Project Gutenberg's Kvinnlighet och erotik II, by Anne Charlotte Leffler

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.


Title: Kvinnlighet och erotik II

Author: Anne Charlotte Leffler

Release Date: November 5, 2012 [EBook #41301]
[Last updated: September 7, 2014]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KVINNLIGHET OCH EROTIK II ***




Produced by Jens Sadowski





                       ANNE-CHARLOTTE LEFFLER:




                       KVINNLIGHET OCH EROTIK.
                                 II.




I.


Rikard och Aagot hade varit gifta i tre r och hade en liten son, som
med sin mors klara, himmelsbl gon sg sig om i vrlden -- som aldrig
skrek, aldrig var olydig, sof utmrkt om ntterna och aldrig hade haft
den minsta krmpa. De hade ett vackert, bekvmt och elegant hem med
moderna fantasimbler, anordnade oregelbundet och i smgrupper, hvilka
syntes liksom tillflligt kastade hit och dit, men som i sjlfva verket
voro uppstllda efter ett visst bestmdt system. Aagot lskade ordning,
men som hennes smak och tycken alltid voro dagens och pluralitetens,
kunde det ej falla henne in att anordna sitt hem annorlunda n som modet
bjd. Sjlf gick hon omkring i sina vackra rum i eleganta toaletter, vl
afpassade fr de olika tiderna p dagen -- en morgonrock af mjuk
kaschmir med spetsar, en frmiddagskldning i engelsk herrstil, en
middagstoalett efter sista franska modjournalen. Alltid glad, alltid med
ett vnligt leende p lpparna, alltid njd med sig sjlf och andra
spred hon en viss lugn trefnad omkring sig. Inga trar tycktes ngonsin
ha frdunklat den klara blicken i dessa gon, intet nattvak blekt dessa
alltid rosiga kinder.

Rikards frsta eldiga frlskelse hade, under inflytande af den hvilande
trygghet, som hela hennes vsende ingaf, snart fvergtt till en lugn,
ktenskaplig likgiltighet. Han var stndigt sysselsatt och hll p att
skapa sig ett namn som militr-frfattare och organisatr. Han kysste
frstrdd sin hustru p pannan, nr han kom hem till middagen, t med
nje en fin mltid, smakfullt serverad p dyrbart porslin, samt lekte
efter middagen en liten stund med den lille, lt honom hoppa, hrma
lten och gra konster som en hundvalp och gick sedan in i sitt vackra,
djupa, med bcker och stora vggkartor prydda arbetsrum och satte sig
att skrifva, medan Aagot broderade i sitt kabinett och lekte med sitt
barn, till dess det var tid att fra honom i sng, d hon sjlf afkldde
och tvttade honom samt lt honom knppa ihop sina sm hnder till
aftonbn, medan hon lg p kn bredvid bdden.

Vid denna tid p aftonen tog sig Rikard ett par timmar ledigt och d
begynte egentligen hans dag. All hans naturliga meddelsamhet, hans lust
att tala om sitt arbete och sina planer samt att knna sig i en atmosfr
af sympatiskt frstnd, fann frst sin tillfredsstllelse, nr han
stigit upp fr tv trappor till i sitt hus och ringt p en liten, half
tamburdrr till en vning, afdelad frn den stora, som motsvarade hans.

Hr bodde de tv oberkneliga, som Alie skmtsamt kallade sig sjlf och
gamla fru Rode. Hr var horribelt stillst, sade Aagot. Mblerna voro
frn denna period mellan det antika och det moderna, som nu rttvisligen
fraktades af alla personer med smak, och de stodo stelt uppradade kring
vggarna, hvarjmte sofforna voro tckta med hvita fverdrag, borden med
dubbla dukar, en fr prydnad och en fr att skydda och dlja denna
prydnad, samt golfven med tredubbla mattor, den ena fr att akta den
andra, och p hvilka man dock ej fick stta sin fot utan att ha torkat
sig vl. Men midt i denna ordentlighet frn en svunnen period hade de
bda personligheter, som bodde hr, den rrliga gamla, som p en gng
var aktsam till pedanteri samt oregelbunden, frihetslskande i sina
vanor och den sjlfsvldiga, fantasifulla unga dock prglat det hela med
en viss, personlig ton, som man ej riktigt kunde begripa, hvari den
bestod, men som gjorde att man strax knde sig hemma hr, under det att
man hos Aagot var som i ett frsta klassens hotell.

I hvardagsrummet fanns en lng, rak soffa, som kallades Rikards soffa,
och dr han brukade strcka ut sig p rygg, nr han kom upp till dem om
kvllarna, trtt efter en arbetsam dag. Lampan flyttades bort mot
fnstret fr att den ej skulle gra honom ondt i gonen, Alie lade en
kudde under hans hufvud och modern ropade: glm inte antimakassen,
Alie! under det hon sjlf lade en annan skyddsduk under hans ftter. S
lagade Alie te p det gamla koppartekket och s sysslade de bda
omkring honom, modern s innerligt lycklig att f r om sin gosse, Alie
pratande, diskuterande, tvistande, snabbt uppfattande hvarje hans tanke,
alltid individuel i bifall som i kritik, ibland huggande i sten och
frdig att frsvara en paradox in i dden, men  andra sidan s rikt och
varmt sympatiserande, nr de voro eniga om ngot, att det fr Rikard
alltid var som en lifssak att vinna henne p sin sida. Utan hennes
bifall och gillande kunde han ej f riktig fart med ngonting, och han
kunde ibland g flera dagar och frarga sig, nr han ej lyckats f henne
att se en frga med hans gon. Han beskyllde henne d fr att vara
ensidig och orimlig, men han blef ej vid riktigt godt lynne igen, frr
n han fvertygat henne eller, ibland, ltit sig fvertygas.

Och s var det detta oberkneliga hos dem, som s ofta framkallade sm
angenma fverraskningar. Aagot kunde komma upp till dem kl. 11 p dagen
och finna den gamla nnu i underkjolen, Alie i nattrock, sysselsatt med
att vattna sina blommor, hvilka hon dragit fram midt p golfvet, bcker
och arbeten kastade omkring p stolarna -- och en timme efter sedan hon
gtt drifrn med ogillande min kunde Alie titta inom drren till henne,
kldd fr att g ut och nigande sga: fru Rode anhller att f se
herrskapet p middag i dag kl. 5.

Hvad sger du, i dag? utropade d Aagot. Ni har ju inte ens stdat uppe
hos er nnu!

Kom kl. 5 och du ska f se, sade Alie och sprang nedfr trapporna och i
vg till slaktare och specerihandlare. Och nr s Rikard och Aagot
kommo, funno de rummet vackert ordnadt med de friska vxterna med sina
nyspolade, glnsande blad uppstllda i en dekorativ grupp, en nyss
utslagen kamelia p matbordet, fru Rode beltet leende i sin
sndagskldning af gr taft med Vadstena-spetsar kring hals och armar,
Alie i en enkel, randig bluskldning, som dock, liksom allt hvad hon
bar, prglades af hennes originela sknhet, s att det gjorde intryck af
utstuderad smak. Hon hade lindat ett garnityr af oslipade koraller kring
halsen och i hret, och denna enkla prydnad syntes afsiktligt vald fr
att frhja friskheten af hennes varma hy och ka det konstlsa behaget
af hennes ltta, mjuka gestalt och sjlfsvldiga, skiftande vsen. Det
var ett sdant spelande lif fver hela hennes personlighet, att det
alltid verkade som elektriserande p omgifningen; trtthet, stelhet,
misslynthet frsvann ovillkorligen infr denna gnistrande munterhet, som
dock icke var gldtighet. Ty sg man in i djupet af dessa dunkla, lite
nrsynta gon, upptckte man en glimt af ngot skarpt och
otillfredsstlldt, som gjorde en frundrad och osker, och lt en ana
ett doldt, inre lif, som var af helt annan natur n den skimrande ytan.

Lika energisk och sjlsstark, lika lifsglad och verksamt intresserad,
som Alie i sllskap kunde frefalla, lika liknjd, hgls och overksam
var hon dessemellan. Hon visade ingen uthllighet i ngot arbete; lste
allt mjligt, som kom i hennes vg, hade ytligt reda p allting, kunde
gra hvad som helst, nr det behfdes, men frmdde aldrig samla sitt
intresse om ngot srskildt. Hon sade ofta, att om hon varit man skulle
hon studerat till lkare, men nu hade hennes uppfostran ej gifvit henne
hvarken de ndvndiga frkunskaperna eller den ndiga arbetsvanan. Hon
lngtade efter ett bestmdt och positivt ml fr sin verksamhet, men fri
att vlja, som hon var, d ingen ekonomisk ndvndighet dref henne att
taga hvad som helst, och d hon ej hade ngon talang i en viss riktning,
kunde hon aldrig besluta sig fr ngot. Hon led af detta planlsa lif
och af att se sin ungdom frflyta s meningslst, utan egentlig
lifsgldje, utan att hon med sin rika begfning utrttade ngonting och
utan att hon ens kunde ha den tillfredsstllelsen att knna sig vara
allt fr en annan. Ty hur afhllen hon n var i den familj, hon genom
omstndigheterna kommit att tillhra -- ndvndig var hon dock icke fr
ngon af dem. Och nskan att lska och lskas, att lefva sitt lif fr
och med en annan, fr hvilken hon vore den frsta och enda, vxte allt
starkare inom henne fr hvarje r, som frflt p detta stt. Hennes
knsla fr Rikard, som hon nu bedmde ssom mera ett tomt svrmeri n en
verklig krlek, hade dock uppfyllt hela hennes frsta ungdom. Hon hade,
halft omedvetet, alltid vntat p honom, och detta hade hindrat henne
att p allvar vlja en lefnadsbana. Nr denna s lnge nrda illusion
ramlat, nr hon sjlf kastat bort den lycka, hon hade i sina hnder,
hade en stor tomhet inkrktat hela hennes lif -- en tomhet, ur hvilken
s smningom en stark, djup lngtan uppvxte. Ja, hon skulle vilja lska
-- men icke s, som Rikard och Aagot lskade hvarandra.

Gud ske lof att jag inte blef hans hustru, kunde hon nu mngen gng sga
till modern. Det finns inte mer erotik i honom n i -- hon visste ej,
hvad liknelse hon skulle f fatt i och hgg till med: n i tants gr
filtsockor. Hans lilla krlekslga var inte s stor, som min lilla
spritlampa en gng. Om jag vore i Aagots stlle, s skulle jag klsa ut
gonen p honom. Gu' bevare en frn att lska. Man kan ju mista sitt
frstnd p sdant.

Skms du inte fr att vara s romantisk, invnde den gamla. Hvad kan man
nska bttre n en sdan lugn lycka som deras?

Jo, visst skms jag, kunde Alie svara. Men sedan kunde hon pltsligt
springa fram, ta den gamla om halsen och se henne i gonen, sgande: men
skms inte du, ditt gamla troll, att sitta dr med dina 65 r och gmma
p en sdan fond af romantik som du nd innerst gr?

Aagot hll egentligen mycket af Alie och skte grna hennes sllskap,
ehuru hon inom sig tyckte, att hon just icke dugde till ngonting. Hon
var underhllande, man hade aldrig trkigt i hennes sllskap; det var,
enligt Aagot, hennes enda frtjnst. Men nr Rikard sade, att hon var s
begfvad, undrade Aagot mnga gnger, hvari detta bestod. Ty Alie hade
ingen af de talanger, hvarmed Aagot var rikligen utrustad.

Aagot var musikalisk samt hade en ntt klar, sopran, hvarfr hon ocks
ofta samlade ett litet musik-kotteri i sitt hus. Hon mlade med smak och
hade dekorerat drrarna och kakelugnarna i sitt hem med blommor, drufvor
och amoriner, hon var hndig med alla slags arbeten och uppfyllde
vningen med konstbroderier, hon hade en liten dramatisk subrett-talang
och hade ett par gnger anordnat sllskapsspektakel fr vlgrande
ndaml i sitt hem och hon frstod dessutom ypperligt att leda sitt
hushll.

Hon kunde ibland, helt godmodigt, sga till sin svrmor: jag frstr
inte, hvad Alie gr om dagarna. Hur man kan vara njd med att aldrig
gra ngot nyttigt! Men d flammade fru Rode upp och svarade, ej utan
skrpa, att Alie studerade och att det icke fanns ngon man, som var mer
allmnt bildad och kunskapsrik n hon, och att det mtte vl vara mer
vrdt n alla de onyttiga sm talanger, som andra kvinnor odla.

Det kunde icke falla Aagot in att bli sttt; hon var allt fr njd med
sig sjlf fr att ej frlta andra deras sm mtligheter. Och hon
frgade blott fr att f upplysning om, hvad hon verkligen icke frstod:
Men hvartill tjnar allt hennes studerande? Hon duger ju inte till den
minsta sak, och du frebrr henne ju ofta sjlf att hon aldrig har ngon
uthllighet med ngot, och att hon slarfvar med allting.

Men dessa Alies brister, som i sjlfva verket plgade den gamla, blefvo
nu, d det gllde att frsvara hennes lskling, nstan till en
frtjnst, och hon svarade: Ja, det kan vl vara sant, att jag grlar p
henne fr det ibland, men egentligen tycker jag om det. Jag vill sjlf
ha rtt att vara oordentlig, nr jag vill. Och det r viktigare att vara
s mngsidig och s allmnt-intresserad som Alie verkligen r, n att ta
sina nsdukar i nummerfljd ur byrldan. Du ser, hur Rikard kan tala
med henne om allt, nstan mer n med ngon man.

Ja, det sger jag ju ocks, att hon r mycket treflig, sade Aagot med
sitt lugna leende. Men nog r det bra, att hon inte gifter sig, fr inte
tror jag, att ngon man skulle bli lycklig med henne.

Alie kan allt hvad hon vill, svarade den gamla. Hon kunde ocks bli en
utmrkt hustru, om hon ville. Men det bryr hon sig inte om, och det gr
hon rtt i.

Ja, nr man har s liten kvinnlig knsla som hon, tillfogade Aagot.

Modern hann icke svara, ty i detsamma ppnades drren med buller och
bng, och in tgade ett muntert sllskap. Alie i spetsen, utkldd till
trumslagare i benklder och jacka och trummande af all kraft p Halvards
nya julklappstrumma, och efter henne en skara jublande smbarn, Halvards
vnner, som inbjudits att plundra julgranen.

Ja, roa barn, det kan hon alldeles utmrkt, bifogade Aagot.

Och tror du, man kan det utan kvinnlig knsla, infll fru Rode. Se, hur
frtjusta de alla  i henne.

Hon hade kastat trumman och lagt sig ned p golfvet, och barnen trngdes
nu omkring henne, trampade p henne, luggade henne och fverhljde henne
med kyssar. Hon skrattade, bannade, lekte, knt ett band p den ena och
strk hret ur gonen p den andra, och det var ett surr, ett lif, ett
jubel omkring henne som nr en hel bisvrm slr sig ned p en gng i en
stor, blommande lind.

                   *       *       *       *       *

Men den fredliga lycka, som omgaf det vackra hemmet vid Strandgatan,
skulle ej alltid vara orubbad.

Vintern hade tagit sig fr att blifva alldeles oresonligt kall och
stormig. Massor af sn fllo, men blefvo ej liggande hrda och packade,
utan upprefvos d och d af blst och tvder -- det blef osundt i
staden och srskildt kring Nybroviken gick en riktig lungkatarr-epidemi.
Goda kakelugnar, vadderade fnster, dubbla mattor -- utskta plsverk
och tckslda fr juluppkpen -- ingenting hjlpte. Vintern respekterade
ej det vl ordnade hemmets harmoni, den ociviliserade vinden trngde in
genom sjlfva murarna, Aagot fick snufva, hon gick med snufva hela
julen. Hur r det med Aagots snufva? frgade hvarje dag frldrar och
anhriga. Och svaret var alltjmt lika nedslende. I afton var ena
nsborren alldeles igentppt -- i dag hade hon ocks hufvudvrk, i natt
hade hon haft ngot feber. Rikard hade mtt hennes temperatur med
termometern och funnit att den stigit till 6 tiondedelar fver 37. D
deras huslkare, som var en af hufvudstadens mest ansedda, ej kunde bota
Aagots envisa snufva, gick slutligen Rikard i frtviflan till en ns-
och hals-specialist. Men fven denne kunde ingenting gra, och en morgon
p nyret kom Rikard blek upp till sin mor och sade med upprrd rst:
Aagot har feber.

Lika likgiltig som Rikard visade sig mot sin hustru under vanliga
frhllanden, lika ngslig var han nu, d ngot fattades henne. Han
omgaf henne med alla tnkbara omsorger, var stndigt p frd fr att
skaffa ett eller annat, som hon kunde nska, steg upp mnga gnger om
natten fr att hjlpa henne eller lyssna om hon sof.

Du ser, hur mycket han nd hller af henne, sade modern till Alie. Och
du, som tviflar p det ibland.

Ja, jag ser att han r lycklig att finna ett nytt ml fr sin
verksamhet, sade Alie.

Fy, Alie, det r styggt af dig att tolka det s.

Hvarfr styggt? Jag nekar visst inte, att han hller af henne, jag sger
bara att det ligger i hans karakter att blott lska det, han har att
vinna eller r rdd att frlora. Hans krlek, liksom allt hos honom, r
bara aktivitet.

Det blef i sjlfva verket en lngvarig, envis lungkatarr. Men Aagot lg
lika leende och njd p sjukbdden, som hon annars gick omkring i sitt
hem. Ja, hon var egentligen nnu lyckligare n annars, ty hon njt af
att se sig s omhuldad af alla. Och nu sade hon ej heller lngre, att
Alie ej dugde till ngonting, ty denna visste nu att frdubbla sig och
rcka till fr allt; hon sg efter huset, hon roade bde Aagot och den
lille, uppmuntrade Rikard, tog emot lkarnes order och fvervakade deras
utfrande och hann nd med att vara hos den gamla, nr helst denna
behfde henne.

D Aagot slutligen kom upp frn sngen terstod dock en stor mattighet;
hon fick ej igen sina krafter och vdret var ocks fortfarande s svrt,
att hon aldrig kunde komma ut i luften. Lkarne frklarade, vid en
noggrann underskning, att en liten frttning fanns kvar i ena
lungspetsen, och att det vore bttre om hon kunde undvika vren hemma,
hvilken nog skulle bli svr, innan de massor af is och sn, som vintern
hopat, blifvit bortrensade.

Det blef en uppstndelse. Aagot mste resa till sdern, det var
afgjordt. En frttning i lungorna! Ett sjukdomsfr, som kunde bli
lifsfarligt, s mycket mer som anlag fr lungsjukdom fanns i familjen.
Frldrarna, hvilka genast efterskickades frn Norge, fru Rode, Rikard,
Alie tnkte ej mer p annat n p att Aagot mste bort frn norden s
fort som mjligt. Rikard ordnade strax sina groml s, att han skulle
kunna vara ledig och flja henne ut, och Aagot tillbragte hela
frmiddagarna i rdplgningar med sin smmerska om en stilfull resdrkt,
en table-d'htes-drkt, en frukost-, en promenad-, en strand-toalett o.
s. v. Ty hon ville ej riskera att kpa sig klder ute, hvem vet om en
frmmande smmerska kunde tillfredsstlla henne. Reskoffertar,
kappsckar, fotpsar, filtar, reskuddar -- allt tnkbart anskaffades,
som kunde anses tillhra en elegant och komfortabel reseutstyrsel.

Men tv frgor voro nnu oafgjorda. Hvem skulle flja med fr att hlla
Aagot sllskap, d Rikard mste tervnda hem till mtet, och hvem
skulle ha lille Halvard under moderns frnvaro. Mamma Skeen, Aagots mor,
kunde ej resa med henne, emedan hon hade sin ngot despotiska och lite
sjukliga man att vrda. Af samma skl kunde hon ocks svrligen ta lille
Halvard till sig, ty hon var af dessa ngsliga naturer, som slita ut sig
af fverdrifvet nit, och hon var s upptagen af att studera sin mans
nycker, att hon ej hade ngon tid frig. Mamma Rode terigen var ngot
fr gammal fr att ensam ha den lille om hand. Endast till Alie skulle
man lugnt kunnat anfrtro honom, men hvem kunde vl  andra sidan vara
bttre sllskap fr Aagot n just Alie. Man fverlade hrom fram och
tillbaka, utan att ngonsin frga Alie sjlf, om hon ville det ena eller
andra. Det skulle ocks frundrat henne, om man gjort en sdan frga,
och hon skulle troligen svarat: prata inga dumheter! ty s sjlffallet
var det fr henne, att man blott hade att taga henne, nr man behfde
henne.

Men egentligen hade hon ej mycken lust att resa. Hon var aldrig
fretagsam fr egen del, skte aldrig ngot nje, och hon fredrog att
sitta hemma och lsa om frmmande lnder framfr att uppska dem i
verkligheten. Hon var s fvertygad om, att verkligheten alltid skulle
bringa henne missrkningar, att hon skyggade tillbaka, nr tillfllen
erbjdo sig att utfra ngot af det, som i inbillningen lockade henne.
Italien! Det var s vackert att drmma om, alla nordbor rkade ju i
frtjusning, nr man talade drom. Men det hade naturligtvis sina stora
skuggsidor, fven det, som det var bttre att icke knna.

Dessutom hngde hon mt fast vid den gamla och den lille, och oaktadt
hon i fantasien hade fvergifvit dem hundra gnger, viss om att de ej
behfde henne och i grunden ej brydde sig mycket om henne, blef hon dock
nu helt upprrd och gripen, d Rikard en afton kom upp och sade: Nu ha
vi kommit fverens om, att det blir bst, att Alie reser med oss och
mamma tar gossen.

Ocks modern frskrcktes vid tanken p detta ansvar, d hon skulle bli
ensam utan sitt allt i allom. Men Rikard hade nu beslutat det s, och
det fll ingen af dem in att motsga honom.

Resan skulle ske om fjorton dagar och Alie sysselsatte sig nu ifrigt med
att frbereda den lilles inflyttande i hennes rum samt att gra
tskilliga anordningar fr de bda barnen, som hon skulle lmna.

Du springer inte opp och fjantar om ntterna fr att hra om han sofver,
sade hon till den gamla. Han r ett nglabarn och gr allt hvad han
skall gra, utan att du bekymrar dig fr det. Och du pylsar inte p
honom fr mycket klder, nr han skall g ut. Och du ter ordentligt
hvarje dag och lter inte middagen st och kallna till sena kvllen. Och
s gr du ut i luften hvar dag.

Nej, det kan jag verkligen inte lofva dig, kra Alie, afbrt den gamla.
Ensam ut, vet du, att jag inte grna gr.

Herre gud, den enfaldiga gumman, nu vill hon sitta inne, tills hon fr
sig en slagattack, utbrast Alie. Det r riktigt samvetslst af dig, nr
du har det oskyldiga barnets vrd p ditt ansvar! Men vnta, jag ska nog
srja fr den saken.

Och borta var hon som en stormil, utan att den gamla frmdde hindra
henne, och nr hon kom tillbaka, berttade hon att hon varit och talat
vid en af deras vninnor, som skulle komma och hmta fru Rode till
promenad hvar dag. Men denna var fga belten med anordningen och
beklagade sig fver Alies tyranni. Skulle hon slpas ut p klockslag som
en skolflicka och g och dras med den trkiga mnniskan -- den goda,
kra vninnan. Men Alie gaf icke med sig och fick Rikard p sin sida,
och d visste fru Rode att det ej var annan rd n att foga sig.

Och s ska du skrifva regelbundet hvarje vecka och tala om allting
ordentligt.

Ja, nr ni kommer fram till ett stlle, dr ni stannar och kan ge mig en
sker adress.

Har man hrt p maken! Alie tog tak och vggar till vittne p den gamlas
oresonlighet. Nr vi kommer fram! Och under hela tiden vi  p resa vill
hon lmna oss utan underrttelser.

Hon satte sig strax att noggrant studera reserouten, utrknade huru
mnga dagar de kunde antagas komma att uppehlla sig p hvarje stlle,
bestmde, med Bdeker i hand, de hotell, de skulle taga in p, samt
skref upp alla dessa data och adresser p en lista, som hon fste upp p
vggen bredvid fru Rodes chiffonier.

Under alla dessa omsorger nrmade sig dagen fr afresan och Aagot
frgade frundrad Alie: Men har du tnkt p en reskldning t dig?

Reskldning? Min gamla marinbl mtte vl duga till det.

Och vid table-d'hten p hotellen? Du har ju ingenting.

n min svarta siden, d! Om kvllarna vid ljus ser den inte alls s
tokig ut. Och i det dr vlsignade sdern ter man ju vid ljus midt i
sommaren.

Och till promenad -- till strandtoalett? Och hattar! och kappa! Du har
ju inte tnkt p ngot. Jag begriper inte, hvad du gjort dessa fjorton
dar.

Jag kper frdigt p resan och sliter ut det ute. Tror du jag vill kasta
ut pengar p transport af klder fram och tillbaka.

Men, kra Alie, det br du inte tnka p. Det r ju Rikard, som bekostar
resan.

Och tror du jag vill, att Rikard ska kasta ut sina pengar i ondan?

S stodo de d en dag resfrdiga, de bda s olika utrustade, Alie i sin
ngot slitna bl kldeskldning samt med en liten mssa af samma tyg p
hufvudet, hvilken hon sjlf frfrdigat t sig i sista stund och som i
hastigheten blifvit ngot sned, men som satt kckt och kldsamt p det
luftiga, lockiga hret -- fr frigt upprrd, rd i ansiktet, skrattande
och pratande fr att inte grta; Aagot, distingerad, elegant i sin
engelska ulster samt sin mjuka filthatt med lng resslja, gonen
simmande i milda, lugna trar -- hnderna fulla af blombuketter.

Kammarherrinnan Skeen storgrt och omfamnade snyftande fru Rode.

Kra farmor, hvad ett modershjrta mste bra och lida! Tnk, att ndgas
skiljas s hr frn sitt enda, lskade barn!

Fru Rode, som stod med den lille vid handen och som ej kunde tla
sentimentalitet, svarade torrt: Aja, kra mormor, vra barn  ju inte
till bara fr vr skull. Och bara di fr det bra, fr vi vl finna oss.

Albertina Rode r en prktig mnniska, sade sedan fru Skeen till sin
man. Men hon har inte mycket hjrta.

Aagot omfamnade fr sista gngen sin lille gosse och hoppade upp p
tget. Det drog p perrongen, hon fick inte st dr lngre. Hon lutade
sig ut genom fnstret och smlog genom trar t sin mor och sitt barn.
Alla vninnorna, som bildade en tt grupp nedanfr drren, kysste p
fingret t henne och sade sig emellan: Hvad hon r st!

Alies lilla originela hufvud stack under tiden obemrkt fram bakom Aagot
i kupn. Hon hade sysslat med att ordna alla kappsckarna och gra plats
fr Aagot i hrnet baklnges, s att det ej skulle dra, nu stod hon och
nickade och kysste p fingret t fru Rode och gossen, och i sista stund,
nr tget redan satt sig i gng, ref hon af sig handsken och rckte ut
handen till den gamla, och de vxlade stilla, utan ord och utan trar,
ett varmt, trofast handslag. Men nr sedan en af vninnor ville taga
hennes framrckta hand, drog hon den hastigt tillbaka och hll den upp i
luften, visande den fr den gamla. Denna frstod -- hennes handtryckning
skulle vara den sista afskedshlsningen.




II.


Resan gllde Rivieran. Man var i brjan af april och naturen hade nnu
ej begynt visa tecken till lif hemma. Stora snmassor voro fverallt
hopade, sjarna voro nnu isbelagda, i Skne var marken visserligen
delvis bar, men flten lgo gr och tunga, som kunde de ej komma riktigt
till lif igen efter den lnga vintersmnen. Frst i Tyskland brjade de
se grna marker och knoppande trd, och Rikard och Aagot begynte tala
om, hur hrligt det nd var att komma bort frn Norden vid denna tid p
ret.

Men Alie hade frn brjan satt sig i frsvarsstllning mot den tjusning,
som alltid griper nordbons sinne, nr han tidigt p vren reser mot
Sdern.

Herre gud, det var vl icke s mycket att tala om, om vren kom ngra
veckor frr eller senare. Den var i alla fall aldrig s hrlig, som
hemma, nr den kom -- med flyttfglar och ljusa ntter och blommor under
snn -- och allt det jubel och alla de frhoppningar, som den alltid
frde med sig. Det kunde man ju inte knna i Sdern, dr det var sig
likt hela ret om. Hon grt en liten stund hvarje kvll fver fru Rodes
och parfvelns portrtter samt undrade oafltligt hur de hade det, om
de to, sofvo, gingo ut och lefde som frnuftiga mnniskor.

Efter ett par veckors uppehll hr och dr p vgen ankommo de till
Cannes. Detta var sledes det bermda Medelhafvet! Inte var det s bltt
som man pstod, inte! Kunde man inte ibland se stersjn lika rent
himmelsbl p vackra sommardagar? Ja, lite ljusare var ju bde himlen
och vattnet hemma, men hvarfr var en mrkbl horisont vackrare n en
ljusbl? Hur skarpt och hrdt, nstan grymt var icke detta ljus fver
den hvita dammiga sandstranden -- det kndes som om det brnde tvrs
igenom hjrnan och ut i nacken -- som skulle det gra en blind eller
tokig. Det var ingen hvila, ingen frtrolighet i denna natur. Och dessa
ensamstende palmer, som ej gfvo svalka, men hvilkas hrda, violetta
slagskuggor aftecknade sig som blckflckar p den ljusa sanden -- hur
dekorationsmssigt, oljetrycksaktigt det verkade.

Var detta ett haf? Det var ju bara en stor, kvalmig insj utan friskhet,
utan tnglukt.

Och all denna osmakliga lyx, dessa hotell, konstgjorda trdgrdar,
restauranger, toaletter och ekipager. Kunde man komma i stmning i en
sdan omgifning!

Till Alies beltenhet ville ocks Rikard ej grna lmna dem midt i detta
vrldsvimmel utan ville ska upp en mer undangmd ort, som bttre
lmpade sig fr tv ensamma, unga damer, nr han nu snart mste
tervnda hem. I nrheten af Genova, i det stilla, mot alla skarpa
vindar skyddade Nervi, funno de ocks en plats, som tillfredsstllde dem
helt och hllet. Hr var endast sjuklingar, som kommit fr sin hlsas
skull, och ingen af dessa tvifvelaktiga personligheter, som i lysande
ekipager och utmanande toaletter gifva sin prgel t de andra, strre
kurorterna. Och ehuru Aagot lskade att se all denna lyx och att visa
sina egna toaletter p promenaden, var hon dock alltfr mycket sin mors
vluppfostrade dotter fr att ej sga sig, att en hustru, som mste
undvara sin mans sllskap, borde lefva i ett vrdigt grsnkestnd och
undvika vrldslifvets frstrelser. Dessutom var hon ju sjuk, och det
var hennes skyldighet att tnka p att vrda sin hlsa fr att s snart
som mjligt kunna tertaga sina plikter mot man och barn.

Innan de slogo sig ned i Nervi tillbragte de dock ngra dagar i Genova.
Medan Aagot, som funnit att man utomlands bar den eller den modesaken
lite olika mot hemma, och som drfr fann sig ndsakad att gra sig
ytterligare ett par nya toaletter, uppehll sig i modemagasinen, gingo
Alie och Rikard och besgo de gamla palatsen. Den storstilade, dla
sknhet, som utmrker dessa, vckte fr frsta gngen hos Alie smak fr
rikedom och lyx. Den vanliga, banala salongslyxen hade hon alltid
fraktat -- Aagots sm plyschbord och broderade gardiner vckte nstan
hennes afsmak -- men dessa grdar med marmorkolonner, dessa hga salar i
rena proportioner, gmmande taflor af vrldens yppersta konstnrer,
dessa undangmda, skuggiga trdgrdar med citrontrd och palmer och
dessa terrasser, p hvilka man pltsligt trdde ut frn palatsets dunkel
och som badade i solsken och behrskade utsikten fver hafvet -- de
tjusade henne omotstndligt och uppenbarade fr henne en glimt af den
drmda sknhetsvrld, mot hvilken hon varit s misstrogen.

Srskildt var det ett af dessa palats, som fngslade henne genom sin
rena sknhet. Det var Palazzo Serra, tillhrigt prins di Palmi. Alie,
som under de sista veckorna fre afresan flugit igenom tv, tre verk
fver Italiens historia, gissade strax, att garen hrstammade frn den
bermde amiralen, som p 1300-talet vunnit en viktig batalj mot de
upproriska sicilianerna och till belning erhllit feodalgodset Palmi i
Calabria af den dvarande kungen af Napoli och grefven af Provence,
Roberto d'Angi. De funno ocks snart bekrftelse p denna frmodan i en
inskrift p muren, som berttade att palatset blifvit byggdt p
1500-talet fr att fr efterkommande i alla tider bevara minnet af den
store stamfadern.

fver en grd med korintiska pelare kom man in i vestibylen, som var
prydd med ngra statyer frn olika tidpunkter, ett par antika, en af
Canova, portrttstaty af en af husets herrar. Drifrn ledde en trappa
upp till fra vningen, dr de trdde in i en sal med vggar af
lapis-lazuli och guld, golf af mosaik, taket uppburet af svarta sfinxer,
samt mladt af en ung konstnr, hvilken varit Rafaels lrjunge, men som
dtt innan han hunnit lmna efter sig ngot annat verk n detta, hvilket
dock bar ett lysande vittnesbrd om hans snille. Vaktmstaren upprepade
traditionen om, huru den dvarande prins di Palmi upptckt den unge
konstnren, som var frdig att d af svlt, hur han uppfattat hans stora
begfning utan att hafva sett annat prof drp n ngra ofullbordade
skizzer, och hur han gifvit t honom ensamt det storartade uppdraget att
dekorera hela palatset, medan s mnga andra, redan knda talanger
tflade om denna heder -- hur den unge mannen, berusad af denna ovntade
lycka och storsinta tillit hade velat fvertrffa sig sjlf, hade
arbetat natt och dag, gjort stndigt nya skizzer, frkastat hvad han
gjort och begynt p nytt, tills han slutligen var alldeles utarbetad --
och nr palatset var frdigt och han hade uppburit en hel frmgenhet i
belning fll han ner p sjukbdden fr att ej resa sig mera.

I en af salarna stodo p ett bord af florentinsk mosaik tskilliga
fotografiportrtt, som fngslade Alies uppmrksamhet. En ung dam i
venetiansk, medeltids hofdrkt utmrkte sig genom en s kta, Tiziansk
sknhet, att Alie tog det fr en fotografi af en tafla. Men vaktmstaren
upplyste, att det var prinsessan di Palmi, fdd romarinna, hvilken burit
denna drkt p en kostymbal under karnavalen. Bredvid henne stod
portrttet af en ung man i en motsvarande drkt frn samma tid, fven
han med ett vackert ansikte, som dock hade ett ngot oroande, spefullt
uttryck kring den fina, med sm tunna, krusiga mustascher prydda munnen.

Hennes man? frgade Alie.

Hvad du r nyfiken, sade Rikard skrattande.

Nej, prinsens bror, markis Serra, svarade vaktmstaren.

Tnk en s vacker familj, sade Alie. Riktiga romanmnniskor. Allt har de
frenadt: brd, rikedom, bildning, konstsinne, sknhet. Man kan bli
afundsjuk.

Ja -- och den tjusande prinsessan har vl sina lskare -- prinsen roar
sig p sitt hll och har skuld upp fver ronen -- och den unge markisen
lefver fr galanta fventyr och r p spaning efter en rik flicka fr
att hjlpa upp sin stllning, infll Rikard. Det r baksidan af medaljen
i de flesta af dessa nobla, italienska familjer.

Tyst med dig! sade Alie. Lt mig f ha mina illusioner i fred. Hr r s
vackert, att det gr en godt nda in i sjlen.

Och prinsen sjlf? frgade hon vaktmstaren. Finns inte hans portrtt?

Nej -- prinsen r mycket sjuklig -- han lter aldrig portrttera sig.

Han sade det med ett underligt, vrdnadsfullt beklagande uttryck.

Och ha de ngra barn?

Nej. Det lr vl bli markis Serra, som skall rfva palatset och titeln
en gng.

De kommo till ett annat rum med familjeportrtter, och hr fstes strax
Alies uppmrksamhet af ett hufvud i olja, framstllande en ung man med
en bred, ngot kupig panna, ett ttt, krusigt, mrkt hr, drmmande,
intelligenta gon och en fin, knslig mun.

Det dr ansiktet tycker jag, att jag sett frut, sade hon till Rikard.
Det r ett intressant utseende. En skald eller vetenskapsman, skulle jag
sga. Hvem r det? frgade hon vaktmstaren.

Markis Andrea Serra, prinsens yngre bror, svarade denne.

Densamme som p fotografien? -- Ja. -- Tnk, Rikard, det r verkligen
mrkvrdigt. Har du ngonsin sett en mnniska s olik sig vid olika
tillfllen. Om den hr kan du inte sga, att han jagar efter galanta
fventyr. Jag tror, att han hller p att skrifva ett skaldestycke.

Grna fr mig, sade Rikard. Men har du inte ftt nog hr n? Jag r rdd
Aagot blir otlig.

Kra, rara Rikard, lt mig se p fotografien i det andra rummet en gng
till! Detta intresserar mig.

Jag tror du r kr i sagoprinsen, infll Rikard.

Nej, men han intrigerar mig. Hur kan man ha tv s olika ansikten.

Fljande morgon omtalade Alie, att hon drmt om sagoprinsen hela
natten.

Minsann r inte Alie kr i honom, sade Rikard till Aagot. Hon tnker p
honom bde natt och dag.

Ja, sade Alie skrattande. Om jag ngon gng skulle bli kr skulle det
vara i en person, som jag visste, att jag aldrig finge se i
verkligheten.

Fr resten har jag ocks tnkt p honom sedan, sade Rikard. Jag hade
liksom en aning om, att det dr namnet, Andrea Serra, hade jag hrt
frut. Nr du sa' att han funderade p ett skaldestycke, inbillade du
dig, att du var fysionomist. Men det var helt simpelt en reminiscens.
Kommer du inte ihg att nr vi var i Cannes, vi lste i ngon italiensk
tidning om en ung skald, som nyligen gifvit ut en samling satiriska
politiska dikter och angripit hela Italiens s. k. pnyttfdelse -- mlat
ut den som humbug och svindel? Minns du inte -- det hade vckt ett
ofantligt uppseende och sades vara mycket snillrikt -- en ny Giusti
allra minst.

Ja, kors! sade Alie. Det var ju Andrea Serra. Och de dr italienarne vid
table d'hten talade ju om honom och sade att han tillhrde en af de
mest konservativa och katolska familjer. Jag gr tvrt och skaffar mig
boken. Herre gud, att han r en sdan stockfisk.

                   *       *       *       *       *

I Nervi tog Rikard rum t dem i ett bekvmt hotell, som gde
dispositionsrtt fr sina gster fver en storartad, skuggig park,
hvilken tillhrde en italiensk markis, som fr tillfllet var bortrest.
De fingo tv rum bredvid hvarandra utt hafvet, badade af solen frn
morgon till kvll.

Societeten i hotellet var distingerad, mest engelsmn, man gjorde
toalett till dinern kl. 7 och samlades sedan i salongen, dr det
musicerades och spelades sllskapsspel. Sedan Rikard sett sina damer vl
installerade samt ftt tillflle presentera dem fr ett par familjer,
reste han.

Aagot fann sig mycket vl. Hon saknade visserligen Rikard, som hon
aldrig frr varit skild frn och lngtade efter sin lilla gosse, men d
underrttelserna frn dem voro tta och goda tog hon skilsmessan ganska
lugnt. Hon gjorde strax tskilliga bekantskaper och blef srskildt
frtrolig med en engelsk familj med tv unga dttrar, med hvilka hon
stndigt var tillsammans.

Alie, som fann dessa konventionela och trkiga, begagnade tillfllet, d
Aagot var upptagen af dem, till att njuta sin frihet. Hon var uppe fre
alla andra om morgnarna, d luften nnu var sval, och gick p
upptcktsresor i omgifningen, s att hon snart knde hela landskapet
rundt omkring, under det de andra hela dagen sutto p stranden,
pliktskyldigast insupande hafsluften, som skulle tergifva dem deras
hlsa. Men Alie kunde ej uthrda i tio minuter solens fruktansvrda,
brnnande gld p denna ppna, rtt mot sder blottade strand, dr de
stackars sjuklingarna sutto och stekte sig, dr hesa stmmor, kvfvande
hostanfall och urhlkade kinder skrande afstucko mot naturens prakt,
dr samtalen fver handarbetena ljdo lika tomma och andefattiga, som i
de instngda salongerna om vintern, och dr man mer betraktade hvarandra
n hafvet, samt dr utropen fver naturens sknhet regelbundet terkommo
som en inlrd lxa i deras samtal och stndigt p nytt framkallade Alies
motsgelselust.

Hon led af en alldeles oresonlig lngtan efter barrskog, vikar, uddar
och skr och pstod, att endast med en sdan omgifning hade hafvet
poesi. Den yppiga vegetationen i denna skyddade bukt, dr till och med
kenoasens palmer vxa och bra mogna dadlar, och dr hvarje flck af
jorden r tagen i besittning af kulturen, dr landsvgar och fotstigar
ro instngda mellan hga murar emedan hvarje trd br ngot slags frukt
-- ja, det var mycket rikt och prktigt, men aldrig i vrlden kunde
denna natur g henne till hjrtat, som vra grna ngar med betande kor,
de mjuka ljung- och mossbddarna mellan granitklipporna, skogarna med
sin doft af barr och Linna, den friska brisen och de lekande sm
vgorna mellan vra skr. Hon var en lngsam natur, nr det gllde nya
stmningar, och fven nr Sderns egendomliga tjusning begynte att smyga
sig fver henne liksom frn ett bakhll, dag fr dag lite mer,
frsvarade hon sig nnu dremot och gmde krleksfullt i en vr af sitt
hjrta sin stora mhet fr hemlandets natur och stmningar och
barndomsminnenas trollvrld.

En dag, d Alie antagit en inbjudning att fara ut och ka tillsammans
med Aagot och de bda engelska misserna, Florence och Harriet, kommo de
frbi en liten, skinande hvit med marmor bekldd villa, som lg p en
hjd, inramad i citrontrdens mrka grnska samt med en terrass p
taket, hvilken mste hafva en hrlig utsikt fver hela kustlinien, till
Genova och hela den liguriska kusten med hafsalperna i bakgrunden  ena
sidan --  den andra kanske nda till Corsica, nr vdret var klart.

Ja, det borde vara lyckliga mnniskor, som bor dr! sade Florence. Men
det tror jag nd inte det r. Vi sg dem frra vren -- de bruka komma
hit ibland -- det r en mycket frnm familj, prins ngonting -- _hon_
r alldeles gudomligt vacker, men han -- tnk han r krympling och
sitter i en rullstol p sin terrass -- han lr ha blifvit sdan kort
efter sedan de gifte sig. De  nstan aldrig tillsammans -- nr han
kommer hit reser hon. Ibland kom ocks hans yngre bror, det r en vacker
ung man, de sger, att prinsen inte kan tla honom, emedan det r han,
som ska bli hans arfvinge. Han brukade ocks kurtisera sin skna
svgerska, s att vi ibland tyckte det var nstan sttande. Hvad hette
de, Harriet? De ha ocks ett af de prktiga palatsen i Genova?

Prinsen af Palmi, kanske? frgade Alie och knde sig till sin stora
frtret blifva rd i ansiktet.

Jag vet inte, sade Harriet. Hvem kan minnas deras konstiga, italienska
namn. Men den yngre brodern skall ha skrifvit en diktsamling, som vckt
stort uppseende.

Det var sledes de! Det vore dock egendomligt, om hon skulle f
tillflle att gra hans bekantskap. Hans diktsamling hade varit hennes
dagliga sllskap och sysselsttning, allt sedan hon kom till Nervi. Hon
kunde ej tillrckligt italienska fr att uppfatta den fullstndigt, men
hon hade strax, med intuitivt frstnd, knt att hr mtte henne en
ande, som var beslktad med hennes egen, men som hade en styrka och
originalitet i uttryckssttet, en fverlgsenhet i satiren, en skrpa i
angreppet, som fngslade och blndade henne. Det var ej, som hon trott,
en konservativ hjrnas anfall mot det nya, som rrde sig i tiden. Det
var en skeptikers frakt fr de tomma och braskande fraserna, ibland i
form af en idealists harmfulla ppekande af det bristande sammanhanget
mellan ord och handling, ibland af en fverlgsen gycklares skratt fver
mnsklighetens evigt samma komedi. Ngon gng brt en underton af lyrik
fram genom gycklet -- en fosterlandskrlek, som p samma gng den
ngsligt undvek de stora orden och det patriotiska skrytet dock hade en
ton af innerlighet, som kndes kta. Detta var ngot som Alie frstod.
Man kritiserar den man hller af, man harmas fver bristerna -- och man
lskar nd.

Men hennes gldje fver utsikten att mjligen f lra knna honom
personligen var dock blandad med hennes vanliga fruktan att blifva
sviken i sina frvntningar, och om det blott berott af ett ord af henne
att f gra hans bekantskap, skulle hon icke uttalat detta ord.

Det hade brjat bli nstan plgsamt varmt i Nervi, och de flesta af de
frmmande, som kommit fr vinterssongen, hade rest. Det stora, engelska
hotellet var i det nrmaste tomt, endast Aagots vnner, familjen
Grey-Johnston, stannade nnu, emedan modern var sjuk och ej kunde resa.

Aagot och Alie vntade p Rikard, som frst i augusti kunde komma och
hmta dem till en tur genom hela Italien, innan de tervnde hem. De
tillbragte nu nstan hela dagarna i rummen, d hettan ej lngre medgaf
att vistas ute annat n mot aftnarna, d de gingo ned och spelade
lawn-tennis i den stora, skuggiga parken. Men garen, markis Gropallo,
vntades komma snart och d skulle de troligen bli frjagade fven frn
denna tillflyktsort.

En eftermiddag, d de kommo dit med sina bollar och nt, sgo de ocks
villan ppen och flera personer ute p den stora loggian, som just vette
t deras lekplats. De ville strax vnda om, men en medellders herre kom
artigt emot dem och bad dem ej genera sig, hotellvrden hade omnmnt,
att de voro roade af att spela, och han, markis Gropallo, sg med stort
nje, att de kommo och lifvade upp hans ensliga park.

De tre flickorna stodo frlgna och visste ej, om de borde antaga
anbudet eller ej. Men Aagot med sin lugna fruskerhet svarade
frbindligt och vrdigt, att de tackade fr markisens artighet och ej
ville vgra att begagna sig af en s lskvrd gstfrihet.

Alie var missbelten hrmed och tyckte, att de borde ha gtt. En flyktig
blick p loggian hade visat henne, att ett helt sllskap herrar och
damer var samladt hr, och hon hade, med den fr nrsynta egendomliga
snabba gissningsfrmgan genast uppfattat, att en af dem var -- markis
Serra. Naturligtvis -- om de skulle rkas, skulle det vara under de
tnkbarast ogynnsamma villkor! Hon var ingen skicklig spelerska och alls
icke road af sdana njen -- och hon visste att hon vid sdana
tillfllen, nrsynt och ngot frstrdd, som hon var, icke visade sig
till sin frdel. Och fven hennes drkt -- hon hade ej en enkom engelsk
lawn-tennis-kostym som de andra, utan blott en enkel, kort kjol och en
randig perkalblus med ett lderblte om lifvet. Hon hade begagnat sig af
den ensamhet, hvari de en tid lefvat, till att flja sin smak fr en
sval och bekvm drkt -- men nu syntes den henne dock lite fr
pfallande enkel. Och hret, som aldrig ville sitta uppe under de
hftiga rrelser, som leken fordrade! Hon mste stanna oupphrligt fr
att fsta det.

En sdan enfaldig sysselsttning fr fullvuxna mnniskor, detta
springande! Ocks hade spelet aldrig gtt s illa som i dag. Hon
lyckades ej gripa en enda boll, sprang emot hinder och fll slutligen
omkull och vred fotleden. Det smrtade s hftigt, att hon blef rd i
ansiktet och fick trar i gonen. Hon sg sig strax omgifven af flera
herrar, bland hvilka fven Serra befann sig. Hon svarade p alla frgor,
att hon ej gjort sig det minsta illa, men oaktadt den strsta
viljeanstrngning kunde hon ej stda naturligt p foten, hvarfr
stllets gare bjd henne sin arm och ledde henne tillbaka till
hotellet. Den andre, det hade hon sett vid frsta gonkastet, var ifrigt
upptagen af en af de vackra damerna i sllskapet, en yppig sknhet med
mma gasellgon och glittrande af juveler.

P natten medan hon lg med vattenomslag p foten, hvilken svullnat
betydligt, knde hon en underlig frstmning smyga fver sig. Det
harmade henne att hon visat sig s tafatt, och hon tnkte med en viss
frargelse p den vackra italienskan, som sttt och sett p henne genom
en sdan dr retsam lorgnett med lngt skldpaddskaft.

Hvad gr det mig fr resten, sade hon sig sjlf. Hvad har jag med det
dr sllskapet att gra. De tillhr en s helt annan vrld n jag, att
vi lika litet kan nrma oss hvarandra, som om vi lefde p skilda
planeter.

Sg du din markis i gr? frgade henne Aagot dagen efter. Harriet sger,
att han var dr bland de andra.

Ja, jag sg honom, sade Alie. Men han liknar inte mycket sina
portrtt. De  allt fr idealiserade. Och hans dikter  betydligt
spirituellare n han sjlf.

Jas, det har du redan klart fr dig, sade Aagot, skrattande. Du r d
alltid s hastig i dina omdmen.

Frn denna dag lste Alie icke mer i hans dikter, hon hade frlorat allt
intresse fr honom.




III.


Aagot och Alie hade lnge nskat att f brja bada, men det italienska
bruket medgaf ej badhytternas utsttande frr n i slutet af juni. Som
Nervi icke ger ngon badstrand, d kusten r klippig och brant, var hr
icke ngot egentligt badlif, inga frmlingar, endast ngra italienska
familjer frn omgifningarna, som hr hade sina sommarvillor. De hade
sina badhytter spridda hr och dr mellan klipporna, men man kunde ej
komma dit annat n utfr lnga, i klippan uthuggna trappor, som voro
afstngda fr allmnheten. Det engelska hotellet satte nu upp sina
badhytter nedanfr markis Gropallos trappa, till hvilken det egde
nyttjandertt, och Aagot och Alie samt de engelska flickorna skyndade
dit frsta morgonen, otliga att f prfva de mngbesjungna bl
bljorna.

D de kommo ned p den lilla strandpltten, funno de redan flera herrar
och damer dr, somliga ute i vattnet, andra liggande halfnakna, solande
sig p stranden. Ocks Serra var dr.

Han bar en rd och gulrandig badkostym, som vl framhll gestaltens
ungdomliga, gossaktiga smidighet, denna behagfulla, nstan kvinnliga
finhet, som karakteriserar italienaren. Han stod bjd fver den vackra
svartgda damen, i hvars sllskap de frut hade sett honom, hjlpande
henne att plocka frutti del mare (hafvets frukter), snckor, sniglar
och andra hafsdjur, hvilka sitta undangmda i klippskrefvorna. Hon hade
en hvit ylledrkt med rda brder samt en stor suffletthatt med en rd
knut, hals, armar och ben voro bara, figuren, frigjord frn korsetten,
aftecknade tydligt under blusen sina ngot fverdrifvet yppiga former,
och hon lutade sig s ttt emot honom, nr hon talade, med ett glnsande
leende och mma gon upp i ansiktet p honom, att Alie rodnade, d hon
sg p dem, och skyndade frbi och in i badhytten.

Det var frsta gngen hon sg herrar och damer tillsammans vid badet,
och hon fann det sttande. Och nr hon nu fick p sig sin egen, i Genova
just kpta badkostym, och sg sig sjlf lika litet kldd som de andra,
greps hon af en sdan blyghet, att hon helst skulle afsttt frn hela
badet. Men de engelska flickorna gjorde s mycket vsen af sin
frlgenhet, att Alie brjade finna det ljligt och tillgjordt, hvarfr
hon hastigt beslt sig, sttte upp drren och sprang ut fre de andra.
Florence och Harriet fljde nu, men hopkrupna, med sm, trippande steg
och tbrder, som pminde om den allt fr medvetet frlgna mediceiska
Venus.

Efter dem kom Aagot, sker, naturlig, fvertygad om att vara vacker med
sin mjlkhvita hud, sin hga, smrta gestalt och raka hllning --
omedveten om, att hennes utseende var af det slag, som fordrade
modekldningens relief, fr att gra sig gllande, emedan figuren hade
en viss torrhet i linierna och brist p harmoni i formerna. Hon steg
lngsamt, lugnt seende sig omkring, upp p en sten, dr vattnet var
djupt, samt hoppade i och simmade utt, omedelbart fljd af sina bda
engelska vninnor.

Alie dremot kunde icke simma och ndgades drfr hlla sig helt nra
stranden. Men en gng i vattnet glmde hon hvarje frlgenhet och
blickade med frundran och frtjusning ned i det eterklara djupet. Nu
frst fick hon riktigt gonen upp fr hur underbart, metalliskt bltt
detta vatten var. Och hur smekande mjukt och ljumt och nd svalt det
smg sig omkring henne!

Alies sknhet var just af motsatt slag mot Aagots, och hon tog sig bst
ut, ju mindre kldd hon var. Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur
tyngdes ner af en modekldning; modejournalens fantasier syntes platta
och odla p denna fint mejslade gestalt; och detta lilla, originella
hufvud fordrade liksom att f gra sig gllande p sitt eget stt.
Drfr var hon i sin smidiga trikdrkt, med den fria, delt formade
halsen, de spda hand- och fotlederna, det mjuka behaget i hela
gestalten, den soliga, varma hudfrgen, s pfallande vacker, att Serras
blickar genast fstes vid henne, d hon sprang och hoppade i vattnet,
plaskande med armarna och grande sm tafatta frsk att simma.

Cspita! utbrast han till markis Gropallo. De dr svenskorna -- ni talar
om den andra, men hon r ingenting mot denna.

Alie, nrsynt som hon var samt i detta gonblick fullkomligt likgiltig
fr omgifningen, mrkte ej den uppmrksamhet, hon var freml fr, utan
fverlmnade sig helt t njet af badet. Hon stllde sig upprtt p en
jmn sandbotten, som hon funnit mellan klipporna och dr vattnet syntes
henne mycket lgt, och kastade sig baklnges med armarna fver hufvudet
fr att lgga sig att flyta, men d hon knde vattnet stiga sig fver
pannan blef hon rdd och gaf till ett litet rop. I samma gonblick knde
hon sig fattad om lifvet af en manlig arm och en smekande stmma yttrade
p franska: Var inte rdd! Jag hller er.

Men hon var nnu helt frvirrad af sin frskrckelse och hll gonen
slutna samt lutade hufvudet tillbaka mot den arm, som stdde henne.

Se upp! ropade stmman skrattande. Hvad gr t er -- hr r ju inte s
djupt att man kan drnka en kattunge en gng.

Jag sjnk, sade hon p italienska, frlgen och med ett ursktande
leende, i det hon strk tillbaka hret, som lsgjort sig ur badhttan
och fll fram i pannan i en stor, fuktig lock. Jag kan inte simma, men
jag ville bara frska att flyta -- men jag blef rdd, nr jag sg att
det var s djupt.

Och hur vill ni kunna flyta utan att vattnet r tillrckligt djupt fr
att bra er? Lt mig fra er ngra steg lngre ut, s ska ni f se, att
det gr bttre. -- Han rckte henne handen, i det han lt sin blick
lngsamt och liksom smekande glida utfr hela hennes gestalt, fljande
dess linier nda ned i vattnet.

Hon drog tillbaka sin hand.

Tack, sade hon, men jag tycker bttre om att fva mig lite fr mig
sjlf.

P det sttet skall ni aldrig lra er simma. Om ni vill tillta mig --
frst och frmst br jag kanske presentera mig, markis Serra -- vill ni
inte tillta mig att gifva er simlektioner, ni skall se hur fort ni d
lr konsten och hur mycket mer nje ni fr af baden.

Nej, tack -- jag har inte fallenhet fr sdant, och jag tror att det
redan r fr sent -- nr man inte lrt som barn.

Han upprepade ej sitt anbud, men han visste s smningom att gra sig
nyttig fr henne vid badet, aldrig erbjudande henne sin tjnst men
alltid till hands, nr hon behfde en handrckning, och p detta stt
blef han i sjlfva verket hennes simlrare, utan att hon ngonsin gifvit
honom tillstnd drtill. Hennes skygghet att mottaga hans nrmande aftog
s smningom, d hon sg den frtrolighet mellan de bda knen, som
badet alstrade, s allmn omkring sig, s oskt och naturlig, att det
nstan blef en tillgjordhet att undandraga sig den. Hon tillt honom d
slutligen en dag att fra sig lngre ut n vanligt samt att hlla sin
hand under hennes nacke, i det hon intog den rtta stllningen fr att
ligga p rygg och flyta. Men hon gjorde till villkor att han icke skulle
fra henne lngre n till en liten klippa, som stack upp ur vattnet rtt
framfr dem. Hon slt gonen och lt sig glida sakta fram. Men nr hon
s sg upp, mrkte hon, att de kommit ett lngt stycke frbi klippan.
Hon greps af en pltslig skrmsel och kastade armarna om hans hals, s
att fven han hll p att frlora jmvikten. Ond fver hans frrderi
och frlgen fver att ha frlorat besinningen ville hon sedan icke
simma med honom p flera dar.

Under allt detta var det i hans vsende ngot, som frbryllade henne;
ngot vinnande mjukt, ngot af detta fina, halft svrmiska, halft
sinnliga galanteri, som s ofta utmrker italienarens vsende gent emot
kvinnan, och p samma gng en viss gckande fverlgsenhet, som
skrattade han inom sig t hennes frsk att afvisa honom, viss om att i
alla fall vinna henne, om han ville. Nr hon sagt, att hon icke mer
ville simma med honom, kunde han ibland hlla sig tillbaka flera dar,
tills hon, med instinktivt, kvinnligt koketteri, begynte se sig om efter
honom och ska draga honom till sig igen, och nr han d kom, var det
alltid med ett leende, som om han velat sga: jag visste nog, att jag
bara hade att frhlla mig lugn och vnta.

Hon var ej sker p, om hon tyckte om honom eller icke. Hon trodde
snarare att han icke behagade henne, men han sysselsatte dock stndigt
hennes fantasi.

Aagot, som fr sin hlsas skull ej vgade vara s mycket i badet som de
andra, oaktadt hon nu var fullt terstlld, lg ofta mellan klipporna
under sin stora parasoll och fljde med sina klara, uppmrksamma gon
Alies och Serras simfningar. Hon iakttog i hennes vsende ngot
konstladt och oskert gent emot honom, ngot n fverdrifvet afvisande,
n allt fr muntert och gycklande, n en stillhet, en blyg orrlighet,
som vore hon under en frtrollning. Aagot knde sig egendomligt oroad af
den atmosfr af erotik, som omgaf henne. Ty det var knappast ngon af de
badande damerna, som ej hade sin uppvaktande kavaljer, endast hon sjlf
hade ingen, oaktadt hon visste, att man fann henne vacker. Men hennes
hllning var s afgjordt den dygdiga hustruns och hon talade s mycket
om sin man, som hon nu snart kunde vnta, att ingen vgade sig p en mer
ingende hyllning.

Serra var dock icke s uteslutande Alies kavaljer, att han icke fven
fr de andra hade mma gonkast och smekande tonfall i sin stmma, och
den beundran han visade fven Aagot frfelade icke att utfva ngon
dragning p henne. Hon hade egentligen aldrig varit kurtiserad, emedan
hon blifvit gift strax sedan hon kommit ut i vrlden och sedan aldrig
visat sig annat n vid sin mans sida, men hon tyckte sig nu utan fara
kunna mottaga denna kurtis, emedan hon sade sig, att den ej var riktad
till henne personligen utan blott var ett stt, som italienarne hade mot
alla damer. Hon trodde sig sjlf vara mycket klok och kritisk och
beklagade Alie, som uppenbarligen var frblindad och tog t sig mer n
hon borde.

Och s var dr ju fven den vackra Beatrice, med hvilken man sade att
han skulle gifta sig. Hon var dr med sin mor, markisinnan di Rivalta,
och sades vara ett mycket rikt parti. Serra egnade fven henne sin
uppmrksamhet, men det tycktes vara mer hon, som var frlskad i honom
n tvrtom. Hennes stora, smltande svarta gon fljde honom fver allt,
hennes prlhvita tnder glimmade emot honom och hon koketterade fr
honom p ett stt, som skandaliserade de andra.

Hur en kvinna till den grad kan glmma sin vrdighet, sade Alie, det
begriper jag inte. Att hon inte ser, att han bara fraktar henne drfr.

Ja, ja, akta dig sjlf du, sade Aagot.

Jag! , jag vet nog att hlla honom p tillbrligt afstnd, var sker p
det.

Efter fjorton dar kunde Alie simma, men hon hade nnu ej tillrcklig
skerhet fr att vga sig ut p djupet, utan hll sig grna nra
stranden. Serra hade flera gnger skt fvertala henne att hoppa i frn
klippan, dr det var brddjupt, men kunde ej frm henne drtill. Han
beslt att nnu en gng anvnda ett litet bedrgeri fr att f henne att
fvervinna denna rdsla och fvertalade henne en dag att simma med sig
till en grotta, som han sade vara mycket vacker men endast tkomlig frn
sjsidan. Den lg strax bakom en utskjutande klippudde, frbi hvilken
hon hittills aldrig vgat sig, men han frskrade henne att dr icke var
djupt. Det gick mycket bra, nda tills de kommo frbi udden, men d
greps hon pltsligt af medvetandet om att hon ej hade mark under
ftterna och fattades af den blinda yrsel, som vid denna frnimmelse
ofta fverfaller oerfarna simmare och strtar dem rddningslst i
djupet; hon gaf till ett frtviflans skri och sjnk. Han fick ntt och
jmt tag i hennes drkt, fick s en arm om hennes lif och frde henne
halft medvetsls till grottan. De voro bda mycket bleka, d de stodo
dr midt emot hvarandra, och hon skakades af en frossbrytning i grottans
fuktiga kyla.

Man kan d aldrig lita p er, utbrast hon, upprrd fver hans bedrgeri.

Tvrtom, man kan lita fullkomligt p mig, sade han skrattande,
tervinnande sitt lugn. Knde ni inte, att min arm var sker. Var viss
p att jag inte lter er drunkna.

Hur ska vi nu komma hrifrn. Ni mste hmta mig en bt. Jag ger mig
inte ut med er p djupet en gng till.

En bt. Det finns inte p en timmes afstnd hrifrn. Och under tiden
skulle ni frkyla er i denna fuktiga hla. Raskt beslut nu! Det finns
ingen annan mjlighet n att kasta oss i igen. Men var inte rdd, jag
svarar fr att allt ska g bra.

Han rckte ut armen fr att gripa henne om lifvet och springa i med
henne, men hon drog sig hftigt tillbaka.

Ni r ju galen -- vi kan ju drunkna bgge tv. Jag frlorar besinningen
och s drar jag ocks er ner i djupet.

Ja, visst r jag galen -- men hvad gr det -- med mig r det s -- man
mste antingen riskera allt med mig eller ocks -- hgt spel, lite mod,
perdio! Hvad r det annars vrdt att lefva!

Han hade kastat armen om henne, oaktadt hennes motstnd och sg henne in
i gonen.

fverlmna er bara lugnt t mig -- jag ansvarar fr ert lif med mitt,
sade han och hans stmma sjnk till en lg, upprrd hviskning.

Det var ett af dessa gonblick, d en dold, fr bda oknd lidelse,
pltsligt, omotstndligt som en yrsel kan gripa tvenne varelser, och d
det lttaste vidrrande blir en smekning, blicken blir ett
besittningstagande och ett motstndslst gifvande, orden frstummas
eller frklinga tomma och meningslsa, hela den yttre vrlden, det
frflutna, framtiden, allt frsvinner infr gonblickets andlsa
berusning.

Alie vaknade frst till besinning, d hon knde hans lppar mot sin
hals, hans bgge armar om sitt lif. I nsta gonblick hade han upplyft
henne och burit henne ut p den yttersta stenen, samt kastat sig med
henne i vattnet. Hon gaf till ett ltt rop, men d hon kom upp med
hufvudet igen, simmade hon ensam utt, rundt klippan och nda fram till
stranden med badhytterna p andra sidan -- i brjan med sm, snabba,
andlsa tag, men d han ropade till henne: lngsamt! stora tag! saktade
hon s smningom, och nr hon blef synlig frn stranden skt hon fram
med lnga, skra, jmna rrelser, som en fvad simmerska.

Nej, Alie, hvilka framsteg du gjort! utbrast Aagot, som vntade henne p
stranden.

Men d hon kom upp ur vattnet, var hon mycket blek och sklfde hftigt,
samt sprang strax in i badhytten och kldde sig.

Serra vntade p henne utanfr.

N, sade han, d hon kom. Det var en vgad kur. Men den lyckades -- och
nu kan ni tacka mig, att jag lrt er simma.

Men jag vill inte lra mig p det sttet, utbrast hon, och hennes rst
darrade af sinnesrrelse. Jag r inte ett barn, som man kan med vld --
ni har skrmt mig s, att jag aldrig kastar mig i vattnet mer!

Och hon brast i grt.

Aagot drog henne mt med sig hemt. Det r lite fveranstrngning, sade
hon moderligt. Kom och hvila dig!

P eftermiddagen kom Serra till hotellet och frgade efter hennes
befinnande.

, det r alldeles fver nu, sade Aagot. Hon sitter och lser Dante p
lilla terrassen.

Kan jag f g och tala med henne? frgade han. Jag mste gra henne mina
urskter.

Ja, det kan ni grna, svarade Aagot och anvisade platsen, dr Alie satt,
undangmd p en terrass int en inre grd. Markisen frundrade sig ngot
fver, att Aagot icke fljde med utan lmnade dem ensamma, liksom han
mnga gnger hade frundrat sig fver den frihet, hvarmed Alie gick
omkring ensam fverallt, i motsats till hans landsmaninnor, som alltid
voro fljda och fvervakade.

Hon satt med en stor, tjock upplaga af Divina Commedia med frklarande
noter i knet, men hon lste ej utan drmde, med ftterna p en pall och
armbgarna p knna, pannan i hnderna.

Hon var nnu i ett nervst uppror efter scenen i grottan, hela hennes
inre sklfde. Hvad betydde detta, som tilldragit sig mellan dem? Hvad
var det fr en yrsel, som gripit henne? Hon lskade honom icke -- nej,
detta var tminstone icke krleken, sdan hon alltid tnkt sig den. Fr
hennes frestllning hade krleken framfr allt varit sjlsfrndskap,
djup frstelse af hvarandras vsen, beundran fr ngot fverlgset --
den borde vara ngot s stort, s hela personligheten genomtrngande,
tillfredsstllande bde hufvudets, hjrtats och karaktrens kraf, att
hon misstrstat om att ngonsin kunna mta den i en form, som motsvarade
hennes fordringar. Och hr hade hon nu pltsligt, oreflekteradt ltit
sig p detta stt berusas af en frmling, som hon knappt knde, med
hvilken hon aldrig talat annat n i skmt och lek, och om hvilken hon ej
ens visste, om han lskade henne, eller om det hela blott varit ett
djrft tilltag, emedan han tog henne fr ett lttfnget byte. , denna
tanke gjorde henne utom sig!

Hon sprang upp och begynte g. Hvad skulle hon gra fr att visa honom,
hur han misstagit sig p henne. I detsamma hrde hon honom komma -- hon
igenknde genast den ltta, snabba gngen, han brukade alltid nrma sig
s dr hastigt, liksom springande, med en viss segervisshet -- och hon
vnde sig emot honom med en flammande rodnad och en nervs darrning
kring lpparna, samt ett varnande, afvisande uttryck i gonen.

Ni r ond nnu? frgade han, halft spefullt, halft mt.

Ja.

Men fr hvad? det intresserar mig mycket att veta.

Hon stod lutad fver balustraden och sg utt hafvet. Han bjde sig ltt
fver henne och frgade i hennes nacke: fr det ena eller fr det andra?

Fr bgge delarna, svarade hon fortfarande med bortvndt hufvud,
armbgarna p muren och gonen ner i hafvet. Fr att ni s dr -- med
vld --

Jas, jag skulle bedt om lof frst. Jag skulle sagt: tillter ni,
signorina, att jag kysser er? Liksom man ngonsin uppndde ngot hos
kvinnan p det sttet. Ni skulle d naturligtvis svarat nej -- det gr
kvinnan alltid, instinktivt -- men om jag d helt beskedligt gtt min
vg, skulle ni skrattat t mig och fraktat mig. Kvinnan vill och
fordrar att blifva tagen -- det r hennes natur. Eller har ni kanske
lyckats ndra det dr uppe i Sverge, dr ni gjort s mycket fr kvinnans
emancipation?

Hennes hand lekte nervst med en kvist, som bjde sig fver muren och
som hon lindade kring fingrarna, brytande af sm skott mellan tummen och
pekfingret.

Jag tror, att ni missfrstr, sade hon, om man ocks kan gripas af en
tillfllig -- hon skte ett annat ord, men fann endast berusning,
hvilket hon dock yttrade med mycket lg rst -- en tillfllig berusning,
s bevisar inte det -- en verkligt utvecklad kvinna ger sig inte ltt
och inte utan mycken strid -- men om hon en gng kommit till klarhet med
sig sjlf, att hon vill -- d behfver hon inte, som ni sger, tagas --
d ger hon sig frivilligt, sjlfmant. Och jag tycker, att det vore lngt
dlare af en man att vnta p detta -- att inte s dr --

Nu log han henne upp i ansiktet -- men p ett s lskvrdt, mt och
lekfullt stt, att hon ej kunde bli srad.

Det r sledes fverenskommelsen, sade han. Jag ska vnta p att ni
kommer en dag till mig och sger: tag mig! Jag r din. Och dessfrinnan
-- inte ett nrmande, inte en handtryckning -- r det s ni vill?

Hon kunde ej lta bli att smle, d hon svarade: ja.

Godt, sade han och vnde sig om samt tog upp La Divina Commedia, som
fallit p marken.

Frstr ni verkligen italienskan tillrckligt bra fr att lsa Dante?
frgade han i hvardagston.

Hennes sjlfbehrskning var icke s stor som hans -- detta omslag kom
fr tvrt, och hon kunde ej svara strax, utan blef nnu stende
framtbjd fver balustraden.

Ska jag lsa ett stycke fr er?

Ja, om ni vill.

Hon gick tillbaka till bnken och gjorde vld p sig fr att kasta in
alla sina tankar p en s frmmande riktning.

Jag kan nnu inte riktigt njuta den som poesi, sade hon. Jag lser den
som ett studium, med noter.

Nej, ni kan inte lsa den ensam, det r omjligt. Men ni ska f se, att
nr jag lser fr er, frstr ni p ett helt annat stt. Jag tar den
bermda sngen om Francesca da Rimini. Har ni lst den?

Nej, jag har inte hunnit dit n.

Hr d p! Det r Francesca, som talar. Ni knner hennes historia?

Ja, s dr tmligen.

Sledes: Dante ser henne och hennes lskare nrma sig i luften bland
dessa, som ro dmda att svfva omkring i en stndig storm.

Hvad r det fr brott, som straffas s?

Det frgade ocks Dante. Och han erfor att till s beskaffad pina

   De ro dmda, hvilka kttsligt synda
   Och som frnuftet kufva under lustan.

Egentligen ha de dock ftt det lindrigaste straffet af alla, som ro i
helvetet. Dante hade nog sina skl, hvarfr han icke nndes vara s
strng mot dem. Sledes -- Francesca nrmar sig p Dantes tillrop och
tilltalar honom s:

   O animal grazioso e benigno,
   Che visitando vai per l'aer perso

Frstr ni det?

Inte riktigt.

Alie var i sjlfva verket s frstrdd, att hon ej uppfattat ett ord.

Ni frstr inte, om ni inte fljer med i boken, sade han och nrmade sig
henne. Han begrde tilltelse med en tbrd och satte sig bredvid henne
p bnken, i det han gaf henne att hlla ena permen af den tunga boken.
Hon tvingade sig att vara uppmrksam, d han nu rad fr rad frklarade
dessa s vidt bermda strofer, hvilka i Italien till den grad ro hvar
mans egendom och s ofta citeras i tid och otid, att de nstan blifvit
banala, men hvilka p den, som lser dem frsta, andra, tredje gngen
alltid utfva samma milda, vemodiga tjusning.

   En dag fr ro skull lste vi tillhopa
   Om Lancelot, hur krlek honom snrjde,
   Allena voro vi och utan misstro.

   Den lsningen kom vra gon ofta
   Att mtas, vra kinders frg att skifta,
   Men _ett_ var stllet, som p fall oss bragte.[1]

Han hade kommit nrmare henne p bnken, medan han lste, och hans hand
hade liksom omedvetet, som en tbrd som beledsagade lsningen, tagit
fast i hennes. Han fortsatte, i det han snkte rsten ngot:

   Nr som vi lste hur p munnens lje
   En kyss blef tryckt af lskaren s eldig,
   D kysste _han_, som aldrig frn mig skiljes

   Min egen mun med darrning i hvar fiber.
   Galeotto[2] boken var och den som skref den.

[Footnote 1: fversttningen af Bttiger.]

[Footnote 2: Galeotto = krleksmklare.]

Nu smg hans arm om hennes lif, han gjorde ett uppehll och sg p
henne. Hennes kinder voro flammande rda och han knde hennes hjrta
bulta mot sin sida. Han sade de sista orden af Francescas frklaring
lngsamt, betydelsefullt:

   Den dagen sen vi lste icke lngre.

Han slog igen boken och med gonen i hennes frgade han leende: Hvarfr
lste de icke lngre den dagen, tror ni?

Hans stmma dog bort vid de sista orden och deras lppar mttes
oemotstndligt.

Ser ni, utbrast han och sprang upp. Stolta kvinna!

Hon kunde ej lngre motst sin nskan att aftvinga honom ett slags
frklaring.

Ni lskar mig inte, sade hon.

Han svarade skalkaktigt, men dock med ett smekande tonfall: Lika mycket
som ni lskar mig.

Det slog henne. Ja, han hade ju rtt. Icke var detta nnu ngon riktig
krlek  ngondera sidan. Men hvad var det d? S mste det ju fr allt
i vrlden bli slut. Hur kunde hon vara s fraktligt svag! Men det
skulle bli sista gngen. Fr allt i vrlden, hvad hll hon p att komma
in i! -- Hon lmnade honom hastigt och upprrd.

                   *       *       *       *       *

Fljande dag, d han kom till badet, frgade han henne, om hon nnu en
gng ville springa i tillsammans med honom.

Frivilligt, naturligtvis. Jag ska visst inte tvinga er. Men kanske ni
hellre vill hoppa i ensam? Det vore ocks mycket bttre.

Ja, det vill jag hellre. Det r alltid bttre att lita bara p sig
sjlf.

Hon sprang ut p den sten, frn hvilken de andra brukade hoppa i, men
nr hon blickade ner i djupet kom rdslan fver henne p nytt och hon
blef stende med hjrtat i halsgropen utan att besluta sig. Serra
iakttog henne leende, p lite afstnd.

Hon nskade, att han skulle erbjuda sig en gng till och skte honom
omedvetet, med en flyktig blick. Han kom genast.

Ni vill? frgade han.

Hon rckte honom handen, han lade armen om henne, och de hoppade.

Denna lek upprepades nu fr hvarje dag och blef alltid en frevndning
till ett gonblicks omfamning. Alie hade hvarje gng en liten knsla af
hissnande, och hon simmade aldrig lngt, utan vnde snart. Men hon
underkastade sig detta gonblicks obehag fr njet af denna omfamning, i
fria luften, i solen, infr allas blickar -- en omfamning, som fr de
andra, hvilka sgo den, och infr hennes egen tveksamma sjlfgranskning,
betydde intet, men som dock hade en viss hemlig tjusning.

Men hon var dock alltid p vakt mot sig sjlf fr att ej lta sig
hnfras, och hon fortfor alltjmt att studera honom, misstrogen bde
mot sin egen knsla och mot hans. Och s fort hon blef ensam, genomlefde
hon ter och ter i tankarna allt hvad som tilldragit sig mellan dem,
upprepade i minnet hvarje hans ord, hvarje tonfall, granskande dem,
ltande dem ljuda fr sina ron fr att hra, om klangen var kta.

En dag hade han lst fr henne och de engelska flickorna ngra stycken
af Leopardi, och hade, som alltid, i lsningen inlagt s mycket af
personlig knsla, att diktarens ord frefllo som ett omedelbart uttryck
af hans egen stmning. Florence, som hade anlag t det sentimentala,
blef gripen af det mjuka, knsliga fredraget, och utan att ha frsttt
mycket af dikten, utbrast hon: Hvad det r vackert! Och hvad jag har
sympati fr den stackars olycklige skalden! Jag nskar, att jag knt
honom.

Skulle ni d velat trsta honom? frgade han med ett ngot tvetydigt
leende. Ni vet vl, att han var s ful, att ingen kvinna ngonsin
lskade honom. Detta var honom en stor sorg -- han var nog naiv att inte
begripa, att det var en verklig lycka fr honom.

Hvarfr en lycka?

Emedan han fick behlla sina illusioner -- dessa, som vi andra mister,
innan vi fyllt tjugu r. Han trodde alltjmt, att det var ngot
mystiskt, fversvindlande lycksaligt i krleken.

Alie sg p honom uppmrksamt.

Och tror inte ni det? frgade Florence.

Hvad?

Att krleken r -- att det r ngot mystiskt -- stort --

Jo, mystiskt -- s lnge man inte frskt den.

Hvem kan bli klok p er, utbrast Florence. Ibland talar ni knslofullt,
poetiskt, som Leopardi sjlf -- och ibland har ni ngot s retsamt
hnfullt.

Ja, hvad r det fr mrkvrdigt i det. Har ni kanske knt ngon
mnniska, som haft en hel karakter? Har vi inte allesammans bara stumpar
och stycken af karakterer? Och vet ni inte, hvaraf det kommer sig?

Nej, inte egentligen.

Ni tror kanske, att det bara r den gode guden, som skapat mnniskorna
efter sin afbild. Vet ni inte att det frn begynnelsen fanns tv slkten
p jorden, guds barn och djfvulens barn, de hvita och de svarta. Och
som dessa sedan oupphrligt gift sig med hvarandra, s har det blifvit
en sdan rasblandning, att man numer inte kan trffa p en enda
mnniska, som inte har lite arf frn bda hllen, somliga mera svart,
andra mera hvitt.

Och hvilket har ni mest af?

Det svarta, naturligtvis. Och det r jag stolt fver. Den svarta rasen
har alltid visat sig ha mer motstndskraft. Ty hvad det gller hr i
lifvet fr att kunna lefva lycklig, det r bara helt enkelt att vara
likgiltig och egoistisk. Har jag inte rtt, signorina Alie?

Nej, det vill jag inte pst? Jag tnker ungefr raka motsatsen.

Det tnkte jag ocks, nr jag var tjugu r. lska, hngifva sig med hela
sin sjl, uppoffra, om det gllde, nda till sitt lif --

Verkligen! sade Alie med en liflig, intresserad blick. Har ni varit
sdan en gng. Bertta mig om det!

Ja, om ni vill g med mig ett slag.

De gingo sakta framt terrassen, aflgsnande sig tillrckligt frn de
andra fr att ej hras.

r det om min frsta krlek, ni vill veta? Ja -- jag var tjugu r och
hon ett par och tretti -- det var naturligtvis hon, som frfrde mig och
inte tvrt om -- men hur jag dyrkade henne -- hon kunde gra med mig,
hvad hon ville, hon kunde slagit mig och jag skulle kysst hennes hand --
hon kunde satt sin fot p mig och trampat p mig och jag skulle inte ha
rest mig -- kort sagdt, en sdan dr narraktig frlskelse, som bringar
en p grnsen till vansinne.

Jag tillstr, att jag skulle bra grna velat knt er p den tiden. Jag
har lite smak fr det, som r riktigt vanvettigt.

Ja -- fr att f det njet gra detsamma med mig, som hon gjorde.

Hvad gjorde hon?

Marterade mig, ref mig, stackars oerfarna yngling, som jag var, mellan
frtviflan och lycksalighet, sttte mig bort, gjorde mig svartsjuk p en
annan -- och d hon sg mig rasa, grta af ursinne och smrta, drog hon
mig ter till sig med sdana smekningar, att -- kort och godt, hon fick
slutligen ett frdelaktigt giftermlsanbud -- hon var nmligen nka --
och s skref hon en biljett till mig, att jag skulle svra att aldrig
frrda, hvad som tilldragit sig mellan oss samt skicka igen alla hennes
bref.

Och hur tog ni det?

Som en galning, som jag var, frsts. Frst kunde jag inte finna ro vid
ngon annan tanke, n att jag skulle skjuta henne frst och mig sedan.
Men s kom jag p en frnuftigare id. Jag beslt att hmnas p hennes
kn, hvad hon gjort mig. Och sedan reciterade jag fr andra kvinnor alla
de mma scener, jag uppfrt med henne. Bara med den skillnaden att med
henne hade jag verkligen varit genomtrngd af hvad jag sa -- och
misslyckats. Med de andra har jag helt simpelt varit aktr -- och alltid
lyckats. Ty ju mer likgiltig man sjlf r, ju mer makt fr man fver
kvinnorna.

Men en god spelare lter inte andra se i sina kort, som ni nu gjort,
utbrast hon. Det r det, jag grubblat fver hela tiden, om ni varit
aktr eller uppriktig -- nu r jag mycket glad, att ha ftt veta
sammanhanget.

Och hvad har det med vrt frhllande att gra? Ni vet, att jag skulle
kunna lska er verkligt -- om ni bara ville.

Ja -- och till hur mnga har ni sagt det?

Nej, jag brukar aldrig sga det -- tvrt om, jag har alltid sagt, att
krleken fr mig bara r en lek.

D frstr jag inte, att ngon velat lska er.

Hvarfr det. Tvrt om. Det r s mnga, som ha smak fr en sdan lek --
men den verkliga, stora, lifsafgrande krleken -- hur mnga kan knna
den -- och hur mnga kan inge den?

Ni tror sledes nd p den?

Ja, det r det enda, jag tror p i vrlden. Och om jag kunde mta den en
gng, s vet jag att det skulle frndra hela lifvet fr mig.

Hon sg frgande p honom. Nej, detta var icke gyckel -- det var ngot
af kta innerlighet i hans tonfall och i hans blick. Och det vaknade
inom henne en brinnande nskan att vinna honom helt, att gra honom s
fullstndigt till sin, att hvarje hans hjrtas pulsslag vore fr henne.
Och d, nr det icke mer funnes mjlighet till ngot tvifvel om, att hon
och endast hon kunde gifva honom detta, som fr honom var lifvets enda
lycka -- d skulle hon kanske, fven hon, kunna vga att gifva sig helt
t en knsla, som hon fruktade och som hon lngtade efter.




IV.


En afton hade Aagot och flickorna Johnston vidtalat en fiskare, att de
skulle flja med honom ut i hans bt p natten fr att se honom fiska
vid bloss. Alie frklarade att hon var smnig och icke ville flja med.

Naturligtvis! utbrast Florence med ett satiriskt leende.

Naturligtvis! Hvad ska det betyda? frgade Alie och blef strax mrkrd i
ansiktet, emedan hon mycket vl visste hvad det skulle betyda.

Det vet man vl, att du inte finner ngonting roligt numera, som inte
prinsen r med om.

Kan vi inte fresl prinsen att flja med? framkastade Harriet.

Det tycker jag inte alls vore lmpligt, sade Aagot ifrigt. Vi fr
verkligen vara lite frsiktiga -- han bara skrattar t oss, om vi allt
fr mycket sker draga honom till oss. D fr tminstone Alie sjlf
frga honom -- jag vill alldeles inte --

Men jag har ju inte sagt ett ord, infll Alie. Det r ni, som
oupphrligt talar om honom. Jag har ju bara sagt, att jag r smnig.

D kan vi ju vnta till en annan afton, om du vill.

Nej, fr all del -- jag bryr mig inte alls om hela tillstllningen --

Men -- Aagot sg betydelsefullt och prfvande p henne, som om hon
misstnkt att Alie hade sina skl att nska att bli lmnad ensam en
afton -- det r vl d riktigt skert, att du gr och lgger dig strax
vi gifvit oss af.

Strax! Nej, jag ska flja er till bten och se er i vg frst.

Och g ensam tillbaka i mrkret?

n sedan! Hur mnga hundra gnger har inte jag gtt ensam om kvllarna
hemma djupt in i svarta skogen?

Ja, hemma i Sverige, ja. Men hr anses det opassande.

Och hvem ser mig? Jag gr den lilla smala grnden direkt upp till
hotellet. Dr mter jag inte en katt en gng. Du vet vl, att aldrig
ngon mnniska r ute om kvllarna hr.

Ja, jag tycker inte om det, sade Aagot. Men jag kan inte hjlpa det. Du
fr svara fr dig sjlf.

Ja, tack ska du ha -- hvem skulle annars svara fr mig?

Vid tiotiden begfvo de sig af. De gingo stora vgen fram, innan de veko
af ner till den lilla bthamnen. Som det var en klar mnskenskvll, voro
verkligen ngra promenerande ute. Och knappast hade de gtt tio steg,
frrn de mtte Serra, som gick i sllskap med Gropallo. De bda
herrarne kommo genast fram till dem och frgade, hvart de mnade sig s
sent.

Ett fiskeparti? Och hvilken herre har ni med er? frgade Serra.

Ingen herre alls, skyndade sig Harriet att svara med en liten knyck p
nacken. Tror ni att vi, fria, nordiska kvinnor, ndvndigt behfver en
herre att beskydda oss?

Att beskydda er, nej. Men ni har inte roligt utan en kavaljer.

Hr! S egenkr! ropade Harriet och Florence, fnittrande.

Egenkr eller inte, det hr inte hit. Men r det inte sanning, hvad jag
sger? Signorina Alie, kan ni neka till det?

Hur det nu frargade Alie att hon sagt sig ej vilja flja med! Men hvad
skulle de andra sga, om hon nu ndrade beslut! Dessa njto synbarligen
af det lilla spratt, det spelat henne, och till och med Aagot, den
hyggliga, aktningsvrda Aagot var road af tanken, att de skulle ta Serra
med sig i bten, medan Alie blefve tvungen att stanna p stranden.

Om markisen ville flja med oss, vore det naturligtvis mycket roligt,
sade hon drfr, frbindligt.

Med frtjusning, svarade han. Gropallo afskedade sig och de andra
fortsatte tillsammans ner mot stranden.

Frst d de skulle stiga i bten och Serra rckte Alie handen fr att
hjlpa henne, fick han veta, att hon ej fljde med.

Inte det. Men hur tnker ni d komma hem?

Alie visste, att han skulle erbjuda sig att flja henne, och det ville
hon ej. Hon fick en nervs hjrtklappning vid blotta tanken hrp. Ensam
med honom i mnskenet i den lilla, skarpt sluttande grnden mellan
trdgrdsmurarna. Nej, hon var ej hgad gra ngra galenskaper nu igen.

Bekymra er inte om det, skar hon skarpt af. Tror ni jag r mrkrdd?

Men det r omjligt -- det kan jag inte tillta -- d fljer jag er
naturligtvis, antingen ni vill det eller ej -- ni kan inte frbjuda mig
att g bakom er p tre stegs afstnd tminstone.

I s fall kommer jag hellre med i bten.

Hon sprang i utan att vga se p de andra, hvilkas satiriska smleenden
hon knde i ryggen p sig.

Sedan alla ordnat sig i bten gledo de sakta ut, frda framt af
ljudlsa rtag. Den ena af btkarlarne stod i fren med blosset i hand
samt jrnet i beredskap fr att hugga till, nr ngon fisk, yrvaken,
lockad af ljuset, kom upp emot vattenytan. Han kastade d och d ngra
droppar olja p vattnet fr att ka dess genomskinlighet, och man kunde
tydligt se de slumrande invnarna i hafvets stora sofsalar. Alla hllo
sig tysta fr att ej genom det minsta buller varna dem och vcka i deras
fiskhjrnor ngon frestllning om, att det glimmande ljuset, som s
vnligt lockade dem, frdes af fiendehand. De fingo upp den ena fisken
efter den andra, vackra, mngfrgade, skiftande i rdt, grnt och bltt,
i silfver och guld, ssom det anstr det romantiska bl hafvet att
hafva dem.

Jag frstr inte, hvad det ska tjna till, att de  s vackra, sade
naivt Florence, d fisket var slut och de styrde hemt, hvilande p
rorna och ltande sig sakta glida med strmmen. Man ser dem ju i alla
fall nstan aldrig, s att man kan ha ngon gldje af deras vackra
frger.

Man! infll Serra skrattande. Tror ni d, att fiskarna  till fr vr
skull? De ha sitt eget lif och sin egen gldje och vi , frn
fisksynpunkt sedt, bara till fr att frdrfva deras lycka.

Deras lycka. Hvad kan de ha fr en lycka?

Samma som vi. ta, sofva, lska. Tror ni inte, att fiskarna har erotik?
Fastn det blott r en slkterotik och icke en individuel, som hos oss,
s r den dock frenad med gldje och njutning ocks hos dem.

Florence rodnade och fnittrade och Harriet svarade utmanande:

Alltid talar italienarne om erotik. Det r som om det inte funnes ngot
annat viktigt i lifvet.

Och hvad annat viktigt finns det vl? Att lska, att frena sig, att
frka sig -- det r hufvudinnehllet af hela lifvet -- fr de hgsta
som fr de lgsta djuren. Tror ni inte p det, miss Harriet?

Visst inte -- det r bara de, som jmt lser romaner -- som Florence
till exempel, som fr sdana inbillningar i hufvudet.

Men fiskarna och fglarna lser inga romaner -- och de tnker nd
alldeles som miss Florence.

Som jag! Jag vet inte, hvad Harriet pratar.

Har ni sett tv fjrilars krleksmte en vrdag i solen, miss Florence?
r inte det, som den vackraste roman? Och sg mig, nr ni drmmer om
krlek, har ni ngonsin drmt ngot sknare n denna krlek af en dag,
bara frn solens uppgng till dess nedgng -- men s intensiv, s stark,
att de bda d draf. Och kan ni tnka er ngot ljufvare n tv par
vingars smekning -- tv par vingar af guld och purpur och sammet och
siden och allt det som r mjukt och yppigt och vllustigt -- har ni sett
hur de trassla in sig i hvarandra, de tv vingparen, s att de se ut som
en enda varelse, och hur de sedan flyga tillsammans upp mot hjden, allt
hgre och hgre -- tills de slutligen frsvinna fr vra blickar --
sedan mot aftonen falla de ned i ngon lund och ni ser bara ett par
liflsa sm kroppar, som knnas kalla och tunga, om ni tar dem i handen.
Vore det inte bttre, om ocks vi mnniskor kunde lska s? Eller har
ni, i ngon af era romaner, lst en vackrare krlekshistoria?

Inte har jag lst s mnga krlekshistorier, inte, sade Florence, mer
och mer brydd.

Det r ocks inte vrdt att lsa dem. Det r bttre att lefva dem.

Han sg p Alie och deras blickar mttes; men Florence, som satt med
nedslagna gonlock, knde tydligt hans blick riktad p sig och hon sade
sedan till Harriet, d de kommo upp p sitt rum, att hon varit s
generad fver, att Serra i de andras nrvaro gjort henne en s tydlig
krleksfrklaring.

Ja, s har jag alltid drmt mig krleken, fortfor Serra, vnd till Alie.
Det r s osknt att spara och ekonomisera med den, som vi mnniskor gr
och aldrig vga slppa sig riktigt ls, emedan man mste tnka p
framtiden. Hellre en enda dags fullt krlekslif och sedan slut. Eller
hvad sger signorina Alie?

Naturligtvis r det bttre, svarade hon och sg hastigt upp med en glimt
i blicken.

Ni skulle verkligen vara i stnd till det? Ni skulle kunna glmma
forntid och framtid och allt i gonblicket?

Ja, jag skulle kunna det -- om jag kunde _tro_, svarade hon starkt.

Tro -- p hvad? Nr det inte r frga om framtid -- sledes inte om
trohet --

Nej, jag bryr mig inte om troheten -- men sanning -- sanning i
gonblicket -- ett fullt, absolut hngifvande. Ty jag vet ingenting
osknare, n om den ena ger sig helt, p lif och dd -- och den andre
bara p lek.

De hade snkt stmmorna och talade nu s lgt, att de ej kunde hras af
de andra, som sutto p den motsatta sidan i bten.

Ger man sig till er, ger man sig icke p lek, hviskade han.

D de gingo hem upp fr den lilla fotstigen mellan trdgrdsmurarna, som
lg djup som en hlvg i svart skugga, fann Serra tillflle att jmte
Alie komma bakom de andra. Han lade armen om henne och drog henne in
emot muren, s att de ej kunde ses, om ngon vnde p hufvudet, och
hllande henne fast sluten intill sig kysste han henne med dessa snabba,
hetsande kyssar, som liksom betogo henne andedrkten.

Vill du vara min? frgade han. Min helt och hllet -- utan lften, utan
framtid, utan vrldens inblandning -- min hemliga brud?

P muren ofvanfr deras hufvuden klngde rosenrankor, hvilka hngde nda
ut fver vgen och blandade sin milda, sta doft med orangeblommans mer
berusande och magnolians bedfvande, nstan kvfvande vllukt. Dr i den
lfrika, mrka trdgrden midt emot var ett stort magnoliatrd, som just
var belyst af mnen, dr det stod ensamt p en grsmatta, under det
citronlunden nedanfr lg i djup skugga. Man sg tydligt den enda,
jttelika frunderliga hvita blomman, som i sin stela fullkomlighet
frefaller s onaturlig och hvars kvalmiga vllukt r intensiv och
oroande som en halfruttnad blomma i ett tillstngdt rum. -- Och mnen,
som belyste den frtrollade lustgrden dr inne, det var ej nordens
bleksiktiga gula mne, som gmmer sig bakom trdtopparna lgt ned vid
horisonten, utan en lysande eldkula, hvilken satt midt fver ens hufvud
lik solen och som strlade s starkt, att det kndes som om den vrme
och gld, som uppfyllde natten, hade sin klla dr.

Alie insp allt detta i en enda sammanhngande bild. Det var ramen
omkring denna krlek, som hon nnu stred emot och som syntes henne lika
frmmande, halft overklig som den natur, som omgaf henne -- och hvilken
nd berusade henne och gjorde henne mer och mer motstndsls -- liksom
denna ljumma, saltmngda luft och dessa starka, hetsande vllukter.

Hon lsgjorde sig med mda frn hans famntag, satte till rtta hatten
som fallit ner i nacken och gick med sakta, slpande steg fre honom upp
fr backen.

D hon kommit in i sitt rum och hade kldt af sig fr att g i sng,
knde hon, att det skulle bli henne omjligt att sofva. Hon knde nnu
som i en hallucination magnolians kvalmiga lukt stiga sig t hufvudet.
Hon gick ut p sin balkong i sin lnga, hvita nattdrkt och stod lnge
och hngde fver balustraden, stirrande ner i trdgrden under sig,
upprepande i minnet allt hvad han hade sagt denna kvll och enligt sin
vana liksom lyssnande till klangen af hans stmma fr att hra, om dr
ljudit en enda falsk ton.

_Om_ han blott lekt, _om_ han blott spelade komedi, eller _om_ -- det
fruktade hon mest -- om hans krlek blott var ett sinnligt rus, om han
ville ga henne blott emedan hon var vacker, emedan han i badet hade
blifvit fngslad af hennes kropp -- om det var s, s ville hon hellre
strta ut i natten och springa, springa, springa -- lngt bort frn
honom och frn sig sjlf. -- -- --

Hon vntade med stark spnning p hans ankomst fljande dag. Det
frefll henne som om i gr ngot afgrande tilldragit sig mellan dem,
och som om hon, af hans hllning i dag, borde f klarhet i de tvifvel,
som plgade henne. Hon trodde att han skulle skynda till henne tidigare
n vanligt, men hela morgonen gick utan att han syntes till. D han ej
heller kom till badet begynte hon bli orolig. Hvad kunde vl nu hlla
honom borta frn henne.

Frst fram p eftermiddagen kom han till terrassen, dr hon satt, och
hon mrkte strax en viss frndring i hans utseende och vsende. Det var
ocks liksom en frmmande ton i hans stmma, d han hlsade p henne.
Han satte sig ned bredvid henne p marmorbnken, utan att inleda ngot
samtal. Hennes hjrta stod stilla i beklmd vntan.

Efter en stund tertog hon sitt arbete, att laga en lng, gul
silkesvante, som hon hll upptrdd p handen. Han fljde med gonen de
sm snabba, nervsa rrelserna af de mjuka hnderna, och slutligen tog
han fatt i dem, drog af henne vanten och kysste bda hnderna.

Nu frst fick hon mod att tala.

Ni kom inte till badet i dag?

Nej, jag var upptagen -- min familj har kommit hit p ett litet besk --
min bror och svgerska.

Det stack till inom henne -- hon kom ihg hvad Florence hade sagt om
hans kurtis af den vackra prinsessan di Palmi.

Ni beundrar vl mycket er svgerska? sade hon.

Hur s? Hur faller ni p det?

Jag sg hennes portrtt i palazzo Serra. Det r den mest frtjusande
kvinna jag ngonsin sett.

Det r sant -- och det r synd om henne, att hennes ktenskap blifvit s
misslyckadt. Jag anser mig drfr ocks skyldig att visa henne all den
uppmrksamhet, jag kan -- hennes nskningar har alltid varit en lag fr
mig. Och vet ni hvarfr hon nu kommit hit? Egentligen fr att fvertala
mig att flja med dem till vrt gods i Calabrien fr att vara med om
skrden dr.

Skrden! Vinskrden! Men det r vl icke frrn i Oktober?

Vi brukar vara dr allt frn det fikonen begynna och nda tills vinet r
inbrgadt. Det r en enda oafbruten skrdetid frn augusti och nstan
till jul.

Alie kastade hufvudet tillbaka med en litet anstrngd tbrd, smlog
tvunget och sade spefullt: och hvad sger markisinnan Beatrice om det?
Hon ska ju bli er hustru, ni mste vl d frst be henne om lof.

Det var frsta gngen hon vidrrt hans kurtis med Beatrice och de
rykten, som angfvo henne som hans tillmnade hustru. Hon hade ej velat
lta honom tro, att hon var svartsjuk, men nu knde hon dock mttet
rgadt och nu brt det oemotstndligt fram med en sdan hftighet, att
hennes lppar darrade.

Det ocks har ni hrt. Jag mste beundra er att ni s lnge tegat med
alla dessa misstankar. Tro fr resten inte, att jag mnar frsvara mig
-- det r alltihop sant. Jag beundrar min svgerska och jag r till
hlften frlofvad med Beatrice -- det vill sga det r ett
konvenansparti, som redan fr lnge sedan varit uppgjordt mellan vra
familjer -- det r egentligen bara mitt samtycke, som nnu fattas -- men
hvarfr tar du dig allt detta s nr, anima dell' anima mia! fortfor han
leende och flyttade sig nrmare intill henne. Beundra r ett, vlja till
hustru r ett annat, men ett tredje r -- vet du, hvad det tredje r --
det r att lska. Och det r dig, endast dig jag lskar.

Tack! Och emellertid visar ni mig er krlek s, att ni reser bort med en
annan och gifter er med en tredje.

Hon sade det med ett tvunget skratt, samlade ihop sina tillhrigheter
och ville g.

Vnta litet. Jag hvarken reser bort eller gifter mig, om ni inte vill
det. Vet ni hvad min svgerska sade -- hvarfr hon egentligen kom
hitresande s dr hastigt. Hon hade hrt, att jag skulle g hr och gra
min kur fr en viss, svensk flicka, och hon fruktade, att jag skulle
gra en galenskap.

Hvad skulle det vara fr en galenskap?

Det skulle vara det slags galenskap, som man kallar: mariage d'amour.

Det var frsta gngen han vidrrde mjligheten af ktenskap mellan dem
och det behagade henne icke. Tanken att trnga sig in i denna familj,
som naturligtvis ej skulle vilja veta af henne, att genom ett ktenskap
till en sdan grad hjas i social stllning, rikedom och yttre glans,
upprrde henne, kastade liksom en skugga fver det frhllande, hvari
hon inltit sig till honom och srade hennes stolthet. Om hon skulle
lska honom, s ville hon hellre frlora n vinna allt p denna krlek.

Ni kan lugna er svgerska, sade hon. Ni kan sga henne, att den lilla
obetydliga svenska flickan stter allt fr mycket vrde p sitt
oberoende fr att vilja binda sig.

Detta yttrande sttte honom.

, r det s, signorina, utbrast han. Och jag som trodde att ni lskade
mig.

Ja -- det vore kanske ocks rttare att sga -- binda _er_. Jag har den
knslan att jag inte fr ngot pris i vrlden skulle vilja se er bunden
vid mig af yttre band. Och ett italienskt ktenskap r ju ocks ngot
frskrckligt omoraliskt -- det r ju olsligt.

Och det kallar ni omoraliskt.

Han skrattade, han fann henne lustig, antingen otroligt naiv eller
otroligt djrf.

Ja, jag tycker alldeles afgjordt att det skulle vara omoraliskt -- af
mig till exempel, att begagna mig af att ni vore frlskad i mig till
att binda er fr hela lifvet, nr jag vet, att ni inte ens sjlf tror p
en evig krlek.

Skulle ni sledes finna det mer moraliskt att tillhra mig utan ngon
invigning af vare sig prst eller borgmstare -- utan samhllets
bekrftelse?

Ja, det skulle jag -- om jag bara vore riktigt sker --

P hvad?

P att det fr er vore lika mycket allvar som fr mig --

Excentriska hufvud! Allvar ska det sledes vara -- fruktansvrdt
allvarsamt, hvad -- men inga lften --

Han sg p henne med en underlig blick -- en blick i hvilken hon lste
en viss misstro, ett tvifvel, hvars rtta art hon ej frstod, men som
frbryllade henne.

Han kunde i sjlfva verket ej fatta denna yttring af tanketrots mot
samfund och lagar hos en ung flicka. Detta starka hfdande af det
individuelas rtt gent emot samhllets yttre former var ett utslag af
modern, nordisk idealism, som fr honom, italienaren, positivisten, var
s frmmande, att han missfrstod det.

Van som han var vid den italienska flickans ytterliga tankeskygghet,
kunde han ej frestlla sig denna hnsynslshet frenad med jungfrulig
oskuld, och den ledde honom drfr blixtsnabbt till en slutsats, hvilken
dessutom syntes honom kasta ljus fver mycket, som frut frefallit
honom ofrklarligt i denna frmmande flickas vsende. Det fullstndigt
obundna lif hon tycktes ha frt allt sedan sin tidigaste ungdom, den
utvecklade sjlfstndighetsknslan, den djrfhet, hvarmed hon
diskuterade de mtligaste frgor, ja, sjlfva hennes stt emot honom,
detta att hngifva sig till en viss grad, men alltid veta att draga sig
tillbaka i rtta gonblicket -- tydde det icke p erfarenhet? Det var en
skymt af gckeri i tonen, d han nu frgade henne: hur mnga gnger har
min emanciperade, svenska flicka redan tillmpat dessa ider?

Hon frstod icke strax -- hon stirrade blott hpen p honom.

Jag menar -- hur mnga gnger har du redan gjort en man olycklig --
eller lycklig?

Hon gaf till ett rop, som om man slagit henne.

r det s ni frstr mig! utbrast hon med darrande stmma.

Han ville taga hennes hnder, men hon ref sig ls.

G! G! Ni, som lskar en, gifter er med en annan, beundrar en tredje --
ni kan inte frst mig. Ni kan inte frst, att fr mig kan krleken
endast komma som helhet, som ngot allt uppslukande, allt omfattande och
fr hela lifvet! Allt det andra, berkning, klokhet, frsiktighet,
fraktar jag -- , s djupt -- den som inte kan stta in allt p sin
krlek, frlora allt p den, hellre bli olycklig fr hela lifvet p den,
n lycklig p ngot annat stt -- den kan inte lska, och den ska inte
komma och tala om krlek.

Underliga flicka! utbrast han, och hans gon lyste till. Hur har du
funnit just dessa ord, som  liksom tagna ur mitt eget, innersta vsen.
Ja, lska mig s och du ska kunna gra med mig allt hvad du vill! --

Han hade haft fr afsikt att begagna den frevndning, som syskonens
besk gaf honom, och resa drifrn. Denna kurtis med en ung flicka, som
han ej kunde tnka p att gifta sig med, brjade bli fr allvarsam, det
var hg tid att afbryta. Men nu var han igen s fngslad, att han ej
kunde rifva sig ls. S fort hon uppenbarade fr honom ngot af kraften
och djupet af sitt eget vsende, knde han som en frisk, styrkande bris
draga fram fver sitt kvalmiga lif, och han tyckte, att hans hela
tillvaro berodde af, om han kunde ga henne och behlla henne.

Fr att afleda svgerskans misstankar sade han henne nu, att han skulle
komma efter dem till Palmi om ett par veckor, men att han frst ville
gra ett besk i det nrbelgna Spezia, dr markisinnan di Monsoprano
hade en villa, dit hon i dessa dagar dragit sig tillbaka med sin dotter.
P detta stt vann han lite tid, och d prinsens rest var han nu ter
oafltligt vid Alies sida, mer frlskad i henne n ngonsin.




V.


Aagot vntade nu Rikard hvarje dag och hon lngtade efter honom med en
viss nervs oro och otlighet, som icke liknade henne. Detta att
dagligen ha tv frlskade under sina gon, att se Serras smekande mhet
och Alies upprrda knslighet hade hos henne vckt en lngtan efter
krlek, som hon aldrig knt frr.

Slutligen anlnde d Rikard en morgon utan att ha skrifvit frut och
fverraskade dem. De hade just den dagen bestmt sig fr en utflykt.
Serra hade fvertalat dem att resa och bese Spezia i sllskap med honom.
Han ville ej frsumma den utlofvade visiten hos markisinnan di
Monsoprano, men resa bort utan Alie p en enda dag kunde han ej heller
frm sig till. Han frskrade henne, att han skulle begagna detta
tillflle till att lta frst, att han ej vidare tnkte p giftermlet,
och ehuru Alie skulle funnit det naturligare, att han ltit frst detta
genom att ej alls uppska dem vidare, gick hon dock in p frslaget utan
ngon anmrkning.

D Rikard kom, ville Aagot naturligtvis afst frn utflykten, men denne
frklarade sig tvrt om mycket hgad att flja med, han hade i alla
hndelser nskat att se hamnen i Spezia. Och s sutto de p tget, en
knapp timme efter sedan han var kommen. Han hade ej hunnit mer n ta
frukost och klda om sig, men Aagot hade begagnat denna stund till att
bertta honom, hur bekymrad hon var fr Alie, huru denna komprometterade
sig och gjorde sig rent af ljlig genom att visa sig alldeles ursinnigt
frlskad i markisen, hvilken dock hade s fga allvarliga afsikter, att
han samtidigt kurtiserade henne, Aagot, p ett stt, som ofta gjorde
henne frlgen. Hon hll upp hr och vntade, att Rikard skulle gra
ngra nrmare frgor om detta. Hon hade s grna velat se honom lite
svartsjuk, men han tycktes helt upptagen af hvad hon berttat om Alie.
Var det verkligen mjligt! Alie s frlskad, att hon glmde all
vrdighet och takt. Alie, den kalla, satiriska, kritiska Alie utsttande
sig fr sdana anmrkningar. Det ville han dock se med egna gon frrn
han kunde tro det.

Under hela tiden de vandrade omkring i Spezia var han ifrigt upptagen af
att iakttaga Alies och markisens hllning, och som han p samma gng ej
ville frsumma tillfllet att se och studera frhllandena p den ort,
de beskte, hade han ingen tid frig fr sin hustru, som gick dr
ovanligt allvarlig och frstmd vid hans sida. Pltsligen lmnade han
dem och gaf sig ut i roddbt fr att nrmare bese ett par krigsfartyg,
som lgo i hamnen, och Aagot mste finna sig i att g ensam med Serra
och Alie till en restaurant och begynna frukostera utan Rikard. Alla de
sm omsorger Serra egnade Alie irriterade i dag Aagot mer n ngonsin.
Han tnkte inte p att se p krigsfartyg, han.

Nr ndtligen Rikard kom mot slutet af frukosten, visade sig Aagot
nstan fr frsta gngen i sitt lif vid dligt lynne. Hon frklarade sig
s trtt, att hon ej orkade g mer och vgrade flja med p en liten
utflykt i ngbt till det egendomliga, antika Porto Venerze, om hvilket
man talade ssom ngot ytterst mrkvrdigt. De andra kunde ju fara, om
de ville, hon skulle lgga sig och hvila p hotellet under tiden.

Hon hoppades att Rikard skulle afst frn frden och stanna hos henne.
Men det var i stllet Serra, som freslog, att de skulle uppge den, d
hon ej kunde komma med. Rikard dremot framhll hur synd det skulle vara
att frsumma denna intressanta utfrd och han pyrkade, att Aagot skulle
ska fvervinna sin trtthet och flja med. Men hon lt sig icke
fvertalas. Hon var besluten att stta sin man p detta prof. De hade
varit skilda hela sommaren. Och om han nu fredrog att fara och se p
ngra gamla, ramlande hus och en utsikt framfr att stanna hos henne, s
--

Rikard anade ej det minsta af hvad som frsiggick inom hans vanligen s
lugna hustrus sjl utan gick nu fr att hra efter nr den lilla
ngbten skulle g, medan Alie och Serra fljde Aagot in i hennes rum
och den sistnmnde ordnade soffan t henne samt drog igen
spjljalusierna. Nu ska ni sofva ett par timmar och vara riktigt rask,
nr vi kommer igen, sade han med sitt vinnande, mjuka tonfall. -- Nr de
hade gtt, lg Aagot och grt p soffan.

Rikard var ytterst uppfylld af hvad de hade sett, d de kommo tillbaka
och berttade lifligt fr Aagot, hur underligt elndigt, fattigt och
ramlande detta lilla nste under klippan var, och hur naturens hrlighet
och prakt kontrasterade med armodet i dessa mrka grnder. Han mrkte ej
ens den misslynthet och kld, hon visade honom, utan tolkade hennes
frstmdhet blott som yttringar af den trtthet, hon talat om.

Serra t middag hos markisinnan Monsoprano, och Alie gick strax efter
table d'hten p hotellet ut i trdgrden, medan Aagot och Rikard drjde
i salongen, drickande kaffe och lsande tidningar liknjdt och
frstrdt. D Serra terkom och ej fann Alie med dem gaf han sig strax
ut att ska henne, och som det nnu var ngot mnsken gissade han, att
hon gtt till trdgrden. Han fann henne sittande p en lg mur under
pergolans vinlfstak, hvilket lade hennes ansikte i djup skugga under
det ett par skarpa mnstrlar, som hr och dr brto igenom lfven,
kastade bjrta dagrar p hennes kldning och genast visade honom, hvar
hon var.

N? frgade hon, d han stod framfr henne. Hvad sa Beatrice?

Stackars liten! Hon grt och gjorde mig en stor svartsjuksscen. Och
modern bad mig sga rent ut om jag fvergifvit tankarna p giftermlet,
emedan hon i s fall ville vlja en annan man till sin dotter.

Och hvad svarade ni?

, jag lyckades lugna dem fullkomligt. Men det kostade mig visserligen
ett offer.

Hvilket d?

Min stolta, svenska flicka blir vl inte svartsjuk, sade han och satte
sig bredvid henne, i det han tog hennes hand i sin och strk den sakta
smekande uppt armen. Jag mste lofva dem att stanna hr fver
morgondagen och tillbringa hela dagen hos dem.

Alie gjorde ett litet snabbt ryck fr att lsgra sin arm, men han hll
den kvar.

Hvad nu? Du r svartsjuk?

Visst inte!

Naturligtvis inte, skrattade han. Men du tycker i alla fall inte om det
-- det stter dig. Men det r ju bara en konvenanssak, fr att bevara
skenet.

Och hvilket sken r det ni vill bevara? frgade hon med kinderna rda af
sinnesrrelse och vrede; att ni tnker p att gifta er med Beatrice,
eller hur? Men det enklaste sttet att bevara det skenet vore ju att
frlofva er med henne. Hvarfr gr ni inte det strax?

Hon hade sprungit upp och stllt sig mot en af de brutna
stuckkolonnerna, som uppburo vinlfstaket, med hnderna bakom sig,
hufvudet framtbjdt, men ansiktet tillbakastadt, s att hennes
stllning kom att pminna om dessa martyrers, med armarna bakbundna vid
en trdstam och gonen mot himlen, som man s ofta ser p de gamla
mstarnes taflor. Hon bjde den mjuka kroppen med en vaggande rrelse
fram och tillbaka och talade lgt, upprrdt, med kort, nervs stmma.

Jag ska i alla fall inte lngre hindra er. Jag ska be Rikard att vi fr
resa, helst i morgon dag, och sedan ska ni inte vidare hra talas om den
svenska flickan, som -- som --

Hon var s vacker i den stllning, hon intagit, att han nstan icke
hrde hvad hon sade, utan var helt upptagen af att med gat flja
gestaltens mjuka linier, och hans arm smg nu oemotstndligt om hennes
lif. Om du fordrar det, sade han lgt, mt, s skickar jag strax terbud
till Beatrice och fljer med er tillbaka i morgon.

Men den kroppsliga tjusning, hon knde sig utfva fver honom, syntes
henne i denna stund som en krnkning, hon vred sig undan och sade
hftigt: ni ger och tar tillbaka lften som ingenting. Men jag ska
aldrig fordra, att ni ska vara trols mot en annan fr min skull. Stanna
bara hos Beatrice!

r det ert allvar?

Ja visst. Och nu r det s godt jag sger er farvl med detsamma. Nr ni
kommer tillbaka till Nervi r vi kanske resta.

Flicka! r det s du lskar mig! Han grep tag i bda hennes axlar och
ryckte henne fram emot sig, i det han bjde sitt ansikte ttt emot
hennes, med gnistrande gon och hopbitna lppar. Det var en s hftig
fvergng, att Alie stod som andls infr den sjudande lidelse hon
pltsligt lste i detta vanligtvis s behrskade ansikte.

Slpp mig -- ni gr mig ju riktigt illa, kunde hon blott framstamma.

S mycket bttre -- jag vill gra dig illa -- jag skulle ha en riktig
frjd af att se dig vrida dig i smrta infr mig och be mig om nd.

Han kastade henne ifrn sig s att hon till hlften fll ner p muren,
dr hon nyss suttit, vnde sig om och ville g.

Men hon sprang upp och grep tag om hans arm samt frskte f honom att
vnda sig emot henne.

Jag frstr dig inte, sade hon.

Han sttte ter undan henne och gick ifrn henne. nnu en gng sprang
hon efter honom, tog fatt i bda hans hnder och sade: g inte!

Det lyste upp i hans ansikte.

Du lskar mig? frgade han.

Ja.

Du lskar mig!

Och i ett anfall af vild, yster gldje lyfte han henne upp p sina armar
samt bar henne springande lngs hela sandgngen under pergolan.

Jag frstr dig inte, upprepade hon, d de ter satt sig ned bredvid
hvarandra.

Frstr du inte, att din krlek har blifvit mig ett lifsvillkor. Jag
leker med den, jag stter den p alla mjliga prof -- men om jag tror
att den sviker, blir jag utom mig. Jag tviflar p mig sjlf -- men du
fr inte tvifla, ty d r allt frloradt. Du mste vinna mig tum fr tum
ifrn mig sjlf. Du r den starka af oss, ty du r hel och klar --
drfr ska du ha mod att hlla mig kvar, till och med mot min egen
vilja. Hade du ltit mig g nu, s hade jag aldrig kommit igen till dig
-- men nr du s slutligen sa det lilla frlsande ordet: 'g inte!' ja,
d knde jag, att du erfrade mig s fullstndigt, att jag inte mer
skulle kunna gra mig fri, om jag ocks ville.

Och nd -- jag vet inte, om jag kan tro p dig riktigt, sade hon med
ett smeksamt tonfall och lade hufvudet mot hans axel -- du r nd --

Hvad!

Jag vet inte, om jag trs sga det -- du r en mycket god aktr. Midt i
din vldsamhet nyss visste du nd mycket vl hvad du gjorde. Du kastade
mig med en viss varsamhet, s att jag kom att falla ned helt bekvmt, i
sittande stllning.

Naturligtvis, sade han, skrattande. Sdana  vi italienare. Lidelsefulla
och behrskade p samma gng, hetsiga och berknande. Det r drfr jag
lskar dig, frstr du, fr att hos dig finnes denna helhet i stmning,
som jag saknar hos mig sjlf.

Han drog henne ett gonblick upp p sitt kn och tryckte henne ttt
intill sig. I det samma kom Rikard gende framt sandgngen. De sprungo
bda upp, men det var fr sent, han hade sett dem, han vnde s hftigt
om, som hade han rusat med pannan mot en mur och gjort sig illa.

Alie var brydd att mta honom efter detta och gick upp p sitt rum.
Frst vid 10-tiden kom hon ner i salongen och fann d Serra dr,
frdjupad i ett schackparti med Aagot.

D hon rckte honom sin hand till god natt sade han: vi trffas allts
inte frr n i fvermorgon. Eller vill ni att jag ska komma ner till
tget i morgon bittida?

Han hade sledes nd beslutit sig att bli kvar! Just nu nr hon trodde
att han var hennes s helt och hllet.

Hon svarade i isig ton: nej, fr all del, gr er inte s mycket besvr?

Bravo! S fr jag sofva till kl. 9. -- Fljande morgon vid affrden var
Alie i en stark spnning. Hon hoppades att han dock ej skulle underlta
att komma till stationen. Men nr tget gick utan att han syntes till,
ngrade hon hftigt, att hon varit s afvisande fregende kvll. Han
hade ju strax frut s varmt bedt henne att vrda deras krlek och ej
tillta honom att mot sin vilja frstra deras lycka. Hvarfr hade hon
ej svarat honom helt uppriktigt och naturligt: jag nskar inte bara att
ni ska komma ned till stationen utan ocks, att ni ska flja med oss
tillbaka till Nervi. -- Men n en gng hade hon genom sin mtliga
stolthet satt allt p spel, hade sttt honom tillbaka och lmnat honom
att tillbringa dagen med denna Beatrice, som lskade honom s mycket,
att _hon_ skert icke skydde ngot medel fr att behlla honom.

Men --  andra sidan -- om hans krlek icke vore mera fast n att hon
stndigt mste vara p sin vakt fr att bevara den -- hvad var den d
egentligen vrd? Var det d icke bttre att lsrycka sig, att bekmpa en
lidelse, som hll p att frnedra henne? En knsla af ondlig beklmd
tomhet svarade inom henne p denna sjlfprfning. Jo, det vore bttre,
men -- hvad hade hon d sedan att lefva fr.

Alie sg p Aagot och Rikard, dr de sutto midt emot henne i kupn. Hon
hade frsttt allt det, som fregick inom Aagot och visste, att hon satt
dr och lngtade efter en liten uppmrksamhet, ett litet mhetsbevis
frn sin man med samma smrtsamma saknad, som den, hvilken nu frtrde
Alie. Men samma bundenhet lg fven fver hennes vsende. Det var den
gamla, eviga vntan p det frsta steget, hvarmed det kvinnliga slktet
i alla tider pinat sig sjlfva och mnnen.

Rikard knde ett visst instinktivt obehag fver Aagots kld, men han var
allt fr upptagen af den frndring han funnit i Alies hela vsende fr
att lgga mycket mrke till ngot annat.

Nr fr vi gratulera dig till din frlofning? frgade han henne nu helt
tvrt.

Alie ryckte till och svarade frvirradt och afvisande, att hon inte
visste, hvad han menade.

Jag tror att du gjorde bttre i att frtro dig till oss, fortfor Rikard.
Du komprometterar dig annars inte bara i alla andras utan ocks i hans
egna gon. Du vet vl, att i Italien inte en ung flicka kan taga emot en
mans kurtis i hemlighet, utan att utstta sig fr de mest krnkande
tolkningar. Det enda hederliga herr markis Serra kan gra r att utan
uppskof komma till mig och begra din hand, och gr han inte det, reser
vi strax hrifrn.

Nr har du blifvit nmnd till min frmyndare? svarade Alie uppflammande.

Du har kommit hit under mitt beskydd och jag r ansvarig fr dig. -- Det
r bst du brjar tnka p att packa dina koffertar, Aagot.

Men han hade valt ett mycket olyckligt gonblick fr att tala med Alie i
detta mne, ty hon var nu s mtlig fr det minsta vidrrande draf,
att hon rkade i uppror vid frsta ord.

Ni gr naturligtvis som ni vill, men jag stannar, sade hon i utmanande
ton.

Stannar. Ensam vid en badort i Italien!

Ja, nr ni tror er bra lmna mig ensam, s. Nr det inte r vrre med
ansvarsknslan --

Men inser du inte, att jag inte kan lta denna kurtis fortg.

Hvad angr det dig? Jag har ingen annan n mig sjlf att svara fr.

Du strtar dig.

Och om jag vill strta mig, r det inte min rttighet? Hvad har du att
erbjuda mig, efter du vill rycka mig frn den enda lycka, som mtt mig i
lifvet. Tror du inte, att jag ftt nog af att alltid vara en slngboll,
som kastas hit och dit mellan er alla, som alltid ska st alla till
tjnst, men som vrkes undan i en vr, nr ingen behfver mig.

Hvad i all vrlden menar du med det? frgade Aagot och Rikard, lika
hpna bgge tv.

Har inte du kanske en gng fvergifvit mig fr Aagot? Och fven din mor
-- frskt hon inte mig i sitt hjrta, s lnge den frsta frtjusningen
fr Aagot varade. Sedan, nr hon blef ensam, tog hon mig till nder
igen. Och s r det alltid -- jag ska alltid vara till reds fr alla,
nr man behfver mig, men ingen vill vara ngot fr mig, fr ingen r
jag den frsta, ingen hller riktigt af mig. Din mor, som jag r en
dotter fr, lskar hon mig ocks som en dotter? Visst inte, hon ansg
mig ju inte god nog t sin son. Och aldrig ett gonblick skulle hon
tveka att uppoffra mig fr dig, fr dina barn, fr Aagot, som nd r s
mycket mindre fr henne n jag -- men bara drfr, att hon r din
hustru.

Men fr all del, lugna dig d, kra Alie. Hvad hr allt detta hit?

Jo, det hr hit, att jag inte precis r en gammal tant nnu, som kan
nja mig med att lefva bara fr andra. Hvarfr skulle inte jag ocks en
gng kunna bli lskad? Hvarfr skulle inte jag kunna f ngon, som lefde
fr mig, som jag knde att jag kunde gra lycklig, bara jag och ingen
annan i vrlden.

Detta utbrott upprrde Rikard lifligt, det lg som en uppenbarelse fr
honom dri. Detta var sledes frklaringen till det kyliga, knappa i
hennes vsende, som en gng sttt honom tillbaka. Han hade aldrig
frsttt henne, aldrig vetat att spela p de rtta strngarna. En aning
gick upp fr honom om hvad hon kanske skulle kunnat bli fr honom, om
det varit han, som vetat tnda denna gld, och en smrtsam beklmning,
som infr ett frfeladt lif, fick makt med honom. Hvilken maskerad, hela
lifvet! Han hade varit blind fr den vldsamma knslighet, som dolde sig
under den enas kalla mask och hade i stllet ltit sig lockas af den
andras kvinnliga yttre, hvilket blott dolde ett fullstndigt tomt inre!
Och Alie! Hon hade frsmtt det, som kunnat utveckla sig till en s stor
och stark och manlig krlek fr att sedan kasta bort sig sjlf till en
ytlig, lttsinnig kurtisr, fr hvilken hon blott var en kvinna som
mnga andra, en vacker form. Ty hvad visste, hvad frstod han af hennes
djupare vsende. Maskerad! maskerad!

Han anade ej, att det fanns nnu en annan mask med i spelet, att det
misslynta, trumpna lilla barnansiktet dr bredvid honom dolde en annan
sida af lifvets stora maskerad.




VI.


Rikard med sin handlingskraftiga natur var ej i stnd att lida passivt.
Han _mste_ ingripa p ngot stt i hndelsernas gng, ska tvinga dem
efter sin vilja. Han beslt, fr att nd fretaga ngot, att uppfordra
Serra till en frklaring, och p morgonen af den andra dagen, d han
antog att han borde vara terkommen, gick han och skte upp honom i hans
villa.

Han fann honom sakta vandrande utanfr p en terrass, ledande en gammal,
sttlig dam, som han antog vara hans mor. Det var ngot s ovanligt mt
och skyddande i det stt, hvarp han stdde henne, att Rikard ej kunde
undg att knna sig tilltalad hraf, och han stannade ett gonblick p
afstnd och betraktade dem. Han mrkte nu i den gamla damens rrelser
ngot oskert och frsiktigt. Hon knde sig fr, hvar hon satte foten,
och hll ena handen utstrckt framfr sig samt hade en skrm fr gonen.

Serra fick sikte p Rikard och ropade till honom: Herr Kapten! Stig p!
Urskta, att jag inte kommer emot er -- men kom bara in, jag ber.

Rikard ppnade grinden och trdde in p den rikt blomstersmyckade
terrassen utanfr villan.

Det r den svenske officeren, om hvilken jag just talat, tant! sade
Serra till den gamla damen. Kapten Rode! Markisinnan Serra! Min tant
beredde mig den angenma fverraskningen att vara hr, d jag kom i
morse, tillade han till Rikard.

D vill jag inte stra, sade Rikard och ville g.

Nej -- ni str visst inte. Jag r visserligen min tants varma
tillbedjare, men frhllandet mellan oss r nu redan s gammalt, att
inte r det precis ndvndigt att vi stndigt  i tte--tte. Eller
hur, tant?

Markisinnan log beltet; men Rikard var ej i stmning fr att skmta,
utan svarade strft: Hvad jag nskade tala med herr markisen om r i
alla fall af allt fr enskild natur fr att nu -- jag ska be att f
komma igen en annan gng.

Om det r s, s lmnar jag herrarne, sade den gamla damen. Flj mig
bara in, Andreuccio.

Hon bjde med vnlig frbindlighet p hufvudet t Rikard och gick
drefter lngsamt upp fr de breda marmortrappstegen upp till villan,
stdd af Serra p samma mma, frsiktiga stt, som Rikard frst lagt
mrke till.

Min tant r nstan blind, sade markisen, d han kom tillbaka till
Rikard. Men s liflig och ungdomlig till sinnet, att jag fr min del
alltid blir lite frlskad i henne, hvar gng jag rkar henne. -- Er fru
mr bra? fortfor han i vanlig sllskapston. Hon har fvervunnit sin
trtthet?

Rikard hrde ej ens denna frga. Han hade af Serra blifvit frd in i en
stor sal med gula mbler och nedfllda, grna persienner. Dr var nstan
mrkt och han sg knappast den andres ansikte, dr denne halflg i en
ftlj med en cigarett i munnen. Han frskte dock att studera honom, i
det han brjade: Jag gr helst rakt p saken. Ni vet kanske, att den
unga dam, som r med min hustru och mig hr, r ett slags fosterdotter
till min mor, och att jag drfr har en brors skyldigheter och
rttigheter emot henne. Efter hvad jag sg i frgr afton, anser jag mig
drfr bra frga er, hvilka era afsikter ro.

Ej en rrelse hos den andre frrdde, att denna hgtidliga frga gjorde
ngot som helst intryck.

Afsikter! svarade han blott lugnt och med sitt vanliga frbindliga
leende. Jag har inga andra afsikter n att som artig vrd gra hennes
vistelse i mitt land s angenm som mjligt.

D tillter jag mig att sga er, att man inte komprometterar en ung
flicka med en s entrgen kurtis, utbrast hftigt Rikard.

Ni r en mycket m -- bror! infll Serra och tog cigaretten ur mun samt
sg spefullt p honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I
hvad frhllande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej
genom ngot verkligt familjeband var frenad med henne? Och var kanske
hustrun svartsjuk, s att det nu blifvit ndvndigt att ska placera
henne? h, inte s ltt lurad, min vn.

Hvad menar ni? frgade Rikard iskallt.

Jag menar, att jag tror era bekymmer ngot fverfldiga. Om ngonsin en
ung dam varit rustad att svara fr sig sjlf, r det visserligen
signorina Alie.

Rikard insg, att hans manver var frfelad, och fann ej annan utvg n
ett tertg.

Godt! Jag ber d att f sga er farvl med detsamma, sade han stelt, i
det han steg upp. Vi reser i morgon.

Redan! Det gr mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och
fullkomligt kallt. Jag ska d tillta mig att gra en afskedsvisit hos
damerna i eftermiddag.

D Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att
resa. Han vgade ej g s brdstrtadt till vga, emedan han fruktade
att Alie d kunde vara i stnd att fullflja sin hotelse och stanna
ensam kvar. Han brjade i stllet att i allmnna ordalag tala om huru
italienarne, i synnerhet af de hgre klasserna, vore de mest samvetslsa
egoister i krleksaffrer. Att frfra en flicka, helst af en lgre
klass n de sjlfva, eller underhlla en brottslig frbindelse med en
annans hustru, helst sin bste vns, emedan det r bekvmare och
angenmare, det r deras dagliga frstrelse, sade han. Men nr det r
frga om gifterml, har krleken icke det minsta att betyda. Det faller
icke en italienare inom den hgre societeten in att gifta sig med en
flicka, drfr att han gjort henne sin kur, kanske r frlskad i henne.
Giftermlet r uteslutande en konvenanssak och en spekulation.

Har du lidit af smnlshet i natt och roat dig med att lsa ngon fransk
roman, frgade Alie stridslysten. Det r frklarligt att du, som s
sllan lser romaner, trott dig gra en upptckt. Men du fr frlta,
att fr mig, som lst s mnga, r det lite gammalt, allt det dr.

Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska
frhllanden.

Och hvad vet du om dem, om jag fr frga? Hmtar vi inte alla vr visdom
ur de franska romanerna, nr vi vill bedma de sydlndska folken?

Frlt, men jag r inte ngon nykomling i Italien. Du vet, att jag varit
hr flera gnger och jag har haft mnga frbindelser fven med
aristokratien genom mina militrvnner. Jag har visserligen inte knt
mnga damer, men jag har hrt mnnen tala och bertta sina
krlekshistorier. Och jag frskrar dig, att hade du lyssnat till dem en
halftimme --

Officerarne  ocks fverallt ett dligt slkte, infll Alie hetsigt.

Du tror att det r bara officerarne. Men om jag nu talat just med markis
Serra sjlf och frn hans egen mun --

Hvad? frgade Alie och reste sig med flammande kinder. Hvad har du talat
med honom om?

Det hade ej varit Rikards mening att omtala sin direkta inblandning i
Alies angelgenheter. Han visste vl, att hon skulle upptaga det illa.
Men nu hade hennes misstro till allt, hvad han sade, retat honom och han
glmde sig.

Jag kommer just nu frn honom. Jag har frgat honom rent ut, hvilka hans
afsikter med dig voro.

Han hann icke sga mer, d Alie med sklfvande stmma och trar af vrede
afbrt honom.

Du har vgat -- du har vgat, utbrt hon. Med hvad rtt blandar du dig
i, hvad som inte angr dig -- hvad ska nu han tnka om mig! Att jag vill
framtvinga ett frieri! Fy, det r s afskyvrdt. Du har frstrt allt
fr mig -- hela min lycka -- du har frplumpat allt det som var fint och
stmningsfullt -- nu r allt frbi!

Och hon grt med ansiktet i hnderna -- grt, s att hela hennes kropp
skakades.

Aagot kom fram och skte smeksamt lugna henne, men hon sttte henne
bort.

Hvad har ni med mig att gra? ropade hon frtviflad. Hvad rtt har ni
att berfva mig den enda lycka, jag ngonsin gt i mitt lif. Ni tvingar
mig att skiljas frn honom, men om det r fr att flja er ssom
hittills, s misstar ni er. Det m g med mig hur det vill, men jag
stter aldrig mer min fot inom era drrar efter detta.

Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte kring hans gon och
lppar. Han kunde icke tala; den smrtsamma beklmningen tillsnrde hans
strupe. Han hade frlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening frlorat
henne. Och han lskade henne.

Midt i detta upprrda gonblick syntes en skugga i de ppna drrarna
till terrassen. Endast Aagot hade besinning nog att med sitt vanliga
smleende g emot och hlsa p markis Serra, som trdde in.

Alie, sade Rikard lgt. Hvad jag kan gra fr att frsona -- det vill
jag gra, allt hvad du begr. Ska jag lmna er ensamma nu?

Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard gaf Aagot en vink att
flja sig och gick, efter att ha vxlat ett par intetsgande ord med
markisen.

Denne uppfattade genast hennes upprrda sinnesstmning, hvarom fr
frigt hennes sklfvande lppar och genom trarna gnistrande gon gfvo
ett allt fr tydligt vittnesbrd.

Han gjorde ett slag genom rummet och sg att alla drrar voro
tillstngda, drefter satte han sig ned i soffan, drog henne till sig
och frgade tvrt: Ska vi gifta oss?

Aldrig! utbrast hon hftigt. Hvilken krnkning att han p detta stt --
han trodde sig sledes nu tvungen drtill efter Rikards ogrannlaga
inblandning.

Hr p mig, Alie -- med Beatrice r allting slut. Jag har sagt henne
rent ut, att jag lskar dig.

Verkligen! Du har sagt det?

Det ljusnade till fver Alies frgrtna ansikte.

Och nu vill du lmna mig -- resa din vg fr att inte mer komma ter
hit. Det r ju inte mjligt?

Hvad ska jag d gra? Jag begr ju inte bttre n att f stanna -- om
jag bara visste ngon utvg.

Jag vet en utvg, som kanske inte vore s dlig. Jag har en tant, som
bor i nedra vningen af vrt palats -- nka efter min farbror, en mycket
lskvrd och bildad dam. Hon har just kommit till villan fr att hlsa
p mig -- vi  srdeles goda vnner. Hon r fdd amerikanska, mycket
sprkskicklig och road af lsning, men hon r nstan blind och hon ville
drfr ha en ung flicka i huset, som kunde lsa hgt fr henne bde
franska, tyska och engelska. Och som detta r nstan omjligt att finna
i Italien, blef hon mycket glad, d jag talade om dig, och du blir strax
antagen, om du vill.

Du har redan talat vid henne! -- Det hade sledes icke ens varit hans
allvar, d han frgat henne, om hon ville bli hans hustru.

Men detta -- att vara i en tjnande stllning i din familj, yttrade hon
med lite osker stmma, kunde du vilja det?

Tjnande -- hvad sger du -- min tant skulle behandla dig som en dotter.
Ses, nu r du srad. Men hvad vill du d, nr du inte vill bli min
hustru? Du afbjer allt, hvad jag freslr. Vill du sledes nd, att vi
ska skiljas?

Spela inte komedi med mig! Jag vill inte bli din hustru -- det r
fullkomligt sant och jag har alltid sagt dig det -- hvarfr ska du d
krnka mig med att fresl det, nr det inte ens r ditt allvar.

Det r mitt allvar, att om du vill -- tro mig, jag lskar dig s mycket
nu, att jag till och med vill gra en drskap fr din skull. Allt vill
jag gra hellre n att mista dig. Lt oss sledes gra kort process och
gifta oss, det r det enklaste. I Italien kunna vi inte stanna, frsts
-- jag vet inte annat n att vi fr resa till Massaua med andra
misslyckade subjekter. Vill du det?

Men hvarfr i all vrlden --

Hvarfr? Fr att f ngot att lefva af, helt enkelt. Du ser frvnad ut
-- du tnker p vrt palats. Men frst och frmst r det inte mitt, utan
min brors -- och fr det andra, fven om jag skulle fverlefva min bror
och rfva det, s vore det s mycket smre att vara utan frmgenhet.
Hvad tror du det kostar att ga ett sdant palats? Det slukar en hel
frmgenhet fr hvarje generation, det och de ansprk det medfr. Det
kostar s mycket, att ldste sonen -- fven p de tider, d Genovas
stora familjer nnu voro rika, aldrig kunde tnka p att gifta sig annat
n till en stor hemgift. nnu mycket mindre nu, d alla frmgenheter 
s reducerade, tack vare vr stora arm och flotta och vr dyrbara
administration, som lgger sdana brdor p landtbruket, att det vore
bttre sknka bort all sin jordegendom n betala skatt fr den. -- Och
till den yngre sonen har det aldrig blifvit ngonting fver. Du ser
sledes, att Beatrices tv millioner inte  mer n ntt och jmt hvad
jag behfde fr att kunna uppehlla min stllning som gift.

Och du skulle inte finna ngot frnedrande i att gra ett sdant
gifterml -- fr att bli frsrjd?

Fr att bli frsrjd, det r inte rtta ordet. Jag har hvad jag behfver
som ogift. Men giftermlet fr med sig stora fordringar i min stllning,
och drfr mste det fven bringa en vissa frdelar. Diamine, hvad
skulle eljest hela ktenskapet tjna till? Och som jag troligtvis ej kan
undg att en dag bli prins di Palmi -- min bror r ju s sjuklig och kan
inte f ngra barn -- tminstone min son fr sledes rfva titeln och
palatset -- s anses min stllning betinga ett par millioner i
ktenskapsmarknaden, s att det r blott fullstndigt i sin ordning, att
min hustru medfr detta i hemgift, och jag kommer inte i ngon
frbindelse till henne fr det.

Alie knde sitt mod sjunka. Det var ett allt fr stort svalg mellan dem.
Hela uppfattningen var ju s olika. Hon knde sin enkla, borgerliga,
mnskliga uppfattning af ktenskapets betydelse och mening falla sakta
och ljudlst till marken som ett litet visset blad, hvilket den
blifvande prinsen af Palmi trampade p i frbigende utan att mrka det
en gng. Hvad frstod han af hennes lifssyn!

Gifter jag mig ter utan frmgenhet, fortfor han, ja, d kommer jag
frst och frmst i den pinsamma belgenheten att inte kunna underhlla
palatset, om det blir mitt en gng -- eller jag stter min son i den
belgenheten. De dyrbara konstsamlingarna, som mina frfder satte sin
stolthet i, dem finge jag slja -- och nu fr tiden finns knappast
ngon, som kper hela samlingen, den finge styckas bort bit fr bit till
den hgst bjudande -- den stolta lapis-lazulisalen med sina svarta
sfinxer, dr det var min gldje att g och drmma som yngling om mina
frfders bedrifter -- den finge jag vl -- ja, hvad vet jag, man finge
bryta ut stenarna ur vggarna och slja dem styckevis -- skfla hela
hrligheten -- kort sagdt, det kan ju vara bara ffnga kanske, men jag
ville dock, att du skulle frst, att vi, som genom generationer vxt
upp i ett sdant hem, vnjer oss s vid den tanken att bevara det
ofrndradt till vra barn i sin ordning, att detta blir oss en tyngande
plikt, och att vi knappast anser oss ha rtt att frigra oss.

Ja, jag frstr det. Men hvad jag inte frstr r, att det just skall
vara genom ett gifterml, som ni skaffar er de erforderliga medlen. Kan
d inte en man som du bryta sig en bana sjlf?

Hvad skulle det vara fr en bana? Hvilken karrier tror du att jag skulle
kunna gra i det moderna Italien? Jo, om jag ej hlle mig fr god till
att knuffa mig fram bland all den plebs, som nu trnges om platserna --
om jag ville krypa fr de nuvarande maktinnehafvarne och lta mig
beskyddas och muta och gra mannamn -- ja, d tror jag nog att prinsen
af Palmi in spe skulle bli accepterad och att jag kunde gra en stor
politisk karrier samt f tillflle att roffa t mig ngra millioner af
folkets medel, som s mnga andra af de s kallade liberala -- och du
skulle tas emot med upprckta hnder i Crispis politiska salonger och
ingen skulle dr frga efter ditt stamtrd. Men drmed skulle jag ocks
afsga mig mitt sknaste privilegium ssom oberoende adelsman, att f
sga de dr herrarne sanningen -- att f slunga dem i ansiktet deras
lgner, d de sger sig vilja folkets bsta p samma gng som de utarmar
dem och drifver dem att emigrera i tusental fr att frgs af elnde,
medan deras rika vinflt str oskrdade, efter som det ej lnar sig att
skrda dem -- allt under det de styrande och deras skyddslingar, som
ofta begynt som fattiga uppkomlingar utan ett re, hopar allt strre
rikedomar i sina fickor och kper vra palats, sedan de ruinerat oss.

Ja -- och hur har ni sjlfva ftt era frmgenheter en gng -- var ni
kanske bttre, nr ni hade makten?

Nej, det pstr jag inte. Men just drfr, att vi nu kommit utanfr, 
vi bttre n de andra. Det r alltid minoriteten och oppositionen, som 
de bsta i ett samhlle -- de, hvilkas idealer inte  dagens. Och det
skulle kosta p mig att afst frn detta mitt dyrbara privilegium genom
att sluta mig till den flacka majoriteten. Du har lst mina dikter -- du
vet, hur oberoende min stllning r t bda hllen. Tror du, jag kunde
fortstta att skrifva s, om jag mste tnka p att gra en karrier?

Han hade rest sig upp och gick af och an i rummet, fortsttande att tala
fr sig sjlf med lifliga tbrder. Pltsligt afbrt han sig, knppte
med fingrarna, som om han funnit ngot, blef s stende stilla en stund
med handen fver gonen, hvarefter han begynte rkna p fingrarna.

Det gr ihop! utbrast han. Har du papper och penna dr? Stt dig och
skrif.

Och han dikterade fr henne en sonett, som hade format sig kring tanken
om minoritetens privilegierade stllning ssom opposition mot samtidens
missriktningar, om den ensamme, som stod utanfr alla partier och blott
sg kappjakten efter mbeten och utmrkelser, hvilka falbjdos till den
hgstbjudande.

D Alie hade slutat skrifva, steg hon upp och gick fram till honom samt
lade armarna om hans hals och kysste honom fr frsta gngen af egen
impuls.

Var sker om, att inte jag ska bli den, som drar dig ifrn denna
privilegierade stllning, sade hon. Jag hr lyckligtvis inte till de
kvinnor, som lskar p det sttet -- som vill draga ned och hnga sig
fast vid den, de lskar.

Sg inte s. Om du lskar mig riktigt, ska du tvrtom inte sky ngot
medel att hlla mig fast.

Och frm dig att handla mot din fvertygelse?

Ja, n sen? Hvad r en fvertygelse i grunden? Ingenting r absolut sant
eller osant. Och om man vljer den ena eller andra nyansen af denna
komposition, s betyder det i det hela inte stort. Jag r oppositionsman
af temperament och naturlig smak -- men en fvertygelse -- hvilken
intelligent man kan ha en fvertygelse?

Alie knde sig obehagligt berrd af detta omslag i hans ton. Hennes
idealistiskt anlagda natur hade genast med vrme omfattat den
stndpunkt, han i sin sonett utvecklat, och det hade synts henne ltt
och hrligt att uppoffra sin personliga lycka fr ett sdant ml. Men nu
isades hon af hans skepticism, hvilken med ens slog ner den entusiasm,
som flammat upp inom henne.

Jag har bara en fvertygelse, fortfor han leende. Och det r, att
ingenting annat i lifvet kan gra mig lycklig n din krlek. Och om du
lskar mig riktigt, s ska du minsann inte tnka p att offra mig fr
ngon fvertygelse. Jag ville att din krlek skulle vara s hnsynslst
stor, att den ginge fram fven fver detta -- att den tvingade mig att
offra allt fr dig, till och med mitt oberoende. Jag tror egentligen,
att vi endast p det sttet skulle kunna bli verkligt lyckliga.

Det ska du aldrig vnta af mig, invnde hon. Det r ingenting jag r s
rdd fr som att du ska behfva offra ngot, det allra minsta fr min
skull.

P det sttet ska du frdrfva allt fr oss. Min lycka skulle vara, att
du fordrade mycket -- men ocks gfve mycket. Du vill inte gra hvarken
det ena eller det andra.

Han hade tagit henne i sina armar och hll henne ttt intill sig, s att
hon ej kunde se honom in i gonen. Hon lade drfr hufvudet ngot bakt
fr att se p honom och sade: Jo, tvrtom -- jag fordrar mycket -- och
vill ocks gifva mycket -- under vissa frutsttningar. fvertyga mig om
att du lskar mig helt -- och det finns intet, jag inte vill gifva.

Intet? frgade han med sina lppar mot hennes och en strle i gat.

Men du hrde villkoret, upprepade hon och vred sig ls, rodnande.




VII.


Fljande dag frgade Rikard Alie, om hon ville g in p att resa nu,
eller om hon nnu nskade stanna i Nervi. Hon svarade, att de blott
skulle bestmma som de ville, hon skulle flja dem nr som helst. Det
var nmligen fverenskommet mellan henne och Serra, att de nu skulle
skiljas, emedan det var ndvndigt, och att Alie skulle flja med de
andra p den tillmnade rundresan i Italien, men sedan ville Serra
sammantrffa med dem p nytt och de skulle d nrmare besluta om sin
framtid.

Familjen Grey-Johnston gjorde en tebjudning fr dem sista aftonen. Alie
var i en p en gng upprrd och glad sinnesstmning. Det frefll henne
som om denna skilsmssa aldrig skulle bli af, som skulle i sista stund
ngot ovntadt intrffa, som frndrade allt. Hon kldde sig elegant i
sin nya foulardkldning. Den enkla tebjudningen hos den engelska
familjen var fr hennes uppspelta fantasi en stor fest, en frlofnings-
eller brllopsfest, som ppnade en framtid af oknd, blott dunkelt anad
lycka framfr henne, och hon hade ngot af en bruds p en gng blyga och
strlande uttryck, d hon trdde in i salongen. Det grnbl sidenet i
kldningen kom hennes hy att framst ovanligt varm och klar. I hret
hade hon instuckit ett par stora, olikfrgade rosor och kring halsen
lindat sin collier af prlor, som var Rikards present till minne af
resan. Med lnga, svenska handskar, hga guldskinnsskor och en hvit
plymsolfjder i handen sg hon s distingerad ut, att Florence smtt
frsmdligt utbrast: , hvad den Alie kan se stilfull ut, nr hon vill.
I dag r hon ju en riktig prinsessa.

Prinsessan Palmi, infll Harriet.

Om jag ville, ja, sade Alie och gaf henne en stor blick.

Hr! hviskade Florence till Aagot, hon inbillar sig verkligen -- liksom
han inte hade gjort lika mycket sin kur till -- andra -- som till henne.

Ja, han har ju det sttet mot alla, sade Aagot. Ett stt att se p en --
att trycka ens hand och behlla den lnge i sin -- har han gjort det
ocks med dig?

Florence smlog betydelsefullt och rodnade. Det gick verkligen fr
lngt, tnkte hon inom sig, trodde nu ocks Aagot -- , hvad de voro
ljliga! Men hon visste hvad hon visste, hon.

Florence hade kldt sig helt hvit i afton. Hon var en sknhet i engelsk
stil, blek, genomskinlig, smal om lifvet och utan former -- Harriet var
rdhrig med en liten uppnsa, mycket finhyllt och en smula frknig
under gonen -- men hon var liflig och munter och ansgs pikant.

Florence vntar, att han ska fria i afton, hviskade hon till Aagot.

Mr Grey-Johnston var en hypokonder, som alltid undvek sllskapslifvet,
och hans fru var mycket sjuklig, hvarfr flickorna voro till och med
nnu mer fverlmnade t sig sjlfva n engelska flickor vanligen ro.
De begagnade sin frihet till att hitta p frstrelser och kokettera fr
alla mn, som de lyckades draga till sig -- d. v. s. kokettera p
engelskt vis, blodlst, kallt, ty af passion hade de icke ett spr, och
de funno drfr Alie narraktig och skrattade t henne, d de ofta sgo
henne s upprrd och genombfvad af knsla.

Tebordet var dukadt ute p terrassen med lampor under bar himmel.
Florence gick och ordnade kopparna med sina vaxhvita hnder, modern satt
bredvid i en hvilstol och mr Grey-Johnston kom och gick, t upp tebrdet
och sade icke ett ord.

Rikard stod just och anstrngde sig fr att f ett samtal i gng om
Crispis tyska politik, d Harriet, fljd af Serra, kom rusande upp fr
de tre trappstegen frn trdgrden och kastade sig skrattande i armarna
p Aagot.

Kan du tnka dig hurdan han r! ropade hon. Vi skulle springa i kapp
uppfr stora gngen, och s fll jag omkull -- och hvad tror du, han tog
sig fr, nr han lyfte upp mig. Fy, fy! sade hon och pekade fingret t
honom.

Hvad gjorde ni? frgade Alie leende.

Jag kysste henne p kinden. Och om jag inte gjort det -- tror ni inte
hon skulle fraktat mig och ansett mig som en narr -- nr en ung dam
faller till ens ftter, s skulle man vl vara en ohjlplig tlp --

Vill ni hlla vad med mig, att jag kan klttra upp p det dr taket?
ropade Harriet, som icke terkom frn sin uppsluppna sinnesstmning. Och
hon flg ltt och smidig till muren och lyckades verkligen klnga upp p
en fre terrass ofvanp ett tak.

Kom, signorina Alie! ropade Serra. Om ni ocks klttrar upp, s ska vi
springa i kapp dr uppe.

, ni r tokig! Springa i kapp dr uppe -- det r ju inte ngot
stngsel.

Ja, det gr ingenting. Kom!

Han drog henne med sig med vld och lyfte henne, hvarefter Harriet
druppifrn drog henne upp. Trdgrden syntes hrifrn djupt under dem
och Alie hissnade, d Serra grep henne om lifvet och gjorde en tbrd
som fr att slnga henne ut fver djupet.

Hvad gr det t er i kvll?

Jag vill gra ngon galenskap. Hitta p ngot, miss Harriet. Ju
tokigare, ju bttre.

Alie sg frundrad p honom. Det lg en viss vild ysterhet fver hans
vsende denna afton.

Ska vi gra inbrott i ett af rummen hr. Hvems r det dr fnstret? Den
franska damens? Ska vi g in och stjla hennes smycken?

Kom och drick te! ropade Florence's stmma drnedanfr.

Bra! Men hur ska vi komma ned? Vill ni, att jag kastar er ned, frst den
ena och s den andra?

Nej, vi stjl oss igenom ett af rummen hr, sade Harriet, och s komma
vi ut i stora korridoren.

Och om alla  inne, invnde Alie.

Det gr ingenting -- vi kan ju be om lof.

Visst inte, sade Serra. Flj bara mig! Och slpp inte.

Han tog de bda flickorna vid hvar sin hand och de gingo sakta, spejande
mot de ppna balkongdrrarna till ett af de rum, som vette ut t den
loggia, dr de befunno sig. De sgo en ldre dam g och syssla i rummet
och utan ett ord drog Serra dem med sig och de rusade alla tre som en
hvirfvelvind igenom rummet och ut p andra sidan.

Han r alldeles komplett tokig i kvll, sade Harriet till de andra, d
de ter kommo ned till tebordet.

Ja, det r sant. Ho la mente piena di raggi e di follia, deklamerade
han, vnd till Alie.

Hvad betyder det? frgade Florence.

Jag har sinnet fullt af strlar och galenskap, fversatte Aagot
trovrdigt.

Serra satte sig med Alie p muren ett stycke ifrn de andra, tog hennes
hand, bjde sig emot henne och deklamerade med gonen i hennes:

   Oh! sei bianca, sei pura come perla marina,
   E parli il vero, armata della tua castit.
   Guarda, la notte  bella; guarda, il cielo  sereno.
   Sai tu che sia la fiamma che ti solleva il seno?
   Se la tua voce trema, sai tu Berta, perch?
   Questo nuovo sgomento, questo vano terrore,
   Il rimprovero stesso di cui ti crucci  amore,
    amore e tu sei bella e tu vivi per me.
   Il mio braccio ti serra, il mio cuor ti desia.
   Ed ho la mente piena di raggi e di follia,
   E voglio che mi passi sul labbro il tuo respir.
   Voglio posar la fronte sulla tua fronte bianca,
   Voglio sentirti inerte, come persona stanca.
   Voglio che inebbriata mi parli di morir.

         GIACOSA.

   (O, du r hvit och ren som hafvets prla r,
   Och sant du talar, kldd i kyskhets vapenskrud.
   Se, natten huru skn, se himlen huru klar!
   Vet du den lgas namn, som eldar s ditt brst?
   Din stmma darrar, vet, o Berta, du hvarfr?
   Din ngest, frr ej knd, din bfvan utan grund,
   Sjlffrebrelsen, allt detta krlek r!
   Det krlek r, och du r skn och du r min.
   Min arm omsluter dig, mitt hjrta dig begr.
   Min sjl i lgor str och jag r yr och vild.
   Din ljufva andedrkt f knna p min mun,
   Emot din pannas sn min panna luta f
   Jag ville och dig se i vanmakt halft frsnkt,
   Och hra dig i rus blott tala om att d.)

Hennes hand blef liggande i hans och hon satt s orrlig som om hon
knappt andades. Kanske knde hon ngot af detta viljelsa hngifvande,
hvarom dikten talade, genomstrmma sig.

Det var mrkt p den delen af terrassen, dr de bda sutto, de syntes
knappast, men den mjuka, smidiga, manliga stmman trngde patetiskt och
med en egendomligt darrande lidelsefullhet fram till de andra vid
tebordet.

Stmningen brts dock af Florence, som ingenting hade frsttt.

Ert te kallnar, sade hon. Kan ni inte deklamera sedan?

Men Aagot, som uppfattat det hufvudsakliga af verserna och som knde sig
skandaliserad af vissa uttryck dri och af vissa allt fr vltaliga
tonfall, gick fram till Alie och vidrrde sakta hennes arm samt hviskade
till henne: Kom till tebordet. Sitt inte hr borta i mrkret ensam med
honom -- du glmmer dig ju.

Alie ryckte till och steg upp. D hon kom fram i ljuset frn tebordet,
hade hon ett yrvaket, frnvarande uttryck i gonen.

Serra terfll i sin frra uppsluppna ysterhet. Han satte sig att rida
grensle p en stol i galopp fver hela golfvet, han draperade sig till
en arab med teservetterna och bordduken och satte sig p marken med
korslagda ben, strax drefter var han en siciliansk bandit med en
hrlugg fver gat och dolken under kappan, som stod p lur i skuggan af
muren och kastade sig fver Rikard, d denne kom i nrheten, med ett s
pltsligt, kattlikt sprng och fordrade portmonn och klocka med s
hotande stmma och minspel, att flickorna skreko till.

Hvad gr det t er? sade Alie, som skrattade med de andra, men som
dunkelt knde, att det lg ngot bakom denna uppsluppenhet.

Det r, emedan ni reser i morgon.

S, ni r glad fr det?

Nej, det r inte drfr jag r glad, men sista akten i en komedi kan
aldrig vara nog munter. Nu har jag spelat komedi fr er i tv hela
mnader och nu vill jag sluta med ett glansnummer.

Alla flickorna ville veta, hvad han menade med att han spelat komedi.

Har jag inte gjort er min kur allesamman, kanske? frgade han. Och jag
slr vad, att ni tagit mig p allvar allihop. Endast signora Aagot icke
-- hon r den enda, som aldrig velat tro, att jag varit frlskad i
henne -- --

Ni har fr hga tankar om er sjlf som aktr, utbrast Alie med exalterad
munterhet. Hvem tror ni har tagit er p allvar! Ingen -- men somliga af
oss har kanske roat sig med att betala er med samma mynt -- och hvem
vet, om det inte r ni, som blifvit narrad till slut.

Kanske, sade han och sg halft lekande, halft prfvande p henne. Det
ska framtiden utvisa.

Efter detta skmt kom det som en stillhet fver dem bda tv. Serra
begynte ter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder
utantill och nr han icke direkt ville uttala sina egna personliga
knslor, gaf han grna sina stmningar luft i en omskrifning, med andra
ord, utan att vlja, gripande p mf bland det, som han mest lskade
och beundrade.

Hvarfr deklamerar ni aldrig ngot af er sjlf? frgade honom Florence.

Nej, fr jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen
beundrar. Ja, tro nu inte, att det r af blygsamhet, jag sger s,
tillade han skyndsamt. Det r en fras, som jag lrt, och som jag tycker
lter bra. Hr p detta, sade han till Alie. Jag har ju berttat er,
huru jag dyrkade Leopardi, nr jag var ung och svrmisk. Hr nu till
sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.

Han stllde sig framfr henne och deklamerade:

   Sempre caro mi fu quest'ermo colle,
   E questa siepe, che da tanta parte
   Dell' ultimo orizzonte il guardo esclude.
   Ma sedendo e mirando, interminati
   Spazi di l da quella, e sovrumani
   Silenzi, e profondissima quete
   Io nel pensier mi fingo; ove per poco
   Il cor non si spaura. E come il vento
   Odo stormir tra queste piante, io quello
   Infinito silenzio a questa voce
   Vo comparando: e mi sovvien l'eterno,
   E le morte stagioni, e la presente
   E viva, e il suon di lei. Cos tra questa
   Immensit s'annega il pensier mio;
   E il naufragar m' dolce in questo mare.

   (Stdse mig kr var denna ensliga kulle
   och denna hck, som till stor del stnger
   frn blicken den yttersta horisonten.
   D jag sitter och skdar, obestmda
   rymder bortom denna och fvermnsklig
   tystnad och en djup, ondlig stillhet
   inbillningen frammanar; fga fattas
   att hjrtat bfvar. Och medan jag vinden
   hr susa mellan dessa plantor, jmfr
   jag inom mig denna tystnad med denna
   stmma, och jag tnker p evigheten
   och de svunna tider och den varande
   och lefvande och dess rst. Och i denna
   vida ondlighet drunknar min tanke,
   och det r mig ljuft frlisa p detta haf.)

De sutto alla tysta, nr han slutat. Diktens milda svrmeri och det veka
tonfallet hade utfvat ett visst inflytande fven p dem, som ej
frstodo helt. Den ondliga stillheten, som fresvfvat diktarens
fantasi, hade genom ordens och fredragets fullndade konst liksom
kommit fver dem alla och hll dem som i en frtrollning.

Slutligen reste sig dock Aagot med en frgande blick p Rikard.

Klockan r tolf. Ska vi inte ta afsked nu? Vi ska tidigt opp i morgon.

Det blef ett allmnt afskedstagande, hvarvid Serra fick tillflle att
hviska till Alie: Jag kommer och tar afsked af dig i ditt rum senare,
nr de andra gtt till sngs. Vill du?

Alie svarade ej, men det for ssom en darrning igenom henne och hon blef
pltsligt helt blek.

Hvem vcker er i morgon bittida? frgade Harriet Aagot.

, Rikard vaknar alltid af sig sjlf.

Jag vaknar ocks alltid, nr ngon ska resa, sade Harriet. Jag ska komma
och nypa Alie i nsan, medan ni alla sofver. Du sofver ju alltid med
drren ppen, du -- gr du inte det?

Serra sg p Alie vid denna frga. Hon svarade ej.

D hon kommit in p sitt rum, som genom en korridor sammanhngde med
Rikards och Aagots, var hon mycket otlig att bli ensam, men Aagot kom
oupphrligt in till henne, n fr att ska ngon af sina saker inne hos
henne, n fr att erbjuda henne att f lgga ned i sin koffert ngon af
hennes tillhrigheter. Aagot hade alltid en vana, d de skulle resa, att
g och smsyssla sista natten till fram emot morgonen. Alie blef s
otlig till slut, att hon svarade henne ovnligt:

Lt det vara nu, jag ber dig -- jag dr af trtthet. Har vi glmt ngot,
kan vi ju lgga ned det i morgon.

Tag tminstone af dig den dr kldningen, s att jag fr lgga ner den
ordentligt i min stora koffert. Du frstr den, om du ska knyckla in den
i din.

Alie tvekade. Hvad skulle hon hitta p fr att komma frn detta. Klockan
var redan 1, han kunde komma hvilket gonblick som helst, och icke gick
det an att hon tog emot honom annat n fullt kldd.

Men Aagot gaf icke med sig. Det var som om hon haft ngon misstanke, ty
det var ej mjligt att bli af med henne i kvll.

Har du tnkt p, att din reskldning r snderrifven. Inte! Ja, lgg dig
bara nu, s ska jag fsta upp draperiet, medan du klr af dig.

Hon blef tvungen att ge henne kjolen och hade nu blott en ljusrd
morgonkldning att kasta om sig. Hon satte sig framfr spegeln och
begynte taga ner sitt hr fr att lta Aagot tro, att hon verkligen
mnade g i sng, men samtidigt lyssnade hon med ron och alla sinnen
utt korridoren, och tyckte sig oupphrligt hra steg. Tnk, om han kom
och knackade p medan Aagot satt dr! Fr att hindra detta begynte hon
tala hgt, p det han skulle hra, att hon ej nnu var ensam.

Hvad gr Rikard! Stackare, han kan vl inte somna s lnge du gr och
stkar. Lt vara nu, sta Aagot, det r bra som det r! Det r inte alls
s noga i jrnvgskupn.

Hvad du r otlig! N, d tar jag kldningen med mig och slutar inne hos
mig. -- Det var fasligt hvad du hller p lnge med ditt hr i kvll --
hvarfr lgger du dig inte?

Alie kysste henne brdskande p kinden och nstan skt henne ut, och s
fort hon var gngen ordnade hon sin kldsel i jagande hast och med
hjrtat bultande i vldsam oro fr att han skulle komma och finna henne
s dr halft afkldd. Hon vred upp hret igen, knppte omsorgsfullt igen
alla knapparna i den lnga peignoaren samt knt ett sidenband fast om
midjan fr att det ej skulle se s ledigt och vrdslst ut -- hon
blygdes s fver att han skulle finna henne i en annan drkt n han
lmnat henne, att hon nstan nskade, att han icke skulle komma. Och d
hon nu verkligen hrde och igenknde hans steg, blef henne denna blyghet
s fvermktig, att hon blixtsnabbt, utan att besinna sig, rusade till
drren och vred om nyckeln.

Hon hrde honom taga i drren, hrde en sakta hviskning: ppna, amor
mio! -- ett gonblicks vntan, s gick han, kom tillbaka igen, tog nnu
en gng i drren -- och drefter, med ett litet, fraktfullt,
frbittradt pah! aflgsnade han sig snabbt.

D hon hrde hans bortdende steg i korridoren sjnk hjrtat inom henne
och det kom fver henne som en pltslig mattighet ofvanp den starka
spnningen nyss. Hon kldde skyndsamt af sig, lade sig till sngs och
blste ut ljuset.

Ja, nu var allt slut! I morgon bittida skulle hon resa -- och hon hade
nekat honom det tillflle att f taga afsked af henne, som han bedt om
och hvartill hon dock gifvit ett slags stumt samtycke! Skulle han vl
efter detta komma och ska upp henne mer? Af falsk blygsel hade hon ter
igen frdrfvat allt -- och troligtvis fr alltid! Hon vred sig
vndfullt i sin bdd och kunde ej tnka p att somna.

Natten var s dr tryckande kvaf, som den endast kan vara i sdern --
utan ett luftdrag, s starkt ngande af vllukter, att man tycker sig
kvfvas, och den minsta rrelse, blott att rcka ut handen eller jmka
kuddarna, medfr ett svettbad.

Hon slutade med att ligga fullstndigt orrlig med armen under nacken
och stirrande genom de ppna balkongdrrarna utt stjrnhimmeln, som
framskymtade gnistrande och flammande mellan loggians hvita kolonner.

Hon lg s, d hon pltsligt sg utsikten skymd af en mrk gestalt, som
fyllde drrppningen. Hennes gon vidgade sig och stirrade stela och
orrliga p denna uppenbarelse, som blott syntes henne som en
fantasibild, framkallad af hennes vakna drmmar. Hon var nstan
medvetsls, d ett par armar om hennes lif, ett par lppar mot hennes
kom hennes stelhet att liksom smlta i en hngifvenhet utan grns.

                   *       *       *       *       *

Fljande morgon var det den vanliga, jktande brdskan, som tfljer
alla affrder med jrnvg, i synnerhet vid en tidig timme. Alie var mot
sin vana icke frdig i tid, s att Aagot mste hjlpa henne att lgga in
sina saker, och hon mste gifva sig af utan kaffe. De kommo till
stationen i sista stund, Rikard och Aagot sprungo t hvar sitt hll fr
att kpa biljett och se efter bagaget, flickorna Johnston kommo med
blommor och kyssar. Alie lyckades dock komma undan ett gonblick och ut
p perrongen fre de andra, hvarigenom Serra fick tillflle att nrma
sig henne.

Om ngra veckor kommer jag och sker upp dig, hann han blott sga. Tro
p mig, vnta p mig och lska mig.

Hon svarade blott med ett kort, energiskt: Ja!

Alla de andra kommo nu ut, tget var dr, drrarna ppnades, ett
gonblicks allmn frvirring och rusning!

Omotstndligt, utan tanke p omgifningen, kysste han henne p munnen, i
det han hjlpte henne upp i kupn. Aagot hann blott att studsa,
konduktren slog igen drren och det bar i vg.

Alie var fullkomligt borta frn omgifningen. Hon satt orrlig, som
frlamad inkrupen i ena hrnet, med gonen blickande rakt framfr sig,
med en fin rodnad fver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt
uttryck, som den som lyssnar till dolda rster eller skdar en vrld,
osynlig fr andra.




VIII.


I Firenze fortfor detta drmmande tillstnd. Hon tillbragte sin mesta
tid p gallerierna och skte alltid att f vara ensam s mycket som
mjligt. Den sknhetsvrld, som hr omgaf henne, spred en viss ro fver
hennes sinne. Hennes medfdda sknhetsknsla satte henne i stnd att
tillgodogra sig hvad hon sg p ett mer frtroligt stt n som blott
konstnjutning. De hade ngot att sga till henne personligt, de blefvo
en del af hennes eget upprrda tanke- och knslolif, dessa taflor, dr
frgernas och liniernas sknhet sammansmlte med knslans djup och
innerlighet, och hon somnade om kvllarna och vaknade om morgnarna med
gat och sinnet s mttadt af dessa intryck, att de spredo som ett
skimmer fver hennes eget lifsde. Gallerierna berttade henne hela
mnsklighetens saga i en frsknande, idealiserande belysning, som vl
passade samman med den romantiska vndning, hennes eget lif ftt. Och
all tvekan angende det berttigade i det frhllande, hvari hon inltit
sig, frsvann infr den strre lifssyn, som dessa salar frtljde om.

Den stolte kavaljeren dr, som bar ett af historiens strsta namn och
hvars portrtt var mladt af Salvator Rosa -- denna rena italienska typ
med de p en gng lidelsefulla och milda svarta gonen, den elegant
smidiga gestalten, det p en gng indolenta och energiska i uttrycket --
och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en frmmande
races sknhetstyp, de hade naturligtvis varit ett lskande par, men
ingen frgade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar,
namn och stamtrd? Han stod i katalogen med alla sina titlar upprknade,
hon var namnls. Men hvad betydde allt detta i en vrld, dr sknhet,
ungdom och krlek hrskade allsmktigt.

Och alla dessa bilder af la santa famiglia, dr moderslyckan och
moderskrleken ftt det sknaste uttryck, som ngon fantasi kan
frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drmma
framfr Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum
lycksalighet betrakta det nyfdda barnet.

Ngon gng brts dock hennes stmning af andra, mer oroande bilder. Midt
i denna vrld af idealisk sknhet framtrdde ocks en och annan ton af
mer sinnlig art: Rubens djrfva kttslighet afstack bjrt mot
italienarnes idealism. Hr var det icke lngre en ngel, som med
vrdnadsfull hllning och djupt bugande bragte den skygga, hpna
jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Hr var det en kraftig,
framstormande man, som med brnnande lidelsefullhet trdde en kvinna,
hvilken  sin sida flydde honom blott fr att locka och egga. Alie vnde
sig bort frn sdana taflor, full af en obestmd oro. Men nr fven
Rubens dpte en tafla santa famiglia fann hon detta s djrft, att hon
smleende stannade framfr den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser
ut att ha engelska sjukan, emedan mlaren, i bemdandet att gra det
riktigt sjlfullt, begfvat det med ett allt fr stort hufvud och allt
fr bleka kinder, var hr frvandladt till en duktig, rosig pojke, som
lutar hufvudet tillbaka och skrattar s hjrtligt smittande, under det
den ngra r ldre Johannes ser p honom med leende beundran som en
ldre bror, hvilken finner den lille mycket st och lustig. Modern, rund
och fyllig, ser ut som en prktig amma, och Josef r icke mer den
ensamme gubben, som hller sig p afstnd och ej har med det hela att
gra, utan en ungdomlig, beltet leende familjefar.

Andrea skref flera gnger och hans bref fverfldade af mma uttryck.
Alie stngde alltid in sig fr att lsa dessa bref, hvilka hos henne
vckte en liflig rrelse, kom henne att rodna och f trar i gonen
eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon lste dem oupphrligt om
igen, hvarje afton p sngen innan hon somnade, mnga gnger fven om
dagen, nr hon hade en stund fr sig sjlf; och ibland kunde hon vakna
om natten, grubblande fver ngot uttryck dri, och hon fick d ej ro
frrn hon tndt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade
under sin hufvudkudde, samt letat reda p det ifrgavarande stllet. Hon
prfvade och vgde hvarje ord fr att se, om det var verkligt kndt, om
det var ett uttryck fverensstmmande med hans karakter och hans
personliga stt att knna eller en allmn fras; och hon srades och
ngslades djupt, nr hon ngon gng tyckte sig mrka det sistnmnda.

Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ngest
-- fruktan att ha gifvit vika fr en krlek, som frn hans sida varit
endast lidelse, ej hela personens fulla hngifvande. Och allt som hon
grubblade fver hvad som tilldragit sig mellan dem och srskildt fver
den sista natten, kom hon att fantisera fver och omdikta hela deras
frhllande s mnga gnger och p s mnga stt, att hon slutade med
att icke veta, hvad som hndt i verkligheten och hvad endast i
inbillningen. Och denna ovisshet med afseende bde p sig sjlf och
honom stegrade nu hennes otlighet att terse honom till en frtrande
lngtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes sjlfaktning och
sinnesjmvikt skulle blifva beroende af detta nya sammantrffande, och
af om ett djupare och varaktigt frhllande skulle visa sig kunna framg
af det fantasiens och sinnenas rus, som under den gldande solen, i det
ljumma badet, i de doftande, ngande sommardagarna omotstndligt frt
dem tillsammans.

Drfr var det henne ett svrt slag nr ett bref kom, som meddelade
henne att han ej kunde komma till Firenze, som han tnkt. Det hade
uppsttt svrigheter dr nere p godset, frvaltaren befanns hafva
vansktt egendomen, s att nu hela administrationen mste stllas p en
annan fot, hans bror var dlig och det var omjligt att han kunde lmna
honom ensam med alla dessa obehag.

Sk att uppehlla dig i Italien s lnge som mjligt, skref han, s
skall jag vl alltid kunna n er, vare sig i Roma eller Venezia p
uppresan. Men _om_ du mste resa utan att vi tersett hvarandra -- det
stack till inom henne, hur kunde han blott tnka sig en sdan mjlighet
-- s skall jag ska upp dig en gng i Sverge, nr min stllning blir
mer oberoende n den r nu. Men skall du vl vnta p mig? Jag vgar
knappast hoppas det -- jag har alltid vetat, att jag icke var mnad att
blifva lycklig, och det frundrar mig egentligen icke, att det tycks
vilja skilja oss t just i det gonblick, d vi funnit hvarandra.

Hon lste brefvet flera gnger och det lade sig som en isande kyla kring
hennes hjrta. S ltt var han frdig att uppge henne -- mer allvar hade
det icke varit. Hon satt frst som frlamad infr detta slag, men s
smningom steg en blodvg upp i hennes ansikte och hon erfor en
brnnande, outhrdlig blygsel vid tanken p att hon gifvit sig helt t
en man, som fr framtiden skulle blifva en frmling fr henne och fr
hvilken hon endast skulle blifva en ibland mnga. Var det s de skulle
sluta, alla hennes drmmar om en krlek, som borde vara s mycket
strre, djupare och mer sammanhngande n allt hvad hon sett hos andra!
Blott ett kort rus -- och s frbi!

Utom sig af sinnesrrelse, med hela sitt vsende i uppror gaf hon sig ut
att g -- hon bara gick och gick, utan att tnka p hvart det bar,
hjrtat bultade och det susade fr hennes ron som sjudande vatten.

Hon gick upp fr den vackra Viale dei Colli, som vindar sig upp fr
hjden mellan hvita villor och blomstrande trdgrdar, hvilka ligga
tysta och svala i skuggan af lager och citrontrd, dofta af rosor och
orange-blom, prunka med oleandrar och kamelior, hvilkas praktfulla
blommor afsticka bjrt mot trdens mrka, blgrna massa. S kom hon upp
till Piazzale Michel Angelos stora ensamhet, dr den unge David
behrskade horisonten och aftecknade sina kraftiga linier mot den af
aftonrodnaden purprade himlen och kullarnas violetta konturer. Hon
stannade och sg p den hemlighetsfulla Natten p statyns sockel,
hvilken frn frsta stunden hon sett den starkt hade fngslat hennes
fantasi. Hvad hade den vldige velat uttrycka med denna outfrda
gestalt, som ej nnu riktigt trdt fram ur det marmorblock, ur hvilket
den var skapad, men som dock var s mystiskt lockande, s innehllsrik,
s full af sagor och sgner och drmmar, att man i den kunde lsa snart
sagdt hvarje stmning, man sjlf genomlefvat.

Det var p en gng den smnlsa natten, d man vrider sig under kvalfull
ngest af och an p den heta bdden och lyssnar till den tta
klockringningen, som blandar sig med timslagen, s att man frvirras och
ej kan bli klok p om det r kvll eller morgon -- och den sofvande
natten, full af dagens lif och af ljusa drmmar -- och den vakande
natten, d hjrtat str stilla i bfvande vntan, d gonen blicka
skrmda och tjusade mot lifvets och krlekens strsta mysterium -- d
hjrtat liksom upphr att klappa, pulsarna tyckas afstanna och ett
tcken hljer tankar och knslor -- -- -- -- Men det var ocks den
hotfulla, mrka natten, ensamhetens och frtviflans mrka natt, frn
hvilken ingen utgng finnes.

Alie sg och sg -- hur de plastiska figurerna aftecknade sig mot
septemberaftonens genomskinliga klarhet -- hur blommornas stad lg dr
nedanfr i ett rosenskimmer och hur Arno lindade sig fram genom den som
ett silfverband -- nu ljd Angelusringningen frn mnga kyrkor genom
aftonens tystnad -- knslorna blefvo henne fvermktiga, hon brast i
grt, fvervldigad af denna stmning, som uppenbarelsen af det
fullkomligt skna vcker inom oss genom sin motsgelse med vr inre,
snderslitna vrld. Dr kommo ngra resande och stannade p piazzan med
Bdeker i hand, och de sgo frundrade p den ensamma, grtande flickan.
Alie skyndade undan och gick in p kyrkogrden San Miniato fr att f
grta i fred. Hr, mellan de hvita monumenten med dessa srjande
kvinnogestalter p trappsteget eller skinande nglar, som med utbredda
vingar bevakade grafvens port, kunde hon f gifva vika fr sin
sinnesrrelse utan att vcka uppseende; det var blott allt fr naturligt
att grta hr, och hon blef liggande lnge p kn vid en obekant graf,
snyftande s vldsamt, s hejdlst, som det kanske aldrig blifvit grtit
fver den dde.

Ur denna frtviflan framvxte ett beslut hos henne. Hon skulle icke
resa, hon skulle finna p hvad som helst fr att kunna uppehlla sig i
Italien, tills hon tersett honom. Resa hem med detta ddliga tvifvel i
hjrtat, det var omjligt.

Hvarfr hade hon tillbakavisat platsen hos markisinnan Serra? Det var ju
blott af hgmod, som hon ej velat antaga den. Ja, _d_ kunde detta
hgmod vara p sin plats, men icke mera nu. Nu var det viktigaste af
allt fr henne att terse honom fr att f klarhet i sina tvifvel. Och
hon beslt sig hastigt fr att skrifva till honom, att hon ville antaga
platsen, om den nnu stode henne ppen. Hon skyndade att afsnda detta
bref fr att lgga en bestmd handling mellan sig och sin egen tvekan,
men hon nmnde nnu ingenting drom till Rikard och Aagot, utan gick dr
tyst emellan dem, otkomlig, helt upptagen af sitt grubbel och af den
vxande ngesten i sitt sinne.

I dessa dagar reste de till Roma och hr gick hon och vntade p hans
svar. Ett jublande, tacksamt svar blef det vl -- han skulle gldjas
fver detta prof p hennes mhet, detta bevis att hon kom ihg hans bn
att icke tillta honom att frstra deras lycka, och att hon, fr hans
skull, kunde fvervinna sin stolthet.

Men -- hvad var detta -- hon blef alldeles stel och hvit i ansiktet, d
hon lste brefvet. Han afbjde det. Hon hade frdmjukat sig nda drhn
att erbjuda sig komma till honom -- och han afbjde det.

Jag br icke antaga ditt anbud, skref han. Nr jag frst framstllde
detta frslag, lskade jag dig icke nnu s djupt, medvetet, som jag nu
gr. Jag tnkte d endast p min egen tillfredsstllelse. Nu lskar jag
dig tillrckligt fr att ha styrka att frsaka dig hellre n att lta
dig uppoffra dig. Hur lnge tror du vl att vrt frhllande, om vi hade
tillflle att dagligen se hvarandra, skulle kunna dljas fr min tant
och fr min svgerska. Och hvilken kunde ej sedan din stllning bli, om
de upptckte allt. Tro mig, det r bttre att ej terse hvarandra, att
endast bevara minnet af den ljufvaste lycka lifvet kan sknka och som
skall kasta sin terglans fver hela vrt lif. Det r bttre att skiljas
s, n att draga ned och slita ut denna krlek i hvardagslifvets prosa,
som fallet skulle bli om vi gifte oss -- eller att utstta oss fr de
obehag och krnkningar, de missfrstnd och slitningar, som skulle
flja, om vi lefde i ett hemligt frhllande till hvarandra.

Hrp fljde de vanliga mma uttrycken: anima dell' anima mia, mio
dolcissimo amore etc., hvilka hon nu sprang fver nstan med
frbittring. Ty hon kunde ej nu tro p deras sanning, en skrande
misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt ltit honom resa utan att
oroa sig fr den dagliga, landtliga samvaron med svgerskan, och hon
hade aldrig, sedan frsta gngen de talat hrom, framkastat ngon
misstanke angende hans beundran fr henne. En sdan svartsjuka syntes
henne ovrdig, hon ville visa honom full tillit. Men nu! Hvem vet, om
det ej var hon nd, som hllit honom kvar, som ej ville tillta honom
att resa till henne?

Denna misstanke brnde henne nu med en knsla af ofvervinnelig skam --
hon som varit s fvertygad om, att hon aldrig kunde lska ngon, som ej
frst gifvit henne de mest otvetydiga bevis p en krlek fver hvarje
prof -- hon hade slutat med att kasta bort sig sjlf till en man, som
fvergaf henne efter deras frsta famntag. Hvad fr ett lif terstod
henne vl efter detta. Det som han kallade sitt lifs ljufvaste minne,
det hade nu fr henne blifvit fr alltid besudladt, blifvit till en
flck, som aldrig kunde rentvs.

Det fanns blott en lsning -- att d! Ja, dden, endast dden kunde ter
upprtta henne, terge henne hennes sjlfaktning. Efter en sdan krlek
kunde intet flja -- allt blef lgt och lumpet efter detta, endast dden
hade tillrcklig storhet fr att p ett vrdigt stt afsluta ett sdant
lifsde.

Aagot hade bestllt varmt bad fr dem i dag och ropade nu till Alie att
komma. Badet!

En tanke flg igenom hennes upphettade hjrna. Hon sg p sina hnder.
Dr var hufvudpulsdern, ja. Man sade, att det var s ltt. Hon sg sig
frvirrad om i rummet efter ngot hvasst freml, och fick fatt i den
Genovesiska spadettan, som han gifvit henne, silfverpilen, som kvinnorna
bra i hret och som de ofta bruka till att sticka ned hvarandra med
under sina vldsamma svartsjuksgrl. Hon hann ej eftertnka, om denna
vrkligen lmpade sig fr det ndaml, hon afsg, stack den blott i
hret och sprang efter Aagot utfr trapporna och in i droskan, som
vntade.

Badhuset var ett gammalt palats med en vacker pelarburen grd med ett
citrontrd och en fontn i midten, och badrummen voro dekorerade i
pompejansk stil, ungefr sdana som de varit redan p romarnes tid. Det
var ej frsta gngen, som ett sdant bad sg en olycklig trda fver
trskeln fr att ska ett plgfritt slut p ett lif, som frlorat sitt
innehll och sin mening.

De fingo tv rum vid sidan af hvarandra, men utan ngon drr emellan.

Om signorinan nskar ngon hjlp, har hon bara att ringa p den dr
strngen, sade uppassaren, som gjorde i ordning badet.

Tack, det r bra.

Hon afvisade honom skyndsamt. Skulle hon lmna drren ppen? Nej, det
var bttre att lsa den, eljest kunde ngon komma fr fort -- man fick
bryta upp den sedan.

Det var kallt i det oeldade rummet, och hon hade en frossbrytning, medan
hon kldde af sig. Hon tappade p mer varmt vatten, s att det nstan
brnde henne, nr hon sprang i. Hon hade lagt spadettan bredvid sig p
badkarets kant och lg nu stilla med slutna gon, fverlmnande sig t
de drmmar, som hrigenom vcktes -- drmmar om dessa bad i det
metallbl hafvet, i solglden, dr frst den tjusning ftt makt med
henne, som skulle sluta med att brnna henne med en knsla af outhrdlig
blygsel. Ja, ty det var blott hennes kropp, han hade lskat -- det var
blott ett sinnenas rus, alltsammans, nu visste hon det. Och hon ville ej
fverlefva denna frnedring.

I detta gonblick gaf hon till ett gllt skrik och for upp i sittande
stllning. Det var blott en liten sakta knackning p hennes drr, men
den brt in i hennes drmmars stora tystnad som ett alldeles frfrande,
obegripligt buller.

Aagots rst utanfr.

r du frdig n?

Frdig! Jag ligger nnu i badet.

Men d har du ju legat dr nstan en timme -- du blir alldeles utmattad
p det viset. Stig upp fr all del!

Alie kastade en frvirrad blick p spadettan och sg frst nu hur illa
den lmpade sig fr det ndaml, hon tnkt. Och d hon sg p sina
klder, som lgo p stolen, kom en ljlig, prosaisk tanke och frstrde
hela hennes stmning. Hennes linne var gammalt och ngot slitet --
frmmande mnniskor skulle komma in och granska hvarje kldesplagg --
nr hon skulle gra ngot sdant, ville hon vara kldd som till brud. En
knsla af blygsel fver sitt omogna infall jagade blodet till hennes
hufvud och lste den uppdrifna sjlsspnningen till en torr
verklighetsknsla. , hon hade fverskattat sig sjlf, hon hade trott
sig mer hel, n hon var. Hon hade sledes nd inte satt in hela sin
sjl p detta -- hon skulle nog finna sig i att lefva nd, med nedsatta
fordringar p lifvet och p sig sjlf.

Hon kldde sig med en knsla af afsky fr sig sjlf och allt omkring
sig.




IX.


Rikard, som under hela vistelsen i Italien lefvat i en feberaktig
rastlshet, stigit upp med solen om morgnarna samt varit p sprng hela
dagarna fr att riktigt grundligt studera alla frhllanden och fr att
finna en afledare fr den djupa misstmning, som gnagde honom, drog sig
hrigenom slutligen en slng af den karakteristiska romerska febern, och
lkaren tillstyrkt honom att ofrdrjligen lmna Roma. Som febern varit
mycket hftig och franledt denna starka nedsttning af krafterna, som
vanligtvis en tillfllig sjukdom medfr hos kraftiga individer, kunde de
ej strax tnka p hemresan, utan slogo sig ned fr en fjorton dar i
Frascati, dr den torra bergsluften hastigt afbrt sjukdomen. Hrifrn
skulle de sedan, med blott ngra dagars uppehll i Venezia, resa direkt
hem.

Under dessa stilla, overksamma dagar i det nu alldeles fvergifna
Frascati, hvilket i sitt landtliga lugn ej erbjd tillflle till ngon
fretagsamhet eller ngra frstrelser, lade sig en pinsamt betryckt
stmning fver dem alla tre. De gingo dr hvar och en med sin hemliga
sorg, och ingen af dem kunde ltta sitt hjrta fr den andra. Hvilken
frndring, sedan den gng de reste ut tillsammans, d de voro s nra
frenade, att all deras gldje, alla deras bekymmer voro gemensamma.
Brefven hemifrn med underrttelserna om de kra dr voro d det
frnmsta intresset fr dem alla tre och slukades med samma begrlighet
af dem alla. Samtalet, d de om morgonen trffades vid kaffebordet, var
alltid s lifligt, som hade de ej sett hvarandra p lnge, det var
alltid s mycket, bde nya intryck, gamla minnen och framtidsplaner att
tala om, och om det s blott gllde att kpa ett draperi eller en
bronsprydnad med till hemmet, var det en angelgenhet, i hvilken de alla
tre togo lika liflig del. Och nu! D de trffades vid mltiderna visste
de ej mer, hur de skulle kunna hlla ett samtal i gng, ingen hade ngot
att sga, nr de gingo ut skte de ej hvarandras sllskap utan gingo
hvar fr sig, om kvllarna sutto Alie och Aagot hvar p sitt rum och
Rikard gick ut p sin aftonvandring, utan att frga dem om de ville
flja med. Smrtans oundvikliga ensamhet var fver dem. Det gick dem,
som det s ofta gr i lifvet: lyckan frenar, men smrtan sndrar.
Mngen kan gldjas t en annans lycka, men ingen kan bra en annans
brda.

Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo hemifrn Sverige, att det
redan fallit sn, att gator och vgar voro upplsta af modd och smuts,
att man satt med klistrade innanfnster och kakelugnsbrasa, medan
hststormen hven i knutarna och det var skymning hela dagen.

Och hr p terrassen utanfr hotellet blommade violer och rosor i det
fria, i trdgrden dr bakom kamelior, krysantemum, pelargoner och mnga
andra trd och buskar. Mandarin- och citrontrden dignade af halfmogna
frukter och buro nnu p samma gng blom, hvilka uppfyllde luften med
denna ljufva vllukt, som verkar p sinnet som en lycka, en lifsgldje,
innan man nnu hunnit gra sig reda fr, hvad det r som stmmer en s
angenmt. Och nedanfr terrassen utbredde sig den ondliga kampagnan i
blnande toner, som i synnerhet vid solnedgngen gfvo full illusion af
hafvet och pminde Alie om Via della Circonvallazione i Genova, samt kom
henne att bryta ut i grt vid tanken p, att hon nu fr alltid skulle
lmna detta land, som hon frst betraktat med misstro och kritik, sedan
med vaknande, omotstndlig turistbeundran, och som hon nu slutligen lrt
att lska ssom en del af sitt eget jag.

Det lilla, smborgerliga hemmet 4 trappor upp vid Strandgatan med sina
vindskrmar och sin fotogenlampa under de lnga vinterkvllarna, hvilket
gmde allt hvad som i s mnga r varit henne krt i lifvet, p hvilket
afstnd det nu kommit frn henne! Hur frmmande hon sjlf blifvit fr
denna vrld! Och hvad hade hon dr att gra? Fanns det vl ngon dr,
fr hvilken hon var den enda eller ens den frsta? Om hon aldrig kom
tillbaka mer, s skulle visst den gamla mngen gng finna aftonen lng i
sin ensamhet, Aagot skulle icke ha ngon att rdgra med, nr hon ville
kpa en ny toalett, och Rikard ingen, som lyssnade s uppmrksamt till
honom, nr han lg p rygg p soffan och berttade om sina arbeten. Och
den lille skulle icke ha ngon, som kunde roa honom s bra. Men hvad
mer, skulle icke nd hvar och en af dem, om de kunde, kpa den andres
lif med hennes utan tvekan? En frmling var hon trots allt ibland dem.

Och nu mer n ngonsin frr, nr hon skulle sitta dr ensam med sitt
brnnande minne -- ensam med sin olidliga blygselknsla, som hon aldrig
kunde frtro till ngon.

Strax efter ankomsten till Frascati hade hon gifvit hela sin frtviflan
och bitterhet luft i ett bref till Serra. Han lskade henne icke, hade
aldrig lskat henne, hvarfr hade han d bedragit henne, hvarfr strt
hennes lugn, hon var, om icke lycklig, s dock sorgls och frisk till
sinnet, d hon lrde knna honom, han hade med afskyvrd konst
experimenterat med henne, lekt med henne s lnge det roade honom fr
att sedan, nr han sg att det blef allvar hos henne, att hon satte in
sitt lif drp, draga sig tillbaka med en fras. Och han vgade nnu
komma och bedja henne att bevara som ett ljuft minne det, som nu fr
henne blifvit till en ofvervinnelig skymf.

Och -- hon kunde ej afhlla sig frn att tillgga dessa ord, fastn hon
blygdes fr dem och vmjdes vid sig sjlf fr att hon kunde frnedra sig
drtill -- och, skymfen blef nnu strre drigenom, att han skref detta
till henne frn den kvinnas hem, fr hvilkens skull han fvergaf henne.

Hon vntade med en viss dof likgiltighet p hans svar. Det frefll
henne, som kunde ingenting komma henne att lida mer n hon redan gjort,
lika litet som ngra ord frn honom nu kunde gra helt igen hvad som var
ohjlpligt brustet.

D svaret kom satt hon vid frukostbordet med Rikard och Aagot. De voro
de enda gsterna p hotellet, och uppassaren, som lmnat brefvet, gick
strax ut fr att hmta en ny rtt, hvarfr de blefvo ensamma en stund.
Alie blef en skiftning blekare, d hon tog emot brefvet, men hon reste
sig ej frn sin plats fr att rusa in till sig och lsa det i enrum, som
hon gjort vid fregende tillfllen, utan brt det i de andras nrvaro
med ett visst kallblodigt lugn, sgande sig sjlf, att hon hade den
fattiges mod: gr med mig, hvad ni vill. Jag har intet att frlora.

Men under det hon lste frgades hennes ansikte s smningom af en djup,
liffull rodnad och trar strmmade till hennes gon -- men icke trar af
smrta utan af en vek, m rrelse. Hon vnde sig nu med flammande kinder
till Rikard och yttrade snabbt och andlst: Jag reser inte mer hem med
er. Jag far till Genova och stannar dr.

Rikard for upp frn stolen och drog henne med sig in i salongen, dit han
stngde drren, lmnande Aagot ensam i matsalen.

Fr jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det sga, att Serra
bedt dig bli sin hustru?

Nej -- det r icke det -- men jag vill ta plats som frelserska hos
hans tant, markisinnan Serra.

Som frelserska hos hans tant! Det har han freslagit dig. Och du inser
inte, hvad detta innebr -- hvilken frdmjukelse detta r fr dig. Han
anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att
leka krlek med dig; ja, det tror jag nog, det r inte alltid som en s
oskyldig, s vacker -- en flicka med din fverlgsenhet till -- sdana
flickor som du brukar just inte st en man till buds till en sdan
ovrdig lek.

Fy, fy, fy, s styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett
nervst uppror fr hvarje gng Rikard med sin allt fr ovarsamma hand
vidrrde detta mne. Men du frstr inte krleken -- du kan inte, med
din natur, fatta ett sdant stmningsfrhllande som vrt. Fr dig, med
din fretagsamhetsanda, r krleken naturligtvis bara frieri och
gifterml -- och sedan den saken vl r ordnad, slr du dig till ro och
brjar syssla med annat. Men sdan r inte han. Han kan inte g s rakt
p ett ml. Men han kan i stllet lska s, som du inte har en aning om
-- med allt det fina och mma -- alla de dr smdragen, som gr lifvet
ljuft men som du inte frstr -- det r drfr inte vrdt att du talar
om honom eller dmer om vrt frhllande -- lt du mig handla, som jag
tror r bst -- jag tar ensam ansvaret p mig.

Det kan du inte, ty du r nu alldeles frblindad af din lidelse. Men
gudskelof att vi  i ett land, dr det finns medel att stlla en sdan
dr herre till ansvar fr sina handlingar.

Hvad menar du med det?

Jag menar att vi ska duellera -- och inte p lek utan p skarpa allvaret
-- helst s, att antingen han eller jag --

Men Rikard d, r du alldeles frn dina sinnen. Du skulle vara i stnd
till att gra ngot s vanvettigt, s orimligt. Du skulle vilja riskera
att gra mig eller Aagot olyckliga fr hela vrt lif. Duellera! Det
_kan_ du ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju
vara strtad.

Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte lngre ta sdana hnsyn -- hr
gller det hvad som r viktigare. Jag tar vgen fver Genova, nr vi far
hrifrn om ett par dar. Du reser under tiden med Aagot direkt till
Venezia och dr vntar ni p mig.

Det gr jag inte.

Alie! Begriper du d inte, att jag mste frska allt fr att rdda dig.
Jag kan inte lska, sger du. Jag har inte den dr sydlndska vllusten
-- det dr sinnligt smekande, som tjusat dig -- m vara. Men -- om du
hade velat frst mig fr fyra r sedan, s skulle du kanske sett, att
jag kan lska lngt djupare, lngt mer verkligt lidelsefullt n han --
med en manlig trofasthet, som dessa veka sydlndingar inte har en aning
om. Hr nu och se skillnaden! Han har inte mod att fr din skull frsaka
sin stllning som _grand seigneur_, har inte mod att bryta med sin
frnma slkt, inte mod och kraft att arbeta fr dig. Jag dremot, vet
du hvad jag kunde varit i stnd att gra fr dig, om det varit mig, du
fst dig vid? Jag har en hustru, som jag nnu fr ngra veckor sedan
lskade --

Men tyst d, fr guds skull, hvad tnker du p!

Ja, det kan inte hjlpas, du ska hra allt. Jag har en stllning, en
framtid, frmgenhet, mitt barn, min mor -- allt hvad som kan binda en
man bde genom knsla och heder och regirighet -- men allt detta skulle
jag kasta p golfvet som den hr stolen -- han slngde en stol p
golfvet och satte en fot p den -- och trampa p det, om du ville bli
min. Jag skulle lmna den militra banan och fly med dig till Amerika,
om du ville, och med tv tomma hnder skulle jag dr timra dig ett hus,
dr du skulle finna ett skrare skydd, ett ljusare och lyckligare hem n
ngonsin i din prins' fdernerfda palats, som blygs att mottaga dig.

, Rikard! ropade Alie, darrande af sinnesrrelse. Hvad ska det tjna
till att sga mig allt detta? Du visar mig bara drigenom hur mycket jag
lskar Serra. Ty jag kan ju inte annat n se, att det r ngot sant i
hvad du sger -- du r stark och stdjande -- han r svag och tviflande
-- han lskar mig inte s helt och han kan inte kmpa fr att vinna mig
-- allt det inser jag -- och nd -- nr jag hr dig tala -- s dras
hela mitt hjrta till honom. Du r s stark, s stridslysten, s
handlingskraftig, att du mycket vl kan st ensam. Men han r vek,
tviflande, han hr till dem, som frr skulle kunna ta lifvet af sig af
frtviflan n strida fr ett ml -- och drfr, just drfr lskar jag
honom dubbelt -- drfr att jag har mer mod, mer tro n han och drfr
att jag kan stdja honom -- styrka honom -- drfr att -- ja, till och
med fr hans fel lskar jag honom -- ja, om han hade bara fel och
brister och du bara stora egenskaper -- s skulle jag lska hans fel --
tiotusen gnger mer n dina frtjnster -- frstr du det? Jag lskar
honom och det r alldeles fruktlst, att du talar illa om honom.

Godt, jag ska inte tala -- men jag ska handla i stllet. Det r mig icke
mjligt att st med kallt blod och se p, att du stter dig i en s
frnedrande stllning -- begriper du d inte, hvad fljden mste bli --

Hvad fr en fljd? -- Hon sg honom fast i ansiktet.

Ja, om du vill, att jag ska sga det rent ut -- du inbillar dig vl
aldrig att en sdan dr italienare r mktig ngot sdant som en
platonisk krlek -- han m ha spelat den komedin hittills, men var sker
att det inte rcker lnge, frr n du sjlf kommer honom s till mtes
-- och r du d s sker p din egen styrka?

Lt mig svara fr mig sjlf, utbrast hon och rodnaden flammade ter upp
p hennes kinder. Du har inte rtt att tala hr -- om du verkligen vore
min bror, det vore en annan sak -- men nu -- och efter allt hvad du nyss
sagt mig. Du sger, att jag r frblindad af lidelse -- lt vara -- men
du sjlf -- r du mindre frblindad? Hur ska jag kunna fsta vikt vid
dina varningar, d jag vet, att du talar i egen sak.

I egen sak! Nej, det gr jag inte. Jag vet alltfr vl, att det vore
fruktlst. -- Om jag vore din bror -- skulle du lyssnat till mig d?

Det vet jag inte -- men du kan vl frst, att du d p ett helt annat
stt skulle kunnat vara mig ett std.

Lt mig d vara dig en bror -- jag gr in p allt, bara du vill hra p
mig. Jag tar tillbaka allt hvad jag sa -- det var galenskap, fverilning
-- gr bara en sak, som jag ber dig om: flj oss hem till mamma och
vnta dr, fr du se, om han kommer och sker upp dig. Eller har du inte
ens s mycken tro till hans krlek, att du trs stta den p det
profvet?

Lt oss inte tala om det mer! sade hon otligt. Du frstr inte hvarken
honom eller mig -- du kan inte dma.

Drmed lmnade hon honom och satte sig att p nytt lsa Serras bref.

Du talar om frnedring -- det r du, som frnedrat hela vrt frhllande
genom att framkasta misstankar, som ro ovrdiga dig, skref han. En
Beatrice har rtt att plga den hon lskar med smaktig svartsjuka -- du
skulle vara fr stolt hrtill. Men d du nu en gng velat kasta in denna
osknhet mellan oss -- detta med anklagelser och frsvar, som plgar
frdrfva hvarje banal krleksfrbindelse -- s vill jag dock sga dig,
att mitt frhllande till min svgerska snarare frtjnade din fulla
aktning. Jag beundrar henne och jag anser mig skyldig att vara den
mmaste bror fr henne -- vill hon taga sig en lskare, s skall jag
inte frdma henne drfr -- men att _jag_ aldrig skall intaga denna
stllning till henne, det har jag alltid haft klart fr mig. Jag tycker
inte om stora ord, annars skulle jag sga, att familjebandens helgd r
ngot, som jag djupt respekterar. Min brors hustru kan inte vara ngot
annat fr mig n en syster -- men en syster, som jag r mycket
hngifven, det medger jag, och som jag inte alls kan frdra att sra.
Hon har emellertid ingenting med mitt beslut att gra -- du har icke
frsttt mig, d du icke insett, att det blott hrleder sig af min
tviflande natur, min bengenhet att drifva allting till sin spets och
att stta din krlek p de ytterligaste prof. Besluta nu, hur du vill.
Res, och betrakta mig som en lg usling, som bedrar min sjuka bror under
hans eget tak och samtidigt frfr en oskyldig flicka fr att genast
fverge henne -- om det r s, du nskar att minnas den man, du en gng
lskat. Jag beklagar, att du rkat ut fr en man, som icke kan
tillfredsstlla dina kraf -- hvarfr har du inte hellre lskat din
Rikard -- en kraftig och energisk karaktr, en god och trofast natur,
helt skert. Han skulle kunnat gra dig lycklig, under det jag bara
duger till att skapa disharmoni omkring mig och med mitt eget tvifvel
frgifta allt. Nr jag r i din nrhet, nr jag ser och hr dig, tror
jag ibland att du skulle kunna befria mig och lsa mig ur detta
tillstnd och gifva mig den lifskraft, som fattas mig -- men nr jag r
skild frn dig, komma tviflen tillbaka med tiodubbel styrka, och jag
erfar ett slags ursinnigt begr att rifva snder, sarga, trampa ned alla
de frn, ur hvilka min och din lycka skulle kunnat spira upp. Men du
tror mig inte, jag analyserar mig sjlf, lgger mig blott och bar under
dina hnder p dissektionsbordet -- och du sger: Komedispel. Lgn! Hvad
du hr visar mig r icke dina verkliga innanmten. Detta hjrta r icke
ditt hjrta, denna hjrna, dessa lungor icke dina. Ditt inre r p helt
annat stt sammansatt -- Buona notte! Som du behagar, d!

Den kvfda smrta och bitterhet och den knsla af egen svaghet, som lg
i detta utbrott, var det, som hade gripit Alie s djupt, och som kom nya
strngar att rra sig inom henne.

I frening med Rikards anklagelser mot honom, ja, med sjlfva knslan af
Rikards fverlgsenhet som karaktr framkallade de hos henne ngot af
det bsta och djupaste i hvarje kvinnas krlek, ngot af moderlighet.
Och hela hennes varelse genombfvades af den innerlighets- och
mhetsknsla, som kanske har djupare rtter i kvinnans vsende n den
blott erotiska lidelsen.

P aftonen stod hon med Aagot p terrassen utanfr hotellet och
betraktade kampagnan, som utstrckte sig under deras ftter ondlig och
hemlighetsfull i mnskenet. Lngst bort mot horisonten glimmade en
ljuscirkel, som tecknade den eviga stadens konturer.

Aagot hade aldrig synnerligt lifligt uttryckt ngon frtjusning fver
Italien, och Alie frvnades drfr att nu hra henne utbrista: , nr
jag tnker p, att det r sista mnskenet hr, och att vi snart ska vara
hemma igen blir jag helt frtviflad.

Hvad, Aagot, du lngtar inte hem. r det mjligt?

Lngtar du hem? frgade Aagot och sg henne ovntadt i gonen.

Nej. Jag reser inte hem.

Det gr du rtt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte mste.

Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, frldrar, ditt
vackra hem, allt.

Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du
har?

Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.

Du vet mycket vl, att du har det alltsammans. Det r alltihop mer ditt
n mitt -- alltihop. Gossen, svrmor, ocks Rikard -- du r mycket mer
fr dem, n jag. Jag kunde d och allt skulle g p samma stt -- du
fverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, ngon af
oss.

Alies egna tankar! Var det mjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern
och dottern, hon knde denna samma tomhet och saknad som hon, den
ensamma, utan familj och hem! Samma frtviflade knsla af att icke ha
ngon, som r allt fr en, och som man sjlf kan vara allt fr.

Jag frstr inte, Aagot, hur du kommit p sdana tankar.

Nej, du frstr inte, fr du r van att betrakta mig som en sjlls
docka utan knsla -- s betraktar ni mig alla. Aagot, hon r njd med
allting -- Aagot, hon r alltid lika glad. Ja, sdan har jag varit. Men
jag har lrt och sett tskilligt p den hr resan, som kunde vara bttre
att inte ha tnkt p. Svenskarne kan inte lska.

Hvad r det du sger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer t dig i
kvll. Mnskenet gr dig sentimental.

Vill du kanske pst, att Rikard kan lska, utbrast Aagot och hennes
hvita kinder frgades pltsligt. Har han kanske en enda dag, en enda
timme omgifvit mig med en sdan mhet, ett sdant, obeskrifligt ngot af
-- hvad ska jag sga -- erotik, passion kanske -- jag vet inte hvad --
men s, som Serra varit med dig. , tror du inte, att jag sett och knt
skillnaden? Rikard och jag  som tv gamla farfrldrar med hvarandra --
men jag r inte lngre njd med det, jag r ung, jag, som du, jag r
ocks vacker, jag vill ocks ha ngot af det dr, som r lifvets poesi
och lycka.

Ovanan vid att uttrycka sig s varmt framkallade en stark sinnesrrelse
hos Aagot. Hon till hlften blygdes fver sina ord, till hlften
berusade sig sjlf med dem, hennes kinder flammade hgrda och hennes
gon glnste, ssom Alie aldrig sett frr.

Men, kraste Aagot, jag tror det r ditt eget fel. S vidt jag vet, har
du heller aldrig visat Rikard ngon riktig mhet.

Nej, det r sant. Jag var uppfostrad i de iderna af mamma, att kvinnan
skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig frlskad; hon skulle
vara kylig och kysk, p det sttet skulle hon bttre bevara mannens
krlek. Och s var jag s kylig och s kysk, s rent af motvillig mot
alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade p mig -- och
nu, nr jag tvrt om -- hon fick grten i halsen och hade svrt att f
fram de sista orden -- nu kan jag hela dagen brinna af lngtan efter en
smekning -- men han -- han vnder mig ryggen och sofver -- eller tnker
p ngot annat.

Nu brt hon ut i grt med ansiktet mot Alies axel.

Ja, p det sttet kastar vi kvinnor ofta bort vr lycka, sade Alie. Vi
trs inte vara mma och hngifna -- vi vill bara ha, men inte ge. Aagot!
sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt sg henne in i gonen med
uttrycket af ett strkande beslut. Ska vi komma fverens om att lgga
bort den dr s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.

Hur? frgade Aagot och torkade trarna samt frskte le, redan full af
blygsel fver sitt utbrott.

_Du_ ska lta Rikard se dig ssom jag sett dig nu -- du ska sga honom
allt hvad du sagt mig -- och jag tror, att du ska tervinna honom. Jag
-- ja, jag vet nog, hvad jag ska gra.

Du reser till Genova?

Ja.

Och han har inte friat till dig?

Nej. Och det behfs inte hller. Jag ska ge honom hela min krlek, hela
min hngifvenhet -- jag ska vnda ut och in p mig fr att ge honom
hvarje skrymsle af min sjl. Men jag ska ingenting begra och inte g
och vara stolt och vnta. Gr detsamma, Aagot, jag ber dig, jag
lgger dig. Och gr du det inte, frtjnar du inte att vara lycklig och
lskad.

Denna afton hngde sig Aagot med ovanlig mhet vid sin mans arm, d de
gingo in till sig, men han var frstrdd och lade knappt mrke till
henne. Fljande morgon var hon mycket otlig att igen f tala med Alie
och gick och knackade p hennes drr strax hon var uppstigen. Hon visste
ej, hvad hon ville sga henne, men hon var s van att rdgra med henne
om allt, att hon, trots den vaknade svartsjukan, ej fann annan utvg n
att fr henne ltta sitt hjrta i det stora bekymmer, som begynte mer
och mer tynga hennes sinne. D ingen svarade p hennes knackning,
ppnade hon drren och tittade in. Redan utgngen! Men hvad -- hennes
koffert var ju borta! Med detsamma fick hon gonen p ett bref,
adresseradt till Rikard, som lg framme p bordet. Hon tog det, tvekade
ett gonblick, i det alla hennes instinkter af snll och vluppfostrad
flicka och klanderfri hustru uppreste sig mot den handling, hvartill
dock svartsjukan omotstndligt dref henne -- brt brefvet med darrande
hnder och lste: Jag reser till Genova och ber dig att lmna mig i
fred. Kom ihg, att intet ger dig rtt att ingripa i mitt lif, men den
minsta finknslighet borde tvrt om frbjuda dig att blanda dig i mina
frhllanden och att dma fver mig. _Jag_ stter tminstone blott min
egen lycka p spel.

Aagot gick direkt till Rikard och rckte honom brefvet.

Du har lst det? frgade han, sedan han genomgnat det.

Ja.

Och -- hvad -- hvad r ditt intryck?

Att det r godt att hon rest, sade hon och lade armarna p hans axlar.
Nu har du bara mig -- men du ska f se, att jag ska bli mycket mer fr
dig nu, nr hon inte alltid str liksom emellan oss och trycker ner mig
med sin fverlgsenhet. Nu ska jag bli allt, allt fr dig.

Det grep honom en knsla af pinande tomhet vid dessa ord. Det vore tusen
gnger bttre, om hon vore likgiltig som frr -- men att hon nu, i detta
gonblick, kom och liksom begrde mhet af honom -- att det vaknat hos
henne en nskan att blifva mer fr honom n frut just nu, d han
bittert knde, att hon intet kunde vara, och d hans sjl var srad till
dds af Alies grymhet, det var fr mycket.

Lt oss framfr allt inte bli sentimentala, sade han. Du har varit fr
mig allt hvad jag begrt och nskat.

Och han vnde sig bort och lmnade henne.




X.


Tget nrmade sig Genova och den entusiasm, som hittills hllit Alie
uppe, brjade sjunka. Om han dock, nr allt kom omkring, icke skulle bli
glad att se henne! Kanske skulle hon genom sin ankomst blott stta honom
i svrigheter.

Hon trstade sig med tanken, att hon endast kom fr att hindra duellen.
Denna fara en gng afbjd, kunde hon ju strax lmna honom igen.

Hon tog en droska och for till det hotell, dr hon frut bott med Aagot
och Rikard, och dr man knde igen henne. Hon fverlade med sig sjlf,
om hon genast borde snda bud till Serra och sga, att hon var kommen,
men en obestmd oro fr att han d nnu en gng skulle kunna motstta
sig hennes plan kom henne att besluta sig fr att handla p egen hand.
Han skulle fverraskas med att finna henne redan inflyttad hos hans
tant, innan han visste ngonting.

Fljande morgon vid 11-tiden begaf hon sig allts till Via Nuova, denna
trnga, mrka gata, dr hvarje hus r ett museum, hvarje portal ett
konstverk, hvarje grd ett arkitektoniskt praktstycke, och dr tvrs
igenom grdarna skymta stndigt blomstrande terrasser med utsikter fver
hafvet. Hon kom till Palazzo Serra och gick in med en beklmd knsla af
ett ondligt afstnd mellan invnarna hr och den lilla obetydliga
flickan i sin gr reskldning, som gick att ska en underordnad plats
hos en medlem af familjen.

Betjnten vid drren ville visa henne bort under frklaring att det ej
var frevisning i dag. Hon svarade med skygg rst, att hon skte
markisinnan, gaf sitt visitkort och bad betjnten sga att hon var den
dam, som markis Andrea rekommenderat markisinnan i somras i Nervi.

Betjnten kom snart tillbaka och infrde henne i en stor kall salong med
f mbler, marmormosaikgolf och marmorbord samt stela, obekvma divaner.
Hr fick hon vnta lnge, och som hon redan var frusen, nr hon kom, d
Genovas gator i dag piskades af en hftig nordanvind, som gjorde att man
nstan icke kunde komma fram om gatuhrnen, isade henne nu det gamla
palatsets kyla s, att rysningar gng p gng gingo igenom henne, och
hon fruktade att hon frkylt sig och skulle insjukna. Hu, att ligga sjuk
hr, det skulle vara frskrckligt! Modet brjade svika henne. Dessa
palats, hvilka synts henne en s hrlig tillflyktsort under
sommarvrmen, de voro dock egentligen mycket otrefliga att bo i. De hade
pltsligt frlorat hela sitt behag fr henne. Proportionernas delhet,
liniernas renhet gladde ej mer hennes ga, hon tnkte, att ett visst
litet hemtrefligt rum fyra trappor upp vid en viss gata i Stockholm,
fverfylldt af banala mbler och vl ombonadt mot alla vindar, var dock
tiotusen gnger angenmare att lefva lifvet i n detta iskalla palats.

ndtligen blef hon infrd till markisinnan, som satt i ett kabinett med
ett slags pall med varma kol under ftterna samt i knet en liten
stenurna med het aska fr hnderna. Bredvid henne satt en annan
medellders dam, som Alie gissade var den amerikanska sllskapsdamen,
som varit hos henne sedan hon blef blind. Bda voro insvepta i schalar
och markisinnan hade sammetshatt p hufvudet och pelsmuddar.

Men Alie hann blott kasta en flyktig blick p dem, ty det fanns en annan
i rummet, som genast drog sig hela hennes uppmrksamhet. Prinsessan
Palmi satt dr i en lg lnstol. Alies hjrta klappade starkt af denna
knsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna underskna dam
ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie
fvertrffa alla de idealbilder af kvinnlig sknhet, hon sett i
gallerierna. Hon var kldd i en morgondrkt af brun sammet, garnerad med
plsbrm. Kldningen var uppdraperad fver axlarna som p de antika
statyerna af romerska matronor och lmnade halsen fri -- en hals af
klassisk form, tvrskuren, kraftfull i linierna och med en yppig
rundning. Hela gestalten var fr frigt den kta romarinnans, hg och
fyllig. Hret, det egendomligt rdbruna, Tizianska hret, hngde i en
pung i nacken, gonen, aflnga, stora, rdbruna fven de, slpande och
nd strliga, riktade sig kritiskt granskande p Alie, som knde sig
egendomligt frringad under denna blick. Hennes sknhetssinne var alltid
frdigt att beundra det som var vackert, men hr var det p samma gng
en stolthet i hllning, en fullndning i toalettens minsta detaljer,
ngot af s utprglad grande dame i hela personligheten, att Alie
tyckte sig st infr ett vsen af annan art n hon sjlf, och knde sig
s imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes kldningsfll, och p
samma gng s frdmjukad, att hon velat grta fver sin egen ringhet
jmfrd med den kvinna, med hvilken _han_ var van att lefva i dagligt
frtroligt umgnge.

Det r allts ni, som min nev talade om, sade markisinnan. Ni ska vara
mycket sprkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien -- min nev
knde visst egentligen en bror eller kusin till er -- jag vet inte om
han har sett er sjlf -- men era slktingar hade sagt, att de skulle g
in p att lmna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem t er --
var det inte s?

Alie nickade tyst; hon frstod att s borde det lta. Men p samma gng
kastade hon en skygg blick p prinsessan, undrande hvad hon tnkte om
djrfheten hos den svenska flicka, p hvilken hon varit svartsjuk. Ty
att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svger skulle
gra en mesallians, att denna stolta, furstliga sknhet lskade samma
man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick,
hvarmed hon granskade henne.

Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.

Vill ni gra mig det njet att lsa ett litet stycke fr mig, sade hon
med ett vnligt smleende. Jag vill grna hra er rst -- och ni har ju
inte sagt ett ord nnu.

Hon lt henne prfva bde franska, tyska och engelska.

Det r frvnande, sade hon, ett s godt uttal p alla sprk. Det stter
jag srskildt vrde p -- jag kan inte tla, att man rdbrkar ett
sprk. Och en mycket behaglig rst ocks, inte sant, Ltizia?

Alie visste dock med sig, att hon ej lst med mycket uttryck, och att
hon darrat betydligt p rsten.

Nu vill jag ocks ha den gldjen se er, fortfor den vnliga markisinnan,
ty jag r inte alldeles blind, ser ni -- jag kan nnu se lite p mycket
nra hll, gud vare lof. Vill ni inte komma nrmare.

Mrs Howard vinkade t henne att bja sig fram fver stolen, och
markisinnan klappade henne p kinden.

Carina, eh! sade hon. Men s ung! Bara ni kan trifvas med mitt stilla
lif.

Alie knde hela denna granskning och utstllning af sin person och sina
resurser infr den stumt iakttagande prinsessan som en outhrdlig
frdmjukelse och var hvarje gonblick frdig att brista ut i grt.

r det sledes afgjordt? frgade markisinnan. Jag kan bara sga, att jag
ska bli mycket glad, om ni vill komma till mig. Vill ni kanske be er
kusin -- eller svgerska -- den damen, som ni r med, att komma hit, s
ska jag gra upp allt med henne.

Alie frklarade brydd, att hon skilts frn de sina i Roma och kommit
ensam till Genova.

Ensam! Och hvar bor ni hr?

Jag tog in p samma hotell, dr jag varit tillsammans med de mina och
dr de knde mig. Min -- fosterbror var sjuk och drfr kunde de inte --

Hon talade ifrigt, knnande instinktivt ndvndigheten att urskulda sig
fr ett steg, som hon visste hr skulle betraktas som mycket opassande.

Ja, kvinnan har ju samma fria stllning i de nordiska lnderna som hos
oss i Amerika, sade den gamla markisinnan, som ocks tycktes finna en
urskt ndvndig infr sin nice. De  inte bundna och fvervakade som
hr -- Andrea berttade mig flera intressanta exempel hrp.

Nu lt prinsessan fr frsta gngen hra sin rst -- en djup, fyllig,
rik alt sdan som Alie genast tnkt att denna sttliga varelse mste
hafva, och sade: ja, det dr r ju mycket bra, om de unga flickorna
ocks  uppfostrade s, att de inte missbrukar en sdan frihet.

Alie knde udden i anmrkningen och rodnade starkt.

Jag mste dock fr min del sga, fortfor prinsessan, att jag, som ung
flicka, inte skulle velat veta af denna frihet, fven om den erbjudits
mig. Jag tycker man r s lycklig, s lnge man har ngon, som vakar
fver en och vrdar sig om en -- det gr lifvet s torrt och kallt att
lefva p eget ansvar.

Ja, det r en s olika uppfattning, infll markisinnan frmedlande. Men
vi frstr hvarandra, signorina mia. Jag hr ocks till dem, som vckt
horrr i Italien genom min sjlfstndighet. Emellertid br ni dock inte
lngre bo kvar ensam p hotellet utan hellre flytta hit med detsamma, om
ni tror er kunna bli njd hr. Villkoren --

Lt oss inte tala om det. Jag nskar ett hem hr, inte en plats, infll
Alie med hftighet.

Godt, godt, som ni vill.

Men det kan vl inte g an, invnde prinsessan. Min tant skulle d
alltid genera sig fr att besvra er -- hon nskade en aflnad
frelserska, som hon betalar 100 l. i mnaden -- var det inte s, tant?

Alie knde sig fvertygad om att prinsessan gjorde detta fr att gifva
henne en underordnad stllning i huset, och hon beslt att ej lta sig
frdmjukas.

Jag har aldrig haft ngon aflnad plats och behfver det inte, sade hon
med lg, men fast rst. Men dremot har jag i mnga r varit hos en
ldre dam, som inte r min slkting -- jag har ingen slkt mer, jag har
mist alla -- och hos henne tror jag nog att jag vetat att gra mig
nyttig utan att nska ngon annan ln drfr n lite vnlighet och
vlvilja, som man s vl behfver, nr man r ensam.

Trarna trngde vid dessa ord nda fram i hennes gon och stmman blef
svfvande.

Och det ska ni f, var sker p det, sade hjrtligt markisinnan. Herre
gud -- kyss mig, barn, -- hon r ju allt fr st. Jag tycker redan jag
hller af henne. Och vill du inte ge henne handen, Ltizia, du ska ocks
bli vnlig mot henne, det r jag sker om.

Men den fina, juvelgnistrande hand, som p denna uppmaning rcktes
henne, var kall och stel.

Mrs Howard! Vill ni kanske visa signorinan hennes rum. Ni vet -- rda
kabinettet och det lilla sofrummet innanfr. Vi ska lta stta in ett
skrifbord sedan, s att ni fr ett trefligt arbetsrum. Men nu fr min
kammarjungfru strax flja er till hotellet och taga reda p era saker.

Den amerikanska damen frde henne in i ett stort rum med tillslutna
persienner. De hade gtt genom ett par korridorer och Alie hade ej lagt
mrke till vderstrecken, men hon hade nu ett litet hopp, att rummet lg
t sol- och hafssidan. Men nej, hennes fljeslagerska ppnade
persiennerna p glnt och hon sg intet annat n en mur midt emot. Samma
kalla, dsliga intryck, samma mbeltomhet, som i salongen!

r ni njd? frgade markisinnan, d hon kom tillbaka. Alie bjde stum p
hufvudet, under det trarna stodo henne i halsen.

Jag ska inte fveranstrnga er, fortfor vnligt den gamla. Ni r ung och
behfver naturligtvis lite frstrelse. Jag ker ut hvar dag, nr det r
vackert vder, och d kan ni alltid flja med, nr ni vill. Och om ni
ngon gng har lust att spatsera, s kan ni gra sllskap med mrs
Howard, som gr i bodar ibland.

Alie frskte att visa sin gldje fver dessa rikliga tillfllen att
komma ut och frstr sig. Hon fick kammarjungfrun med sig och gick till
hotellet, och innan hon nnu ftt tid att tnka sig in i det, var hela
flyttningen gjord, och hon stod i sitt kalla, mrka rum och gned sina
hnder samt stampade med ftterna, ur stnd att tnka p ngot annat n
att hon frs, frs s som hon aldrig gjort i hela sitt lif. Hon var
frdig att brista i grt, d hon sg p sina hnder, sina sm, hvita
hnder, som nu voro svullna och rda. Hon var gridelin i ansiktet och
ftterna kndes som blyklumpar. Hon hade sprungit upp och ned i rummet,
medan hon sysslade med sin packning, men utan att lyckas vrma sig.
Stta sig ned och fretaga sig ngot var ej att tnka p. Och hon
frestllde sig hur den vinter skulle bli, som hon nu mste stanna hr.
Instngd mellan dessa dystra murar, aldrig frihet att g ut ensam! Kom
det fver henne denna omotstndliga frihetslust, som ibland dr hemma
brukade drifva henne ut p ndlsa strftg uppt de sdra bergen, bort
t Kungsholmen och Djurgrden s att hon ofta ej kom hem frr n i
mrkret, s hade hon hr ingen annan utvg n att g med mrs Howard i
bodar. Hon med sina oregelbundna, sjlfsvldiga vanor, sitt utvecklade
sjlfstndighetssinne, hon insnrd i den etikett, som stnger den
italienska flickan frn lifvet, hon fvervakad, ledsagad, vaktad, som
icke en tiorig skolflicka hemma. Ty hon frstod nog att markisinnan,
trots sin amerikanska uppfostran, dock med ren blifvit tillrckligt
mycket italienska fr att ej mena s mycket med den frihet, hon sade sig
vilja uppmuntra.

Och Andrea! Hvad kunde hon vl under dessa frhllanden vara fr honom?
Kunde de ens ngonsin trffas ensamma, skulle hon ens f mottaga honom i
sitt rum, f g ut med honom? Troligtvis aldrig. S vida hon ej ville se
honom i hemlighet, utstta sig fr frdmjukelser, gifva den stolta
prinsessan rtt i sina antydningar om en missbrukad frihet. , detta var
henne det pinsammaste af allt -- att denna kvinna, som hon tyckte stod
s hgt fver alla, hon sett, och som _han_ beundrade och hll af som en
syster -- att hon skulle se p henne med denna fraktfulla blick,
betrakta henne ssom en underordnad person af tvifvelaktig karakter, en
simpel lntagerska med anstrykning af fventyrerska. Hur hon skulle
nskat kunnat sga henne i ansiktet: jag skulle kunnat bli prinsessa
Palmi liksom du, om jag velat det. Men jag har frsmtt att begagna min
makt fver honom till att skaffa mig den stllning, som du skulle
respekterat, och visste du allt, skulle du kanske ha lite mer aktning
fr mig.

Hvilken oerhrd drskap hon hade gjort! En vldsam hemlngtan grep
henne. , den som nu sutte i soffhrnet vid skymningsbrasan hos den kra
gamla, med tkket p bordet och pratande riktigt af hjrtans lust,
medan bjllrorna klingade utanfr p gatan och snstormen yrde utan att
gra annan verkan n att ka hemknslan i det varma rummet.

Vid denna tanke kunde hon ej motst lngre; hon brast ut i stormande
grt. Och nr hon en gng brjat drmed ville hon aldrig sluta, det var
en vllust att f grta ut riktigt tminstone!

Hur ensam hon knde sig. Och hur hoppls var hennes sorg! Ty om hon nu
fljde sin ingifvelse, om hon gick till markisinnan och sade: jag kan
inte stanna, jag har ftt bref frn de mina, att jag behfs hemma -- det
kunde hon ju gra -- och s fort till tget och tillbaka till Frascati
-- om hon ocks gjorde detta, s visste hon ju, att ingen frid i alla
fall fanns fr henne i det gamla hemmet. Hon visste ju, att den lycka
och trefnad, hon utmlade sig dr, var en frfluten lycka. Ty aldrig mer
kunde hon sitta med sinneslugn i sitt gamla soffhrn med ftterna
uppkrupna och armbgarna p knna, pratande s dr af hjrtans lust,
aldrig mer s dr fverddigt muntert leka och rasa med parfveln, aldrig
mer tala frtroligt och fritt med Rikard, medan han lg p rygg p
soffan uppe hos dem -- allt det var nu frndradt, Rikard var frlskad
i henne och hon hade djupt srat honom -- Aagots svartsjuka var vckt
och drmed var det frhllandet brutet -- och hon sjlf, framfr allt
hon sjlf var s frndrad att hon ej mer hade fotfste ngonstdes. Det
var detsamma hvart hon reste, hvar hon lefde -- ingenstdes frid och
lugn mer! Ty hennes lif hade fallit ur sitt sammanhang i samma stund som
det, som skulle utgjort lifvets hgsta lycka och djupaste innehll hade
kommit till henne i en form, som ej tillfredsstllde hennes naturs
starkaste kraf.

Andrea hade varit ute och kom frst hem fram p eftermiddagen.
Prinsessan Palmi hade ltit sga att hon nskade f tala med honom, d
han kom. Han trdde in till henne med sin vanliga min af lskvrdt
galanteri och frgade skmtsamt, hvad hans ndiga svgerska nu hade
uppfunnit fr en befallning att gldja sin trogne tjnare med.

Men han mrkte genast, att hon var starkt upptagen af ngot, som oroade
och misshagade henne.

Jag ville bara frga dig, om det skett efter fverenskommelse mellan dig
och henne eller om det varit ett infall af henne sjlf, brjade hon.

Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.

Ty om det varit en fverenskommelse mellan er, s vill jag sga, att du
inte handlat s lojalt mot mig, som jag r van att vnta af dig. Det r
i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, fr min tants skull, inte
undg att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit fr
mycket, om du frst hade frgat mig, om jag ville taga emot denna
frmmande person i familjekretsen.

Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han,
hftigt upprrd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.

Du vet sledes verkligen inte af det? N, i s fall hade jag rtt i att
taga henne fr en riktigt intrigant liten fventyrerska. S vet d, att
din vackra svenska flamma frn Nervi nu r installerad hos min tant
nstan som dotter i huset.

Andrea visste ej hvad som frsiggick inom honom i detta gonblick. Det
var p en gng gldje, triumferande, jublande gldje fver att hon vgat
detta fr hans skull och missnje fver den obehagliga belgenhet, hvari
hon frsatt honom. Ty  ena sidan ville han icke krnka sin svgerska
och strka hennes misstankar genom att allt fr varmt taga Alies parti,
 andra sidan mste han ju dock rttfrdiga henne i prinsessans gon.
Och han frutsg en hel kedja af svrigheter och frvecklingar, men p
samma gng tyckte han, att han ville falla p kn och tacka henne fr
hvad hon gjort.

N -- jag tror du r hpen sjlf fver en sdan djrfhet, sade
prinsessan, som med sina stora, slpande, guldskimrande gon betraktade
honom, dr han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande fr
sig sjlf.

Han tvrstannade och lyfte upp hufvudet med en frgande min, liksom
vckt ur en drm.

Hvad -- djrfhet! -- Han terkom till full besinning och svarade leende:
min bsta Ltizia, hvad din fantasi kan skena i vg. Hvad r det nu fr
mrkvrdigt i allt detta? Jag hade i Nervi freslagit signorinan platsen
hos min tant, hon afslog den, och jag fann drfr ingen anledning tala
med er drom. Nu har hon frmodligen kommit p andra tankar, och den
omstndigheten, att hon inte meddelat sig med mig hrom, tycker jag inte
r ngot s mrkvrdigt. Jag hade ju inte vidare med saken att gra, hon
har vndt sig direkt till min tant, det var ju i sjlfva verket det mest
passande.

Strax drefter kom Andrea ned till markisinnan, gratulerade henne till
att ha funnit hvad hon nskade och hrde smleende hennes loford fver
den unga flickan.

Det glder mig, att du tycker om henne, efter det r jag, som hittat p
att fresl det. Hvar r hon -- jag ville grna gra henne min visit.

Jag ska skicka efter henne.

Nej, frlt, bsta tant -- brja inte med att behandla henne s! Kom i
hg, hon r uppfostrad som en amerikanska -- lter du henne inte ta emot
visiter i sitt eget rum, ska hon knna sig riktigt frnrmad.

N, som du vill. Hon har ftt rda kabinettet till sin salong.

Alie lg nnu p soffan och snyftade, d hon hrde en kort, snabb, lite
nervs knackning p sin drr. Hon knde den s vl. Trarna tvrstannade
och hjrtat stod liksom stilla af vntan. Hon knde som om hon ville
kvfvas af en blandad knsla af hopp, lycka, ngest och blygsel -- ja,
blygsel, kvinnlig blygsel fver, att hon varit mer trofast och mer stark
n han -- att hon hllit fast, nr han velat slppa. Och hon knde, att
om han ej visade sig glad fver, att hon kommit, om han n en gng bad
henne resa, s vore hon frdig att springa ut genom fnstret.

D intet svar kom p hans knackning ppnade han drren och trdde in.
Hon satt till hlften upprtt i soffan och hll nnu nsduken fr halfva
ansiktet, i det hon dock blickade upp mot drren.

Han sg i ett gonblick, att hennes gon voro svullna af grt, att
hennes hr var i oordning, som d man borrat hufvudet in bland kuddar
samt att hon blifvit mager, med ngot lngdraget i ansiktet och halsen,
som skadade hennes utseende, men som grep honom djupt och kom liksom en
ny lifsklla af mhet att p ett gonblick kvlla fram inom honom. Han
var med ett sprng framme vid soffan, ryckte upp henne och tryckte henne
intill sig i ett ttt, andlst famntag. Hon slt gonen och blef lnge
liggande orrlig p soffan med armarna fast lindade omkring honom och
sin mun mot hans under en knsla af att hon vore frdig att d i en
obeskriflig vnda af lycksalighet.

Solen hade gtt ner och det hade blifvit skumt i rummet, d de reste sig
upp, nnu med armarna om hvarandra, nnu under intrycket af en
berusning, som gjorde dem ur stnd att tnka p ngot annat, n att de
nu egde hvarandra helt, att all lngtan, all smrta upplsts i en
fullkomlig lycka. Under ett omotstndligt behof af luft och rrelse drog
han henne med sig ut genom en korridor ut p det platta taket af en
lgre afdelning af byggnaden. Hr fann hon nu fr frsta gngen sedan
hon kommit in i palatset den utsikt fver hafvet, som hon drmt sig. De
stodo p en af dessa hrliga, ppna loggier, som utgra den italienska
byggnadsstilens strsta behag; ett stort fajansgolf, omgifvet af ett
jrnstaket, kring hvilket kamelior och rosor stodo garnerade i full
blom, under dem hela staden med alla sina skinande hvita palatser,
hamnen med sina hundratals fartyg, hafvet med sin obegrnsade horisont,
alltsammans gldande med denna varma, pltsligt uppflammande och strax
bortdende rodnad, som fljer solnedgngen i sdern.

Hr kndes det ej lngre kallt, emedan muren bakom dem skyddade mot
vinden, och den rda belysningen fver alla freml gaf tvrt om
illusionen af full sommarvrme.

Och hr terfann Alie igen sitt lskade Italien, det Italien, som icke
lngre var fr henne blott den evigt bl himlens land, som alla nordbor
drmma om, utan ett land, dr det fven kan vara kallt och mrkt, dr
man fven kan misstrsta och frtvifla, men som, dock frst sedan man
lidit sig in i det, kan bli en krt, som vore det ens eget land,
frflyttadt under ett lyckligare luftstreck. Och liksom man mera lskar
den som sknkt en lyckan, n den som gifvit en lifvet, mera sin make n
sin mor, s hade Italien nu blifvit hennes hemland i djupare mening n
ngonsin Sverge varit det. Hon hade terfunnit sammanhanget i sitt lif.




XI.


Min hustru, hviskade Andrea. Han kallade henne s nu och hon lt honom
sga det, det klingade s ljuft i hennes ron. Men inom sig visste hon,
att hon nu mindre n ngonsin ville blifva det. Det var hon, som hade
kommit till honom, hade hon ej gjort det, hade hon kanske aldrig
tersett honom, och hon var glad fver att hon gjort det. Men fr intet
pris ville hon vinna ngra yttre frdelar drp. Gifta sig med honom,
binda honom olsligt vid sig fr hela lifvet, mottaga de offer detta
skulle medfra fr honom -- det kunde hon endast gra, om han en gng
skte upp henne, om han kom till henne och sade: jag _har_ redan brutit
med allt fr att ega dig.

Men s lnge han endast sade: jag r beredd att offra allt, hela min
stllning, hela min framtid, om du vill bli min hustru, s lnge
upprepade hon ter och ter sitt nej.

Men hon begynte emellertid trifvas vl i sitt nya hem. Markisinnan
bemtte henne med s mycken vnlighet och frtroende, att hon endast led
af att behfva fra henne bakom ljuset med afseende p sitt frhllande
till Andrea. Men snart beslt han sig fr att till hlften inviga tanten
i deras hemlighet, fr att de skulle f mer tillflle att vara ostrda
tillsammans. Han sade henne, att de voro sins emellan frlofvade och
tnkte p att gifta sig, s fort han kunde skaffa sig ngon stllning,
som satte honom i stnd drtill. Markisinnan sknkte dem sin fulla
sympati. Hon hade inga aristokratiska frdomar, var sjlf dotter till en
self-made man och trodde att det skulle vara en lycka fr Andrea, som
hon hll hjrtligt af, om han genom omstndigheterna blefve tvingad in i
ngon bestmd verksamhet. Hon gaf de unga all den frihet de skulle haft,
om de varit ett amerikanskt frlofvadt par, tillt Andrea att hvarje dag
tillbringa flera timmar i Alies rum och var med i hemligheten, d de
stmde mte ute fr att g ut och promenera. Som fre vningen icke fick
ana ngot, infrde hon som sed att Alie gick ut ensam, nr hon ville,
blott hon icke blef ute efter solnedgngen.

Herre gud, flickan r ju van vid att rra sig fritt, sade hon p
prinsessans invndningar. Inte kan jag tvinga henne att g skridt fr
skridt med mrs Howard -- det r ndvndigt fr hennes hlsa att hon fr
taga sig motion.

Emellertid fverlmnade sig de unga fritt t alla frlskades sm
gldjemnen.

Det var en stndigt ny lycka i detta att veta sig tillhra hvarandra
helt och att s smningom mer och mer taga hvarandra i besittning. Han
hade i sin frlskelse s mnga af dessa sm barnsligheter, som utmrka
starkt erotiska naturer, och som mildra lidelsen med en lekfull
gldtighet. Han dyrkade hvarje tum af hennes personlighet, doften af
hennes hud, hennes andedrgt, alla hennes tbrder, hvarje tonfall af
hennes stmma, hrets fall -- ja, fven hennes sm brister, ssom en
guldplomb i en tand, ett litet mrke p kinden, en ovana att sitta
hopkrupen, ett litet gungande med hfterna, nr hon gick -- allt iakttog
han och allt var han frlskad i. Han knde hennes doft p hvarje
kldesplagg, hon nyttjat, samt rfvade alltid hennes nsdukar, handskar
och schaletter. En silkesschal, som hon ofta burit under sommaren, tog
han med sig upp p sitt rum och svepte in sig i den om natten. Det var
hans gldje att taga ned hennes hr, kamma det och bja det i ringlar
kring fingrarna, samt sedan frska olika stt att lgga upp det.

Kom det d ngon ovntadt och knackade p drren, hade hon ett stt att
blixtsnabbt vrida upp det igen, s att det sg vackrare ut n ngonsin,
med sm lockar lsgrande sig hr och dr bakom ronen och vid
tinningarna.

Sutto de tillsammans i soffan med armarna om hvarandra och Alie begynte
tala, bertta eller frga ngot, bad han henne ofta vara tyst, det
strde honom att tala, han ville sitta stilla och bara njuta af att
knna henne s ttt intill sig, lyssna till hennes hjrtas slag, insupa
hennes andedrkt. Detta var honom sysselsttning nog fr flera timmar.

Men Alie knde i allt detta ngot annat n den personliga krleken till
honom. Det var fven denna allmnna kult af kvinnan, af allt det som r
specifikt kvinnligt, af allt det sexuelt tilldragande hos det motsatta
knet. Det var en sinnlig vllust dri, som frskrckte henne och
utmattade henne, hon kunde ej hlla ut att lefva i denna stndiga
excitation och frskte drfr att lsgra sig, resa sig, fretaga sig
ngot, frstr sig, finna p en gemensam sysselsttning. Men d hon
freslog att g ut eller att lsa ngot, frebrdde han henne att hon
ville frstra deras lycka.

Lsa, g ut, det kan du gra med hvem som helst, lefva kan du bara med
mig. Och nr man lskar hvarandra lefver man blott nr man hller
hvarandra s ttt sammanslutna, att man liksom andas med samma lungor,
att bgges hjrtan klappa med samma pulsslag. Det r fr mig krleken.

Hon gaf vika och satt stilla, men hon var ej i stnd att p detta stt
fverlmna sig t gonblicket, hon kunde ej hindra sin hjrna att
arbeta, och hon grubblade oafltligt p ett medel att knyta honom fast
vid sig p ett mer personligt stt, att egga hans intressen, drifva
honom till att utveckla sina rika anlag och vilja ngot i lifvet. I
samma mn som hon hngaf sig mer helt t denna krlek, knde hon ett
behof att gra den till medel, icke blott till ml, medel till att fra
dem bda framt till en rikare, mnsklig utveckling. Hon knde, att
endast p s stt kunde den blifva bestende, att s lnge hans krlek
blott var ett vllustigt njutande, hade den ej den lifskraft, som br en
fver lidelsens period med dess eggelser och retelser in i den verkliga
lifsgemenskapens trygga hamn. Hennes oafltliga strfvan var drfr att
trnga in i hans tankar, att ana och gripa i flykten hvarje stmning,
som flg igenom honom, att uppmuntra allt det som bar lifskraft i sig
och att sympatisera fven med det, som ej egentligen var henne
sympatiskt. P detta stt ville hon gra till verklighet hans lekfulla
smeknamn: anima dell' anima mia = min sjls sjl.

Hvad tnker du p? frgade hon honom ofta, d de sutto tysta tillsammans
med armarna om hvarandra.

Jag tnker inte, svarade han vanligen. Jag knner dig -- det r allt. --
Och hvad tnker du p?

Jag tnker mycket, jag, i stllet, svarade hon. Jag tnker p, att du
ska bli en verkligt stor skald -- jag arbetar i tankarna p ditt stora
historiska epos. Nu r det lnge, som du inte skrifvit p det.

Jag behfver inte dikta nu mer. Jag lefver. Och nr jag inte r med dig,
fantiserar jag bara om dig, om oss -- i stllet fr att tnka p att
gra vers. Sdant kan vara godt, nr man ingen personlig lycka har --

Det tycker inte jag. Jag tycker att lyckan -- krleken -- br stimulera
hela lifsverksamheten -- utveckla alla gfvor -- jag har tvrt om
tiotusen gnger mer verksamhetslust nu, n frut.

Hvad verksamhet vill du d ha?

Jag vet inte -- till en brjan ville jag ha den att stta dig i gng --
att se dig frambringa ngot.

Och vet du, hvad jag ville? Jag ville vara mycket rik -- jag ville t.
ex. vinna det stora numret p lotteriet -- 6 millioner -- s skulle jag
gra en hel mngd vackra saker, som vore mer vrda n ett helt band
dikter.

Och hvad skulle det vara t. ex.?

Jo, frst skulle jag utrusta en vetenskaplig expedition, som skulle g
p upptcktsresor till frmmande lnder fr att taga reda p ngot i
afseende p naturfrhllanden riktigt lyckligt lottadt, obebodt land --

Och dr ville du stifta ett idealsamhlle?

Visst inte. Tror du jag vill inlta mig p sdana utopier. Jag vet vl,
att mnniskorna alltid mste kifvas och slss och stifta dumma lagar
bara det finns tre p ett stlle. Endast parvis kan man lefva lycklig.
Och drfr ville jag kpa hela landet fr att lefva dr ensam med dig.
Tnk, att ligga hela dagen p stranden, i solen, utan klder -- nr vi
ville ta behfde vi bara strcka ut handen efter frukter -- inga
omsorger, ingen som strde oss -- bara lefva fr att lska hvarandra.

Och hur fort skulle vi d trttna p hvarandra? sade hon skrattande.

Fort eller lngsamt -- det gr ingenting. Krleken har ingen tidrkning.
Det viktiga r, att den r hel, allt uppslukande, medan den rcker. Det
tilltalar dig inte?

Nej. Jag r en bttre ekonom n du -- om du vore vr Herre, s skulle du
frslsa all den eld, som finnes p bara blixtar och eruptioner -- men
jag skulle spara p den s att den brnde med en jmn och vrmande lga
hela ret om.

S sa du inte frr. En gng tyckte du om min id om fjrilarnas
krleksdag.

Ja, innan jag lskade dig, ja. Det r s ltt att vara slsaktig med
det, hvars vrde man inte knner. Nu dremot r jag s rdd fr den
tanken att det kan ta slut en dag -- s nu tnker jag bara p att spara
fr framtiden.

Det ska i alla fall ta slut en dag.

Det stack henne i hjrtat, d han sade det. Hon kunde ej lngre tnka
sig denna mjlighet.

Och om du vill spara, tar det bara slut s mycket fortare. Jag kan inte
med ngon halfhet -- bara det som uppfyller mig helt har ngon betydelse
fr mig. Och bara s lnge du r allt fr mig, mitt hela lif, mitt enda,
absolut enda intresse -- och s lnge du inte lefver, inte andas fr
ngot annat n mig -- bara s lnge ska jag lska dig. Frsk inte att
dra mig fver p ngot annat -- brjar jag att dikta igen t. ex., s
lskar jag dig inte mer -- d r jag helt uppe i det. Lt mig f lefva
bara fr dig nu s lnge jag kan det.

Denna omttlighet i hans lidelse kom henne att bfva. Hon visste ju, att
s kunde det icke alltid fortfara, och att om hon ej skulle lyckas att
kringgrda deras krlek med fastare murar, skulle det hela falla till
grunden en dag.

Drfr kan ocks vr krlek endast lefva hemlig, fortfor han. Drfr har
du kanske gjort mer klokt n du vet, d du inte velat att vi skulle
gifta oss. Jag kan bara lska en lskarinna men inte en hustru. Vet jag
en gng, att det r ett frhllande som skall, som mste vara fr hela
lifvet -- ja, d r med detsamma intensiteten borta. Nu kan det ju
hnda, att det varar nd, och d r det s mycket bttre. Men vi har d
tminstone inte strax frn brjan frstrt vr lycka med att tnka: vi
har hela lifvet fr oss, vi kan ge oss god ro. Det r som nr man kommer
till en stad med mycket konstsamlingar; vet man att man kanske mste
resa drifrn om ett par veckor, tar man det med en sdan ifver, att man
riktigt frossar i konst, firar riktiga orgier i konstnjutning, lr sig
alla taflorna utantill, lskar dem, intrnger i konstnrens sjl p ett
sdant stt, att man bevarar minnet draf fr hela lifvet; vet man
terigen, att man ska lefva dr alltid, ja, d kan det hnda, att man r
lika oberrd af konsten omkring sig, nr man dr, som nr man frst kom
dit. Har jag rtt?

Hon instmde obetingadt, hon var fvertygad om att hon hll honom
fastare bunden vid sig i frihet n i tvng.

Och dock fanns det stunder, d det smrtade henne att st s utanfr
hans lifs hvardagliga frhllanden, d det srade henne att han ndgades
frneka henne infr de sina, ltsa som om hon vore honom en alldeles
likgiltig person, d de voro tillsammans i familjekretsen, under det han
d alltid egnade sin svgerska en vrdnadsfull och varm hyllning. Och
hon hade ej s ltt att finna sig i den underordnade stllning, hon hr
intog. Hon hade hemma varit van att vara freml fr sina kvinnliga
bekantas beundran, och hon plgade alltid vara en hufvudperson, en
medelpunkt, kring hvilken alla samlade sig i deras umgngeskrets dr
hemma. Hon trodde d, att hon icke satte det minsta vrde hrp. Men nu
knde hon sig dock ofta skygg och beklmd i medvetandet om hur ringa hon
var i denna omgifning.

Och i synnerhet gent emot prinsessan! Hon hade denna slags dyrkan fr
henne, som en ung flicka ofta kan ha fr en ngot ldre, henne
fverlgsen fru, som hon gr till ett ideal, hvilken hon i allt sker
efterlikna. Alie satte ej mer upp sitt hr, valde ej ett band eller en
spets till sin drkt, utan att tnka p hur prinsessan bar det eller
det, och hon frde sig bttre, lrde det italienska sttet att hlsa,
att komma in i en salong, genom att studera henne. Det var frsta gngen
i sitt lif hon skt att efterlikna ngon. Och hon hade en stor nskan,
som vxte nstan till en fix id: hon ville, att prinsessan skulle veta,
att hon kunde bli hennes svgerska, om hon behagade.

Trots sin strfvan att alltid infr Andrea visa sig oblandadt njd med
sin stllning, trots det att hon lade sig vinn om att ofta upprepa fr
honom att hon fredrog denna framfr att vara hans hustru, kunde hon ej
fvervinna vissa stunder af svaghet, i synnerhet d hon tillbragt
aftonen uppe i prinsessans vning och pinats af de frdmjukelser detta
alltid medfrde. Och hon kunde d ibland brista ut i grt infr honom
utan att vilja frklara hvad som bedrfvade henne.

Jag har ju sagt dig det mnga gnger, att du inte skulle kunna bra
denna stllning i lngden, kunde han d sga. Lt oss d hellre vlja
den vanliga, banala strkvgen och gifta oss.

Nej, det var inte det. Men -- nu kom hon slutligen tveksamt fram med
hvad hon hade p hjrtat. Om han bara ville tala med prinsessan om
henne; sga att han lskade henne och att han bedt henne bli sin hustru,
men att det var hon, som inte ville detta.

Han for upp.

Hvad skulle det tjna till -- det vore ju det orimligaste af allt.
Antingen mste ju vrt frhllande vara hemligt eller ocks mste vi
gifta oss -- annars blir din stllning hr ohllbar. Till tant var det
ju ndvndigt att sga ngot; men fven hon, om hon visste att vi ej
egentligen  riktigt beslutna att gifta oss -- om hon hade reda p allt
-- tror du, att ens hon, som hller s mycket af dig, lngre skulle vara
p vr sida. Och nu vill du ropa ut p taken --

Bara till prinsessan --

Till henne minst af alla, svarade han hftigt.

Men -- bara sga att du hller af mig --

Nej, aldrig, sger jag, aldrig! Hvad faller dig in -- till _henne_, just
till henne skulle jag g och sga -- ah, du frstr ju ingenting af
stllningen -- du har ingen aning om hvad som r den djupaste konflikten
i mitt lif -- om _det_ ej vore, skulle jag inte vara s obeslutsam, som
du funnit mig --

Andrea -- du lskar prinsessan?

Frplumpa inte allt genom att uttala sdana ord. Jag lskar dig, du vet
det -- dig och ingen annan n dig -- men -- knslolifvet kan vara s
underligt sammansatt ibland -- kort sagdt, kom aldrig mer med sdant.

Andrea -- vill du inte ge mig ditt frtroende?

Men jag tror du r frryckt -- jag har inte ngot frtroende att ge.
Hvad inbillar du dig nu? Kan jag bra till dig och lgga i din hand en
blommas doft -- eller kan jag ta med mig till dig ljudet af en stmma,
som jag hrt -- lika litet kan jag bertta dig om ngot, hvars ljud och
doft inte lter sig gripas, utan som frflyktigar i luften -- frstr
du. Men jag lskar dig, dig, endast dig.

                   *       *       *       *       *

Om sndagarna var Alie fri, ty d tillbragte alltid markisinnan dagen
hos en syster, som ocks var gift i Genova. Andrea mtte henne d vid
ngon sprvagnsstation och de gjorde utflykter tillsammans i
omgifningarna.

Ofta beskte de ngon af de villor, som voro ppna fr allmnheten, och
gingo timtal omkring i dessa lundar af orange-, citron- och lagertrd.
Eller strfvade de fram p landsvgarna mellan murarna, som dolde vin-
och olivplanteringarna, samt stannade hr och dr, d de sgo ngon
trdgrdsarbetare sysselsatt med att plocka frukt och fingo sig en
orange eller en fico d'India direkt frn trdet att slcka sin trst
med. Ibland kommo de till rika kastanjeskogar, och d var det Alies
gldje att vika af frn stora vgen och att ska upp ngra vilda
smstigar, som vckte minnen om skogsvandringar mellan bjrkar och
tallar. De plockade kastanjerna, som fversllade marken, samt funno
fven hr och dr en vldig, nerfallen pinje-kotte. De samlade d ihop
kvistar och torra lf samt gjorde en stor eld, p hvilken de rostade
kastanierna och pinjens mandelliknande sm bnor och frtrde under
skratt och lek dessa smakliga rtter, hvarefter de gingo till ngon
landtlig osteria fr att med ett glas vin sklja ned den ngot torra
mltiden. Kom en skogvaktare och gjorde anmrkning mot deras upptndande
af eld i skogen, inbjds han att dela deras frukost samt att sedan komma
med dem till osterian och dricka vin, likvisst sedan de alla hjlpts t
att slcka elden.

Det var intet Alie lskade s hgt som dessa strftg i det fria. De
terknto henne p sitt stt till hennes forna lif och hade p samma
gng den nya tjusningen af att hon gick vid den mans sida, hon lskade,
och i en ny, rikare natur. Och dessutom den underligt bedrande knslan
af att det var midt i vintern, man p detta stt kunde njuta af naturen.

P de ensamma smstigarna mellan murarna gingo de med armarna lindade om
hvarandra, hufvud intill hufvud, ofta mun mot mun.

Nr de ter kommo ut p de stora landsvgarna, slppte de hvarandra och
gingo hvar fr sig och frsjnko d ofta i tysta drmmar, medan de
lngsamt framskredo under middagssolens gld.

En af Alies lsklingsdrmmar under dessa vandringar var att frestlla
sig dem resa hem en sommar till Sverige -- som gifta, naturligtvis, ty
d hon drmde sig dem i Sverige, voro de alltid gifta. -- Och ter och
ter upplefde hon i fantasien terseendets gldje -- frjden af att f
visa Andrea sitt land, den natur i hvilken hon vuxit upp och som hon
alltjmt lskade med en alldeles srskild mhet. Rikards och fru Rode
brukade om somrarna bo p ett landtstlle ute i Stockholms skrgrd i
samma trakt dr fven hon lefvat som barn. Hon tnkte sig hvad intryck
denna natur skulle gra p Andrea, hur egendomlig han skulle finna den!
Hon sg sig med honom p bten, som genom trnga sund, frbi uddar och
ar, ngar ut t Dalarsidan, sedan i liten roddbt tills de landa vid
nset med de susande bjrkarna. De g upp fr backen, en liten barfotad,
hvithrig flicka ppnar grinden och niger s svenskt och npet fr
slanten, dr uppe ligger den rda stugan med stora glasverandor -- hur
olik Serras marmorvilla i Nervi! -- dr kommer parfveln springande utfr
backen, s att han r frdig att stupa p nsan, Aagot i sin trefliga
norska bonddrgt med hvita skjortrmar, kjol med rda brder samt
hngande flta kommer vnlig och st som alltid, Rikard i hvita
linneklder och halmhatt -- och den gamla p verandan med gonen fuktiga
och armarna utstrckta, sliten mellan lusten att grta och le.

Under tiden gick Andrea och drmde om, hur han hyrde sig en styrbar
luftballong och svfvade fram med Alie dr uppe fver allas hufvuden,
blickande ned i de stder, de passerade, som i svarta bs och
dessemellan seende blott den vida rymden, likgiltiga fr hela vrlden
dr nere, fr slkt och vnner, fr krig och ministerskiften, kolera och
dynamitattentat, lefvande dag och natt i ett enda krleksrus, tills de
dogo draf, utmattade och lycksaliga.

Det var alltid samma skillnad mellan det mttlsa i hans drmmar och det
praktiska, ltt frverkligade i hennes. Trots hennes starka hfdande af
friheten i deras frhllande hade hon dock alla kvinnors instinktiva
lngtan att stlla sin krlek och sin lycka under samhllets och de
anhrigas skydd samt att ha det dagliga lifvets sm frjder och omsorger
gemensamt med den hon lskade. Alla hennes borgerliga svenska instinkter
drefvo henne att lngta efter det gemensamma hemmets stilla lycka.

Han terigen, ehuru han ej skulle tvekat att offra hela sitt lif fr
hennes skull, om han kunnat ega henne utanfr hela vrlden, stttes
alltid tillbaka infr tanken att hr i sitt eget land, bland sin vanliga
omgifning, stiga ned frn den privilegierade stllning han var fdd
till, utbyta det skna palatset mot ngon borgerlig bostad i tv rum och
knuffas med hundra andra om en knapp brdkaka. Med den egendomliga
dubbelsyn, som utmrkte hans p en gng sangviniska och skeptiska
temperament, kunde han aldrig hindra sig frn att liksom se slutet p
den lidelse, som nu behrskade honom. Men han ville hellre att detta
slut skulle bryta in starkt och vldsamt fver dem, n komma s
smningom under ett prosaiskt hvardagslif.

En krk af vgen eller en mtande sna med sin last af torra kvistar
eller sina gungande korgar med apelsiner och mandariner kom dem att
stanna och vakna upp ur sina s olika drmmar. De smlogo t hvarandra,
lyckliga t hvarandras nrhet trots de stundom strande tankarna, och
nr snedrifvaren vndt dem ryggen, mttes deras lppar i en lng kyss,
som hade de varit borta frn hvarandra p en resa och nu terfunnit
hvarandra.

                   *       *       *       *       *

Vintern hade p detta stt gtt obegripligt fort, d. v. s. fr Alies
uppfattning hade det aldrig varit ngon vinter. Hon liksom gick och
vntade p vintern till fram i Februari, d det redan begynte knnas
vrligt i luften och alla mandeltrden stodo som stora, jttelika
brudbuketter p sluttningarna rundt omkring staden och pminde Alie om
midsommartiden hemma, d krsbrstrden ndtligen mdosamt brukade
skjuta blom efter sin lnga kamp med snn och tjlen i jorden.

I April brjade markisinnan tala om att hon till sommaren ville resa
till en tysk brunn, och hon erbjd Alie att gra sllskap eller att vara
ledig och resa hem till de sina i Sverge, om hon hellre ville det.

Om jag fr ge er ett rd, s reser ni hem, och Andrea kommer sedan efter
dit, d han r frdig att gifta sig. Jag tror inte, uppriktigt sagdt,
att ert samlif hr kan fortsttas lngre p det hr sttet.

Den alltid s vnliga markisinnan yttrade detta med en litet torr ton,
som kom Alies hjrta att klappa hftigt. Var hon missnjd med henne, och
var det meningen att sga, att det nu var slut, att hon ej mer fick
komma tillbaka? Och att resa hem till Sverge nu, skulle det ej vara att
fr alltid skiljas frn honom.

Jag ska tala med Andrea, sade hon med nedslagna gon och beklmd ton.

Ja, gr det, min kra flicka. Tro mig, det r p tiden att er stllning
blir klar. Alla har inte det frtroende till er, som jag -- man fr
redan hra antydningar, som -- kort sagdt, en ung flicka som ni r fr
god att utsttas fr sdant. Jag ska sjlf sga det till Andrea, om ni
vill.

Nej, nej, jag ber -- jag ska nog --

Hon fruktade ingenting s mycket som att han genom yttre pverkning
skulle anse sig tvungen att gifta sig med henne.

Hon berttade honom blott om markisinnans anbud att antingen flja med
henne till Tyskland eller resa hem till Sverge, och vntade med oro p
hans svar.

Det r ju frtrffligt, utbrast han. Ser du inte hvilket ypperligt
tillflle detta r till att frverkliga det som jag alltid drmt -- att
f vara alldeles ensamma tillsammans p ngon undangmd ort, dr vi inte
har att aflgga rkenskap fr ngon.

Hvar? I mnen? frgade hon leende, beredd p ngot nytt, fantastiskt
frslag.

Han drog henne ner p sitt kn i soffan och lade hennes hufvud mot sin
axel, s att ansiktet lg ttt upp emot hans hals.

Nej, rr dig inte -- jag kan inte tala, om jag inte knner dig s!

Men jag kvfs.

Hvarfr andas du inte ut. Jag vill just, att du ska andas mot min hals
-- s dr ja. Hr nu p mitt frslag. Du sger till tant, att du vill
resa hem, packar din koffert och stter dig mycket riktigt p tget
norrut. Men nr du kommit fver italienska grnsen far du till ngon
liten ort i Tyrolen, som vi ska komma nrmare fverens om, och dr mter
jag dig sedan strax efter, och vi slr oss ned i ngon liten pension
bland bergen, dr vi kan lefva alldeles obemrkta och ostrda, fria frn
alla hnsyn och slitningar, som nu hller p att frdrfva lifvet fr
oss. , jag tycker, att jag lefver upp p nytt, nr jag bara tnker mig
detta: att vara alldeles ensam med dig i flera mnader, utan ngon, som
blandar sig i vra frhllanden. D ska jag lska dig bttre n
ngonsin.

Alie tvekade ngot -- talade om, att det var att bedraga hans tant, som
varit s god mot henne, att om hennes bekanta i Sverge finge reda p
det, vore hon strtad, fr alltid stmplad som en fventyrerska o. s. v.
Men hoppet om att en gng f vara fullkomligt lycklig, innan den stora,
oundvikliga skilsmessan kom, var dock starkare n alla betnkligheter.
Hvad gjorde det henne, om hon strtade sig, sade hon sig sjlf. Hvem var
hon skyldig ansvar? Och hvad terstod i alla fall fr henne att hoppas
af lifvet sedan -- intet. Hedrad eller vanhedrad, aktad eller fraktad,
hvad betydelse kunde det ha fr henne en gng, nr det stora mrkret
ohjlpligt skulle omsvepa hela hennes tillvaro.

En tid efter detta samtal voro de en sndag ute tillsammans i en roddbt
p hafvet.

Det var en af dessa underbart, obeskrifbart skna dagar p Medelhafvet,
d vattnet r s metalliskt bltt, hrdt och blankt, att man tycker sig
kunna g p det, himlen s safirbl och s sammetsmjuk och p samma gng
s ljusdrucken, att man ej kan uthrda att fsta blicken drp, och de
vinrda bergen tyckas liksom gmma en egen ljusklla. Och Genova, hur
skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten
och denna himmel. Endast olivens gra eller citrontrdets blgrna,
blanka blad och de gulrda frukterna spelade in frg hr och dr mellan
de hvita palatsen. Alie greps af den knsla af lycka, som denna sknhet
omotstndligt vcker. Det r omjligt att vara sorgsen under denna
solgld; omjligt att icke blifva genomtrngd af en lifslust, s stark,
att den r beslktad med vnda. Hon tyckte att hon ville kvfvas, att
hon hade behof att rifva upp sina klder fr att riktigt kunna andas med
djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och nskade
syntes henne frverkligadt i denna stund.

Hvad tnker du p? frgade hon Andrea, som fven var frsjunken i
drmmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar mttes i
detta gonblick.

Jag tnker p hur vi ska finna ngot vackert stt att skiljas, svarade
han.

Att skiljas?

Ja, just nu, nr vi  som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett
slag -- innan det begynner g utfr backen. Men _hur_ ska vi gra det,
det r frgan -- att bara stta ut en dag, d vi mste sga hvarandra
farvl, gr inte. Ett stt vore att du, som du har sagt ibland, bara
helt enkelt frsvunne ur min vg -- jag kommer en morgon, du r borta.
Men du har visst inte mod till det, och drfr blir det vl jag, som fr
gra det. Vi reser till Tyrolen, lefver dr ngra veckor af fullkomlig
lycka tillsammans -- och s en morgon, just nr vi omfamnat hvarandra
lngre n vanligt, nr vi riktigt knner, att vr krlek ntt en sdan
punkt, att man ej kan komma lngre, utan att tergngen nu snart mste
begynna -- d gr jag helt stilla ut ur rummet, sger kanske till dig,
att jag ska bestlla kaffet, medan du klr dig. Nr du s kommer ned i
matsalen, r jag inte dr. Du sker mig, du frgar vrdinnan hvar jag
r, och hon svarar helt frvnad: men det r nu en halftimme sedan han
gick till tget, madame. Nu mste han redan vara p vg.

Alie gaf nstan till ett ngestrop och lade handen p hans mun.

Du ddar mig bara helt enkelt, om du gr s, utbrast hon. Hon hade
blifvit blek och trar sprngde fram i hennes gon.

Det var honom ett slags omotstndligt behof att p detta stt pina sig
sjlf och henne, men nr han nu sg hvilket intryck det gjort p henne,
blef han sjlf upprrd af sina ord och slt henne innerligt intill sig.

Det r rtt, slpp mig inte, slpp mig inte, bad han. Jag ska gra allt
fr att frdrfva vr lycka -- jag drifves genom en fatalitet drtill --
men hindra mig bara du, hll bara fast.

Ja, om jag bara vore sker p att min lycka ocks vore din, s kan du
vara viss p, att jag skulle hlla fast. Men det r detta tvifvel, som
frlamar mig. Nr du kan sitta hr vid min sida, midt i denna outsgliga
sknhet som omger oss -- denna vrluft, som gr mig tokig af
frhoppningar -- och komma p sdana tankar -- hvad ska jag d tnka
annat n att det du talar om -- vr skilsmssa -- r ngot oundvikligt,
som mste komma en dag.

Du frstr mig nd inte riktigt. Du frstr inte, att just det, att jag
var gripen af samma stmning som du, kom mig att uttala mig s dr. Just
nr jag knner som allra innerligast, hur nra frenade vi , kommer det
fver mig en sdan fruktan fr att se det urarta i hvardaglighet och
banalitet -- att se dig begynna bli en nyans likgiltigare -- att knna
mig sjlf mindre uteslutande uppfylld af dig.

Var inte rdd -- s fort jag mrker ngot sdant hos dig -- s ska jag
vara den frsta att g.

Nej, nej, om du gr det, frdrfvar du allt. Det r just det, vi mste
undvika -- att skiljas i bitterhet och misstmning. _Det_ kunde jag inte
bra. Om du mrker -- eller tror dig mrka ngot aflgsnande frn min
sida -- d ska du tvrt om frdubbla din mhet, stta in hela din sjls
energi p att tervinna mig -- du ska hitta p tusen nya lockelser --
jo, tro mig, jag vet, att du ska gra det -- din kvinnlighet ska
utveckla alla sina frfrelsemedel -- du ska finna p nya mhetsbevis,
nya smekord -- ja, om inte annat hjlper, ska du kasta dig till mina
ftter och tigga om min krlek -- pah! hvad betyder den gesten? Att du
finner det fraktligt, fegt -- det gr ingenting, du ska gra det nd
-- det r drfr jag lskar dig s, emedan jag vet att du r i stnd
till allt, hellre n att slppa mig.

Hon knde en inre bfvan vid dessa hans ord -- en aning, att hon skulle
sttas p detta prof och att hon skulle f erfara, att lidelsen hade
denna fruktansvrda makt fver henne.

                   *       *       *       *       *

Alie skulle resa hem till Sverge i brjan af juni, hette det. Men
samtidigt begynte Andrea att tala med sin bror och svgerska om, att han
funderade p att gra en liten resa i sommar, han lngtade efter lite
ombyte af luft och skulle kanske gifva sig ut p en fottur i Alperna.
Detta vckte strax prinsessans misstankar och en dag kom hon -- till
Alies frundran, ty hon brukade aldrig tala med henne annat n de
ndvndigaste hflighetsfraser -- och slog sig ned bredvid henne i ett
kabinett, dr hon satt ensam och lste.

Ni reser till Sverge, signorina? begynte hon.

Ja, signora principessa!

Alie kunde dock ej lta bli att rodna vid denna osanning och blddrade
nervst i sin bok.

Och kommer ni sedan tillbaka till Italien?

Jag vet inte -- jag hoppas --

Jag vet att min tant inte har inbjudit er att komma tillbaka till henne.
Men detta r inte ovnlighet frn hennes sida, hon hller mycket af er,
men hon tror att fr ert eget bsta --

Signora principessa!

Alie flammade till och sg upp med blicken af ett jagadt villebrd, som
r beslutet att vrja sig i ddsngest.

Ja, frlt att jag rr vid detta. Men jag tycker dock att ni br veta
det. Alla hr har s smningom kommit under fund med verkliga
frhllandet. Hur skickligt ni n bda spelat komedi, i lngden gr dock
sdant aldrig. Tjnstfolket frst och frmst -- och sedan tusen andra
sm omstndigheter. Jag tycker det r synd att inte sga er det -- ni r
ju nnu ung, ni r vacker, ni ska kanske nnu kunna gra ett godt parti
i ert eget land, om ni tervnder i er familj.

Alie reste sig, darrande af sinnesrrelse.

Frlt mig, principessa, men jag r van vid att sjlf svara fr mina
handlingar och har ingen annan n mig sjlf att st till rkenskap fr.

Det r inte sant -- ni har ocks p ert ansvar dens lycka, som ni
lskar. Och -- lt mig sga er det, eftersom vi nu ndtligen en gng
kommit till tals -- det r tid fr min svger att tnka p att gifta sig
-- han har fr er skull varit frdig att lta g sig ur hnderna ett
frdelaktigt parti, men nnu r inte allt frloradt; hon r mycket fst
vid honom och vntar p honom, viss om att han en gng ska terkomma
till henne -- om ni verkligen lskar honom, som jag tror, s br ni inte
lngre st i vgen fr hans framtid. Det r alldeles ndvndigt fr
honom att gra ett sdant gifte -- hnsynen till hans familjs
traditioner fordrar det och han r den frste att sjlf erknna detta --
men s lnge ni inte lmnar honom, kan han ju inte --

gonblicket var kommet. Djupare frdmjukad af den kvinna, hon
beundrade, kunde Alie icke bli; det var nu tid att resa sig.

Signora principessa, sade hon med sklfvande rst och trar i gonen.
Det r till er blifvande svgerska, ni sger allt detta.

Prinsessan ryckte till, drog sig tv steg tillbaka, och hennes hnder
slto sig krampaktigt.

Det r inte mjligt, sade hon med kvfd stmma.

Det beror bara p mig att vilja, fortfor Alie, hjande rsten. Hade jag
velat det, s hade jag varit hans hustru, innan jag ngonsin satte min
fot i detta hus. Och nr jag inte har velat det hittills, s har det
varit fr att jag lskat honom s mycket, att jag tnkt mer p hans
bsta n p mitt. Och jag har inte velat binda honom, s lnge jag inte
var sker p att vara s oumbrlig fr honom att han ej kunde lefva utan
mig. Jag har frivilligt valt en frdmjukande stllning --
sinnesrrelsen gjorde ter hennes rst osker, hon hade hgrda flammor
p kinderna och trarna dallrade i gonvinklarna -- och ni ska inte tro,
att det kostat mig s litet. Jag r inte van att bli missaktad, jag var
i mitt hem och min krets alltid den styfvaste nacken, som inte bjde sig
fr ngon -- frivilligt gjorde jag mig grna till andras tjnare, men
alla knde nd att jag hrskade p samma gng, och aldrig skulle det
fallit ngon in att inte visa mig den strsta aktning -- sdan _var_
jag, signora principessa, sdan var min karakter och min stllning och
jag frskrar er, att jag mycket ltt skulle vetat att uppbra min plats
fven som hrskarinna i ett palats som detta -- om _det_ hade varit min
regirighet. Men -- jag hade nog regirighet, ja, stor, men den var af
annat slag. Den var att gra mig lskad -- s lskad att den andre
skulle vilja gra alla offer fr mig -- men inte att ta emot dem, nej,
att ge dem alla tillbaka och sga: jag ville bara se, att du _kunde_
gra offren, men det r jag, som gr dem, som vill och skall gra dem,
emedan det r min lycka.

Hrvid brto trarna omotstndligt fram, och hon sprang fver golfvet
med hnderna fr ansiktet och bitande sig i lpparna fr att kvfva
grten, som hon fann dum och meningsls i detta gonblick, d hon hade
velat st dr s stark och klar och imponerande.

Men hon hade icke mrkt den sinnesrrelse hon framkallat fven hos sin
hrarinna, frrn hon hrde denna rika altstmma, hvars klang hon s
beundrade, och som nu lt nstan onaturligt djup och dof, framstta: och
tror ni inte, att hvarje kvinna, som lskar, frstr att gra sdana
offer! Och hvad r det fr svrt fr er, som nd fritt fr visa honom
er krlek -- det finns kanske andra, som ndgas kvfva och dlja den
hela sitt lif fr att inte stra hans lugn och kasta honom in i en falsk
stllning. En sdan kvinna kan ha rtt att tala om offer -- men inte ni,
ni, som ger honom -- ni, som har allt -- h! Jag vill inte hra er!

Hon hade kastat sig tillbaka i soffan och knppte hnderna fver
hufvudet, i det hon hjde de stora, slpande, nu trfyllda gonen mot
taket.

Alie sg fr frsta gngen, att detta harmoniskt formade ansikte bar
spr af lidande och inre kamp, hon hade ngot af mater dolorosa i sitt
uttryck och sin stllning, som gjorde henne s idealiskt skn i detta
gonblick, att Alie, omotstndligt fljande sin impuls, kastade sig p
kn vid soffan, kysste hennes hnder under strmmande trar och
framhviskade: ja, ni har rtt -- ni har rtt -- och jag tackar er!

Ltizia bjde sig fram, Alie knde de kraftiga armarna om sin hals, det
yppiga, sklfvande brstet mot sitt, en trad kind mot sin. Och de
kysste hvarandra.

I detta gonblick trdde Andrea in i rummet. Han sg och frstod genast
allt.

Ltizia! utbrast han med stmman bruten af sinnesrrelse. Och fr frsta
gngen omfamnade dessa bda hvarandra i en lng, innerlig omfamning:
hans var tacksam rrelse, hennes smrtsam frsakelse.

Alie, sade Andrea drefter och tog hennes hand. Vet att den vrdnad och
tillgifvenhet jag hyser fr henne r s stor, att bde ditt och mitt de
beror af henne. Jag ska hellre mista det kraste jag eger i vrlden n
gra henne emot.

Du ska gra hvad hon vill, sade Ltizia, pekande p Alie. Jag har
frtroende till henne -- vi frstr hvarandra. Hvad _hon_ beslutar
gillar ocks jag, ty jag r sker p att det r det bsta fr dig.

Hon hade fullkomligt tervunnit sin sjlfbehrskning och smlog mot
honom med en ldre systers lugna vlvilja.




XII.


En dag i slutet af juni ankom ett ungt par till ett litet, ansprkslst
hotell lngt upp bland bergen i Tyrolen. Alla de friga gsterna p
hotellet intresserade sig mycket fr dem. De syntes aldrig annat n vid
mltiderna, stannade aldrig kvar efter middagen i sllskapsrummet utan
gingo strax upp till sig och gjorde ej ens mycket fotturer. Men nr de
kommo till bordet, vanligen fr sent, lg det ett sdant skimmer af
lycka fver dem, de voro s frnvarande och likgiltiga fr omgifningen,
s synbart frsjunkna i en egen, rik, hemlighetsfull sllhetsvrld, att
de liksom spredo en flkt af poesi och erotik omkring sig, blott de
visade sig. Alla talade om dem som de nygifta, och mngen ung eller
halfgammal m, mngen desillusionerad hustru betraktade nyfiket och med
afund denna lyckliga unga brud, som ryckte till, nr ngon tilltalade
henne, som om man vckt henne ur en drm, glmde att rcka faten till
sin granne till hger under det hon alltjmt tnkte p att frse sin
granne till vnster samt var fullkomligt omedveten om, att man beundrade
hennes sknhet och hviskade om henne vid bordet. De talade nstan icke
med hvarandra under mltiden, men det fanns ingen som ett gonblick
kunde taga detta fr likgiltighet, ty man knde instinktivt, att det
blott var, emedan de ej kunde tala till hvarandra utan en smekning, ej
kunde se p hvarandra utan ett allt fr vltaligt leende, ej kunde yttra
likgiltiga och hvardagliga ord till hvarandra. Och om han ngon gng
gjorde henne en obetydlig frga, t. ex. om hon ville ha mer af den eller
den rtten, sg hon upp p honom med en sdan vrme i blicken, en sdan
gld p kinden och ett s rrligt uttryck kring lpparna, att en tysk,
som satt midt emot henne vid bordet, blef alldeles utom sig af
frlskelse och svartsjuka och pstod, att han skulle sluta sitt
hittills hederliga lif som mrdare, i det han skulle hitta p ngot
tillflle att peta den dr italienaren utfr ett brddjup.

Alla frsk att inleda bekantskap med dem afvisades af Alies frstrdda
svar och gonblickliga terfall i sina drmmerier och af Andreas iskalla
otkomlighet. Man lyckades ej ens f reda p, af hvilken nation hon var;
man mrkte, att hon frstod och talade alla sprk, men alla med en ngot
frmmande accent.

Slunda hade de tillbragt flera veckor p samma hotell utan att knna en
enda af de friga gsterna dr.

Men ingen, som sg detta lyckliga par kunde ana det mrker, som midt
under detta solljus smningom lade sig mer och mer fver den enas sjl.
Ju mer fullkomlig deras lycka var, ju mer vxte inom Alie vissheten, att
den ej kunde rcka lnge. De hade frverkligat Andreas drm: att under
ngra veckors fullt egande och njutande samla ett helt lifs
krlekslycka. Hon knde mngen gng, att detta var fr mycket, att detta
var ett ofrsvarligt slseri. Men knslan af det stora mrkret, som
vntade henne eftert, kom henne att nedtysta alla betnkligheter och
girigt gripa hvarje gonblicks lycka, som nu sknktes henne.

Och under tiden samlade hon all sin sjls energi kring den tanken: att
hon _mste_ hafva styrka att gifva honom fri den stund, han sjlf skulle
nska det; att hon icke finge, i det afgrande gonblicket, frneka sin
naturs djupaste kraf: att hellre g under sjlf n se en annan ofritt
fasthllen vid sig.

Och midt under hans ttaste famntag och hetaste kyssar kunde hon fr sin
inre syn skda den stora ensamheten, som skulle komma sedan, och grubbla
fver den oundvikliga skilsmssa, som frestod. Hon hade i fantasin
genomlefvat alla de olika former denna skilsmssa kunde komma att taga.
Hon tnkte sig att ngon af hennes bekanta frn Stockholm en vacker dag
genom en hndelse skulle anlnda till denna samma plats, skulle upptcka
i hvilka frhllanden hon hr befann sig och skrifva drom till fru Rode
-- och s skulle Rikard skert anse det fr sin plikt att ingripa nnu
en gng, han skulle komma resande dit genom natt och dag och fordra att
hon strax fljde med honom hem. Och denna gng skulle hon ej stta sig
till motvrn. Hon skulle sga Andrea, att hon fljde honom fr att resa
hem och beska fru Rode. S skulle de skiljas utan att sga sig sjlfva
eller hvarandra att det var fr alltid. Och en gng i Stockholm ville
hon skrifva det till honom -- allt det, som hon stilla tnkt under det
hon lg i hans armar och knde i hans kyssar en krlek, som gaf allt i
nuet men ej bevarade ngot fr framtiden.

Ofta, nr hon gick ner till middagsbordet frestllde hon sig, att hon
bland de nykomna gsterna skulle f se den eller den af sina bekanta
trda in. Frundrade utrop. Du hr! Och ensam! Med hvem r du? Hon
beredde sig att frsvara sig i det lngsta.

Jag r med en italiensk familj -- vi bor i nrheten -- jag har blott
kommit hit i dag p en fottur. -- Och s bort, fort packa kappsckarna
och i vg till en annan trakt.

Det skulle endast skydda henne fr stundens obehag, fr frdmjukelsen
att se det frhllande, hvari hon lefde, och som fr henne var det
heligaste af allt heligt, vida hjdt fver all vrldens dom, betraktas
med missaktning och ovilja, stmplas som ngot lgt och frnedrande. Men
sedan skulle upptckten och katastrofen komma i alla fall s som den
mste komma.

Till fru Rode hade hon skrifvit, att hon var p resa med markisinnan.
Och hon hmtade alltid sjlf sina bref p det lilla postkontoret i
nrheten. Hon, som aldrig frr ljugit i hela sitt lif, fann det nu ltt
och naturligt att bedra alla. Hon var inne i en trollkrets, som drog sig
allt ttare omkring henne, och allt det utanfrstende blef s overkligt
och lngt borta.

Andrea fverlmnade sig under tiden fullkomligt sorglst t lyckan att
slutligen ga henne p det stt, han alltid stundat, ensam, undangmd
och uteslutande fr sig sjlf. Alla moln hade vikit frn hans sinne och
hans lycka var jublande, full af lidelsefulla och ystra utbrott, den var
ett oafbrutet, girigt tagande -- han tyckte sig aldrig ga henne nog,
han var svartsjuk om hvarje stund och kunde ej finna sig vid att hon ett
gonblick var sysselsatt med ngot annat n med honom.

D hon ngon gng satte sig ned fr att skrifva till fru Rode, stod han
otligt fver henne och klagade alltid, att det blef fr lngt, ehuru
dessa bref blefvo allt kortare och mer sllsynta.

Men en gng kom ett bref frn Aagot, som tervckte Alies knsla fr
dessa, som hon frr kallat de sina, s lifligt, att hon strax satte sig
ner att skrifva ett lngt svar.

Aagot meddelade henne, att hon vntade en tillkning i sin familj inemot
jul och att hon var mycket glad hrt.

Jag har ofta tnkt p hvad vi talade om den dr sista aftonen i
Frascati, skref hon. Och vet du, jag tycker allt, att vi d pratade
stora dumheter, bgge tv. Jag tror inte, man blir lycklig genom att
vara s dr fverspnd, och Rikard frstr sig inte alls p sdant --
men vi  lika beltna med hvarann fr det, och jag nskar ingenting
annorlunda n det r.

Alie skref och uttryckte sin lifliga gldje fver att allt utvecklat sig
s bra och gjorde Aagot en mngd frgor om deras lif, om parfveln, om
fru Rode. Tillgifvenheten och intresset fr dem hade vaknat p nytt vid
Aagots frtroliga meddelande.

Andrea blef otlig, d han sg henne s ifrigt upptagen och frgade, om
hon ej kunde fortstta i morgon, han ville grna g ut lite nu.

Hon svarade kort och utan att se upp: nej, nej, lt mig sluta nu!

Han stod en stund nnu och sg p henne, hur pennan raspade mot papperet
och hur hon satt framtlutad med kinderna rda af ifver och helt
uppfylld af hvad hon hade fr sig.

Kom nu, sade han smekande och ville taga papperet ifrn henne.

Nej, lt vara. Jag vill ha af brefvet i kvll.

Gr som du vill; men d gr jag ensam. Hon mrkte en liten skiftning af
otlighet i hans rst, sprang upp och lade hnderna p hans axlar.

Du gr ensam! Hvilken id! Tror du jag tillter det!

Nr du sitter hela eftermiddagen och skrifver utan att se upp en gng.

Jag har suttit en halftimme. Men det gr detsamma. Det fr vara till i
morgon.

Detta var blott ett af mnga tillfllen, d hon med bde gldje och oro
sg, hur fordringsfull hans krlek var. Ett torrt tonfall i hennes
stmma, ett gonblicks frstrddhet var nog fr att frstra hans lynne.
Och hon knde med bfvan, att i samma stund hon ej skulle kunna fylla
hvarje hans tanke, stndigt frnya sin mhet och utveckla nda till det
otroliga sitt frstende och gensvar p hvarje hans stmning, s skulle
han kylas af och hans fantasi skulle ska tillfredsstllelse p annat
hll. Endast ett frhllande s fullt och rikt, s stndigt nytt och
mngsidigt, att det gick fver mnskliga krafter att bevara det sdant i
lngden, skulle helt kunna fngsla honom.

Han fortfor ocks allt jmt att experimentera med henne och stta hennes
mhet p prof, han hade en viss frjd af att tyrannisera henne och bryta
hennes motstnd p alla punkter, att se henne icke ha ngon vilja eller
tanke, som icke var hans.

Om _det_ r ditt ideal, anmrkte hon ibland skrattande, s begriper jag
inte, hvarfr du frlskat dig just i mig, d det finns s godt om sm
dumma flickor, som inte begr bttre n att vara sin lskades trogna
hund.

Och begriper du inte, att en sdan liten flicka skulle jag strax ledsna
p och frakta. Men att bryta en vilja som din, att se en stolthet som
din krypa till korset, att gra dig s frlskad, att du inte lngre
bryr dig om ngot annat n bara att hlla mig fast till hvad pris som
helst -- det r ngot, som lockar mig.

Det var redan mindre frimodig tillfrsikt i Alies ton nu n frr, d hon
svarade: det ska nd aldrig lyckas dig.

De gjorde ej ngra stora fjllstigningar, emedan en viss indolens, som
alltid lg i hans vsen, smittat fven henne, och fven emedan de ej
ville underkasta sig obehaget att ha en frare, som strde dem med sitt
sllskap. Men de gjorde emellant mindre strftg, letade sig fram
sjlfva p de sm skogsstigarna, ofta frirrande sig in i vilda snr,
dr de d sorglst lade sig ned att hvila i grset hela timmar,
likgiltiga fr om de ngonsin mer skulle hitta tillbaka till hotellet.

Som Alie var mer van n han vid att strfva fram i sdan vildmark och
knde sig som hemma hos sig bland dessa tallar och granar, bergsknallar,
mossor och brusande bckar, ville hon alltid leda vgen; men han ville
g efter sitt hufvud och s tvistade de ofta om hvilken af de olika
fotstigarna de borde vlja. Han afgjorde dock alltid saken kort med att
g den vg, han ville, och Alie fljde protesterande.

Hvarfr fljer du d, sade han, skrattande. Hvarfr gr du inte din egen
vg?

S vnde han sig om mot henne, sg henne komma klttrande efter utan att
rcka henne handen till hjlp -- men nr hon hunnit fram till honom grep
han henne om lifvet och lyfte henne upp i sina armar.

Ser du, att du r min, sade han. Det r ondigt, att du protesterar. Du
fljer mig nd, hvart jag gr. Och om jag nu ville kasta mig ned dr i
forsen, s fljde du ocks med.

Han sprang med henne ut mot klippkanten, dr ett svindlande brddjup
strtade rtt ned i den hvitbrusande gletscherstrmmen.

En gng hade de varit ute och strfvat omkring hela dagen och gingo
frst hemt inemot solnedgngen, d de pskyndade sina steg fr att ej
fverfallas af mrkret. Alie var mycket trtt, men vgrade att stdja
sig mot honom, d hon antog, att han mste vara lika trtt, fast han ej
ville erknna det. Men s kommo de till ett stlle, dr vgen delade
sig.  ena sidan en stor vg, hvilken hr gjorde en betydlig krk innan
den vek af t det hll, dit de borde g.  andra sidan en liten stig,
som frde fver en ngot gungande trskmark, men som skar af hela
krken.

Lt oss g hr, sade Alie.

Nej, det r fr sent att vga oss ut p oknda vgar, invnde han.

Men det r ju alldeles tydligt, att denna r mycket kortare.

Var s god -- g den d, om du vill. Jag gr stora landsvgen.

   Chi lascia la via vecchia per la via nuova
   Sa ci che lascia ma non sa ci che trova

   (Den, som lemnar den gamla vgen fr den nya
   vet hvad han lemnar, men ej hvad han finner)

deklamerade han skrattande, i det han fortsatte rakt fram, fvertygad
om, att hon skulle komma efter.

Men denna gng satte hon sig afgjordt p tvren. Det var allt fr
orimligt att gra en sdan krok, nr man var s trtt och det fanns en
s ypperlig genvg.

F se, hvem som kommer frst, ropade hon gladt till honom och vek in p
den lilla stigen samt begynte g mycket fort, ifrig att vinna stort
frsprng. Hon sg honom lugnt och lngsamt framskrida p stora vgen
och triumferade redan vid tanken p, hur lngt efter henne han skulle
komma. Visserligen var fotstigen lite obehaglig, en mngd trniga buskar
refvo i kjortlarna och marken sviktade hr och dr, s att hon blef vt
om ftterna. Men det gjorde ingenting, hon var redan lngt fre honom.
Ett litet stycke nnu, och hon skulle vara framme vid stora vgen p en
punkt, dit han ej kunde n utan nnu tre lnga krkar. Och han var nd
nog frck att g s dr lngsamt.

Men hvad var detta? Hon stannade hpen. En strm -- fotstigen ledde till
en strm, s bred, att det ej var att tnka p att hoppa fver.
Naturligtvis -- hur hade hon kunnat glmma det. Stora landsvgen frde
ju fver en bro! Och det var drfr han gick s lngsamt, han visste,
att hon skulle bli tvungen att vnda om och gick dr och frjdade sig t
hennes nederlag.

Men hon skulle icke gifva honom den tillfredsstllelsen. Stigen
fortsatte ju dr lngs strmmen, det fanns skert en spng lngre fram,
det var icke mjligt annat n att det skulle finnas ngot medel att
komma fver. Och i vrsta fall var hon besluten att springa i och vada
fver. Hon gick drfr kckt vidare, pskyndande sina steg, s att hon
nstan sprang, allt ifrigare ju mer hon mrkte, att mrkret fll p och
att hon nu redan aflgsnat sig s lngt frn stora vgen, att hon ej
visste hur benen skulle bra henne att tervnda nnu en gng hela denna
krk. Men ju lngre hon kom, ju bredare och djupare blef strmmen, allt
efter som den nrmade sig sitt utlopp i den lilla sjn, och frgfves
spanade hon mellan de buskar och snr, som bekransade den, om hon ej
skulle upptcka skymten af en bro eller ett grundt stlle. Hon hade s
brdtom, att hon nu ej ens hade tid att se sig om efter honom.

Hon hrde p afstnd ljudet af en vagn p andra sidan strmmen, men hon
sg ej ens drt, frrn hon tvingades drtill af ett tillrop. Nu sg
hon upp och fick se Andrea i en liten bondkrra farande raskt frbi och
svngande hatten t henne, skrattande. Inom ett gonblick var han
frsvunnen vid krken af vgen, just dr hon berknat komma fram lngt
fre honom.

Hon stannade hpen. Var det mjligt, att han utan vidare krde ifrn
henne? Nej, det var naturligtvis bara ett elakt skmt, han skulle strax
komma tillbaka och mta henne. Hon visste nu, att det var hopplst att
g vidare och begynte tertget, alltjmt nstan springande, uttrttad,
med vrkande ftter, snderrifven kldning och med den knsla af
hjlplshet, som fverfaller nrsynta i mrkret. Och d Andrea
fortfarande ej syntes till, brjade hon blifva allvarsamt frbittrad p
honom. Detta var dock att drifva skmtet fr lngt. Hur kunde han ha
hjrta att lmna henne ensam ute i mrkret blott fr att f det njet
att frdmjuka henne!

Hennes trtthet och retlighet kades fr hvarje steg, hur vl hon nu
hade behft hans arm att stdja sig mot! Han visste det och han lmnade
henne fr ett dligt skmt.

Nej, s skulle han minsann icke f den triumf, han hoppats. Nu var det
hon, som skulle straffa honom i stllet.

Strax bakom trsket, p hvilket hon befann sig, p denna sidan af
strmmen, fanns en annan liten by med ett frmlingshotell. Dit ville hon
g och taga in dr fr natten. Och s ville hon se, om icke det skulle
bli han denna gng, som mste g efter henne.

Andrea hade emellertid gjort upp med bonden, som han rkat p vgen, att
denne skulle fara tillbaka med honom fr att hmta henne vid
skiljevgen, men frst ville han lta henne tro, att han verkligen
fvergifvit henne fr att se, hur hon skulle taga det, och han lade sig
drfr p utkik bakom en klippa och bespejade henne. Han sg hennes
ojmna, nervsa springande och frjdade sig vid tanken p att f taga
henne trtt i sina armar och lyfta henne upp i vagnen och frga henne,
om hon nu lrt sig, att det bsta hon hade att gra vore att uppge all
egen vilja och blindt flja honom. Men s sg han henne stanna och
tveka, d hon kom till vgen, som ledde till den andra byn. Och s, med
ett raskt och energiskt beslut, kastade hon sig in p denna vg och
frsvann snart bakom husen.

Han frstod hennes mening. , hon tnkte, att han skulle springa efter
henne dit! Hon tnkte att han skulle komma frskrckt och ngerfull och
tigga henne om att komma tillbaka med honom!

En stygg tanke kom fver honom. Han satte sig upp i vagnen och sade till
bonden att kra vidare.

Vi ska d inte vnda om efter signoran? frgade denne.

Nej, det behfs icke.

Alie vntade med spnning i sitt lilla rum p hotellet hela kvllen.
Naturligtvis skulle han gifva sig ut att ska henne, d han icke sg
henne komma. Och d lg det s nra till hands att gissa, att hon tagit
sin tillflykt hit, att det ej kunde sl felt, att han ju komme hit och
frgade efter henne.

Men det blef natt, och han kom icke. Detta var han sledes i stnd till!
Strre var icke hans krlek, n att han kunde veta henne ensam ute i
mrkret utan att ens taga reda p, hvad som blifvit af henne. Men om han
trodde, att hon nu skulle vara den, som frst kom till honom, s misstog
han sig. Hon ville vnta tligt p honom, en dag, tv dagar -- och kom
han icke d -- ja, s mste hon ju tro, att han grep denna anledning fr
att bli fri -- och s hade hon ingenting annat att gra n taga en
biljett p postvagnen och frsvinna.

Fljande dag vntade Andrea p henne hela dagen. Han var sker om, att
hon skulle komma, men han knde sig nd nstan frbittrad p henne fr
att hon kunnat lmna honom p detta stt. Han gick hela dagen af och an
utanfr huset och rkte cigaretter, den ena efter den andra, kastade
bort dem halfbrnda och rullade nya, i det han spejade utt vgen. En
underlig kyla smg sig mer och mer fver hans sinne. , var det icke mer
bevndt med hennes hngifvenhet n s! Svek den fr ett s litet prof?
Ja, d hade han ju misstagit sig helt och hllet p henne, det var en
illusion nr han trott sig ha vunnit henne s helt, att hon ej mer
skulle kunna frigra sig. Ja, hvad tjnade d hela leken till. , han
borde vl vetat det, att ngot verkligt kunde det icke bli. Nr hade han
ngonsin haft ett helt frhllande i sitt lif. Och han hade ju alltid
vetat, att detta mste sluta en dag, lika vl som alla andra. Han hade
bara inte trott, att det skulle komma s snart. Men det var bst, som
det var, det var sannerligen hg tid att nu blifva fri, han hade ju
varit p vg att haka sig fast vid denna flicka p det mest lumpna,
banala stt. I morgon skulle han taga diligensen och gifva sig af
drifrn. Nu visste han d tminstone, att hon skulle trsta sig, han,
som s mnga gnger fruktat fr, att han en dag skulle drifvas till att
gra henne en obotlig sorg. Gudskelof, det var d ingen fara.

Han gick nnu och rkte och spejade utt vgen, nr mrkret fll p. Och
han hade blifvit s nervs och retlig, att han hll p att piska upp en
pojke, som kom springande mot honom, som om han haft ngot att sga
honom, fr att sedan blott begra en soldo. Han hejdade flera bnder,
som kommo krande, med den meningslsa frgan, om de ej sett en dam p
vgen, och nr vrdinnan p hotellet frgade honom, om ej signoran
skulle komma igen i dag heller, bad han henne ursinnigt, att hon icke
skulle blanda sig i, hvad som icke angick henne.

Alie hade under tiden med en viss frtviflans kallblodighet fverlagt,
hvad hon hade att gra. Hur kunde hon resa med blott den lilla kassa,
hon hade i fickan och utan ngra reseffekter? Nej, hon ville vnta nnu
en dag och sedan ville hon snda ett bud till honom med en biljett, dri
hon bad honom att tillstlla henne hennes tillhrigheter. Hon hade
skrifvit och kasserat och skrifvit om igen denna biljett mnga gnger
under dagens lopp, hade mildrat dess ursprungliga bitterhet, tills den
slutligen blifvit nstan m.

Vi ha funnit det tillflle, du skt fr att skiljas, tnkte hon sig till
slut skrifva. Lt oss minnas hvarandra utan bitterhet -- -- -- hvad mig
betrffar -- skall jag alltid vlsigna de outsgligt lyckliga dagar, du
sknkt mig.

Detta kom under en strm af trar.

Allt som dagen led blef hon mer och mer vekt stmd. En vldsam,
oresonlig lngtan brjade att f makt med henne. Ej terse honom mer!
Det var ju icke mjligt. Slut fr alltid! Och hon skulle nu antrda den
lnga, ondliga terresan till Sverge ensam, hon skulle sitta dag och
natt i kupn med denna ddande sorg i hjrtat -- fr att slutligen komma
fram -- till hvad? Till ett lif af evig saknad, till dagar och ntter
och veckor och r, som ej skulle ha annat innehll fr henne n ett
stndigt rufvande fver hvad hon gt och mistat. Nej, det var att bli
tokig t, och hon skulle bli det, om hon kom ter hem. Hvad var d att
gra? Resa hrifrn, det mste hon -- hon mste lta honom veta, att hon
rest -- men sedan? D hon for i diligensen, om natten, fver det vilda
bergspasset! Hon ville taga platsen p taket, denna frtjusande dubbla
ftlj, i hvilken de bda suttit, nr de kommit, och hvarifrn
brddjupen p sidorna syntes s svindlande -- och s -- om natten -- med
ett sprng! Ja, det var det enda, som terstod henne.

Mot aftonen greps hon af en outhrdlig ngest. Tnk, om han redan
frverkligat, hvad hon tnkte p. Om han tagit afton-diligensen och
rest! Nej, hvad var klockan? Diligensen gick kl. 9. Det var nnu tid.

Och frtviflad, besinningsls, glmmande allt annat fr den enda tanken
att hindra honom att resa, brjade hon att springa vgen fram t byn.

Han stod nnu utanfr hotellet och rkte. Det var redan mrkt, och han
vntade henne icke mer. Men han hade vgrat att g in till bordet, dr
de andra gsterna samlats till aftonmltiden. D vrdinnan envisades att
han dock skulle ta ngot, hade han dundrat ett: lmna mig i fred! s
energiskt, att ingen mer tordes nrma sig honom. Han sg den stora,
tunga postvagnen med sex hstar komma lngsamt slpande upp emot
stationen, och han stod just och funderade p, om han skulle gifva sig
af redan i kvll, d han hrde sm, ifriga steg och sg en liten,
kvinnlig gestalt komma springande emot sig.

Han kastade bort cigaretten, tog ett par steg emot henne, fvertygade
sig om att det var hon och hans gon lyste upp i jubel, det brusade fr
hans ron och surrade i hans tinningar, som vore han frdig att frlora
medvetandet, han ppnade sina armar och drog henne, utan ett ord, med
sig in i deras rum. Hon fll storgrtande till hans brst, och de voro
bda som frn besinningen, grto och skrattade om hvartannat, samt
kvfde hvarandra med sina omfamningar, utan att p lnge komma till
tals. Och d hon slutligen ville brja tala, tystade han henne.

Lt mig bara knna, att jag har dig igen, sade han och blef sittande med
henne ttt sluten intill sig lngt inp natten, utan att tillta henne
att rra sig.

Vet du hvad Runeberg sger, vgade Alie blott en gng sakta hviska:

      I himlen
   af deras krlek fddes
   ej ordens skyar mera.

Eftert terkom han ofta till detta. Det r inte vrdt du talar om att
lmna mig, ty nu har du ju sett, att du inte kan det, sade han. Om jag
ocks skulle nska att bli fri frn dig, ska det inte lyckas mer -- du
ska nog hlla mig fast.

Hon frskte bestrida det. Det var fr hans skull, hon gjorde det, och
inte blott fr sin egen. Hon visste, att hon skulle gjort honom
olycklig, om hon lmnat honom p detta stt. Men om hon en gng blefve
fvertygad om, att det vore bttre fr honom --

Inte ens d, afbrt han. Du ska hlla mig fast nd -- men hvarfr
frsvarar du dig, som om det vore en anklagelse? Frstr du inte, att
detta r min lycka.

Men du sjlf -- du skulle verkligen lmnat mig, om jag inte kommit
tillbaka?

Ja, det r skert.

Hvad du r underlig! Du vill alltid, att jag ska gra allt -- och sjlf
vill du inte rcka ut en hand fr att hlla mig.

Ja, ser du -- det r drfr att vi  af s olika lder. Nr man r ung,
som du, har man tillrcklig entusiasm fr att tro det lnar sig att
strida fr ngot. Nr man dremot r gammal och lifserfaren --

Vi  ju alldeles jmnriga.

Personligen, ja, men inte som ras. Du r af ett ungt folk, du. Kom i
hg, hvad Giusti sger i dikten till Gino Capponi p tal om barbarerna:

   Ma il libro di natura
   Ha l'entrata e l'uscita:
   Tocca a loro la vita
   E a noi la sepoltura.
   E poi, se lo domandi,
   Assai siamo campati.
   Gino, eravamo grandi,
   E l non eran nati.

   (Men naturens bok
   har inkomster och utgifter:
   Dem tillkommer lifvet,
   oss frgngelsen.
   Och om du mig sprjer,
   lnge nog ha vi lefvat.
   Gino, vi voro stora,
   d de ej voro fdda.)

Ser du, fortfor han i samma lekfulla ton. Vr krlekshistoria r i smtt
barbarernas intagande af det gamla Roma. Kan du tnka dig saken omvndt
-- att romarne skulle tgat ut till barbarerna?

Ja, det gjorde ni vl ocks mngen gng.

Ja, p sin tid naturligtvis. Nr vi nnu voro tillrckligt unga fr att
vara ett erfrarfolk. Men nr vi en gng hade ntt sjlfva hjden af
vrldsmakt och kultur -- d fanns det ingenting som skulle frmtt oss
att anstrnga oss mer. Vi behfde det nya blodet, vi lto oss i det hela
ganska grna styras af frmmande erfrare, emedan det var bekvmare --
men om ngon skulle sagt oss, att i barbarernas land funnes sjlfva den
eviga ungdomens lifsklla, tror du att vi d skulle tgat ut fr att
finna den? Nej, vi skulle sagt: -- frutsatt att vi trott p hela
historien -- att vara evigt ung kan visst vara bra, men kostar det s
mycket anstrngningar, fr det hellre vara.

Fy, det r afskyvrdt! Du gr mig helt frtviflad, nr du talar s.

Jag dremot finner mig mycket bra i fngenskapen hos min urfriska lilla
barbarkvinna. -- Hvad tnker du p? Hvilken allvarsam min?

Jag tnker p, att jag s frfrligt grna ville stta dig p prof en
gng -- ville se, om du verkligen, verkligen inte skulle kunna kmpa en
dust fr att vinna mig.

Det r en dlig tanke, som du br afst ifrn. Allt hvad som heter strid
och kamp r s osknt -- jag hatar det s mycket, att jag icke skulle
hlla ut mnga dagar frrn jag frgade mig sjlf: r nu ocks verkligen
mlet priset vrdt? Och om jag fullfljde nd -- hvilket jag troligen
inte skulle gra -- s skulle jag i alla fall inte ha ngon gldje af
det, ty de obehag, som varit, skulle kasta sin skugga ocks fver
framtiden.

Tnk, hvad du r olik oss andra -- Rikard t. ex.

Rikard, ja! Han r ju en kta, typisk barbar -- som tycker om att strida
fr stridens egen skull.

Alie kunde ej lta bli att nska inom sig, att Andrea gt ngot af denna
stridslust, som hon frut klandrat hos Rikard. Hon skulle varit tryggare
fr deras framtid d. Men hon tnkte p hans svaghet i detta fall som en
mor tnker p de brister hos sitt barn, som gra det illa rustadt fr
lifvet, utan en skugga af klander, blott med ett ondligt behof att f
stdja och styrka.




XIII.


Sommaren led mot sitt slut, dagarna begynte bli korta och det fll sn
och blste bitande kallt hr uppe bland bergen. Hvarje dag hade
diligensen med sig ett par extra vagnar, som nd ej rckte till fr den
massa resande, hvilka strmmade bort till varmare trakter eller tillbaka
till sina hembygder. Men dr voro tv, som icke visste, hvart de skulle
taga vgen, som med oro sgo denna upplsning omkring sig, emedan den
fr dem betydde slutet p en period af fullkomlig lycka, p hvilken
ingen fortsttning tycktes kunna flja. De hade alltjmt uppskjutit att
afgra ngot om framtiden, och nu stodo de dr infr ndvndigheten att
fatta ett beslut. Men hvilket? De vgade ej stlla den frgan till
hvarandra, de sgo med vxande ngest de fr hvarje dag bortdragande
frmlingsskarorna, som om en bit af deras lycka dragit bort med dem.

Se p alla dessa beltna borgare, som nu tervnder till sina hem, sade
Andrea. De har varit ute och frstrtt sig, har hllit ppen brs en tid
och gjort extravaganser -- men nu gller det att begynna spara och slita
igen, nu kommer hvardagslifvets strf ofvanp feriedagarna -- skulle du
ha lust att byta de med ngon af dem?

Neeej.

Du drar p det. Men hur kan ett hvardagslif flja ofvanp sdana
feriedagar som vra? Det r omjligt. Om vi skulle gra en alpbestigning
-- men en riktigt svr och utan frare -- vi frirra oss, mrkret och
snstormen fverfaller oss -- vi gr ett falskt steg -- det r s ltt
-- en lina bunden om lifvet fr att gra oss oskiljaktiga -- och s:
buona notte! Det vore en lsning s god som en annan -- bttre kanske n
ngon annan.

Det hade ej p lnge kommit ngon ny gst till hotellet, d en afton ett
ungt par steg ur diligensen och begrde ett rum fr natten. De sade sig
mna fortstta resan fljande dag och medfrde intet bagage. De fingo
sitt rum vgg i vgg med Alies och med en drr emellan, hvilken var
tillstngd med en tung, gammal soffa, dr Alie och Andrea brukade
tillbringa sina aftnar tillsammans. De hade med ett visst intresse
iakttagit de nykomna vid bordet. Hon var pfallande vacker med stolta,
energiska drag, stora, djupbl, lidelsefulla gon och en yppig,
vllustig mun. Han hade ett mycket fint, delt formadt hufvud och en
smrt, elegant gestalt. Men det var ngot trtt och slappt fver hela
hans personlighet, oaktadt han nnu var helt ung, gonen voro urgrfda
med bla skuggor, hufvudet nstan kalt, uttrycket prgladt af lifsleda
och ett slags dof frtviflan. De drucko mycket vin vid bordet, och hon
talade hela tiden lifligt. Efter middagen drogo de sig strax tillbaka
till sitt rum, och Andrea och Alie hrde genom drren, att de efter ett
kort sysslande genast lade sig till sngs. Sjlfva sutto de dremot nnu
uppe och lste, d de, ungefr en timme efter sedan allt blifvit tyst
dr inne, hrde ett skott smlla af, ett rop och strax drefter nnu tv
andra skott. Alla mnniskor i hotellet strtade till, man brt upp
drren, som var lst, och fann dem bda ligga dda i hvarandras armar.

Alie kunde ej hmta sig frn detta intryck. Om kvllarna, nr de sutto i
sin soffa, lyssnade hon ofta int det andra rummet, som lmnats tomt med
ppna drrar och fnster, sedan de bda dda burits ut drifrn. Och
oupphrligt, natt och dag kommo de tillbaka i hennes tankar, dessa bda
unga, som valt att d tillsammans, hellre n att lta lifvet skilja dem
t, och de utfvade som en egendomligt dragande makt p hennes fantasi.

P Andrea hade dremot denna hndelse haft en motsatt verkan.

N, dr har de nu stulit min goda id, sade han med sitt vanliga begr
att vnda allt i skmt. Tv par p samma stlle -- det vore ju nstan
komiskt, i synnerhet hvad det andra paret betrffar. Drtill  vi dock
fr goda, du och jag, att g och apa efter den frsta bsta. Vi mste
hitta p en originellare lsning.

Alie log med en smrtsam dragning i mungiporna.

Fr mig vore den tillrckligt originel nd, min ambition gr inte
lngre, sade hon.

De sutto en afton efter mltiden inne i Alies rum, dr det var s kallt,
att de, fr att hlla sig ngorlunda varma, krupit upp i soffan, ttt
tillsammans med en pld fver ftterna. Ett enda ljus stod bredvid dem
p bordet och de lste vid dess sken tillsammans, som de alltid brukade,
Ariostos Orlando Furioso. Detta stora verk i sex band hade varit hela
deras sommarlsning, och de voro nu nra slutet. Aldrig hade en af dem
under hela deras samvaro ppnat en bok fr att lsa ensam. Endast
gemensamt kunde de njuta af hvad det vara mtte; med armarna om
hvarandra, med bdas gon i boken, omvxlande lsande hgt -- s hade de
tillbragt alla aftnarna hr uppe, och det lilla bergshotellets bristande
komfort, rummets nakenhet och kyla frsvann infr den vrme och
stmning, som genomstrmmade dem dr de sutto hopkrupna tillsammans,
helt uppfyllda af sin lsning och af hvarandras nrhet. Nr han lste,
lyssnade hon med spnd uppmrksamhet till hvarje tonfall, ifrig icke
blott att frst hvarje ord af innehllet, utan ocks att lta sina ron
s mttas med sjlfva sprkets ljud, s att hon sedan, i sin ordning,
skulle kunna lsa vl. Och hon hade p detta stt frvrfvat sig ett
nstan fullndadt uttal af italienskan, s att han med oblandad njutning
kunde hra henne fredra sina lsklingsskalder. Endast ngon gng, p de
allra vackraste stllena, afbrt han henne och sprang upp samt fredrog
ur minnet.

Alie hade med lefvande medknsla fljt Bradamantes och Ruggieros
krlekshistoria med dess s mnskliga, psykologiskt sanna konflikter,
och de voro just vid den intressanta punkten, d den stolta amazonen
frklarat, att ingen annan man skulle ga henne n den, som visste att
fvervinna henne i tvekampen, d det knackade p drren. Frdjupade som
de voro i sin lsning och fvertygade om att det ej kunde vara ngon
annan n uppasserskan, som kom fr att gra i ordning bddarna till
natten, ropade de: kom in! utan att ndra stllning och utan att ens se
upp frn boken. Det hnde ju aldrig, att ngon beskande kom till dem.

Drren ppnades och ngon kom in, men frst efter ett par minuter blefvo
de uppmrksamma p, att denne ej rrde sig ur stllet. De sgo bda upp
p en gng och upptckte en manlig gestalt, som stod orrlig vid drren.
I ett gonblick hade Alie kastat undan filten, hvari de suttit insvepta
nda upp till hakan, och med ett litet utrop stod hon p golfvet,
ansikte mot ansikte med -- Rikard.

Det drjde nnu flera minuter, innan ngon talade. Slutligen utbrast
Andrea: Hur har ni burit er t fr att f rtt p oss? Det m jag sga
var en msterkupp.

Det var inte s svrt som det kan tyckas, svarade Rikard, talande med
anstrngning och i upprrd ton, samt undvikande att mta Alies blick.
Andrea inbjd honom med handen att stiga fram. Han kastade liksom en
skygg och frlgen blick kring rummet, som bar alla spr af deras
frtroliga samlif, rynkade lite p gonbrynen samt satte sig slutligen
lngt ifrn dem.

En af mina bekanta i Stockholm, fortfor han, var nyss hr p genomresa.
Han sg Alie ute i frbifarten, gjorde efterfrgningar om henne p
hotellet och fick reda p allt. Min mor blef alldeles fvervldigad af
sorg och frtviflan -- men fven utan hennes nskan skulle jag inte
tvekat ett gonblick att resa strax och gra allt hvad som kunde st i
min frmga att rdda Alie frn -- en s frnedrande stllning.

Alie, som hela tiden sttt orrlig framfr honom med upplyftadt,
trotsigt tillbakakastadt hufvud, men bortvnd blick och tv djupa
flammor p kinderna, gjorde hr en rrelse, som fr att afbryta honom,
men han hejdade henne.

Jag vet, hvad du vill sga, sade han. Jag vet, att du inte tror mig ga
tillrcklig opartiskhet fr att blanda mig i denna sak. Jag knde detta
ocks sjlf frra ret och det var det, som frmdde mig att lmna dig
som jag gjorde. Tror du, att ngon hnsyn skulle kunna frmtt mig att
annars -- tror du, att jag annars skulle lmnat ngot medel ofrskt att
terfra dig till sans och besinning. Men jag var inte opartisk d, och
jag fruktade fr att lta min knsla inverka p mitt omdme. Men nu har
jag arbetat rligt hela detta r p att fvervinna denna svaga punkt hos
mig sjlf -- hela min strfvan har varit att uppfostra mig sjlf till
att bli fr dig det enda jag nnu kunde bli -- en god och trofast och
fullkomligt osjlfvisk bror. Jag knde att den stund skulle komma, d du
allt fr vl behfde en sdan -- hr r jag nu och du kan lugnt rcka
mig handen -- du behfver heller inte vara s rdd att se mig i gonen
-- han anstrngde sig fr att sjlf stadigt mta hennes blick, som dock
nnu vek undan -- du m tro, att den kamp, jag haft, inte varit den
lttaste -- jag kan vl sga, att jag aldrig i mitt lif frr till den
grad behft all den viljekraft, hvaraf jag r i besittning -- men det
har lyckats, och det r nog.

Det blef ter en stunds tystnad. Alie knde som en varm blodstrm kring
hjrtat -- ja, denna osjlfviska tillgifvenhet var som en utstrckt hand
till en drunknande -- men hon kunde ej tala nnu.

Hvad r sledes nu er afsikt? frgade slutligen Andrea torrt, med ett
litet satiriskt, srande leende.

Min afsikt r helt enkelt den, att erbjuda Alie en brors std, om hon
behfver det -- och om hon inte knner sig behfva det, att anvnda allt
det inflytande, jag mjligen kan ha -- eller rttare -- inte jag, ty jag
gr inte ansprk p att ha ngot inflytande fver henne -- men det
inflytande, som frnuftsskl och en varm tillgifvenhet kan utfva -- fr
att frm henne att rycka sig ls, innan det nnu r fr sent -- frn
ett frhllande, som _mste_ sluta illa. Och om Alie nu vill tervnda
med mig, s lofvar jag henne, att hon inte bara ska finna ett
krleksfullt hem med den mmaste mor och syskon och syskonbarn, utan
ocks -- hon ska inte bara finna en ofrminskad tillgifvenhet hos alla
dem, hon med allt skl kan rkna fr de sina -- utan hon ska ocks
alltid aktas och ras ssom den, hon alltid varit -- inte skuggan af ett
klander eller en misstro ska mta henne -- mina barn ska uppfostras att
i henne se den kvinna, som jag fr min del alltid ska stta hgst bland
alla jag knt -- vid sidan af min mor och -- min hustru.

Andrea sg sprjande och prfvande p Alie, som stod dr blek och lifls
som en bildstod.

Alie ensam har att afgra hr, sade han. Jag kan inte lofva henne
detsamma som ni -- en lugn familjelycka. Hvad jag har att bjuda henne r
alltid ett kamplif under svra frhllanden -- vare sig hon blir min
hustru eller ej -- m hon allts fritt vlja!

Nu lyfte Alie fr frsta gngen blicken och sg p honom med ett uttryck
af s djup smrta, sugande mhet och frtviflans ngest att han skulle
velat falla till hennes ftter och bedja henne frlta sig att han ej
kunde annat n snderslita henne p detta stt. Han _kunde_ ej annat. Om
det hade gllt bde hans och hennes lif kunde han ej i denna stund lagt
ett ord i vgsklen fr att pverka hennes beslut.

Jag begr naturligtvis inte, att du ska bestmma dig i kvll, afbrt
slutligen Rikard den pinsamma tystnaden. Jag r beredd att vnta -- s
lnge du vill -- jag har tagit in p det andra hotellet -- jag ska inte
besvra dig -- nr du vill kalla mig till dig r jag beredd, det r allt
-- du kan fullstndigt frfoga fver mig.

Drmed afskedade han sig och Andrea fljde honom till drren, utan att
Alie nnu hade vxlat en blick med honom eller uttalat ett enda ord
under hela tiden han varit inne i rummet.

D de ter blefvo ensamma och drren var lst, lste sig hennes
krampaktiga stelhet, hon kastade sig p golfvet framfr Andrea med
hufvudet i hans kn och utbrt med en strm af trar: Andrea! Andrea!
bed mig stanna. Bed mig!

Han skt henne bort, hftigt, nstan vldsamt, och sprang upp.

Jag kan inte! ropade han.

Hon krp efter honom p golfvet, hon hngde sig fast vid hans knn och
upprepade blott under strmmande trar: bed mig! bed mig! Sg bara ett
ord, att du vill det, sg bara, att utan mig ska du bli olycklig, ska du
g under. Sg, att du, liksom jag, hellre vill bra allt, n skiljas!
Bed mig, Andrea!

Jag kan inte -- jag kan inte! upprepade han som utom sig, i det han
sprang undan. Han fick fatt i sin hatt, strtade sig p drren, ryckte
upp den och sprang ut i natten.

D drren stngdes om honom, kom det som en isande kyla fver henne. Hon
reste sig upp, stirrade i spegeln p sitt uppsvullna ansikte, ordnade
sitt hr och begynte drefter att packa sin koffert. Hon skilde p sina
och hans saker, hvilka i m oreda lgo om hvarandra, hon rknade
kallsinnigt sina egna nsdukar ifrn hans, lste namnet i de bcker, som
voro hans och lade dem t sidan, alltsammans under ett slags drmlikt
tillstnd, som ginge hon i smnen eller i yrsel. Hon hade ej ngot klart
medvetande om hvad som frestod, blott en knsla af stingande, nstan
olidlig smrta, ngonstans, hon visste icke hvar, samt en andnd, s att
hon emellant tyckte sig skola kvfvas. Hon tog de sex i rda band
inbundna volymerna af Ariosto, som han gifvit henne, och stllde sig att
lsa den sonett, han skrifvit till henne p frsta sidan. Hon lste den
flera gnger och tyckte, att den var s underligt tom och meningsls.

Drefter satte hon sig att skrifva en biljett till Rikard, dri hon
frklarade sitt beslut att afresa med honom fljande morgon med den
postvagn, som gick kl. 7. Hon ringde och tillsade, att biljetten genast
skulle bras dit, samt att hon ville bli vckt kl. 6 och ha rkningen
fr sista veckan. Hon hade alltid fordrat att f betala sina egna
utgifter.

Sedan allt detta var omstlldt, kofferten packad och stngd,
handkappscken ppen fr att hon p morgonen kunde lgga ned de sista
effekterna, lade hon sig uttrttad och med en sdan knsla af absolut
tomhet i hjrnan, att hon ej ens frmdde reflektera fver det underliga
i att Andrea drjde s lnge ute. Hon somnade genast i en tung, dd
smn, med ljuset nnu brinnande p bordet, men vaknade efter ett par
timmar och kom strax till fullt medvetande, samt for upp i bdden med
stark hjrtklappning. Hon sg sig om i rummet och mrkte, att Andrea
varit inne och gtt igen. Han hade tagit sin ytterrock, som frut lg p
en stol, samt sitt cigarrettfodral, som hon nnu under packningen hade
lagt framme p toalettbordet. Hon visste, att det var hans vanliga
tillflykt, nr han var upprrd -- att spatsera och rka. Natten var
kall, men mnljus -- hon sg det genom fnstren, som hon frsummat att
stnga fr.

Hon sg p klockan. nnu blott 1. Frst om sex timmar skulle hon kunna
resa -- detta tycktes henne nu en ondlighet. Hon knde nu samma otliga
lngtan efter det, hon s lnge fruktat vrre n dden, som Dante s
djupt trffande skildrar hos de frdmde vid deras frsta intrde i
helvetet, d de skola stiga ned i Karons frja fr att lta sig fras
mot oerhrda kval:

   Ch la divina giustizia gli sprona
   S che la tema si volge in disio.

   (Ty den gudomliga rttvisan sargar dem s,
   att fruktan frvandlas i stundan.)

Ja, hon lngtade efter morgonen, hon lngtade efter att sitta i vagnen
och se fr sista gngen dessa drag, denna gestalt, som hon lskat s
vldsamt, s vanvettigt, utan att dock kunna vinna det, p hvilket hon
samlat all sin sjls energi med en sdan intensitet, att det syntes
henne som bldde hon draf ur tusen sr -- att vinna honom helt och fr
alltid. Han hade ej kunnat gifva henne det sista prof, som hon satt
ssom villkor, som hon mste stta som villkor fr att knyta sig
varaktigt till honom -- han hade ej kunnat uttala det enda lilla ord,
som skulle varit nog fr att f henne att underkasta sig allt. Hon hade
gifvit efter punkt fr punkt af sina fordringar, hade vikit steg fr
steg -- men i detta sista kunde hon ej vika. Han mste en gng vilja,
klart och bestmdt vilja ga henne fr alltid -- hon hade frgfves
vntat drp hela tiden, och nr han ej heller nu kunde taga ett sdant
beslut, s hade hon intet val.

Han kom och gick nnu ett par gnger under natten; hvilade sig stundtals
i soffan, men gick snart ut igen. Hon lg med slutna gon och bultande
pulsar, rknande klockans knppningar tills hon somnade draf, alltid
fr att ter vakna med en ngestfull knsla under brstet, som skulle
hon svimma eller kvfvas.

Han hade sett den stngda kofferten, sina egna saker ordnade i en rad p
en stol och frsttt allt. Och en dof frbittring jste inom honom mot
henne, s stark, att han ej ens kunde frm sig att nrma sig henne. ,
hur hade hon kunnat bedraga honom s! Han hade trott, ja, han hade
slutat med att tro, att han hr skulle finna denna lifvets helhet och
fullhet, som var hans sinnes djupaste kraf -- trott p en krlek, hjd
fver hvarje prof -- och dr var hon nu frdig att svika honom s
grnslst. Han gick omkring med sjudande hmndtankar i sitt sinne. Denne
Rikard, denne tarflige moralist och klkborgare med sina ckliga, banala
fraser -- han skulle velat g upp p rummet, dr han sof, och gifva
honom ett knytnfsslag i ansiktet och sedan slss med honom p lif och
dd.

Och hon, som lg dr och sof helt lugnt, sedan hon med en sdan ordning
och metod rknat hans nsdukar och tagit vara p sina egna -- ja, han
skulle vilja dda fven henne. Hvarfr inte. Inte gra som det dr andra
paret -- bara helt enkelt dda henne.

Han stannade nu slutligen bredvid hennes sng och sg p henne. Hon
slumrade ltt men oroligt samt andades flmtande. Han hade mnga gnger
frr gladt sig t, hur vacker hon var, nr hon sof. fven nu lade smnen
ett visst skimmer af rodnad fver hennes ansikte. Hon lg p sidan, med
ena handen under kinden, den andra utbredd p tcket. Hret bucklade sig
mjukt kring tinningarna och utefter ryggen, lpparna voro halfppna och
hade nnu i smnen en sakta sklfning som i smrta -- fven gonlocken
ryckte ngot -- men den profil, som aftecknade sig mot kudden, var s
beundransvrdt ren och fin, s sjlfullt knslig och mjuk, att Andrea
fvervldigades af rrelse och kastade sig fver henne med en omfamning,
som nstan var en kvfning.

Hon for upp och stirrade honom i ansiktet med den yrvaknas frskrckta
blick. Han grep med bda hnderna hrdt om hennes hals och hll henne
s. Hon kom till besinning, lste som ett begynnande vansinne i hans
ansikte, kastade sig tillbaka mot kuddarna, slt gonen och sade med
svag, flmtande stmma, men ett lyckligt leende: Ja, ja! dda mig! Gr
det! Jag ber dig -- dda mig!

Hans hnder sjnko lngsamt tillbaka och den onaturliga spnningen i
hans drag gaf vika, i det trar strmmade till hans gon.

D kastade hon armarna om hans hals och hngde sig fast vid honom med
hufvudet tillbakakastadt, kramade sitt brst intill hans och bad ifrigt,
intrngande, med fullt medvetande: Dda mig! Eller lt oss d
tillsammans -- som de andra!

S mycket lskar du mig? frgade han, och det brjade sprida sig ett
skimmer af lycka fver hans ansikte. Men hvarfr vill du d lmna mig?

Jag vill ju inte lmna dig -- jag kan det inte. Drfr vill jag d.

Och hvem tvingar dig att lmna mig?

Du.

Jag! som bara vntat, bara hoppats p denna stund -- som knde att hela
min tro p lifvet, den enda mjligheten att bli botad frn en
skepticism, som ddade mig, var om du kunde ge mig detta yttersta prof
-- nu vet jag det skert, du ska alltid hlla mig fast. Nu kan vi grna
trotsa allt och gifta oss -- du har gifvit mig den kraft, som fattades
mig, nu kan jag strida, nu kan jag arbeta fr dig. Du ska bara fordra
det af mig, s gr det.

Hon kramade armarna hrdt omkring honom och snyftade nnu lnge mot hans
hals. Men det var inte lngre trar af frtviflan, utan af en lycka, som
hon knde vara allt fr stor fr att kunna vara varaktig. Hon visste
vl, att hon i denna stund invigde sig till ett lif af oafbruten kamp,
och det var ngest och bfvan i den sllhet, hvarmed hon gick framtiden
till mtes. Hon visste, att den fullkomliga lyckan endast existerar i
ett moment och att den alltid kpes dyrt.




Transcriber' note:

Klla: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Femte Samlingen.,
Z. Hggstrms Frlags-Expedition, Stockholm 1890, pp. 1-232.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits.

Titelns kvinlighet blev i andra delen stavat kvinnlighet. Bda
delar har drfr registrerats under samma titel, Kvinnlighet och
erotik, men respektive originalets stavning har bibehllits i
respektive individuell text.

Uppenbarliga fel har rttats (innan/efter):

   [p. 81]:
   ... rum och den sistnmde ordnade soffan t henne samt ...
   ... rum och den sistnmnde ordnade soffan t henne samt ...

   [p. 107]:
   ... nu ocks Agot -- , hvad de voro ljliga! Men hon ...
   ... nu ocks Aagot -- , hvad de voro ljliga! Men hon ...

   [p. 108]:
   ... armarna p Agot. ...
   ... armarna p Aagot. ...

   [p. 119]:
   ... ppna balkongdrrarna utt stjrhimmeln, som framskymtade ...
   ... ppna balkongdrrarna utt stjrnhimmeln, som framskymtade ...

   [p. 126]:
   ... kom, som meddelade henne att kan ej kunde komma ...
   ... kom, som meddelade henne att han ej kunde komma ...

   [p. 133]:
   ... lmna drren ppen? Nej, det var bttre att lsa ...
   ... lmna drren ppen? Nej, det var bttre att lsa ...

   [p. 148]:
   ... hr resan, som kunde vara btte att inte ha tnkt ...
   ... hr resan, som kunde vara bttre att inte ha tnkt ...

   [p. 162]:
   ... mrket, s hade hon hr ingen annan utvg n att ...
   ... mrkret, s hade hon hr ingen annan utvg n att ...

   [p. 207]:
   ... Stigen fortsatte ju dr lngs strmmen, ...
   ... Stigen fortsatte ju dr lngs strmmen, ...

   [p. 226]:
   ... D de ter blefvo ensamma och drren var lst, ...
   ... D de ter blefvo ensamma och drren var lst, ...






End of the Project Gutenberg EBook of Kvinnlighet och erotik II, by 
Anne Charlotte Leffler

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KVINNLIGHET OCH EROTIK II ***

***** This file should be named 41301-8.txt or 41301-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/1/3/0/41301/

Produced by Jens Sadowski
Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
