *

Under fjorton dagars tid lmnade Abraham icke Bjrkens. Det var den
brdaste skrdetiden, och han satt i sadeln frn morgon till afton.
Blenda gjorde honom sllskap ibland, hon var mn om skrden och icke s
alldeles sker p Abrahams insikter. Det frstod han, och det retade.

Frn ingenjren fick han d och d underrttelser per telefon. Bjrner
hade mycket riktigt stmt bolaget, och det hade vckt obehagligt
uppseende. Ingenjren gruvade fr hsten, d vxlarna ter skulle
omsttas. Men det bleve vl alltid ngon rd. Om icke annat finge han
vl taga nya inteckningar i Blekngen. Larsson tycktes ju vlvilligt
stmd.

Frn Elsa hrde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men
rev alltid snder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars
skvaller. Och ngot annat hade han knappast att komma med.

Slutligen var rgen p sjlva Bjrkens brgad, och Abraham drog ut med
allt sitt folk fr att meja storpsrgen. Vdret var ostadigt och det
gllde att gra ett raskt dagsverke. Frst under middagsrasten fick han
tid att gra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i
skogsbrynet, krp in genom granhcken, gjorde ett varv kring byggnaden,
som sg ohyggligt frfallen ut, och stannade slutligen mitt i
trdgrden, dr ogrset tertagit ett oinskrnkt vlde.

Frn arbetsplatserna hrdes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande
och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham
hade varit uppe med solen och knde sig smnig. Han strk i sakta mak
frbi husknuten bort mot bnken.

Fr en stund sedan hade den sttt tom. Nu satt Elsa dr. Det kom s
verraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och sprrade upp gonen.
Ja, dr satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det.
Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.

Hon reste sig.

--Varfr? Gr du din vg? Nr jag kommer?

--Jag har vntat lnge p dig, sade Elsa. Nr Abraham hrde rsten, slt
han gonen och suckade. Han knde, att ngot stort obehag skulle g ver
honom. Det mtte vara bestmt av evighet, tnkte han, och det kan icke
ndras.

Men nr hon ingenting sade, slog han upp gonen. D sg han, att hon
arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe
och i hennes ansiktes muskler.

--Tyst,  fr Guds skull, bad han, innan hon nnu sagt ett ord. Det
lste. Hon skrek till.

--Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon r
inne p ditt rum om ntterna!

Hon fortsatte att skrika, n snyftande oklara ljud, n ord. Men han
frstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvrjelse. P alla sidor
dk det upp ansikten, fram ur hcken, upp ur diket, fram om husknutarna.
Hpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande gon.

Abraham strk sig ver pannan och reste sig.

--Vad r det du vill? Jag frstr inte, nr du skriker s dr.

Hon fortsatte att skrika. Och nu sg han, att hon var ful.

Men mnniskorna kommo nrmare, arbetarna, madammerna med sina sm och
sina matsckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bnken
och hllo vakt.

Abraham vnde p huvudet fr att se, om han hade ryggen fri. I detsamma
trffades han av ngot hrt i nacken. Det var frlovningsringen. Han
strk av sig sin ring och rckte den till Elsa. D fll hon i en
jmrande, barnslig grt. En av madammerna tog henne kring livet.
Smbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.

--Det r som alltid frstss. En s'n dr herrpojksvask ska frstss
bedra en fattig flicka. Fy fan snt flje--

Ringen ttnade. Han sg sig omkring och upptckte Enok Ebenezars
fyrkantiga ansikte och plirande gon. Abraham bad icke om hjlp, med
Ohlsson flinade till och ropade:

--Hjlp dig sjlv, och Gud ska hjlpa dig!

Abraham lyfte sitt ridsp, fick vg och gick.

Han tervnde till skrdefolket och stllde med arbetet. Det blev
brdska. Molnen strko ver med sydlig vind, ett ltt vattenstnk yrde
omkring i luften och bildade regnbgar, sm och svaga, ver staden
tndes en bred, starkt lysande bge.

Skrden brgades. Abraham var trtt, men nr Blenda som vanligt freslog
schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frgade:

--Var r ringen?

Och Abraham svarade:

--Borta.

       *       *       *       *       *

Abraham lg i sin sng och hrde, att hon kom in. Han hrde att hon
satte sig p bordet vid hans huvudgrd.

Nr han slog upp gonen, sg han henne svagt mot fnstrets matta
ljusning. Hon sg liten ut, liten och spd. Hon satt p bordskanten och
dinglade med benen.

Hon frgade:

--r det svrt att vara ensam?

Det var icke gckeri i frgan, icke heller medlidande. Det var ungefr
en vanlig frga. Hur mr ni? Har ni det bra?

Abraham brjade en lek med hennes nakna ftter. Han lekte hk och duva.
Och hon upprepade sin frga:

--r det svrt att vara ensam?

Han tog hennes ftter och kysste dem, med mycken rttvisa delande
kyssarna mellan den hgra foten och den vnstra. Och hon upprepade sin
frga. Men drfr att han kysste hennes ftter, kom det en hisnande
sklvning i rsten.

--r det svrt att vara ensam?

D slppte han hennes ftter. Han kastade sig framstupa i sngen och
brast i grt.

--Javisst r det svrt att vara ensam, svarade Blenda p sin egen frga.
Hon gled ned frn bordet och smg sig ut ur rummet.




4


Blekngen lg blsvart i natt- och hstdimma. Lyktorna lyste som topaser
mot svart sammet.

Zionsborg, ensam p sltten, lg dold, mrk, stilla som ett rovdjur p
lur. Lgan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp.
Lyktglaset var sprckt, krogens fnster krossade. Den vilde Enok
Ebenezar hade gtt fram som en storm ver krogen. Och rucklet fick
frfalla, Blekngens ldsta byggnad. Inom loppet av en mnad skulle Gula
Rosen lmna sitt nste och sin nring.

Gusten Srman och Abraham Krok vntade framfr Zionsborgs trappa. Enok
Ebenezar drev som en jakthund p Blekngens gator, passade villebrdet
fr att i tid varsko.

Zionisterna hade ntligen gtt till anfall mot projektet Backarna.
Upptrdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en
frevndning och en predikotext. Profeten hade talat.

Av de trettiosju arbetare, som byggde p Backarna, hade femton nedlagt
arbetet och slt sina aktier, oknt till vem. Leverantrerna vgrade
kredit och fordrade betalning fr vad som redan var levererat. Bolaget
skulle bliva tvunget att inlsa sina vxlar under loppet av de frsta
septemberveckorna. Aktionrer och fordringsgare yrkade, att styrelsen
mtte avg. Men det visade sig omjligt att bilda ny styrelse inom detta
bolag av okunniga och ventyrare.

Processen med den vldige, mktige, vlaktade hradshvdingen gav
ndestten t bolagets och ingenjrens kredit. Stadens banker vgrade
kredit. Och Abraham Bjrners juridiska byr gav kostnadsfritt
upplysningar till envar, som nskade lra knna Backarnas stllning och
resurser.

Det var sledes hg tid att gripa till ndvrn. Styrelsens ldre
medlemmar sovo stt i sina sngar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller
blinkade med rda svidande gonlock mot mrkret. De yngre jagade fienden
p gator och torg. Och nu skulle han inringas.

Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga ver krogtrappan och
frsvann. Han dk upp bredvid Abraham.

--Nu kommer han. Han gick in bakvgen till Gula Rosen, men nu kommer
han.

De vntade nnu ngra minuter, lyktans fladdrande lga glittrade i deras
gon. Slutligen ppnades krogdrren och Benjamin Hagelin trdde ut. Gula
Rosen fljde honom nedfr trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.

--God natt, Benjamin. Gud vare med dig.

--ven med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick ver gatan, p bron
stannade han ett gonblick och stirrade in i mrkret. P ngra stegs
avstnd frn trappan stannade han ter och lyfte p hatten.

--God afton. Herr Krok? Herr Srman? Och--?

--Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.

--Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett frut i kvll. Och mnga andra
kvllar frresten.--Behagade herrarna ge plats, s att jag kan ppna
drren.

--Vi vill vara med, sade Enok och trngde sig in p honom.

--Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkvm, angenmt eller ej fr
herrarna sjlva bestmma. Jag somnar aldrig fre tv, en vana frn
studieren.

Han tnde gaslgan i frstugan. Han hngde upp hatt och rock, och d
Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrn honom.

--En sak, mina herrar. r det ngon av er, som br vapen?

Han sg hastigt frn den ene till den andre, och blicken drjde vid Enok
Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.

--Well, tertog han med ett urskuldande leende. Det var bara en
formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemn att gra. Nu gr jag
fre och visar vgen.

De stego uppfr trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med
tolv smrre stolar och en strre. Det var de ldstes rdsbord. Hagelin
tnde takkronan och drog ned gardinerna. Han vnde sig mot sina gster
och gjorde en trg, trtt bugning.

--Vlkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda p. Lekamligen. Endast
whisky--herr Krok? Inte nej. Herr Srman, ett glas?

--Super du ocks? frgade Enok.

Hagelin gick in i sin kammare och tervnde med bricka. Han sg fin och
stdad ut som en kypare men mindre vlvillig.

--Nej, super gr jag inte. Men r inte heller avhllsam. Vr Frlsare
frvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister p
whisky, s hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framfr allt en
vlvillig man, srskilt i sin frsta ungdom.--Herr Krok, tag plats i den
stora stolen, dr sitter man bst. Ja, skl, herr Srman. Vi dricker ett
glas. Fr forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson,
bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det r synd.

Enok spottade.

--Fy fan, Gusten, att du dricker med den.

Srman smlog frlget.

--Pengar och whisky fr man av den lede--

Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vnligt
uppmrksamt.

--Ni sitter bra dr, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen.
Det r min brors stol och han lider av en hrsjukdom, ett arv efter vr
saliga mor. Skallig mste hon intrda i de saligas boningar. Hrt fr en
kvinna, men skerligen rttvist.--

--Nu r det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och
sade:

--Vi ha helt enkelt kommit fr att lmna vrt ultimatum. Herr Hagelin
har behagat anfalla oss. Vi veta mycket vl, att det r herr Hagelin,
som r det egentliga upphovet till alla de svrigheter, som mta
bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania fr att
tillintetgra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrn, att endera lmnar
ni oss i fred eller ocks tar det en nda med frskrckelse.

--Just fr dig, rvrumpa, sade Enok Ebenezar, som njt av att dua
profeten.

Hagelin lyssnade frstrtt. Han betraktade Abraham oavvnt. En mjuk,
fet, vit hand krp lngsamt ver bordet men drogs hastigt tillbaka, d
Abraham rynkade pannan. Hagelin knppte sina hnder.

--Tnk, viskade han. Tnk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till
oss. Till mig. Det r frunderligt.

--Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn fr, att jag inte mnar
stanna--

--Det r frunderligt, frunderligt. Med er kommer allt det gamla,
lidande, smlek, barndomens jmmer, ynglingens frtvivlan och skam. Det
r frunderligt, ty det r Gud. Just hr, kanske just p denna flck lg
jag p kn framfr er morfar. Jag var i sjland. Jag knde inom mig
krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna hja
mig ver mngden. Om ngon ville hjlpa mig, giva mig ett std. Er
morfar trttnade p min jmmer, han kallade p sina drngar. De vrkte
mig utfr trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, s att det
hrdes ver hela Blekngen. Och det blev mitt namn--

--Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera
n du.

Hagelin fyllde sitt glas och tmde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans
ansikte n blekare, blblekt. Endast kring gonen brunno rda ringar.

--Till saken, ja. Staden, Blekngen. Blekngen byggdes av J. A. Broms
fr att tjna som fngelse t hans arbetare. Och nu vill herrarna riva.
Varfr? Fr att bygga ett nytt fngelse. Elegantare kanske, friskare,
bekvmare. Men i alla fall ett fngelse. Ty jordelivet r ett fngelse,
var vi n bo och befinna oss.

--Nu brjar han predika, sade Srman och torkade svetten ur pannan.
Hagelin fortsatte:

--Men att anvnda en massa penningar, som r vrt frnmsta maktmedel,
att anvnda dem fr att flytta en skara mnniskor frn ett fngelse till
ett annat, det r opraktiskt. Och det! Det r synd. Han drack.

--Se! Detta r ett enskilt fall. Men ver hela vrlden frsiggr
detsamma. Fngarna krva frihet, och mnniskorna riva sina gamla
fngelser och bygga nya. Och varje nytt fngelse tro de vara en station
p vgen till den stora friheten. Men det r icke sant. Det r
ndlgnen, med vilken man lurar dren in i sin cell.

Han drack.

--Men friheten r icke beroende av rum och tid. Frihet kan endast vara
sjlens frihet, sjlens frigrelse ur sig sjlv, jagets
sjlvfrglmmelse. Och vgen till frihet heter krlek.

Enok Ebenezar gjorde en misstrogen grimas.

--Vad fr slags krlek?

--Varje slag av krlek r en begynnelse till frihet. Jesus anade detta,
d han tillgav synderskan fr hennes krleks skull. Han anade att
kvinnan, som vandrar frn skkobdd till skkobdd, var stadd p den
lnga slingrande vgen till frihet.

--Aj fan! r det snt du predikar fr flickorna? Sicken mormonpappa!

Hagelin drack och svarade:

--Jag talar fr dva och stumma. Drfr talar jag med tecken. Men i natt
vill jag tala med ord. Till dig--han nickade t Enok. Du tror, att hatet
och dess grningar kunna befria. Men hur skall det kunna befria, som
sjlv r en tyngd och ett band?--Till dig, Gusten. Du tror, att klokhet
och berkning kunna befria. Men hur kan det befria, som sjlv r en
tyngd och ett band?

Nej, krleken! Han vnde sig mot Abraham.

Du skall lska, och du skall glmma dig sjlv. Du skall lska, och du
skall glmma fremlet fr din krlek. Du skall lska, och du skall
glmma fremlen fr din krlek. Du skall lska och du skall glmma
krleken. D r du fri och terfrenad med det eviga vsendet.

Men jag str ver er alla. Jag behver icke ens krlekens band, som
likvl leder oss p den rtta vgen. Jag har aldrig lskat. Jag r ren.

Och han gjorde en tbrd, oblyg som en skka.

Gusten hll handen fr gonen, han lutade sig fram mot Abraham och
viskade:

--Ser du! Man kan inte ens sl honom. Det r vidrigt. Likasvl kunde
man rfila upp ett nyftt missfoster--

Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligist
intresse. Han hvde sig fram ver bordet, stdande huvudet i hnderna.

--Du rvrumpa! Tror du p Kristus?

Hagelin drack och svarade:

--Kristus r dd. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid.
Han anade mlet, men frstod icke medlen. Han insg icke organisationens
oerhrda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde.
Halvt i blindo strvande hans efterfljande efter en organisationsform.
Rom blev den strsta organisationen men fll p sitt smsinta hat mot
sm frvillelser. Nu sljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjl
sig sjlv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara
herden. Till hans frfogande skola vi stlla vrldens frnmsta
maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava,
som r ren.

--Du?

Hagelin drack och fortsatte:

--Kristus r dd, men hans namn lever. Hans namn r ett vlknt och gott
firmamrke. Liksom kaffehandlaren stter Mocka p sin skylt, s stta vi
Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans prster, som taga lner och
idka kpenskap, ja till och med samla i ladorna, beknna de icke honom,
som predikade fattigdom? Det r icke svek, tminstone ej fr den
invigde. Det r affrskutym. Det r annonsen, som lockar till oss folket
och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frlsning. Vad r det, som frt
eder hit till Zionsborg? Lngtan efter frlsning? Nej. Men penningar och
kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.

Han tystnade och vnde sig smleende mot Abraham.

Abraham sade:

--Om ni slutat er trosbeknnelse, s kunna vi verg till affrerna.

Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.

--Fr att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles ver vra
bevekelsegrunder. De ro ju fr vrigt inte s storartade och
vrldsomfamnade som edra. Vi fresl, att ni flyttar er
missionsverksamhet till annan ort. Eller tminstone--och det r
verkligen minimum--att ni upphr att spekulera p Blekngen och p
Backarna, att ni och edert anhang lmnar oss fullstndigt fria hnder. I
annat fall--

--I annat fall? upprepade Hagelin.

--kommer vi att anklaga er fr att i samrd med krogvrdinnan Ekman ha
planlagt dubbelmord, fr delaktighet i mordet p verkmstare Srman samt
slutligen fr att med egen hand ha mrdat fabrikr J. A. Broms.

De rda ringarna kring gonen slocknade, men Benjamin Hagelin smlog
alltjmt. Abraham var blek som ett lrft. Gusten gmde ansiktet i
hnderna. Enok Ebenezars gon glittrade, och munnen tuggade om orden
smackande och med vlbehag.

--med egen hand mrdat fabrikr J. A. Broms.

Hagelin sade:

--I annat fall? Varfr i annat fall? r det inte under alla frhllanden
er plikt att angiva mrdaren?

Eller, fortsatte han efter en stund, tnker ni kanske p att Sveriges
lag frbjuder rerriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid
ganska hgt straff, skulle jag tro--

--Vi ha bevis.

Han gav Gusten en knuff. Men d knuffen icke gjorde verkan, slet han upp
Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.

--Hr r en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och
bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Srman och av Enok Ebenezar
Ohlsson. En fullstndig beknnelse.

Hagelin sjnk ihop, den feta figuren sjnk ihop till en oformlig, mjuk
kudde, och p den svllande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgr.
gonen stirrande, trdrnkta.

--Oj, oj, oj, kved han. Att vara s barnsliga. Jag vill er vl. Jag
talar uppriktigt med er. Och s r ni s barnsliga.--Frst och frmst:
Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden--

--Hr r nnu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som beskte
Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla
bruk.

--Fr jag se?--Ja, inte tnker jag riva snder! Oj, oj, inte r jag s
barnslig. Nr r intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?

--Tv dagar senare.

--Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hr nu p! Om jag anklagar herr Krok
fr utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur gr det d
fr stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson fr
inbrott  Tre Remmare. Ja, ja, kassaldan har ocks kommit bort och det
kan mycket vl ha skett hrom kvllen, d Ohlsson var s full. Och om
jag anklagar herr Srman fr mened i mordbrandssaken. Ja, fr jag kan
bevisa, att det var Pettersson som tnde. Och lektor Holmin har visst
ocks ngra sm bevis. Hur gr det d med stackars gamla mor? Oj, oj, s
barnsliga, s barnsliga--

--Ja, se dr. Se! Se!

Gusten hade pltsligt sprungit upp, vrkt ikull stolen och rusat mot
drren.

Hagelin rtade p sig och ropade med stark stmma:

--Se! Se! Guds verk!

--Gusten! skrek Ohlsson. Djvlar anamma ditt fega--

Abraham och Hagelin voro ensamma.

Hagelin betraktade honom vlvilligt uppmrksamt.

--Ja, herr Krok, smlog han. Enfin seuls! Fr jag inte nu bjuda p en
grogg? Eller kanske ett glas punsch? Genuin swedish punsch. Jag har
visst en butelj--

Abraham kastade sig t sidan och rusade nedfr trapporna, grep kappa och
hatt i frbifarten.

Nr han kom ned, sg han Gusten springa in i Sofiagatan. Ohlsson stod
barhuvad p trappan. Och svor.

--Vad tog det t honom?

--Den--svor Ohlsson. Han har gtt hela ret och grubblat ver
menedshistorien. Ja, va' fan ska man vara hjlpsam fr? Hjlpa ett
sdant ruttet f som Liter-Pelle. Nu r han slut, unga pojken.

Abraham steg ned p gatan.

Ohlsson sade:

--Men ta mig fan, om jag r slut. Vill herrn, s gr jag raka vgen in
och sticker kniven i honom. Va? Hr finns inga vittnen.

--Gr det, sade Abraham. Jag lovar att ange er fr polisen i morgon
bitti. God natt.

Han kastade ver sig kappan och gick.




5


I kravmlet mellan hradshvding Bjrner och bolaget fll dom till
krandens frmn. Hradshvdingen jmte andra fordringsgare begrde
bolaget i konkurs, vilket rtten beviljade. Bland fordringsgare
figurerade ven Enok Ebenezar Ohlsson, som utfrt ett trettiotal
dagsverken fr bolagets rkning och icke erhllit betalning. En vecka
senare protesterades en Broms & Kroks vxel  40 000 kronor.

Abraham ringde upp ingenjren.

--Nej, stanna dr du r. Jag reder mig nog, jag reder mig nog. Jag
sljer sjuan, nian och elvan--Sofiagatan--till skomakar Hagelin. Jag
reder mig nog. Och du lr inte kunna trolla fram pengar, min gosse. Men
str Hyltenius fast vid att bjuda dig platsen som inspektor, s tycker
jag allt, att du br ta den.

--Jag fr se, svarade Abraham.

--Behver han hjlp? frgade Blenda.

--Nej tack. Han reder sig. Fr resten r det visst dlig affr att
hjlpa oss. Ingenting fr er.

Blenda strckte sig upp och drog honom i hret.

--r du ledsen, du?

--Nja. Jag fr vl hoppas, att pappa inte tar det alltfr hrt. Det
lter tminstone inte s, tycker jag. Frresten r det mitt fel. Hade
svger Holmin ftt rda, s hade det hr elndet aldrig blivit av. Men
jag frsts--Idiot!

--Tja, tja, av skadan blir man vis, trstade Blenda. Inte rr du fr,
att du r ung och dum. Men nu stannar du vl p Bjrkens? Tills
vidare--?

--Tills i vr, om ni tillter, innan dess har jag nog ftt ngon plats.

--Som du vill.

Hon duade honom. Hon duade honom i sngkammaren, i salen, infr allt
folket. Det plgade Abraham. Men det tycktes icke vcka anstt eller ens
frvning bland folket. Det var nu en gng seden p Bjrkens att
ingenting hemlighlla. tminstone icke detta.

Skolan hade brjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen
hade rest till Tyskland fr att genomg ngon ny patenterad luft- och
vattenkur. P tervgen skulle han beska sin mor och mjligen stanna
ver julen. Abraham var sledes ensam herre p tppan. Det hnde en
gng, att en av drngarna kallade honom hans nd. D blev Abraham
ursinnig.

--Din drummel! Vet du inte, att jag r inspektor!

--N, svarade drngen och dolde ett flin. Spektor ska vl han vara,
Halling--

Abraham knde sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom knslig, gav
honom efterhngsna, ofrnkomliga tankar och frestllningar. Han kvvdes
i de lga, kvava rummen, vars fnster klistrades igen fr vintern.
Grdsplanens cirkel blev till en lparebana, p vilken han sprang runt,
runt i nattens drmmar, runt, runt till att stupa. Och han drmde, att
fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans
rygg med ohyggligt lnga, brnnheta lakan.

Helst hade han velat skudda Bjrkens' stoft frn sina ftter den dag,
som var. Men han hade ingenstans att taga vgen. Till staden vgade han
sig icke. Han var rdd att mta Elsa. Upptrdet p Backarna hade givit
honom en kvljande, overvinnelig skrckknsla.

Han annonserade i tre tidningar efter plats, men det var icke troligt,
att han skulle f ngon fre vren. Och dessutom hade han utfst sig att
stanna ett r. Det var ju villkoret fr det olycksaliga Backakpet.
Betala allts--Kpt.

Och det gick an--nnu. S lnge det krvande hstarbetet pgick, kunde
han ligga i frn morgon till kvll, visa folk att han gjorde nytta. Att
det verkligen fanns ett skl, ett sunt och gott skl fr hans vistelse
p Bjrkens. Nr det skulle hstpljas vid utgrden, tog han in hos
torparen och stannade tre dygn. Men p fjrde dagens morgon kom
hustomten, gned sin hjssa med luvan och sade:

--Nu kan inte hken st i lngre. Herr Krok fr allt komma hem.

Och hemma mttes han av fru Enberg.

--Hjrtanes herr Abraham. Hr har varit s bedrvligt. Inte ska herr
Abraham ligga borta i torparstugorna. Det blir bara s svrt och
tungsamt fr oss andra.

Och efter den dagen blev Abraham viss p, att hustomten spionerade,
verallt dk det gra, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet,
vid milan, bakom halmstacken, ur het i ladan, verallt. Och alltjmt
grinande.

--Vad tusan skrattar inspektorn t? Det r d ett frbannat stt att
jmt g omkring och flina t folk--

--He, he, he, gluckade gubben. Det r vl de hr frstss--Och han
pekade p ett par gula betar, som skto fram ur verkken. Inte har jag
n't att skratta t, som vasken r ung eller grann--

En dag hade Abraham smugit sig upp till jaktstugan. Det regnade stritt,
och pljningen hade mst instllas. Abraham strckte ut sig p britsen
och lg och stirrade i taket. Det jmna, silande plasket svde, men var
femte minut kom en stormil, rytande, visslande i stockarnas speleverk,
skakande stugan och britsen. Abraham strckte p sig, gspade, rullade
runt och rullade rtt. Han var tankls och lycklig. Beklmningen,
trttheten, tvngstankarna mste fr en stund giva vika fr kroppens
sunda styrka, ungdomens gldje utan orsak. Dr skulle han ligga hela
natten, sova och gspa. Fan i allt annat!

Och d hustomten krafsade p drren och stack in sin gra luva,
skrattade han och ropade:

--Ja, hr r jag, Halling. Men skvallra inte!

--He, he, gluckade gubben och frsvann. Men Abraham log och knde sig
befriad. Han hade givit sitt frtroende. Och det kunde han vl giva t
en gammal hustomte, som levat mnghundrade r, som sett mnniskor fdas,
lska och d.--

En halvtimma senare trdde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och
bjd henne plats.

--Det har varslat fr ers nd, skmtade han. Det r en ful liten tomte,
som jmt gr ikring och varslar fr ers Sknhet. Jag skulle bra grna
vilja veta, hur det hnger ihop?

--Han spionerar, sade Blenda.

--P vem? Och fr vems rkning?

--P dig naturligtvis. Och fr min rkning. Jag vet, att du tnker g
din vg. Men jag vill veta det p frhand. Nr.

--Tror ers nd, att jag tnker rymma?

--Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nd p Bjrkens. Gr till
skogen som ett troll. Skratta inte. Jag gr, nr du gr. Ensam, eftersom
du inte vill veta av mig. Men gr gr jag. Varfr kom du hit, nr du
inte vill stanna?

--Kpt p ett r, sade Abraham.

Fru Blenda sade:

--Du r elak, du r grym, du r grov, du r ond och ohygglig som en
mrdare. Tnk, att du skall pina mig till dds--

--Fr ett r, sade Abraham.

--Fr evigheters evighet. Du har bitit mig i hjrtat som en katt. Det r
lmskt. Jag smekte, och du bet. Varfr skrattar du? r jag gammal och
ljlig?

--Nej, inte gammal, sade Abraham. Men grnslst ljlig. Du talar om
evigheter, och du vet mycket vl, att du knappast kan tala om mnader,
om r. Jag r en nyck. Och dina nycker hr inte till de perenna
vxterna.

--Det vet man inte.

--Vilket?

--Att det r en nyck.

--Jas--

--Nej. Det kan man inte veta. Inte frrn eftert.

--Det r sant, sade Abraham, skrattade och kysste. Nr det blev skumt,
gingo de arm i arm ned till grden. De svarta hundarna och de vita
fgnades av deras syn och skllde verljutt.

       *       *       *       *       *

Nr Abraham vid tutiden ppnade drren till sin kammare, fann han ljus
tnt. Och hopkrupen i ett hrn av sngen satt Gusten Srman.

--Va i herrans--

--Tyst r du snll. Jag r bekant med flickan, s jag smg mig in
kksvgen. Hr har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle
f sitta hr hela natten, eftersom dina klder ligger p stolen. Men det
var bra, att du kom. Du fr lov att hrbrgera mig i natt. Jag trs inte
ligga hemma--

--Varfr trs du inte--

Gusten drog upp verlppen och frste.

--Fr polisen frsts! Vi reser i morgon kvll--sen s! Har du inte lst
Nyheterna? Hr har du--

Han drog fram en papperstuss och sltade ut den.

--Det r svger din, som r i farten--

Abraham lste. P ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktrns
mrke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktrn hade icke lst sin
tidning p tjugu r och nnu mindre skrivit i den. Han talade i allmnna
ordalag om stadens moraliska frfall. Och varje pstende bestyrktes av
citat ur grekiska och romerska auktorer.

--Nej fr tusan, inte det! Hr! Hr har du Pauli brev. Paulus skrev:

Kan man ostraffat missbruka Guds namn?

Och han besvarade frgan med ett nej, som ekade i Nyheternas trnga
spalter.

Vidare frgade han:

Hur missbrukas Guds namn?

Och drefter tskilliga finurliga tongngar, stigande och sjunkande,
mynnande ut i en brusande final:

Men nr en brottsling, en mrdare, som hitintills lyckats undg sitt
straff, nr han stiger upp och fr snd vinnings skull beknner Kristus,
d missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord r en hdelse, som
krver Guds straff och mnniskors.

--Det r ju fr Hagelin, sade Abraham och ljusnade.

--Det r fr mig ocks. Titta hr fr du se. Han vnde bladet och
pekade. Handen darrade s vldsamt, att fingret krde tvrs genom
papperet.

Under polis- och rttegngsrenden stod:

"Tndsticksfabrikens brand. Polisens efterforskningar pg alltjmt och
tyckas ntligen skola leda till ett positivt resultat. Att Pettersson--i
livstiden knd och knd under spenamnet Liter-Pelle--anlagt
mordbranden, tyckes vara till fullo bevisat. terstr att utreda frgan
om det mrkliga alibi, som ngra den avlidnes vnner lyckades prestera."

--Det ser illa ut, medgav Abraham. Han svepte tcket ikring sig. N men
sg--Hur var det egentligen?

Gusten skallrade med tnderna.

--Jo, ser du--ser du--det var s, att vi var ju allesamman ursinniga p
ingenjren. Mest p Lagerstrm frsts. Och det var ju, vad vi dagligen
talade om. Och till sist gick det vl fast i hjrnan p honom, krket.
Han var ju frstrd av sprit. S det var han. Men inte fan kunde jag
lmna honom i sticket...

--Behver du pengar?

--Nej, tack. Ja, det skulle vara, om du har en tia eller s till
verlopps. Annars betalar Hagelin resan fr oss alla--

--Reser Hagelin?

--Visst, visst. Hade det bara varit artikeln--men lyckligtvis kom Lnrot
till mig i middags och sa', att det r bst vi ger oss av. Fr Aposteln
har varit hos stadsfiskaln. Skomakarn har ju brjat kpa Blekngen i
smbitar. Det r vl det han vill stoppa i tid--

--Men att han trs. Ja, artikeln--gubben r ju ansvarig. Men att g till
stadsfiskaln--

--Just det--drfr r det ju mjligt, att han har flera bevis n vad en
vet. Mig kan han alltid f fa-fast. Och s--s--r det d--d--d med
Aapo-posteln--

Hans tnder skallrade, s att han knappt fick fram orden.

--Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.

--Ja, det r ju det, sade Abraham.

Han lt Gusten taga sngen och gjorde sig sjlv en bdd p soffan. Men
det blev ingen smn. Gusten redogjorde fr resplanen. Srmans, mor och
son och dotter skulle fara med nattget till Malm, Hagelin och Evelin
redan med morgontget. Frn Malm skulle de fortstta resan gemensamt
ver Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Srmans. Men det
var svrt, ty gumman Srman hatade Gula Rosen.

--Se, gumman r s jalouse, s hon klser henne i synen, beknde Gusten
med ett skamset leende. Det var vl ngot maskopi mellan Rosen och far
kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde f vara glmt nu.--Ja,
kommer vi bara till Amerika, s Gud ske lov! Hagelin har ju mnga vnner
dr borta, s det blir ingen svrighet med utkomsten.

--Och din syster? frgade Abraham.

--Tja, jag vet inte. Profeten lr ska ha ett helt hov med kvinnor
drborta. Vad han sen anvnder dem till. Hon fr vl sjunga och vittna,
kan jag tro.

De kommo verens om, att Gusten skulle stanna p Abrahams rum till
fljande middag. Det var en lrdag, och han kunde flja med tckvagnen,
som krde in fr att hmta gossarna Hyltenius.

--Hyggligt av dig, sade Gusten. Men sg--sg, hon kommer vl inte hit
in? Frun?

--Sov och prata inte strunt! rt Abraham.--

De slckte ljuset. Men rtt vad det var spratt Gusten upp ur bdden.

--Hr du, Abraham, en sak! Du fr akta ingenjren fr Enok. Han far fram
som en vilde och hetsar upp arbetarna. Han har varit p smeden ocks.
Den r inte ltt och rra, men kommer han i gng, s rullar han som ett
stenblock. Han kom upp p kontoret i gr och tumma' p hatten och sa':
Aldrig har jag lurat ngon, och aldrig har ingenjrn lurat ngon med
vett och vilje. Men r det s att ingenjrn kan, s ska han vl vara bra
och hjlpa mig ut ur elndet. Fr annars fr jag g frn smedjan med
mora och ungera och alltihop.--

--Det har ingen fara, lugnade Abraham. Jag har talat med pappa. Han
reder sig, sger han. Och det vill sga s mycket som att arbetarna f
igen sitt--Du har ju ocks en aktie.

--Den slde jag fre kraschen till skomakaren. Han lr ha kpt fr ver
femtusen kronor aktier. Och nu gr han och slr skallen i alla vggar.
Och dessemellan fr han smrj av gumman. Backarna och storp g p
exekutiv auktion i brjan av nsta mnad. De trodde frst, att fru
Hyltenius skulle vilja kpa igen. Men Bjrner sger nej. Det ska bli
auktion med upp- och avslag fr att f lite mera betalt--

       *       *       *       *       *

Nr Gusten stuvat in sig p tckvagnens bakste, frgade han:

--Ska jag hlsa Elsa?

Abraham skakade p huvudet men sade:

--Om du tror, att hon vill--

--Nej, det tror jag inte.--Adj med dig. Och tack fr hjlpen. Jag
hoppas, att vi aldrig ses igen. Fr det skulle vl vara p rstun--

Och vagnen for ned genom alln.

--N? frgade Blenda.

--Skeppet sjunker, rttorna fly. De, som kunna fly nmligen.

--Sg, varfr vill du inte kpa tillbaka Backarna?

--Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska g hrifrn? Ja, hur snart,
det vet du bttre n jag. Du slarver! Du tror, att jag skmtar. Du fr
se--

--Och du skulle g frn hem, frn allt? Bara av en nyck? Tror du inte,
att det skulle gra ont att lmna--

Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.

--Jo, det gr ont. Och det r det, som r det roliga. Fr det knns,
Allt, som r roligt, gr ont. Det gr ont att mta en slarver p vgen,
kpa honom och fra honom hem, behandla honom som prins och storsultan
och taga stryk av hans hnder. Det gr ont ngonstans p djupet, dit
ingenting annat trnger. Och drfr r det roligt. Nu vet du!

       *       *       *       *       *

I mitten av oktober steg dimman frn Tanningesjn och ttnade kring
Bjrkens. Nu blev det nstan outhrdligt fr Abraham. Frestllningen
om fngenskap lmnade honom icke fri en minut. I muren av kastanjer och
ekar hade det dock funnits stora fnster, vida valv ut mot det fria. Men
dimman murade igen varje ppning, och det grna genomskinliga
gallerverket tcktes av en mur, gr som fngelsets. Hustomten blev till
fngvaktare, gr fr att man icke ltt skulle upptcka honom, smygande,
illistig, alltid nrvarande. Hundarna voro vktare, alltid till reds.
Tog han ett steg ned i alln, genast omvrvde de honom frn alla sidor,
hoppade upp framfr honom som vargar, slogo honom p brstet och tvungo
honom att vnda.

Och vid den utgng, som dittills varit fri, kksutgngen, dr stod nu
fru Enberg, rd av hstslakten. Och hennes eviga varningsrop, kra
hjrtanes, blev till ett slaktrop, lockade fram bilden av ett slaktat
djurs blodiga hjrta.

Abraham stannade p sitt rum, tv meter brett, tre meter lngt, en och
nittifem p hjden. Han vankade av och an och i takt med den vaggande
gngen mumlade han:

--Nu gr det galet fr mig, sen gr det galet fr pappa, sen gr det
galet fr Louise, sen gr det galet fr mig, sen gr det galet--

Och nr ven denna kvarn malde tmning och stenarna frste av hetta,
rusade han ned i salen, grep Blenda kring livet och svngde henne runt
ver bord och stolar.

--Vad du r tokig! Vad du r glad! skrattade Blenda.

--Glad till dds, ers Sknhet!

Men med november kom nordvsten och drog bort dimman. Muren fick igen
sina fnster, sina valv mot det fria, och det lttade. Nyet var klart
och lovade vackert vder och kyla. Gubben Halling och gumman Enberg
lustvandrade i mnskenet och sgo ut som ett hjonelag av urldrig
tomteslkt, de dr gnabbas om grten och i trots av de hundrade
vintrarna pussas bakom husknuten. Hundarna voro trogna, lugna vnner.

Och Blenda var en docka, sirligt snidad i elfenben lysande i mrkret med
fosforsken.

       *       *       *       *       *

En vecka fre auktionen red Abraham in till staden. Louise hade ringt p
och bett honom komma. Ingenjren hade varit utsatt fr en del
ledsamheter. Ngra berusade personer hade om natten kastat sten mot
huset, krossat butiksrutorna och "Krokens lampor". Och ropat: Ut med
Kroken! Ut med Kroken!--Vidare var det krngel med affrerna.

Abraham fann sin far blek och frsagd men tmligen lugn.

--Ja, ser du, det har varit en del svrigheter. Men det r jag ju van
vid. Jag har varit ute p Viskingeholm hos kusin Lilja. Men han hade
inga pengar. Han r ju lite snl, som du vet. S har jag skrivit till
Hyltenius i Dresden, men brevet har kommit tillbaka, obestllbart. Ja,
inte vet du, var han finns? Nej. Summa summarum, min gosse, det har
varit min vanliga otur. Den har fljt mig livet igenom, och den kommer
att flja mig i graven--

--Ptro, ptro, gnllde "Jublet". Inte tala om graven i huslkarns
nrvaro.

Ingenjren fortsatte:

--Blekngen har ju sitt vrde, men jag kan inte realisera. Det r min
otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om ngot ddligt
skulle trffa--ja, ja, det vet man aldrig, jag r gammal. Men d ska du
komma ihg, att var och en, som frlorat p mig, ska ha full ersttning.
Det rcker och blir skert ver. tminstone s mycket att Agnes kan f
en livrnta. Louise r ju gott gift. Och du har din plats--

--Ja, ja, pappa, det blir nog s bra. Bara du lter bli att oroa dig.

--Nej, ser du, oroa mig gr jag inte. Nej. Jag har kommit ett stycke fr
lngt nu fr oron. Jag har inte varit s lugn, sen lilla Marie satt dr
p stolen.--

       *       *       *       *       *

Abraham bjde sig i drren och steg in i Bjrkens' sal. Han gick rakt
fram till Blenda och tog henne i axlarna.

--Sg mig en sak! Far har bekymmer. Han sger, att han r lugn, men jag
ser nog--Vill du inte hjlpa honom?

Utan betnkande svarade hon:

--Om du stannar--ja!

D vek han undan.

Men nr de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda ter upp mnet.

--Om du stannar, fr du frfoga ver mina godelar, som du vill. Varfr
stannar du inte? Du kan inte. Varfr kan du inte? r det varulven? Jag
tvingar honom till skilsmssa. r det gossarna? , vad bryr de sig om
mig? De hlla tusen gnger mer av farmor n av mig. Varfr kan du inte?
Tycker du om ngon annan? Flickan, som for till Amerika?

--Nej.

--Nej. Vad r det d? r det jag sjlv? Att jag har dligt rykte? Tl du
mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?

--Jo, jo, jo--

--Ses, var lugn nu. Och st stilla. Vi mste ju i alla fall f klarhet
en gng. Vad r det? Varfr kan du inte?

Pltsligt rtade han p sig, och hans hjssa var nra taket.

--Drfr att jag icke vill. Drfr att jag icke vill vara fnge. Kpt!
Kpt! Kpt!

Hon stirrade p honom. Och brast i skratt.

--, du stolle, du slarver, du tok! Kpt? Fr pengar? Herre du min gud,
att vara s dum! Finns det ngonting sdant som pengar? Det finns inte,
det har aldrig funnits, aldrig existerat. Det finns ju bara du och jag.
Jag, som r listig och snll, lgger mina garn och gr mina vackraste
konster. Du som r dum och stygg. River mina garn, och visslar t mina
konster. Nej, kom!

Abraham vek t sidan, tryckte sig in fnstersmygen. D rev hon med
famlande fingrar och kastade av sig klderna. Naken sprang hon fram och
fll p kn infr honom.

--Kra min slav, du fr inte frskjuta din hrskarinna. Fr inte, fr
inte, fr inte!

       *       *       *       *       *

Men nr Abraham slumrat ngra minuter, spratt han upp ur smnen. Mnen
upplyste rummet. Och nu lg taket ver honom. I det vita, svaga, ovissa
skenet hvdes och snktes taket fr varje andetag. Han gjorde en rrelse
fr att kasta sig ur sngen. Hon hll honom.

--Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tnder. Han slet sig
ls och satte sig upp i sngen. Han stirrade ut i mnskenet, slt
lngsamt gonen och andades djupt.

--Hr luktar, sade han.

Pltsligt rev han till sig klderna och drog p sig plaggen. Med djupt
bjt huvud och krokiga knn gick han bort till fnstret och sttte upp
ventilen.

Han sg ned i trdgrden. Skuggan av frukttrdens grenar lg i ett svart
nt ver det frostsvedda grset. Syrenhcken kastade skuggor som en rad
av jttestora benrangel. Och bortom hcken kantades den blgrnskimrande
ngen av skogens skugga, mrk och djup och tyst. Abraham rev upp det
klistrade papperet, ppnade hela fnstret och strckte sig ut.

Han sg en stor, mrk, kullrig skugga rra sig av och an i syrenhcken.
Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.

Han smg sig frbi sngen och sg Blenda, skimrande vit. Han drog ver
henne tcket, tog hennes huvud mellan hnderna och kysste pannan.

--Nu kommer du aldrig igen, sade hon.

--Jag vet icke.

       *       *       *       *       *

Han steg nedfr stentrappan, drjde en stund obeslutsam p grdsplanen.
Han hrde steg nrma sig och drjde. Men nr stegen ter ljdo avlgsna,
sprang han upp i grsmattan och fljde hcken fram till syrenerna. Hr
trdde han ter ned p sanden fr att lta sina steg hras. Och nr den
stora, mrka gestalten stannade, hlsade han tyst genom att lyfta p
mssan. Han hade ingenting att sga. Varulven steg fram och rckte honom
handen.

--Sg ni mig? frgade han. Men rsten var tjock, han mste klara strupen
med en hostning och upprepade: Sg ni mig?

--Ja, sade Abraham.

Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fnster.

--Ja, jag sg ocks er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har
vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro
taga avsked av ngra platser, som blivit mig kra. Nu r det gjort. Jag
har kommit fr att gra upp med min hustru om skilsmssa. Ja, det har
lnge varit en verenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men
jag ville vnta, tills gossarna vuxit sig stora nog.--N, nu har jag
kommit p andra tankar.

Han tystnade, och de brjade vandra av och an i trdgrden. Abraham
knde, att han ingenting behvde sga, att den andre ville tala ensam.
Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.

--Det r ett ganska egendomligt liv jag har frt. Under mnga r. Jag
har varit som en fnge hr, okr fr alla, mest fr henne. Men likafullt
fjttrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det
till en brjan. Dock icke s mycket. Vad som hll mig kvar, var ju
gossarna. Frst och frmst. Men jag vill icke gra mig bttre, n jag
r. Det var ocks maklighet, som band mig. Jag r av begynnelsen tung,
ovig, maklig. Jag hade det bra, behvde icke arbeta, icke oroa mig. Jag
stannade.

Han gjorde en tvr helomvndning. Abraham fljde, oviss.

--Det var skam, det var frsoffande. Kanske hade jag nnu ngot som hll
mig, tminstone de frsta ren. Ett slags hopp--Men jag var sannolikt
icke nog dum att hoppas lnge--

Detta om mig. Nu har jag sledes kommit hit en sista gng fr att s
snart som mjligt och fr alltid lmna Bjrkens. Att jag trffar er r
en slump eller kanske en fingervisning. Ni r son av min kre vn. Jag
kan sga min ende. tminstone den ende, som ej gjort narr av mig.

ter gjorde han en tvr vndning, nstan som fr att komma ifrn den,
han talade med.

--Jag vill ge er ett rd. Underligt, nr det kommer frn mig. Men ni fr
ta det, hur ni vill.

Ni skall aldrig uppgiva er sjlv. Frstr ni, hur jag menar? Ni skall
aldrig vika frn er sjlv. Det r det farligaste. Faran. Nr det gller
kvinnor. Vissa kvinnor.

Nej, nej, nej! avbrt han sig. Inga omskrivningar. Nr det gller denna
kvinna. Kanske frstr ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, d ni
frstr mig. Och kanske kommer ni d att tnka p mina ord. Sker det i
tid, s har jag kanske gjort er en tjnst. Och kan vara njd.

--Tack, mumlade Abraham och bet sig i lppen. Ngot s idiotiskt
klumpigt som tack!

Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det
vita mnskenet.

--Kanske blir ni en gng gammal som jag, och fr de gamles religion. D
frstr ni, att det goda man gr eller vill gra, det gres icke fr
tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns
endast i ett kallt och lugnt och hopplst hjrta. Nr jag var ute p
resor, nu sist, slog mig en likhet. Som frmlingar i frmmande land mta
varandra icke med varma knslor men beredvilliga att hjlpa varandra,
drfr att allt r frmmande och svrt, p samma stt bra vi mnniskor
hjlpa varandra utan gldje och hopp men i vrdnad fr det stora,
frmmande, oknda. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som
frenar oss mnniskor, frmlingskapet.

Nu, brt han av. Nu kan ni grna redogra, fr vad som intrffat under
min frnvaro. Jag menar bolaget, Backarna.

--Det r synd, sade han, nr Abraham slutat bertta. Tanken var god. Men
er kre far r ju ingen affrsman. Och kanske inte ni heller. Hade
bolaget kunnat rekonstrueras, s hade jag tnkt fresl er att taga
Lagerstrm till chef. Det r en duktig karl.

Men  propos! Er far r vl kry?

Frgan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och
Abraham tog sig ofrivilligt fr brstet.

--Hur s? Vet ni ngot?

--Vet--nej men--Saken r den, att jag varit inne hos gossarna i kvll.
Jag drjde en stund--ja, tills de hade somnat. Och kanske nnu en stund.
Klockan var ett, tror jag, nr jag gick frbi ert hus. Och d lyste det
i fars fnster.

Abraham stod ett gonblick orrlig. Tankarna snurrade runt, vecklades
upp med drmmens hisnande fart. Och hastigt och obnhrligt verklig som
i en mardrm kom vissheten.

--D r han dd! skrek han. Och utan att hra den kloke varulvens rop,
med handflatorna hrt tryckta mot tinningarna, rusade han ver ntet av
skuggor, ver grdens gnisslande grus, rusade ned genom alln mellan
rader av hga, tysta, silverglittrande popplar.




6


S lnge Abraham sprang, var det icke svrt att hlla tankar och ngest
borta. Men han kunde icke springa hela vgen frn Bjrkens till staden.
Och d han saktade farten blev hjrtats arbete tungt, ojmnt och
smrtsamt, dror i tinningarna sprutto till, pressade p ett smrtsamt
stt och bultade, ver hela kroppen kndes stickningar och sveda, som om
han burit en skjorta av nsslor. Andedrkten pressades het och svidande
ut och in p ett krampaktigt och smrtsamt stt. Benen voro stela och
nstan oknsliga som efter hrda slag.

Under det att han sprang med yttersta hastighet, hade hela landskapet
tyckts deltaga i flykten. De vita mnstrimmor, som randade vgen, hade
svngt som hjulpinnar kring sina ekrar. Skogen hade ryckt fram i snabba,
tysta kolonner. Flten hade rullats upp, som en fanas duk fr en
pltslig vindil.

Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orrligt, tungt. Han sg
den lnga vgen framfr sig med dess tunga backar och ondliga
slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspr lade frst fr ftterna, som
han icke orkade lyfta tillrckligt hgt. Genvgen genom skogen med
rtter och stubbar var omjlig.

Det blev klart fr honom, att han icke skulle hinna fram i tid. Han
stannade, tvekade, om han icke borde vnda om fr att hmta sin ridhst.
Men han var redan fr lngt frn Bjrkens. Han brjade ter springa,
hll ut i fem minuter och mste sakta p nytt.

Och under tiden rrde sig tankarna i en sluten, trng krets. Ord fr ord
upprepade han samtalet med fadern, drjde i varje mening, skte och
tydde.

Om ngot ddligt--

En vanlig betydelsels fras, som nu skulle f sin betydelse. En liten
mnniska, som trott och velat ngot stort och stndigt stupat p
smsaker, stndigt kullbytterat till frjd och gamman fr alla dem, som
lska ett hngrin.--En lng och svr vg fr en liten mnniska, utan
utsikt att n mlet.

Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin ostyriga svarta
rontofs, hr hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig att
hjlpa, glad att hjlpa, stolt ver sig sjlv, sina raska drngar och
sin gamla spruta, som skulle slcka en brinnande stad. Och vgen hade
dragit ut sig i det ondliga, kamraterna hade fallit frn, men den lille
snusbrune fortsatte ofrtrutet frn olycksstlle till olycksstlle.
Alltid lika glad att hjlpa, alltid lika fumlig, lika hnad, lika
omjlig. Alltid samme lille hjlpsamme Pelle-Jns. Men en Pelle-Jns
utan skratt, med ett orubbligt, msint allvar i sitt hjrta.

Och nu ntligen hade han frsttt, att hela detta allvarliga liv varit
en rad av ljliga upptg, pajaskonster till alla grinares frnjelse.

Det sorlade och susade. Abraham mste stanna. Mnen sjnk bakom
Backarnas hjder. Mrkret ttnade och kndes som en yrsel. Blodets
sorlande, hjrtats slag blev till ett gluckande ljud. Han tyckte sig
hra hradshvdingens jmna, utdragna grymtande:

--h, h, h, h--

S grymtar en klok och glad och lugn mnniska, nr hon ser tokars
befngda krumsprng och smrtfyllda grimaser. h, h, h--det var allt
vad en klok mnniska kunde sga om en snusbrun liten narr. h, h,
h--det var liktalet, ingenting annat kunde passa som liktal ver Julius
Krok. Det innehll medlidande och frakt och jag tackar dig Gud i jmna
delar. Och den store hradshvdingen skulle rulla fram till graven,
blotta huvudet och pressa in magen fr att kasta en sista blick ned till
den lilla apa, som roat honom med sina konster.

--Julius Krok--h, h, h--min beskedlige vn--

Nr Abraham sg och hrde detta, greps han av ett raseri, som var
starkare n sjlva ngesten, starkare n trtthet. Han fortsatte
halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. P s
stt lyckades han ka farten.

       *       *        *       *       *

Men nr han kom till bron, till den smutsiga, lngsamt framflytande
Blekngsbcken, fick trttheten terigen verhanden och en dov, ovillig
skrck. Han slppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i
kkarnas skugga och mumlade i takt med gngen:

--Nu r det slut med far, nu r det slut med mig, nu r det slut med
Blenda, nu r det slut med far--

Han sg icke framfr sig. Men nr glasskrvor knastrade under ftterna,
stannade han. Det var rester efter Krokens lampor, och Abraham stod
framfr drren till sitt hem. D tycktes det honom, att den ondliga
vgen mste ha tagit en ondligt lng tid. Det mste vara slut fr lnge
sedan allt det, som plgat och givit ngest. Frbi och nstan glmt.
Lugn drog han upp nycklarna ur vstfickan, och utan att kasta en blick
upp till faderns fnster ppnade han porten och steg in.

       *       *        *       *       *

D han skulle stta nyckeln i tamburdrren, sg han, att det lyste genom
nyckelhlet. Han ppnade och mttes av mrker. Allts har ngon slckt
just nu, tnkte han. I detsamma greps han av en sklva, svettdroppar
runno kittlande ned ver pannan och svedo i gonen. Han famlade lnge
efter knappen. Slutligen tnde han.

Han vnde sig om och sg fadern st vid spegeln i hrnet mellan tv
drrar. Han var i nattdrkt. Kroppen liten och skrumpen. Men ansiktet
var rdflammigt och ngot uppsvllt.

Det drjde ngra gonblick, innan Abraham hann se och uppfatta allt.
Frst sg han, att fadern bar en bindel kring halsen, och p bindeln
lyste tv eller tre rda flckar. Vnstra handen, som hlls tryckt mot
brstet, var likaledes stnkt med blod. I hgra handen, som hngde ned
utmed sidan, hll han ett rep, tmligen tjockt, ett par meter lngt.

S snart Abraham upptckt repet, tog han ngra steg framt. D vinkade
Julius Krok avvrjande med hgra handen. Abraham stannade. Julius Krok
vnde sig hastigt om och smg in i sitt rum. Men innan han hunnit stnga
drren hade Abraham satt foten emellan. Abraham tnde ljuset.

Julius Krok sg sig om fr att finna ngon utvg, men rummet hade
frbindelse endast med tamburen. Han slt gonen till hlften och
smg--p sned--frbi sonen. Repet slpade efter honom.

Han gick genom tamburen fram till ytterdrren, slckte ljuset, vnde och
gick in i salen. Han stngde likvl icke drren. Abraham fljde efter,
och inkommen i salen tnde han kronan.

Julius Krok stod nu vid sngkammardrren. Han vnde sig mot sonen och
vinkade avvrjande. Men nr han ppnade drren och steg in i
sngkammaren, slpade repet alltjmt efter honom. Abraham skyndande fram
till drren och hll den ppen. Julius Krok frsvann i mrkret. Abraham
strk med hnderna, fann slutligen knappen och tnde.

Julius Krok skt emmastolen in mellan byrn och sngen och frskansade
sig slunda. Abraham stannade vid drren. Julius Krok vnde sig mot
vggen, rrde sig av och an, som en skrmd rtta, frgves letande efter
ngot gmstlle.

Pltsligt drog han till sig repet, rullade ihop det till en klump och
kastade den ver axeln. Den fll nedanfr sngen. Abraham bjde sig
hastigt ned och tog upp repet. Han gick p t ut i salen, stngde drren
efter sig. Han slckte salskronan och gick ut i kket. Med ngra
vedpinnar gjorde han upp eld i spisen, stoppade ned repet och lade p
ringarna. Drefter gick han in i faderns rum och satte sig vid
skrivbordet.

Han fann en i fyra delar vl och noggrant hopviken lapp. Han vecklade
upp den och lste:

"Det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utvg."

Orden voro skrivna inom citationstecken.

Abraham letade lngsamt och trtt genom minnet, genom dagar och r.
Slutligen sg han herr Vickbergs skrumpna hand som strcktes fram ur en
krossad fnsterruta. Men Abraham drjde icke vid Backarna. Allt under
det att han snderrev lappen i allt mindre och mindre bitar, fortsatte
han den ondligt lnga och tunga vgen till Bjrkens. Nu blev det
ntligen vila fr tankarna, ett stort och gott lugn att drja hos den
vita elfenbensdockan.

       *       *        *       *       *

Ingenjren satte sig bredvid honom och lade hnderna p bordet. Vnstra
handen var fri frn flckar, likas bindeln kring halsen. Ansiktet var
blvitt.

Ingenjren nickade lngsamt. Och d Abraham icke besvarade hlsningen,
sade han:

--Du fr frlta din gamle far. Det har varit en svr natt.

Abraham gjorde en rrelse fr att smeka honom. Men hnderna fllo ned p
bordet. Han brast i grt. Ingenjren strk honom ver nacken och
skuldrorna. Han upprepade:

--Kra gosse, du fr frlta. Det har varit en svr natt. Jag hll emot
i det lngsta. Men det blev fr trstlst. En gammal gubbes liv r ju
ingenting. Och ser du--ser du--man mste bryta oturen. Det r som i
kortspel--

       *       *        *       *       *

Vid elvatiden p frmiddagen frlorade ingenjren sansen. Sret p
halsen gick upp och bldde ymnigt. Nr frken Agnes sg blodet, skrek
hon som ett slaktdjur. Abraham skickade henne upp till Louise. Lisen
sprang efter doktorn.

Elis Eberhard kom och gjorde inga verfldiga frgor. Han underskte
sret, pulsdern befanns oskadad. Sret frbands och efter en kvart kom
ingenjren till besinning.

--I sng med dig, befallde doktorn.

--Ja men--mumlade ingenjren och sg sig frvirrad omkring. Jag r allt
ganska hungrig.

D greps "Jublet" av hnfrelse, han lyfte sina hnder och prisade:

--O heliga, gudomliga hunger! O sanctus Appetitus! Hur uppehller och
frjdar du icke dina tjnare, ven de ovrdiga. Fr att nu icke tala om
dina tjnares tjnare, den vrdige Elis Eberhard Roth. Befall, min son,
och bordet skall duka sig. Och mutter Carlns ande skall i vlmga och
kksos svva ver oss arma syndare.

Champagne! skrek han, nende hjden av sin extas. Champagne, ta mig fan.
Champis och runda tser!

Men vgen av hnfrelse sjnk, ldern kndes, och han betraktade med
rynkad nsa sina flckiga klder.

--Vill sga, min gosse, bara champis. Det r d tusan, att man ska ha
blivit s solkig.

       *       *        *       *       *

I skymningen vaknade ingenjren. Elis Eberhard satt vid hans huvudgrd
och lt ett urdrucket punschglas dingla som en klockas klpp mellan sina
knn. P sngkanten satt Abraham. Ingenjren blinkade.

--Jo bevars, sade han sjlvmant. Jag har sovit gott.

--Och nu m du tro, sade Abraham. Nu har jag nyheter! Jag har skaffat
pengar. Kan du tnka! Fru Hyltenius hjlper oss--

Ingenjren stirrade p honom, slt gonen.

--Det r s dags--sade han.

--Bttre sent n aldrig. Frst och frmst blir dina affrer ordnade. Och
vidare Backarna. Bolaget kan ju inte rekonstrueras, eftersom det redan
har gtt till konkurs. Men det blir ett nytt bolag. Arbetarna f byta ut
de gamla aktierna mot nya. Och arbetet druppe blir i alla fall icke
lnlst. Smeden fr sitt torn--

Julius Krok skakade p huvudet.

--Nej, kra gosse, det gr inte. Jag orkar inte--

--Ja, ser du, pappa--Abraham drog p orden. Du behver ju inte taga mera
del av det, n vad du sjlv vill och orkar. Lantbruket kommer att sktas
frn Bjrkens. Och vad affrerna i vrigt betrffar, s ha vi tnkt p
Lagerstrm--

--Lagerstrm--upprepade ingenjren och grinade som fr ngot surt och
beskt.

Men efter en stund slog han upp gonen och sade:

--Ja visst r det en duktig karl. Marie hade rtt. Och huvudsaken r i
alla fall, att vi hlla oss borta.--Han sa s, den dr--vad r det han
heter--Enok. Enok Ebenezar som Rothens gamla hund.--Jo, han var hr i
gr. Han sa--att s lnge det r en Broms med i spelet, s lnge r det
bara frga om skoj och utpressning. Sa' han, ja--

--Uuhaa, gspade doktorn ljudligt, tog sig en pris och ns med otrolig
energi fyra fem gnger i rad. Ingenjren reste sig p armbgen.

--Du ja! kom det med en sjuklings lttretliga vrede. Du med dina
Bromsar, Krokar och Rothar! De ha mig just ett fint rykte--

--Bookar, rttade doktorn och vinkade fredligt med glaset. Bookar,
Krokar och Rothar. Det r frbanne mig styvt folk. Emot de hr frdmda
utblingarna. Skrp. Nej ser du, Bookar--kom det halvsovande. Det r
folk hela dan. Mest om morgna frsts--

Julius Krok ruskade missbeltet p huvudet och krp ned i sngen.
Abraham drog ver honom tcket och stoppade om.

--Och du fr behlla din plats p Bjrkens?

--Ja, svarade Abraham.

Hsthovarna trummade revelj p den hrdfrusna vgen, dogcartens hga,
spensliga hjul surrade som insektsvingar ned emot staden. Ur brdhgar
och brten stucko tjogtals smutsiga Blekngsungar upp sina huvuden och
glodde hpna p de stolt vajande plymerna.

Och kommissarien Lnrot gjorde fint honnr.

Ty det var i alla fall Bjrkensnden, Roger Bernhusen de Sars' dotter
och en mktig brukspatronessa som krde ver Blekngsbron, den urgamla
grnsen mellan stad och land.

Och alla de Blekngsmadammer, som hava sitt bo vid den kungliga
Sofiagatan, skyndade fram till sina vl igenklistrade fnster och
tryckte trubbiga nsor och rdfnasiga kinder mot glaset.

Dr for hon! Sicket as att vara utstyrd och grann! Och kra sjlv
gubevars. Som om hon inte hade en karl fr vart finger, vilket r mer,
n en anstndig kvinna br hava.

Och Blekngsmadammerna tuggade sina frkldesband och tittade djupt i
burken med kaffe och cikoria, den kra, stndigt sinande burken!

Men i Garvarebrunnsgrnd tog dogcarten trn mot en lskjuts, var nra
att stjlpa, kom p rtt kl igen och skenade Storgatan fram. Herre
jesses d! Hennes nd var i sken! Nu reste hon sig och stod kapprak,
hllande tmmarna med bda hnder. I svngen nedfr Torget kastades hon
tillbaka p stet, men sprang upp igen, lindade tmmarna kring armen.
Och framfr hradshvdingens hus stannade ekipaget med ett enda kraftigt
ryck. Hsten ngade, skakade.

Ljtnant Bjrner, den ldste av tolv brder och en sttlig karl,
skyndade ut och bjd hennes nd handen.

D lmnade fru borgmstarinnan sitt fnster. Hon gick tvrs ver den
oeldade farstun och knackade p mbetsrummet, dr borgmstaren satt och
talade frstnd med den olycklige skomakare Hagelin. Och nr hon ftt
sin man ut i den oeldade farstun, vrmde hon honom med denna nyhet:

--Karl, det r sant! Hon ska skiljas. Hon r inne hos Bjrner. Hon ska
skiljas!

Och borgmstaren rusade in i salongen, vars fnster vette t torget. Och
dr sg han med egna gon, att det var sant!

Det var en stor nyhet, och den gjorde vederbrlig verkan. Dock endast
inom de hgre kretsarna. Ty fr smfolket p bda sidor om
Garvarebrunnsgrnd var Hagelinska kraschen och profetens flykt alltjmt
den stora hndelsen. Dess verkningar voro genomgripande. Bethanister och
hgkyrklige och nykterister hade ingtt ett frbund fr att krossa
Zionsborg vid stadsfullmktigevalen i december. Det skulle bliva
ndestten. Zions frsamling var redan stadd i upplsning. Zionsborg lg
de och skomakarens brckliga, jmrande stmma ekade i den stora tomma
salen. Zions jungfrur hade flyktat till Bethania eller till Armn eller
till den ogudliga frening av unga rabulister, som Enok Ebenezar Ohlsson
stiftat. Enok Ebenezar hade fr alltid avsvurit tron p en rttfrdig
Gud. Nu var det hans mening att sjlv skaffa sig sin rtt, riva
samhllet--ej blott Blekngen--och mjligen bygga ett nytt, ifall han
funne det mdan vrt.

ven fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men profeten. Hon hade tervnt
till sin man och till Bethania, dr krleken utdelas i vl och
ekonomiskt avvgda portioner. Infr de ldste hade hon upplst
syndabeknnelsen och p kn bett om tillgift. I sck och aska var hon
icke kldd utan i den tjocka, svarta sidenklnningen. Ty hon var
likvisst en bankdirektrs lagvigda maka. Men efter den stunden ville hon
aldrig vidare se den svarta. Hon slde den fr en spottstyver till madam
Andersson, som ppnat frsljning av gamla klder.

Slunda sjnko och utjmnades de bljor, som Benjamin Hagelin rivit upp.
Som en stormil hade han gtt ver vattnet, och som en stormil hade han
frsvunnit, sopande bort ett och annat men utan att lmna spr efter
sig. Stadsfiskalen kablade ett telegram till New Yorks detektiv. Men han
hade icke rd att betala svaret och fick aldrig ngot.

Och han var klok nog att glmma det framfarna fr att rikta all sin
uppmrksamhet mot det nrvarande. Enok Ebenezars revolutionra klubb lg
som ett gldande kol, dolt under Blekngens brte. En n aldrig s svag
pust kunde komma elden att flamma upp. Redan voro rutor krossade. Och
Lnrot, den ofrliknelige inskridaren mot ovsen och frargelsevckande
beteende, hade mistat tv tnder i kampen mot de upproriska.

Men det gavs ven andra tecken till oro i samhllet. Den urgamle
redaktren hade vaknat ur sin mngriga dvala. Varje vecka skrev han en
ledare. Och den, som var kunnig nog att hoppa ver alla citat ur
Greklands och det gamla Roms frnmsta auktorer, fann, att alla dessa
artiklar egentligen rrde sig om Blekngen. Nu eller aldrig mste staden
gra sig till herre ver dessa vrdefulla omrden, utplna de skamliga
nstena och frskna den hrliga fdernestaden s som i det gamla
Hellas----

Bethania-Larsson pstod, att Aposteln inspirerat dessa artiklar. Men det
var icke sant. Gamle redaktren hade verkligen vaknat. Och den som vckt
honom, var ingen annan n Elis Eberhard Roth, som d och d vckte sig
sjlv med en osedvanligt stor pris snus.

--Upp och kmpa, gamle murvel, trumpetade Jublet mellan nysningar. Och
redaktren rtade ut sin kutiga rygg.

--Ja, fr tusan. Nog kan jag lra dem, hur en artikel ska skrivas.
Brackorna!

Till en brjan gjorde dessa artiklar icke ngon verkan. Man var alltfr
rdd, att ingenjren, den hgfrdsblsan, skulle tillvlla sig en
osklig vinst. Man glmde icke, hur oblygt han skt tvinga staden att
lgga rr till Backarna endast fr att Broms & Krok skulle f en stor
leverans. Man hade icke heller glmt, hur J. A. Broms farit fram med folk
och samhlle.

Men en kvll, d staden lg i tyst, blekt mnsken, spreds ryktet, att
Julius Krok begtt sjlvmordsfrsk. Det var ett viskande rykte, som
smg ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklmning, som
i en grd, dr man har lik. Ocks det, att ryktet kom om kvllen,
gjorde, att man milt och medlidsamt bedmde den olyckliga grningen.
Infr natten vgade man icke hja rsten till en skarp, hrd dom. Och
denna milda, medlidsamma stmning lg nnu ver staden, s solen gick
upp, d borgare och borgarhustrur omornade stirrade upp mot
sngkammartaken, d fru Blenda Hyltenius skenade fram ver gator och
torg--

       *       *        *       *       *

Och det var samma dag bolagets egendom, Backarna och storp skulle g p
exekutiv auktion. Tiden fr auktionen var bestmd till klockan tolv, och
platsen var stadshotellets lilla festsal. Den lilla, ty man vntade icke
stor tillstrmning av spekulanter.

De voro frre, n man kunnat ana. Ett halvt dussin nyfikna. Fyra eller
fem fordringsgare, bland dem hradshvdingen, skomakar Hagelin, den
olycklige innehavaren av fr ver femtusen kronor aktier. Och slutligen
den strste fordringsgaren, Paulus Holmin.

Aposteln hade gjort sina berkningar--i runda summor uttryckt--ungefr
slunda:

Han skulle kpa fr sextio, hgst sextiofem tusen. Utdelningen i
konkursen skulle i s fall belpa sig till cirka 70%, varigenom sjuttio
av de hundra utlnade voro brgade. Sedan Blekngen ordnats skulle
Backarna stiga p ett par r till minst hundrafemtio tusen. Netto:
sextio tusen kronor.

Om Gud stode honom bi!

Han flaxade in i salen, sg sig omkring, granskade varje ansikte,
vrdesatte vars och ens frmga att upptrda som spekulant.

Och blev lugnad, tmligen.

Men nr auktionsfrrttaren utropade Backarna och storp till
taxeringsvrdet, skrnade skomakaren med sina lungors fulla kraft:

--ttiofem!

Som en pil skt Aposteln rakt p den lille skomakaren och viskade:

--r det herrns mening att st vid budet?

Skomakaren krp ihop p bnken och blinkade ngsligt.

--N, nd. Det var bara fr att det skulle bli lite fart se--

Aposteln vnde sig till auktionsfrrttaren.

--Budet var ett olmpligt skmt. Hr finns inte spekulanter till ett s
verdrivet pris. Notarien fr brja med en lgre siffra.

Auktionen frsiggick utan strande avbrott. Klubban fll vid lektor
Holmins bud, sextioett tusen femhundra kronor.

Det var sledes i uppslaget.

Skomakaren ropade p Jesus och linkade ut. Hradshvdingen grymtade
beltet:

--h, h, h--

--Hundratusen, brjade auktionsfrrttaren avslaget. Nittio-nio,
nittiotta--

Aposteln sg sig omkring. De nyfikna hade redan troppat av, likas
fordringsgarna. Holmin slog sig ned vid Bjrners sida och brjade ett
viskande samtal.

Auktionsfrrttaren fortsatte:

--ttiotv, ttioett, ttio--

--Det r tminstone s pass, att jag rddar mina pengar, sade lektorn.
Och hradshvdingen svarade:

--h, h, h.

--Sjuttiofyra, sjuttiotre, sjuttiotv, sjuttioett, sjuttio--

--Sjuttio bjudet, sade hradshvdingen och reste sig.

Aposteln sade:

--Det r inte sant. Bror ska inte skmta i sdana hr saker. Det bevisar
en smutsig fantasi.

--Det r ingen fantasi alls, sade hradshvdingen. Och till
auktionsfrrttaren: Jag antar att jag r knd, h, h, h--Och till
Aposteln: Jag kper fr fru Hyltenius' rkning.

Aposteln var spak.

--Kra bror, kra bror sa' ju att hon icke var spekulant, i frrgr
senast--

Bjrner vidrrde honom med sin mage.

--Frrgr ja. Men nu lr det ha blivit en ny herre p Bjrkens. Ser
bror, det finns inte bara sedliga vrden hr i livet, h, h. Det finns
ocks osedliga--

--Bror har en smutsig fantasi, sade Aposteln, men den stolta
krigsfanfaren ljd ondligen tam denna gng.

Han tog fram sin anteckningsbok, dr alla elementargossars synder voro
bokfrda, och kalkylerade. Ren frlust minst tjugutusen kronor!

D gick Aposteln hem. Han gick, han flaxade icke. Men nr han kom in
till Louise, kastade han sig framstupa p sngen.

--Vad r det? skrek Louise. Grt inte, Paulus, grt inte.

--Jag har frlorat--tjugutusen--

--Ingenting annat, suckade Louise. Ty hon var kvinna. Och av tio kvinnor
klaga de nio verljutt, dr de frlora en lskare, eller en vacker
spegel eller ett vissnat rosenblad. Men endast den tionde frstr att
vrdigt begrta en frlust p tjugutusen kronor.

       *       *        *       *       *

Abraham Bjrner var och frblev dagens hjlte. Han rullade i en ellips
kring konungens bild, som ocks kunde vara hans egen. Och de goda
borgare roterade kring hans vldiga person, snuddade vid hans mage och
sgo visdom av hans lppar.

Han talade om fr dem, att de voro obegripligt stora som nt betraktade.

Varfr hade de icke kpt Blekngen?

Och Backarna?

Nu hade fru Hyltenius kpt igen Backarna och frtjnat tiotusen p nio
mnader. Icke illa.

Och ett konsortium bestende av fru Hyltenius, greve Bergfeldt,
brukspatron Lilja och hradshvding Bjrner hade kpt Blekngen. Priset?
Obekant. Men nog skulle staden bjudas bde peppar och salt och ttika,
nr det ntligen bleve frga om stadsdelens reglering.

D suckade de goda borgare, ty de voro skattskyldiga under staden. Och
ven under hradshvding Bjrner.

Men Enok Ebenezar, som sllan skattade, stod i Garvarebrunnsgrnd och
nojsade med flickor. Och hans halsduk--ett arv efter Gusten
Srman--glittrade ofantligt rd.

       *       *        *       *       *

Nr fabrikerna blste till middagsrast, kom smeden frn sin smedja. Och
vid Brnda stenen mtte han Elis Eberhard Roth. Dagen till ra hade
Jublet stapplat sig nda ut till Blekngsgatan, dr alla
fabriksflickorna hava sin vg. Han visste, att Aposteln var krossad och
knde sig fri. Likvisst upprepade han gng efter annan ett varnande:

--Roth du, se men inte rra. Elis lille, Elis lille, se men inte rra,
det r smbarns gra.

D nu den store brede smeden stllde sig i hans vg, skymmande raden av
unga flickor, blev han mycket frargad. Och nr smeden frgade, om det
var sant, att ingenjrn velat skra halsen av sig, svarade han:

--Ja visst fan, visst fan. G ur vgen bara. Inte fr man hindra en
lkare med struntsaker.

Smeden grundade lnge och vl ver detta. Han tyckte sig frst, att
ingenjren var vergiven av Gud och mnniskor och i djup frtvivlan
stadd. Nr smeden besinnat detta en timmes tid, vnde han mssan rtt
fram, tog mod till sig och gick upp i det bromsiska huset. Han ringde
och skjutande undan jungfru Lisen trdde han rakt in i ingenjrens rum.

Jo, det hade sin riktighet. Dr satt ingenjren blek som en slaktad tupp
och med bindel kring halsen.

Smeden harsklade och sade:

--Inte tusan ska ingenjrn g och skra halsen av sig. Det kunde en vl
aldrig tro, att han sku vara s tokig.

--Vad r det Andersson vill? frgade Abraham.

--Inte vill jag nt. Men det r skert, att ingenjrn r en beskedlig
karl. Fast frsts att inte duger han ju till mycket.

--Just det, just det, smlog ingenjrn och rckte hand. Men smeden hade
grundat, s att han glmt bort tvttningen. Drfr stack han handen i
byxfickan, bockade och gick.

--Nu fr Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom.

-- hken! Tro det? sade smeden.

       *       *        *       *       *

Julius Krok betraktade sina hnder, blvita och skrumpna. Han fingrade
p ronlocken och strk den tillbaka.

--Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som
hon mste trsta. Du har ditt arbete. Och jag har det frgngna. Det
bsta. Allt, vad jag trott mig utrtta, har fallit, jmnats med marken.
Dtt. Det r lugnast s.

--Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt
sjukhus. Stred jag inte som en hjlte, innan jag fick det till stnd?
Jo. Och jag var en smula stolt. Inte s mycket, det ligger egentligen
inte fr mig. Men i alla fall satte jag svansen i vdret, s pass en
gammal cyniker frmr. N.--Inom tio r kommer hr en nyexaminerad ung
slusk och slr kors: Hur i Jesu namn kunde karln bygga s dumt. Si, det
r skapargldje. Kommer igen som then staden Arbogas l.--

--Tja, tja, tja, grinade ingenjren retligt. Nu ska inte Abraham sitta
och hra p, vad gubbarna snattra. Surt, sa' rven.--Adj med dig, min
gosse. Hlsa fru Hyltenius.

       *       *        *       *       *

Och i skymningen gick Abraham hem. Genom Blekngen, ver Backarna, den
ondliga slingrande vgen.

Han var fr trtt att tnka.

Men nr han kom i alln och sg ljuset glimra mellan trden, gladde han
sig t brasan och de sm rummens lugn. Ofrivilligt bjde han huvudet och
krkte knna.

De fyra hundarna rusade emot honom, skllde av gldje, togo sprng.
Ostyriga och nyckfulla. Icke olika de fyra vindar, som bestmma Vr
Herres vder och mnniskors den.








End of Project Gutenberg's Vi Bookar, Krokar och Rothar, by Hjalmar Bergman

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK VI BOOKAR, KROKAR OCH ROTHAR ***

***** This file should be named 15724-8.txt or 15724-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.net/1/5/7/2/15724/

Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
