Project Gutenberg's Anna-Clara och Hennes Brder, by Hasse Zetterstrm

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Anna-Clara och Hennes Brder
       En Bok om Barn

Author: Hasse Zetterstrm

Illustrator: Eigil Schwab

Release Date: March 3, 2006 [EBook #17904]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ANNA-CLARA OCH HENNES BRDER ***




Produced by Torbjrn Alm and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net





[Noterar: Djrva indikeras av # teckenet.]






ANNA-CLARA OCH HENNES BRDER

EN BOK OM BARN

AV

_HASSE Z._

FJRDE TILLKADE UPPLAGAN

MED TECKNINGAR AV _EIGIL SCHWAB_



STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921




ANNA-CLARA



[Bild]



OM ANNA-CLARAS FDELSE.


Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad d hon
ntligen kom. Hennes fader blev ocks mycket glad, men han visade det icke
fullt s mycket, _ty han var en man_.

Anna-Clara fddes en sndag, mitt i vintern, en mrk och trkig
februarisndag, s tung och dyster som endast en vintersndag i en stad
kan vara.

Gatorna lgo de och tomma, ty mnniskorna ville inte g ut i detta ra
vder.

D klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader fr att ta middag p
en restaurang. Icke drfr att de brukade gra det, utan drfr att tv av
deras vnner, som ocks voro gifta och leddes om sndagarna, bett dem om
sllskap. Mnniskor som varit gifta ngra r, ha ofta mycket svrt att vara
ensamma.

P restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras frldrar hade valt
denna lokal just drfr. De visste att de skulle f vara ensamma med sina
vnner.

Och s blev det en festmiddag denna dda trkiga sndag. Detta trots att
ingen hade menat det. Det var den femte gsten som ordnade om alltsammans
och vnde en enkel trkig sndagsmiddag till ngot helt annat n vad man
tnkt frn brjan. Den femte gsten var Anna-Clara. Hon kom inte till
brjan av middagen--men s var hon ju heller inte bjuden, s hon visste ju
inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till fgeln.

Hennes moder reste sig och sade:

--Jag tror ...

Och sedan hnde en hel mngd i flygande flng. Telefon--en bil--och en man
som stod ensam kvar p trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som
frsvann.

Anna-Claras moder ville vara ensam d hon mtte sitt barn.

Mannen gick tillbaka till vnnerna. Han sg sig omkring. Det var som han
aldrig frut sett detta rum. Dr hngde en vaktmstare mot en vgg och dr
satt en kassrska vid en pulpet. De sgo trtta och dda ut.

I detta gonblick kanske--

Han sprang ut i vestibulen. Ngon ringt? Hr efter noga!

Dr kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fnsterbord och
sg p matsedeln med den trtthet i blick och min som man ofta finner hos
de gamla utetarna.

En vaktmstare kom rusande frn vestibulen. Anna-Claras fader sg honom
komma och sprang emot honom.

Telefonens mikrofon lg p ett litet bord avlyftad frn apparaten. Mannen
som kallats, tog luren i sin hand, sg p den och tnkte: ett ord r
nyckeln, till liv eller dd.

Han hrde sin egen rst och s i sitt ra en annans, som sade:

--Tnk det var en flicka!

Han slppte luren och sprang uppfr trappan till matsalen. Scenen var ny
mot nyss. Vaktmstaren vid sin vgg sg glad ut, frken vid pulpeten smlog
och den gamle utetaren gjorde en gest som ville han sga: Sitt ned unge
man och dela en flaska vin med mig!

Visste de vad som hnt?

Han stannade framfr vnnerna och ropade hgt:

--Nu har hon kommit--Anna-Clara! Hon hlsar s mycket!

Han knde det som han pltsligt ftt lust att skla med hela lokalen,
med vaktmstaren vid vggen, med frken vid pulpeten och med den gamle
utetaren--men han gjorde det inte, ty han var en behrskad man.

       *       *       *       *       *

De hade somnat d han kom. Han smg sig fram och sg p dem. Modern lg med
hnderna knppta som till bn. Han sg p henne och med en glimt av avund
tnkte han:

S lycklig har jag aldrig sett henne.

Och Anna-Clara--

Han kom ut. Emanuel, som var tta r, stod i drren. Hans gon lyste av
tusen nyfikna frgor.

--r det sant, sade han, att hon r oppnst?

--Ja, sade fadern, det r sant!

       *       *       *       *       *

Han lg vaken och tnkte. S sprang han pltsligt upp ur sngen och in till
Emanuel.

--Jag ville bara veta, sade han, om du hade ngot emot, att hon var
oppnst.

--Nej, fr all del, svarade Emanuel, som alltid varit s viktig, fr mej
fr det vara hur som helst med den nsan, jag tyckte bara att det var s
skojigt.

Det gamla daluret slog 12 korta snabba slag. Drute stod vinternatten mrk
och tung. Men ingen katt jamade, ty man var nnu bara i februari.



[Bild]



RELIGION.


D Anna-Clara var sju r och gick i frsta frberedande klassen kom hon en
dag och begrde en psalmbok.

--Hur s, sade jag.

--Drfr att Gunvor har en i morgonbn som hon r s mallig ver.

--Det r mjligt, svarade jag, men jag har inte hrt, att s sm flickor
behva psalmbok.

--Men Gunvor har en.

Allts gick jag fr att kpa en psalmbok.

Det finns mnga olika psalmbcker. Sm, vackra bcker med mjuka skinnband
och guldkanter p bladen och s stora bcker med enkla rediga bokstver.
Jag bestmde mig fr en sdan, ty den var billigast och barn bra tidigt
vnja sig vid sparsamhet, framfr allt i allvarliga ting.

Jag skrev Anna-Claras namn i psalmboken och gav henne den efter middagen.
Hon blev nstan lika glad som d hon fick sin frsta boll. Hon tog boken
och sade:

--Den r precis likadan som den Gunvor har. Varp hon gick in fr sig sjlv
och stngde drren.

Jag satt en stund och tnkte ver fallet, tills jag--m gentlemnnens alla
helgon frlta mig!--gick fram till drren och kikade genom nyckelhlet.

Dr stod Anna-Clara mitt i rummet framfr den stora spegeln. Psalmboken
hll hon uppslagen framfr sig och med sin falska rst sjng hon ur boken.
D och d tittade hon i spegeln fr att se hur hon gjorde sig. Ibland satte
hon hrrosetten rtt och ibland var det ett veck p kjolen som inte lg som
det skulle.

Jag ppnade drren och steg in.

--Min kra Anna-Clara, sade jag, en psalmbok r en mycket allvarligare sak
n vad du frestller dig. Fr att sjunga ur en psalmbok behver man ingen
repetition framfr en spegel. Det passar sig inte alls. En psalmbok r
ingenting att kokettera med. D du kommer hgre upp i skolan kommer din
lrarinna att bertta dig vad en psalmbok egentligen r.

Anna-Clara satt tyst och allvarlig. S sg hon mig rtt i ansiktet och sade
i en bestmd ton:

--Jag vill bara sga dig en sak: _man gr inte in i ett stngt rum utan att
knacka frst_!

Jag tror inte att Anna-Clara r mogen fr de religisa sprsmlen.



[Bild]



KAJSA.


Nu r det sagorna. Frst alla dem om trollen. Om Bim-bam-bo som r s stor
och s lng att han kan titta ver de hgsta trn och se ned p andra sidan
om stora berg och skogar. Han har s stora ftter att hela hus och
trdgrdar frsvinna mellan hans tr. Akta dig fr honom nr han kommer
gende.

Och s r det det lilla trollet, som bara r fult och springer omkring och
stjl sm barn och stoppar ned dem i en sck och br hem dem till sin fru,
som r nnu fulare och som kokar de sm barnen i en stor gryta. Det vill
sga, det vill hon grna gra, men barnen bli alltid rddade i sista
minuten, ty annars sover Anna-Clara s oroligt.

Men s r det Kajsa. Det r ngot alldeles srskilt med henne. Hon r inte
ngot troll utan en liten flicka och hon fddes en kvll, d Anna-Clara
hade msslingen. Febern var rtt hg, s att vi vgade oss inte p
Bim-bam-bo eller det lilla fula trollet, som springer omkring och tar sm
barn.

--Nu skall jag bertta fr dig om en liten flicka.

--Vad heter hon?

--Hon heter Kajsa.

--Hur mycket r r hon?

--Hon r 5 r som du.

--Var bor hon?

--Vnta skall du f hra.

Kajsa bor p landet i ett litet hus som hennes pappa rr om. Hon har en
bror, som heter Olle, och han r 7 r.

--Har hon ngra dockor?

--Hon har tre dockor och s en liten babydocka, alldeles som du. Och s har
hon ett dockskp och en liten vagn fr dockorna att ka i. Och klke har
hon p vintern. Och hennes mamma hjlper henne att sy dockklderna--

Det blir ingen saga om Kajsa. Ty det hnder henne ingenting mrkvrdigt.
Men sedan Kajsa kom till, ro trollen alldeles bannlysta. Vi glmma dem
alldeles.

Mitt p dagen hnder det att Anna-Clara kommer och viskar i mitt ra:--I
kvll--_Kajsa_!

Ty Kajsa r en hemlighet mellan oss. Emanuel vet inte om henne och inte
heller Karl-Olof. Hon lever fr oss om kvllarna, d det blir tyst och
smnen glntar p drren. Ja, det hnder ibland att Anna-Clara drmmer om
henne.

Kajsa firar sin fdelsedag och sin namnsdag och hennes sm vninnor, som vi
ocks knna, ro hos henne och leka med dockorna och Olle frsker spela
dem alla mjliga spratt, men d fr han smrj av Kajsas pappa. Ty pojkar
ska inte vara elaka mot sm flickor.

Men s en kvll hnder ngot. Anna-Clara sger pltsligt:

--Vad r _existera_ fr ngot?

--Existera--varfr frgar du det?

--Jo, fr i dag talade jag om fr Emanuel alltihop om Kajsa och d sa han:
hon _existerar_ inte. Vad mente han med det?

--Emanuel r dum, sger jag, han pratar s mycket, som han inte frstr.

Anna-Clara r tyst, men hon tnker. Dagen drp, d jag brjar tala om
Kajsa, sger hon:

--Jag bryr mig inte om henne mer, fr hon existerar inte--_hon finns inte_!

Stackars Kajsa. S gick det med henne. En flicka som inte existerar, kan
man inte tala om.

Vi ha tergtt till det stora trollet Bim-bam-bo som r s stor att han kan
titta ver de hgsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel nnu inte
vgat frneka.



[Bild]



ANNA-CLARA BERTTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON SETT.


--Jag har varit p bio med Sten fr han har haft msslingen och hans
mamma bjd mej fr han har badat s nu r han bra-- mamma hemma?--och
s gick vi p Karla fr de  nra och dr var ett filmdrama fast de
var inget krleksdrama fr de var fr barn-- mamma hemma?--och de
va om en pojke som bara var femton r men som utmrkte sig fr stor
karaktringsfrmga fr de stod p programmet och hans mamma var dd s
dom bodde p en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma
var ett portrtt som han stod och sg p och andades s underligt fr
hans pappa ville gifta sig med en annan tant-- mamma hemma?--och hans
pappa hade uniform fr han var kapten p stationen innanfr planket.
Stens mamma kpte knckkola hos Agusta Jansson innan vi gick p bion.
Och s hade pojken en trumpet som han blste i och s kom indianerna och
_anfll_ stationen och skt genom planket s att dom som var innanfr
fll omkull och dog och d var pojkens pappa borta och pojken tog och
grvde ett hl under planket och s krp han ut med sin nya mamma och
gmde henne i en grotta med grs omkring men nr de blev paus sa jag
till Sten  de skert att du r bra frn msslingen nu och d flg en
gumma opp som satt framfr och skrek har dom barn me mssling p
biografer-- mamma hemma?--och sen tog pojken en hst och red i vg
utanfr planket och brjade blsa i trumpeten s att indianerna trodde
att soldaterna skulle komma och d blev dom rdda och red i vg men
pojken som rddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra
sedan och s kom hans pappa hem fr han hrde trumpeten och d flydde
alla indianerna och dom blev s glada allihop innanfr planket och
pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och s blste han i den fast
han hade ont i armen men han hade uniform som var vdligt stilig fr
det hnde i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort p
en grd i Berlin dr dom gr alla biografdramer fast det str att dom
spelar i Amerika-- mamma hemma?--men inte tror jag att gumman fick
msslingen fast hon satt framfr oss. ldre mnniskor  s underliga--



[Bild]



HAVET.


En morgon medan hela huset sover, str min dotter utanfr stugan och
lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hrt frut. Det r icke blsten, icke
ngon fgel och heller icke ngon motor som dunkar.

D jag kommer ut p frstubron fr att g till hamnen och btarna, kommer
hon emot mig och sger:

--Vad r det som hrs s underligt?

Jag lyssnar och s svarar jag:

--Det r ju havet. Vinden r sydlig, d hrs det hit. Det r dyningen.

--Vad r havet fr ngot?

--Havet r det stora, stora vattnet p andra sidan n. Det r s stort att
man inte ser slutet p det. Det gr nda till Ryssland!

--Kan man g till havet?

--Ja visst, tvrs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka fre frukost.
Kom!

Och s g vi till havet. Mycket frvntansfulla. Vgen gr frst frbi
gruvorna, som ro fyllda med vatten och som skrmma oss med sina kala mrka
vggar och sina svarta blanka dlor som kila i det grna vattnet. S g vi
genom skogen, en smal stig, hal och glatt, ver stenar och blanka hllar.
Och s ro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har gtt sedan jag
sist stod hr och med alla sinnen frnimmer jag det ondligas underbara
makt. Det r som att andas p nytt efter mnga, lnga mnaders fngsel och
tryck.

--Detta r det stora vida havet, sger jag till min dotter, dr hon str
med hnderna p ryggen och kisar mot solen.

Det blir tyst ett gonblick och s svarar hon:

--Det var vl ingenting.

Och s vnder hon fraktfullt ryggen t det stora, underbara, mktiga
havet.

       *       *       *       *       *

Vi g tysta hemt ver klippor och hllar, p smala stigar ver hala barr,
men jag vgar inte vnda mig och se p det stackars havet. Jag har liksom
en knsla av att det frsvunnit och sjunkit ned i jordens innandmen, i
skam och blygsel ver en liten kvinnas hrda dom.



[Bild]



DELFINEN.


En morgon kommer Anna-Clara springande uppfr backen. Hon springer inte p
vgen, hon kommer mitt i grset bland blommorna och timotejen. Jag ser p
lngt hll att det har hnt ngot, ngot mycket mrkvrdigt, som mste
berttas.

Hon r mycket upprrd, d hon kommer fram. Alldeles rd i ansiktet av
anstrngning. Och gonen lysa.

--Vad har hnt? sger jag, r det en orm eller en tjur?

--Nej, sger Anna-Clara, inte alls, utan tv _riktiga_ sjofficerare med
uniform, sna dr som de stora flickorna dansa med p Sossitn kom och
_talade_ vid mej.

--Nej, s mrkvrdigt, tnk. Vad sa dom?

--Frst sg jag att det lg en stor pansarbt alldeles vid Tallholmen och
han hade inte varit dr frut, tminstone var han inte hr i gr och s
stod jag just och frgte Olle om han hade ftt ngon l fr han metar l
fr de fick vaktmstarn p hotellet hromdan, en riktig l som han slde
fr tv och femti och d kommer en _barkass_ med sjmn som rodde och i
aktern satt dom dr _officerarna_ p en svart duk och dom styrde med ett
styre som sg s konstigt ut alldeles som en stolsrygg och s gick dom i
land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde _honnr_ s hr och
frgade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och d skratta
dom och bad mej hlsa pappa.

--Tackar, sade jag, vad hette herrarna?

--Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med _uniform_.

Denna sommar hade Anna-Clara bestmt att hon skulle gifta sig med en
tandlkare. Hon hade hrt att de frtjnade s mycket pengar och tiderna
ro ju s dliga. Men en dag ndrade hon tycke och sade:

--Nr jag blir stor ska jag gifta mej med en sn dr.

_En sn dr_ var en sjofficer. Det lg ingenting nedsttande i
benmningen, det var bara en sorts frkortning.

--Varfr just en sjofficer, sade vi, av ett visst intresse fr en blivande
mg.

--Drfr att dom  s snlla.

Jag tnkte: om tio r sger hon: drfr att de ro s stiliga. En liten
flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.

En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjofficer. Han var kapten p
en u-bt. Och det var ngot! Han var s frfrligt snll och han visste
precis hur man skulle hantera en liten flicka.

Anna-Clara fick vara med om ngot s underbart, som att komma ombord p
u-btens moderfartyg--hon undrade ett tag om den stora bten var riktig
mamma till den lilla. Hon fick titta p allting som fanns ombord och en
morgon, d hela n sov, var hon med ute p fjrden i en motorbt och fick
se p hur u-bten dk. Frst gick det s sakta, men s, med ett, spolade
vgorna ver dcket och man sg bara ett smalt rr som stack opp och s
frsvann ven det. Anna-Clara brjade frysa och hon blev rdd. Hon stllde
sig upp i bten och sg ut ver vattnet. Hennes vn, kaptenen, var borta.
Tnk om han aldrig kom opp mer!

Sjn gick hg och motorbten dk mellan vgorna. Men det gjorde
ingenting--sdant var Anna-Clara van vid. Det var bara i brjan det kndes
litet underligt i maggropen. Sjn stnkte i stora klara droppar ver
ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, drnere med u-bten....

Ngon ropar:

--Se! Och alla peka utt vattnet. Dr r han igen i vattenlge.

Anna-Clara far hem. Det r nnu tidigt p morgonen och uppe i land blser
det inte s mycket som p sjn. Det r varmt och vackert men nd r det
icke en vanlig dag. Morgonens stora ventyr bor nnu i hennes hjrta.

En dag fr Anna-Clara ett lngt brev frn kaptenen p u-bten. Det r ett
vackert och roligt brev och hon lser det mnga gnger. Och tnk, inne i
brevet ligger en present, ett svart mssband och p det str i guld:
_Delfinen_. Det r ett sdant band som Anna-Clara nskat sig s lnge. Ett
_riktigt_ mssband, inte ett sdant dr som man kper i affrerna och som
det bara str Kungl. Flottan p. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara
knner ingen flicka som har ett band med _Delfinen_ p. Hon mste ha mssan
var dag, nr hon kommer till staden. Hon mste ha den i skolan.

       *       *       *       *       *

Anna-Clara r med p den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men d vi
drucko kaffet stod hon utanfr trdgrden med hnderna p ryggen och
tittade och undrade ver vad stora mnniskor egentligen ha fr sig p sina
stora bjudningar. Och s fick den snlla vrdinnan se henne och s togs hon
in och blev mottagen som en riktig gst som bara hade kommit litet fr
sent. Hon satt p trappan till verandan och sg och lyssnade med alla sina
gon och ron. Vad herrarna voro glada och rda och s de skrattade, nstan
t allt vad de sade. Hon frstod inte vad de talade om, nda tills att den
unge doktorn sade ngot som kom henne att lyssna nnu mera spnt n frut.
Doktorn sade:

--En sak har roat mig hr p n--bland mycket annat, fr all del--och det
r de unga damernas hattar, de sm vita segelhattarna. Frr i tiden bar
riddaren sin dams frger i sin fjderbuske, nu r det tvrt om--har den
unga kvinnan ngon god vn vid flottan s br hon hans btnamn p sin hatt.
Hr finns en ung kck fru--ver hennes vackra panna lyser _Tapperheten_ i
eldskrift, hr g unga flickor med _ran_ och _Manligheten_ och _Fylgia_ om
sina vackra lockar och hromdagen mtte jag i en barnvagn en liten flicka
som frskrckte mig, ty mitt i huvudet p henne stod pltsligt utan
fregende varning: _Clas Fleming_.

Allt det dr r mycket vackert, men fr mig har det ngot av adress. Tnk
oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som
skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vn i en affr, gick med en
hatt p vilken stod i guldskrift: _Karl August Perssons Garn- och
Vvnadshandel_ eller t. ex. _Oskar Johanssons Ktt-, Korv- och
Flskhandel_.

Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara fll
i tankar, och d vi gingo hem sent p kvllen stannade hon i mrkret mitt
p vgen och sade:

--Jag vill veta en sak.

--Vilken sak?

--Jag vill veta om det finns ngon flskhandlare som heter _Delfin_?

--Inte som jag vet--hur s?

Anna-Clara svarar inte, men jag frstr hennes oro och jag stillar den.

Hela sommaren br hon Delfinens band p sin mssa och d hsten kommer,
lgger hon det i en ask och skriver p locket med stor och tydlig stil:
_Mitt vackra band som jag fick av den snlle kaptenen och sjofficeren
sommaren 1917._



[Bild]



CHOKLADKAKAN.


En dag p hsten. Luften r hg och klar och himlen bl.

--I dag reser jag till landet, sger jag till Anna-Clara. Det kan inte
hjlpas. Jag mste se hur det str till i skogen och vid havet en sdan hr
dag. Jag reser med bten p morgonen och jag r framme p middagen. Om du
inte skulle g i skolan kunde du flja med.

Anna-Clara ser tankfull ut och s sger hon:

--Det r en sak som jag har p landet, som jag glmde d vi flyttade in.
Tag hem den t mig.

--S, vad r nu det?

--Jo, p versta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka,
jag vill ha den.

--Du skall f den. Jag skall hmta den. Det glder mig att ha ett rende,
d jag kommer ut. Det gr ett gott intryck p mig sjlv. Jag skall hmta
chokladkakan.

S gr frden och allt r sig likt, blott vackrare n p sommaren. Det r
liv i vattnet och luften, vinden blser friskt och stora seglare stryka
fram ver fjrdarna. I villorna r det tyst och stilla och badhotellen ro
tillbommade.

Solen gr i moln och det blir kallt.

--Lt oss sitta i salongen och prata och ljuga fr varann.

Han har bott i skrgrden i 30 r. Han vet och kan allt om mnniskor och
stllen. Han berttar just s som jag vill det, lugnt och stilla utan att
sjlv mrka pongen och det karaktristiska i en historia. Han verlter
godhetsfullt den saken t mig.

Vinden friskar i och sjn brjar g hg. Bten rullar och snart r dcket
tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mtas, fr att i nsta
sekund ter g isr. Glasen skallra p brickan och min vn hller med ena
handen i soffan fr balansens skull.

--Ser du kobben lngst dr ute, sger han, norr om fyren. Dr ligger en
stuga. Jag har bott dr en hel vinter, levat som en bland dem, i mrker och
kyla. Jag lngtar inte dit igen, men nd ngrar jag inte min tid dr. Dr
bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att f kol p. Jag
reser ut fr den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Lt oss segla
dit tillsammans!

       *       *       *       *       *

Nu har jag varit p Storn och sett att allt var sig likt. Lven hade
gulnat och det var tyst p ngen. Dr lg en tennisboll kastad som en
smutsig snboll. Badhuset var stngt och inga btar vid bryggan.
Mnniskorna hade tagit sommaren med sig och rest.

Vi seglade till kobben, min vn och jag, och vta och kalla gingo vi i
land. Den gamle fiskaren satt i mrkret, vi frde lampor med oss och mat
och dryck och tobak till gamla pipor. Dr gick kvllen i trygghet och
vrme, med havet vrkande mot klippor och skr.

       *       *       *       *       *

ngbten gr hem nsta dag p kvllen. Och klockan r tio d vi n min port
i staden.

--Farvl, sger jag, till min vn. Och tack fr i r. Nu gr en vinter--om
den gr--och sedan fngar oss vren i skren igen!

Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. D, med ett, str en
liten sak rtt upp och ned i min hjrna: _Anna-Claras chokladkaka_!

Jag har glmt att hmta chokladkakan p versta hyllan i allra minsta
garderoben!

Jag ser henne sitta dr uppe i sin vita sng och bara vnta.

Vad angr henne alla mina ventyr, vad rr henne all hstens granna frg
ver himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut fr att
hmta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, d jag kommer hem! Allt
annat r av intet vrde.

Jag gr ut p gatan och jag gr runt kvarteret. Ngon utvg mste finnas!

Att vnta och g upp nr hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla hndelser
vaknar hon fre mig i morgon bittida.

Att g upp helt frankt och djrvt och sga: jag har glmt chokladkakan! Hr
har du en krona i stllet! Det gr inte. Det r inte pengar den hr gngen.
Det r en enda, en bestmd chokladkaka hon skall ha.

Jag stannar och funderar. Mitt framfr mig p gatan str en poliskonstapel.
Jag knner honom, han r en hygglig karl. Han har gtt p detta pass i
mnga r. Jag skall anfrtro mig t honom!

Konstapeln fr min historia. Han frstr mycket vl hur saken ligger och
han sger:

--Man mste alltid hlla sina lften till barn. De ro s noga med det. Jag
har sjlv en liten flicka, s jag vet hur det r. Jag ser ingen annan rd
n att redaktren gr och lgger sig p ett hotell och sedan i morgon kper
en chokladkaka.

Jag funderar och svarar:

--Det gr inte. Jag vet inte vilket mrke det r p kakan som ligger p
versta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det r fr fabrikat.
Jag kan inte vara med om ett bedrgeri!

--D vet jag ingen rd, sger konstapeln. Och s gr han ifrn mig och
lmnar mig ensam i mrkret mitt p gatan.

Men jag gr hem och jag tnker:

Hr r ett tillflle fr Slumpen och Frsynen att visa vad de kunna. Nu f
vi se hur det gr!

Anna-Clara r vaken d jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rtt upp i
sngen och nickar vnligt.

--God afton, sger jag. Nu r man hemma igen! Det r sknt att komma in i
ljus och vrme frn mrkret dr ute. Men det var vackert bland skren. Ni
kan inte tnka er s vackert--jag talar fort och snabbt och byter hastigt
mnen fr att f bort den frdmda chokladkakan som svvar ver vra
huvuden.

--Men det gick hg sj p fjrden. Och bladen hade gulnat i backen upp till
villan. Men alarna stodo grna. Det r mrkvrdigt vad alar ro grna lnge
p hsten. Jag vet inga trn som ro grna s lnge om hsten som alarna.
Eken r inte grn s lnge och inte lnnen heller. De vissna fort, mycket
fort....

--Jag tycker du pratar s mycket, sger Anna-Clara. Och s kommer det:
_Fick du tag i chokladkakan?_

--Chokladkakan, sger jag, den ja! Jo visst! Och s vnder jag p huvudet
fr att se p ngot annat. D hr jag ett fnitter. Anna-Clara har pltsligt
krupit ner under tcket och ligger dr och bara skrattar.

Jag rycker av henne tcket och sger:

--Unge! Vad skrattar du t?!

--Jag skrattar t--att--du har--en chokladkaka--nr det--aldrig--har
legat--ngon--chokladkaka--p--versta hyllan i minsta garderoben--_fr
det var bara--som jag hitta p_!

D slppte jag tcket och gick in fr mig sjlv och tnkte ver den evigt
unga frgan: varfr skola vi mn, hur gamla vi n bli, lta lura oss av
kvinnor, hur unga de n ro?



[Bild]



EN FRGA.

(UNDER KRIGET 1914.)


Om morgnarna gr jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en
sandhg med en hink och en spade, hon gr grottor och fstningar, och jag
sitter bredvid p ett ste och lser min morgontidning om allt det
underbara som hnder ute i vrlden. Ibland tala vi vid varandra, min dotter
och jag, om sanden och om en liten ekorre, som d och d kilar ver vgen.
Men s en dag kommer hon p ngot nytt, ser p mig allvarligt och sger:

--r det krig nu, pappa?

--Ja, mitt barn, tyvrr.

--Vilka r det som krigar?

--Det r tyskar och fransmn och serber och ryssar och japaner.

--Kriga inte engelsmnnen ocks?

--Jo, de ro med.

--_Varfr sa inte pappa det?_

Man fr inte glmma ngot fr barn. De ro noga.

--Varfr krigar dom?

--Jag tror att det r fr att dom inte tycker om varandra.

--Varfr tycker dom inte om varandra?

--Det var en stilig grotta du har gjort.

--_Varfr tycker dom inte om varandra?_

--Jag vet inte--det kanske r drfr att dom bor fr nra varandra.

--P landet bodde vi nra Malmstrms och Frbergs men inte krigade vi med
dom. Sj!

Paus. S lades spaden och hinken bort och s kom det:

--Sj, pappa, varfr kommer det ingen polis och tar dom nr dom hller p
och brkar och slss s dr frfrligt? Finns det kanske inga poliser i
utlandet?

I detsamma kilade ekorren ver sandhgen. Gudi vare tack och lov!



[Bild]



MIN DOTTERS FRLOVNINGAR.


D min dotter var fyra r, steg Leonard in i hennes liv. Man skulle kunna
sga att han kom direkt frn gatan. De mttes frsta gngen p trottoaren
utanfr huset. Min dotter hade ett rtt rullband. Hon grep ett fast tag i
det, ty hon var vertygad om att den frmmande pojken skulle ta det ifrn
henne. Hon knde nmligen endast sina brder.

Men den frmmande pojken tog icke rullbandet. Han sg p det och s sade
han, i det han lyfte sin vita mssa:

--Jag heter Leonard. Det var ett mycket vackert rullband du har. Det r
mlat i en sdan vacker frg. ven jag skulle grna vilja hava ett sdant
vackert rullband.

Min dotter gapade. S hade hon aldrig hrt ngon pojke tala. S talade icke
ens riktigt stora mnniskor. Och s vacker han var! Och s fina klder! Min
dotter sg p sin klnning. Dr var en stor flck mitt p magen. Att hon
skulle ta den p sig i dag! S rckte hon Leonard rullbandet och sade:

--Vill du rulla runt kvarteret? Det r ingen konst! Det gr s ltt.

Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade:

--Jag har trffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar s fint! Jag
har frlovat mig med honom! Jag ska f en ring av honom som jag ska ha om
sndagarna! Vi  riktigt frlovade!

Vi gillade min dotters val. Leonard var en vluppfostrad gosse. Jag har
aldrig trffat ngon som talat s grammatikaliskt som han. Man fick riktigt
vara p sin vakt d han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt s gamla,
vgade icke ppna munnen d han var nrvarande. Han spred en allvarlig och
betnksam stmning ver familjen s fort han kom.

Min dotters och Leonards frlovning varade i fjorton dagar. Min dotter bar
ring tv sndagar. P torsdagen frlovade hon sig med Sten.

--Vad nu, sade jag, r det slut med Leonard?

--Han r s trkig, sade min dotter. Och s r han inte _elegant_!

--Elegant!! Vem har lrt dig sdana ord?

--Fr jag inte sga de?  de ett svrord??

--Nra p! Sm barn anvnda inte sdana ord.

--Men tant Paula sa hromdan: du  riktigt elegant! De  sant att hon sa
de!

Vi tyckte inte att Sten var elegant. Men han var st och snll och lt sin
nya fstm leka med alla sina leksaker. De voro mycket lyckliga, men p
tjugonde dagen av deras frlovning slogs frbindelsen upp. Det var min
dotter som gjorde det och man kan sga att hon gjorde det ordentligt.

De lekte i rummet intill. Jag hrde dem tala, hgt och ivrigt, och s slogs
drren upp och min dotter kom in. Hon sg allvarligt frargad ut och sade i
mycket bestmd ton:

--_Pappa! Var  boxhandskarna??_

--Vad ska du med dem?

--Jag ska kl upp Sten! Var  dom?!

--Dom ligger i ekskpet.

Hon fick fram handskarna och jag hjlpte henne att knyta till dem om
handlederna. Det var stora, ordentliga boxhandskar--samma modell som Jack
Johnson anvnder.

S flg hon i vg och jag hrde hur frlovningen slogs upp. Jag gick efter.
Sten lg uppkrupen i soffhrnet och min dotter bankade p honom med de
stora handskarna. Han var nog ridderlig att inte sl igen.

--Vad r detta fr spektakel, sade jag. Varfr slr du Sten, som r s
snll? Vad har han gjort?

--_Han sger att deras tax r lika fin som vran Chapman, men jag sger att
deras tax r ingen kta tax, fr han har inget spader ss under svansen!_

--Det har han visst, sade Sten.

--_Han har inget spader ss! Han har inget spader ss! Han har inget spader
ss!_

S slogs den frlovningen upp.

En tid drefter flyttade min dotter till landet och dr frlovade hon sig
med herr Frenssen. Herr Frenssen var en ung tysk som bodde i stugan
bredvid. Han lekte med min dotter och en dag kom hon och anfrtrodde mig:

--Nu ska jag frlova mig med herr Frenssen!

--Herr Frenssen, sade jag, r minst tjugufem r ldre n du. Kan det vara
riktigt frstndigt.

--Jag ska frlova mig med honom fr han  s snll!

--Jas. Jag skall tala med herr Frenssen. S gick jag ver till den unge
tysken. Han satt vid sitt morgonte, men tog emot mig mycket vnligt.

--Herr Frenssen, sade jag, min dotter har berttat, att hon frlovat sig
med er. Kan ni frsrja en hustru? Vad har ni att bjuda henne?

Herr Frenssen sg p mig mycket allvarligt och s sade han:

--Jag icke ferst. Jag varit s litet i Sverige, jag icke friat till svensk
flicka. Jag hava en fstem i Tyskland.

Jag gick in till min dotter och sade henne vilken usel person hon kastat
sin krlek p. Jag sade henne att han var frlovad frut, i Tyskland. Att
man icke fick vara frlovad med mer n en i taget, att den tyska flickan
skulle bli mycket ledsen om hon fick veta att han var frlovad ven hr.
Ingenting tog.

Min dotter svarade:

--Det gr ingenting att herr Frenssen r frlovad frut! _Fr hon  ju i
Tyskland!_

D tog jag min hatt och kpp och lmnade alltsammans.

Ungdomen har en underlig moral nu fr tiden!



[Bild]



CLARA


Min dotter, som r 5 och 1/2 r--det r mycket viktigt med 1/2--har ett
litet barn. Ngon tycker kanske att detta r vl tidigt, och man blir
kanske frskrckt, d man fr hra, att min dotter fick det lilla barnet
redan d hon var 3 r.

Naturligtvis r det icke ngot riktigt barn. Det r en docka och hon heter
Clara. Hon kom p julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklnning
och bl gon och porslinshuvud och riktigt hr, som kunde kammas.

D Clara var 2 r, hnde ngot sorgligt. Hon tappade hret. D min dotter
kammade henne en sndagsmorgon--det var mycket viktigt, att Clara kammades
p sndagen--tappade hon hret. Alltsammans satt p kammen och min dotter
gav till ett skrik, s att alla i huset lmnade sina sysslor och sade:

--Vad r det?

Lovisa, som stod i kket och stekte abborrar, tappade en stor smrklick p
golvet, min dotters moder, som sg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev
_mycket_ frskrckt och sjlv sprang jag in och ropade som alla de andra:

--Vad r det??

--Man kan se in i huvet p Clara! skrek min dotter. Man kan se _rakt_ in i
huvet!

Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda hret hade
dolt ett stort, svart hl.

--S frfrligt, sade jag. Och s tog jag bort hret frn kammen och sade:

--Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, s blir hon som frut.
Var inte ledsen!

--Hon blir aldrig som frut, grt min dotter.

--Jo, precis som frut, sade jag, alldeles som frut.

--Nej, det blir hon inte, fr frut visste jag inte att hon hade ett stort,
svart hl inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!

--Tnk p, sade jag, att det finns riktiga, gamla mnniskor, som ocks
tappa hret. Tnk p morbror Per, han har en vit flck uppe i huvudet. Och
han r lika glad fr det.

--Men man kan inte se in i huvet p morbror Per!

--Nej, gudskelov, sade jag. Men tnk p tant Edla, jag skall sga dig en
sak, men du fr inte bertta det: hennes hr r lst alltsammans! Men du
fr inte bertta det!

Min dotter blev tyst. S sade hon:

--Men tant Edla gummar inte fast hret med syndetikon!

--Nej, hon har ngot annat knep, som vi inte vet, men det r lika lst fr
det.

S lagade jag Clara. Hon sg ut precis som frut. Och nr hon hade torkat,
kunde man brja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon
lade undan Clara och lekte aldrig med henne.

Men p julafton, d min dotter var 5 r, kom en farbror kande i bil. Och
han hade med sig ett stort paket och i det paketet lg en ny, stor docka.
Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var fr
galet att komma med en s fin present. Men min dotter blev s glad, att hon
hoppade och skrek av gldje. Just en sdan docka hade hon alltid nskat
sig.

Hon var kldd i en grn sammetsklnning, hon hade svart hr eller nstan
svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill sga, hon snarkade inte, men
hon kunde blunda helt och hllet, nr man lade henne ned. Och satte man
henne upp, s blev hon alldeles vaken igen.

Min dotter hll henne i sin famn och glmde alla sina andra saker fr den
fina dockan, hon satte henne i soffhrnet och sg p henne och sade:

--Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!

Och d sade vi alla:

--Anne-Marie r ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!

Och s var det som p alla vackra julaftnar. Vi to grt och den snlle
farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trtta
och brjade blinka mot alla ljusen och deras moder sade:

--Nu g vi och lgga oss--i morgon r ter en dag!

S kommo de i sng, men vi gamla sutto uppe, som man gr p julnatten och
pratade och skmtade.

Klockan blev mycket och vr vn gick. Jag ppnade fnstret och tog sn frn
blecket och kramade en boll och kastade p honom, d han kom ned p gatan.
S ropade vi god natt t varandra och allt blev tyst.

Jag gick in i barnkammaren. Min dotter lg i sin lilla sng. Hon hade
krupit ned under tcket och sov.

Jag tnkte: Var har hon dockan? Var r Anne-Marie?

S lyfte jag sakta p tcket. Hon lg s stilla och sov, som lyckliga glada
barn sova och i sin lilla famn hll hon hrt tryckt en docka, men det var
inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grn klnning och
riktiga spetsar p rmarna--det var gamla Clara, den frskjutna gamla
Clara, med syndetikon i hret och ett stort, svart hl i huvudet, som min
dotter hll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka tcket och log. Ty det
var ju som jag sade i brjan av berttelsen: min dotter hade ftt ett litet
barn, hon hade blivit mor fr allra frsta gngen----

I salen stod min hustru. Jag nickade t henne och sade:

--God natt, gamla mormor!

Men hon frstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, ro
ofta s besynnerliga.



[Bild]



ANNA-CLARA LR SIG SIMMA.


En dag vid frukosten--det var mot slutet av augusti och sommaren hade
ntligen brjat komma--sade Emanuel s dr i frbigende, som om det gllt
en hgst alldaglig sak:--I gr lste jag i en tidning om en flicka, som
tagit simmagistern vid nio rs lder.

--S, sade jag, det var duktigt gjort, och s tnkte jag: i vilken avsikt
berttar han detta? Emanuel r alltfr hgfrdig fr att intressera sig fr
en flicka, som tar simmagistern vid nio rs lder. Han skulle inte ens
intresserat sig fr henne, om hon ocks hoppat direkt ur vaggan fr att
avlgga alla proven.

Hans meddelande mste ha en adress, och den kom ocks:

--Anna-Clara r ocks nio r, och hon kan inte simma alls!

Anna-Claras grtsked sjnk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken,
och s sade hon:

--Var s god, jag r bara tta och ett halvt, var s god!

Emanuel talade rtt ut i luften som till en osynlig frsamling:

--I gr sg jag en pojke vid havet, han var hgst sju r, och han hoppade
p huvudet och simmade precis som vi andra.

Hr knde jag att det gllde att frsvara en vrnls kvinna, och jag sade:

--Mrkvrdigt, jag knner alla pojkarna p n och jag vet ingen som r
sju r och kan simma. Jag har aldrig upptckt den pojken. Han lever i
skymundan, dold och gmd fr alla och s, pltsligt en dag, str han
p en klippa vid havet, hoppar p huvudet i vattnet och simmar som ni
andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, d du gr och badar
i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den dr pojken t
mig. Vi vill s grna ha hans portrtt att se p i ensamma stunder.

--Ta honom just nr han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom p en
femtiondedels sekund!

Varp Emanuel tackade fr maten och gick ut och tjuvrkte en cigarrett av
krsbrsblad p baksidan av huset.

Men d vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:

--Det r verkligen en stor skandal att du inte kan simma--du som bott s
lnge hr ute i skrgrden.

--Jag kan simma _tre tag_, sade Anna-Clara, bara jag knner botten med
ftterna.

--Du skall simma utan att knna botten. Och vi skola brja lektionerna
genast!

Badhuset p n r mycket gammalt och mycket frfallet. Isarna,
vinterstormarna och pojkarna ha frstrt det. Men vattnet i stora bassngen
finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, r borta. Men vi behvde
ingen trappa. Vi satte bara en simgrdel p Anna-Clara, och s slppte vi
ned henne i bassngen allt under det vi hllo i linan, som var fst i
grdeln. Anna-Clara skrek frfrligt, och pojkarna skreko och kommenderade:

--Ta lugna tag!

--Gapa inte! Du fr hela Mysingen i magen!

--Spreta inte med fingrarna!

--Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!

Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog
hennes fader, som r msint, och halade upp henne. Och s kldde hon sig,
och s sprang hon i land och berttade fr alla mnniskor, som inte varit
nrvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nstan hela
bassngen och kunde alldeles skert simma utan simgrdeln ocks. Det skulle
hon gra s fort hon fick tillflle.

Anna-Clara fick ett tillflle. Hon seglade i viken med pojkarna, och d hon
skulle g i land, steg hon galet och fll rtt i sjn alldeles vid bryggan.
Med klder och allt.

--Ta opp henne! skrek Emanuel.

--Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli
vt.

Anna-Clara sprattlade och skrek och var nra att sjunka, d Emanuel nedlt
sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.

Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla verens om att det var
en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att
nsta gng fick hon ta sig upp bst hon kunde.

Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta fr gra, om hon har ldre
brder. Redan frn barndomen r den svenska kvinnan frtryckt av den hrde
mannen.

Men fr Anna-Clara kom upprttelsens dag. En dag gr hon en expedition int
n fr att leta efter ett kilo smr till maximipris som skall finnas i ett
litet torp. Det r lngt att g, men det r ny vg, ny skog och nya marker.
Och nya mnniskor, utanfr den egentliga vrlden, utanfr badorten och alla
hotellen. Ensamma mnniskor med annat liv n det Anna-Clara knner till.

Hon kommer igen p eftermiddagen utan smr men med ngot annat, som betyder
ondligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berttar i ett andedrag:

--Nu finns det en nnu strre skandal n mej hr p n. Vid Lilltppan
trffade jag en flicka som var _precis_ lika gammal som jag, och hon hade
fr det frsta aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en sprvagn,
hon hade aldrig kt i en bil, och hon hade aldrig, _aldrig varit p bio och
sett Douglas Fairbanks_!!

Drmed r saken klar. S lnge det finns en flicka, som r s djupt sjunken
att hon inte sett Douglas Fairbanks, s lnge behver inte Anna-Clara lra
sig simma!



BARNET OCH DET MODERNA SAMHLLET.


  _Frken Anna-Clara har anhllit om publicering av nedanstende uttalande
  i ett mne och en frga, som br vara aktuell just nu, d vrlden och
  mnniskorna, om man fr tro de hoppfulla idealisterna, st frdiga att
  pnyttfdas._

  _Anna-Claras stil och uttrycksstt ha bibehllits i det stora hela. Att
  hon tagit intryck i formen av  ldre frf. kan icke grna lggas henne
  till last. Det r icke hennes fel, att hon fddes s sent som 1910.
  Hennes stt att stava har dremot korrigerats. Fr det goda intryckets
  skull._

       *       *       *       *       *

Det gres verkligen mycket fr barnen nu fr tiden. Felet r bara, att det
som gres kommer frn de ldre, frn mnniskor som icke veta ngot om ett
barns liv och tankevrld, mnniskor, som glmt att de sjlva varit barn och
som inte vilja eller kunna pminna sig, huru de d hade det, huru de tnkte
och levde.

Jag knner en pojke, som gr i ett elementarlroverk i Stockholm. Han har
en arg och ilsken lrare, som skerligen har det mycket trkigt hemma.
Sdant f barnen i skolan ofta umglla. Den lraren hll en dag en
straffpredikan fr pojkarna, en lng och hrd predikan, med mnga svra och
grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta intrffar med
ldre personer, och sade med trfylld stmma:

--Ja, det vill jag sga er pojkar, det r inte s roligt att vara lrare
inte!

D strckte den pojken, som jag knner, upp handen, och d lraren gett
honom lov att tala, sade han:

--Jag vill bara sga: _det r inte s roligt att vara pojke heller_!

Om de ldre ville tnka p det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen
nu fr tiden! Vilka nrgngenheter fr man icke utstta sig fr ensamt
drfr att man r ett barn! En ldre trffar ett barn i en sprvagn, och
strax brjar han--eller hon--med tillgjort vnlig rst:

--Vad heter den hr lilla flickan? Vart skall den hr lilla flickan ta
vgen d? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal r den
lilla flickan? r det roligt att g i skolan?

Svarar icke den lilla flickan p alla dessa ofrskmda och nrgngna
frgor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i hret av den absolut
frmmande mannen! Tnkom oss att vi barn skulle handla p samma stt. Att
vi brjade i en sprvagn:

--Vart skall den hr lilla gubben ta vgen d? Vad heter den lilla gubben?
Tycker den lilla gubben att det r roligt att sitta och sova i verket
mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?

Varfr skall man ha mera rttighet att stra ett litet barn i dess tankar
n en ldre, som kanske inte har ngra tankar. tminstone frefaller det s
ibland.

Jag har varit i familjer, dr jag lagt mrke till att de ldre behandlas
helt annorlunda n barnen. Jag var hromdagen p middag hos min farbror.
Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min
farbrors lilla gosse hr till dem. Han vgrade ocks att ta kroppkakan.

--t kroppkakan, Per! sade hans moder.

--Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har mnga
gnger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i gr sa pappa till
faster Ida, att man inte mr vl av att ta det man inte tycker om.
Matsmltningen rubbas.

--Barn ska ta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen
ordning i huset.

Per satte i sig kroppkakan _fr min skull som var bjuden dr och fr
husfridens skull_, men tant Augusta, som ocks var med, gmde sin kroppkaka
under kniven och gaffeln, fast jag sg det!

Nu frgar jag: r det mera ordning i ett hus, nr de ldre inte ta vad man
ger dem? Det r vl samma kroppkaka som kommer ut.

Men jag har ocks tit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade
genast vid bordet:

--Om det r ngot du inte tycker om, s lt bli det! Lt det vara! Jag vill
inte att du pinar i dig maten.

Men farbror John r ungkarl. Han har inga barn, och r det kanske drfr
som tant Augusta sger, att man inte kan ha honom i mblerade rum. Men tant
Augusta har heller inga barn, och varfr kan man d ha henne i mblerade
rum?

Hr gres ofantligt mycket fr barnens uppfostran, men hurudan skall
denna uppfostran bli d den handhaves av ldre personer, som varit med
om och ven anordnat ngot s frfrligt som vrldskriget. Tror man att
barnen ngonsin skulle stllt till ngot sdant! Absolut inte flickorna!
En amerikansk lkare skrev en gng: _fr fridens skull en flicka_! Ack
huru mnga sm flickor skulle det inte behvas i vrlden fr att f de
ldre mnniskorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort
ansvar, vi barn, d det gller att uppfostra de ldre.

Man sger att barn ro grymma och knslolsa och att de ha ltt att glmma.
Inte ro vi grymmare n de stora och heller inte knslolsare.

Min broder Emanuel, som r 17 r, rkade ut fr en olycka. En tndsticksask
exploderade i hans nsa. Det r mig motbjudande att bertta huru drvid
tillgick--tobaksrkning r nmligen frbjuden enligt skollagen. Allt nog,
Emanuel kom hem med en nsa som var fldd. Nu skulle man tro att han togs
emot med medlidande och deltagande. S blev idet inte. Hans broder
skrattade, hans moder sade: _det r straffet!_ och hans fader smlog p ett
stt som gjorde att Emanuel brt ut:

--Men tnk p att det gr ont! Den r ju fldd!!

Men ingen tnkte p det.

Dagen drp klev Emanuels fader genom ett hl i en brygga, fastnade och
skavde bort skinnet p framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med
det strsta deltagande samt vtvrmande omslag. Familjen samlades kring
hans sng i beklaganden och verop, som saktade ngot, d han pltsligt steg
upp och t en stor portion krftor. Men Emanuels nsa var nstan lika rd
som krftorna....

Man krver ocks att vi barn skola hlla oss till sanningen--samtidigt som
en advokat och frfattare skriver i tidningarna och berttar att det finnes
absolut ingenting i lagen, som frbjuder en anklagad att ljuga hur mycket
som helst. Det r honom tilltet. Frgan r bara om advokaten br hjlpa
honom eller ej!

De ldre mnniskorna ha ocks rtt att skmta med barn, men ve det barn,
som vgar roa sig med en ldre.

Hromkvllen var tant Maria hos oss. Hon stannade s lnge, att det var
ndvndigt att bjuda henne p en kopp te. Min yngre broder gick ut i kket,
och d ingen mrkte det, tog han ett stycke tvttvl och lade det p en
tallrik och lt det flja med tebrickan. Tvlen sg alldeles ut som ett
stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smrgs, och s skar hon en
tjock skiva av tvlen och lade p smrgsen. D hon, brjade tugga, reste
sig min yngre broder och sade, att han mste g hem till en kamrat fr att
f reda p en lxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvllddret
brjade sippra i mungiporna. D gav hon tappt. Och det fordras en annan
penna n min att skildra vad som sedan hnde. Men d tant Maria ntligen
stod i tamburen och ftt p sig hatt och kappa, skrek hon med hg rst:

--_Om han gjort det med ngon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt
ngot, men med mig, en #gammal# mnniska._

Sdana ro de gamla mnniskorna. Det r sannerligen inte roligt att vara
barn nu fr tiden. Och hur det skall g fr framtidens barn vet jag inte,
med den uppfostran som man bestr deras blivande frldrar.



ANNA-CLARAS NSKNINGAR.


En dag d Anna-Clara var tta r, sade hon:

--I min klass finns en flicka som har en ring.

--En ring p fingret?

--Ja, en riktig ring p fingret. Den r av kta frgyllt guld och hon har
den p ringfingret.

--D r hon vl frlovad?

--Inte--hon har ftt den av sin farbror.

Hr instllde sig en paus, varp jag sade:

--S trkigt, att du inte har ngon farbror.

--Det finns vl andra n farbrder, sade Anna-Clara.

Anna-Clara fick en ring p sin fdelsedag. Det kunde helt enkelt inte
undvikas. Jag trs inte tnka mig, vad som kunde intrffat, om hon inte
ftt den ringen. Den var av kta franskt guld och den passade p
ringfingret. Fr den ringen glmde Anna-Clara alla sina dockor och en
alldeles ny klnning. Hon glmde alltsammans fr nstan hela tre dagar. Men
sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen:

--Nu r det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har ocks
ftt lov att f en, s nu r det inte s mrkvrdigt med ringar.

Anna-Clara bar dock sin ring utan att lgga mrke till den och utan att
tala om den, alldeles som ldre folk gra med sina vigselringar, s lnge
de ro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles
av sig sjlv. Franskt guld r kanske inte s starkt. Anna-Clara lade ringen
i en liten ask och skrev p locket: Till min dotter. Anna-Clara har mnga
sdana sm saker, som ro testamenterade till hennes dotter. Tyvrr ro de
allesammans litet trasiga, men Anna-Clara sger, att de bli alldeles som
nya d de bli lagade.

Det ret med ringen blev det jul, som det brukar bli, fr snlla barn, och
en dag i brjan av julveckan sade Anna-Clara:

--Det finns bara _en_ sak i hela vrlden ...

--Vilken sak, sade jag.

--Bara _en_ sak ...

--Det finns mnga saker i vrlden.

--Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den.

--r den dyr, sger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med
jul.

--Jag vet inte, vad den kostar, men om--s har jag ju pengar p min
sparbanksbok.

Saken som Alice hade, var en liten vvstol, som man kunde vva riktigt p.
Inte ngra stora dukar eller tyger, men sm mattor, riktigt vackra mattor,
som kunde ligga i dockskpet.

Anna-Clara fick vvstolen till jul. Och den rddade den julen. Hon vvde
band och mattor p den, bl och vita, men en dag p nyret tog det slut
alltsammans. Det gick inte lngre. Det mste lggas upp en ny vv och det
kunde endast gras i affren, dr vvstolen var kpt. Det blev ingen ny
vv, men Anna-Claras dotter r en vvstol rikare.

P vren, d solen brjade vrma, hoppade Anna-Clara hage p en gata,
dr hon aldrig varit frr. Och dr blev hon bekant med en alldeles ny
flicka, som hon aldrig sett frut. P middagen kom hon hem varm och rd
och sade:

--Nu har jag gjort en bekantskap. Jag vet inte, vad hon heter, men hon
kallas fr Beth och s har hon en kamera.

Jag smg mig sakta ut ur rummet, ty jag frstod vad det gllde.

Men det blev i alla fall en kamera. En riktig kamera, med rullfilm och
blndare och skare. Och det blev filmrullar i ondlighet, ty alla mste
fotograferas. Alla barn i huset, alla barn i klassen, sprvagnar, hus och
trd och sm hundar, som sutto stilla. Och det framkallades och kopierades
och kptes album och klistrades upp och s med ett slag tog det slut
alltsammans.

Det var i de dagarna, d de stora pojkarna och flickorna togo
studentexamen. Anna-Clara var med och tittade p vid varenda skola. Hon
visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon
knde riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nstan lika mrkvrdigt
som att hon en gng ftt en chokladbit av den flickan, som tog frsta pris
i konstkning p skridskor.

Anna-Clara knde en studentska och flera av hennes kamrater hade sett d
hon talat med studentskan. Anna-Clara skall ocks ta studenten. Hon skall
bli advokat, d hon blir stor. Hon tnkte frst bli tandlkare, men sedan
hon ftt en oxeltand plomberad, har hon absolut vergivit det yrket.
Advokaterna pina inte sina medmnniskor, p det sttet.

I de ljusa vackra vrdagarna intrffade tv hndelser i Anna-Claras liv.
Greta som gr klassen _under_ Anna-Clara fick en cykel, en riktig damcykel.
Anna-Clara berttade nyheten s dr i frbigende, dock s att en person
med fin hrsel kunde ana en hel del.

Efter ngra dagar sade Anna-Clara:

--Tv hundra kronor r mycket pengar.

--Ja, sade jag, fr det kan man g i skolan och f lra sig en hel massa
saker under ett helt r. Fr tv hundra kronor kan man f en hel mngd
nyttiga saker.

--Gretas cykel kostar tv hundra kronor.

--Det tycker jag inte r dyrt, om man har rd till det.

--Nej, sade Anna-Clara, det r billigt. Och s sprang hon ut och ned fr
alla trapporna. Hon stannade inte frrn nere i parken och dr satte hon
sig p ett ste och fr var liten flicka, som kte frbi p cykel, slt hon
gonen och tnkte: tv hundra kronor, det r mycket pengar, tv hundra
kronor, det r billigt, tv hundra, kronor, det r mnga nyttiga saker, tv
hundra kronor det r ett helt r i skolan. Fr tv hundra kronor fr man en
cykel!

D Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som r tio r och
vntade p henne. Han hade kommit p visit utan att ngon bett honom om
det. Men det kunde nu inte hjlpas. Han satt dr, och man mste st ut med
honom, tills han hade frstnd att g.

--Per-Olof r hr, sade jag till Anna-Clara. G in och hlsa p honom.

Anna-Clara ryckte till, lade handen p ryggen och svarade:

--Nej, absolut nej! Jag hlsar inte p honom!

--Varfr det? sade jag. Per-Olof r en snll gosse. Han rr inte fr att
han r rdhrig. Han sitter och vntar p dig.

--Jag hlsar _inte_ p honom! Jag tar honom _inte_ i hand!

I detsamma stod Per-Olof i drren. Han gick fram till Anna-Clara, rckte
henne sin hand och hon tog den. Men s fort det var gjort, vnde hon,
sprang in i sitt rum, krde huvudet bland kuddarna i sin sng och stortjt.
Det tog tio minuter innan frklaringen kom och d hade Per-Olof ntligen
haft det frstndet att g.

--Det r s, sade Anna-Clara och snyftade och grt, att man ska rkna till
ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man
se tv vita hstar och s ska man mta ett rtt parasoll och den frsta
gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop
det dr och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag
avskyr honom!

Situationen var svr och p ngot stt mste den redas upp. Jag brjade med
att frska inge henne den frhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta
sig med en annan.

--Nej, sade det grtande offret, det gr ju inte, fr _jag_ har ju tagit
honom i hand och d mste ju _jag_ bli gift med honom.

--Nja, om vi d tnka oss den frfrliga mjligheten, sade jag, s finns
det ju nd den rddningen, att det inte r angivet, nr du skall gifta dig
med honom. Gr om alltihop med studenterna och vita hstarna och rda
parasollet och tag en annan pojke i hand, s kanske du blir gift med honom
frst. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillflle.

--Det r bg![1] sade Anna-Clara. Och s grt hon igen.

[Fotnot 1: Skoj.]

--Tror du, sade jag, att du skulle kunna glmma Per-Olof, om du fick en
cykel?

Det blev en cykel. Naturligtvis med all den utstyrsel den skulle ha. En
cykel som hela huset, ja hela kvarteret inte sett maken till. Anna-Clara
levde i en himmel av lycka och gldje och ngot litet oro att ngon
frfrligt elak tjuv skulle komma mitt i natten, bryta sig in i huset och
stjla cykeln. Visserligen hade hon den lst och visserligen lg nyckeln
var natt p ett srskilt stlle, men vad hjlpte det, om tjuven hade dyrkar
som tjuvar bruka ha.

Anna-Clara kte mycket p sin cykel, bde inom och utom staden. Och d hon
flyttade till landet, tog hon cykeln med p bten och sg mycket noga efter
att den kom i land. Och d hon sedan stod p bryggan med cykeln vid sidan
och kameran i handen, fanns det ingen av de sm flickorna p n, som inte
tyckte, att hon var det underbaraste och mrkvrdigaste i flickvg de
ngonsin sett.

S gick sommaren precis s fort som den brukar g. Och d hsten kom,
flyttade Anna-Clara till staden. Som d hade hunnit bli alldeles ny och
lockande igen. Gator ro i alla fall gator och tnk s mnga butiker det
finns i alla hus. Och s mycket det finns i alla butiker.

En dag d Anna-Clara ter middag med sin fader och moder och sina brder,
sger hon pltsligt utan ngon som helst fregende varning:

--I dag sg jag och Alice en liten bil p trettio hstkrafter--den var
smaskens!

D lade jag ned kniv och gaffel, vek ihop min servett, tog p mig hatt och
rock, gick ut, fick fatt i en bil och for direkt till Alices pappa.

--Frlt, sade jag, om jag str, men skulle min herre vilja gra mig en
verkligt stor tjnst?

--Grna det, sade Alices pappa. Vad r det?

--Det finns hr i staden en liten bil p trettio hstkrafter som r
smaskens. Var snll och kp inte den bilen till er dotter, ty d blir jag
ruinerad!

--Det lovar jag, sade Alices fader. Det lovar jag bestmt!

Och s togo vi varandra i hand p det lftet. S nu kan jag tminstone vara
sker fr den utgiften.



BRA BARN AGAS?


Frken Anna-Clara anhller om plats fr fljande i det aktuella mnet. De
uttalade vanvrdiga sikterna st naturligtvis helt och hllet fr
frfattarinnans rkning.

       *       *       *       *       *

Jag har lagt mrke till att d ldre personer tala och besluta i renden
som rra oss barn, s gra de det helt och hllet p egen hand utan att vi
p minsta stt tillfrgas. P samma stt g de ldre personerna till vga
d de stifta lagar--de frga aldrig brottslingarna till rds, ehuru saken
ju nrmast angr dem. I det fallet kan man ju frst de ldre personerna,
men varfr skola vi barn behandlas som brottslingar? P ett stt ha de
riktiga brottslingarna det bttre stllt n vi. Fr dem r det ordentligt
och noggrant bestmt hur mycket de skola ha i straff. S mycket fr stld,
s mycket fr bedrgeri och s mycket fr allt annat. Men d vi barn f aga
s r det mycket obestmt hur mycket vi skola ha. Den saken r mindre
beroende av vrt brott n av den gande humr, temperament och tillflliga
sinnesstmning, som i sin ordning r beroende av umgnget med de andra
ldre personerna.

Och hur lnge br man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara
fr att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer r
konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag
tror mig ha upptckt att en del ldre personer aga sina barn s lnge tills
de misstnka att barnet mjligen kan sl igen.

Hromdagen hrde jag ett samtal mellan tv herrar som tyvrr inte fste
ngot avseende vid min nrvaro. Det lt s hr:

--I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.

--Vad hade han d gjort?

--Jag fick hndelsevis veta att han ftt st i skamvrn i skolan.

Det blev tyst och s sade den andre herrn:

--Fick han stryk fr att han sttt i skamvrn, s blev det ju dubbelt
straff, frst i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)

Den andre svarade:

--Han fick naturligtvis smll drfr att han uppfrt sig s i skolan att
man mste stlla honom i skamvrn.

D teg den kloke herrn och jag tnkte: Om gammalt folk inte hade s ltt
att glmma, s skulle de veta att skamvrn infr alla kamrater r mycket
vrre straff n ris och rotting hemma. Det r nog med skamvrn.

Och s en annan sak: Man lr ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga
strafflagen, men fr barnen finns det kvar--i vissa fall. Jag skall bertta
en liten historia om den saken. Hr slutade den bra, ty hr fanns det en
frsyn.

Det var en gng ngra sm gossar p 8 och 9 r som gingo i en utmrkt
skola. Nr de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka p
fnstret till en liten affr, som gdes av en ldre dam som naturligtvis
blev strd av gossarnas beteende. Hon blev ocks mycket ond ver att bli
strd och satte in all sin kraft p att f tag i pojkarna. Det gick till
slut. Anmlan till skolan, frhr, beknnelse och s slutade alltsammans
med att pojkarna i samlad tropp tgade in till den onda gamla damen och
bdo henne om urskt fr sitt dliga beteende. De fingo frltelse och s
var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av
terminen hlls betygskollegium i skolan och dr beslts att pojkarna skulle
ha nedsatt sedebetyg fr sitt uppfrande mot den onda gamla damen. Pojkarna
hrde det och tnkte:

Men den affren r ju slut! Vi ha ju bett om urskt och ftt frltelse. r
det inte nog? S oskert allting r.

N, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg--ven ldre personer ta ibland
sitt frnuft till fnga, om man talar vid dem p rtt stt. Och s finns
det ju en frsyn.

Till slut ber jag i frga om barns aga f instmma med den irlndske
frfattaren G. (det r mycket viktigt med G. sger doktor Goodwin) Bernhard
Shaw som en gng skrev:

--D du agar ditt barn s br du se till att du gr det i verilning.



[Bild]



MIN MODERS HUS


--Sg, sade min dotter en dag, d hon var trtt p att leka, hur var det d
du var liten. Vad lekte du med?

--, med s mycket. Jag hade en stor, stor gunghst.

--Hur stor? som en riktig levande hst?

--Nstan som en riktig hst. Och s hade jag tennsoldater.--

--Hur mnga?

--Jag tror det var flera hundra. Och de sgo ut som om de voro av silver
allesammans, s fina voro de. Och s hade jag en stor rd boll.--

--En sparkboll?

--Nej, mycket finare. Den kunde studsa s hgt, s hr hgt. Och s var jag
kldd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill.

--I vilken skog?

--I min moders skog--eller det var ingen skog, det var en park, en stor,
stor park, med stora trd och mnga, mnga blommor som voro s vackra, s
vackra.

--Fick du plocka hur mnga du ville?

--Ja, s mnga jag ville! Och dr var frukttrd med pplen och pron.--

--Stora pplen?

--Ja, s stora och s goda. Och s var dr en damm och dr lekte jag med
sm btar och fiskade riktiga sm fiskar och s kunde man ro i en liten
bt, en riktig bt.

--Var bodde du?

--Jag bodde i min mors hus. Och det var ett s fint hus.

--Lika fint som slottet?

--Lika fint. Dr var marmortrappor och ledstnger som sgo ut som guld och
stora fnster med glas i alla frger. Dr var stora salar med vackra mbler
och ljus som strlade i stora vackra lampor. Och dr var tjocka fina mattor
p golven, s tjocka att det inte hrdes nr man gick. Och jag fick leka
och gra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, s vackert och
fint. Och ver det lyste alltid solen.

Min dotter sg p mig med stora undrande gon.

Vi sutto tysta ... och jag sg min moders hus. Dr hgt uppe p berget, dr
nsslorna vxte vid vgen, dr rusiga mn och kvinnor skrlade om ntterna,
dr slaktarehundarna tjto och skllde, dr svordomen var bn och kppen
tal, dr trarna torkat och dr hjrtana frusit. Dr lg min moders hus, p
hatets berg i ondskans dal.




HENNES BRDER



[Bild]



EMANUEL.


Barn r ngot frtjusande. Jag har ett litet barn som r tv och ett
halvt r gammalt. Det r frtjusande. Det r en gosse och heter Emanuel,
och i sndags for jag med det i elektrisk sprvagn frn Djursholm.
Vagnen var full av gamla frstndiga mnniskor, som alla smlogo vnligt
t det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och sg noga
p alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder t varje. Nr vi
hunnit till Sveavgen, hade Emanuel upptckt vagnens tjockaste herre.
Han satt lngst upp i hgra hrnet, och Emanuel blev mycket glad, d han
fick se honom. Han sg honom rakt i gonen och sade hgt och tydligt:

--Tjocka farbror!

Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn
blev blodrd i ansiktet. Emanuel sg endast leendet och han fortsatte:

--_Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!_

Leendet som gick genom vagnen blev nnu gladare, men Emanuels moder np
Emanuel i benet och sade:

--Sm gossar ska inte tala hgt. Sm gossar ska vara tysta. Emanuel blev
tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av frakt.

Vi voro vid Stocksund, nr Emanuel fick se vagnens ldsta dam. Hon satt
mitt p bnken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett ngot s
gammalt. Han sg p henne lnge, och d han mrkte, att hon putsade sin
nsa, sade han:

--_Gamla tant inte peta nsan!_

Nu skrattade hela vagnen--konduktren mest--och Emanuels moder sade:

--S fr Emanuel inte sga! Emanuel skall vara tyst!

Emanuel kunde inte frst detta. Sjlv var han frbjuden att peta nsan,
varfr fick d gamla tant gra det? F gamla mnniskor gra det, som sm
gossar inte f gra? Emanuel vnde sig till sin fader och sade:

--Emanuel ocks peta nsan!

--Nej, sade Emanuels fader, det fr icke Emanuel gra. Ingen mnniska fr
peta nsan. _Inte gamla mnniskor heller!_

Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick tv
vilda blickar frn den gamla tanten och Emanuels moder.

Emanuel frstod att stmningen var tryckt. Han ville gra ngot fr att
hja den. Han stllde sig upp p soffan, sg ut genom fnstret och sade:

--_vla vder i da!_

Det uppstod en egendomlig rrelse. Emanuels fader och moder blevo i hg
grad frlgna och allas blickar sade:

--Detta r en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder ro dliga
mnniskor, som lra sitt barn sdana fula ord. Samtalstonen i familjen r
synnerligen dlig.

Emanuels moder, som satt vid frtvivlans brant, np Emanuel mycket hrt i
benet och sade:

--S fr Emanuel _aldrig_ sga! Det r mycket fult!

Passagerarnas blickar sade:

--Det r s dags nu att sga ifrn! Det skulle ni ha gjort hemma!

Emanuels fader, som sg detta, blev het och sade hgt:

--Gossen frstr inte, vad han sger. Ngon dlig mnniska har lrt honom
att sga s.

--_Det r hans fader som lrt honom!_ sade alla blickarna.

Fadern vnde sig till barnet och sade:

--Emanuel fr inte sga vla vder. Det r mycket fult. Pappa sger aldrig
s.

Vagnen var vid stra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och d
Emanuel gick genom vagnen, skrek han hgt:

--Inte sja vla vder! Inte sja vla vder! Inte sja vla vder!

Passagerarna sgo ut genom fnstren och frskte tnka p ngot annat, men
den gamla tanten sade:

--Krkes i tid, det som krokigt skall bli! S nu r Emanuel krkt!



[Bild]



S.S.U.H.


Emanuel r 14 r och gr p gymnasiet. Han r lngre till vxten n sin
moder och d han blir arg och talar hgt hr man att han r i mlbrottet.

Vid den tiden kommer han en dag till mig och sger:

--Kan jag f 75 re?

--Till vad?

--Till intrdesavgiften i S.S.U.H.

--r det ngon ny idrottsfrening?

--Nej, det r Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsfrbund.

Jag sjnk ned i en soffa.

--Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsfrbund. D jag var s gammal
som du hade jag nstan aldrig 75 re och lngtade jag efter dem s inte var
det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsfrbund.

--Ja, tiderna frndras, svarade Emanuel allvarligt.

Jag gav honom pengarna och nskade honom lycka i den nya freningen.

       *       *       *       *       *

Det var middag. Min vn, som var min gst, tog en sup till smrgsbordet
och jag gjorde honom sllskap. Vi sklade som karlar, sgo varandra i
gonen, och kastade ned den frfrliga drycken. D det var ver, mtte jag
Emanuels blick. Den sade ingenting srskilt, men ver hans huvud sg jag i
luften fyra lysande bokstver: S.S.U.H.

Till desserten drucko vi ett ltt portvin. Anna-Clara kom och viskade:

--Fr Karl-Olof och jag litet Muscatelle?

De fingo ngra droppar i sm, sm glas. Men Emanuel vgrade och rodnade d
jag bjd honom. Karl-Olof smlog p ett stt, som gav honom obehaget av ett
kok stryk d brderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.

Efter middagen drucko vi kaffe och min vn drack ett glas punsch.

--Skall du inte ha?

--Nej, svarade jag, ty jag hade just d ingen lust p punsch.

Emanuel hrde det och d min vn gtt, kom han till mig och sade:

--Pappa fr naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa r ju inte
medlem av S.S.U.H.

I detta gonblick gjorde jag det enda som kunde gras. Jag tog hans hand,
tryckte den och sade:

--Tack--tack!

En stund senare fll det mig in, att det inte alltid r vi ldre mnniskor,
som ro de verlgsna.



[Bild]



KVINNAN.


Det r nnu icke utrett varfr brder alltid slss och grla. Mnga frsk
ha gjorts att finna anledningen till att just dessa brder alltid kommo i
grl och vilt slagsml. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott
sig ha funnit den, d den pltsligt givit rum fr en ny och svvande
frklaring av det hela.

Under mnga r brjade striden redan vid uppstigandet p morgonen och
fortsatte under hela dagen fr att kulminera vid sngdags. En morgon hnde
det att magasinsfrun i kvarterets hrna kom utrusande p gatan, stannade de
tv brderna och sade:

--Mina kra gossar, hur str det till i dag? Vad har hnt? Ni slss ju
inte! Ha ni verkligen blivit vnner?

Pojkarna sgo generade ut, och d de kommo utom synhll fr den vnliga
frun rko de ihop igen med strkta krafter efter en kort och pinsam vila.

Karl-Olof r familjens elegante herre. Han gnar lng tid t sin toalett.
Hans hr r omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och
hrvatten. Man knner honom komma p lngt hll. Den doft han sprider,
pminner ltt om en andra klassens rakstuga i en mindre smstad.

I halsduken br han grna ngon krsnl och p sommaren har han ofta,
framfr allt p aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hr
ven vita, nypressade byxor och en kort kpp som bres ltt och lekande i
hgra handen. S utstyrd gr han till societetssalongen, dr han med stor
verlgsenhet och elegans dansar one-step och boston med de staste och
finaste flickorna p n.

Emanuel str i en drr och flinar.

Astrid r 10 r. Hon har ljust hr, bl gon och en nsa som r mera pikant
n vacker. Hon vill grna dansa med Karl-Olof och hon mter honom p
vgarna s att det ser alldeles tillflligt ut. Och s skriver hon brev,
sm lustiga brev som Emanuel hittar och lser upp hgt fr hela familjen
och fr alla andra som vilja hra p.

Astrid brjar s smningom besvra Karl-Olof. Man pikar honom fr henne och
man drar sig inte fr att insinuera att de rent av skulle vara frlovade.

Karl-Olof brjar upptrda kyligt mot Astrid. Han gmmer sig d hon kommer
och han undviker att dansa med henne p Societen.

Emanuel lgger mrke till allt detta, och vid en frukost sger han i en ton
som illa dljer mycken list och ondska:

--Jag tycker att du r s elak mot Astrid. Hon r en riktigt snll flicka.

Karl-Olof svarar inte. I det lngsta vill han behrska sig.

Emanuel gr vidare:

--Jag tycker hon r dum som bryr sig om dig--fr resten spelade hon tennis
med Tage i gr.

D r det frdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar ka ver golvet. Dukar dras
ned, vggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrl. D ppnas pltsligt
drren och en liten st flicka med ljust lockigt hr, bl gon och en nsa
som r mera pikant n vacker, str pltsligt mitt i rummet.

Karl-Olof fr se henne. Hon r upphovet till allt ont--hennes fel r
alltsammans, och han skriker t henne allt vad han orkar:

--Du jnta, vad vill du hr? Ut med dej! Kan jag inte f vara i fred fr
dej--hr jag rrt dej, vad?!

D drar sig Astrid diskret tillbaka och med hgst allvarlig uppsyn gr hon
sakta ned mot hamnen.

       *       *       *       *       *

Det blir kvll och det r dans p Sossi. Utanfr skymmer sommarkvllen och
fjrden ligger blek och stilla. Dr inne i det stora stenhuset dansar
ungdomen i takt med musiken frn det ostmda pianot. De sm flickorna ha
sina bsta klnningar och pojkarna ro nakna om de bruna halsarna i vita
sjmansblusar. Sm ftter trippa och hasa ver det glatta golvet.
Alltsammans r hgst allvarligt och vrdigt, precis som p en riktig bal.
Runt vggarna sitta de lyckliga mdrarna och ute p verandan stoja de unga
herrar som frakta dansens enkla nje.

I sm mjuka vgor som stiga och falla och bli till en brnning i vitt gr
dansen dr inne, i ett, i ett, d pltsligt ngot hnder, som bryter
harmonien, och som kommer pianisten att vnda sig p stolen och se efter
vad som r p frde. Man trngs i en grupp vid drren till terrassen, och
ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och rd, icke av dans och lek,
utan av srad manlig stolthet, krnkt i djupet av sitt unga hjrta.
Kamrater ta emot honom, man frgar och undrar: vad r det? Och han svarar:

--Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjd opp henne och
d svarade hon:

--_Jag dansar inte med smpojkar!_

----och sen??

--Jag tog naturligtvis och gav henne en  smocka! Det var vl rtt, nr hon
var mallig! Hon r bara 15 r!

--Att du kunde gra s, sger en flicka, och s tillgger hon: tycker ni
det r rtt, ni andra?

Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gller, vnder bara helt
om, kr hnderna i fickorna och lunkar ensam hem.

Dr inne gr dansen vidare, par om par, i glidande rytm och vg. Dr trippa
de sm flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och dr dansar
Karl-Olof med den stackars fraktade, frskjutna Astrid. ver deras
ansikten ligger det djupa hgtidliga allvar som stunden krver.

Men i en drr str Emanuel och flinar.



[Bild]



EMANUEL GER EN LEKTION I HISTORIA.


Emanuels bror, som r 11 r och gr i andra klassen, kom hem med
anmrkningsboken full av varningar. Emanuels moder gick p
frldramte--fadern r fr feg fr sdant--och fick veta av
klassfrestndaren, att gossen skulle behva hjlp med sina lxor. Man
funderade p att ta en informator, och gossens far, som r snl, freslog,
att moster Amalia skulle gna sina eftermiddagar t Karl-Olofs uppryckning.

Infr detta skrckinjagande perspektiv sade Emanuel:

--Jag skall lsa med honom! Jag kan mycket vl frhra hans lxor, jag har
s god tid!

Slunda kom det sig, att Emanuel denna dags eftermiddag brjade sin frsta
lektion. Fadern, som satt i rummet utanfr, har berttat hndelsen p
fljande satt:

Emanuel stter sig i soffan, lgger ena benet ver det andra och sger med
allvar och vrdighet:

--N, vad har du fr lxor tills i morgon?

Karl-Olof tar det hela mycket glatt och svarar rappt:

--Tyska och historia.

Lraren fortstter:

--Har du ftt varning i historia?

--Nej.

--D ska vi se, vad du kan dr. Vad har du i lxa?

--Erik den fjortonde.

Lraren lgger ned benet, som blivit trtt, och sger:

--Har du ngon tjng? (Tjng r namnet p en ny sorts karameller.)

--Nej.

--_Ta hit tjngen!_

Lrjungen ndgas ta upp en tjng ur byxfickan. Magistern stter i sig den,
och s brjar lektionen:

--Nr levde Erik den fjortonde?

--Frn 1560-1568.

--Vad menar du med det? Var han tta r, nr han dog?

--Det str i boken.

--Nej, det str, att han _regerade_ frn 1560 till 1568. Sg om!

--Var inte mallig. Jag ska sja dej, att i gr spelte stermalms fyra mot
Elementars femma och dom fick sp.

--Det var lgn!

--Frga Nilsson!

--Vad var Erik fr konung?

--Han var tokig.

--Han var en _svensk_ konung. Sg om!

--De  vl klart, att han var svensk!

--Vad hade Erik?

--Vad han hade?

--Ja.

--Inte vet jag.

--Han hade ett besynnerligt lynne. Vem var det, som stod i mlet fr
stermalmarna?

--Det var Wallin.

--Det var lgn. Han  sjuk!

--Frga Nilsson!

--N vad gjorde Erik med sitt lynne?

--Han frvrvade det genom dryckenskap och andra laster.

--Det var rtt. Var frvrvade han det?

--P Stockholms slott.

--Nej, han gjorde det i sllskap med dliga personer. Du kan ingenting. Ta
hit en tjng till!

Tjngen kommer, ehuru icke tvngsfritt.

--N, vad var det, som kom efter ruset?

--Gran Persson.

--Nej, efter ruset kommo stunder av samvetskval och ngest. Du kan inte ett
dugg! Hur mnga ml gjorde stermalmarna i gr?

--6 mot 4.

--Det var lgn!

--Frga Nilsson!

--Vad var Gran Persson? Och vad underblste han?

--Han var brdig frn Vstmanland och underblste Eriks hat mot adeln och
stormnnen.

--Det var rtt. Vad var han mer?

--Arbetsam och duglig samt fylld av ett avundsamt hat mot dessa.

--Jaha. Vad gjorde nu Erik?

--Han ddade Sturarna.

--Vilka Sturar?

--Samt den yngres sonsner.

--Vad hnde d?

--Han blev frgiftad och avsade sig drp kronan samt ingick ktenskap fr
att reta adeln med Karin Mnsdotter, som slde ntter p Stortorget, fr
hon var dotter till en fngknekt och tjusade honom genom sin ovanliga
sknhet. Hon var god och fick en grd i Finland.

--Det r rtt.

Lraren gr en paus och sger drp fr att f en sammanfattning av lxan:

--Vad kallas i historien det, som Erik gjorde med Sturarna?

--Vilke d?

--Han ddade ju Sturarna. Vad kallas det i historien?

--Halshuggning.

--Nej! Tnk efter ... Sture ... N?! _Sture_ ...

--Stureplan.

Hr hrdes en bok smattra mot ngot hrt, kanske ett huvud. Drp ett tjut.
S en ny smll och en dunk. Drp lt det som mbler fallit ikull. Ett nytt
tjut. S tyst.

Och dagen drp fick Karl-Olof varning ven i historia.



[Bild]



MITT KTENSKAPS VL.


Karl-Edvard r 5 r. Han vet en hel del och det han inte vet, tar han snart
reda p. Frgan om dden har han redan lmnat. Han funderade lnge p hur
det kom sig att mnniskor, som stoppades ned i jorden, kommo upp i himlen.
Men s lade han det problemet bredvid automobilen och sprvagnen, som g
utan att ngon drar dem. Och nu besvrar dden honom icke vidare.

Han har brjat tnka p ngot annat.

Hromdagen kommer han in till mig dr jag ligger med hnderna under nacken
och tnker. Han stannar i drren och sger:

--Pappa, jag ville frga om en sak.

D slutar jag upp att tnka och frgar:

--Vilken sak?

-- de sant att mamma telefonerade efter mig, nr jag fddes? Nr storken
kom?

Jag r en modern man. Jag ljuger icke fr barn. Men s tnker jag: han r
fr ung. Och s sger jag:

--Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och d kom du.

--Och s sa hon till om en smal en, och s kom Karl-Olof?

--Ja, d kom Karl-Olof.

Han gr ut igen och jag fortstter att tnka. Det regnar dr ute p gatan
och frn Grdet hr jag en automobil surra.

D ppnas drren igen och Karl-Edvard kommer in. Han gr rakt fram till mig
och sger kort och allvarligt:

--Pappa, jag r s ensam dr ute i salen. Karl-Olof har gtt och lagt sig
och jag har s trkigt--kan vi inte be mamma ringa p efter en pojke till?

P den punkten str saken.



[Bild]



PROLOG TILL SKOLUNGDOMENS TVLINGAR.

EN INTERIR FRN EN FAMILJ MED MODERNA BARN.


De brja i dag. I min familj ha de brjat fr lngesedan. En dag sger
Emanuel:

--Nu ska vi brja trna p stermalms idrottsplats. Landsorten ska ha
smrj!

Emanuels moder fick sitta uppe om kvllarna och sy lparebyxor, och om
middagarna lter samtalet s hr:

--Vad har ni fr lxor till i morgon?

--Historiageografibiologidetkanjag alltihop, men i gr var Dahlrus fin.

--Vem r Dahlrus?

--Han blir skert tva p hundra meter.

--Haha, skrattar Emanuels bror, aktare nr stermalmarna komma!

--t hrt brd! sger Emanuels moder.

--Det r ingenting med stermalmarna!

--Ha vi inte Andersson p 60 meter, va? Och Hedly? Va?

--Vi  bst av seniorer--brderna Ztterstrm ha sprungit under rekordet!

--t hrt brd! sger Emanuels fader.

En dag kommer Emanuels broder:

--Jag mste ha 25 re!

--Du fick 30 re i gr till ett ritblock, du fick 60 re i frrgr till
skrivbcker, du ruinerar mig! Varfr ska du ha 25 re?

--Jag ska anmla mig till stafettlpning p 300 meter. Nilsson r fr tung.

Han fr 25 re. Dagen drp rusar han runt i alla rummen och letar efter
ngot. Ingen vet vad. Jag stannar honom i serveringsrummet och frgar:

--Vad sker du?

--Emanuel har gmt mina lparebyxor! Han har gjort det fr att vrt lag
inte ska vinna ver deras! Jag _mste_ ha tag i dom!

Emanuel svr p att han inte sett byxorna.

Emanuels moder fr sy ett par nya byxor.

Nr de ro frdiga, sger han som skall ha dem:

--Jag mste ha 55 re!

--Du fick 25 re i gr och 60 re i frrgr, varfr ska du ha 55 re i dag?

--_Jag ska vga Nilsson!_

--??????

--Han vill vara med i vrt stafettlag, men jag vet att han vger mer n
35 kilo. Nu ska vi vga honom i simhallen! Jag r sker p att han vger
2 hekto fr mycket.

--Kan inte Nilsson vgas p vgen p Valhallavgen?

--Man kan vl inte kl av honom naken p Valhallavgen! Han ska vgas
i simhallen!

Hela huset gr nu i en oerhrd spnning hur det hela skall avlpa. Ska
stockholmarna vinna ver landsorten? Ska Nya Elementar kl stermalm och
ska Wahlberg frn Jakob kl Andersson frn stermalm.

Jag har funderat p att sknka ett pris till den gosse som icke springer,
icke hoppar, icke kastar spjut eller diskus, som aldrig talar om idrott,
som sitter hemma vid sina lxor och gr till sngs klockan halv 8. Jag vill
inte ge honom pris fr hans dygders skull, men fr hans originalitet. Jag
skulle vilja se hur han ser ut.

Emanuels syster, som bara r 5 r, r dock rtt oberrd av det hela. Men en
dag frgar jag henne:

--Ska du inte ocks vara med och tvla?

--Nej, jag fr inte fr en som heter Lftman--

Till och med hon!



[Bild]



BREV FRN EMANUEL.


Det r nu frfrlit lenge sen jag skrev nge i tidningarna s nr pappa
brt psten i dag och sa att nu vill julstemning ha en historia fr snart 
de jul (f se vad man fr i r) s tenkte jag att jag skulle skriva en sak
sm inte _frldrarna_ (ett bussigt ord hahaha) behvde veta av fast
historien r alldeles sann utom vad betreffar sjelva romantiseringen sm
man mycket vel har lov att jra nr man frfattar fr till exempl inte r
det sant vad som str i Nils Holgersn som vi lser i skolan fr inte kan
en grabb sitta p en gs och flyga ver Sverige s det har frfattarinnan
Selma Lagerlv smckt.

(Nytt stycke) (Och s ska de vara stor vacker stil och sm prickar hr och
dr s publiken kan tnka nge sjlv ocks sger pappa.)

Det var i hstas och vi hadde nyss flyttat in frn landet, dr vi hade bott
p sommaren p Ut i en stor villa med 6 rum fast de bodde en fru och
hennes dotter ovanp s att vi va nd som alldeles ensamma och kunde g
och bada nr vi ville men jag gick i badhuset fr det r kul och tji bng
att hoppa frn bron och nr vi kom till stan skulle det bli flygvecka p
grdet och d sa pappa nu fr Ni roligt pojkar och se p Cederstrm och dom
andra som flyger och alla grabbarna i vrt kvarter som Karl-Olof springer
runt p 2 minuter och 26 sekunder fr jag tog tid nr vi hade vra
olympiska spel fast han blev hindrad av Gsta i hrnet d brjade alla
grabbarna att jra flygmaskiner av papper som gick _ganska_ hgt fast min
som r en modell av Bleri om man satte en motor i den nog skulle g hgt
fast den nog skulle falla fr motorn blir fr tung sger farbror Carl som
r mallig fr att han har en motorbt som gr _med_ ro sger pappa hahaha
(Stt streck mellan hana) Och s en dag kom det stora lrar och i dom var
flygmaskinerna som dom skulle flyga med under flygveckan och dr brjade en
polis att g p grdet och alla grabbarna var nere och tittade och s satte
dom opp en _hanngar_ alldeles utanfr oss fast det var nedanfr fr vi bor
tre trappor opp och i den satte dom in en flygmaskin som var _monoplan_ fr
den sg ut som en fgel och inte sm en galschhylla sm dom andra gr jag
minns Cossik nr han var hr fr han hade en apa p hyllan (det hr kan tas
bort fr _publiken_ kanske inte minns Cossik fast han var vldigt lugn nr
han flg och lg och sv strax fre s dm fick vckan frst.)

Och s stog alla mnnisker hela dagarna och tittade p hanngaren och talade
om flygveckan och om vinden och det dr sm dom alltid skall tala om fr
att vara _malliga_ och s en mrron s hrde vi nge som snurra och d
hoppa vi opp ur sngarna allihop fast Karl-Olof vakna inte och s sprang vi
till fnstre och d var dom ute med maskin och prova motorn fr att se om
den gick och propellern snurra med femton hundra slag fr det gr den p en
minut och den gr s fort att det var en ryss som var dum och frskte
stanna den _med handen_ och hans arm kom bort.

(Nytt stycke)

Och nr dom hade provat motorn s satte de in maskinen i hanngaren ijen
och d gick alla grabbarna men jag stanna kvar och s krp jag in i
hanngaren i en springa p baksidan och d stod _mekanikern_ dr och han
talade med en ljtnant och s sa han det r mycket enkelt man stter
igng motorn s hr och s fr man ratten t sig nr han vill pp och
sen fr man den frn sig nr man ska ner fast inte fr hastigt! fr d
slr man i och gr snder. Jas sa ljtnanten det var intressant men jag
krp ut och nr jag km opp p gatan s km Gsta och Anders och s kom
vi verens om

  SAKEN

och s gick vi in p vran grd in i velesipedstallet och dr tummade vi
p att inte sga

  _ett ord_

till ngon levande varelse och s bestmde vi _signalen_ eller _tecknet_
s att vi visste var vi skulle mtas och sen gingo vi hem och jag sade
inte ett ord till Karl Olof eller ngon fast dom nog grna skulle velat
veta det.


Kap. 2.

P kvllen gick jag och lade mig som vanligt och mamma var inne och sa
gonatt och jag krp under tcket och lssades sova fast jag inte gjorde det
fr att Karl-Olof inte skulle mrka ngot och sen lg jag vaken fast det
var rysligt svrt men Karl-Olof jlpte mej fr han talade i smnen och
skrek till var femte minut fr han drmde vl om Texas Jack som han lser
om kvllarna och nr klockan blev ett s steg jag opp och kledde mej sakta
och smet mej ut i mrkret och nr jag kom i farstun s stod fabrikrens
Beda och flrtade med en gadist men d hosta jag till och d sprang hon in
i kke och gadisten smet opp i vind och d kom jag ner i andra trappan och
dr stod direktrens Agusta och flrtade med en gadist till och s hosta
jag igen _med samma resultat_ fast gadisten hll p att springa ikull mej i
trappan och s kom jag ner p grden dr jag stellde mej bakom kllardrrn
som alltid r ppen och brjade _jama_ fr det var tecknet och d kom Gsta
och Anders fram ur velisipedstallet dr dom hade setat och ventat en hel
kvart fr deras klckor gick inte rtt. Och s kom vi ut p gatan. Dr var
alldeles mrkt. D det r spennande skall man skriva korta meningar. Inte
ett jud hrdes. Annat n stormens tjut i vederfljlarna. Vi kommo ned p
Grdet och smgo oss sakta fram till hanngaren. Mrka moln foro p himlen.

Det var bitande kallt. Marken knastrade under vra ftter.

En ensam lykta lyste i fjerran.

En hund skellde vemodigt.

Jag gick in i hanngaren och kom ut och sade:

--Vakten sover som en stock.

S lyfte vi opp skynkena frsiktigt och s drogo vi ut maskinen p marken,
den var mycket lett att dra ut alldeles som en velisiped och vakten sov
hela tiden. Och s stellde vi maskinen p landsvgen och vnde propellen
mot vind _fr det r bst att g upp mot vind_ och s gick jag opp och
satte mig i apparaten och Gsta och Anders hllo i dr bak och s sade jag
nr jag lyfter handen s slepper ni! alldeles som Cederstrm gr. Och s
satte jag i gng motorn s den brjade snurra som mekanikern sagt och den
bullrade alldeles frfrligt och innan jag visste ordet av hade Gsta och
Anders slppt av dr bak #och jag flg i vg#.

Jag drog t mig ratten och s steg jag opp i luften jag var alldeles lugn
fast jag inte gjort det frut och jag tenkte det hr r ju ingenting det
var som att sitta i en stol alldeles sker och jag flg fram mot skogen.

       *       *       *       *       *

Solen steg upp i ster och frgyllde med sina milda strlar den omgivande
trakten. Jag steg hgre och hgre i den eterbla luften (det hr har jag
knyckt ur en 25-resbok) och snart hade jag jorden jupt under mig. Jag
hrde bruset av det analkande havet och d beslt jag mig fr att venda.
Sakta frde jag ratten t venster och vende int Grdet. Jag flg mot
staden igen och d frde jag fram ratten och sjnk sakta mot jorden
alldeles bredvid hanngaren dr Anders och Gsta tog emot mig och hurrade
nr jag steg ur och vakten sov fortfarande jupt fast maskinen hade bullrat
s frfrligt. D stellde vi in maskinen igen och gick hem och s skilldes
vi vid porten och tummade p att inte sga ett ord till ngon och nr jag
kom i frsta trappan s stod grosshandlare Hansson dr och ppnade sin drr
och hade kngerna i hand och sade _tysst! tysst!_ och s gick han in fr
att inte frun skulle vakna. Men jag gick opp och d var Karl-Olof vaken
och frgade:

--Vem var det som flg?

--Det var jag sa jag men d skratta han och somna igen och inte frrn
nu har jag talt om historien och den r sann frn brjan till slut.

                                                             _Emanuel._


Tillgg:

De  lgn alltihop fr jag har lst det. Och fast Emanuel sger att pappa
har sagt att en historia inte behver vara sann bara _lta_ som den voro
sann. Men jag har lst om Georg Wassington han _kunde_ inte ljuga och det
kan inte jag heller.

                                                         Hgaktningsfullt

                                                              _Erik_
                                                          Emanuels bror.



KONFEKTPSEN.


Jag hade nyss gtt till sngs och skulle just slcka ljuset, d jag hrde
det knarra i trappan frn vre vningen. S knackade det p drren och jag
ropade: stig in.

Emanuel stod p trskeln i sin lnga vita nattskjorta.

--Hur r det, sade jag.

--Jag har legat och tnkt p en sak, som jag vill frga om.

Emanuel sg mycket allvarlig ut. Han lutade sig mot drrposten och sade med
lngsam och litet hgtidlig rst:

--Om en pojke gr med en flicka p en teater eller en biograf och han har
en konfektpse, ska han d ge henne hela konfektpsen eller ska han bara
bjuda henne ur den? Astrid sger, att han inte r korrekt, om han inte ger
henne hela psen.

Jag log och tnkte: Nu ro vi dr. Sjutton r och det brjar, gentlemannens
plikter. gonblicket r inne, det gonblick i en mans liv, d han frlorar
sig sjlv och blir en kvinnas tjnare och slav.

Jag sade:

--Du vill helst ge henne en bit i taget, vilket ju r det riktiga, men
naturligtvis skall du ge henne hela psen. Du mste gra det och du br
vara glad, att det bara r en konfektpse.

Det fll mig ngot in och jag tillade:

--Har du frgat din mor om saken?

--Ja, sade Emanuel och sg rtt ut i luften, hon sger, att jag br ge
henne hela psen och att en gng kommer jag att ropa p konfektpojken, kpa
en pse till och sen smita ut i kafet och lmna henne ensam med konfekten
hela mellanakten.

Det blev tyst, och s sade jag:

--Naturligtvis har din mor rtt. Hon har alltid rtt, ty hon r
kvinna--liksom Astrid.

Vi sgo p varandra och i den blicken lg allt det goda och vackra
samfrstnd, som rtt mellan vrldens alla mn frn urminnes tider.

--God natt d, sade Emanuel och s frsvann hans lnga smala ftter genom
drrppningen.

Jag slckte ljuset och beredde mig att somna, d det knackade i den tunna
brdvggen och jag hrde Anna-Claras glla flickrst:

--Jag har hrt alltihop vad ni har sagt! Varfr ska den dr Astrid ha en
hel pse konfekt, nr jag bara fr en sn liten, liten bit?

Livet r fullt av underbara frgor. Man reder sig bst genom att icke
frska besvara de vrsta. Och drfr ropade jag tillbaka:

--En flicka, som r s liten som du skall sova s hr dags p natten.
Tyst nu.

Och s blev det tyst.

Men nr Anna-Clara en gng blir sexton r, fr hon alldeles skert en hel
pse konfekt och inte bara en liten bit. Men den psen fr hon _aldrig_
av Emanuel.




ANDRAS BARN



[Bild]


HERR STEN.


Min dotter har en lekkamrat som ocks r hennes fstman. Hon erknner det
icke sjlv, men d hon gr med honom p gatan, i vrsolen framfr huset,
ropa alla barnen i bostadshuset:


          Fstm och man
          kysste varann
          hgt upp i skorsten
          med viskan i hand!


Jag ligger i fnstret och hr sngen, som r avsedd att vara en nidvisa,
och jag tnker: vad tiden nd str stilla trots allt som hnder--precis
s sjng man om mina ron, d jag kom hand i hand med min allra frsta
vninna. Och det r s mnga r sedan.

Bostadshuset kallas s drfr att varje vning ges av sin hyresgst,
som drfr betalar en rtt liten summa om ret. Hyresgsterna bilda en
frening om huset. De ro allesammans hyggligt folk och deras barn ro icke
smre--men heller icke bttre n andra. De barn som sjngo smdevisor ver
min frsta krlek bodde icke i Bostadshus--de voro lika grymma nd.
Hyresbeloppet r tydligen icke det avgrande fr karaktren.

Min dotters lekkamrat heter allts Sten och r 6 r p det sjunde. Detta
_p det sjunde_ r mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore
6 r.

Sten r en vacker pojke, men han r icke s bildad som min dotter, ty hon
har redan brjat skolan. Sten bor i huset och hans frmiddagar ro dystra.
Han har d ingen att leka med. Han tittar ut genom fnstret p det gra
grdet dr snn hller p att smlta. Dr finns inga barn den hr tiden.
Han r trtt p sina leksaker och det r nnu tre lnga timmar tills
Anna-Clara kommer frn skolan.

Men han gr nd upp till oss. D jag ppnar drren, str han i frstugan
och frgar:

-- Anna-Clara hemma?

--Nej, sger jag, hon r i skolan.

--Jas, sger Sten, och s st vi dr.

--Stig in nd, sger jag, och se hur vi ha det!

S har det gtt till mnga gnger. Jag brjar bli litet hgfrdig, ty jag
tror, att det r mig han sker fast han sger, att det r Anna-Clara.

Han stter sig i den gamla bjrksoffan och ser mycket allvarlig och
tnkande ut. Det r som han letade efter ett samtalsmne. Inte kunna vi
tala om vdret, det r fr banalt, jag ser att han lngtar hem, men s
kommer det som gav uppslag till denna berttelse. Detta med lampan.

Det r en lampa av koppar, gjord av en ung konstnr, en stor vid ring, som
r fst vid tre grova kedjor, som lpa rtt ned frn taket. P ringen, som
uppbr de elektriska lamporna, har konstnren hamrat en lustig serie
bilder. Det r ett frhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit ls
och som framfr sig, runt ringen, jagar en hel del mnniskor, som en gng
tillhrt dagens krnika. Man knner vl igen deras ansikten och figurer.
Dr r den radikale politikern, musikern med den kala hjssan,
hovpredikanten, teaterdirektren och den en gng mktige polischefen. Runt
ringen lpa de, frfljda av det hemska vidundret med det ppna gapet.

Sten tittar rtt p lampan som om han aldrig sett den frut och s sger
han:

--Fr djuret inte tag i dom?

--Nej, sger jag, de springa undan.

--Ja, men nr de stanna!

--De stanna inte, de bara springa.

--Ja, men bli de aldrig trtta?

Jag blir intresserad. Ngot frsiggr.

--Vad menar du, sger jag.

Han blir ivrig och s svarar han:

--Han mste ju f tag i dom och ta opp dom, fr inte orkar dom springa
i evighet!

Nu brjar jag frst honom. Nu gller det att g frsiktigt fram s att vi
inte falla.

--Tycker du att dom springer? sger jag.

--Ja visst springer dom.

Jag letar fort fram en lda med fotografier ver allt mjligt som jag sjlv
tagit. Dr r ocks en fotografi av ngra hstar p en kapplpning. Jag
visar honom den och sger:

--Ser du att hstarna springa?

--Inte! svarar han.

D r jag p det klara med saken. Jag skulle kunna sga till honom:

--Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptckt konsten. Denna bild p
lampan rr sig, lever, drfr att en konstnrs levande hand och hjrna
gjort den, men hstarna p fotografien st stilla, ty kameran r dd.
Konstnren har tergett en hel rrelse, d kameran blott kan ge ett moment
av en rrelse.

Men detta r fr lrt. Det gr inte. Jag ringer upp konstnren som gjort
lampan och s sger jag:

--Kre vn, du mste hjlpa mig med en sak. Hr r en ung man som ftt se
din lampa och nu vill han ndvndigt veta vilka som trttna frst, de
lpande mnniskorna eller den vilda Urhunden.

Konstnren tror, att jag driver med honom, och s sger han:

--Hlsa och sg att de trttna aldrig. De komma att springa i evigheters
evighet s lnge kopparn hller!

Jag skall just bertta detta fr min gst, d min dotter kommer inrusande
direkt frn skolan. D hon ftt av sig kappan och mssan och slngt
bckerna p kistan i tamburen, tar jag fram henne till lampan och sger:

--Hur tror du att det gr med de hr gubbarna? Tror du Urhunden fr tag
i dem till slut? Sten tror, att han kommer att ta upp dem en vacker dag.
Vad tror du?

Anna-Clara sg p oss bgge s nedltande som endast en kvinna kan se p
tv dumma karlar och s sade hon:

--Usch, vad ni  dumma. Dom  ju inte levande--de  ju bara som dom
frestller!

D drogo vi oss tillbaka mycket generade och jag tnkte:

Min dotter saknar all konstnrlig begvning--gudivaretackochlov!

Men hur skall det g fr Sten?



[Bild]



OLYCKAN MED ANNA-LISA.


Fru Gransson hade bott hela sommaren p landet. I en liten stuga lngt ute
i skrgrden. Och haft det alldeles frtjusande. Barnen blevo solbrnda,
fru Gransson sjlv sg ut som i sin allra bsta ungdom och herr Gransson
hade magrat sex kilo av morgonrodden efter gddan, som dock tyvrr hll sig
nnu magrare--s smal att man aldrig fick se den.

Gransson var grosshandlare. Han handlade med kolonialvaror och det r
en rtt god affr. Kaffe och te och sydfrukter ska ju folk alltid ha.
Drmed lmna vi Gransson.

Anna-Lisa var fyra r och r dotter till Granssons. Hon r den yngsta
dottern. Hennes syster Elisabet, som inte alls har med den hr upprrande
historien (man skall strax f se!) att gra, r 2 r ldre. Hon r allts 6
r. Tnk, vad tiden gr!

D kriget kom, flyttade Granssons in frn landet. Inte drfr att
Gransson bara betalt halva hyran (ehuru det kom vl till pass), utan
drfr att fru Gransson icke ville bli tillfngatagen av fienden.
Granssons flyttade in hals ver huvud, kastade ned det ndvndigaste i
ngra lrar huller om buller och gvo sig i vg och kommo lyckligt och vl
i land vid Nybroviken utan att fienden hade upptckt fru Gransson.

Och nu bodde Granssons i vningen. Och fru Gransson lade varje afton
skerhetskedjan p tamburdrren och fick ofta sin man att g upp mitt i
natten, tnda ett ljus och sl under sngarna med en eldgaffel allt under
det att fru Gransson grt (konvulsiviskt) och ropade:

--Vad skall det bli av mig, arma olyckliga varelse! Jag knde alldeles
tydligt att han rrde vid sngbotten! Om man nd kunde f upp en polis!!

Om dagarna var fru Gransson lugn. Hon drack kaffe hos Bergs med Amelie och
t bara tre bakelser ty tiderna  verkligen frfrliga, tnk, dom har hjt
saltet med fyra re och vad fr man inte ge fr lingonen, det r s att man
inte vet vart man ska ta vgen och tnk om fienden etc..

D fru Gransson druckit kaffet gr hon och Amelie och Anna-Lisa ned i
Kungstrdgrden fr att Anna-Lisa ska f leka i sandhgen. Och d sitter
fru Gransson och Amelie p ett ste bredvid och tittar p allt folket som
gr frbi.

Och nu brjar det som skall hnda.

Anna-Lisa blir trtt p att grva i sanden och hon tycker att det r mycket
otrevligt att en liten gosse som hon aldrig har sett frut och som hon inte
r presenterad fr och som har frknar _p nsan_, sitter och hller sand
innanfr hennes klnning, p halsen, s att det rivs. Anna-Lisa lgger
ifrn sig hinken och spaden och stter sig tyst och stilla p stet bredvid
tant Amelie, ty bredvid mamma sitter en tjock herre, som r violett i
ansiktet och som d och d sger: Poh! Poh!

Anna-Lisa sitter illa p soffan. Sofforna i Kungstrdgrden ro
gammalmodiga. Man sitter illa p dem. Nr gr stadsfullmktige ngot t den
saken?

Anna-Lisa lade det ena benet under det andra fr att sitta bttre. Det kan
en dam mycket vl gra. Om hon r fyra r. En dam om 20 r kan inte gra
det p grund av uppfostran, blyghet, frdomar och framfr allt p grund av
den moderna kjolen.

Det var vnstra benet Anna-Lisa lade p stet och samma bens fot var det
som helt pltsligt utan att Anna-Lisa hann hindra det kte in mellan tv
brder p stet. Anna-Lisa frskte genast dra ut foten ur springan men det
gick inte. Foten satt fast. Den stack ut p undersidan av stet.

Fru Gransson sade:

--I morgon dag lser jag in varenda matbit! Mnniskan ter mej ur huset!
Adolf fr sja vad han vill.

Amelie sade:

--Jag tror jag ska ta en mnniska som kommer och gr, s slipper man maten!

Den ldre herrn med det violetta ansiktet sade: Poh! Poh!

Och i detsamma skrek Anna-Lisa till. Hennes skrik fyllde luften mellan Hans
Majestt Konung Karl XIII och Wahrendorffsgatan. Den lille gossen med
frknarna p nsan reste sig sakta upp frn sandhgen. Man sg p honom att
han tnkte: det r mitt fel. S vnde han ryggen t alltsammans och gick,
utan att vnda sig om, raka vgen till sin fader och moder som bo i
Vasastan och som ro mycket hederliga och allmnt omtyckta personer. Modern
har matvaruhandel. Hennes kroppkakor ro de bsta i kvarteret.

Anna-Lisa fortfor att skrika. Hennes moder och tant Amelie rusade upp frn
sina platser och den ldre herrn sade:

--Barnet skriker!

Amelie svarade spetsigt (hon kan vara spetsig):

--Det frefaller s!

Fru Gransson ropade:

--Herregudihimmelenstron, barnet har ju fastnat med sin lilla fot mellan
spjlorna! Ta ut foten, Anna-Lisa! Hjlp henne, Amelie!!

Foten satt kvar. Amelie drog i Anna-Lisa uppifrn och fru Gransson lg i
sanden och frskte underifrn att f loss foten. Anna-Lisa skrek.

Den ldre herrn reste sig och sade:

--Foten har fastnat i stet.

--Tala om ngot nytt! skrek Amelie.

--Herregudihimmelenstron, vad ska jag ta mej till--vi som ska vara hemma
till middan! sa fru Gransson.

Anna-Lisa skrek.

Mnniskor som gingo genom torget stannade och stllde upp sig i ring runt
om platsen. Personer som gingo p Arsenalsgatan sgo att ngot var i
grningen och kommo springande.

Den ldre herrn sg p Anna-Lisa och sade:

--Det finns tre stt att ordna saken. Antingen fr stet sgas snder eller
fr barnet sitta s lnge att det magrar loss eller ocks mste foten
amputeras.

--Odjur! skrek fru Gransson.

--Att sga snder stet, fortfor den ldre herrn, lter sig ej gra utan
tillstnd av Drtselnmnden och att f ett sdant tar ungefr 4 mnader--

--r det inte bst att skicka efter ambulansen? sade ett fruntimmer som
stod lngst bort i kn och som trodde att det var fru Gransson som lg p
marken, och som blivit sjuk.

--Det finns inga ambulansvagnar som r gjorda fr sten med fastsittande
barn, sade den ldre herrn. Jag frmodar att stet mste flja med.

Folksamlingen var nu s stor att en polis som stod p Arsenalsgatan vnde
sig om fr att slippa bli strd.

--Tira, grabbar, ropade en pojke, som var p vg hem frn skolan, dom har
tagit en spion! De  han me ansiktet!

-- han tysk, sade en liten flicka som gr i hlinska skolan och som hade
utslaget hr som var lockat med tng.

Anna-Lisa skrek.

--Vem r det som har slagit det lilla barnet? sade en ldre fru som gtt ut
ett rende t sin man som lg hemma och hade vatten i knt. Man ska aldrig
sl barn! Kom ihg det! sade hon till Amelie. Det gr mycket lttare med
mildhet.

Amelie svarade icke. Hon var sysselsatt med att strcka upp ett stadsbud
som hela tiden yrkade p att man skulle vnda upp och ned p stet och
skaka p det s att flickan kom loss!

Nu kom polisen. Det blev tyst i folksamlingen. Han banade sig vg fram till
stet och sade till fru Gransson som fortfarande lg p marken:

--Vad gr ni med barnet? Stig opp!

Fru Gransson steg upp. Polisen kastade en blick p Anna-Lisa och s sade
han:

--Hon har fastnat med foten.

--Det r just vad jag sa fr en halvtimme sen, sade den ldre herrn, men
det var ingen som trodde mej.

I detsamma kom tv kompanier av Gta garde tgande fram genom
Arsenalsgatan. De hade varit p marsch och hade musik med sig. Trummorna
smattrade och tonerna av musiken flto ut ver lindarna i Kungstrdgrden.
Folksamlingen kring Anna-Lisa upplste sig sjlv. Alla sprungo fr att se
p militren. Endast polisen stannade kvar hos fru Gransson, Amelie och
Anna-Lisa.

--Om damerna lova att inte tala om det fr ngon mnniska, s ska ja ta
loss flickan, sade konstapeln.

--Naturligtvis! svarade Amelie och fru Gransson.

Konstapeln tog upp ur fickan en stor fllkniv.

--Mnniska, vad tnker ni gra?! skrek fru Gransson som var moder till ett
barn som satt fast i ett ste.

Konstapeln svarade icke. Han brjade i stllet skra i stet i motsatt nda
dr Anna-Lisa satt fast. D han var frdig, skt han Anna-Lisa bort till
den utvidgning han gjort i springan och s lyfte han upp den fngna foten.
Anna-Lisa var fri.

--Det var frfrligt snllt, sade fru Gransson, och s tillade hon av
gammal vana: hur mycket r jag skyldig?

--Fr all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnr, det var mig
ett nje att gra er den lilla tjnsten.

Amelie och fru Gransson gingo genom alln med Anna-Lisa emellan sig.

P Hamngatan sade Amelie:

--Det var en vdligt stilig karl, den dr polisen. Han pminde ngot om
din man.

--Min man! sade fru Gransson och stannade mitt p gatan, _min man!! ser
han ut som en poliskonstapel?!! Nej, vet du, Amelie!!_

Sen var jag inte med lngre.



[Bild]



DEN UPPRIKTIGE EDVARD.


Lille Edvard, som r fyra r p det femte sitter i sprvagnen med sin
mamma. Det var en gul sprvagn, som gick till Lidingn, men det inverkar
icke p historien.

Det var alldeles tyst i sprvagnen d Edvard sade:

--Mamma, den dr tanten mitt emot har en tand som sitter ls--den rr sig
nr hon talar.

Vagnen smlog och alla tnkte:

Tnk, han sg att hon har lstnder! Ett snt litet intelligent barn!

Men Edvards mamma rodnade och tnkte:

--Varfr skulle vi g upp i den hr vagnen! Det r frfrligt att ha sm
barn med sig.

Edvards mamma steg av vid nsta hllplats och d hon kom ned p gatan tog
hon Edvard rtt hrt i armen och sade:

--Du fr aldrig sga ngot hgt om frmmande personer, som du inte knner.
Det var mycket fult att sga s dr om tantens tnder.

Edvard svarade:--Mamma har aldrig sagt mig frut att jag inte skulle f
sga s. Vad r det jag inte fr sga?

--Du fr inte tala om hur mnniskor ser ut och huru de tala och huru de
bra sig t. Det r mycket oartigt att gra s. Om det r ngot du vill
sga skall du frst frga mamma.

Edvard och Edvards mamma togo nsta gula sprvagn och Edvard var tyst
en lng stund men s fick han syn p en ldre herre som satt rtt lngt
fram i vagnen.

Edvard sg p honom lnge och s sade han:

--Mamma, fr jag frga om en sak?

--Ja, vad d, mitt barn, sade Edvards mamma med den vnliga blida rst, som
man alltid anvnder, d man i en sprvagn talar till ett litet barn.

--Jo, mamma, fr jag sga att den dr herrns nsa r s rd att den ser ut
som om han haft skoskav p den?!

       *       *       *       *       *

Edvards mamma ker icke vidare i sprvagn med Edvard. Hon tar en bil. Det
blir dyrare, men ocks lugnare. Edvard tycker ocks mera om att fara i bil.



[Bild]



EN HJLTE.


Ernst-Olof var en hjlte. Drom fanns inga tvivel. Hela n var sker p den
saken och Ernst-Olof knde det sjlv.

D han kom p vgen till bryggan, viskade man:

--Dr gr han! Det r han! Tnk, s duktigt!

I tre dagar hade Ernst-Olof varit en hjlte. Under de 14 r han frut levat
och gtt hr p jorden, hade han bara varit en vanlig pojke, lik alla andra
pojkar, med en pojkes alla fel och svagheter i karaktren.

Men s kom vndpunkten, den stora hndelsen i hans liv, d han blev en
hjlte, en person som en hel  med 300 invnare knde och talade
uteslutande gott om. _Han hade rddat ett mnniskoliv._

Tack vare honom hade en liten flicka, som var sina frldrars lilla
lskling--det ro ju alla sm flickor, huru de n se ut--ryckts undan en
sker dd.

P morgonen, d Ernst-Olof vaknade, visste han ingenting om det som skulle
hnda p aftonen. Han var bara trtt och smnig som vanligt, och det frsta
han tnkte p var, att det var hans tur att bra vatten och ved den dagen.
Tanken p dessa besvrande arbeten beredde Ernst-Olof obehag. Det sg ut
att bli en varm dag, och d var det dubbelt svrt att knoga med de stora
vattenhinkarna den lnga vgen frn kllan till villan.

Men dagen gick. Och d eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det vrsta bakom
sig. Fr 25 re hade han ftt sin yngre bror att vertaga vattenbringen
och vedhmtningen och sjlv hade han legat vid havet och badat. Han kom hem
till middagen, som han t med frisk aptit, och sedan han med stort besvr
letat reda p en chokladbit, som hans lilla syster gmt under en soffa i
sitt dockskp, gick han ut fr att se p naturen.

Och tv timmar drefter var han en hjlte.

Han stod vid ngbtsbryggan, d det hnde. En flottans barkass hade nyss
kommit in. En kapten och ngra flottister gingo i land och p bryggan stod
en samling unga herrar och damer ur Ernst-Olofs umgngeskrets och fljde
intresserat sjmnnens arbete med bten.

D fll Ingrid i sjn. Ingen vet hur det gick till. Hon bara fll i sjn.
Direkt frn bryggan och rtt ned i vattnet, som var s djupt, att Ingrid
aldrig hade bottnat, ven om hon varit tio gnger s lng.

Ingrid kunde inte simma, ty hon var bara fem r. Ernst-Olof sg d Ingrid
fll i, och han hoppade genast efter ned i vattnet. Han reflekterade inte,
som om det varit en vattenhmtning eller en vedbring. Han bara hoppade.
Han knde att vattnet var kallt och att det var obehagligt att ha klderna
p sig i sjn. Men han tnkte icke mycket eller lnge p den saken. Han
fick tag i Ingrid, och d han knde, att hon inte gjorde motstnd, visste
han att saken var klar. Han simmade p rygg med skert tag om Ingrids arm
runt om bryggan fram till viken, dr stranden var lng och grund, och dr
gick han upp med flickan.

Armar strcktes emot honom. En ldre herre gav det allra frsta
erknnandet:

--Det var en duktig pojke! Riktigt duktig!

Och s kom hela n springande. Ingrids mamma slt sitt vta barn till sitt
hjrta och bar hem henne. Tv fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och
ledde hem honom. Han klddes av. Han fick varm mjlk, han fick torra klder
och runt omkring hrde han i ett surr:

--Tnk, s bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betnkande! En
sdan pojke finns det inte mnga! Hur skulle det gtt, om inte han varit
dr! Han borde ha ngot fr det dr!

En herre, som Ernst-Olof aldrig sett frut, han var gst p hotellet,
tryckte hans hand och i handen lg en femkronesedel. Ernst-Olofs mamma kom
med en skl konfekt och hans pappa stod mitt i hgen och sg bara hgst
verraskad och frvnad ut.

Ernst-Olof sjlv knde ett djupt allvar lgra sig ver sin unga sjl. Han
blev en man. Han tog en konfektbit och sade:

--Vad r det att brka om! Jag tog opp jntan. Det var vl ingenting!

S kom Ingrids mamma. Och hon var mest besvrlig. Hon fll den unge
rddaren om halsen och kysste honom, grt och sade, att nr hon kom till
stan skulle hon kpa honom ngot riktigt vackert. Var det ngot srskilt
han ville ha?

Ernst-Olof frskte rodna av blygsamhet och lngtade ifrn alltsammans.

Men kvllen var hans. Vid dansen p Societeten var han favoriten. Alla
flickorna skulle dansa med honom. Och fr alla mammor och pappor fick
han bertta hur alltsammans gtt till. Och man klappade honom p huvudet
och frgade om hans lder och vad han tnkte bli och om det gick bra fr
honom i skolan.

Ernst-Olof svarade snllt p alla frgor, och d lilla Ingrid sjlv kom och
tackade honom, tog han henne i hand och knde sig som om han pltsligt
blivit 25 r ldre.

Den kvllen kom Ernst-Olof i sng en timme senare n vanligt. Men det var
ju ocks en hgst ovanlig kvll. Ernst-Olof somnade ltt och lycklig men
ngot undrande ver allt det mrkvrdiga som hnt honom.

Ernst-Olofs ra gled icke bort med en dag. I stllet vxte den och blev
allt strre. Men s r det ju alltid, och varfr skulle en pojkes ra vara
olik alla andras. Ernst-Olof har liksom en gloria ver sin rdhriga
hjssa, en gloria som fr var dag besvrade honom allt mer och mer. Han var
van att g barhuvad--ven d det gllde karaktren.

Det kom ett visst allvar och en tvungen vrdighet ver hans upptrdande.
Pojkarna stannade upp med sina lekar, d han kom, och hemma i familjen
sattes han upp som ett exempel fr de andra syskonen.

--Se p Ernst-Olof! sade fadern, och tag honom till fredme! Han r som en
pojke skall vara. Kom ihg vad han har gjort!

S blev det hst. Dagen brjade litet senare, vattnet blev kallare och
kvllarna mrkare. Pojkarna knde en viss lngtan till staden, till
gatorna, fotbollen och biograferna. Men nnu fanns ju en del kvar att gra
p landet. I trdgrdarna mognade pplen och pron, och plommona kunde tas
fast de voro hrda och sura.

En dag sger Ernst-Olofs fader:

--Nu stjls det pplen i pastorns trdgrd.

--Ja, kvllarna brja bli mrka, sade Ernst-Olof.

Den kvllen togs en pojke, just d han snattade pplen hos pastorn. Pastorn
tog honom sjlv. P bar grning. Med fickorna fulla av frukt och smygande
fram under trden. Pastorn tog ut pojken p vgen, dr det var ljust, sg
honom i ansiktet och sade:

--Fr den hr gngen fr det vara, men nsta gng blir det trkigt!

Dagen drp visste alla att det var Harry, som varit i pastorns trdgrd.

Ernst-Olof sade, d han fick hra det:

--Det dr att stjla pplen tycks vara en osker sysselsttning. tminstone
hos pastorn.

Denna dags afton drjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man vntade en timme
med kvllsvarden, men han kom inte.

Ernst-Olof hade sina skl, varfr han inte kom. Det frnmsta och avgrande
sklet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det ppeltrd i
direktr Pilmans trdgrd, i vilket Ernst-Olof av en hndelse befann sig.

Kvllarna frut hade Ernst-Olof varit ensam i trdgrden, men denna vackra
afton fick han sllskap av doggen. Ernst-Olof hade flera gnger frskt g
ned ur trdet men Buck tillt det icke. Han var en envis hund. Ernst-Olof
brjade med att kasta pplen p honom. Sm hrda kart, som trffade Buck
mitt i huvudet. Han tog emot dem, blinkade litet och morrade men satt kvar.
Ernst-Olof frskte lmna trdet. D reste sig Buck p bakbenen och pojken
frstod, att s lnge hundar icke kunna klttra i trd, var det skrast att
stanna dr han var. Hans vntan p de hrda, obekvma grenarna blev lng,
men den fick dock ett slut, nr direktr Pilman kom.

Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sllskap med Buck och direktr
Pilman.

Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. D allt var ver, smg sig
Ernst-Olof ut bakvgen till villan. Han knde nnu svedan efter faderns
spanska rr, n, det gick ver, men djupast inne bodde en smrta som ej
lktes s ltt: han, hjlten, ns bste pojke, exemplet fr alla de
andra, hade ftt stryk, stryk som en helt vanlig pojke.

Ernst-Olof gick sakta uppfr backen till Societetshuset. Han gick med
hnderna i byxfickorna och frskte vissla, men det gick inte. En nedstmd
och dyster pojke kan inte vissla, tminstone inte fullt musikaliskt.

Ernst-Olof sg ngon komma nedfr backen. Det var en liten flicka. Hon kom
sakta trippande och smsjng fr sig sjlv, som sm flickor ofta gra. Det
var lilla Ingrid, den yttre och ptagliga orsaken till Ernst-Olofs stora
ra och rykte.

Ernst-Olof gick rtt emot henne, och d hon stannade, knt han nven under
nsan p henne och sade s hrt han kunde:

--Det vill jag bara sga dej, unge, att om du ramlar i sjn en gng till,
s kommer jag absolut inte att dra opp dej--s mycket du _vet det, jkla
jnta_!

Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gtt ned bakom sitt vanliga
berg och skogens mrka dunkel drog in bland hus och villor. Allt var
tyst. Man hrde bara en ensam hund som skllde. Kanske satt han under en
pojke, som stal pplen ur en annans trdgrd. Men vad angr han oss? Det
var skert bara en helt vanlig pojke, utan ra och rykte och en sdan
kan man ju inte ha ngot djupare intresse fr. Om man inte hndelsevis
rr om trdgrden.



UR LIVET.


Hromdagen gingo tv sm snlla barn, en gosse och en flicka om 8 och 12
r, fr att kpa en fdelsedagspresent till sin mamma. De bestmde sig fr
en flaska eau de cologne, men d de skulle kpa den, fingo de underteckna
en frbindelse dr de p heder och samvete frbundo sig att inte frtra
eau de colognen. De skrevo p, ty de ro snlla och laglydiga barn, men d
de kommo ut p gatan, sade den lille gossen:

--Det var d vl att det inte var choklad, fr d hade vi blivit menedare!



POKER


--Ska vi ta de hr bordet?

--Har du inget annat--jag vill ha ett med falluckor och extra lekar inunder
skivan.

--Hur mnga  vi?

--37.

--Jas 5. Ska vi ta ut kort?

--Ja, till och med ttorna. Det blir bekvmast.

--Lt oss tala allvarligt.

--Varfr de?

--D bryr jag mig inte om det hela.

--Allts bli vi bara fyra. Sknt.

--Brka nu inte. Sitt ned. Vi ta ut till och med fyrorna.

--Frlt jag frgar, var det inte poker herrarna tnkte spela? Alla korten
med och ingen joker!

--Ingen joker!! Var  min verrock? Jag gr in i en annan klubb!

--Sitt ned. Vi ta alla korten med och joker.

--Det r inte poker, men det gr detsamma. Jag uppoffrar mej! Hur hg 
maxen?  de dom hr korten ni tnker anvnda? Finns de ngon mangel i
huset? Och kemisk tvttinrttning? Spr dina barn? Lgger jungfrun patiens?

--Det hr blir ingen ordning. Hit med korten! Jag ger!

--Varfr det?

--Maxen 1,25 och dubbelmax 2,50.

--Det var enkelt och smakfullt. r du bortbjuden p kaffe? I vilka familjer
gr du? Bor du i Vasastan? Maxen 5 kronor och ingen dubbelmax.

--Kan du lna mej 100 kronor?

--Nej, kan du? Ge nu och prata inte smrja!

--Man brukar ge ett i taget.

--I bttre mans barns hus, ja. Hr ge vi 3.

--_Sats!!!_

--Flt, flt!

--_Straddla!!!_

--N.

--De hr va trevligt! Hur ser joken ut i den hr boskapen?

--Gr du med? Sitt inte och sla! Tekniken! En krona kostar de!

--Kort!

--N, blir det ngot av? Hur lnge drjer de?

--Fem friska.

--Det fattas en krona.

--Jag har satt.

--Det r ingen som betvivlar de.

--Du har vl glmt sjlv.

--Det r jag som har glmt. Varsg!

--N, du r blind. Fr du nge ur dej?

--S gott va de ja.

--Har du tretal d?

--Innan vi g vidare, hur mycket fr man fr royal straight?

--Nu frgar jag dig allvarligt p heder och samvete: har du ngot att
fresl?

--Nej!

--D frgar jag dig nnu en gng utan heder och samvete: har du ngot att
fresl?

--Nej!

--Sakta. Ska vi ka?

--Nej!

--Tnk p ditt tillkommande liv: ska vi dela?

--Nja, de va inte mycket.

--Du klagar--25 re.

--Ja sa inte vad som inte var mycket.

--Kan tro de! Du menade vl hret p din gamla mormor??

--Jag har ftt _sex_ kort.

--Angr oss inte.

--Vad skulle du kpa p dom hr?

--Inga rd.

--Jag har lagt mej.

--Tag guldet!

--Vad hade du?

--Arton ss p given hand.

--Nej, men jag hade verkligen en straight till sset.

--D gr vi jack.

--N, trffade du henne i gr?

--Jo, var lugn.

-- hon vid Vasan?

--Jojomn.

--Jkla stilig flicka. Knner du systern?

--Den lilla ljusa?

--ja, inte s liten.

--Hr nu!! Vad r meningen? Ska vi sitta och ta opp tiden med era privata
arvsangelgenheter?! Ha vi kommit hit fr att spela kort eller ej?

--Jag sg henne p Fredsgatan i gr.

--Va hon ensam?

--Jag _har_ satt! De va d fan!! Rkna efter sjlv!!!

--Hon hade Elsa med sej.

--Vad ppnade du p?

-- inte flush bttre en full hand?

--Inte nr alla kort  me.

--De va lgn!

--Ta hit lexikonet! Ring upp Berggren! Han vet det!

S lngt har man hunnit, d drren sakta ppnas och en liten gosse med
ljusa lockar blir synlig i drrppningen. Han r kldd i en lng vit
skjorta, vars nedre kant tcker hans bara ftter.

Spelet stannar och allas ansikten vndas mot drren. Gossen ser p
alltsammans med sina frgande, undrande gon och s sger han litet
darrande i rsten:

--Jag ville--bara--sga god natt--t pappa--pappa glmde det.

Det blev alldeles tyst fr ngra sekunder. Tankar frskte tnkas. S kom
en jungfru, tog in barnet och gav det smll, varp spelet fortsattes som
frut.



[Bild]



SARA.


Eva blev mycket glad d jag kom p visit.

--S roligt, sade hon och kom emot mig i drren. Edvard har rest till stan,
han har s mycket att gra.

--Det r s vackert vder, sade jag. Litet kallt, men klar luft, man gr s
ltt.

--Jag har suttit och undrat om jag trs ta ut Sara. Tror du det r farligt?

--Jag knner s litet till smbarn och jag kommer inte sjlv ihg om jag
brukade g ut nr jag var tta mnader.

--Ser du, doktorn har sagt, att hon mycket vl kan vara ute om det r nda
till fem grader kallt, men inte mer.

--Och det r i dag?

--Jag har tittat p termometern. Det r fyra grader, men Edvard sger att
fnstertermometrar visa alltid fel. Husets vrme inverkar p kvicksilvret.
Allts skulle det vara kallare n det r.

--Det r mycket mjligt. Om du nu mter upp husets vrme och drar den ifrn
kylan ute, du frstr, s fr du veta hur kallt det r ...

--Hur menar du? Hur skall jag kunna mta upp husets vrme?

--Det vet jag inte. Jag frstr inte alls sdana saker, men jag tror att om
du hnger upp en termometer i ett trd i trdgrden och lter den hnga en
stund, s kan du sedan se efter om du trs ta ut Sara.

Eva stannade p trskeln till det stora vardagsrummet. Hon stod alldeles
stel och rak som en staty och hennes pupiller vidgade sig och blevo stora
som de bli p den som spnt lyssnar.

--Hrde du ngot? viskade hon till mig.

--Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud!

--O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den hr tiden, hon
skall ha mat.

--Jas, sade jag, och s gingo vi in och satte oss i den vackra gamla
bjrksoffan.

Eva tog sitt handarbete, det gamla kra handarbetet, som frn brjan var
avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det r tta r sedan
dess. Evas handarbete skulle nu passa som rid till en medelstor teater.
Jag sg p hennes hnder, d hon sydde, och jag tnkte: tiden str still,
de ro lika vackra som fr tio r sedan.

S sade hon:

--Edvard berttade, att du tnkte kpa det dr huset, r det sant?

--Ja, sade jag, jag har tnkt ver affren, och jag kommer nog att gra
den. Ser du--

Eva lade ned arbetet och sade:

--I gr hrde vi _alldeles tydligt_ att hon sa mam-ma, mam-ma! Tycker du
inte det r underbart?

--Jo visst, sade hon det alldeles tydligt?

--S _tydligt_ som jag sger det nu.

Det blev tyst och s sade Eva:

--Du sa ngot om huset. Hur mycket kostar det?

--Tre hundra tusen, men det r mycket intecknat.

--Hr du, vad menas med intecknat? Edvard talar ocks om inteckningar.

--Jo ser du, om du ger ett hus och du behver--

Eva lt arbetet falla i golvet, reste sig sakta ur stolen, smg sig p t
tvrs ver rummet, stannade vid en drr, lyssnade och kom leende tillbaka.

--Jag trodde att hon vaknat. I gr, nr jag kom in, lg hon _alldeles
vaken_ och bara sg p mig. r det mnga vningar i huset?

--Ja, rtt mnga. Och s r det butiker.

--D kan du f in stora hyror. Tnker du hja dem?

--Inte nnu, det r s dliga tider, men nr krisen--

--Tnk, vi mste stlla stolar runt omkring henne. Edvard talade om att han
haft en kusin, som ramlade ur vagnen, nr hon var sex mnader och hon blev
lghalt fr hela livet, vad kostar en sexrumsvning?

--Det r olika, 2,400 och 2,600. Med alla bekvmligheter.

--Varmt och kallt vatten i toaletten?

--Ja visst.

--Du kan inte tro, vad man har nytta av det. Nr vi bada Sara, s gr det
s ltt, men tnk, i gr tog Jenny det tv grader kallare och hon skrek
inte alls, men nr jag fick se det, hllde jag p, s det blev tv grader
varmare n annars och s har du vl hiss i hela huset?

--Ja visst, ven i kksuppgngen.

Det ringde i telefonen. Eva sprang ut i tamburen och svarade:

--Hall, nej kan du tnka dej, inte nnu, hon har sovit i tre timmar.
Varfr vill du inte kpa den? Faster Amelie sger att det inte alls r
farligt, om man tvttar dem ordentligt och kokar dem i ett par timmar. ,
det r vl andra som har nappar. Sa doktor Jonsson det, frgade han hur
mycket hon vgde? Nej, vad sger du, kan hon inte g nnu? Och i Italien
som dom lindar barnen p en brda fr att de ska vxa raka. Nej, det r
fyra grader. Jenny har gtt till speceriaffrn fr att kpa tvl, vill du
hmta de dr bindlarna nr du--

Hr tog jag upp ett visitkort ur min plnbok och skrev:

_Frlt, men jag blev hastigt upptagen. Kommer igen en annan gng!_

Jag lade kortet p handarbetet och gick ut i tamburen. Eva fortsatte att
tala i telefon. Jag tog p mig hatt och rock. Eva sg och hrde intet. Hon
talade i telefon.

Jag lmnade huset och gick till stationen, for hem.

I dag p morgonen mtte jag Evas man.

--S roligt att trffa dig, sade han. Eva talade om att du kpt det dr
huset. Hon ville s grna veta ngot om det.

--Sg henne, sade jag, att om hon lindar henne vl och lgger varmt p
henne s kan hon ta ut henne om hon inte sover nr hon vaknat och det r
fyra grader kallt om man bortser frn husets vrme och dessutom lgger p
minnet att badvattnet inte r fr kallt nr det r tv grader varmare n
i Italien, dr dom har napp frn faster Amelie och lindar barnen p brder
s att dom inte ramlar ur vagnen och blir raka i ryggen--

Evas man sg sig om efter en poliskonstapel och d ingen kom, vnde han
mig tvrt ryggen och sprang hela gatan utfr. Frmodligen sprang han ut
till landet. Han trodde att ngot hade hnt Sara.




INNEHLL.


ANNA-CLARA.

  Om Anna-Claras fdelse                                              7
  Religion                                                           12
  Kajsa                                                              15
  Anna-Clara berttar om ett filmdrama som hon sett                  19
  Havet                                                              22
  Delfinen                                                           25
  Chokladkakan                                                       32
  En frga                                                           39
  Min dotters frlovningar                                           42
  Clara                                                              48
  Anna-Clara lr sig simma                                           54
  Barnet och det moderna samhllet                                   60
  Anna-Claras nskningar                                             68
  Bra barn gas                                                     78
  Min moders hus                                                     82


HENNES BRDER.

  Emanuel                                                            87
  S.S.U.H.                                                           92
  Kvinnan                                                            95
  Emanuel ger en lektion i historia                                 101
  Mitt ktenskaps vl                                               107
  Prolog till skolungdomens tvlingar                               110
  Brev frn Emanuel                                                 114
  Konfektpsen                                                      123


ANDRAS BARN.

  Herr Sten                                                         129
  Olyckan med Anna-Lisa                                             135
  Den uppriktige Edvard                                             145
  En hjlte                                                         148
  Ur livet                                                          158
  Poker                                                             159
  Sara                                                              165


       *       *       *       *       *






End of the Project Gutenberg EBook of Anna-Clara och Hennes Brder, by 
Hasse Zetterstrm

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ANNA-CLARA OCH HENNES BRDER ***

***** This file should be named 17904-8.txt or 17904-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/1/7/9/0/17904/

Produced by Torbjrn Alm and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org

Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

*** END: FULL LICENSE ***

