The Project Gutenberg EBook of Svarta fanor, by August Strindberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Svarta fanor
       Sedeskildringar frn sekelskiftet

Author: August Strindberg

Annotator: John Landquist

Release Date: January 25, 2015 [EBook #48071]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SVARTA FANOR ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
images generously made available by Project Runeberg.






                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                          FYRTIOFRSTA DELEN

                             SVARTA FANOR

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG




                             SVARTA FANOR


                  SEDESKILDRINGAR FRN SEKELSKIFTET

                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1918.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918




                           FRSTA KAPITLET.


Det skulle bli spkdin hos professor Stenkhl, men bara andra klassens
uppbd, ty kraschanerna hade ryckt ut dr dagen frut. Chateauvinerna
voro utdruckna och vaktmstaren satte fram de vita, som frlorat
etiketten i islren; rdvinet slogs p karaffinerna och balchampagnen
isades ner i en kldblandning av sn, salpeter och koksalt. Det var
enkelt men lysande, nr gsterna brjade samlas. De stodo i trappan med
klockan i hand fr att icke komma fr tidigt, och framfr allt fr att
slippa konversera fre dinn. Man levde i en praktisk nationalekonomisk
tid och man ville icke slsa med samtalen. Som man icke knde sina
blivande bordsgrannar, mste man iakttaga stor frsiktighet i valet av
mnen och akta sig att icke sga samma kvickheter t samma person.

Frfattaren Falkenstrm anlnde och fann sin vn bokhandlaren Kilo
stende med kronometern i vnstra handen.

-- r ligan ocks bjuden? frgade han.

-- Nej, det r bara fronden.

-- r det unga damer med?

-- Ngra.

Falkenstrm tog upp sin blykam och for ver de gra tinningarne.

-- r rostbiffen ls- eller hrdstekt?

-- Den r nog hrd och kanske ngot seg.

Falkenstrm kom fram med en chokladdosa och lade in vre gommen med de
tta tnderna.

-- Det r eget med den hr dosan, sade han; jag gick in i en butik fr
att kpa en lmplig dosa att ha p bjudningen. Jag ville naturligtvis
inte sga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.

Butikgaren som var tankelsare avbrt pltsligen mitt letande:

-- Herrn ska ta en tom chokladdosa, fr s har jag gjort; den passar
precis, r platt och skrymmer icke i byxfickan.

-- Det var en hund att vara skarptnkt, svarade jag, tackade fr rdet
och ville g.

-- Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och nr man vnder ryggen
till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men
man fr noga se sig fr att inga trymer finnas i rummet.

-- Jag tackade nnu en gng fr de vrdefulla upplysningarne och gick!
-- Blir det hetsning i kvll, tror du?

-- Ja det blir det vl! En spkdin utan hetsning r ju intet, svarade
frlagsbokhandlaren Kilo.

-- Vad kommer det fr folk d?

-- Mister Anjala skall hetsa Wyberg fr Kalevala; frken Paj skall hetsa
dig fr Tilda K.; Popoffski skall hetsa fr Aspasia. Sen r ordet fritt.
Greve Max skall lsa efter maten en platonsk dialog om jrtecken, och
frken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.

-- Det blir muntert det dr! Men jag hoppas doktor Borg kommer!

-- Ja han kommer, men han har svurit inte sga ett ord. Han r
fruktansvrd nr han talar, men han r rysligast nr han tiger.

Nu hrdes porten sl, och gsterna som sttt utposterade p alla fyra
trappgngarne satte sig i rrelse p halvtroppar slingrande sig uppt i
trappskruven och in genom tamburdrren.

Salongen mottog de frmmande, som alla knde varandra. De tryckte
hnderna, visade tnder, och damerna kastade sig till varandras brst.
Husets lilla styvdotter vlkomnade och frgade om de torkat av sig p
ftterna. Hon var den enda som talade, alla andra ltsades sga ngot
som icke hrdes, och svarade p frgor som ingen gjort. Man gick omkring
och sg p vggarnes tavlor, och nr ngon uttryckte sin okunnighet om
originalet, svarade hela kren p en gng. Det var alltid en Murillo som
rddade situationen och blev skledaren fr de starka ovder som hr
samlats. Man kndade motivet s lnge det hll, sedan vergick man till
ramen, och nr den var utagerad, tog mlaren Wyberg fatt i spnnramen,
ty han fruktade att ngon skulle gripa mnet och tala om pgende
tavelutstllning, vilken var livsfarlig att rra vid.

Middagen brjade klockan sju, fr d blev man av med gsterna i god tid.
Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton hgerhnder
syntes rulla brdkulor, s att bordet liknade en ebbstrand med krlande
krabbor. S kom soppan och nu sg man sexton kranier ligga framstupa, de
flesta verkligen dolikocefala, ngra svarta, andra bruna, ngra vita och
bara som badandes bakdelar. Alla sopptarne tycktes spegla sig i de
djupa tallrikarne, eller dlja sina ansikten fr att slippa visa
sjlsspeglarne, eller gra tysta bner p varandras ofrd, ty de voro
alla fiender och hade endast kommit hit drfr att de icke vgade
utebli. Prof. Stenkhl var nmligen en tongivande salong, dr man
lancerade och strtade, dr man kunde bli storhet och dr man kunde
frlora sin storhet. Nu var soppan slut och srplandet eftertrddes av
en hemsk tystnad, d krabborna terigen krpo fram och kndade deg, n
till sm runda kulor lika dem man stter p mrtkrok, n utkavlade lnga
spolar som man mskar med. D lyfte prof. Stenkhl sitt maderaglas och
hlsade gsterna vlkomna till bords. Alla hnder grepo om glasen,
krampaktigt som drunknandes och s blev det tyst igen. Prof. Stenkhl
mste bryta tystnaden och frskte en hetsning.

-- N Anjala, brjade han, hur han I det i Pojola nu?

Mister Anjala ville nog ge luft t sin sorg ver sitt lands frlorade
frihet, men ryssen Popoffski satt dr, beredd att avslja den falske
martyren. Han svarade drfr undvikande. Men d tog professorn och
kastade ut en krok t ryssen.

-- Popoffski, sade han, knner du 1789 rs regeringsform?

Hr vntade han en explosion frn doktor Borg, ngot rafflande som
skulle stta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en
kldblandning inom sig, vilken verkade utt lamslende kvvande.

Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle
undvika kroggrl, lyfte bara sitt glas och bad att f dricka med finnen:

-- Skl Anjala! sade han.

Men Mister Anjala lt sitt glas st, och lade fr sig av fisken.

Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och
nickade, riktigt kinesiskt.

Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin
kldblandning, s att gsternas kkar stelnade av frost, och ingen kunde
ta med aptit.

Vid steken brjade dock vinerna verka, och tv och tv mumlade
tillsammans. Det lt som p en begravning.

Revisor K. satt frsjunken och beundrade sin hustru, den stora
frfattarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frgte mest
efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas
adresser.

-- N, frgade hon Zachris, ni har kommit ut p tyska; vem r det som
verstter er? r det bra gjort?

Den sista frgan var endast pro forma, och Zachris som lade an p Tilda
fr att f rka den store skdespelaren i hennes salong, svarade bara p
den frsta frgan:

-- Jo, det r fru Mager!

-- nej, r det hon. (Fru Tilda ltsades knna henne.) Var r det hon
_nu_ bor?

-- Hon bor i Seelendorff utanfr Berlin.

-- Hon mste ha flyttat d. Jas i ... hur var det ni sa?

-- I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tnkte han, jag har redan en bttre
versttare, som du inte fr lukta p.)

-- Seelendorff? Med tv e?

-- Med tv e!

Fru Tilda skrev upp i sitt minne, s att man sg p gonlocken hur den
tnkta blyertspennan arbetade.

Revisorn njt av sin hustrus framgng i andanom, ty han frstod att hon
skulle ut p tyska och d mste hon stuka alla de hr frfattarne som
han ringaktade. Han bad drfr att f dricka med Zachris och tackade
honom fr visat intresse.

Doktor Borg, som satt invid, mumlade nu till Falkenstrm:

-- Den dag Tilda kommer att mrda sin protokollsekreterare, skall du se
...

-- Mrda?

-- Ja, hr sitta vi bland mrdare och tjuvar. De stjla varandras
tankar, varandras adresser, varandras vnner och varandras personer.
Tilda K. r en regirig som utom ett frfattarnamn ven trr ett nytt
lysande gifte; och fr det skyr hon inga medel. Hon spar p sin sknhet
genom att hlla mannen i celibat, men den dag hon vill slnga honom, s
anklagar hon honom fr impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill
sga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. D skr
han halsen av sig. Zachris r den frsta att vittna falskt, fr han r
sdan.

Falkenstrm mumlade till svar:

-- Ja du har rtt, vi sitter i en mrdarkula. Du vet att Aspasia, den
tid hon samlade mn, ocks insamlade greve Max. Hon gick sjlv och skrt
med det. Men nr han vergav henne, s tog hon tillbaka, och gjorde Max
till lgnare, s att han mste fly ur staden. Sedan har hon skt mrda
honom i tidningarne genom sina lskare som skriva, och nu har Stenkhl
placerat dem bredvid varandra, mrderskan och offret. Det r smakfullt,
i synnerhet som Aspasia skt genom nya lgner frstra Max' frlovning.
Det finns ju tider av frfall, men ngot s genomruttet som den hr
_fronden_ har vl aldrig existerat. Dr sitter frken Paj som lskar
unga kvinnor och sker genom redaktr Holgers Marta f insmugglad en
lmsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord ro
fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hllas ihop om
de icke fruktade _ligans_ nya rustningar. Dr sitter Zachris' Jenny och
frgiftar professor Kalkbrenner: hon lgger an p honom, som du ser, med
sina sta gon och sina nstoner; dr sitter Nyrax och smiter med
Kalkbrenners fru fr att f akademiens anslag t den ovrdigaste. Jo,
dessa regirighetens galrslavar som ro hopsmidda av intresset, som
endast ska att f ett namn p _din_ bekostnad och sedan trampa ner dig.

Prof. Stenkhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som
han sjlv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hlsade
endast med glaset en gst d och d. Gsten svarade med glaset alldeles
som vaktpost p avlsning. Men prof'en kunde inte dricka utan blev
nervs, och man sg p honom att han nskade en lucka p golvet genom
vilken bord och gster mtte frsvinna. Slutligen kunde han inte
terhlla en gspning; och ett vldigt gap med gyllene frukter av
cadmium och guldplomber ppnade sig som en sngalkov med vggmlningar.
Med sin suggestiva makt som van frelsare fick han auditoriet att flja
exemplet en och en; och alldenstund hrarne tit middag hemma klockan
tre och det gavs tio rtter mat, brjade nu vid sjtte rtten en
fullstndig tortyr. Man vgade icke mankera en rtt, och Mister Anjala
som satt bredvid vrdinnan mste mottaga en hjrpe och tre ostron av
hennes egen hand. Han nskade i detta gonblick han kunde trolla och
lta fgeln och molluskerna frsvinna i vstens uppslag, men han kunde
icke fastn han tillhrde den trollkunniga nationen. Han sg endast
dden genom blodslag framfr sig, och han ville icke d i sin ungdom fr
en hjrpes skull, drfr skte han rdda sig med en galghumoristisk
manver. Med ddens fasa mlad i ansiktet vnde han sig till vrdinnan.

-- Min ndiga, vill ni ovillkorligen se mig d fr edra ftter, s ...
Tycker ni om ddsfall vid matbord?

Vrdinnan frstod inte Kalevalas sprk, och lika litet njt hon av
humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rrande varma
tallrikar till sparrisen och hll _ett_ ga p denna, det andra p sin
man, improviserade hon _ett_ rudimentrt tredje ga p nsspetsen och
kastade med detta en blick p Anjala och svarade ett yxskaftsvar s hr:

-- Ja, och med fru rtberg i titelrollen, det blir femtio gnger i rad
...

Mister Anjala var lycklig att komma frn hjrpen, och tacksam mot fru
rtberg, som han icke tlde, utgt han sig i en flod av sympatier
alltunder det han frvandlade hjrpen till en hach, gmmande benen
under skinnet, och skinnet under benen, s att tallriken verkligen sg
ut som nr man tit en hjrpe. Ostronen begrov han under kkkenmddingen
och satte ngra brdkanter som bautastenar p ttehgen.

Vid sjunde rtten, som utgjordes av jttesparris, lutade sig terigen
sexton kranier ver tallrikarne, men nr de tjocka rotskotten skulle
stripas och herrarne fruktade f smr i skgget hllo de upp
mustascherna och visade tnderna som arga djur, samtidigt med att gonen
stirrade omkring fr att se efter om ngon observerade hur de liknade
hundar med ett ben i munnen.

Vid ttonde rtten, en ltt hummerpastej med gslever hade sllskapet
upphrt att tala. Endast fniga ansikten stirrade frtvivlade efter
vinglasen, och ju mer de drucko dess fnigare blevo de. Ddstystnad och
fnighet hrskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i vstens
spnntampar och Aspasia brjade knppa upp jrnlivet.

Aspasia gick nmligen med rustning och lockade mn i sin jrnfamn
alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.

Zachris' Jenny var ddfull, men nr hon ville sga ngot oanstndigt
isades hon ner till tystnad av den frfrlige doktor Borgs
kldblandning.

Greve Max dremot, som ftt en ringa obemrkt plats bredvid revisor K.,
men i minnet frvxlat honom med matematikern K., underhll av artighet
sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var
matematiker, svarade matematik fastn han ingen kunde. Som nu ingen
kunde matematik, s trampades hr en surkl, som med stigande vinrus
blev bda s onjutbar, att de ansgo varandra vara humbugar, i synnerhet
som misstaget icke rjdes frrn dagen efter. Det inslagna ruset, vilket
vid bourgognen blev olidligt d det icke fick utbrott, verkade nu
svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla
vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar brto
fuktflckar fram, bildande sjkort och landkartor.

Falkenstrm som kunde trolla bort matrtter mitt p tallriken och ftt
en teknik i att svlja hela stycken med ngra kalkonrrelser p strupen,
bvade dock nr frukterna kommo, ty att svlja ett helt pple det vgade
han icke. Att gra ett klavrutdrag han kallade, mitt i en salong
under en svngning p klacken, det var han i stnd till, men att betsla
p vid bordet, det var omjligt. Han letade visserligen ett gonblick
efter chokladdosan, men trade sig, tog pplet och ntterna, lade dem i
brstfickan och sade:

-- Det hr ska jag gmma hem till barnen.

-- r herr Falkenstrm gift? frgade Zackris' Jenny.

-- Ja, ibland, svarade Falkenstrm.

Jenny kunde inte hlla sig, utan exploderade i ett fyllflin.

Den frtvivlade prof'en som tuggat torrt och vnt ut vitan p gonen,
passade p:

-- Vad var det fr roligt den hr Falkenstrm sa? Sg, f vi hra.

Han var s angelgen f ngon till tala att han hellre riskerade en
oanstndighet.

-- Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenstrm.

I den stupida stmning som behrskade sllskapet verkade ordet
kvickheter som en raket.

-- , sg den! Sta snlla! Sg den! Herr Falkenstrm! ! --  --  --
Sta, goa! -- !

Falkenstrm mste ju gra ett slut p't, men som han icke kunde frm
sig till en upprepning, s lossade han av en ny:

-- Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, nr
jag var lite fylax.

Ingen log, fastn alla visste han varit gift tre gnger; uttrycket var
exakt, men: tre skilsmssor, tre tragedier. De flesta hade ocks haft
trassel, och minnen, som vcktes, verkade beklmmande. Hakorna bjdes
mot brstet och hjssorna stodo i sttvinkel uppt, ssom om man bjde
sig frdig att mottaga dets slag uppifrn. Ordet fylax hade ocks
skorrat i salen, dr man druckit champagne och bourgogne, men det hade
ven avsljat den underjst som lg p botten av alla dessa verjsta
fat, frdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet p
maskerna och haft samma effekt som om vrden skulle lyftat sitt glas och
tilltalat gsterna s hr:

-- Gaska upp er gromar!

Erinrade fr vrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgster
vid en herrmiddag, nr han lyfte supen:

-- Kasta loss! eller frenklat: Loss!




                           ANDRA KAPITLET.


Det fanns en person som icke druckit och icke tit stort heller, utan
bara markerat; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och
bondfngaren, nykter, klar, hrande och frgande, praktiska livsfrgor,
och frst och sist adresser, adresser p frlggare, teaterdirektrer,
versttare. Och hon ville ha namn p alla recensenter, personnotiser,
redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick
kjolvgen fastn kvinna. Men med kvinnlig charme verskylde hon detta,
s att man bara fann henne naiv. En man i samma lge hade verkat cynisk
och icke ftt ngot svar. Nu p slutet sedan hon plundrat sllskapet och
hade alla deras relationer i sin ficka, mrkte hon att doktor Borg satt
overksam och obrukad. Hon tnkte frst frga honom om hans patienter,
och vilken sjukdom fru Fjs led av. Men doktorn isade ner henne. D
trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vdjade till
hans hgre vetande rrande hennes hlsa, som _ingen_ lkare nnu kunnat
klara. Hon lade drfr huvet p sned som en hna, och tittande honom in
i pupillerna, smktade hon fram:

-- Kra doktorn ...

-- Hur str det till? klippte han.

-- Jo, sir doktorn, det r den stora frgan; mig har ingen lkare blivit
klok p.

-- Hur fan ska jag kunna bli det d?

_Ett_ rapp lt hon g ver sig som ett lyckat skmt, och fortfor med ett
surt-pple-leende:

-- Om doktorn ville hra p mig ...

-- Gratiskonsultationer ger jag endast p fattigkliniken mellan 12 och 1
alla dagar. Men vill ni ha en ordination vnner emellan, s bliv med
barn! Det rensar rmagen och tar bort alla griller.

Tilda vnde sig frn honom och ppnade en alldeles ny konversation med
redaktr Holger Borg om en personalfrndring inom redaktionen. De
mste skaffa en ny litteraturanmlare, fr den hr gick det inte med.

Desserten, den sista desserten, syntes p bordet, och drmed leddes den
lilla styvdottern in, fick plats vid prof'en, som knde sig bevpnad.
Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera p gsterna utan att sjlv
bli ansvarig, menade han.

Det gick en rysning genom frsamlingen, ty nu visste man vad som
frestod; man skulle betala med sin person t denna mnniskotare, som
var nog feg att icke vga bita sjlv. Sally var vad man kallar en djvla
unge; hon talade, men icke som av sig sjlv, utan hon upptog
frldrarnes ondska och gav ifrn sig. Hon lyssnade p deras samtal, var
nrvarande vid deras grl, tog parti i deras tvister, gav dem goda rd,
duade dem, tog mutor, skvallrade p tjnarne, men allt p ett stt som
gjorde styvfrldrarne gldje och munterhet.

Nr den lilla dmonen tit och smakat p vinet, kastade hon sina blickar
runt kring bordet, fr att ska ett offer. Hennes skare stannade p
Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:

-- Vad  en falsk mattyr fr sla, farbror Anjala?

Olyckligtvis hrde inte farbror Anjala riktigt, utan mste frga om,
vilket gav dmonen tillflle att ge sitt knivhugg tv gnger. Trffad
mellan gonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstd. Det korta
skrattet kvvdes och prof. Stenkhl ltsades nypa Sally i rat -- det
hrde till hetsningen.

Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man rkade genom livets
grymma lekar ha varit lrare t Stenkhl och ha nmnt honom till docent;
slutligen hade han kommit i penningskuld till sin frre elev. Utan detta
sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, dr de flesta rackat
ner honom i skrifter, tidningar, tal och sng. Han ville gra sig
osynlig, men kunde icke, nu nr dmonen riktade sina vackra gon p
honom; han hade velat sitta p vatten och brd i en cell, och dr gmma
sin skam, han bannade ver sig, drfr att han av svaghet fr sina
otacksamma barn tagit Stenkhls halsband; men det var fr sent. Stenkhl
satt bakom den lilla Hder och sktte pilarne som Loke. Bgen var spnd
och pilen gick, frgiftad; men en osynlig hand ledde den baklnges denna
gng; s att den ven trffade skytten och mest honom:

-- Hr du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade mrkt att han
var ringaktad och saknade sjlvknsla) ... har du kpt pappa eller har
han slt sig? Vilketdera var det, mamma?

Doktor Borg hjde sitt glas och sade:

-- Vi tacka vrdfolket fr mat!

Drp steg han upp, skt stolen frn bordet och gick mot tamburen. Dr
stannade han vid drren, vnde sig om, och spottande framfr sig, vste
han fram ett: fyffan!

Sllskapet reste sig efter tv timmars tortyr, och det var runda sitthl
i rottingstolarne att skda; servetterna, kndade av nervsa hnder,
frda till munnen hundra gnger, lgo dr hopsnodda som inlvor, som
vissna hjrnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande
ansikten, lemmar av avrttade, alldeles som huvudkudden efter en smnls
natt eller en vit nsduk efter en bal, eller efter en begravning med
verkliga trar. Fr vrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med
tta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och
brdkanter, krnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick rka),
tndstickor, aska; skljkopparne, som man spottat i, pminde om kommod.
Sopbacke och kommod!

Nu avdelade man sig i smgrupper och brjade frtala vrdfolket.

Falkenstrm hade gjort en piruett och applicerat tandgrden som han
behvde till sprkldan. Som Zachris stod bredvid slngde han till honom
sin harm i en enda loska:

-- Det r rysligt!

Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han fr tillfllet
begagnade, ltsades icke frst.

Popoffski, som stod p andra sidan, avsljade Zachris i en handvndning,
men utan att denne hrde't:

-- Zachris r en sn dr fhund som talar vl om alla mnniskor!

Nyrax, mlaren kom till:

-- Vet ni att lilla bokhandlaren r ruinerad?

-- r Kilo ruinerad?

-- Ja; fallet r ovanligt, men det r sant.

Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stda. Han
var ung, men med ansiktet fullt med mrkt skgg; hade den sjuka hundens
lidande gon. Nr han log, som han mest gjorde, tycktes han grta, ty
gonen fuktades och han snyftade. Han sg ut som om han icke kunde gra
eller tnka ont; han kunde icke sga nej, nr en mnniska ville lura
honom, och drfr ansgs han enfaldig; gick i en bestndig stilla ruelse
ver oknda frseelser, var mttlig i allt, drack fga, rkte icke,
frde en ren luft omkring sig, ren i drkten och orden.

gande en bokhandel som gick, drogs han in i frlagsaffrer av den
ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga
programmet: Frst Zachris! Vidare lurades han frlgga arbeten av
Zachris' vnner i pressen och utanfr. Nr han sg ruinen nalkas, satt
han endast och stirrade p den, utan att kunna rra ett finger, och han
riktigt lngtade efter katastrofen.

Han visste att Zachris hade skulden, men han stod s under dennes
inflytande och var av naturen s godmodig att han icke ville gra
vilddjuret ledset. Han trodde nmligen att en vampyr kunde bli ledsen.

Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med
spjllsnret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrkta
rummet sg han ut som en Sankt Sebastian vid plen; var och en som gick
frbi, skt en pil p honom av gammal ovana.

-- Tnker du hnga dig? sade en.

-- Str du vid skamplen? sade en annan.

Den lille svarade endast med smrtsamma leenden, som talade: jag
frlter er, ty jag behver sjlv frltelse. Greve Max var den enda som
icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren.
Tobaksrken stod nu s tt, att lilla Kilo tycktes st p ett bl,
bakbunden fr att brnnas levande. Om han hade skt detta lysande
sllskap s hade han frtjnt sitt de, men de hade dragit och lockat
honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som
teosof skte han av sin lilla person gra ett sknt konstverk s gott
han kunde. Bevakade sina tankar och begr, hll mtta och besinning,
skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans
fstm, men som han icke fick erknna gandertt i krlek, s klagade
han icke, ehuruvl han srjde, och han fick umgs hos Zachris och se p
sin lskade, vilket var honom nog. Och nr Jenny plgade Zachris som
flugan p nlen, fattades han av medlidande endast, kunde icke knna
skadegldje, ty han mmade fr allt levande som led. Med sin luta mste
han ibland spela fr sin vampyr och mottaga Zachris' klagovisor ver den
elaka Jenny. Kilo srjde ver Jenny, och grubblade alltjmt ver det
faktum, att en elak mnniska kunde vara skn. Sknheten var ju ett
uttryck av det hgsta goda, och Gud sjlv mste vara sknast. Sagorna
berttade visserligen om dmoner, vilka togo nglars skepelse, och om
fallna nglar som kastades hit ner att straffas, dock behllande spr av
sitt hga ursprung i en vermnsklig sknhet.

Kilo stod vid kakelugnen och sg genom drrarne till tre rum hur elaka
Jenny lockade Popoffski med sina uppretande gonkast fr att bli bekant
med hans frnma slktingar och f stjla dem. Han stod och sg all
denna uselhet och mkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max
betraktade honom med deltagande och beundran. Max rkte och blste ut
ringar som vindade upp sig likt garnhrvor eller svngde omkring i
lvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke
uttalade ord, vilka behllo bilddriften och gvo dunkla former t rken,
blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma lppar och tunga
som formade ord med suggestiv kraft, kndade den bildbara ltta rken
vars former ju blevo aborterade ord. Rkringen var ett icke uttalat O,
med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den
ett S, men ett skrivet som bar spr av mnniskohand. Ibland sg han bara
kaotiska bilder; nebulosan som har ggvitans form eller amnion med
allantois, groddblsan med navelscken; men ur dessa sprang sedan fram
organiska former: rat, musslan, nsborrarne. Som han satt och blste
sina bilder sg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men
liksom studsade tillbaka en fot ifrn honom. Och nr han vnde sig bort
fr att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rrelse, sg han i
en spegel att den lille mannens person var begrnsad av ett rkfritt
omrde, dr luften var klar.

-- Tnk, han r ven skyddad fr vr onda andedrkt, och utan att veta
det, sade han sig sjlv.

Redaktr Holger, ingenjren, som fljt grevens blickar, svarade p
dennes tysta tankar:

-- Ja, det str i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar hgre
frdigheter, att botgraren slutligen behrskar andevrlden s att han
till och med fruktas av makterna.

-- S att de skicka en Apsara fr att frfra botgraren. Sakuntala blev
frukten av en sdan frbindelse ... Och det som skedde d, sker n i
dag. Det r frklaringen p vra modrna botgrares bekanta syndafall.
Fr icke dra ner himmelen till jorden.

-- Kan inte lilla Kilo rddas?

-- Frn ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris' klor.

-- Dock icke, ty Jenny hller offren, medan Zachris klr dem inp bara
benen.

Nu stormade Stenkhl in med aftontidningarne, som han flkt upp fr att
vitja.

-- Hr! Hr ska ni hra! gormade han.

-- Nu brjar han drunta! sade Holger. Han trs inte sjlv slppa sig,
men r nog dum att tro det man frlter honom nr han ppnar andras
slaskrr.

-- Nr det hatet han samlat ver sig, bryter ut, d skall han krympa som
en tvttad ullstrumpa ...

-- Hr, gastade nu Stenkhl. Kalkbrenner r ute och _ker_. Hans
filosofi blir anmld hr. Det r lckert! Vill ni hra! Det r elakt,
men det r bra skrivet!

-- Vilken exempells rhet! Det r ju en buspojke!

Max och Holger reste sig och smgo ut, medan Stenkhl avrttade sin
gamle lrare.

-- Hur blev Stenkhl professor? frgade Max.

-- De skramlade till hans professur. Allting kps ju nu fr tiden, och
grosshandlarne utnmna professorer. Vi kallade Stenkhl alltid fr den
dumma Stenkhl, men det r fr lite. Han r mikrocefal. Minns du nr
han, som r redaktr i den radikala tidningen, dr man stter
ordensutnmningar p Varjehanda, och Svenska Akademien p
Rttegngsrendena, nr han slutligen skaffat sig Stjrnan och sneglade
t akademin, s stod han och tog avsked av ungdomen, varnande dem fr
att f damm p sjlarne; liksom inte bleckbiten p fracken vore spott,
och att snoka efter akademien vore ett frrderi, d man hela sitt liv
behandlat den som en korruptionsanstalt. Det r en fin pojke! som slde
alla sina ungdomsvnner och lmnade deras huven i en sck till fienden!
Och han vgar st och varna ungdomen (fr att flja hans exempel!) Det
r ju en chanker, hela karln, en r--kyssare, och jag fraktar mig att
jag gtt hit. Om finska badstun vore ppen, skulle jag g och skrubba av
all denna lort jag ftt p min sjl. I gr satt Svenska Akademin hr p
samma stolar, och d slaktades vi ner! Det kallas frsonlighet, men det
r ngot annat. Det r fhunderi, karaktrslshet, moralisk svagsinthet.
Apropos Akademin ...

Frn rkrummet hrdes nu Stenkhl skrodera:

-- N, men rkebiskopen som r dd. Nu r det slut med uddevallarn.

-- Slut! Nej s lnge de har X--ns kaffe och Y--ds brnnvin r det inte
slut med uddevallar'n, svarade Zachris, som haft en befattning i
Gteborg.

-- Braavo! rt Stenkhl som tyckte om dliga vitsar. Nu reste sig den
undergivna Kalkbrenner, och avlmnande en av veckans skmttidningar,
sade han:

-- Det r gement i alla fall, att rita av en p det viset. Stenkhl
mottog bladet under det alla skockades fr att se ver hans axel.

Liksom alla bdlar fruktade Stenkhl yxan mest av allt. Offren omkring
honom skreko av frjd, ty bdeln var avritad med hustru, och p ett stt
... Stjrnan satt dr, stolen (i akademien) var dr, men med lock p,
och bredvid hngde p en spik Stenkhls samlade skrifter ...

Bdelns kkar instllda p ett flatskratt stannade i bakls, och hans
gon rullade; strupen gick i vgor av kvvda ord, och det sg ut som om
en ppelbit hade fastnat.

-- Dr fick han sitt, sade Holger. Jag tar aldrig i skmttidningar, ty
om jag skrattar t min fiende p frsta sidan, r jag sker att finna
mig sjlv p den andra.

Emellertid hade Zachris insett hela den pinsamma situationens ekonomiska
mjligheter och med ett skert grepp kastade han om strmvxlaren,
fattade ett punschglas, slog sig ner vid ett bord berttande en anekdot,
som icke hade ngot sammanhang med Stenkhls lidna nederlag. Sedan han
slunda rddat sin vn (och han visste vad det var vrt), satte han sig
till centrum i en krets som fredrog punschbrickan framfr en
blottstllande hetsning i damrummet. Zachris hade nmligen icke kommit
upp, utan varit nere hela aftonen. Han hade visserligen frskt att
flyta, men gtt till botten i den fientliga floden. Nu, omgiven av fukt
och vrme, och i en krets av tacksamma hrare vilka hlsade befriaren
frn allt frstndigt tal, brjade han vxa som en svamp om natten,
svllde ut, och efter tre glas punsch under dubbla mellanslag med
whisky, konstituerade han kretsen ssom slutet sllskap eller enskilt
rum p kaf. Lngt utifrn salongen pgick frken Aalesund med sina
tjugusex Griegare, s att man kunde prata riktigt ostrt i den Zachriska
kretsen.

Stenkhl hade efter stjrnsmllen skt att gaska opp sig, men ingen
hrde p honom, trots hans stora gester som sopade en atnienne med
falska antikviteter. Han nedsjnk i en emmastol som en frnaglad kanon
p sin lavett, och d han hatade musik begrde ingen hans nrvaro i
salongen.

Vinrus r farligt nr det slr in; det mste ha ett avlopp i prat.
Zachris hll just p att prata av sig sin halvfylla och njuta av den
falska maktknslan, men Stenkhl ppnade endast sin skerhetsventil d
och d i ett kvvt utrop:

-- Det r ju kattskrik, den dr sngen! -- Vad sger Zachris fr slag?
ttinio? Nej det var nittiotv! -- Talar ni om Karl den tolfte? Det var
ett as! -- Jo! i Fryxells handlingar rrande svenska historien finns
utlndska sndebuds brev frn Stockholm i vilka antydes att han lskade
pager! En r namngiven!

Men Zachris var inte den som slppte given ifrn sig; dock hade namnet
Karl den tolfte satt honom i lgervall och han mrkte hur han krympte,
d verkligen ngra hrare ville drja vid det strre mnet. Han gjorde
drfr en volt med kortleken, trollade bort kungen, och fick upp sig
sjlv. Men den lilla snan kunde icke skrmma folk, drfr drog han den
lnta lejonhuden ver ronen och skriade s det lt lejonlikt:

-- Jo, nr jag var i Kristiania, jag far dit ibland och hlsar p mina
vnner, ty dr har jag frstelse; och Ibsen skte mig genast p
hotellet. Och d sa jag: Du Ibsen ...

Punschkretsen betraktade med vrdnad den lille Zachris, som vxte ut
fruktansvrt.

-- Och d sa jag, ser du Bjrnson ... Och s sa Bjrnson: Zachris har
rtt!

Stenkhl blev avundsjuk, ty det var just hans repertoar som Zachris nu
spolierade, och hans krut som skts bort. Och nr Zachris' succs var
fullstndig, rev han sig tillsammans, brstade av och gick fram till
frstllaren att hmta ammunition. Det var ur ett dokumentskp han tog
den. Dr funnos alla brev han mottagit frn ryktbara personer, eget nog
ven de ovettiga, ty dem brukade han lsa hgt fr att visa vilken
otacksam fhund den och den var. Och i brevsamlingen funnos ven den
enas angivelser och klagoml p den andra, s att nr han ville sndra
tv personer, tog han bara fram ett brev, som var skrivet i djupaste
frtroende. Nu ville han stta ner Zachris och p samma gng avslja
norrmannen.

-- Hr ska ni hra! skrek han, ty nu var det svrt f syl i vdret. Hr
ska ni hra!

Zachris osade strax luntan, och gick p med en ny anekdot, om Zola och
vad Zola sagt. Men Stenkhl talte honom i munnen med sin skllande
stmma och brjade lsa ett brev frn Ibsen, dr han beklagade sig ver
Zachris' pflugenhet.

-- En mnniska, som jag inte knner och vars bcker jag inte kan lsa,
dyker upp, hlsar mig som en ungdomsvn, beklagar mig ver mitt sista
fiasko, erbjuder mig sitt beskydd. Han kallade mig Du, ssom av misstag
... Jag krde ut honom!

Nu var Zachris avsljad in p bara benen, men som han kunde trolla med
truten, tog han sjlv upp gapskrattet, och som hans egenkrlek gjorde
honom otkomlig fr skymfar (han stod fr hgt fr att kunna ns av
sdant) fattade han dolken i klingan och vnde den mot mrdaren.

-- Det r alldeles rtt, sa han, men sen gick jag till Bjrnson, som var
avundsjuk p Ibsen och vid middan sa Bjrnson detsamma om Stenkhl.

Stenkhl var som en pil vid sin krutdurk, och p bokstaven B fick han
fram ett brev frn Bjrnson i vilket lilla Zachris tillstukades
ordentligt.

-- Hr, ska ni hra! Hr ska ni hra! Varfr denna seminarist skriver
bcker, det vet ingen ... Om du kan befria mig frn honom, s skall jag
ge halva konsulatfrgan fanden ...

Zachris var nu inklmd mellan dubbeldrrar, men han kastade t sidan,
kom loss, och med ryggen skyddad brjade han att vsa och klsa, dock
utan framgng; och nr han mrkte att truppen svek, ndrade han rrelse,
kastade lejonhuden, blev en liten mklig snefle, som vckte
medlidande. Det var hans starkaste drag att gra sig liten, och vcka
medlidande. D blev han lik ett ofullgnget foster, visade hela sin
obetydlighet s att man rrdes och tog honom upp p armen, emedan han
var s hjlplst liten. Nr han d vl var uppe, blev han fruktansvrd
igen, och det frsta han gjorde var att klsa.

De tystltna i sllskapet, som i brjan knt en lttnad i att slippa
blottstlla sig, och som njutit av att bevittna hur tv bdlar avrttade
varann, grepos nu av en skamknsla; och fruktande att dokumentskpet
skulle blotta ven deras mellanhavande, om Stenkhl finge fortstta,
reste de sig, tittade p klockorna och skte i tankarne en giltig
frevndning att g (p nrmsta krog).

Men Stenkhl hade blodad tand och mste mrda ngon fr att rdda sin
ra. Som han var av den sorten som icke biter hgdjur letade han ut ett
litet och fann Sebastian vid plen.

-- N lilla Kilo, yxade han till, har du bckerna klara nr du skall sl
vantarne i bordet, annars ryker du in.

Nu finns det en frsyn som skyddar de sina och gr dem blinda och dva
p rtta stllet. Bokhandlaren hrde icke mer n sista orden ryka in,
och troende det var frga om kakelugnen gjorde han en ofrivillig gest t
spjllet. D mrkte han p de omstendes miner att han hrt ortt, men
skrmd av det elaka uttrycket i Stenkhls ansikte hejdade han sig just
nr han mnade frga om, ndrade minspel och sade med gonen: jag
frstr ett gott skmt p min bekostnad. Han var rddad, ty skdarne
trodde han med en vitsig tbrd avvrjt Stenkhls ra skmt, som han
bde hrt och frsttt.

De flyende herrarne hindrades nu i drren av de anstormande damerna som
vntade sig en allmn hetsning, men herrarne hittade en sidodrr och
ginade genom tamburen fr att komma fram till vrdinnan och sga farvl.
Alla hade samma frevndning eget nog; de ville hra sista numret p
symfonikonserten.

Och s voro de ntligen fria. Stuckna, sargade, svettiga, nerrkta;
hoptryckta, harmsna, trtta, frtvivlade, skruvade de sig ner fr de
fyra trapporna och voro ntligen p gatan. P tv led gick troppen frst
tyst, andades den rena aftonluften under stjrnorna, vdrande lungor och
sinnen.

Men s brast det lst. Allt vad man icke ftt sga hos Stenkhl ville
ut. Led fr led brjade samtalet, utvecklande sig frn sekvensens enkla
gngar till fugans rikare.

Fugan blev mngstmmig kanon; samma gamla motiv, frn sekelslutet men i
andra tonarter.

-- Whiskyn, den gemena, kom 1890; den gjorde mnniskorna tungsinta och
undantrngde den glada punschen, som begr sng och kglor. Cykeln och
telefonen kade hastigheten och infrde otligheten: hastiga resultat
eller inga! Och det elaka kvinnliga tennis, dr det mera gller att
skada sin medtvlare, n, som i bollspelet, sjlv prestera ngot vackert
kast. Det r futtigt! Och s kom pokerspelet, tjuvspelet om pngar utan
eftertanke.

-- Nr kvinnan som nu, har absolut veto mot mannen i varje deras tvist,
d r mannen vrnls, och d rder lgnen i vrlden.

-- Nej, jag har aldrig i vra kretsar sett en gift man otrogen, om inte
han tvungits av hustrun ...

-- Gifta sig? Nej tack! Hlla sllskapsdam t ungherrar och sjlv sitta
och f tiga i sitt hem. Det var en ungherre nyss hos oss och gjorde min
hustru sin frklaring i min nrvaro; jag trodde han skulle fria till
henne.

-- Svartsjukan r mannens renlighetsknsla, som hller hans tankar fria
frn att inledas i en annan mans sexualsfr, genom hustrun. En man som
icke r svartsjuk, utan hller till godo, det r en sodomit. Jag sg en
man som njt utav sin hustrus koketterier, och som lskade husvnnerna
...

-- Han kvinnohatare? Han har ju fyra kullar barn, och tre skilsmssor
bakom sig! Det r bara ett skllsord och som sdant lgn!

-- Det varslar ont fr Gustav Adolf; den gula brigaden sp opp hans
krka ... och prsterna undergrva den allt vad de hinna ...

-- Ja si svagheten med den hr mekaniska vrldsskdningen, den lg i
bristen p motor. Jag kan inte tnka mig en rrelse utan motor ...
perpetuum mobile trodde de p som inte trodde p't.

-- Babel och Bibel och Hammurabis! Men de bevisar ju att bibeln har
auktoritet och kllor, och inte r phittad bara! Han r ju nd ldre
n man trott. Fr resten citerar ju gamla testamentet sjlv sina
kllskrifter ssom Moses dagbok, Jehovas strider (4 Mosebok 21: 14), Den
frommes bok (Jos. 10: 18) och flera. Och den dr kilskriften om
syndafloden lste vi om p 70-talet. Och nd tror ni inte p
syndafloden! Fastn jag inte frstr varfr Babelskrifterna ska vara mer
trovrdiga n Bibelskrifterna.

-- Om ni fr allmn rstrtt, s har ni goodtemplarne och lsarne i
majoritet ... Ni vet inte vad ni gr. Men att de konservativa r rdda
fr rstrtten, det r obegripligt.

-- S ska de skoja p oss i smyg en nationalteater med lotteri! Idn?
Jo, det r den, att de ska slippa spela de nationella frfattarne p den
nationella tombola-teatern. Kommer aldrig dit. Dr blir
societetsspektakel!

-- Litteraturn? Det r bara efterglfset! Ngot nytt vxer inte p
trdan; slsd och spillkorn som kommer fr sent.

-- Almqvist? Ska vi hllas med Tieck, Jean Paul, De la Motte Fouqu och
E. T. A. Hoffman? Nej vi ha kommit lngre med Zola och Kipling ... Sir
du, det r okunnighet om kllorna, att propsa p Almqvists originalitet.
Det r rvarromaner; och hans pjser r rena smrjan, dr han icke anar
att ett drama spelar i presens och oratio recta. I Svangrottan bertta
de ju pjsen ini pjsen, i oratio obliqua.

-- Men hans musik d?

-- Det r s--t! Troligen skoj med finska folkvisor och landsmlsmelodier
... S gr det nr obildning och okunnighet gr upptckter. De vet inte
att de ro gamla; och s r pbelns beundran fr kopior fotad; de knna
inte originalen! Men vi lever i humbugens perversa tidevarv dr det goda
kallas ont, det lilla kallas stort. Nr de tre strsta humbugarne, den
steriliserade Pasteur, den omusikaliske Wagner och den stupida Ibsen, en
gng ro avsljade, d kommer tiden i led igen. Hnskoleran,
Gtterdmmerung och Nora! Fyfan!

-- Den materiella utvecklingen har gtt framt, men tanke- och sjlsliv
har gtt bakut. Det finns knappt en mnniska som kan fra ett logiskt
resonnemang. Om jag till exempel sger att mannen faktiskt har skapat
hela den andliga och materiella kulturen, s svarar de nej, ty Rosa
Bonheur har mlat (dliga) tavlor och hade hederslegionen, George Sand
har skrivit (tarvliga) romaner, och Kowalewski kunde lite matematik som
hon lrt av Weierstrass.

-- Ha vi lst Aristoteles' logik frgves i skolan? De r rdda fr
honom, zoologerna! Eller r det _deras_ vidskepelse, kvinnodyrkan?
Ateisterna skulle dyrka ngot, och s fick de kraftig villfarelse! ...
Kan ett faktums bevisade tillvaro bli freml fr sikter? De talar om
mina sikter i kvinnofrgan. Om det _r_ mndag i dag, s r det
oberoende av sikter. Mndag r i dag, fljer p sndan och gr fre
tisdan! Liksom kvinnan fljer i kedjan _efter_ mannen och gr fre
barnet.

-- Finnarne skulle resa en skample t Bjrnson, det skulle de -- ty det
var han som i ryska tidningar hetsade ryssen mot Sverige ...

-- Bjrnson? Norrmnnen frakta honom s djupt, och om de inte behvde
honom till reklam fr sina fiskebollar skulle de slopat honom ... Men nu
vill Karoline bli kung i Sverige -- och det finns nog med kringar fr
att vlja ...

-- Falk har stigit upp frn de dda! har ni hrt det?

-- Nu har han vl ftt stl i Infernos bessemerugnar ...

-- Almqvist? Jo det r arseniktarnes gud ...

-- Att skriva om ingenting; att gra konst utan innehll, det r
konstindustri! det r ornamentik, dekorativ konst; det r juvelerarns
och gelbgjutarns. Litteraturens jttar ha aldrig skrivit versstycken:
Dickens, Balzac, Zola! Versen tillhr folkens barndom, d vildarne till
och med rimmade sina lagar fr att minnas dem, och barnen jollra p rim.

-- Naturvetenskapernas frfall brjade med naturalismen. Specialisterna
voro materialsamlare och drngade t Hckel, som r den strste, emedan
han ensam var verskdaren och ordnaren.

-- Och de tro sig kunna skydda fr bacillsmitta genom desinfektion! Hur
skall man kunna desinficiera atmosfren som str tjock av organiskt slam
och damm? Gr dig immun genom att hlla dig stark och sund; arbeta om
dagen, sov om natten, och var mttlig i vardagslag. Ni talar om supa!
Men att frossa r smre, och att rka tobak r en lika stor last som att
supa! Den som varit tobaksfrgiftad och haft delirier med hjrtfel och
smnlshet, den vet det. De talar om liderlighet hos de ogifta! De
stackarne ha inte sdana tillfllen; men se p de gifta, som sitta sla,
stupida och ha trkigt p tu man hand, och fr att frdriva ledsnaden
gra uppfinningar. Slutligen frakta de och vmjas, s att de inte kunna
se varann i ansiktet; de sitta frfade, tomma i huvudet s att de inte
kan sga ett ord. Kllan dr de skulle hmta kraft har tagit kraften; de
ha jagat efter ett imaginrt nje, som icke fanns p vgen, emedan det
lg i mlet -- barnet. Tala inte om det heliga kta fr mig ...

-- N men barnet d, utanfr ktenskapet, vem skyddar det?

-- Lagen! Lagen om barnuppfostringsskyldighet ... den rcker och blir
ver ...

-- Studentexamen? Det finns inte en av censorerna eller lrarne som inte
skulle bli kuggad om pojkarne fick examinera dem! -- r det jmnt spel,
att ett helt lrarkollegium sammangaddar sig mot _en_ pojke, att en
samling specialister fordrar att _en_ pojke skall st bocken mot dem
alla? Det r ju orimligt! Och jag begriper inte hur ngon mnniska kan
bli student; jag betraktar det som ett underverk att jag r student! Det
kan aldrig g rtt till! Men de vet nog inte vad de gra. Vita mssan,
det r bara ett streck liksom ljtnantens rand och stjrna ... Samhllet
fordrar streck! -- Vita mssan betyder bara att man har frmgna
frldrar, och det fr man inte skryta med!

-- Att sitta grensle p ett fyrfota djur, det har blivit en konst,
ridkonsten! Om man inte kan bli ngot annat, s blir man en skicklig
ryttare!

-- Finnarne sger att de ha rtt att styras efter 1789 rs frenings-
och skerhetsakt! Gott, den akten stipulerade envldet; d ha de som de
begra.

-- Skl, Anjala!

-- Nr de skrika i korus: Han skriver ju om sin hustru! s frgar jag:
Skriver han vackert? -- I det fallet fr han nmligen skriva, ven om
hon r aldrig s ful och elak, ty man fordrar att han skall skriva
vackert om det fula! Det r gynolatrin! Men s fort en fru brjar
skriva, s skriver hon de infamaste lgner om sin man, och fr berm.
Dr har du rttvisan och likstlligheten som r bara blague.

-- Att hindra utvandringen med lagstiftning? Kunde man hindra
folkvandringarne? Tror de man ndrar vrldshistoriens lagar i
lagutskottet?

-- Fruarne Kowalewski, Curie och flera r bara nya namn p mannens
artighet mot kvinnan. Artigheten som offer r vacker och riktig, men nr
den fordras som rttighet, d r orttvisan framme.

-- Zola osades ihjl, Trarieux dog, Bernhard Lazare dog, och s upptogs
processen fr slutna drrar. Nu smakte hemliga domstolen, och inte en
utomfransk tidning innehll ett referat nr generalerna frsvarade sig.
Justice, vrit, blague.

-- Att vara liberal eller frisinnad, vad r det? bermensch. -- Hela
underklassen r liberal, r d underklassen bermensch och verklassen
untermensch? Att demos r demokrat, det hrs p namnet. Om en israelit
frnekar Kristi guddom, r han drfr icke liberal; om en finne r
rysshatare, r han drfr icke liberal; om en kvinna r emancipissa, r
hon drfr icke liberal; om en icke rstberttigad r rstrttsvn, r
han drfr icke liberal; om den som ingen handel driver r frihandlare,
r han drfr icke liberal. Det r ingen dygd st p sitt bsta; det r
bara som det skall vara.

-- Den mnniska som ingr frbund med ett djur mot sin medmnniska, den
borde dden d, ty han begagnar djur, och tidelag straffas med dden.

-- Ordningsstadgan fr rikets stder frbjuder hllandet av okynnesf,
frbjuder orenandet av trottoarer och portgngar, men allmnna klagaren
som kunde frbjuda hundar i stder, han trs inte p dem! Han r rdd
fr hundar!

-- Nr lagarne tiga skola stenarne ropa.

-- De stora rikena mtte vara bra lttsktta nu fr tiden. Monarkerna
ro p sommarnje om vintern (vid Medelhavet) och om sommaren vid
Ishavet. Kanske det gr an utan monarker! Man regerar per ngyacht --
per telefon!

-- Strauss' Leben Jesu, och Goethes Faust (frsta delen!), Lsefrukter,
Gymnasistvers, och Smngngarntter satta fr Grottekvarn, se dr hela
den stora mannen.

-- Rydbergs Faust (frsta delen), icke Goethes Faust numera!

-- Sveriges ra ligger icke p Skansen, icke i Livrustkammaren, icke i
Riddarholmskyrkan; Sveriges ra ligger i Vetenskapsakademien, i
Riksbiblioteket, i Nationalmuseum! G dit, vandrare, skda svensk, och
se p din vetenskap, din litteratur, din konst, att ven du r en
vrldsborgare!

-- Varfr skulle han betala underhll till sin frnskilda hustru? Hon
tar en lskare eller gifter om sig, s fr han sitta och betala andras
krlek. Det r ju orttvist, hlst om han drigenom icke fr rd att
gifta om sig eller ta en lskarinna!

-- I ett sterilt land och en steril tid hyser man fasa fr allt
produktivt. Artister och frfattare _mste_ g och sl dank fr att icke
visa sin produktivitet.

-- Vad skall man med skolor att gra? Inte meddelas ngon undervisning
dr? Man bara frhr lxor, det vill sga: man hr efter vad gossen lrt
sig sjlv hemma. Den som lr sig sjlv r autodidakt, fljaktligen ro
alla studenter autodidakter. Men varfr studenter fraktar autodidakter,
det r bara brist p sjlvfrakt.




                           TREDJE KAPITLET.


Bland dekadansens eller frfallets mn intog Lars Petter Zachrisson ett
framstende rum. Han hade varit med omkring 1880 och slagit sig upp till
sous-chef fr ngot osynligt parti, men nr han 1884 blev avsatt av
nakna prstens broder, som utnmnde Tilda K. till chef, drog han sig
frst tillbaka med blodig nos, men krp sedan fram i ngra
mullvadsgngar han grvt, och vilka mynnade dels hos akademiens
sekreterare, dels hos professor Stenkhl, dels hos tidningen
Brdrafolkets Vl. Han skrev bcker, men ingen visste varfr. Dr fanns
intet patos, varken hat mot det lga och lgnaktiga, eller krlek till
det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha sikter.
Med sikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting
fick man ha; det var sledes ett sklmstycke det dr med frbudet att ha
sikter. Zachris hade emellertid en sikt som var hans hemliga program:
att han mste fram. Och drfr skydde han inga medel. Svrigheten bestod
i att kunna dlja sitt spel.

Han var litteraturens jobbare, bildande bolag fr inbrdes beundran,
spekulerande i ryktbarheter, stiftande syndikat fr att gra storheter
som skulle upphja honom. Han fretog affrsresor i reklam, hade
agenturer i alla landsndar, bildade en exportfrening p Tyskland, var
sjlv korrespondent i danska, norska och finska tidningar, samt
medarbetare i Stockholmstidningen Brdrafolkets Vl (icke
Brdrafolkens), smakrd vid tv teatrar, Svenska akademiens stipendiat,
bokfrlggaren Kilos sekreterare, Artistsecessionens ombud; men han hade
ven ett finger i Stockholms hgskola, utan att man kunde sga om det
var tummen eller lillfingret; beskyddade frfattarfreningen och
publicistklubben, var en av stiftarne i sllskapen Oden och Freja, samt
var ven synlig p hovet! Denna 80-talets frfallna mnniska. Vig som en
l och omottaglig fr skymfar, gick han in ver allt. Var porten stngd,
kom han in genom kksfnstret; blev han utkastad genom drrn, krp han
ner genom skorsten. Med ett ord, han saknade ambition, och det lovade
gott fr hans framtid.

Men han hade ven andra egenskaper, den frrdaren, vilka gjorde honom
till en tidens man. Han respekterade alla sikter, ven de falskaste,
som han dock bort bekmpa eller rtta; han talte aldrig illa om en
mnniska, som gjort illa, utan han frsvarade alla bovar, verskylde
deras svagheter. -- Jag tl inte att man talar illa om en mnniska,
sade han. Det betydde: Nosa inte i mina papper, ni.

Hans beprvade taktik bestod i att erbjuda tjnster. Han var
tjnstvillig, bde fr att f binda hnder och grva ner pund, som efter
behag kunde uppgrvas med rnta. Det fanns knappt ngon mnniska som han
icke gjort en oombedd tjnst, och nr han sedan slungade bekantskapen,
gick alltid en skuldsatt ifrn honom. D hade han sitt stora gonblick,
nr han fick sga: En otacksam mnniska r den tyngsta brda jorden
br.

Sitt rtta flt hade han dock i tidningen. Denna var fallfrukt av
frfallets kunskapstrd. Redaktren, som vnner emellan kallades den
personifierade lgnen, syntes bra ansiktet p ryggen och ga hundratals
hnder, i vilka han tog emot frn alla vderstreck. Men hela mannen
tycktes ocks vara bakvnd och han hade en nsa fr allt som var skmt.
Ngon anmrkte ocks att man borde lsa hans tidning framfr en spegel,
fr att kunna lsa rttvnt. Om man till exempel sg en notis om goda
bankaktier, s kunde man vara sker p att de voro ruttna och skulle
skojas bort. Men om han ngon gng avsljade en humbug, s regnade
genast vederlggningar som voro betalda, och han gjorde urskter fr
misstaget. Det var ett missfrstnd.

Han hade en sekreterare som var mstaren vuxen. Smartman hette han. Det
var en storslagen karl i sin art; fdd att hrska, med ett vinnande
stt, en saftig person, brt han sig in verallt, i banker, bolag,
fabriker, och om han kom ut ngot nsskrubbad frde han dock den stora
pengen med sig i nyporna. Han hade beslutat att tidningen skulle bli
millionblad, och att Sverige skulle regeras frn dess byr; hade
filialer ver hela landet, inverkade p alla riksdagsval, tillsatte
landsting, skuldsatte kommuner, anlade jrnvgar (som staten vertog),
strtade fabriker, arrangerade strejker. Han kunde frvandla allting
till nationella angelgenheter ven de mest privata. Men hans styrka var
att kunna gra stora mn, dock icke mot opinionen, utan med. Fanns det
bara ett fr, s vattnade han att det grodde. I denna ingenjrernas tid
behvde Sverige ocks ett stort ingenjrsnamn, och han presterade en
Edison, en svensk Edison, som utvxte s att man kunde grunda
millionbolag p hans namn. Efter Nordenskild saknade Sverige en stor
resande, och han gjorde en s stor, att Stanleys namn nmndes bredvid
hans, ehuru svensken bara berest kartlagda lnder och vl aktat sig fr
strre vattendrag. Sverige saknade en stor kemist. Smartman gjorde en p
rak arm; utnmnde honom till vran Berzelius, ehuruvl kemisten var
skaplig fysiker och ingen kemi kunde. Han var epokgrande inom kort,
fastn han bara bestmde knda mnens knda sammansttning. Det var
humbugens lysande tider, och en nerfad nation tog emot vad som hlst.
Slutligen skulle nationen ha den strsta kvinnan ocks, och d tog han
det strsta dumhuvet han kunde f fatt, benplockerskan som samlade frn
alla slagflt och sophgar; sade: varde! Och hon vart!

Denna man, som vgade beg alla handlingar dem Zachris icke vgade,
lskades och beundrades av Zachris. Zachris njt av alla dennes brott
ssom om han begtt dem sjlv, men sluppit ansvaret. Det var hans natur
att icke kunna leva i och genom sig sjlv, dels drfr att hans jag av
fdseln var klent, dels drfr att han frlorat det i livet eller
rttare slt bort det p lyckans marknad.

Nu en vintereftermiddag satt Zachris i sin stuga utanfr staden. Den
kallades Villa Albano, ty garen tillhrde det folk som adlar sig sjlv
och sin omgivning. Nr man kom in i frstugan mottogs man av ett
skllande missfoster, en kinesisk dogghynda, som stank. Dess skllande
verrstade bde gstens hlsningsord och vrdens vlkommen, och som
bda mste skrika fr att gra sig frstdda, lt det som ett kroggrl
nr stugan fick ett besk. Man intrdde i vningen rd i ansiktet,
frstmd d man hlsats med en nerskllning och ett gastaskrik.
Tjnarinnan som mottog rocken var naturligtvis en trotjnarinna (som
stal) nu p tredje ret. Salongen visade i sin orediga mblering
innanmtet p en oredig hjrna. Detta rum, av naturen begvat med alla
mjligheter att vara intagande, skmdes av den frnuftsvidriga
anordningen. P en gng salong, bibliotek, herrns skrivrum, rk- och
suprum, gstrum, liknade det en kammare under flyttningen eller i
rengring. Den lilla golvytan var upptagen av en kolossal chslong som
var halvbddad och angav tillrckligt dess ndaml som ppen alkov, en
kontorspulpet var skrivbordet, ett gammalt ruskigt bondskp i
landsmlarstil var sknk, och innehll buteljer, erinrande om
skpsupning; ett litet supbord; en fiskljuse kallad havsrn, tv
bokhyllor kallades biblioteket; en gibsbyst av den grinande Voltaire
kallades konstverk. Men vggarne voro kldda med tavlor med
tillskrifter, kvittenser p lika mnga reklamer vid passande tillfllen.
Och kakelugnskransen var belamrad med fotografier av alla samtidens
stora frfattare, bde in- och utlndska. Det var vrdens infattning.
Hans eget portrtt i olja, mlat av den store X. X., vid
frfattarbordet, var taget s frsiktigt bakifrn att man slapp se
ansiktet, varigenom allt tal om likhet var undanhllet.

Nr gat emellertid genomforskat rummet, stannade det vid en stor
kommod. Vid en nrgngen frga om denna hemlighetsfulla mbels uppgift i
salongen svarade alltid vrden: att han begagnade detta till gstrum nr
han mottog utlndska resande frfattare; och nr han beledsagade
meddelandet med en gest t kakelugnskransen, trodde man sig se Zola och
Bjrnson begagna den brunmlade kommoden. Kommoden tycktes dock vara dr
enkom fr att framkalla frgan och dess svar: De store frfattarne.

Nr man sg den lille frfattaren i denna omgivning, frstod man straxt
det lgnaktiga i hela sceneriet, och hans frnsttande obetydliga figur
blev genom motsttningen nd mindre. Det var s osannolikt att man hade
en diktare framfr sig; nr han ppnade samvaron med ett stukande: jag
hade brev frn Ibsen i dag, ville man utan betnkande avbryta med ett:
det ljuger du nog! Liksom ocks hela boet syntes vara hopstulet. Den ena
biten passade inte till den andra, men det frklarades med att det var
hedersgvor. Hedersgvor var det icke, och stulet var det icke heller,
men var sak hade sin historia, och en historia kan berttas p flera
stt.

Emellertid, till villan hrde ju en vrdinna som presiderade i salongen
och sjng vid pianot. Zachris hade varit gift en gng, men upplst
ktenskapet p grund av trassel; hustrun hade frfallit, men det oaktat
behll hon rtten ver enda barnet, en son, som hon skickade till
Amerika. Drp hade Zachris gift sig med Kilos fstm, en liten
mlarinna efter tidens sed, vilken utan ngra frstudier rest till
Paris, anmlt sig p Colarossis atelier, gtt dit ngra gnger, vilket
var nog fr att hon kunde skriva sig som artist, f intrde i
artisternas krets och leva deras fria liv utan anmrkningar p sig. S
enkelt var det att bli artist den gngen, fr en ung flicka; och under
det falska martyrskapets flagg seglade hon fram. Var gng hon skte ett
stipendium, och inte fick det, s hette det: Vi stackars fruntimmer.
En tavla hade hon med hjlp av en manlig vn lyckats f frdig och
inkrnglad p de fries utstllning. Drmed var hon ett namn, fr att
icke sga en liten storhet. Sedan mlade hon aldrig mer, kastade sig
ver Kilo, och gjorde drifrn en saltomortal till Zachris, vars makt
hon verskattade utan att alls beundra hans talang. Hon var begvad med
en viss elegant sknhet parad med bohmens lediga stt att rra sig.
Alla som kommo i huset fick se p henne, men icke gratis; de mste
betala med blommor, tjnster, reklamer, naturprestationer och ven med
reda medel. Ngon komplott mellan makarne existerade icke, men ett
fullstndigt samfrstnd syntes rda mellan dem i huvudsak, s att
gsterna eller vnnerna funno sig avkldda p ett eller annat stt, men
alltid med en smak som verskylde det frhatliga i tillvgagendet.
Zachris reste sig ibland p bakbenen, men blev nerhutad.

En dag till exempel fann han ett oknt guldur hos sin fru.

-- Var har du ftt detta? Hur har du ftt det? vste han.

-- Jag bad att f't och s fick jag det av Ville.

-- Var han nykter d?

-- Visst var han det!

-- Han kunde vl inte sga nej! Men tnk om han ngrar sig.

-- Vad rr det dig?

-- Det gr p min ra, om du tillter dig en handling som i sig sjlv r
oskyldig.

-- Men icke p min!

-- Nej, men p min.

Zachris' Jenny var en frigjord kvinna, allts en furie fr sin man. Och
nr hon genomskdat hans papper, och sett att han icke var s aktad och
mktig som hon trodde, s beslt hon att slunga honom. Men det var icke
s ltt. Zachris hngde sig fast, sg sig fast, tiggde sig kvar, lste
sitt huvud med dess vikt i guld.

Och nr slutligen intet annat hjlpte, narrade han henne i grossess. Hon
ville nmligen inte ha ngra barn, och hade drfr tagit lfte av
mannen. Han brt lftet, ljg, och s var hon fast. Detta betraktade hon
som ett nidingsdd, detta att han fullgjort sin ktenskapsplikt, och han
fick se p Medusas huvud i nio tta mnader. Han mutade med blommor,
ringar och champagne, men gisslet gick mellan fredssluten. Lilla Kilo,
frre fstmannen, var fredsmklaren och avledaren, men ven gisslet.
Jenny, som behllit hans vackra ringar, brjade nu bra dem. Kilo lste
hgt fr henne, bar hem romaner, spelade luta, sm melankoliska spanska
bitar frn mohrernas tidevarv.

Zachris vckte nstan medlidande dr han satt som stum person hrande
Jennys ppna beknnelser i Kilos nrvaro.

S hr kunde en scen avspelas mellan de tre.

-- Ja, sade Jenny, jag var ett nt som inte tog dig, Kilo. Det hade
varit annat det. Men skulle Zachris d en gng, s vet du var du har
mig!

Zachris tuggade en femtonres-Hirschsprung, som tycktes vara fr stor
fr honom; log humoristiskt med mustaschen, men grt whisky med gonen.

Kilo ltsades icke hra, utan spelade och lste.

Jenny fortsatte sitt furievrv.

-- Jag br dina ringar, Kilo, fr du var min frsta krlek, och blir min
enda! -- Hrru vad har du givit fr den hr rubinen?

-- Inte sger man sdant, svarade Kilo blygt.

-- Och med dig skulle jag velat ha barn, men inte med den hr knln!
Tnk att g och bra den hr oxens unge! Jag skulle ha lust att
drnka'n, fr att han kommer vl till vrlden med glasgon, buk och en
femtonres i mungipan.

Zachris hade nu tuggat sin Hirschsprung s att lpparne svllt upp,
torkat och blivit bruna av ss och tobaksflagor. Han sg inte trevlig
ut, ty han funderade p en ny hmnd: att immer badd narra henne i
grossess.

Som mlarinna hade Jenny aldrig haft ngon framtid, men Zachris fick
nd hra dag ut dag in, att han frstrt hennes framtid. Slutligen kom
barnet, men d hade Zachris frlorat allt medlidande s att han riktigt
njt av hennes plgor.

Han stod i ett rum utanfr; och nr hon skrek, s lt det icke som av
smrta, utan av ilska, av raseri, att ngon vgade gra henne illa. Det
ingen annan hade vgat, det vgade den ankommande fulingen. Han var ful,
och modren ville inte se honom. Men nr han vuxit ngot, behandlade hon
honom skmtsamt, fraktligt, s att gossen vxte upp till humorist. Vid
tv r kunde han svra och dricka punsch; hade lagt bort titlarne med
far och mor, och intervjuade dem alltid med ett hrru. Han mottog
gsterna med okvdningsord; lyssnade p frldrarnes samtal och rjde
alla deras hemligheter. Men han tiggde ven pngar av husets vnner och
gmde i en sparbssa.

Tv r efter begick Zachris ett nytt nidingsdd, och gjorde ett barn, en
son, som utbildades till tigare och satiriker av sin ldre broder, som
kldde honom redan i vaggan.

Zachris i sin rol av sjlvfrgyllare, adlade dem genast vid fdseln;
frespdde dem en lysande framtid. Det var prinsar och universalgenier.
De kunde allting, gjorde uppfinningar p elektriciteten, skrevo, mlade,
skulpterade, spelte teater; men att lsa rent, skriva och rkna kunde de
inte lra sig; g i skolan ville de inte, och nr _de_ inte ville, s
blev det ingenting av. Det var modrna andar.

Modren uppfostrade emellertid pojkarne till ett slags foxterriers, dem
hon hetsade p fadren. Hetsningen bedrev hon p mnga stt, men det mest
djupgende var att lra pojkarne kuggfrgor, med vilka fadren stukades
vid middagsbordet. Modren slog upp i konversationslexikonet en stor mans
fdelser det hon satte i pojkarne. Vid soppan tog hon upp mnet,
stllde sig okunnig, begrde upplysning av fadren, och nr han icke
visste rtalet, slpptes pojkarne lsa p drevet, och fadren stukades.
Denna oskyldiga lek kallades att ckla gubben. Men gubben knde sig
smickrad av att ha ftt underbarn; och han begagnade i sin tur pojkarne
till att hetsa frmmande. All ondska som skna Jenny renodlat hos
Zachris, och som han icke vgade lmna av p sin hrskarinna, kastade
han opp p sina vnner, skjutande skuld och ansvar p sina tv stvare,
som ju voro oansvariga, emedan de icke frstodo vad de sade eller
gjorde.




                           FJRDE KAPITLET.


Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle ingen roll ha spelat,
om han icke gt ngra fruktansvrda underjordiska egenskaper som voro
matnyttiga nog i livets strider. Han hade ett oerhrt tomrum att fylla
och hans mottaglighet var obegrnsad. Han t mnniskor, t till sig
deras frdigheter, t upp sig p frmmande frmgenheter, och hade en
frmga att intrnga i andras liv, plja med andras kalvar, s att han
frvxlade sin person med andras. Lste han en bra bok, trodde han sig
ha skrivit den; skrev straxt om den med utvikningar, nedgrande lraren
p ett behagfullt stt, frintande mnstret, s att man fick intrycket
att Zachris var visare n den vise. I det fallet var han en hexmstare.
Men han kunde ven trolla med truten. Nr ngon sade en djupsinnighet
i ett sllskap, fngade Zachris genast upp tanken, frstrde den
naturligtvis genom att bertta en anekdot, som avledde uppmrksamheten,
och vid samtalets slut satt man med Zachris' anekdot i halsen och hade
glmt djupsinnigheten. Ville ngon beklaga sitt missde hos Zachris, s
hrde han grna, men begagnade den andres sorg fr att f bra fram sin,
som naturligtvis var den strre; och slutet blev att Zachris mottog
trsten som han vntades skola ge. Han begagnade allt vad som sades till
ett propos fr sig, till en uppslagsnda fr sin hrvas utredande. Intet
kunde vxa och trivas i hans nrhet, ty han rck opp groende frn, och
t dem. Han frvandlade drigenom det mest spirituella sllskap till en
samling stumma snor, som icke visste vad de skulle sga. Men just genom
detta fick han den falska frestllningen att alla voro dumma utom han;
och i sin blindhet sg han icke hur man log t honom. Han tog tystnaden
som underkastelse, och den som bjde sig, lskade han, kallade sin
snlla vn, beskyddade, erbjd sin tjnst.

-- Hr  vi bara vnner, brukade han sga, ovetande om att han ingen vn
gde.

Man kom tillsammans hos honom som p en krog, dr man trffade varandra,
men han trodde sig vara chef, och kunna samla mn. Han menade sig
hlla litterr salong, men det var bara en klubb, dr man icke blev
utkrd klockan tolv.

Man frlt Zachris mycket drfr att han levde i Jennys helvete; och
ehuru man visste att tlamodet frdraga allt av henne, icke var ngon
dygd, utan en ren ndvndighet, hyste man ett visst medlidande som icke
var lngt frn mkan. Men han frdrog allt endast fr att f behlla sin
furie; ty, gick hon, satt han med skammen, och den kunde han inte bra i
sin ffngas grnslshet. Och att i hast finna en annan fru, var icke s
ltt fr honom. Varfr Jenny stannade, berodde av en medfdd lojhet och
av vissa hemligheter makarne gde tillsammans kanske av den natur att de
icke kunde skiftas utan fara fr bda.

Han hade polypens natur, kunde hala ut flera sugarmar p en gng, men
den lngsta satt fast p Falkenstrm. Denna man var det strsta namnet i
samlingen. Flott, sorgls, oberoende, obekymrad om ra och socialt
anseende, hade han slagit igenom endast med sin talang. Zachris hade
frst skt kvva honom mellan kuddar, men nr det misslyckades beslt
han beskydda honom. I beskyddet lg dock en diktad verlgsenhet, som
frst avskrmde Falkenstrm, och fick honom att gmma sig med sin fru p
en lantgrd han rvt. Utan att begra lov eller underrtta i frvg slr
sig Zachris ner p en grd invid, och dyker ofrmodat upp ltsande
angenm verraskning att se vnnen ocks bo dr.

Falkenstrm mnade fly, men Zachris hade redan krupit in i hustruns
sinne, naturligtvis bara som vn, ty ngra fordringar som Don Juan kunde
han icke stlla p sig. Frun blev intagen fr Zachris och det hjlpte
icke att Falkenstrm varnade henne.

-- , han r s snll! sade hon. Han talar alltid vl om dig, men du
talar alltid illa om honom; det r drfr att han r bttre n du.

Zachris intrdde i makarne Falkenstrms liv som en rv intrder i ett
hnshus. Och han begagnade den vlknda metoden att lna frun bcker,
bcker efter hans sinne, i vilka stod tryckt allt det han icke vgade
sga. Dr stod skrivet att alla kta mn voro tyranner, och att alla
kvinnor voro nglar och martyrer; dr stod skrivet alla dessa lgner som
under en pervers tid klckts ut av frfallna mn. Med den pfljd att
Falkenstrm satt i ett getingbo, som regerades av Zachris genom fru
Falkenstrm.

Falkenstrm rymde mitt i sommaren; Zachris flyttade in i hans hus, t
hans mat, mjlkade hans kor, skrdade hans ker, krde med hans hstar
och pljde med hans kalv framfr allt, s att ktenskapet upplstes.

Nu hade emellertid ren gtt och lget blivit frndrat: Falkenstrm som
av liv och erfarenheter stannat vid Die grosse Verachtung sktes
alltjmt av Zachris, och terknt vid det gamla umgnget. Nr hans
vnner frgade honom hur han kunde umgs med Zachris, svarade han: Om
jag vore kinkig, med vem skulle jag d umgs? Zachris r ju dock en
mnniska.

Men Falkenstrm skte huset mera fr fruns skull och fr de mnniskor
han rkade dr; och hos Jenny var han en alltid artig och uppvaktande
kavaljer. Zachris vgade icke visa sin svartsjuka, ty han fruktade ljet
mest av allt, och han var fr vrigt s egenkr att han tog t sig den
hyllning man gnade hans hustru.

Emellertid det var en vinterafton, straxt efter professor Stenkhls
sista spkdin. Det skulle bli enskild bolagsstmma hos Lars Petter
Zachrisson, dr det nya fretaget Sverige, tryckeri- och
tidningsbolaget, komme att bli freml fr verlggningar. Detta bolag
hade startats av Smartman, och haft till syfte att helt enkelt regera
Sverige frn Stockholm, och genom upprttande av filialtidningar dda
hela landsortspressen, samt behrska landstings- och riksdagsmannavalen.
Man kunde icke kalla det svindel, ty Smartman med sin av festmiddagar
och super gldgade hjrna trodde p fretaget. En frfad nation som
frlorat motstndskraften lngtade bara att f bli styrd, menade man,
och om folket bara lste _en_ tidning i _en_ frg, skulle slutligen alla
tnka lika, om det kunde kallas att tnka detta tanklsa vomerande av
andras meningar.

Fretaget var brjat, men hade misslyckats; provinsen hade rest sig mot
Stockholm och mot detta frsk till envlde. De f som mottagit den nya
tidningen mrkte nmligen s smningom att de levde i en drmvrld, dr
allting var baklnges, frfalskat, frgiftat. Icke s mycket av vad som
stod i tidningen, utan av vad som icke stod dr. Doktor Borg till
exempel som tyckte om det storslagna, hade tagit aktier och hll
tidningen. Efter ngon tid mtte han sin vn David p gatan, erinrade
sig dennes bullrande bana i riksdan, rk p honom och frgade:

-- Hur r det med dig? Sitter du inte kvar i andra kammarn?

-- Jo visst gr jag det!

-- Konstigt, man hr aldrig ditt namn nmnas mer; har du ftt nosgrimma?

-- Har du inte lst om min stora motion i rstrtten och mina tv
interpellationer?

-- Nej, jag ser aldrig ditt namn i vr tidning.

-- Det tror jag vl, fr i din tidning r jag bojkottad, emedan jag icke
ville antaga deras kandidatur.

-- Konstigt!

Doktor Borg rkade strax drp sin vn mlaren och frgade:

-- Har du slutat med din mlarskola?

-- Jag? Nej, varfr frgar du det?

-- Jag ser den aldrig omnmnd i vr tidning.

-- I den tidningen, nej! Dr fr jag inte in annonsen en gng, sedan jag
vgrat sknka min bsta tavla till lotteriet fr armfrvaltningen.

-- Konstigt!

Doktorn mtte den store bokhandlaren och frlggaren p en krog.

-- Har ni upphrt med frlaget?

-- Nej, hur s? Vi ha nyss givit ut det stora praktverket Norrland.

-- Jag har aldrig sett en bok av er anmlas eller recenseras i vr
tidning.

-- I er tidning, nej! Dr fr icke en bok anmlas av vrt frlag, sedan
vi vgrade betala tre tusen kronor till en av Smartmans frfallna
vxlar.

-- r Smartman sdan?

-- _Om_ han r? Han tar matvaror, klder, kvinnor, fester, juveler
gratis, mot lfte om reklamer i tidningen; det gick vl an, ty det r
affr, eller tjnst mot tjnst, men han tar ocks betalt fr
nedgrningen av konkurrenter ...

-- Jas, jas str det till p det viset, d ska vi ta och rja opp!

Doktorn abonnerade straxt p en annan tidning och fick se att han levde
i en helt annan vrld n den han drmt; att det fanns andra mnniskor av
stort vrde som arbetade och verkade och dem han icke knde. Han hade
andats lgn och ftt synen frvnd. D beslt han skaffa bevis p
Smartman genom att samla ihop dennes korrespondenser; och han arbetade i
det tysta, tills han ftt ihop en vapensamling av frkrossande art.

Om aftonen satt nu Kilo inne hos fru Jenny, och Falkenstrm hos Zachris,
alla i vntan p bolagsstyrelsens ankomst.

Zachris som motsg en storm och icke hade rena papper begagnade
Falkenstrm som kraftklla; och genom att kliva p honom kavade han sig
opp till en viss sjlvknsla som eljes skulle ha svikit.

Falkenstrm, en reslig karl, satt djupt nere i ressortsoffan som
begagnats av pojkarne till fotgunga; Zachris sin vana trogen hll sig
upprtt, stende, emellant marscherande p golvet. Elektriska lampans
grna kupa speglades i hans glasgon och bildade tv rrliga smockor,
som dolde gonen. Mannen tycktes fdd med glasgon, ty ingen hade sett
hans blickar, troligen drfr att de onaturligt stora gonen, tv
halvlegade ankgg, alltid voro blodsprngda av whisky och gula av tobak
och raseri. Och nr han ngon gng torkade brillorna, lutade han ner
huvudet fr att slippa visa sjlens speglar. Ngon hade velat frklara
den obetydlige mannens inflytande p mnniskor, drmed att han
hypnotiserade dem med glasgonen och tungan, samt frstod ingiva
frtroende med sitt landsml som var en Pickles frn Dalarne, Jnkping
och Sknninge.

Det sg verkligen ut som han gav en hypnotisk sance i detta gonblick;
men Falkenstrm hrde icke p honom utan satt och tnkte ut sista
kapitlet i sin roman, ltande Zachris st modell utan att veta det.

Zachris hade brjat med lejonhuden det vill sga skildrat sitt frsta
mte (och sista) med Maupassant.

-- D sa jag: mon cher ami ...

Falkenstrm som hrt historien tio gnger, och icke vgade se p de
grna glasgonen av fruktan att somna, vnde sina blickar p talarens
klockkedja, vilken hngde ner frn buken som ett murarelod, rjande med
sin vertikala linje bde magens utsprng och benens skeva stllning mot
horisontalplanet. Zachris skljde nu strupen med en ny whisky, tfljd
av takdropp frn mustascherna, vilka s vl dolde munnen att man trodde
han saknade tnder. Ingen hade sett den mannens tnder, lika litet som
hans gon, och drfr liknade han spkdjuret. Allt hans minspel utfrdes
med nsborrarne vilka rrde sig efter behag och voro s stora som p ett
foster, ibland utflsande rk, ibland flaxande som lderlappens eller
kaninens nsa. Han kunde gra konster med nsborrarne; han kunde skratta
med dem s att de hoppade, han kunde grta med dem, d man sg huru
invrtes trar rann i underjordiska rnnor; han vredgades med dem,
fraktade med dem, hnade, frste.

-- Sir du, fortsatte han nu, bolaget _r_ skert, men fr gonblicket
hotat, och det r lngt mellan hytta och sl. Drfr mste vi ta i alle
man, och du som str i stora frbindelser till tidningen skall teckna
ditt bidrag.

-- Vad ska jag teckna fr slag? Mitt namn r inte vrt tv styver!

-- Det _r_ intet vrt, men det kan bli. Glm inte att tidningen betalte
dig det ovanligt hga honoraret av tre tusen kronor fr din fljetong
som gjorde din storhet!

-- Jag vill inte teckna tjugotusen kronor som jag icke ger.

-- Men snlla vn, du vet mycket vl var du skall ta dem!

-- Du menar hos kaffehandlarnes ring. Det vill jag inte, fr det r
penningutpressning.

-- D skall jag sga dig, att du r skild frn tidningen.

-- Det r sledes sant att alla medarbetare ro anmodade skaffa
aktieteckning svida de vilja stanna?

-- Ja, det r sant, och jag vet inte vad du finner fr ortt i det. Vet
du inte att man i alla affrer sker binda medarbetarnes eller
bitrdenas intressen genom att gra dem till delgare i affren,
antingen medelst andel i vinsten eller genom att lta dem stta in
pngar i fretaget.

(Nu trollar han med truten sade sig Falkenstrm, och brjade rkna i
huvet sina ark i nsta roman fr att gra sig omottaglig fr
trolleriet.)

-- Men, fortfor Zachris, du frstr inte din tid, och du r tillika en
otacksam mnniska.

Detta var Falkenstrms svaga punkt, att han icke kunde bra
beskyllningen vara otacksam. Han erknde att tidningen betalat bra och
bidragit till hans framfrd, erknde att Zachris gjort honom dessa
materiella tjnster han icke kunde gra sig sjlv, av olust vid
berringen med yttervrlden och mnniskorna. Han brjade drfr krympa
ihop, alltefter som Zachris antog jttedimensioner. Men han gav sig
icke.

Drren stod ppen till salen, dr Jenny och Kilo sutto vid matbordet.
Zachris hade ett ra p uthalare och fljde noga deras samtal, under det
han sjlv gav sin scen med Falkenstrm. Denne gjorde sig dv och rknade
volymerna av Goethes Smmtliche Werke p bokhyllan. Nr Zachris mrkte
detta, brjade han attacken brstgnges:

-- Du skall akta dig du, fr din stllning r icke s sker som du tror;
det finns folk som anser dig verskattad och vnta p din avsljning ...
r du med?

Falkenstrm svarade tankspridd:

-- Frlt, r Hmpels upplaga bara femtifyra volymer?

Zachris promenerade och fnyste, slog handen i bordet, och sparkade en
rullstol som rekylerade mot vggen.

D reste sig Jenny vetande vad klockan var slagen, trdde in, slog sig
ner i en sjlvsvldig stllning p puffen, vinkade med foten ett
vlkommen och visade strumpan, frgande var Falkenstrm skulle bo till
sommarn.

Strumpan verkade. Falkenstrm mjuknade under de svarta gonens eld och
den anslagna godmodighetens ton.

Jenny hll honom med blickarne, medan Zachris plockade offret.
Falkenstrm tog papperet och skrev p med en vrdsls min som om tjugu
tusen var en pris snus fr honom.

Om han vetat att han drmed rddat villa Albano t Zachris, skulle han
aldrig mer beskt detta hus, dit han gick huvudsakligen fr att visa sin
tacksamhet fr tnjutna tjnster.




                           FEMTE KAPITLET.


Nu hrdes hundskallet i tamburen, och straxt drp intrdde redaktr
Lgnroth som han kallades, tfljd av nakna prstens broder,
landsortsprofeten. Lgnroth var icke tilldragande att se p. Han hade
rnnt i fr som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets frger.
Begvad med gott frstnd hade han valt tidningsbanan fr att bli
millionr. I brjan gde han passioner och sikter, men bjande undan
fr opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara
redaktr av ett lgnarblad, dr alla pbelaxiomer voro frsvarade,
fastn han sjlv ogillade alla. Han sktte vigilansen och lt Smartman
och Zachris redigera; och de redigerade s att Lgnroth slutligen inte
kunde lsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid
framstlldes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av
kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Slunda hade han
till litteraturkritiker, professor Stenkhl, vilken skattade Lovisa
Petterkvist hgre n Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. ver
Runeberg. Teaterrecensenten frstod inte Mterlinck men upphjde Lars
Petter Zachrissons roliga farce Han vill inte gifta sin dotter till
prototypen fr det nationella lustspelet och s vidare.

Lgnroth upphrde att lsa sitt lgnblad, som kom honom att krkas, och
abonnerade p Posttidningen fr att tminstone kunna lsa
utrikesnotiserna. ver Zachris hrskade han genom Smartman, och ver
Falkenstrm genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett
vinka, men nu var den p vg att ryka. Stmmans ndaml var att ska
offer vilka skulle vertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja
bort filialerna i landsorten.

Lgnroth slank in, lade sig fram ljudls mellan stolar, puff, supskp
och kommod. Som han fraktade allas sikter undvek han meningsyttringar,
svarade undvikande och frklarade en gng fr alla att han mest av allt
vrderade ett fint stt. Som alla falska mnniskor hatade han
brutalitet, det r: att man sade vad man tnkte. Drfr stannade han
aldrig i ett sllskap s lnge att ppenhjrtligheten brjade; han slank
bara innanfr drrn, hade alltid en droska nedanfr som rddade honom,
var alltid artig, korrekt, igenknppt upp till hakan.

Nr han nu intrdde, behrskade han genast sin missrkning att ej finna
stmman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast f
verg till frhandlingarna; alla enskilda meddelanden plgade honom.
Lyckan stod honom bi, ty ldsta pojken kallad Brunte hade ocks klivit
in med snsockor frn en skidtur, och vrkte sig ner i soffan bredvid
Falkenstrm. Fastn Lgnroth hatade Brunte, frsmdde han honom icke som
fribult nr han vntade trn, inledde honom drfr i ett samtal om
sport, i vilket snart hela sllskapet var invecklat under Bruntes
ordfrandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan slppte
tvrtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan p
Falkenstrms rockskrt och halva kn, s att denne mste lmna sin
plats. Nr pojkarne intagit hedersplatsen brjade Zachris en liten
hetsning med tfljande stukningar. En telefon anmldes frn professor
Stenkhl med frhinder, och trotjnarinnan visade sig i drren fr att
gra familjetabl; men hennes nigning var ngot fr djup och antydde en
ovanlig svaghet i knna. Sedan hon frgat frun om supn och svaren voro
ngot fr lnga, sjnk hon ner i en emmastol och fortsatte
underhandlingarne.

Nu hrdes ett nytt fasans upptrde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan
rusade och gav stndskall, men singlade med detsamma genom korridoren,
tjutande efter en undfngen spark av doktor Borg, som skrek fr att gra
sig hrd av Smartman, vilken gmt sig bakom kaminen.

-- Ska du sparka min hund? hlsade Zachris med lagom kvvt raseri.

-- Jag skulle sparkat dig egentligen, nr din hund bitit mig, men du var
inte till hands och drfr fick den oskyldige sparken. Vl bekommet!

Doktorn trngde sig in, hlsade frun, sg genast situationen, och satte
sig nu p bda pojkarne i soffan, lyftande vltaligt p bda
rockskrten. Pirre rddade sig, men nr Brunte p trots satt kvar, tog
doktorn honom i rat och avlgsnade honom i en handvndning.

-- F vi ppna stmman? brjade han; och vill de obehriga vara goda
avlgsna sig!

Pojkarne fstes ut, trotjnarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.

-- Jag tycker mycket om ditt sllskap, Jenny, sade doktorn, men bolagets
affrer ro icke offentliga nnu.

-- Jag har inga hemligheter fr min hustru, infll Zachris, och hr r
inget dockhem.

-- Men vi ha hemligheter fr din hustru, svarade doktorn.

Jenny gick ut med en Nora-min, och Zachris tnkte p sin villa, tuggade
och svljde.

I detsamma krp nakna prstens broder in. Han hade en frmga att g
genom lykta drrar, och fruktande en sammansttning med doggen, hade han
gtt kksvgen. Han skulle referera stmman och kolorera rapporten i den
rtta frgtonen.

Doktor Borg satte sig som ordfrande mellan kommoden och supskpet:

-- F vi ppna frhandlingarne? -- Nvl! Jag brjar d med detsamma vid
huvudfrgan. Vid granskning av tidningens rkenskaper har jag upptckt
fljande skenbart ofrklarliga sakfrhllande. Utdelningen av vinsten,
som fr tv r sedan belpte sig till sextio procent, har sjunkit till
sex, under det redaktrens och sekreterarens inkomster stigit till
hundra tusen kronor. Kan ngon frklara det?

Zachris, trollaren, fll genast in:

-- Det r mycket ltt frklarat, d redaktren och sekreteraren driva
spekulationsaffrer som icke ang oss.

-- Du svarade rtt, invnde doktorn, de driva spekulationsaffrer men p
ett stt som angr oss nra. Hela tidningens text bestr nmligen av
annonser, fr vilka de taga betalt; till och med utrikesavdelningen r
betald; de utlndska telegrammen med uppstliga lgner ro
betalda; hela brslistan r falsk; kursnoteringarne ro falska;
litteraturanmlningarne och teaterrecensionerna ro frfalskade, mest
inbringande ro dock nertystningarne; ruskiga processer tystas ner,
underslev i mbetsverken, orttvisa befordringar. Aktiesvindel
befordras, riksdagskandidaturer kpas, och hela redaktionen lever gratis
hos kllarmstarne, taga mbler och klder p kredit utan
betalningsskyldighet ... med ett ord vi befinna oss i styrelsen fr ett
skojarbolag, ur vilket jag nu anmler mitt uttrde.

-- Bevis! Bevis! skrek Zachris.

-- Hr ro bevisen! svarade doktorn och lade en packe brev p bordet.

Zachris tog breven och gnade p dem.

-- Denna brevsamling av Lgnroths och Smartmans hnder, erbjudes
redaktionen till inlsen fr tretti tusen kronor av en dam.

-- Det r lgn, skrek Zachris. Detta har icke Lgnroth och Smartman
skrivit, det r icke deras stil.

-- Nej, det kan det icke vara, ty det r bevittnade kopior.

Nu var det Zachris' styrka att frsvara varje dlig sak och han brjade
advokatyren:

-- Man skall verskyla sin nstas fel, man skall tyda allt till det
bsta, man skall icke vara dlig kamrat, myggor f icke bli elefanter;
det hr handlar till exempel bara om ngra buteljer vin p en
restaurant; kanske kllarmstarn var lika angelgen f sin vara bekant
...

-- Ja, men den hr aktrisens pantsatta juveler ...

-- Det kan vara lgn, svarade Zachris.

-- Det kan icke vara lgn efter som det r sanning, svarade doktorn, men
bland herrar som icke kunna skilja p lgn och sant vill jag icke sitta;
drfr sger jag farvl.

-- Du verger de liberales sak d?

-- Ni liberala rojalister, liberala byrkrater, liberala reaktionrer,
liberala skans-patrioter! Liberala frfalskare ro ni; drfr gr jag
till socialisterna; det r framtidsfolket under det ni tillhr det
frflutna, den avgende trcken! Ni ska f ruttna ner p roten, fr ni
hller inte ta uti, och yxan r fr god fr er; ett rep skulle ni
frtjna; ni som frfalskat opinionen, frgiftat brunnarne och
uppfostrat ett slkte i lgn och bedrgeri. Ni kallar mig konservativ
drfr att jag icke r sodomit, drfr att jag r republikan, drfr att
jag r vrldsborgare, drfr att jag lskar rttvisan och frfljer
mannamn, vld, sklmstycken. Betrakten mig hdanefter som eder ppna
fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mrdare.

-- Hr du min snlla vn, brjade Zachris, genom nsborrarne, ditt
exalterade stt att behandla affrer rjer en sjuklighet som krver
skonsam men skyndsam behandling; jag skulle drfr vilja rda dig att
ska en lkare ...

I samma nu frmrkades Zachris' bda glasgonsglas av ngot som kunde
vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn ver hjssa
och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne
frsvunnen. Lgnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som tv
formlsa flckar mot tapeten, tertogo nu mnskliga drag, och samlingen
reste sig som en man, andades ut, skljde struparne med whisky och
avgjorde p stende fot att Smartman skulle gra sin missionsresa genom
Sverige, och rdda bolaget frn undergng.

Falkenstrm och Kilo vertygades att doktorn verdrivit -- man knde ju
honom -- och nu ppnades drrarne till matsalen.

Fru Jenny lycknskade bolaget till frigrelsen frn doktorns tyranni;
nakna prstens broder improviserade en korrespondens om stmman, och i
den strsta endrkt tgade man ut att supera.

-- En enkel smrgs! bjd vrdinnan.

Pang! Smret fattades. Man skrattade, och trotjnarinnan inkallades.
Lovisa intrdde med gonen riktade t takfrisen s att fr mycket syntes
av vitan. Fru Jenny sg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret
och knuffade drfr Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om
urskt:

-- Hon stackare r gammal, och trtt av dagens mdor -- Lovisa, var har
du smret?

-- , herre, har jag glmt smret, utbrast Lovisa och sackade ut.

Man skrattade och Zachris slog i suparne. Men Lovisa kom inte igen.

D ringde frun otligt. Kksan stack in huvet och frste:

-- Lovisa r sjuk; vad r det om?

-- Smret, smret!

-- Jag kper inte opp, jag bara lagar maten, fr jag r inte betrodd att
handla ... men den dr stortjuven r betrodd.

Zachris sprang ut i kket och kom igen:

-- Den stackarn, hon har blitt kall, och drfr fr jag be herrarne om
urskt ... det finns inget smr hemma.

Smartman som var matvrak hade farit ver den enkla anrttningen, och
gripande situationen, talade han visdomens ord:

-- Hr nu god vnner, i vr tidning r det sed att redaktionen hller
zwyck nr den haft stmma; jag tar mig drfr friheten inbjuda vrt
vrdfolk ner p hotellet till en enkel sup.

Lgnroth nickade bifall och man brt upp som om man varit ense om den
saken frut.

-- Stackars Lovisa!

-- Hon har gtt och blitt kall.

-- Jag tror hon var fylax!

-- Stjl som en korp.

Efter en halv timme satt hela sllskapet nere p hotellet vid en lysande
sup. Hr var intet knussel. Rekvirera bara. Bolaget betalar.

Zachris bestllde; en portion tryffel frsk,  la serviette, tretti
kronor; en butelj Chateau Lafitte, sexton kronor, sex buteljer hundra
kronor. Cigarrer  tre kronor stycket.

Det blev midnatt. Smartman spelade piano och Jenny sjng som en sotare
p skorstenskanten; Zachris dansade solo, Lgnroth och Falkenstrm hade
engagerat Kilo till ett parti poker. Snart sutto dock alla vid
pokerbordet dr man betalade med lappar.

Men det blev morgon, och man mste g. Smartman ringde p rkningen, men
man ville icke skiljas n. Zachris rekvirerade sex buteljer champagne.
Hr skulle man inte lgga fingrarna emellan!

Jenny lt korkarne springa, det var hennes srskilda nje. Lgnroth hll
tal. Smartman interfolierade; Zachris tackade p sina och Jennys vgnar
fr en glad afton. Falkenstrm satt och bet Jenny i armen, medan Kilo
sg ut genom fnstret. Slutligen stoppade Zachris en bunt cigarrer i
fickan om 75 kronor och frklarade:

-- Nu anser jag saken utagerad, fr nu r jag full.

Rkningen saltades och gick nu upp till fem hundra kronor.

Flickan ringdes in; Smartman ville addera och verifiera notan, men
Zachris frklarade det vara smaktigt bland gentlemen.

D vek Smartman ett betydelsefullt veck p rkningen, lmnade den jmte
drickspengarne tillbaka till flickan och sade:

-- Skicka upp den dr i morgon till kassren i Brdrafolket.

Flickan vecklade upp rkningen och svarade:

-- Kllarmstarn begr kontant betalt.

--  hut! sade Smartman. Skicka in kllarmstarn!

-- Han har gtt och lagt sig, men gav order att vi icke skulle lta
herrarne g frrn rkningen var betald.

-- Om vi icke vill betala d?

-- D vckes kllarmstarn och polis eftertelefoneras.

Alla hnder lades p brstfickorna utom Zachris'. Men ingen plnbok
innehll ngot nmnvrt!

Jenny reste sig grtande. Lgnroth svor, Smartman rnde omkring, Zachris
blev mrk, ty han ensam gde summan, och det visste alla.

-- Det r detsamma vem som betalar, bara det blir betalt, sade Smartman
vilken var en flott man. Punga ut du, Zachris, du fr igen det, vet du
ju!

Zachris morrade:

-- Det r sjofelt!

Jenny rasade:

-- Betala icke, du fr aldrig igen det!

Det blev grl; Lgnroth tog eld i toppen och kastade ut rk och lgor,
men Zachris slckte.

-- Det r d ett d--a stt att lta gsterna betala.

-- Gsterna? Det var vi som gstade er, men nr ni inte en gng hade
smrgsen, s mste vi g hit! Och du, fr vrigt, din lilla bracka, om
du betalar en enda gng, s r det inte fr mycket. Du vet ta betalt du,
tv gnger till och med, och du tar p alla fyra, nr du kommer t!

-- Vad f--n sger du fr slag! Du, som kapat t dig tidningens indirekta
inkomster; ja Borgen hade inte s ortt i afton, nr han kallade er
banditer ...

-- Hr du, svarade nu Lgnroth med en min som om han befriats frn ett
tysthetslfte. Nr du fick fyra tusen kronor fr att skaffa Falkenstrms
fljetong, s fick han bara tre tusen fr fljetongen. Hr p
Falkenstrm, Zachris fick fyra tusen fr ditt arbete, men du fick bara
tre.

Zachris tog av glasgonen och torkade; Falkenstrm blev vit, men Jenny
var straxt vid hans sida och tjusade med sina nstoner, talande om annat
--

Zachris tog rkningen och gjorde sig i ordning att betala, men nu ville
han rkna:

-- Tar ni tretti kronor fr tryffeln?

-- Ja, den kostar det! svarade flickan.

Nakna prstens broder som ensam tit en terrin gslever och druckit en
liter Chambertin, hade skjutit en kandelaber framfr sig och somnat p
stolen i en salig ro, ty han visste att ingen mnniska begrde av honom
att han skulle betala. Nr han nu i drmmen hrde nmnas tryffel fr
tretti kronor, vaknade han och sg med ett ga hur Zachris vndades
under rkningens tyngd.

-- Kostar cigarrerna tre kronor stycket?

-- Ja, det r extra havanna.

Zachris stack nven i fickan och halade upp den bunt han stuvat in, lade
den ter i ldan och sade:

-- Nu stryker jag 75 kronor!

-- mnar du lmna igen tryffeln ocks, s fr du g ut p grden, infll
Smartman.

-- Det var en trevlig sup, frste Jenny. Fy, sna busar! Nu gr jag;
kom du Falx!

-- Han fr igen pngarne i morgon, trstade Lgnroth.

-- Av er fr han aldrig igen ett re! var Jennys sista ord i
tamburdrren.

-- Rkningen r stor, men missrkningen r strre, sade Falkenstrm till
Jenny, ty dessa herrar hade mnat f alltsammans fr intet. Nu komma de
att mrda kllarmstarn och delgga hans affr!

Jenny stod avgjort p rttvisans sida och delade Falkenstrms ogillande
mening om det ohederliga beteendet.




                           SJTTE KAPITLET.


Jenny hade dukat i frmaket fr tv. Det lilla bordet stod framfr
brasan, ty det var mycket kallt ute och inne. En vit azalea prydde
bordet, och med sina snvita blommor i det mrka lvet stod den som en
brud bland ansjovis och ost, portugisisk lk och salt tunga. Brasan
fladdrade och kastade ett rrligt rosensken p de vita kalkarne, vilka
tycktes dallra i en rysning av de skarpa lukterna frn maten.

Jenny gick i morgonrock med en ros vid barmen. Det var hennes
fdelsedag, men vilken i ordningen visste man ej. Hon ensam visste det,
och drfr sg hon sig i spegeln d och d. Denna spegel var en stor
trym som visade hela figuren, och i dag var den mer uppriktig n eljes.
Hfterna hade lagt ut, det frr s fina livet rann ver korsettens
brddar, skuldrorna hade kat och p ryggsidan bildat en brda som
tryckte ner.

De runda kinderna hngde ver kragen och antydde i sin fettram var det
fordom s lilla ansiktet sutit. Nr hon kastade huvet bakut, s tjde
sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trdde fram, den unga
flickan var ter dr. Drfr vade Jenny denna gest framfr spegeln,
motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en
fllning av gonlocken, under vilkas betckning gavs en svag eld. Men en
frut omrklig skuggning p verlppen hade kat, och man sg liksom
ritade med brnd kork tv sm mustascher, vilka hotade frdrva de
vackra kurvornas spel kring munnen med infrandet av tv rta linjer.
Pincenezen lg gmd i bordsldan, men mste fram vid pianot, d ryggen
likvl vndes mot skdaren, nnu s lnge.

-- Tjugonio r! infr vrlden, trettifyra infr mig sjlv, och spegeln!
tnkte Jenny och rtade p vxten fr att gra sig smal. Men denna
manver medfrde en olgenhet, att barmen trdde fr lngt fram och att
kinderna fllo ner p halsen. Striden mot ldern hade brjat, denna
frtvivlade strid, vars utgng var given; sker, oemotstndlig.

Falkenstrm hrdes i tamburen, infrdes av trotjnarinnan och stod i
salen. Mera lik en dd n en levande; nyrakad och nybadad, men som ett
lik med slckta gon och en ltt fross-sklvning ver hela kroppen.

Jenny baxnades:

-- Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?

-- Det kan du vl rkna ut.

-- Nej, fy, ett sdant svin.

-- Det ska du sga som r gift.

-- r du inte gift?

-- Nej, jag r ogift som du vet.

-- Skilj dig d!

-- Jag hller p. Vntar bara att barnen ska vxa frn mig, s att
smrtan blir mindre  mse sidor.

-- Gratulera mig i alla fall och tack fr azalean!

-- Vartill skall jag gratulera dig? Till att ha lmnat den rysliga
ungdomen bakom dig?

--  hut!

-- Eller till att ha kommit nrmare slutet?

-- Snarare det!

-- Ja, det r ett helvete att leva.

-- Stig nu in till brasan dr jag dukat fr oss tv.

-- Oss tv? Var r Lars Petter d?

-- Han r upptagen och ber oss hlla till godo med varandras sllskap.

-- N-j-as? Ja, stor sak i Lars Petter, men det r synd om ditt goda
rykte, ja, det r vrt ngot ...

-- Mitt rykte? Hr p den? Inbillar du dig kanske ngra saker?

-- Inte alls, det vet du; men att tjnarne ska prata, det r verkligen
synd.

-- Jag har ingen flck p mitt rykte ...

-- Det vet jag, och just drfr r det synd du skall f det ofrtjnt
... Ni kallar mig frdomsfull och konservativ, men ni fr ortt en gng;
ni tycker att allting gr an, men det gr icke an.

-- Du r vl ingen Don Juan heller!

-- Nej, det vet du ocks, men jag r rdd om mitt rykte och vill icke
bra hundhuvet. -- Jag har aldrig frfrt ngon, varken fru eller flicka
...

-- Inte det?

-- Nej! -- Om en kvinna, gift eller ogift, kommer opp p ens ungkarlsrum
och bjuder ut sig, s r det hon som br skulden. Fr hon g ohrd tv
gnger, men hres den tredje, s har den fattige ungkarlen uppfyllt
hederns lagar.

-- Om vi skulle stta oss nu, i stllet fr att prata?

De satte sig. ta gick klent, men dricka gick bttre. Falkenstrm
hindrades icke njuta av vrmen, vinet och den livliga konversationen.

-- Hur r det hemma? frgade Jenny.

-- Rysligt! -- Alldeles rysligt! Jag tror jag r i helvetet! Fattigdom,
vanra ...

-- _Hon_ r kvar?

-- Vninnan r kvar! Men jag brjar frukta hon kastar sina gon p min
dotter ... Tnk dig det!

-- Det ocks? -- Och s ska det alltid vara en norska.

-- Ja, det kommer spetlska frn det svarta nattlandet ... Ja vi elsker
detta lannet som hatar oss, och som skickar sin syffe p oss i alla
former! Sen de upphft prostitutionen i Kristiania, s kommer _lues_ p
alla sillskonare till Sveriges hamnar. Vet du varfr de upphvde
prostitutionen d?

-- Nh!

-- Drfr att de hll p f prostituera alla fruar och familjeflickor.

-- Nej fy!

Det tillhrde Jennys egendomliga natur att lska rfilar, ty hon var
naturligtvis _fr_ prostitutionens upphvande, men att hra den motsatta
meningen verkande som ett kpprapp eller en rfil, vilket skakade upp
henne ur frsoffningen.

Falkenstrm hade genom andras frvllande rkat ner i dyn, och fr att
kravla sig upp, mste han ju bka i den. Han led som en frdmd,
betraktade sig nstan som en sdan. Drmde alltid om vackra dikter, men
fick endast se livets fula sidor. Frskte i flera repriser dikta om
verklighetens fasor till ngot vackert, men fraktades d av sina
kolleger och kallades frgyllare. Erknde infr sig att det var ett
sklmstycke framstlla uselheten i lysande frger.

-- Vet du Jenny, man skall vara ett svin fr att kunna trivas med livet.
Jag sov i natt, kan du tnka dig, i samma vning jag bodde nygift frsta
gngen. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! r det inte bttre att
sga mnniskorna det rent ut, s vet de vad de ha att rtta sig efter.
-- Tnk dig, samma vning, och dr r nu bordell. Jag kan inte neka att
det var mig ett vilt nje f spotta ner det dr frgngna som jag gick
och trodde p, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde sjlv i
dynga utan att veta det; gick sorgls, trogen och enfaldig ...

-- Hr du Falx, hade du ingen skuld i detta?

-- Jo, den bestulne brukar ju f skulden ibland att han var fr
godtrogen, och d gr tjuven fri. Och r man inte godtrogen, kallas man
misstnksam; allts hur man handlar, s r det galet!

Maja hrdes rusta i salen utanfr. Jenny steg upp och stngde drrn.

Falkenstrm reste sig och ppnade drrn.

-- Inte stngda drrar! sade han kort och bestmt.

Jenny mnade bli ond, men vlade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av
samma skl underlt hon som oftast att bemta fientliga meningar, och av
denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon frefll s affabel och
upplyst, fljaktligen s angenm att konversera, men utan att vara allt
detta.

Falkenstrm drog en suck s djup som om han ville ge upp anda och sjl.

-- Du suckar, du, men tnk p mig!

(Man skulle alltid tnka p henne frst, nr man led.)

-- Vad gr det fr nd p dig?

-- Ser du inte p mig att jag fyllt r?

Falkenstrm kastade en blick p Jennys person, och i hans ansikte,
obevakat och obehrskat, kunde Jenny lsa sanningen. Men hellre
frekomma, tnkte hon, och driven av behovet vara ver i alla punkter,
att vara den intressantaste, bra p det strsta lidandet, dlja den
farligaste hemligheten, beslt hon beg sjlvmordet. Det var en bravad,
ett begr att draga sig hela intresset, det stora medlidandet, infr
vilket hans sorger skulle blekna.

-- Jag r den olyckligaste mnniska som nu lever! Det tror du inte.

Falkenstrm sg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty
han hade stllt in sig p att sjlv f utgjuta sina bekymmer.

-- Du tror inte! -- Vill du ge mig hand p att icke rja min hemlighet?
Fr dig skall jag yppa den, fr dig ensam. Ge mig din hand!

Falkenstrm rckte en hand, gapande fr att sluka ngot s rart som ett
fruntimmers hemlighet.

-- Jo, du, om fem r r jag gumma.

-- Ah, nej!

-- D fyller jag fyrtio r!

-- Du r ju bara tjugonio?

-- Nej, jag r trettifem! -- Om fem r -- r jag -- gumma!

I ett gonblick, d hon fll ihop av smrta, sg han verkligen gumman,
med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara
artig, skulle protestera, men protesten vnde sig i munnen och blev ett:

-- Stackars Jenny!

Hon hade visserligen skat medlidande, men inte i den formen, och drfr
blev hon harmsen, mste bryta ut.

-- Ja, och tnka sig att jag sknkt bort min ungdom t den dr uslingen.
Och det allra vrsta, vet du vad det r? Jo att den skurken har gtt och
vntat p detta, att han lngtat f se mig gammal och ful, fr att f
slnga mig. Om fem r, tro mig, vill han inte g med mig p gatan, fr
att slippa skmmas.

Fr att trsta henne ville Falkenstrm dra en parallell med sina sorger,
och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke hra talas om hans
sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan
de utplnade intresset fr hennes. Hon tervnde allts hastigt till
_sin_ utgngspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, fll hon
ner i en ngot prosaisk frga, vilken var mnad uppskrmma honom till
det yttersta rrande fljderna av hennes farliga hemlighet:

-- r det straff p att g med falskt prstbetyg?

Falkenstrm olustig ver sin avklippta utgjutelse svarade kort och
bittert:

-- En man skulle f Lngholmen, men ett fruntimmer rknar man inte s
noga med; ni r ju otillrkneliga! Sjlva den finskbrytande Kowalewski
gick med falskt prstbetyg, ty hon var fdd 1850, men skrev 1853.

--  skms!

-- Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prstbetyg.

-- Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. r? Och fru P., och fru R
...

Hon mtte ha lst en viss tillfredsstllelse i Falkenstrms ansikte, och
hon mtte ven ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna
den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul
chartreuse, turnerade hon helt hastigt:

-- Fr resten, vad gr det, bara man ldras med grace och kan bra sina
r med smak. Va, inte r jag s gammal?

Nu kastade hon huvudet bakut och fllde gonlocken ver de svarta
eldarne.

-- Brnn inte dina kol fr mig, Jenny, det r frgves. Jag gr grna i
ditt hov, men vill inte inregistreras bland dina olyckliga lskare ...

-- Det r Zachris som inregistrerar er, och inte jag. Han gr och
skryter med er, han rknar upp alla som brnnt fingrarna p hans spis
... han r den mest egenkra narr, och han rknar sig till frtjnst att
jag r honom trogen, men jag r bara mig sjlv trogen, mina barn och
mitt hem. Kan du drmma, att den lilla strunten gr och spelar Don Juan
och tror att han gr mig svartsjuk. Han har nyss i en bok skildrat sin
passion fr aktrisen, du vet, och framstllt saken som en frlskelse
frn hennes sida, under det hon bara drev med honom, och smet fr ngra
recensioner.

Nu hrdes ljud av en drr och Jenny reste sig:

-- En sn buse, som har sttt och lyssnat!

-- r Zachris hemma?

-- Mtte vara det.

Zachris uppenbarade sig verkligen i salsdrren med ett ansikte vars
uttryck var obeskrivligt.

Mot Jenny vgade han icke bryta ut, och med Falkenstrm, hans falske
vn, kunde han icke, ty den ofrklarliga sympati som binder falska
vnner kommer aldrig till ngon frklaring, och fastn de tv avsljat
varandras falskhet i mnga omgngar, hade de aldrig brutit ut.
Falkenstrm hade ofta lngtat efter en explosion, men Zachris hade
alltid fallit undan.

Denna gng syntes jordbvningen oundviklig, ty Zachris hade med sin
inbjudning menat en ppen frukost vid salsbordet och icke detta
tumanhand i frmaket som var hans uppfinning. Det var som att rra vid
hans sngkammare. Men nr hans laddning var tnd, slog den icke ut rtt
fram, utan t sidan; han blev ond p ortt person och hade lyckligtvis
verraskat trotjnarinnan med huvet inne i supskpet. Och mot den
frnvarande brt det lst. En skur av beskrmelser i vilka Jenny och
Falkenstrm deltogo.

mnet ltades och tuggades torrt, spottades ut och togs in igen, varp
det nerskljdes med whisky, p frmiddagen, med sedvanlig verkan.

Vnskapen steg hgt. Zachris knde sig som en lskad och rad kta man,
gonen grto av sig sjlva under det munnen log.

-- Mina snlla vnner ... (men tjockt ll).

Fr att bli n mer lskvrd gjorde han sig liten, talte om ngra fiaskon
han haft, underlt att skryta, och nmnde icke ett stort namn, utan
beknde ppet att han var ingenting, trdde ingen ra eller oddlighet.
-- Han visste precis vem han var.

Allt detta kldde honom s vl att Jenny drog honom i mustaschen och
sade att han var en bra pojke i alla fall. Falkenstrm glmde att
Zachris snutit honom p stora pngar. Det var s varmt och gott i
rummet, s sknt att sitta s hr fri, sysslols p frmiddagen, under
det hela mnskligheten arbetade. Man knde sig som undantagsmnniskor.
Och man leddes i sin njutningslystnad av en sker instinkt att undvika
farliga samtalsmnen som kunnat stra lugnet. Man var principiellt enig
i alla frgor; man utgick ifrn att man var ense i allting, och
alldenstund man gde gemensamma fiender, s slaktades dessa infr
brasan, flddes och brndes levande.

D vinterdagens skymning brjade trycka, tog Jenny och slppte ner
persiennerna, samt tnde elektriska ljusen. Detta blev ett uppsving och
gav nya stmningar, utom det att man tog sig bttre ut i den
belysningen.

-- S hr skulle livet alltid vara! utbrast Jenny. Varfr kan det inte
f vara s?

Ngon osynlig mtte ha hrt det naiva utbrottet av denna kvinna som
ville att hela livet skulle vara en fest, en fest utan bakrus och
huvudvrk, ty i samma stund kom Lovisa in med ett brev till patron.

Zachris steg upp, gick ut i saln och lste brevet som han knycklade
ihop, bredde ut igen, skramlade med, och slutligen kastade i
papperskorgen. Han visade sig i frmakets drr med blodsprngda gon och
hren p nda:

-- Tnk er, utbrt han, tnk denna rysliga Hanna Paj ...

-- Sg intet ont om Hanna! avklippte Jenny.

-- Det r hon som sger ont! skrek Zachris. Och ont om en dd mnniska!
Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev frn min nyligen dda
bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gng, d han var ond
p mig.

-- N?

-- I det brevet sger han, i tillflligt vredesmod, frsts, att jag
icke r hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i verilning, och det
tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den
dde, att stlla till fiendskap mellan brder! Det r nidingsdd! Inte
sant?

Falkenstrm instmde genast, ty han hatade Hanna Paj och lskade icke
den dde, men han skulle ven fr trevnadens skull just nu, om s
erfordrats, hllit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke
ett spr.

Jenny dremot kunde icke dlja sin sympati fr en Zachris' fiende, ty
hon knde alltid ett skert std dr mannen fick en ovn, och hon
frskte sl bort det som missfrstnd.

-- Vad r det fr missfrstnd? frste Zachris.

-- Hanna r fr snll fr att ha menat illa, invnde Jenny.

-- r hon snll? Hon som rnner i hus med sin retikyl full med lgn och
skvaller. Som under frevndning av mnniskokrlek besker sjuka, dem
hon frgiftar, som sprider sndring och tvedrkt i familjerna ... Det r
en djvel!

-- Lugna dig, Lars Petter ...

-- Ska jag lugna mig, nr hon kastar skugga p min dda bror, _min_ bror
...

Det var nu Zachris' knda egenskap att adla sin omgivning, sin slkt
framfr allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig ddlig eljes, men
nu mste han apoteoseras, vilken alltid hllit p honom, mest drfr
att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke s
rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat frm sig beundra sin
brors illitterra arbeten.

S fort Zachris knde att Jenny stod p fiendesidan, drog han sig undan.
Han gick upp p sitt rum i vinden fr att skriva ett dundrande brev till
Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vnta in honom.




                           SJUNDE KAPITLET.


Jenny och Falkenstrm blevo sittande, ehuruvl stmningen icke kunde
hllas gende.

-- Han mtte hata mig grnslst, sade Falkenstrm.

-- Med hela den skuldsattes frfrliga hat.

-- r han skyldig mig ngot? frgade Falkenstrm bara p mf.

Jenny skte lsa av den otydliga depechen, men nr hon icke kunde, gav
hon den _sin_ tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon
synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.

-- Jo han kringstjl ju dig p dina ider, det vet hela vrlden.

-- Inte kan han stjla mina ider ...

Nu kunde han ju stjla ngot annat, men det skulle man icke tala om,
drfr gjorde Jenny en gest med munnen som ville erstta ett nytt
samtalsmne hon icke fann.

Det blev obehagligt tyst. Bda tittade t taket fr att hmta
rddningen: och den kom uppifrn.

Uppifrn vinden hrdes ljud som av vedsgning eller trosshalning.

-- Nu sover det krket! utbrast Jenny.

-- Sover han?

-- Javisst!

-- Det lter som ddsrosslingar eller som nr svinet sover. Det var
ruskigt! -- Men det erinrar mig om -- jag var en gng gift med ett
fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte sjlv; hon var ung och skn
... Nvl, nr jag vnligt skmtsamt upplyste henne om frhllandet,
fattade hon hat till mig. Och hon vgade icke somna, utan hll sig vaken
om natten. Smnlshetens tortyr gjorde henne nd galnare ...

-- Var hon galen frut d?

-- Ja, naturligtvis. Men nu vxte hennes hat s orimligt, att hon
mrdade mig.

-- Mrdade?

-- Ja, min ra och min frid! Det r livsfarligt att upptcka en dams
hemlighet ...

Jenny blev svart i ansiktets alla frdjupningar, och Falkenstrm frstod
att hon mtte ha en hemlighet som hon misstnkte honom veta. Men han
visste ingenting, och i sllskap skte han aldrig utleta, aldrig
studera, utan gav sig hn naivt njutande av samvaron, och fljaktligen
undvikande att stta. Men nu knde han det var frgjort, att allt vad
han komme att sga bleve dumt, eller srande. Drfr ruskade han p sig
som fr att vakna, reste sig fr att g, men kvarhlls av Jenny, som med
tummen gjorde en gest t taket ...

-- Jag har undrat s ofta om han sover eller bara ltsas ... Ibland tror
jag han r buktalare och str i trappan och lyssnar, medan han gr det
dr bullret inne i rummet.

-- Det var hemskt! Varfr skulle han lyssna?

-- Drfr att han misstror dig, du r den enda som han r riktigt
svartsjuk p, och drfr att han har ont samvete ... Han var ju med och
klste snder ditt frsta ktenskap ...

-- Det vet jag, men sg mig, har han icke varit framme i det hr sista
ocks?

-- Nej, svarade Jenny, men s hftigt att det hrdes hon ljg.

-- D kan han ha't som han har't, svarade Falkenstrm, liksom om han
replikerat hennes jakande svar och versatt hennes lgn.

D hrdes hundskall ute p grden.

-- Det kommer frmmande! skrek Jenny och stod vid persiennen p vars
spjlor hon glntade. Kan du gissa?

-- Hanna Paj, frsts. Hennes frckhet knner vi. Hon kommer fr att
frklara sig, f ett slags fredsslut till stnd, varunder hon avnarrar
fienden hans vapen och lite till.

-- Det var verkligen hjden ...

-- Sorgkldd som vanligt ... hon srjer ver mnskligheten som icke
frstr henne ... rd nsa i bltt flt, truten som en suspensoir -- jag
menar en respirator --

-- Vi ska drilla henne ...

-- Det gr hon s bra sjlv, i synnerhet nr hon har druckit portvin ...
Frst skryter hon och smickrar, sen biter hon, men nr hon bitit smeker
hon ... Det hon psttt i frsta satsen, tar hon tillbaks i den andra,
dels fr att icke skiljas frn en missnjd, dels drfr att spriten
upplser tungbandet som slappnar ... ett slags ls mage vilken sitter i
huvut som p krftan ...

-- Du r ryslig ...

Frken Paj trdde in, kastade sig till Jennys brst och bad om
frltelse fr att hon trngde in.

Falkenstrm tyckte hon drjde ngot lnge vid detta relativt unga brst
och att hennes kyssar voro vl svrmiska. Hon var visserligen knd fr
att beundra kvinnlig sknhet, men det berodde av hennes utvecklade
sknhetssinne.

-- r Lars Petter hemma? Jas han vilar, eller arbetar droppe, jaa, d
ska vi inte stra honom, fr all del, vi ska inte stra honom, jag vill
alltid vara ensam nr jag skriver, jag mste vara ensam, absolut ensam,
jag frstr honom s vl, men han frstr icke mig, hade han frsttt
mitt sista brev, jas han missfrstod det, d ska jag be att f sga dig
lilla snlla Jenny -- si dr r du Karl Gustav, jag sg dig inte, god
dag p dig -- jo lilla snlla Jenny jag vill bara sga dig, att min
avsikt var god, jag lskar sanning och klara ord, jag ville att allt
skulle vara p det rena mellan dessa brder som jag hllit av bda tv,
lika mycket, ser du -- ja du ska tro vad jag sger -- Anders livsgrning
var, hur ska vi sga, jaa, du frstr vad jag menar, den var icke av den
utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders
var en ovanlig mnniska, det nekar jag inte och srskilt var hans
upptrdande i kvinnofrgan storslaget -- jaa, _det var_ stor -- slaget
-- men hela hans lggning var ocks hm! Du har ftt nya gardiner ser jag
-- inte illa -- men min lilla vn, man fr icke verskatta -- _fr_, det
finns intet s farligt som att operera med falska vrden ... jag tror
jag tar av mig hatten, ni har s fasligt varmt -- o--ch, Lars Petter har
en bengenhet, han har en bengenhet ... vad har du givit fr metern? --
hos K. M. frsts ... I--mellertid ... Lars Petter ska inte vara ond p
mig, fr vi tv har s mycket gemensamma intressen, vi ha kmpat
tillsammans, och ibland ha vi stridit ocks -- nu tror jag vi talar om
ngot annat och anser denna sak vara utagerad, r den inte utagerad? --
Jo tack, du ska f ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, s
-- dr -- ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla
Jenny, kan du sga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i
ditt enformiga arbetssamma liv, du slpar ju med din mans hus frn
morgon till kvll, och du har aldrig tid att ge en tanke t ngot annat,
skulle, du, inte, vilja, frena dig med ngra unga fruar som har
livsintressen, och p frmiddagen, bara som en liten avledare, en
vckelse, vara med p mina frelsningar.

-- Ska jag g frn barn och hem, mannen vill jag inte tala om ... brt
Jenny slutligen _sin_ ndtvungna tystnad. Nej, tack!

-- Vnta litet nu, du skall icke frsumma ditt hus, visst inte, men du
skall tnka p din sjl _ocks_ ...

-- Har Hanna blitt lserska?

-- Du skall icke svara mig, fr d kan jag inte tala, jag har icke blitt
lserska, jag har ingen annan religion n mnskligheten, jag dyrkar
endast -- mnskligheten ...

-- Det var ocks ngot att dyrka! avbrt slutligen Falkenstrm. Vi vet
vl vilka suggor vi ro!

Nu slapp det i frken Pajs sprrhake, och med ett flin som sprckte bda
kinderna, lt hon undfalla sig:

-- Ja, du kan ha rtt, vi ro ena gris--ar ...

Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep
ihop munnen om det gillande flinet och tervnde till mnskligheten.

-- Det m nu vara, min kra Karl Gustav, men jag tar det som en plikt
att arbeta fr mnskligheten, hr p, vet ni att lilla fru T. har mst
ska en anstalt fr sina nerver?

-- Se s fr tusan, hon ocks.

-- Varfr tar du s vid dig fr det?

-- Jo, drfr att ni alltid gr en frus nervositet till en anklagelse
mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det r icke det. Vill du hra
detta resonnemang och erknna dess riktighet! Att ta emot r ju en
frmga som r obegrnsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som
hlst, men frmgan att ge r begrnsad, frstr du det?

Frken Paj gspade och syntes lsa ver nsta anfrande, ty hon svarade
aldrig p tal.

-- Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess fr att icke
vara nervs, men det vill hon inte, och lkarn skulle ordinera henne ett
litet barn i stllet fr sanatorium och skilsmssa.

-- Hr nu, fortsatte frken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa
unga kvinnor som g i hus i egenskap av fruns hjlpreda, ha fr litet
betalt, skulle man inte ta itu med det?

-- Inte alls! Man tar dem av barmhrtighet, drfr att de tigga sig till
platsen. De ska g fr bara maten, bara de fr sysselsttning sger
de. Och s inskrnker man sig, avstr en sngplats, och tar dem fastn
man icke behver dem. Va klagar de d? Och r inte mat och husrum
betalning? Du r ett f Hanna! Alla mnniskor ha det svrt och
fljaktligen kvinnorna ocks; dr har du ntens krna.

-- Hr nu, uppriktigt sagt, jag tror att n'n snarkar druppe, r det
Lars Petter, det r s han kallar arbeta; vet ni att jag fr lov att g
nu, och det r visst Jennys fdelsedag i dag, och jag skulle haft en
blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du ftt av Karl
Gustav, han r alltid artig mot fruntimmerna ... ja sm vnner, lycka
till, mycket nje; medan mjlnarn sover ... Aj lilla Jenny, farvl Karl
Gustav, ska jag stnga drrn, inte? N, m s gott!

Hon gick med ett illamenande fyllflin.

-- Kopplerska; sade Falkenstrm.

-- , tyst du!

Nu hrdes ett knakande ovanifrn, och en elak hosta.

-- Zachris har vaknat; nu r han trevlig.

-- Trevlig r han alltid, i din dliga betydelse ...

-- Varfr umgs du med honom, kan du sga mig det?

-- Jo, drfr: att om jag inte vill umgs med honom, s fr jag inte
umgs med ngon annan. Du vet hans helvetiska stt att isolera
mnniskor; han sprider ut att man vill vara ensam; drp stjl han alla
ens vnner, vcker fiendskap, sndrar, alldeles som Pajan ... Hela hans
umgnge r bara pressade matroser, inkallade i tjnstgring -- -- -- fr
vrigt vet du att det r fr din skull man kommer ...

Detta smakade, och som Falkenstrm ville gra en snygg sortie innan den
omordade mannen trdde in, tog han avsked och gick.

Nr Zachris kom ner sg han anskrmlig ut; nsan hade sjunkit in och lg
som en nysatt potatis i frorna kring mustaschen. I smnen tycktes alla
ondskor ha kokat ihop till sprngmnen, och nr han fann Jenny ensam,
tnde han p ogenerat.

-- Va  de fr ett d--a stt att duka kokottsup i frmaket s att jag
skall g som ett tlje fr pigorna. Ja, jag bjd honom drfr att jag
icke kunde sga nej, men jag menade i salen. -- Fr resten r du fr
gammal att kokettera fr ungherrar. Ja, du r ju trettiofyra r efter
vad jag hrt frn din egen mun, och d skall man ldras med grace ...

-- r jag fr gammal? Det skall du f betala s dyrt som du inte tror
...

-- Det har varit frmmande hr, vem var det, jag hrde rsten.

-- Det var Hanna ...

-- Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det r
vackert.

-- Hon skte dig, men nr man inte fr vcka dig ...

Svarsls slog han som vanligt nven i bordet s att glasen hoppade ...

-- Buse! svarade Jenny d hon satte sig ner med det fasta beslutet att
ska Hanna Paj, anteckna sig till hennes frelsningar, och s smningom
vinna friheten.

I dag hade hon knt att ungdomstiden var ute, men hon ville tervinna
den, hlla den kvar.

-- Tnk att fr en sn dr har jag offrat min ungdom ... brjade hon.

-- Jag eller ngon annan, ngon skulle gra't, och efter som du valde
mig ...

-- Det gjorde jag icke, men det r inte fr sent att vlja om. Jag ser
nog du tnker f mig med barn igen fr att hlla mig fast, men det skall
du lura dig p!

-- mnar du g frn dina barn ocks?

-- Dina lymlar, som du narrat p mig; jag hatar dem, det vet du, drfr
att de ro fdda med lgn och bedrgeri ... Det r ju odgor, ligapojkar
som du uppfostrat till fngelsefrn. -- Jag frbannar de stunder jag
fdde dem och jag rkade dig p min vg.

Hr fll hon i grt, och Zachris, vars vrede terhllit smrtan,
upplstes han ocks. Och nu sutto de i var sitt hrn av rummet,
frtvivlade och utan att kunna trsta varann.




                          TTONDE KAPITLET.


Kriget hade brutit ut. Zachris anfll frst Hanna Paj med en hel
krnika; hon svarade med att locka ut Jenny ur hemmet p sina
frelsningar, vilka alltid slutade med portvin, s att Jenny kom hem
kladdig och vresig. Ibland stannade hon borta hela dan, bjuden p middag
hos ngon av fruarna. Fljden blev att huset frfll och barnen
vanvrdades.

Innehllet av dessa frelsningar var ett mixtum compositum av sista
tidskriften, sista boken, och sista pratet p krogen. Men antingen det
handlade om Sixtinska madonnan, Japan och Kina eller egnahemsfrgan, s
framlyste alltid den stende tendensen, kvinnans befrielse frn mannens
vervlde eller med klarare ord mannens avsttning och underkastelse
under kvinnan. Arbetets naturliga och kloka frdelning mellan knen
lmnades obeaktat och med lgnfanans devis: hmnd ver mannen, drogo
furierna fram. Hmnd ver mannen som skapat hela kulturen, kerbruk,
handel, industri, konst, vetenskap, hmnd ver mannen som delat sitt
brd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vrdat henne efter
frtjnst och oftast ver frtjnst. En systematisk hmnd p vlgraren!
Huru denna satanist-rrelse kunde f parti? Tiden var pervers och
dyrkade lgnen; kvinnans uronda natur som hllits igen, slpptes ls,
och man fick se mn taga till vapen mot sitt eget kn, frledda mest av
sin medfdda vrdnad fr modren och makan, stundom missledda av en
bestmd kvinnas charmerande inflytande, oftast av hmnd mot ngon
bestmd man. Det var ett billigt stt att bli riddare utan svrdslag och
det var en sker vg till en kvinnas ynnest.

Men krnpunkten i frgan, vilken dock behandlades som en ordenshemlighet
det var lran om den fria krleken, icke s frstdd, som frhllandet
mellan knen skulle vara obundet av lag, utan s att mannen icke gde
rtt att fordra trohet av sin hustru. Mannen skulle endast vara laga
skydd fr sin kvinnas prostitution, och vigseln skulle rdda kvinnan
frn polisuppsikten. Mannens egendom och inkomst skulle vara gemensam,
men kvinnans egendom och inkomst skulle vara hennes privata. Detta var
ju livegenskapens infrande i ktenskapet och under kvinnans
verherreskap. Att tvivelaktiga barn smugglades in i familjerna och
kommo p mannens prstbetyg, det hrde till konsekvenserna. Den man som
uppfdde och fostrade en sdan gkunge fick ju hela sitt knsloliv
frfalskat, men vad brydde ett sdant urbotabrott den ra kvinnan,
vilken saknade alla begrepp om rtt och ortt!

Denna ra och dumma Hanna Paj upptrdde som kopplerska t fruarne.
Ibland rdde hon dem att skiljas, dr ett bttre parti erbjd sig, men
oftast gav hon dem vinkar om en lison, den hon beskyddade. Hela hennes
moral -- fr kvinnan nmligen, var denna: gr vad dig lyster, s handlar
du rtt! Knner du begr, s tillfredsstll dem, och du blir en sann och
hel mnniska.

Zachris, som var rdd fr farliga frgor, undvek alltid kvinnofrgan,
ehuruvl hans bedrvliga fregenden hade bort stlla honom i fronten
mot furierna.

Han hade nmligen varit gift frut med en liten korist vars nsborrar
hade fngat honom. I detta ktenskap hade han ftt en son, som han
lskade till avguderi. Men efter barnets fdelse frklarade frun att hon
icke ville ha flera barn, och drmed brjade helt tvrt ett kta celibat
fr mannen. Han tyckte ju det var hrt hlla hus och maka men leva
ogift; dock fr barnets och hustruns skull led han i tlamod, och sonens
krlek ersatte honom det andra.

Nr barnet var tv r, i nglaldern, intrffade ngot alldeles ovntat,
som vnde opp och ner p Zachris' liv. Frun blev i grossess utan mannens
synliga frvllande. D saken icke kunde bortresonneras begrde han
skilsmssa fr oenighet, men anhll att f behlla barnet hos sig. D
reste modren en arm av mannens fiender fr att rycka t sig barnet.
Striden stod skarp och nr fadren segrade, fann modren ingen annan utvg
n att mrda honom. Hon sade honom helt frankt att gossen icke var hans
barn.

Zachris trodde frst det var den vanliga manvern, d en kvinna vill
mrda en man, men nr hon namngav fadren, s bekrftades en del ldre
misstankar, och han tyckte sig p en gng lsa de knda anletsdragen.

Drmed skulle saken ha varit slut, nr modren drog bort med gossen, men
fadrens knslor kunde icke p en gng ddas, utan han gick och srjde
sig sjuk. Hela hans liv stod p huvet; han tvangs att nnu lska det han
hatade; hans knsloliv var frgiftat i kllan, och han kunde aldrig
minnas barnet utan att se henne och honom, den andra, tillsammans. Det
var helvetets kval, och han kunde icke beklaga sig, ty d blev han
ljlig. Detta, det enda han i livet tagit med heligt allvar, det var
ljevckande; vad skulle det andra vara d? Men nr de andra skrattade,
s grt han i hemlighet, s att han hll p att bli blind. Men hans inre
ga sg alltjmt den rysliga synen, den lilla blonda ngeln med de tv
mrka djvlarne.

Slutligen torkade hans gon, och han utgick ur kampen med en
vrldsskdning s trstlst cynisk, att han icke vgade utsga den,
utan lade en godmodig mask fr ansiktet. Dock, mnniskorna anade honom,
och knde hatet och fraktet bakom den antagna vlviljan och
tjnstaktigheten.

S kom Jenny i hans vg, och deras sjlar rkades just i denna deras syn
p liv och mnniskor. Och deras bsta stunder njto de, hemkomna om
natten frn en bjudning, d de tillsammans sutto och avkldde sina
bekanta. D firade de hxsabbat, ehuruvl de dagen efter skmdes s att
de icke kunde se varann i gonen. Och det var icke utan att de fruktade
och avskydde varann d de slunda blottat sig. Men efter de trffats i
det onda, skulle de avla ett ont och frgra varandra.

Den trettiriga kvinnan, revolterad av furien Hanna, brjade vilja leva
livet hon kallade, innan det frrann. Hennes sjlvlagda celibat
framkallade sm svrmerier fr studenter, sjkadetter och skolpojkar
till och med. Allt ungt var hennes vurm, och hon kunde icke dlja sina
knslor, utan var rent av naiv i sina utbrott. Man kunde flja hennes
blickar nr de i ppet sllskap smgo efter linjerna i en ynglings
kropp, och hon hade ftt en elak vana att vdra med nsborrarne alldeles
som kvinnliga sodomiter.

Men Zachris hade gonen med sig. Han sg vart det bar, och nrde endast
ett hopp: att hon skulle fetma och ldras. Han nskade detta s ivrigt,
att det nstan lt som han bad bner till mrka oknda makter fr hennes
undergng. Nr han sg henne i smyg lgga ut kjolarnes linning, d gick
han bort i skogen fr att gapskratta. Han narrade henne att dricka
punsch, och bestod henne vin till maten bara fr att f henne fet. Det
var som om han lade p en kalv till slakt.

Men nr hon brjade ta sig till vara, instllde aftonmaten och drack
ttika, d nskade han livet ur henne.

D frken Paj mrdat broderns minne, tyckte sig Zachris ha frlorat
honom fr andra gngen, och han srjde honom igen, men p ett annat
stt. Denna bror, vnnen som aldrig svek hur illa det bar till, och som
han p ddsbdden kysst p munnen, alldeles som nr de voro sm, denna
steg nu upp ur graven och brt med honom, frtalande honom, kallande
honom ohederlig. Och Zachris kunde icke frsvara sig, ty det vore att
gra den redan frgudade till lgnare. Han hade brukat den dde som
auktoritet, beropande sig p hans ord i svrare fall, men nu mste han
frtiga hans namn, aldrig tala om honom, med ett ord dda honom ssom
man ddar en revers nr den kommit bort.

Ibland dock, i ensamma stunder, under smnlsa ntter i numera
ungkarlsrummet, fick detta ventyr en annan belysning. Den dde brodern
hade stigit upp ur graven och dmt honom. Det var den dde som brutit
med sin broder, brutit staven ver honom ssom ohederlig. D brjade han
reagera liksom under srfeber nr en kula skall vrka ut. Alla mnniskor
voro ju ohederliga nu fr tiden; kampen fr tillvaron tvang en vlja
alla medel; skurken var den starkaste och rdde; de naiva voro de svaga
och mste frgs; man tog vad som bjd sig, och den som inte sg opp ...

Likafullt brodern hade talat frn andra sidan graven, och han var en
auktoritet, emedan Zachris hade gjort honom till auktoritet.

D blev han stum, och som han icke kunde bli ond p den dde, blev han
ond p Hanna Paj, ppnade ett hmndetg som hon besvarade genom att
revoltera Jenny. Denna manver lyckades en tid, men genom slpet i
salonger, p frelsningar och krogen, brjade hon tackla av. Hon
magrade visserligen ngot, men ldrades p samma gng, och blev s
nervs att hon mste ska lkare. Han ordinerade hgre diet, och fr
nattsmnens terfende mste hon ter infra kvllsmat. Nr hon nu
mrkte det skna lugn som fljde p mltiderna, slppte hon hela
askesen, alla tankar p ungdom och sknhet, samt drog sig frn umgnge
och krogar. I hemmet blev hon sittande som i ett snckskal, t, drack
och sov, mottog endast den lilla kretsen av Kilo, Falkenstrm och ngra
beundrare till. Ibland, nr hon sg hur frfrligt hennes korpulens
tilltog, grt hon av ilska, brt ut mot Zachris, som skvlat hennes
ungdom.

-- Nu sitter du och njuter ver ditt verk, usling! Nu har du mig fngen,
tror du.

Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vnlighet mot
hovherrarne frn fordom antog nu en hjrtligare karaktr, som skulle
vara systerlig. Hon hlsade dem i Zachris' nrvaro med omfamningar och
kyssar, frst p kinden, sedan p munnen.

Zachris gick med sin femtonres i mungipan, hnderna i byxfickorna, och
njt verkligen i sitt sinne ver segern vunnen genom tlamod. Stundom
kunde han ju srja ver sknhetens frgnglighet, men trstade sig
straxt med att nu voro de lika fula, och fljaktligen jmnspelta.

Frdelseverket gick hastigt, ty efter ett r var denna fina franska
lilla luftiga Jenny en rdbrusig matrona. Icke nog drmed, hela typen
var vorden en lgre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty
artistdamen sg nu ut att vara som en kvinna av folket, frn grnderna,
frn bolagskrogen. Hennes gons glans var borta, hret grnade, och
hennes vackra rst var nattvakans, sprket blev simplare, tbrderna
skamlsa. Nr hon slutat upp att grta, blev hon bara cynisk.

Zachris njt och led. Nu nskade han bara livet ur henne. Liket hade han
redan visserligen, men det skulle jordas ocks, och inte g omkring och
skrpa.

Hovherrarne brjade nu utebliva frn bjudningarne, som eftertrdde
kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjnstgring.
Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda krlek falla ner
i dyn utan drog sig tillbaka srjande.

Slutligen sutto de bda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen,
mste de hlla till godo med varandras sllskap. Vid whiskyn utgto de
sig ver de forna vnnernas uselhet. Drp uppfrde de sm scener fr
varandra; smickrande varandra:

-- Du r nd den bsta, du Zachris.

-- lskade! svarade han med ett tonfall frn frlovningstiden.

Och s dko de ner i det frflutna, spelade frlskade och hon mste
sjunga de snger fr honom som hon sjungit den tiden.

D tog han upp champagne, tnde kandelabrarne, lste gamla dikter till
henne; lg p kn och kysste hennes fot.

Dessa spel kunde ju icke ges varje kvll, utan ibland togs kortleken
fram; d talades ett annat sprk, och stora stormgrl kunde bryta ut,
beledsagade av rfilar. Efter sdant grto de bda, men lmnade icke
rummet, utan sutto som i skamvrn p var sin stol.

-- Det r synd om oss, kved han en gng efter en sdan cyklon.

Men Zachris hade nu vid deras bokslut glidit ver p fordringarnes sida
ifrn skuldernas, och han hade ur krleksrusets smn vaknat upp. Han
hade uppfunnit ett frsvarssystem: att kvitta post mot post. Nr Jenny
slunda drog fram med sin skvlade ungdom, s svarade han, numera:

-- Din ungdom, var har du den? Du var ju inte ung, s dr var ingenting
att skvla, men du har frstrt min talang, bervat mig ra och anseende
...

D svarade Jenny, att han ingen talang hade att frstra, och att han
alltid varit rels.

I timmar kunde de sitta och spa varandra, tills de mot morgonen fllo
p sngarne, ofta utan att klda av sig.

Pojkarne, som ofta bevittnade dessa scener, voro s vana vid elndet och
s knslolsa av naturen, att de blundade eller hnade. Ibland togo de
parti eller mutades; skickades ut p rvartg i bekanta familjer, dr de
uppfrde sig som gentlemn, vrkte sig i sofforna, skrvlade och framfr
allt skvallrade om scener ur hemmet, med pfljd att de blevo utkrda.
Nr de kommo hem till modren och berttade vad familjens vnner hade
sagt, d fick stackars Jenny genomskda modersgldjens baksidor. D
erfor hon vad det vill sga att lida fr andra. Pojkarne voro
uppfostrade till jakthundar, och nu hetsade de sina frldrar. Nr
fadren var avritad i en skmttidning, s kptes den av pojkarne genast
och bars hem fr att _ckla gubben_! Fick han en elak kritik s lstes
den hgt av hans sner. Allt ont de hrde utomhus buro de fram.

Nr modren tnkte p deras framtid som ingenting ville lra och
ingenting ville bli, d fasade hon; och nr modet svek henne att g
tillmtes detta hon fruktade mest av allt, d brjade hon nska sig
dden. Hon kunde ju rkna ut hur hennes gossar skulle frfalla, hur hon
skulle f se dem, kanske som sjare eller nd smre, dessa sportsnobbar
som redan gingo p krogar och snodde efter flickor. Som sm hade hon
haft dem som smycken att pryda sig med, illustrationer till moderskapets
ra; nu skulle de endast bringa vanra. De frmdde icke lra sig en
lxa, voro trilskna och hgfrdiga, s att de mste byta skola flera
gnger. I stllet fr att avbryta studierna och skicka ut dem i
praktiska livet, uppfunnos ndlgner fr att rdda hgfrden. De
fregvos ha dligt brst, och nr pojkarne upptckte denna retrtt, s
gjorde de sig skolsjuka hela ret om. D fick Jenny ha dem hemma, och
nr hon inte stod ut, lste hon in sig p ett vindsrum, dr hon drack
och sov.

Men om aftonarne nr pojkarne gtt i sng d ville hon ha fest, och d
skulle Zachris komponera orgier.

Nr han uttmt sina uppfinningar kom en tillfllighet honom till hjlp.
Han hade fr en tandfistel ftt morfin och drmed upptckt en
gldjeklla som gick utanp vinets gudagva. Han meddelade upptckten t
sin kontubernal, och nr kvinnan smakat p den frukten blev henne
verkligheten omistlig.

Nu gick det utfr. Zachris som av naturen var en patologisk lgnare
brjade nu ljuga som en morfinist, det vill sga att allt som var
frmnligt var sant. Han ljg sig till frdelar, ljg sig ifrn obehag,
ljg fr att hmnas.

Men morfinen medfrde ven andra rubbningar, i det den upplste alla
hmskor p det naturen utstakat som tilltligt. Zachris' frflutna
ktenskap, som hittills varit begravet i glmska, brjade nu grvas upp
av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon terkom s ofta till
mnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprrde henne men
p ett srskilt stt. Nr han d sg vilket intryck detta gjorde p
Jenny, fann han nje i att terkomma till mnet.

Den vilda sinnlighet som lyste frn hennes ansikte eldade upp honom och
tog fram djuret.

Men alltjmt terkom Jenny till den frra, och Zachris hade nu sjunkit
s djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som frfljt honom
under den frsta skilsmssotiden ...

Makarne voro mest instngda p en vindskammare, sedan de frlorat alla
mnskliga intressen och endast levde som apor i bur.




                           NIONDE KAPITLET.


Klockan nio en novembermorgon satt Falkenstrm p en bnk i Hummelgrden
i den mest undangmda alln. Bakom honom stodo ngra svarta granar,
svartare n vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens
ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snreflexerna underifrn
frvandlade hans ansikte till en enda vit flck med ngra frdjupningar
i. Han var orakad och otvttad, hade frsummat renovera hrfrgen, s
att tinningarne lyste vita; stvlarne voro oborstade och klderna
skrynkliga, allt antydande att han sovit borta pkldd.

Han stirrade sltt framfr sig med smrta och frtvivlan.

Det brjade falla sn, tta ulliga flingor, som singlade ner och packade
sig. Det mrkte han ej utan blev sittande oknslig fr klden och
fukten. Nr han slutligen vaknade upp var han nersnad s att han mste
dra ut ftterna ur sndrivan; drvid rasade sn frn hatten och rocken
som frn ett tak i dagsmejan. Han reste sig fr att g, men paralyserad
av obeslutsamheten vnde han sig t alla vderstreck, och sedan satte
han sig igen.

Han visste verkligen inte vart han skulle g, ty han hade ingenstans att
g, gde intet ml, intet intresse vid livet, som kunde stta honom i
rrelse.

Snn fll alltjmt, och han lt sna ner sig, nu med en medveten
njutning. Han begravdes i ngot rent vitt, han och hans minnen; han
gjordes osynlig fr alla frbigende, vilka dock icke voro mnga.

Pltsligen lades en hand p hans axel --

-- Va? r det Falkenstrm?

Denne sg upp och knde igen Smartman.

-- Varfr sitter du hr? N det gissar jag; men nu ska du flja mig.
Frst ska vi g och bada, sen ska vi tala, s ska vi handla, och drp
skola vi ta frukost.

Detta var den praktiske Smartmans stt. Han som kunde ta livet i kaluven
och lmnade vrldsgtorna t de andra, han lskade svra situationer fr
att f fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom ven
p barmhrtighetens strt, och dessa poeter som icke kunde tas med
livet, dem hade han under sitt srskilda hgn, icke minst dock av njet
att f beskydda.

Falkenstrm fljde p slp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de
ftt en slde kte de ut till en avlgsen stadsdel dr en badinrttning
fanns, icke alltfr mycket beskt. Men Smartman hade en otrolig frmga
att kombinera vlgrenhet och enskilda intressen, och utan att vara
blodsugare kunde han begagna mnniskor, ven de ringaste, till sin
frdel och deras egen p samma gng. Han steg ur slden tre gnger p
vgen, dels fr att telefonera, dels fr att ska folk, men han behvde
bara tv minuter varje gng. Nr de stannat utanfr badhuset som lg
inne i en trdgrd, mtte de en herre och en dam. Smartman vnde ryggen
till, och nr de bda gtt frbi, sade han till Falkenstrm:

-- S hr tidigt p morgonen! Det var originellt.

-- Var det inte fru X? frgade Falkenstrm enkelt.

-- Jo, men det var inte herr X.

-- Vad gr de hr?

-- Badar frsts; i dubbletten. Men det angr inte oss. Kom nu!

Efter ett bad i kallbassngen hittade Falkenstrm i rummet rent linne,
med kragar, manschetter och nsduk. P bordet fanns en flaska
Marienbader, ett glas iskall mjlk och ett pple.

Smartman kom in och ordinerade som en lkare. Drp frde han ner
patienten p rakstugan, och gick under tiden till telefonen. Nr han
terkom var Falkenstrm en annan mnniska, men nu stod en tckslda
utanfr.

-- Nu skall du luta dig i hrnet hr, sade Smartman. Du ska blunda och
inte tala, frska tnka p ingenting. Om du ocks inte somnar, s r du
nd terstlld p tio minuter. Det r min kur som jag uppfunnit. -- S
dr, nu lser jag ngra brev, och sger inte ett ord t dig.

Efter femton minuter stannade sldan ner i staden utanfr ett snyggt hus
i en grnd.

-- Var r vi? frgade Falkenstrm som trodde sig vakna efter en lng
nattsmn.

-- Vi r hos mig.

Smartman hade flera bostder, icke fr ngra farliga ndaml, utan fr
sina vidlyftiga affrers skull, dem han icke fick sammanblanda.

En trappa upp fanns ett litet enkelt rum, med ett skrivbord, ett
brevskp, telefoner, en kommod och en soffa. Hr drog han sig tillbaka
att meditera, vila ut och mottaga enskilda besk, men endast av kallade.

-- Nu r du terstlld, brjade han.

-- Fullkomligt! Jag tycker mig ha sovit en hel natt, och jag drmde
ocks ...

-- Allts, till saken! -- Din skilsmssa har brjat!

-- Ja!

-- Vad hnde s?

-- Detta hnde. -- En infernalisk slump lt mig veta att damen kommit
resande och slagit sig ner i mina barns hem.

-- Gott. Hon mste ut. -- Varifrn kom hon?

-- Frn Berlin!

-- Berlin? Var hon ensam?

-- Nej, hon medfrde i sitt sllskap en bekant tribad frn
Hopfenblthen.

-- Hall! Nu hade du tur en gng! Tnk en sdan tur!

-- Kallar du det ...

-- Vnta lite! ... Jag var p Rydberg i gr afton. Dr berttade
hovmstarn om tv konstiga damer som p sitt rum supit sig fulla och
uppfrt sig s att de blivit utkrda ... Pass nu skall jag telefonera.

Telefonen arbetade:

-- Vad hette damen? ... Jas, det stmmer! Jaha! Jaha! -- Tackar! Ja,
det var inte annat! Tackar!

Drp vnd till Falkenstrm:

-- Nu ska vi g till Lgnroth; han r inte lskad, frstr du, men han
r fruktad, och har fina relationer nda oppt. Processa vill vi
naturligtvis inte fr barnens skull och fr kvinnans ... men vi ska bara
koncentrera oss p en punkt: avlgsna damen ur hemmet. Lt oss g till
Lgnroth.

Falkenstrm blev betnksam:

-- Lgnroth tror inte vad jag sger drfr att jag r diktare, och --
drfr r han lgnare, en negativ lgnare, som visserligen icke alltid
sger det som r osant, men som frckt frnekar faktum, nr det r
besvrligt ...

-- I detta fall tror han icke vad du sger, men han har hrt tre
fullgoda vittnen, och han har intresse av att hjlpa dig. Ja, han vill
vinna dig, enrollera dig ...

-- Vad skall han med mig?

-- Drfr att du r ngon. En talang r en mer eller mindre stor makt,
det tror du inte ...

-- Jag?

-- Ja, har du inte sett hur Lgnroth skt ervra dig genom Zachris. Han
lskar Zachris av oknda skl, kanske drfr att deras sjlar ro slkt,
men han hatar dig, och drfr skall du bjas under Zachris. Drfr har
han alltid velat avtvinga dig din beundran fr Zachris, f dig under
Zachris, som han upphjt p din bekostnad. Mrker du inte att i
tidningen Zachris' namn aldrig frekommer utan att ditt namn nmnes
bredvid. Och nr Lgnroth skaffade dig stipendiet den gngen, s gav han
en tredjedel t Zachris ...

-- Var det p det sttet? Jag tyckte pngarne voro s flya ...

-- S var det! Och Lgnroth sger alltid att du r avundsjuk p Zachris.

-- Vad har Zachris som jag kunde avundas? Talang r det vl inte?

-- Lgnroth menar det; drfr att han r liten tycker han om de sm, men
han tycker framfr allt om sin tidning, det r hans tron och hans arm.
Du har icke velat bja dig, drfr skall han bryta dig ner, under den
understa.

-- Det r intressant att hra detta! Jag har alltid erfarit det som om
Lgnroth ville, figurligt talat, bugra mig genom Zachris, och drfr har
jag flytt. Skall jag nu tvingas g dit?

-- Tnk p dina barn!

-- Ja, jag tnker p dem, endast p dem!

-- D g vi!

De gingo.

-- Men, tertog Smartman. Du mste tillbringa en halv timme p egen
hand, medan jag frbereder rendet. G och spatsera hr, i staden mellan
broarne, men inte in p ngon krog, frstr du?

-- Var lugn du!

S skildes de.

Falkenstrm gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; sg p gamla
portaler, glmmande nutid och fljaktligen sina sorger. Han vankade
genom gamla trnga gator, tittade i bodfnstren, lste rtal, erinrade
sig sin ungdom d han sprang med korrekturen p dessa sm tryckerier hr
funnos. Fngslades av ett historiskt minne, Gran Perssons, Erik XIV:s,
Kristian Tyranns ... Stortorget och Storkyrkan slckte totalt ut det
nrvarande, s att han nstan glad vandrade ner fr Storkyrkobrinken med
den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framfr sig.

Han vek av frn brinken lockad av ett bodfnster och kastade sig in i en
tvrgata, dr en stor tckvagn stannat. Inklmd mellan denna och vggen
brjade han granska ett hus av ldrigt utseende. En stor skyltram stack
ut frn motsatta hrnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par
fnster i det dr huset som drog sig hans uppmrksamhet. Men just dessa
fnster ville han se, mste han se, utan att veta varfr. Han flyttade
sig ngra steg, och nu -- bakom kuskens skinnkrage sg han -- i ena
fnstret stende med ansiktena mot rutan -- sina tv barn.

De knde p glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt smfglar
instngda, flaxande, sttande sig mot det genomskinliga oknda.

Han verflls av en darrning i hela kroppen, och dolde sig bakom vagnen
fr att skona barnen fr terseendet. Men nr han flyttat sig, fick han
det andra fnstret i sikte. Och dr stod -- det rysligaste i
mnniskohamn han ngonsin sett. Med rtt hr, svullna gon, och en mun
ssom uppskuren med en rakkniv, lppar som alltid frefllo blodiga och
gav honom den frestllningen att hon sg blod. Denna kvinna hade en
gng beknt sin krlek fr honom, och nr han tillbakavisat henne, hade
hon kastat sitt hat ver honom, och sin perversa inslagna krlek p hans
hustru. Drp hade bda blodsugarne ppnat krig mot honom, och vampyren
hade skiljt honom frn hans barn. Nr han nu sg detta avskyvrda
ansikte med dess grnvita frg som en drunknads, och tnkte p att hon,
monstret, fick vara i samma rum som hans barn, vilka han icke fick
trffa, och nr han vervgde faran de sm voro utsatta fr, gick han
helt lugnt ver gatan, i det fasta beslutet att sl henne lytt med sin
kpp, fr att sedan infr domstol f sak och drigenom tillflle att
avlgsna henne, men med risk av ngra mnaders fngelse.

I ngra steg var han uppfr trappan, steg in utan att knacka.

Vampyren som sett honom och trodde han kom fr att taga barnen med sig,
lste drren till barnens rum och stllde sig framfr densamma i en
teaterattityd. I nsta gonblick syntes ett rtt blodigt korstecken i
hennes ansikte. Kppen, en spansk rotting, hade drabbat tv slag snett
ver nsan, frn ga till kke.

Damens anskri gjorde endast gott i sjlen p honom, ty det var en
verflyttning av hans ndlsa smrta, en befrielse frn eget lidande
genom verfring, men nr han hrde barnens uppskrik frn andra sidan
drren, d flydde han som en mrdare.

Nere p gatan blev han kav lugn, och erinrande sig mtet med Lgnroth,
gick han direkt till redaktionslokalen, ngot vit i ansiktet, men med
fasta steg.

Uppkommen i redaktionen mottogs han av Smartman, som sg tvetydig ut.

-- Det har kommit smolk i mjlken, sade denne.

-- Vad d?

-- Fr vl hra!

Lgnroth satt, emot frvntan, hg, sluten, likgiltig.

-- Sitt ner, bjd han, markerande en tillmnad gspning.

Falkenstrm satte sig.

-- Ja, brjade Lgnroth, Smartman har fr ngra dagar sedan fredragit
ditt rende -- -- -- och -- jag hade redan vidtagit tgrder -- -- --
talat vid myndigheterna, enskilt frsts. Man var icke obengen hjlpa
dina barn -- -- -- var till och med hgad vidtaga extra judiciella mtt
och steg -- -- -- men vi stannade vid det, att du skulle enlevera
barnen, resa lngt bort med dem -- lovande myndigheterna icke vidtaga
ngra tgrder fr att hmta dem tillbaka till modren ... Vnta lite nu!
-- Allt detta under frutsttning att dina uppgifter voro sanna, och att
inga andra motiv n omsorg fr barnen lett dina handlingar. -- Vnta
lite nu! -- Sedan dess har ngot nytt intrffat. -- Din hustru har varit
hr.

-- N?

-- Ja, hon har skt gra troligt att du var frlskad i damen, och d
denna refuserat dig, har du ledd av svartsjuka skt hmnas p detta
stt.

-- Vad tror du d?

-- Tja, vad skall man tro!

-- Det vill sga du tror lgnen. S hr frhller sig emellertid saken,
p heder och samvete, vid mina barns liv; om jag trodde p Gud skulle
jag svra vid hans heliga namn. -- Min hustru var den frsta som rjde
damens knslor gentemot mig, och av vilka jag endast knde mig orenad.
Hustrun och jag logo tillsammans t drskapen, varp fljde, att damen
kastade sina knslor p min hustru ... och s besvarades dessa. Dr har
du hela saken.

-- Har du vittnen?

-- Ja, jag hade i gr, men du vet hur det r med vittnen; nr de dras
fram ha de ingenting att vittna, eller vilja icke ...

-- I s fall kan ingenting gras.

-- D gr jag till myndigheterna sjlv.

-- Gr inte det! _Hon_ har varit dr frut!

-- N?

-- Ja, han fann ett charmant fruntimmer, och ...

-- D skjuter jag damen!

-- S, gr det d! Men det gr du inte.

Falkenstrm steg upp, rev sitt hr och hdade:

-- Att tjyvarne ha en egen gud har jag lst, men nu tror jag bugrarna
ocks ha en!

Och drmed gick han ut.

I frmaket satt professor Stenkhl och lste i statskalendern, vntande
p entr.

-- Nej, si ...

Han blev skenbart (icke synbarligen) glad att f rka Falkenstrm, och
frgade vart han skulle hn.

-- Jag skall opp i polisen! svarade Falkenstrm, som befann sig i en
naiv stmning fr gonblicket. Vid ordet polisen koagulerade Stenkhls
lttflytande knslor, och han rullade in sig som ett vtt lskinn
framfr eld.

Det retade Falkenstrm och han beslt rulla opp honom igen.

-- Du knner visst frken X?

-- Jo, jag r slkt med henne.

-- N d s ... kanske du kunde frm hennes slktingar att rappellera
henne ...

-- Varfr skulle jag det?

-- Kan du inte gissa? Du vet ju att hon r tribad.

-- Nej, det vet jag inte ...

-- Ja, men jag vet det, och det r mig tillfyllest fr att f henne
avlgsnad ur mina barns hem! Infr mig behver jag icke ditt vittnesml
...

Stenkhl drog ronen t sig ...

-- Hr du, g icke till ytterligheter ... flj mitt rd, sk Hanna Paj,
hon stller saken till rtta i godo.

Detta sades med en trovrdighet i tonen att Falken fick recidiv p sin
naivitet, tackade med ett handslag, och gick ut att ska Smartman, som
vntade honom.

Smartman satt och skrev en artikel, han tittade upp t vnster, och
frgade frstrdd:

-- Vad var det om?

-- Om -- mina barn.

-- Det har jag inte tid med!

Det vida hjrtat hade krympt samman, hade glmt hela historien. Men
Falkenstrm frstod icke:

-- Vad gick t Lgnroth idag?

-- Han var trtt p ditt spring ... och fr vrigt tyckte han bara det
var roligt se dig p redaktionen som du svurit aldrig beska.

Nu frstod Falkenstrm, men han ville avvrida honom ett rd innan han
gick:

-- Tycker du jag skall g till Hanna Paj?

-- Jag s--r i Hanna Paj, g vart f--n du vill.

-- Skulle inte vi ta frukost tillsammans?

-- Frukost? Den har jag tit medan du badade!

-- Men du lovade att flja mig till myndigheterna.

-- Jag? D var jag vl full! Aj med dig, nu mste jag skriva. Ett rd
ska du f: rr inte i den saken; ty de dr herrarna rkar du i alla
samhllslager, ven dr du intet tror. De utgra ett frimureri och ro
kosmopoliter. De ro hemma ver hela vrlden, knna varann allihop, ha
klubbar i Paris, London, Berlin och Wien. Rr inte vid dem, ty d blir
du bojkottad. Hur du skall knna igen en -- -- -- Jo, om du i ett
sllskap tar opp mnet, och uttrycker ditt ogillande, s svarar straxt
den trffade med artikeln smflickor. Det r uttytt, den som rrt vid
dem, beskylla de alltid fr brott mot minderriga. De ha ju beskyllt dig
ocks, fastn _hon_ var en fullvuxen piga, som hade affrer med
grdsdrngarna. -- Hanna Paj kan du grna ska; hon tycker om att
beskydda, och om hon fr binda dig med en tjnst, s gr hon det, fr
att f binda --

Audiensen var slut och Falkenstrm grep det sista halmstret -- Hanna
Paj.

                   *       *       *       *       *

Med ngot drjande steg vandrade han uppt Johannis, drjande, ty han
hade i dag sett hur ostadigt allting var. Ingenting hll att ta uti;
krlek och hat, sorg och gldje, passioner och intressen, allt var
murket, glidande.

Nr han vervgde mjligheterna att vinna frken Paj, rknade han mest
med hennes hat mot Zachris. Hon hll nmligen p att dra ihop trupper
mot honom, isolera honom och f honom ner. Falkenstrm var ett gott
kort, och hon behvde honom, fr gonblicket. Men vid nsta
frontfrndring skulle hon slunga honom, det visste han. Dessa
regirighetens galrslavar, som spela om inbillade kronor och spiror,
spelade partiet som man spelar whist: tv med tv nu, men vid nsta
given byta de plats och mste nu vara vn med motspelaren. Nu vnner, nu
fiender, och s vnner igen! Men krigfringen var icke heller den
noblaste; alla medel voro tilltna, uppstliga lgner, brutna lften,
falska brev, trolsa vnskapsfrskringar.

Emellertid, Falkenstrm ringde, och blev inslppt. Likt alla som va
vltalighet talade frken Paj mycket grna och om vad mne som hlst;
och hon hade riktiga mottagningar, hll klinik, dr vem som hlst fick
tala om sina intimaste hemligheter, vilka Hanna sedan begagnade fr sina
ndaml. Och genom att ga allas hemligheter frefll hon nstan
allvetande kunde skilja makar med en antydan, sndra vnner med ett ord,
men sjlv alltid hlla en arm p benen, som vid behov kastade in en
artikel om henne i tidningarna.

Hon visste nstan Falkenstrms rende, men var nnu icke bestmd fr
partitagandet.

-- Sitt ner snlla Karl Gustav, vi rkades hos Zachris senast, ja det r
lite brkigt dr, men ni vet inte orsaken, det finns en hemlighet i det
ktenskapet ocks, liksom i alla andra, och -- den -- knner -- inte --
ni!

Fr att inte trna med detsamma ville Falkenstrm icke sga att han
knde bda makarnes hemligheter, utan frskte se okunnig ut.

-- Fr vrigt, fortsatte Hanna, r deras ktenskap ganska lyckligt.
Zachris r ingen skn man, och Jenny r ngot bedagad, men dr rder
sympati och det r huvudsaken. Hr du, vad var det du ville mig? Ja, jag
vet det frut, det r att avlgsna den dr damen. Du r svartsjuk p ett
fruntimmer, det r rtt originellt.

Och nu skrattade hon som en furie. Men nr hon sg Falkenstrms ansikte
lysa av harm ver denna cynism, vnde hon strax, klappade honom p armen
och sade med en deltagande ton:

-- Stackars vn, du har det svrt, och du hller av dina barn. Men jag
skall lugna dig, det gr ingen nd p barnen, jag har sett de voro
vlkldda, tvttade och lr vara flitiga i skolan.

-- Ja, svarade Falkenstrm, det vet jag ocks, men det r inte frgan om
klder och fda, utan om farorna fr deras personer nr de ha en pervers
kvinna samboende med deras mor. Ja, hon r pervers, jag har lst
krleksbrev frn henne till min hustru, och min hustru har frklarat
infr mig att hon lskade damen. Fr vrigt vet du, att min hustru
antastat vra vnners fruar ...

-- Hr du, parerade Hanna, som icke tyckte om rena ord utan lskade det
fina, hr du, hur gammal r damen?

-- Tjugotv r.

-- Ser hon bra ut?

-- I mina gon r hon s faslig att jag bara fr medlidande med henne
...

-- Jas, jas ... Hr du, man har sagt mig att du r brutal ...

-- Ja, mot alla lmska personer; jag tar inte emot giftbgaren utan att
spotta, och ormar trampar jag p huvet; den som ljuger mig i ansiktet
slr jag ...

-- Det skulle du inte gra.

-- Hr du, mina fel knner vi, och dem ha vi icke att rtta nu, men vi
skulle rdda ngra barn frn uselheten, och de frtjna medlidande,
fastn de hndelsevis bara ro mina.

-- Vad kan jag gra t det, du vet vl hur frfljd och smdad jag r,
och om jag upptrdde som dygdens frsvarare blev jag ljlig. Fr vrigt,
det du talar om r mig nstan obegripligt, vad menar du med perversa
damer, finns det sdana?

-- Ja, visst finns det. Du mter dem p gatorna, vanligen en lng mrk
och en liten blond, eller tvrtom ...

-- Det r oskyldigt, du misstar dig ...

-- N, men om en kvinna blottar en annan kvinnas kropp ...

-- Det kan vara hennes sknhetsbegr ... jag nekar icke till att jag
grna ser en vacker kvinnokropp, och grna kysser en ung flicka ...

Nu hrde Falkenstrm var landet lg, och att hr ingenting var att
frlora, drfr unnade han sig njet att brnna av:

-- Jag tycker mig ha hrt ngot sdant.

Nu ppnade hon gapet som var garnerat med hstskosm och hon sg ut som
hon ville bita honom, men under det hon tuggade tyst, funderade hon
blixtsnabbt p, vilken stndpunkt hon skulle intaga, och fr att vinna
tid svarade hon som vanligt med en frga:

-- Har du varit hos Stenkhl?

-- Nej, men jag trffade honom.

-- N!

-- Han var sig lik. Han som du fr alla sina meningar genom passioner
och intressen; fr nrvarande tnker han med tarmen, liksom du med
gallblsan. -- Men sg mig, varfr str du alltid p det orttas sida,
varfr r du alltid redo att frsvara uselheten?

-- Vet du vad det rtta r?

-- I detta fall, ja! Finns det ngra tvivel?

-- Vet du icke att mnskorna ro skapade somliga s, andra s? Vet du
icke att alla ro danade till lyckan, och att lyckan endast bestr i att
f vxa fritt, sl ut alla blad hur taggiga de n ro; att friheten frn
band och tryck r sllheten ...

-- Almqvist sa s om havresoppan ocks.

-- Almqvist? Vgar du nmna det namnet, vgar du nalkas den store anden
med fordran att frst honom -- du har aldrig frsttt honom; endast den
som ftt en ngels vita kyss p pannan kan nalkas honom.

-- Den svarta ngelns vita arsenikkyss! Tack ska du ha fr din
rapakalja, gamla Hanna! En sna r du, och under denna snefest som
pgr sedan tio r ha alla snor samlat sig kring dig, nr du skriar,
falla de p kn, alldeles som vid Blkullafesten dr hxorna kyssa
bocken i ndan. Nu knner jag dig; du var lite svr att komma p, och
ven jag har ett gonblick varit dyperad, drfr att du var kvinna ...

Det ringde i telefon. Hanna, lycklig att slippa svara, ty att svara var
det vrsta hon visste, reste sig med en mine, som om hon velat sga: jag
skulle nog ha svarat dig p tal, om inte denna frargliga telefon
kommit. Hon kunde nmligen ljuga med miner ocks.

Falkenstrm hrde Zachris' snattrande rst, och fr att vara taktfull
gick han in i rummet bredvid.

Efter tv minuter syntes Hanna i drren, nu var hon hg, nedltande som
om hon bar en dlig underrttelse med vilken hon kunde krossa honom. Men
Falkenstrm tyckte inte om konstpauser och uppskjutna avrttningar,
drfr hgg han in:

-- Vad sa min vn Zachris?

-- Din vn?

-- Ja, vet du inte att vi alltid varit falska vnner ... N, han tar
damernas parti?

-- De frfrdelades! Du har slagit en kvinna!

-- Fr det frsta, det var ingen kvinna, _det_ var ett l--r!

-- Emellertid sks du av polisen!

-- Och Zachris som r intim vn med detektiven hjlper dem! Ja, han stod
alltid p brottets och brottslingens sida, drfr lskade han polisen.
Han har nyss skrivit en roman till frsvar fr det ruskigaste brott som
r begnget i Sverige. Stenkhl och Bjrnson uttryckte sitt gillande,
antingen drfr att de behvde Zachris till ngra manvrer, eller drfr
att de knde hemliga sympatier med brottslingen. Fina pojkar!
Emellertid: Aj med dig! Nu gr jag till polisen, och pliktar 30 kronor
fr blodvite, det var det rligen vrt. Mtte inte denna detalj skymma
huvudfrgan, mina barns rddning frn ett sodomithem!

-- Frn din smutsiga fantasi, menar du!

-- Si dr, den andra konstanten, som jag glmde nyss. Tv konstanter
rja bugern: smflickor och smutsig fantasi! Nu fick jag fatt dig.

Han gick hastigt ut, ner fr trapporna och stod p gatan, icke vetande
vart han skulle g.

Han sg sig omkring efter ngot som kunde ge honom en impuls, efter ett
ansikte som sade ngonting, en skylt som med ett namn gav en anknytning.
I detsamma kom en mjlkvagn med stor skylt bakp, och han lste i
hastigheten Henrik borg, men dr stod Henriksborg, Mejeri. Pang! --
Henrik Borg, vr gode doktor, den kan vara mannen just nu!

Han vinkade en droska och kte direkt till doktor Borg.

                   *       *       *       *       *

Doktorn satt vid sitt mikroskop nr Falkenstrm trdde in.

Som denne egentligen uppgivit allt hopp rrande sitt rende, kom han hit
fr att f tala vid en frnuftig mnniska, hmta mod och glmma.

-- Vad sker du, vandrare? frgade doktorn.

-- En mnniska!

-- Ecce homo! -- Sitt ner!

-- Vad sker du i fjrrglaset?

-- Jag sker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror,
och slktet utrotar sig sjlv sedan gudarne slagit det med blindhet. Du
vet jag var fruntimrens lkare en tid, men frlorade dem, emedan jag
icke ville orttvisan. Nu har jag ftt en ny egendomlig praktik som
visst r ny ... I denna helvetiska strid mellan knen som pgr, ha
kvinnorna hittat p ett stt att mrda sina mn, och jag har ndgats
uppfinna ett stt att rdda dem. Det r motbjudande, men varfr skall en
man lta mrda sig av bara artighet? -- Hr komma mn till mig med
revolvern i fickan. Deras fruar ha anklagat dem fr att icke vara mn,
trots det att de ha barn tillsammans. Vad sgs om det? En contradictio
in adjecto, ty en man som har barn med en kvinna, mste ju vara man.
Mnnens svar r ju detta: Sger du att jag icke r en man, d r ditt
barn en h--unge och du en h--a. -- Det r logiskt, men drfr fattar
kvinnan det icke; utan hon gr p. Som knslivet r fortfarande fullt av
hemligheter, s blir mannen frtvivlad och sker lkaren. Han har ju
intet annat gra n se efter -- i mikroskopet. Det r full bevisning,
men det hjlper knappast! -- Vet du vad som ligger bakom allt detta? Jo,
nr kvinnorna gjorde uppror mot naturen och ville bli likstllda med
mannen, upptckte de att han hade strre momentan gldje n de, och d
blevo de avundsjuka. De kunde icke fatta att kvinnan ftt modersgldjen
i rikligt vederlag; de ville vara lika med mannen! D brjar detta
flttg, som ruinerat s mnga av vra vnner. Nr de av ofrstndigt
delmod skte dela med sig, s rkade de in p en orimlig strvan, och
gingo under. Mannen som den aktiva, r eldig, och kvinnan den passiva r
flegmatisk och _skall_ vara det fr att kunna ta emot. Mannen, som den
positiva r mttgivande, och kvinnan som den negativa ger frmgan
anpassa sig. Hon ger drfr ingen rtt till kritik! Det r ju handen
som bestmmer handskens nummer, och det r icke handsken som skall sga
till handen: du r fr stor, du r fr liten. Men nu ha handskarne gjort
uppror ... Jag har nyss lst i en medicinsk tidskrift att den kvinna som
fordrar mannagldjen r pervers; hon har endast rtt att fordra
kvinnogldjen som r grossess; den som begr annat r fdd till
gldjehuset. -- Nu r det rtt bakvnt i vrlden vordet, ty de flesta
hustrurna anklaga sina mn att de ro fr eldiga! Kan man anklaga elden
att den r fr varm? Det r vanvettet! -- Du minns som pojkar hur
flickorna fasade fr flegmatiska herrar, och det var sunt, ty en
flegmatisk herre r kvinnlig efter som flegma r kvinnans natur. Och nu
klaga de p de eldiga! Nr Zeus lyckliggjorde en ddlig kvinna, slog han
ner som en blixt! Jag lskar alltid tnka mig konceptionen som ett
skslag, och icke som ett arbete; som en kyss och icke som massage; som
fglarnes ltta lek i en gonblicksbild och icke grodornas dagsverken p
trskbotten. Men de ha blivit grodor de forna fglarne, och livet r ett
trsk som gr mig leda.

Han tummade mikroskopet och fortsatte:

-- Emellertid, hr r ett nytt mord i faggorna! Tilda K. har hittat p
en falsk prins, vill bli prinsessa, men mste frst gra av med sin
nuvarande. Hon har begrt skilsmssa och anklagar sin man, fr -- kld,
frsummelse i ktenskapet och det dr! Nu vet jag att det r hon som r
klden, och p hans manlighet har jag hr full bevisning, hr! Men denna
bevisning kan icke lggas p domarbordet, allts mste mannen d. Vet du
vem som r hennes frsvarare?

-- Zachris, frsts!

-- Ja, denna brottets och lasternas frsvarare ...

-- Han skjuter sig troligen.

-- Varfr gifter han inte om sig genast, med en ung flicka, mycket ung,
och skaffar sig genast ett barn? Det r upprttelse, det r nobel hmnd.

-- Ja, ser du, vr vn r icke fdd med rovtnder; han knner det som en
plikt bli biten, att lida ofrskylt, att g under.

-- r han teosof?

-- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo studera teosofi och att de
bo i ett slags kloster p Siklan, som Max har rvt av en faster.

-- Kloster?

-- Ja, de kallar't fr det! Och dr ha de ppnat en fristad fr trtta
mn -- inga kvinnor!

Falkenstrm ljusnade och lyssnade. Doktorn fortfor:

-- En asyl om man s vill, dr bekanta och deras bekanta kunna uppehlla
sig, vila ut, och samla sig till stridens fortsttande ute i livet. Det
r naturligtvis konfessionslst, med en anstrykning dock av religiositet
utan former. Jag har nyss skickat dit ett par som min veterinrvetenskap
inte bet p!

-- Prisad vare den stund jag mtte en mjlkkrra p gatan, och vl mig
att jag trdde ver din trskel. Vad heter klostret?

-- Stllet heter?

Doktorn viskade ett namn i rat.

-- Det skall vara hemligt, ser du, sade han! G i frid, och hlsa
brderna att om jag icke vore hr, vore jag hos dem!




                           TIONDE KAPITLET.


P Siklans bergs med utsikt ver Stockholm, Djurgrden, Vrtan och
Segelleden lg en liten fyrsidig stenbyggnad med hgt tak och
vindskupor. Den liknade en sknsk (frankisk) bondgrd; men omsorgsfullt
byggd av grsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den
ven g fr ett kloster, hlst den bar en takryttare med klocka.

Byggnaden var sluten p de tre lngorna, men p den fjrde ppnades den
med en inkrsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlda.

Byggnadens ldsta historia var oknd, men p 1700-talet hade dr varit
svavelsyrefabrik frst, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik.
Portvaktarlngan vette t sder, allts int land, och till densamma
frde en all med tv stenmurar vilka skyddade en trdgrd. Norra lngan
vette t sjn, men var byggd p branten av berget, som stod nstan
lodrtt och icke lmnade ngon vg ppen ner till stranden.

De fyra sidorna i kvadraten inneslto en grd, apterad till trdgrd,
med en fontn mitt i korset av tv varandra skrande lvgngar av
klngvxter p spalj. Insidorna ppnade sig med verandan av tr,
hrmande klostrets korsgngar, och voro om vintern stngda med fnster
och glasdrrar.

Detta osljbara hus, belget i en oknd vild trakt, svrtillgnglig
genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max rvt av en faster,
och huset med sina mnga rum var fullt mblerat i alla mjliga stilar,
dock ingen senare n 1840. Kakelugnsmakaren hade lmnat sina spr efter
sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gvo varje rum sin bestmda
ton. Och tapetfabrikren hade ocks givit sitt bidrag i tapeter, olika i
varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spr n ett stort kk med
spis under kpa och med blsblg, vartill sedan kommit ett lngt
diskbord vid fnstret med sm treftter, sandbad, spritlampor och
kokbgare, ngra sttkolvar, retorter, diglar och kemikalier.

Den enkla inredningen, nstan vrdels, hade greve Max ordnat om, s att
var sak passade i sitt rum; och med de billigaste frgade bomullsstoffer
hade han stmt ihop tapet, kakelugn och mblemang. Varje rum frefll
lik en dikt, avslutad fr sig, i begrnsning, i form, i frg. De
billigaste kkslampor, anbragta antingen i taket eller p vggarne som
lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper s att man icke anade
de simpla former som doldes av dessa lampor fr ett pris av en krona och
femtio re. Ett alltfr obndigt, torrt, prosaiskt rum hjlptes genast
med en krukvxt i fnstret, som aldrig frfelar sin verkan, utan ger
hemtrevnad.

De mnga rummen, vilka alla hngde tillsammans men kunde isoleras,
uppvrmdes av tv stora pltkaminer, och med ventiler slpptes vrmen
upp i vindsrummen efter behov, men nu p vintern stodo dessa de. Som
det var sm golvytor och lgt i tak befanns det ltt att hlla varmt,
och d tobaksrkning icke ingick i husets vanor, hlls alltid luften
ren.

Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som
hopkommit av bdas sammanslagna jmte det som greve Max hade rvt. Ett
rum fullt var det; och ordnat i aller och berser. Alla encyklopedier
och referensbcker p lnga bordet; sedan de olika mnena p fack; men
en hel vgg stod oordnad och kallades jaktmarken. Dr funnos alla
vrldens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse frn
bokauktioner, delvis oppnade, broschyrsamlingar, lsa blad, planscher.
Dr kunde upptckter gras, och det som i dag syntes vrdelst kunde i
morgon vara av strsta vikt, beroende av mnet man behandlade. Och nr
man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i
vinden funnos sckar med reserver.

P konsoler stodo sm billiga byster av Emersons sex representanter av
mnskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne,
skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe,
skriftstllaren. Man var nog betnkt p att utvidga denna
representantkammare, men hade uppskjutit rendet.

I detta bibliotek hllos kollokvierna och dialogerna, och dr kndes
tryggt, ty man behvde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man
konstaterade det genast genom sl upp i referensbckerna.

Max talade, och Kilo hrde:

-- Grt icke ver tidens ondska, broder; du som teosof br veta att
varje tidevarv har sin uppgift: detta som gr till nda nu var det
materiella framtskridandets, industriens och ekonomiens; var det
underligt att det intellektuellas niv skulle sjunka d det sinnligas
steg?

-- Men ett sdant sjunkande ...

-- Man tvingas ju vara barn av sin tid, man skall vara det, men man
mste vxa med, framt. De som stanna bli verkrda! ven villfarelserna
ha sin uppgift: att korrigera sanningen; och i varje villfarelse finns
ett korn av det rtta. Glm icke Jakob Boehmes oddliga: Allt innehller
ja och nej, eller Platos: Allt fdes av sin motsats. Du ser ju hur
nittiotalet var syntesens eller kompromissernas tid, d man slutligen
brjade lra av varandra. Frebr icke de unga hedningarne deras
framstormande. De togo arv av sina fder, och den store kyrkofadern
Viktor Rydberg var deras profet, fastn han nu fr sitta och bekmpa
sina lrjungar. Det var han som lrde oss att lska Julianus
avfllingen, och att hata Kristus. Nu sitta vi och frvnas att vi kunde
vilja utbyta Kristi bildade fina kult av det osynliga mot grekernas
ohyggliga. Om man skulle tagit profeten p orden, borde man ha givit ett
exempel. Tnk dig kyrkordet med komministrar och adjunkter inledande
hundra oxar i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med
blodet bestnka altaret; frestll dig kyrkoherden rotande i djurens
inlvor fr att sp ut framtiden; nr denna kungen skall d, om bnderna
skulle f missvxt och dylikt som sedan komme in i nsta rs almanacka.
Ja, det var Julianus' religion som skulle uttrnga kristendomen, och som
frkunnades av idealisterna p 60-talet. Det var ju idiotiskt! Det var
rationalismen, s kallad av ratio frnuft, drfr att de saknade bde
frnuft och vanligt frstnd ...

Nu hrdes takklockan ringa, och det betydde frmmande.

-- Vem r det, tror du?

-- Det r Falkenstrm, svarade Kilo utan betnkande. Jag har vntat
honom i tv dagar; han har haft det svrt, jag har knt det p mig.

-- Han r vlkommen, men hit in fr han endast komma nykter.

-- Det vet Petrus vid porten; dock, r han i sjland, s g ut i
vntsalen och tala vid honom.

Petrus syntes i drren. Det var en verklig gubbe, vit i hr och skgg,
p kryckor och utseende av en hundraring, fastn blott sjuttio r
gammal.

-- Falkenstrm r hr, rapporterade han.

-- Han r vlkommen, men ...

-- Men han har gtt, till fots, frvillat sig i bergen ... Nu badar han,
och fr sedan rena klder och filtskor, en kopp varm mjlk ocks ...

-- Han skall vila en halvtimme, s fr han komma in i mitt rum, sade
Max, om han r ...

-- Han r nykter, men sndertrasad invrtes ... talar om polis och annat
i samma anda ...

-- G nu, gubbe, och infr honom om en halv timme! Men tvinga honom
ligga 15 minuter p en soffa, och underrtta honom om husets vanor,
att han icke m stra vr frid med sitt knot.

-- Medan vi vntar, Kilo, skall jag lsa min sista dialog, som du begrt
hra, och som skall tryckas i vra klosterskrifter i sinom tid.

Kilo sjnk ner i vilstolen och slckte gonen fr att hra bttre och
frst.

                   *       *       *       *       *

r 1872 satt jag en vinterafton ute p en  i havsbandet och hrde en
gammal bekant jgare och ggsamlare bertta fljande tilldragelse ur
sitt liv. Han hade som yngling under sina promenader upptckt en
trdkrypares bo i en asp, och som han saknade denna fgelns gg,
fattades han av en hftig stundan att ga dem. Men trdet var av samma
slag som den frbjudna fruktens; det vxte innanfr ett staket, och inom
samma staket lg en villa, och i villan bodde en familj, med vilken vr
ggsamlare mtte haft ngot obytt, ty det fll honom icke in att begra
lov f klttra upp i trdet. ggen mste han ha, och fljaktligen gick
han en mrk kvll med en sg fr att flla trdet ...

(Hr blev situationen spnnande och jag minns hur berttarens ansikte
fick ett smrtsamt uttryck dr han satt p den svarta skinnsoffan med
ett sjkort och tv bssor ovanfr ...)

Nvl, villans drrar sls upp, ljus strmmar ut, och garen griper
ynglingen ropande p tjuvar. Den brottslige infres i familjen, och
frhres. Han sker frsvara sig med att han endast ville t fgelboet
... Villagaren fattade icke vad man skulle med ett fgelbo, trodde att
gossen ljg, och hotade med polis. Situationen var p hjden, d den
brottslige nmner sitt namn. Drmed var frtrollningen bruten, ty hans
far tnjt anseende och saknade icke inflytande. Han slpptes och drmed
var saken slut.

Tjugu r senare satt jag i samma rum med samma jgare och erinrade om
ungdomsminnen. Pltsligt tog jag upp denna fgelhistoria. Jgaren sg p
mig frvnad, och frgade var jag ftt tag i den.

-- Av dig! svarade jag.

Han frnekade. Jag undrade om han skmtade, ty ljuga behvde han ej,
emedan det icke fanns ngot frdmjukande eller rerrigt i den
pojkhistorien. Han lt mig bertta historien i detalj, men kunde icke
knnas vid den.

Jag har mnga gnger sedan dess undrat om han ljg helt enkelt, drfr
kanske, att historien i verkligheten varit frknippad med ngot
frdmjukande som han utelmnat vid frsta referatet fr mig och som han
skmdes fr. Att hans minne svek r omjligt, ty pinsamma situationer
bruka ha en otrolig frmga hlla sig kvar. Man kan stryka ut dem fr en
tid, men de sl upp igen som flckar p rocken. (Kanske jag misstar
mig!) Jag har ibland tnkt att han lst den dr historien eller hrt den
av en annan och lokaliserat den p sig, den lnga vinterkvllen, fr att
vara intressant, och att han nu skmdes ver att ha ljugit d fr tjugo
r sedan. Mitt eget minne litar jag p i detta fall, ty historien var s
levande, mlande berttad, att jag som frfattare sg den fr mig den
gngen. Kanske, sger jag mig n, var jag den frsta som han berttat
den fr, och drmed hade han befriat sig frn ett pinsamt intryck s
grundligt att detta utstrks ur hans minne.

Fljande hndelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man
ur sitt minne utplnar totalt ett plgsamt intryck, s att det icke
existerar mer.

Omkring 1880 satt jag med ngra fr detta skolkamrater och rotade i det
frflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta mn och med en viss stllning.

-- Du kan ha en bjrt otur du, vnde sig en av kamraterna till mig.

-- Ja, har du mrkt det ocks? (Det var min egen observation som jag
grna hrde bekrftas.)

-- Ja, svarade han, minns du inte (och s brjade han en historia frn
skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spr).

Saken skall ha tillgtt s. Det var sista dagen p terminen, sista
timman, och lraren, den fruktansvrde, var blid. Det lg en fridens och
frsoningens stmning ver klassen, och timmen gick under diskussion om
flyttning och betyg, s att lxan icke blev frhrd. Klockan slog.
Lraren frklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna lxans
frhrande, men var vertygad om att vi lst ver den. Det var en
explikation s att bckerna lgo uppslagna. Vid kommandot sl igen
bckerna skulle jag, enligt berttaren, ha givit luft t min
tillfredsstllelse att ha undgtt en fara, och utsttt en lttnadens
suck, vilken dock hrdes av den skarpe lraren, som fattade i en blink
dess betydelse. Ett sataniskt leende flg ver hans rysliga ansikte och
med en skallerorms blickar ruvade han frst min tolvriga person; sedan
efter kommandot: sl opp bckerna! utslungade han mitt namn, vilket
betydde att jag skulle explicera. D jag icke kunde ett ord, fick jag
stryk.

Jag hade inte ett spr minne av detta och berttaren kunde icke vcka
det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra
upplevelser, s brukade jag sedan bertta den sjlv, ssom bevis p min
otur.

Frmodligen hade jag varit s inne i julstmningen, och denna episod
hade kommit s abrupt in, att den icke fick ngon plats. Dr var
upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess njen, jag var
s framom terminen och lxorna och det hr lg redan bakom frut. Hade
jag icke behvt berttarens historia till min samling, hade jag frnekat
den, ty den saknade verklighet fr mig.

Nu efter fyrtio r, d jag sett s mycket misstag och missfrstnd, har
jag brjat undra om berttaren i sitt minne frvxlat mig med ngon
annan. Om han gjort det, s bleve saken nd mer intressant, ty d hade
jag i min levnads vv spunnit in andras garn, och det r ju icke s
ovanligt.

                   *       *       *       *       *

Intet r oskrare n uppgifter och vittnesml, icke drfr att
mnniskorna ljuga uppstligt, utan drfr att allting r s
bristflligt, vra sinnen, vr uppfattning, vrt minnesorgan.

I mitt frldrahem umgicks intimt en nkefru med son. Oftast hrde jag
den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och ssom varande den knde
kafgaren till det bermda kafet. Jag hrde s ofta talas om honom som
jag aldrig sett. Och nr jag en gng fick se hans granna lokal med
pompejanska mlningar, med lagerbosker, glaskronor och sjungande
kanariefglar, fick jag hga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen
vxte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare
och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missvxt
och andra bekymmer, ven processer. Nr jag fyllt tjugo r blev jag hans
gst. Under ett nattprat rkar mannen flla fljande ord i en parentes
... Ja, sir du, min far var bonde ... D vaknade mitt barndomsminne om
kafidkaren, och jag avbrt: Var inte din far ... Hrp vill jag
minnas, att han svarade ngot suddigt, ty han var inne i ett lngre
anfrande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag
barndomsminnet om kafidkaren, troende mig som litet barn ha frvxlat
eller missuppfattat. S frsvann han frn min horisont, livet fyllde ut
mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla ver andras, men var gng
mannen dk opp sg jag bondsonen i honom.

Efter tjugofem r gngna sitter jag med en nra anfrvant och dividerar
om gemensamma ungdomsvnners den. S kom vi till Filip X.

-- Ja, hans far gde ju vintertrdgrden, sger min anfrvant.

-- Va fr slag? Var inte hans far bonde?

-- N! Var har du ftt det ifrn?

-- Frn honom sjlv.

-- Omjligt, jag knde hans far!

Som vi voro upplysta mnniskor bda, rkade vi icke i grl; jag bara
satt frvnad ver ett intressant faktum, som jag nnu icke kunnat
frklara. Men efter den stunden terblev min vn schweizeriidkarens son,
och bondsonen frsvann ur mina frestllningar dr den dock levat i
tjugofem r.

r det mjligt att jag hrde vilse om natten, eller r det s att hans
far _frst_ var bonde och sedan blev vrdshusvrd? Faktum saknar ju
intresse, men att jag gick i tjugofem r och ljg utan att veta det, kan
ju mana en till frsiktighet.

Att tro allt vad folk sger kallas fr att vara naiv. r 1870 omkring p
vren var jag naiv, d en studentkamrat kommer upp p min fattiga
kammare fr att taga avsked. Han hade nmligen, s uppgav han, mst
avbryta examen fr fattigdom, och hade nu tagit anstllning hos en
vintappare i Uddevalla. Vintapparen var i staden och vntade f fra
honom till hans anstllning. Som jag sjlv var i ordning att f resa ut
till landet, till solen och havet, sg jag vnnens frskrckliga de i
en underjordisk lokal s utmlat, att jag beslt rdda honom. Han var
nmligen en ovanligt framstende sngare med stora anlag fr teatern,
och jag ansg honom ga lyckan i sin hand. Jag freslog honom frst att
g in vid teatern. Nej, hans mor avskydde teatern och fr vrigt hade
han givit vintapparen sitt hedersord; han var dessutom sjuk och gde
icke sin rst just nu. D freslog jag att han skulle flja mig till
landet och under sommaren sjunga opp sig; jag skulle skaffa honom
pngarne.

Efter tskilliga svrigheter gav han med sig; jag skaffade 100 kronor
och han kom till landet.

P hsten var han blomstrande av hlsa och mod. Han lnade min bsta
drkt, for in och provsjng, kom tillbaka med ett utmrkt engagemang.
Nvl att kunna hjlpa en mnniska r en avundsvrd position och utgr
lnen sjlv; jag ltsade aldrig om skulden, och tnjt sjlv understd
av andra s att jag ingen tack begrde, men jag stod som lntagare hos
den rike mannen och fick d och d pminnelser av mindre behaglig art.

Ett par r gingo och min vn var stor sngare. Jag hade dremot mycket
svrt. En vr kom han upp p min vindskammare och fann mig i samma
frtvivlade lge som han en gng var i. Han ville hjlpa mig till landet
och skulle be en rik kamrat om ett ln.

Han gick till den rike och bad om tjugofem (!) kronor, men fick nej. Jag
stannade i staden och han frsvann efter att dock ha bjudit mig p ngra
super.

Hittills r allting normalt, mnskligt och var i min egen bohmegenre.
Men nu brjar det abnorma.

Tre r senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag frde
ofta samtalet p den bermde sngaren, naturligtvis utan att rja hans
uppkomsthistoria; jag kallade honom min vn och bermde honom, kanske
med en hemlig stolthet ver att ha givit honom frsta handtaget.

En dag har frun i huset rkat sngaren p ett brllop, och vid vrt
nsta sammantrffande utgjuter hon sig i lovord ver honom, men r p
samma gng mrk och frbehllsam mot mig, nstan misstnksam.

Slutligen mste hon tala ut:

-- Ni kallar denne man er vn, men han talar illa om er.

-- Ja, svarar jag med en ltt skepsis, sdant r livet.

Och drmed upphrde samtalet om sngaren. Fem r senare ndgar jag samma
fru omtala vad sngaren andragit mot mig.

Nu kommer det ofrklarliga:

Sngaren hade rddat mig en gng ur ett frtvivlat lge, och jag hade
besvarat hans vnliga uppoffring med svart otacksamhet!

Jag tvangs d bertta sakens sammanhang, men sg att jag icke blev
trodd.

Nu frgar jag mig: kan ett faktum under rens lopp vnda sig baklnges i
en mnniskas minne utan att man vet det?

Och s frgar jag: Om han knde frbindelsen tryckande fastn jag aldrig
pminde om den, s hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men
den ltsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag
fr; och nr jag efter tjugofem r ville betala den, eftersknktes
beloppet.

Men vintapparn terstr.

Tretti r efter sitter jag p ett kaf med en ungdomsvn till sngaren
och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sdant mera. D
erinrar jag om vintapparen ssom ngot bekant.

-- Vintapparn? sger vnnen. Vad var det?

Jag relaterar.

-- Det har han ljugit, svarar vnnen: ty jag umgicks intimt med honom
just i de dagarne, och han nmnde inte ett ord om den saken.

-- Ja, sdant r livet, sdana ro mnniskorna, och fljaktligen vi
sjlva!

Nu r han dd! Frid ver hans minne! Livet har kvittat mellan honom och
mig.

Emellertid har jag ndgats i sjlvfrsvar bertta vintapparhistorien s
mnga gnger att den kanske kommer in i hans biografi och han har vl
berttat historien om min svarta otacksamhet s att _den_ kommer in i
min biografi!

Sdant kan det vara!

                   *       *       *       *       *

Falkenstrm hade badat i den forna bagarstugan framfr en riseld, och
efter att ha ftt rent linne och torra klder vilade han sig p en
soffa, d greve Max intrdde. Denne hade vanligen av erfarenheten lrt
att mnniskorna slpade med sig sina bekymmers atmosfr, som satt kvar i
rummen likt dlig lukt, och drfr gick han att ska upp sin gst i
bagarstugan. Dr skulle han f tala ifrn sig, och hans elnde skulle
sedan sls ut med badvattnet.

Han satte sig bredvid den sjuke och bad honom tala.

Falkenstrm sprang upp, gav hela sin lidandeshistoria, med alla
detaljer. Han bemtte invndningar, hll frsvarstal, bannade ver
mnniskors uselhet, som togo brottslingen i frsvar mot den
frfrdelade. Han talade s att det skummade kring munnen. Slutligen
blev han torr i halsen, och en ltt heshet besljade rsten.

Greve Max tog emot, stllde sig deltagande, kastade in en frga hr och
var, gav nya uppslag, lt honom ta om vissa punkter fr att riktigt f
ur honom hela bldens innehll. Hans ansikte terspeglade alla den
olyckliges lidanden och han tycktes krympa ihop, framfr denna hatets
eld. Men mot mnet, som var honom vidrigt, gjorde han sig hrd, ty han
ville icke fra det in i sina tankar, utan han ledde alltjmt av
strmmen med det han kallade jordledningen. Han hade nmligen under de
sista ren brjat uppfostra sig, fretagit andliga vningar,
gymnastiserat sin sjl, och vunnit vissa frdigheter som vanliga
mnniskor kalla vernaturliga. De fula minnena ur livet hade han
opererat bort; och fr att icke bli rov fr den frstkommandes
suggestioner hll han andlig diet.

Den som lser en tidning var dag, fr redaktionen ver sig med alla dess
sikter och synpunkter, blir bara dess medium. Det tryckta ordets makt
r stark och drfr lt han Petrus lsa tidningen om morgnarna och tala
om de stora vrldshndelserna. Skmttidningar fingo icke infras, ty han
ville icke bli lgsinnad och gldjas t elakheter. Han lste icke en
bok, _drfr_ att den presenterades honom, utan han tittade frst i den.
Fann han den infam eller gycklaraktig, lade han den i elden, att den
icke skulle rka i andras hnder. Han mottog icke alla besk, och
besvarade icke alla brev. Om han rkade ut fr ngons hat, s avklippte
han kontakten med denne; ppnade icke hans brev; upphrde lsa hans
bcker, ifall han var frfattare. Och han nmnde aldrig hans namn, ty
han visste vad ett personnamn r fr en strmvckare. Han strk ut honom
ur sitt minne.

-- Man skall aldrig hata en mnniska, sade han, ty det r att frstrka
fiendens strmmar genom influens. Klipp av trdarne, och han nr dig
icke, eller skaffa dig jordledning, s gr hans skstrle ner i marken.

Under Falkenstrms lnga anfrande hade han upptagit allt dennes elnde,
avlett en del, och tergivit en del, liksom tvttat p filtret, s att
nr Falkenstrm slutat, fanns nstan intet kvar av hans stora sorg. Och
han var s trtt att han begrde f g till sngs.

Sedan han av Petrus ftt veta husets vanor frdes han direkt till sitt
rum och somnade.




                           ELFTE KAPITLET.


Fljande frmiddag sutto Kilo, Max och Falkenstrm i biblioteket
samtalande om helt andra saker, och Falkenstrm syntes befriad frn sitt
onda. Han hade glmt bort det. Max talade:

-- Denna id med klostret sprar man frst hos Huysmans. Som vi minns
brjade han som Zolas lrjunge och utvecklade genren nedt, grvde genom
matjorden s att han rkade alven, grus och stinklera. D blev han led
p alltihop, p sig sjlv och vrlden. Men han ville nd lngre ned och
se vad som fanns under gruset. Han brjade forska i det frdolda utan
egentlig tro p att ngot fanns bakom frhnget. Nr han d trffade
vsenlika krafter med fast vilja, tog han upp kamp, blev slagen och
skte bot. Dock, i stllet fr att grunda det konfessionslsa klostret,
gick han direkt till La Trappe, det strngaste av alla katolska,
underkastade sig penitens, biktade och fick absolution. Drp irrade han
en tid, stridande med tvivlet, tills han slutligen tog munkdrkten hos
Benediktinerna i Solesmes. Men just som han ftt intrdet och satt sig
p stolen, s brast den. Republiken stngde klostren, det vill sga
ppnade dem, och drmed var den sagan slut.

-- Var Huysmans en troende?

-- Ja och nej! Nr han kommer till Trappisterna s frgar han sig: Vad
har jag hr att gra? Vem har drivit mig hit? Hans samvete r skapligt,
han ngrar men med reservation, han ledes mera vid livets banalitet och
r genom sin djupa bildning frmmande fr samtiden. Nr han sitter i
klostrets trdgrd vntande p bikten, rker han en cigarrett, och
tnker ett gonblick springa ifrn alltsammans, men kan icke. Han gr in
till bikten och gr opp sitt frflutna, och i det gonblicket erfar han
ngot stort som kunde kallas religist.

-- Vad r det?

-- Vad religion r? Frskom ngra definitioner: Jag sger: religionen
r Anschluss mit Jenseits, p svenska: anknytning med det transcendenta;
kontakt med kraftkllan ...

-- Vad r tron d? frgade Falkenstrm.

-- Tror du icke?

-- Nej!

-- Det narras du! Ty det du vet, det tror du. Du tror det r tisdag i
dag, emedan du vet det. Allts tror du under vissa frhllanden. Men hur
vet du att det r tisdag i dag? Drfr att det str i almanackan, svarar
du. Men det str icke i almanackan att i dag r i dag. -- Jag hade en
gng en vn som rkte opium och sov i trettiosex timmar. Nr han
vaknade, hade han glmt tid och rum. Hans ur hade stannat, och fr att
utrna vad det var fr en dag, skulle han se efter i almanackan. Dr
stodo ju alla rets dagar och ven den dagen, men det stod icke vilken
dag det var i dag. Hur skall du f reda p det d? Du frgar de andra.
Men de andra frgar dig eller varandra, det r allts ngot
konventionellt, som astronomerna ha bestmt och som vi f antaga p god
tro, efter som vi icke kunna kontrollera det. Fr vrigt r det icke
tisdag i Amerika utan mndag. Dr ser du s rrligt, s vacklande ven
ditt vetande r. Emellertid, du tror vad du vet; men vet du det du tror?
Ja, naturligtvis efter som du tror det du vet ...

-- Detta r tankeexperiment -- -- --

-- Ja, just det, och vi anstlla tankeprvningar, sker utrna hur lngt
man med tnkande kan sondera det oknda. Och vi ha upptckt att
tnkandet r lika djupt sjunket som allt annat dekadent. Du vet att i
Regula de tri man med tre bekanta sker den fjrde oknda; och nr jag
stller upp den matematiska syllogismen rtt, drar riktiga konsekvenser
genom att rkna rtt, s r jag tvrsker om att ha funnit det oknda X.
Men om du har tre eller flera skra premisser, och drav sker draga en
logisk konklusion, s stannar du ofta framfr fljdsatsen, emedan du r
feg fr dagens opinion. Vill ni hra hur jag anstllt ett experiment fr
att utrna om det finns ngon sanning i det gamla, s osannolika
antagandet av jrtecken, eller upptrdandet av naturfenomen, vilka
tfljas av hndelser som inverka p mnniskors den? Hr mig i fem
minuter, skola vi diskutera sedan.

Greve Max lste fljande dialog Om Jrtecken.

-- Har du sett ngon hgring i Stockholm?

-- Hgring? Inte hgrar det i stder; det r bara i knar, p sltter
och p havet.

-- Man skulle sledes kunna kalla det hgst ovanligt, om man fick se en
hgring ver Stockholm?

-- Det vore ett rent underverk.

-- Inte finns det ngot underverk, eller vad menar du med underverk?

-- Det som strider mot naturlagarne r underverk.

-- Vl! Men fr att veta vad som strider mot naturlagarne, mste man
knna alla naturlagar. Kan man sga att man gr det?

-- Nej, visst inte.

-- Nej, du har rtt, ty naturlagarne ro ofta varandra motsgande och
sig sjlva. Fysiken lr till exempel, att ljudet fortplantar sig bttre
genom fasta kroppar n genom luften. Sledes gr en ljudvg 10-1/2
gnger lttare genom gjutjrn n genom luft, men man hissar nd upp
jrnridn fr att hra bttre p symfonikonserten, och man stnger icke
drren till musikrummet, utan man ppnar den, nr man vill hra p
musiken. Allts fortplanta fasta kroppar ljudet smre n luft, och
bttre n luft. Denna motsgelse anger, att vi icke knna naturlagarne,
och att vi fljaktligen icke veta vad som strider emot dem. Allts veta
vi icke vad som r underverk eller icke, och vi gjorde bst i att icke
tala om underverk. Vill du nu ge mig ett annat namn p sakfrhllandet
att en hgring skulle visa sig ver Stockholm.

-- Jag skulle vilja kalla det ofrklarligt!

-- Gott, vi kalla det ofrklarligt allts. Och du erknner ju att det
vore lika ofrklarligt om hgringen visade sig i Paris som i Stockholm?

-- Likgiltigt!

-- Vl! Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna,
Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga
byggnader p den ngot molniga himmeln, men upp och nervnda, och detta
under pgende mnsken.

-- Det r absolut ofrklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla?

-- Nej, ty fenomenet iakttogs av mnga, och det finns avbildat i
Flammarions lrda arbete om atmosfren.

-- Det var konstigt! Du sa att det var 1869?

-- Ja, ret fre kriget och Kommunen!

-- Det var en luftspegling frsts?

-- Javisst, en luftspegling i molnen, och fljaktligen intet underverk,
men ofrklarligt i alla fall, ty moln bruka inte upptrda som speglar,
snarare som skrmar. Men vi g vidare. -- Du erknner att eldkulor eller
bolider, meteorstenar mycket sllan falla ner i Stockholm. Kan du minnas
ngon?

-- Nej, jag minnes ingen.

-- Tror du att de falla oftare i Madrid?

-- Nej, det tror jag inte.

-- Det var sledes en hgst ovanlig tilldragelse, nr eldkulan sprang
snder ver Madrid den 10 februari 1896 och stadkom en sdan panik att
mnniskor rusade ut ur husen och trampade ihjl varandra, varvid mnga
frlorade frstndet.

-- Ja, nu minns jag. Det var straxt fre kriget p Cuba och
Filippinerna. Det var en meteorsten naturligtvis.

-- Javisst, och jag har nyss ftt analysen -- den hll nickel och jrn,
ett magnesiumhaltigt silikat med ngot krom och s vidare. -- -- --

-- Den hade ungefr samma halt av magnesia som den boliden vill jag
minnas, vilken fll ner utanfr Borg den 12 mars 1899 ...

-- Jmnt 90 r p dagen efter lantdagen i Borg, och nu medan finnarne
ordnade sin andra petition till tsaren ...

-- Vnta lite, det hr var den 12 mars och lantdagen i Borg var den ...

-- Den 22 och 27 mars gamla stilen, men det blir omkring den 12:e i nya
stilen. Du ser sledes att meteorerna operera med astronomisk
noggrannhet och rkna tid efter stjrnorna, icke efter kejsare och
pvar.

-- Vart vill du komma med allt det hr? Du tror vl icke p jrtecken?

-- Jag, nej bevare mig vl! Jag vill bara konstatera tillvaron av
ofrklarliga fakta, och det mest ofrklarliga r Dreyfuscyklonen i Paris
den 10 september 1896. Jag kallar den s emedan Dreyfus fick sin dom den
10 september meddelad i Rennes tre r senare.

-- D kunde du lika grna kalla den kejsarinnans cyklon, emedan
kejsarinnan av sterrike mrdades p dagen den 10 september 1898 ...

-- Sedan hennes syster hertiginnan av Alenon omkommit ret frut i
Bazarbranden, vilken syntes utgra ett brnnoffer av det gamla
Frankrikes adliga familjer ... Emellertid, den icke ockulte Vossische
Zeitung skriver s hr: -- Cyklonen r ett i Paris aldrig frut varsnat
fenomen. Denna brjade vid Saint-Sulpiceplatsen, strk igenom Paris frn
sydvst till nordost och slutade i sjukhuset Saint-Louis' trdgrdar ...
P dess vg upprycktes trd med rtterna, lyktstolpar brcktes,
skorstenar slopades, tak lsrevos, tunga omnibussar stttes omkull,
droskor med hst, kusk och kande lyftes frn marken och slungades 120
meter genom luften. P Seinefloden kastades skepp emot varandra, tre
stycken slogos snder, varibland kolskeppet La Revanche. I
justitiepalatset strtade stllningen till Sainte-Chapelle tillsammans;
senaten mste avbryta sin seance, emedan drrar och fnster lyftes ur
hakarne. I polisprefekturen blev en vaktkur buren genom luften; den
postande soldaten med gevr befann sig pltsligen i ndan av en
korridor, utan att veta hur det gtt till. En fredragande domare sg
ett fnster ppnas och ett stort trd flyga in i salen med rtter och
allt, detta i andra vningen. Som kontroll anfr jag ur
Frankfurter-Zeitungs referat fljande: Starkast rasade ovdret lngs
Seinefloden, dr justitiepalatset blev illa medfaret ... Nstan genom
ett under slapp en medarbetare i Courrier de Paris frn dden d han
gick frbi sjukhuset Saint-Louis, dr ett jrnstaket av minst 50 meters
lngd rcks ner frn muren. -- Allt med allt, en hgst ovanlig cyklon,
som man kunde kalla symbolisk, icke sant?

-- D kan du ocks annotera att skan slog ner i Brest den 9 juni 1899,
och i den semafor som skulle signalera fartyget Sfax, vilket befann
sig p ppna sjn med Dreyfus ombord.

-- Ja, varfr icke! Att skan slr ner, att meteorstenar falla och
cykloner rasa, har ju nrmast mycket naturliga orsaker. Men att de
skedde just d, synes ha fjrmare orsaker. Du vet att en handling eller
en hndelse kan ga flera orsaker.

-- Erknnes!

-- Gott; detta hnde mig p min morgonpromenad nyligen. Jag gick p
sdra stranden av Djurgrdsbrunnsviken, och hrde pltsligen ljudet av
en stark mattpiskning frn norra stranden. Nr jag sg dit fr att finna
orsaken, mrkte jag en segelbt vid bryggan som lg och slog med seglen.
Som bten var liten, frvnades jag ver det starka ljudet. D gled min
blick frbi segelbten uppt en backe, och se dr piskades stora
salongsmattor. Ljudet hade sledes tv orsaker, en nrmare och en
fjrmare, och den fjrmare orsaken var starkare, eller utgjorde sjlva
orsaken, oaktat den var dold av den nrmare eller seglen, vilka _ocks_
deltogo i ljudets frambringande. Ja, ser du, s r det; men om vi lta
blicken g lngre ut, bortom det nrmaste, s upptcka vi det fjrmare.
Allts, om boliden i Borg har till nrmaste orsak en kreverad
himlakropp, den m hra till Leoniderna eller icke, s kan den ha ett
annat motiv till att den fll just d! Och varfr den fll just d, det
utgr det ofrklarliga. Du vill kalla det slump, men slumpen r blind,
ologisk; och om boliden hade fallit i januari p en likgiltig dag, hade
man kunnat kalla det slump, men nu fanns det logik i den, och d upphr
det ju att kallas slump; dr kausalsammanhanget synes, dr har man rtt
att tala om grund och fljd. Djuret ser, men fattar icke freteelsers
bakgrund. Om du stter ett dggdjur p observatoriets kupol och lter
honom betrakta novembersvrmarne, s ser han en mngd lysande strimmor,
men han kan aldrig utrkna deras banor eller tnka ut orsaken till deras
upptrdande. Sannolikt blir han rdd fr det ovanliga, och springer sin
vg, ty djuret r vidskepligt, och det r vidskepelse att frukta vad som
ligger bakom fenomenet. S handla ocks de flesta mnniskor i vr tid;
de lpa undan och vga icke se bakom skynket; de veta att ngot eller
ngon finns dr, men de vill inte se det, eller den; han fr inte finnas
dr.

-- Tror du inte att fantasien spelar ngon roll i dessa historier?

-- Joo, fantasien spelar en roll i alla historier och du skall gra
klart fr dig begreppet fantasi innan du tanklst begagnar det ordet i
frringande avsikt. Frst: fantasien r ju frestllningsfrmgan; sedan
frestllningen sjlv. Nr du erinrar en sak, s r det icke saken sjlv
som du terkallar, utan frestllningen om saken. Minnet, den gudagvan
opererar sledes med fantasier; tala drfr vackert om fantasien och
icke frklenande, ty d hdar du. En fantasils mnniska har dligt
minne och saknar frmgan att fr sig framstlla bilder (fantasier) av
avlgsna freml; drfr r en fantasils mnniska oduglig i alla
viktiga vrv, statens svl som enskilda. En fantasils mnniska kan
icke kombinera tv frestllningar som ro ngot avlgsna; han kallas
drfr bornerad eller begrnsad; han ser nog seglet som slr, men icke
mattan som piskas; han ser boliden och magnesiumsilikatet, men han ser
icke lantdagen i Borg, och pekar ngon p lantdagen i Borg, d stramar
det i hans hjrna, och munnens sfinkter ppnar sig bortt ronen. Detta
r bondgrinet! Bondgrinets filosofi r denna: Det ljliga ljet ver det
man icke kan fatta.

-- Du tror p underverk sledes?

-- Voro vi icke ense frn brjan att underverk var det som stridde mot
naturlagarne, och d vi erknde att naturlagarne voro mestadels oknda,
kunde vi icke tala om underverk eller mste vi erknna underverks
tillvaro. D jrnet fortplantar ljudet 10-1/2 gnger bttre n luft, r
det ett underverk att vi hra musiken bttre utan jrnrid n med. Dr
tro vi sledes p ett underverk. Man kan icke skydda sig fr luftens
baciller och svampsporer genom att stryka sublimat p fingrarna, men
lkarne tro det, allts tro de p underverk. Ingen tnkande kemist tror
p enkla mnens enkelhet, men monsieur Curie tror p att radium r ett
enkelt mne. Nu r ett enkelt mne ett sdant som icke kan verg i ett
annat enkelt mne, allts kan radium icke bli helium. Men nu kan radium
bli helium, vilket allts r ett underverk som monsieur Curie tror p.

Att vara ljusknsligt fr ett papper r ju att ga frmgan terge
och fsta en bild, eller att kunna fotograferas p. Nu r
albumin-silver-papper ljusknsligt, men man kan icke fotografera p det,
endast kopiera p det. Det r ett underverk och ofrklarat nnu.
Rntgenstrlarne ro ocks ett underverk, ty de g igenom ogenomskinliga
kroppar, och ogenomskinliga kroppar slppa icke igenom ljus. Vi se
sledes att vi tro p underverk, fastn vi icke tro oss gra det, eller
med andra ord att vrt tnkande str s lgt att vi icke veta vad vi tro
eller icke tro. Nr vi icke veta det, skulle vi icke prata s mycket,
och de som inte kunna tnka skulle iakttaga ddstystnad, tills de lrt
sig tnka. Men det fordras mod till att tnka, och den mnskliga
fegheten r tidens karaktristikum. Den som tror p en gud eller p
gudarne, _mste_ tro p underverk, men han trs inte. Gud upphver icke
naturlagarne nr han gr underverk; han begagnar endast naturlagarne
till sina ndaml. Att en bolid faller r ju intet underverk; den faller
med den acceleration och i den riktning den skall, och p den tid och p
det rum dr den skall. Var ligger underverket d? -- Och ser du hur vi
invecklat oss i motsgelser, genom att begagna gamla betydelselsa ord
ssom underverk, vidskepelse, fantasier. Vad r det fr djurklass som r
knd fr att uttala ord, vilkas betydelse de icke frst?

-- Det r papegojornas stora familj.

-- I sanning, du har rtt! Och s gr det alltid nr djuren ska tala.
-- Om jag nu skulle sluta med en nyare definition p vidskepelse.
Filosofen kallar det vidskepelse att man tror p sina fantasier eller
frvxlar dem med verkligheten. Men fantasier voro vra frestllningar
om tingen. Om du frestller dig en frnvarande person, s infrer du
icke honom sjlv i din hjrna, utan du fantiserar dig en inre bild av
honom. Har det hnt att du frvxlat denna inre bild med personen sjlv?

-- Nej, jag har aldrig haft hallucinationer.

-- Inte jag heller! Nvl vi ha icke frvxlat vra fantasier med
verkligheter, vi ro sledes icke vidskepliga. Men nu frgas: ha vi
trott p vra fantasier?

-- Att tro p deras verklighet.

-- Javl! Men nr fantasien r en spegelbild av en verklighet, s har
jag ju rtt i att tro p min fantasis verkliga tergivande av en
realitet. Om du ser en bild av din kakelugn i en spegel, s tror du ju
att kakelugnen finns dr i nrheten, och du tror rtt. Ty en ljusbild r
en realitet, eftersom ljuset r ett reellt, d det kan uppfattas av vra
sinnen; och vr fantasis spegelbilder ga allts verklighet eftersom de
uppfattas av vra inre sinnen, utan vilka vra yttre sinnen icke kunna
fungera. Icke sant? Om kirurgen opererar ut ditt ga, s ser icke du,
men gat ser, det vill sga terger bilder; allts fordras ditt inre
sinne fr att _du_ skall se. Men opererar kirurgen bort bda gonen, kan
du nd fortstta att se dina inre bilder av yttervrlden ... -- Du
finner sledes att filosofens definition p vidskepelse icke har ngon
tillmpning p oss och Borgboliden, ty vi ha varken frvxlat
meteorstenen med vra fantasier om den ... nu satt vi p grund igen, p
motsgelsens blindskr, men s gr det alltid nr man vill klyva hr
eller upplsa begrepp. --

-- Hur vill du definiera vidskepelse?

-- Vidskepelse r den inskrnkta mnniskans fruktan fr det oknda,
vilken paralyserar hans omdmesfrmga, s att han icke kan se
orsakssammanhanget mellan en naturfreteelse och en historisk
tilldragelse. Det r med andra ord enfalden; det r dggdjurets syn p
Leoniderna; det r vildens ofrmga att tolka, att icke kunna se
kausalsammanhang; det r den nrsyntes lyte att ej kunna observera det
avlgsnare; det r hedningens svaghet att ej kunna hja sig till en
personlig gud, utan tror att _allt_ r gud, stenar och mossar,
stockfiskar och mandriller; det r den ofilosofiske filosofens seende
med det urtagna gat utan begagnande av det inre sinnet. Dr str nu
mnskligheten och ser intet med sina seende gon, och med det onda
samvetets vidskepliga fruktan fr det som r bakom frlten. Teofobi
heter sjukan, fruktan fr gud, vilket r ngot annat n gudsfruktan.

-- Du synes allts tro p jrtecken?

-- Vi skola frst bestmma begreppet jrtecken. P det fysiska planet r
det ett jrtecken nr barometern faller: det spr regn eller frutsger
regn. Man kan allts sp eller frutsga, p det fysiska planet, icke
sant?

-- Jo, visserligen.

-- D skulle man ju _a fortiori_ ocks kunna sp, p det psykiska planet
som r hgre?

-- Det vill synas logiskt!

-- Vl; d r spkonsten i sig sjlv erknd ssom mjlig och varande
till. Om vi ser att himlen blir ovanligt rd i solnedgngen s f vi
blst. Eller om mnen har en ring, s f vi nederbrd.

-- Och om det regnar blod, s f vi krig?

-- Det har visst aldrig regnat blod, men kosmiskt stoft av rd jrnoxid
och avsndringar frn fjrilen Vanessa har ngra gnger tagits fr blod.
De som burit p blodiga tankar och tagit varningen ha skert icke
frlorat p det.

-- Du tror allts p jrtecken?

-- P frutsgelser, varningar, maningar ovanfrn mste jag tro, men p
trollkarlar och spkringar tror jag inte!

-- Men p jrtecken allts?

-- Ja, p sdana man _fr_, men icke p sdana man _begr_. Nu vet du
det! Gr du och talar om det p ditt vis, s lter det dumt, och d r
det du som borde f st fr dumheten. Male cum recitas, tuum est! -- Men
vi ha jrtecken mycket nrmare inp oss, vi ha jordbvningen i
Sverige-Norge och vi ha orkanen, straxt innan konsulatfrgan och
unionsupplsningen kommo p tal. Jordbvningen gde rum den 23 oktober
1904, och dess verkningar i Kristiania och Stockholm knna vi. Orkanen
den 29 januari 1905 r mera symbolisk nd kanske, ty den bebdades av
bergraset p Norges vstkust: sjlv rev den taket av Akershus' fstning
och kungliga slottet i Kristiania; drifrn gick den till Stockholm och
rev taket av en byggnad inom Svea gardes kasern ...

-- Ska vi sluta nu?

-- Ja, uppskov! s fn I tnka p saken. -- -- --

                   *       *       *       *       *

Falkenstrm tog ordet, men efter ngon tvekan:

-- Ja, vad skall man sga? Dreyfuscyklonen stmmer ju i alla detaljer.
Men Borgboliden, vad betyder den.

-- En varning, en prvning, eller -- ett himmelsbrev med tv trstande
ord: Tlamod och hopp! -- Framtiden fr utvisa det!

-- Men det vnder ju opp och ner p hela astronomien, p Keplers lagar
...

-- Nej, varfr det? Kan icke extra-kometer upptrda, fastn planeterna
g sin gilla gng? Och Kepler, vad vet du om honom? Hans tre lagar
best, men han skrev ven _Mysterium cosmographicum_, dri han fattar
jorden som ett slags levande vsen vilket andas -- under formen ebb och
flod.

-- Men Newton rknade ut det ...

-- Men Newton liksom Kepler var en from man, vilken utlade Johannes'
uppenbarelse ... Fr vrigt kunna Keplers lagar vara riktiga som
observation, under det att andra hgre lagar rda samtidigt; ty drfr
att kvadraten p det man kallar planetens omloppstid frhller sig som
kuberna p det man kallar avstnden frn solen, s behver varken
omloppet vara ett omlopp eller avstndet ett avstnd. I kemien rder
ungefr samma lag. De flesta metallernas atomvikt r kvadraten p
egentliga vikten, men metalloidernas atomvikt r kuben p deras
egentliga vikt. Hr synes frhllandet vara omvnt proportionellt; ju
strre ju mindre. Atomvikt r nmligen ingen vikt (tyngd) utan
attraktionskraft, och lyder Newtons gravitationslag, men de kemiska
mnena lyda samtidigt andra lagar, Avogadros, Mariottis och fleres, och
vad som sker nr som kvicksilver frenas med svavel fr att bilda den
rda cinnobern, det r ett mysterium, emedan tillsvidare otkomligt fr
vra sinnen och vrt frnuft. Kvicksilvret har uppgivit sin metallnatur
och svavlet har frlorat sin harznatur; dr ligger ett rtt homogent
frgstoft. Det r ett underverk! -- Ska vi nu tala om dina
angelgenheter, Falkenstrm.

-- Mina -- angelgenheter? -- Vad r det att tala om! Jag blir stmd
eller icke stmd; i frra fallet skickar jag en advokat och drmed slut.

-- Nu blir du icke stmd -- jag har ftt telefon i dag drom. Allts
tala vi om ngot annat.

-- Vi tala om ngot annat, eller g ut i skogen.

-- Vi g ut i skogen!




                           TOLFTE KAPITLET.


Det var julafton. Zachris och Jenny hade vaknat klockan elva och voro
vresiga.

-- Har du kpt julgran? frgade Zachris.

-- Jag? det ska du gra; jag r sjuk och orkar icke med ngonting, det
vet du.

-- Ska jag skta hushllet?

-- Ja, visst, nr jag inte orkar; fr resten skulle du skta't nd, och
om det vore rttvist, skulle du fda barnen till vrlden.

-- Si dr ha vi Pajans frelsningar!

-- Va sger du fr slag? Hanna r mycket strre frfattare n du!

-- Jag ska be dig observera att jag skriver litteratur, men hon skriver
om litteratur ...

-- Du skriver smrja, gr du ...

-- Och hon skriver om smrja ... Men du misstar dig p mig, helt och
hllet. Se i den hr tyska frlagskatalogen om min sista bok, dr min
stil jmfres med Goethes ...

-- Det har du skrivit sjlv, frsts, eller ltit skriva bakom din rygg.
Str det Goethe?

Nu small en rfil. Jennys kinder hade nmligen utvecklat sig oerhrt och
inbjdo verkligen till handlggning. Men hon var numera s van vid dessa
slags smekningar; de verkade uppryckande ur morfinsmnen, och
framkallade alltid en grtattack, som lindrade.

Fr att undg sviterna gick Zachris ner i vningen, som var ostdad, men
det mrkte han icke.

-- Var r pojkarna? frgade han kksan.

-- De r ute p sjn, frsts.

-- P sjn?

Det var visserligen sknt att vara av med dem, men till julafton hrde
ju barnen; de dekorerade och gjorde bakgrund; sjlv hade han frlorat
varje minne av festens betydelse och karaktr. Han satte sig vid
fnstret och stirrade ut; _sg_ gjorde han aldrig, s att man frgves
kunde frga honom om vderleken. Han visste aldrig om solen sken eller
det var mulet, om det var ett vackert landskap eller fult, denne store
observatr och naturskildrare. I dag sken solen verkligen p rosenrd
sn, som var svagt bl i skuggorna; domherrarne plockade rnnbr
utanfr, och stilla utsvda glada mnskor kommo frn stadstget brande
julgranar och paket. Dessa sm borgerliga mnniskor som levde sitt liv i
plikter och strider, utan en aning om att de hrstammade frn en apa,
utan en tanke p att deras dttrar en gng skulle kastreras fr att f
ett postkontor eller en professur; de frefllo i detta gonblick den
frtvivlade ssom ett slags guldldersmnniskor, vilka kunde njuta av en
oskyldig gldje; han sg p de frbigendes klara, lugna gon, p
barnens strlande ansikten, och ngot liknande saknad, kanske nger och
skam grep ett ackord p hans verspnda nervstrngar, som dock genast
slappades och surrade. Fr att befria sig, tog han upp den tyska
frlagskatalogen och lste. Dr stod verkligen ordet Goethe. Och dr
stod Lars Petter Zachrisson ssom chef fr den nya litterra skolan i
Sverige, vilken med 80-talet hll sitt intg. Denna tjuv, vilken en gng
vid 70-talets genombrott hlsat Arvid Falk ssom sin lrare, han hade nu
med sin liga tit sig in i dennes hud, strukit ut hans namn och hans
verk.

Goethe! Lngre kunde han icke komma!

Han reste p sig, med rus i hela kroppen; hans lilla otympliga kropp
svlde som grodans, vilken ville bli oxe, och nr han gick frbi Goethes
samlade p bokhyllan, tnkte han verkligen: Faust! Pah! Den r frldrad
och kan skrivas om! Jag sg'en nyss p Svenska Teatern och det var ett
feri!

Hans nsta tanke var den: Det skall bli en julklapp fr akademin, nr de
f lsa det hr versatt i tidningsannonsen!

Han hade nmligen nyss fnaskat efter akademins stipendium, men nr det
klickade, fastn han i lsen utlmnat alla vnnernas huvud p ett fat,
s kovnde han och slog bakut.

Men det vntade honom sjlv en julklapp som han icke drmt om.

Nr han ter satt sig vid fnstret, sg han att folkstrmmen frn
stationen skingrat sig; men en ensam resande kom styrande vgen framt.
Han hade denna gungande gng som om han red i lunk. Denna gng hade
Zachris sett frr.

Nrmare kommen befanns det vara en ung man eller en upprnd yngling,
vilken var obekant med stllet och syntes ska ngot. Han tittade uppt
villorna, letande den rtta.

Zachris erfor ngot obehagligt, oklart, oroande. Drfr steg han upp och
spatserade in i frmaket, sjnk ner i en ftlj vnd mot fnstret, men
sittande s lgt att han icke kunde se landskapet utanfr. Han hade ftt
hjrtklappning, och satt som bakbunden p stolen. Nr han sg sig i
trymn, fasade han, ty gonen syntes inte, utan endast glasgonens
ovaler och de voro grna genom reflexerna frn en lampskrm. Han sg
sjlv att det var spkapan, och det slog s mycket mer, som han en gng
ftt ordet slungat bakom sig p en teaters parkett. Nu frst frstod han
det. Han vnde sig frn trymn, mot fnstret igen. D sg han: ett
ansikte tryckt mot rutan, och infattat mellan tv hnder som skyggade
mot reflexerna.

Detta ansikte liknade ngons som var dd, en operasngares, som umgtts
i Zachris' frsta hem; samma ra, grymma drag ...

Ansiktet var frsvunnet, men det ringde p drrklockan.

Anande ont, sprang Zachris till kksdrren och skrek: ppna inte!

Drp tervnde han in i vningen, allt under det klockan ringde. Den
ringde s som om den hade rttigheter, och icke mnade tystna frrn den
ftt sin vilja fram. Zachris tnkte ett tag fly upp till Jenny, men
rfilens verkningar brukade strcka sig ut ver ett par timmar.

Det blev tyst ett gonblick, men drefter hrdes steg i salen. -- Han
hade gtt den ppna kksvgen!

Zachris hade fattats av en sdan panik, att all hans medfdda frckhet
vergav honom, och han krp in i salsgarderoben.

Strax drp hrde han tv rster:

-- Jo, han r hr, jag sg honom genom fnsterrutan.

-- N, sitt ner d, s kommer han vl straxt.

Den oknde, spket frn graven satte sig -- vid garderobsdrren, sedan
han underskt nedre vningen.

Zachris svettades, rasade mot sig sjlv ver sin feghet. Hur skulle han
komma fram utan att bli ljlig? Det vrsta gonblicket i hans liv
frestod honom, och han ville ha det hastigt avgjort, men han kunde icke
gra entrn frn en garderob.

Han hrde utifrn hur frmlingen hostade och bytte om fot. Sjlv hade
han trasslat in sig i ngra kjolar och stod p en blanklderknga med
ena foten, med den andra p en toffel, vilket gav en snedhet t hela
hans figur.

Drute satt hans son, som icke var hans son, vittnande om ett brott som
var strre n andra, emedan det gr ner genom evigheter, utan slut.
Denna pflugna drummel drute var en gng en ngel, som Zachris burit
under sjukdomen; det var hans enda oddlighet, emedan han icke trodde p
ngon annan. Men s upptcktes det vara falskt. Dock, i brjan hade han
ej trott det, utan i det lngsta menat att hustrun ljugit p sig fr att
f barnet. Drp hade han glmt; men nu hade han ftt visshet.

Det hrdes ljud uppifrn vindstrappan, och anande Jenny, mste han ta
sitt parti; han rck upp drrn, steg fram ogenerat, och slog ner p
frmlingen som en blixt:

-- Stig in i mitt rum, s f vi tala!

Det gick verkligen s hastigt, att den frmmande icke hann reflektera
ver drren eller ngot annat.

-- Vad vill ni mig? frgade Zachris.

-- Ni? Knner du inte igen mig?

Han gjorde hrvid en min som om han bjd p en angenm verraskning till
julklapp, men detta retade Zachris till raseriets hjd.

-- Jag knner igen er, men jag knner er icke. G till er vrda mor, och
kom icke till mig; jag har ny familj och nya plikter.

-- r jag inte din son?

Det var just den frgan Zachris inte ville besvara, ty det var vanran.
Ndgad till tystnad, brt han ut, och fattande rkeln i kragen skte han
dra honom mot drrn:

Han hrde Jenny i trappan.

-- G ut hrifrn, fort!

-- Vnta litet nu, sade den unge Amerikanarn, som tycktes fullfjdrad.
Jag gr om jag vill, men jag vill bevaka mina rttigheter ...

-- Du har inga rttigheter efter femton r, du r arton nu! Ditt arv ska
du f nr jag dr, i fall det finns ngot kvar ...

-- Men du vill vl inte lmna mig p landsvgen s som du en gng vrkte
ut min mor.

-- Det var lgn att jag gjorde, men det angr inte dig, ut! Hr har du!

-- En femma, p julafton! Fyffan!

Jenny nalkades, och befriad frn all sentimentalitet genom pojkens sista
rhet, makade han ut honom genom drrn och stngde.

Det var honom en lttnad att gossen icke var annorlunda, ty hade han
trffat en bildad, vek ung man, som behllit fadren i ett krt minne, d
hade han icke vrkt ut honom p julafton.

Med en utandning satte han sig ter som om han ville sjunka i den eviga
vilan. Detta var dock det vrsta han upplevat. Denna vandrande vanra
med detta ansikte, som alla knde, och som var stmplat med hans namn,
denna falska ursprungsbeteckning, detta konkubinage med en man, och en
dd man. Det var helvetet! Dr lg ett skelett i en grop utanfr stadens
tull, och med detta kadaver hade han, Zachris, ett levande vsen
gemensamt. Och detta skelett hade slagit honom i livegenskap. Denna
_deras_ son skulle bra Zachrissons namn, ga rtt att rva honom och
opinionen skulle nog tvinga Zachris att ge honom understd. Sonen var
fdd under hans ktenskap, och han hade icke rtt att frneka honom. Det
var den fatala fljden av en hustrus ktenskapsbrott vilket snart
behandlades som en lek. Det var Hanna Pajs teorier, som hon frelste
fr unga fruar och avknade mn; det var alfonsernas lagfrslag om
arvsrtt fr okta barn.

Jenny kom in i rummet. En ofrklarlig makt drev nmligen de frtvivlade
tillsammans; de mste vara i samma rum och gnaga varann, gissla varann.

-- Vem var hrinne? frgade Jenny vdrande med nsborrarne.

-- Det var ingen hr!

-- Det ljuger du, frsts.

De sutto nu p var sin stol, sla, med utruttnade viljor.

-- Har du kpt julgran? frgade Jenny.

-- Nh, skulle du inte gra det?

-- Du skulle ju gra't.

-- Men du sa ...

-- Var ska man f en sn ifrn? Ska man behva fara till stan fr det?

-- Ja, varfr inte?

-- Det r ju s lngt till stan, och s ska man kpa biljett, kanske
komma fr sent till tget. Och r man en gng p tget, mste man sitta
och titta de dr bovarne i gonen, nh det orkar jag inte.

-- Hur ska man gra d fr att f en gran?

De voro lika sla bda, och den minsta nskan vckte genast svrigheter,
vxande till berg.

-- Men vi mste ha en gran i alla fall, terupptog Jenny. Du r s sl
s ...

-- Och du d.

Nu slapp det ter i Jennys hakar:

-- Den ska ju kls ocks: vem ska gra det?

Zachris satt och tnkte p helt annat, gjorde planer och rknade:

-- Lt Maja telefonera efter en gran, svarade han.

-- Maja? Tror du inte hon har annat att gra? Och fr resten, inte har
de telefon p torget.

-- D ska jag fara till stan, avklippte Zachris.

-- _Du?_ Ska du fara ifrn oss p julafton? Och s gr du bara och ter
frukost, kommer hem full och lgger dig sova? -- Har du kpt ngra
julklappar d?

-- Nh, vi ska inte ha ngra i r ...

-- Skulle inte vi? Vem har sagt det?

-- Du!

-- Det ljuger du!

-- Vi skulle inte ha ngon gran heller, hrde jag, efter som det var
gammalmodigt.

-- Men jag vill ha en gran nu! frstr du.

-- Skaffa d!

-- Var ska jag ta den ifrn?

De fortsatte med granen, icke fr granens skull, utan fr att f sitta
och frottera varandra med ord. Deras samliv hade i ensamhetens debaucher
urartat till ett enda stort knsliv. Deras personer hade ftt ett behov
att agera och reagera mot varandra, och p mellanstunderna begagnade de
samtal ssom surrogat. I stllet fr att piska varann med ris, s
skllde de p varann.

Som de sutto s, bda vnda mot ljuset, syntes ett ansikte p fnstret.
Det var frmlingens, men nu voro grymheten och rheten tillkade med
cynism. Ansiktet rckte ut tungan och trummade p rutan.

Zachris betraktade endast Jennys drag, som frst uttryckte tvivel om hon
sg rtt, sedan ett svagt igenknnande, och slutligen ddlig fasa. Hon
sprang upp som en fjder och syntes ha kommit fram till ett beslut. Hon
skyndade upp i vindsrummen och brjade stda.

Zachris frskte en analys p Jennys beteende.

Sonen kunde hon icke knna igen, efter som hon aldrig sett honom, och
efter som han icke liknade fadren. Skulle hon ha knt operasngarn? Haft
ngot med honom att gra? Eller trodde hon att den dde visat sig?

Om han frgade henne, skulle hon ljuga, naturligtvis, och han skulle
aldrig f reda p't. Drfr strk han ut det, tog p sig verrocken och
gick ner till stationen fr att fara till staden, i ngot obestmt
rende.

                   *       *       *       *       *

Nr Jenny kom opp p sitt rum, rev hon ihop ngot klder och linne i en
kappsck, tog sig en dosis morfin och gick drp till telefon; stannade
framfr Hanna Pajs nummer, som hon prntade in fr att icke sga galet.
-- Men vad skulle hon sga? Det dr ansiktet dugde inte att komma med,
det skulle tvrtom dljas under ngot, ty det tillhrde sjlens
frdolda, som man icke kan sga emedan det finns en blygsamhet, vilken
str p vakt vid det undermedvetnas trskel.

rfilen dremot, den dugde; den var modrn skillnadsgrund; den var
ofrltlig; och nr man slagit en kvinna, frgade domaren aldrig efter
motivet.

Nu ringde hon; fick upp Hanna och snde av en strm ord:

-- Rdda mig! Han har slagits, jag kan inte stanna i hans hus.

-- Har han slagit dig? D ska du genast g! Kom hit till mig med nsta
tg. Jag har tre rum, och du skall ha det bsta ...

-- Men mina barn?

-- Tag dem med, s ska vi plantera ut dem! -- Kommer du?

Jenny hade hlst velat ha ett pensionat, med konversationssalong, unga
oerfarna herrar, hlst studenter eller kadetter: men det kan komma
sen, tnkte hon, och frskte erinra sig hur Hannas tredje rum sg ut.
Men telefonen pressade:

-- Kommer du? Hos mig skall du icke lida nd, ett ppet hjrta och en
ppen hand; julgran ska du f med.

Liksom om hon blivit befriad frn det vrsta bekymret i julgranen,
vilken plgat henne hela morgonen, svarade hon: jag kommer!

-- Vlkommen! var svaret och s ringde det av.

Hannas hastiga beslut var icke dikterat av vlvilja mot Jenny, utan av
hat mot Zachris. Denne hade nmligen vgrat subskribera p en fest fr
Hanna. Nu skulle han f en julafton att minnas; nu skulle han knna vad
en hustru var vrd och vad en kvinna frmr.

Nr Jenny kom ner frgade hon Maja efter pojkarna.

-- De r p sjn.

-- Sna pojkdjvlar, utbrast Jenny. G och hmta dem.

-- Ska frun resa till stan?

-- Vi ska jula i stan!

-- H kors, d kanske jag fr vara ledig?

Jenny tnkte ett gonblick; drp svarade hon: -- Det fr du visst, det
Maja; men stng vl efter dig.

Efter en stund kommo pojkarna inrusande med den ruttna hyndan. De hade
icke varit p sjn, utan p stationen, dr de kpt alla jultidningarne.

-- Hr ska du si p gubben, morsa, ropade Brunte och kastade opp ett
blad, dr fadren var avritad.

-- Kld p er gossar, vi ska fara till stan, och jula.

-- Hej, det var livat.

Under det gossarne klddes, plockade modren ihop en del dyrbarheter,
lite silver av servisen, alla smycken, ngot linne med mera.

                   *       *       *       *       *

Nr Zachris kommit ner till tget, sg han noga efter om frmlingen
fanns drinne. D denne icke syntes till, satte han sig att lsa
morgontidningarne.

Tget gick, och han lste vidare. Det var som om fan sjlv hade skrivit
ihop texten i dag. Hans vrsta fiender fick berm fr sina dliga
bcker. Och Falkenstrm kallades vr frsta naturskildrare. Denna titel
hade Zachris usurperat, ehuru han aldrig sett naturen.

Men s kom rent dmoniska saker. Frn Australien berttades om en kta
man vars hustru fdde ett barn som ej var hans och nr mannen skte
skilsmssa fick han icke denna beviljad. D mrdade han hustrun och
barnet -- en julafton -- och s blev han hngd. -- En julafton? Varfr
skulle det just vara en julafton?

Nr han tittade p annonserna, stod dr med stora bokstver: Varning!
Hrmed tillknnagives att vr prokurist L. P. Zachrisson icke vidare
eger rtt att teckna firmans namn ...

-- L. P. hette han ocks!

Han blev mrk i hgen och tittade upp frn bladet, d mtte han tv gon
och ett vidrigt leende. Det var frmlingen igen. Hans son, fr detta
ngeln: _deras_ son ...

Han bytte plats och brjade lsa igen, p annonserna: Jenny (med feta
bokstver) kallas till nytt mte p vanlig plats.

Han steg upp och gick ut p platn, reflekterande ver de ovanliga
tidningarne:

-- Antag att jag ftt lite fr mycket morfin, hur kan det ha ngot
inflytande p tidningens redaktion?

Nu hade han vnt ryggen t sin kup, men i fnstret mitt emot som var
bugligt, sg han speglas ett ansikte -- terigen detta ansikte!

Han frskte blunda, men d sg han ansiktet tecknat i eld p blodrd
botten. Han gick in i nsta kup och satte sig. D reste sig i
bakgrunden den nakna prstens broder, och med den frommaste min, glad
att f se en medmnniska, steg han fram till Zachris och rckte menlst
sin stora hand med en vante p.

Men Zachris var inte vid humr att nedlta sig till en bladkuli, utan
hlsade ett torrt stickande gudda; varp han vnde sig ut t fnstret
och skt rygg ssom en bastion mot den nrgngne, vilken srad i sina
frsonliga julknslor lomade tillbaka till vrn varifrn han kommit.

Zachris, som icke var kostfraktare, och som tidigt lrt sig att ingen
r fr ringa att icke kunna begagnas, hade givit vika fr en
gonblicklig impuls, och hgaktade sig nstan fr att han vgat stta
sig med den icke ofarliga landsortsprofeten. Han hade nmligen tyckt sig
lsa i dennes ansikte en viss skadegldje, och i en blick t andra
vaggongen upptckt att han visste vem som satt dr.

Var och en som visste den hemligheten hade ju en klubba i sin hand,
varmed han kunde sl ner Zachris. Det var den mest ohllbara situation
en mnniska kunde irka; vrnls, ovpnad, den frstkommandes rov, allas
niding.

Slutligen hll tget, och man var framme. Zachris stannade att lsa en
affisch fr att frmlingen skulle f tid att g fre. Men frmlingen
stannade vid en annan affisch, som bevakade utgngen. Dr stodo bda,
som om de vntat livet ur varandra; de frso bda om ftterna, men ingen
ville g frst. Zachris tittade efter en oknd utgng, och nr han trott
sig ha funnit den, klev han med mycken mda och besvr ver skenor,
mellan rrliga lastvagnar och arbetslokomotiv, kom ut i godsmagasinet,
men togs dr om hnder av en stationskarl som artigt visade honom samma
vg tillbaka ver skenorna. Vid en vxel snavade han, fick hatten p
skulten och glasgonen p mustachen, samt hlsades med ett ironiskt
skratt av frmlingen som vntat ut honom.

Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in i stadens grnder. Men
nr han stannade vid ett bodfnster sg han frmlingen st vid ett
annat.

D uppsteg en dunkel tanke p sjlvmord, men denna hga tanke
eftertrddes straxt av en mindre hg: Operakllarn! Dr hade icke
frmlingen rd att intrda, dr var Zachris hemma som hos sig, dr hade
han haft sina bsta stunder, dr fann han alltid sina vnner.

Nr han kom i frstugan och tagit av rocken, sg han straxt att Lgnroth
och Smartman sutto vid fnstret och doktor Borg vid bordet intill. Hr
behvde man inte bli ensam, tnkte han, och med en stol p rak arm
kastade han sig in bredvid Smartman. Men denne motade med armbgen:

-- G din vg, vi ha enskilt att tala om!

Zachris gjorde en volt utt salen, alldeles avsigkommen och rumphuggen.
Fr att maskera fiaskot, nrmade han sig doktor Borg, och frgade
tmligen dmjukt.

-- Fr jag sitta ner?

-- Ja, men inte hr; jag vntar sllskap.

Det var frsta gngen han knt sin sjlvskrivenhet jvad. I sin orimliga
frblindelse hade han alltid betraktat sig som sjlvskriven i alla
sllskap. Han bad aldrig, utan bjd p sin vrda person. Nu stod han
mitt i salen och skte ett ledigt bord. Ensam, utsttt, frkastad,
gjorde han en bedrvlig figur; men han sg s gemen och sjlvfrvllad
ut, att han omjligen kunde vcka medlidande. D mrkte han i fjrran
ett litet ledigt bord. Kryssande mellan frmmande mnniskor, mest
resande, knuffade han stolar utan att be om urskt, fick ovett som han
icke frstod; drtill var han fr hgfrdig. Men nr han slutligen gick
frbi ett parti veritabla frukosttare hrde han fljande dialog:

-- r _det_ han?

-- Han ser ju ut som en koprofag!

Drp fljde ett dundrande flatskratt, vilket trffade honom som en
vindstt p en segelbt: han krngde och vajade framt, tills han
slutligen stod vid det lediga bordet. Men i samma sekund var det
upptaget av landsortsprofeten frn tget.

Zachris stod dr som supplikant framfr den frsmdde, men hans otroliga
frmga att glmma skymfar (som han utdelat), kom honom att ven nu
frgta, och med en enkel flott gest inbjd han vnnen att dela bord med
sig, ltsande sig hava bestllt platsen.

Den fromme mannen var glad se en mnniska p julafton och slog upp
sprkldan utan vidare. Som journalist var han dessutom van vid
hundsvotteringar och skymfar; och sjlv av sitt yrke ndgad till
trolshet, frlt han vem som hlst bara han kunde f en notis. Nu var
Zachris icke den som gav, utan fann det saligare att taga. Hans samtal
var ssom kachesen framstlld i frgor; och fr att slippa ge ngot, s
svarade han med frgor. Men han var s slngd i frgekonsten, att han
kunde slppa ut de farligaste pstenden, de mest rerriga
beskyllningar, allt i den frgform, som gjorde honom till oansvarig
utgivare.

-- r det sant, brjade han, att Smartman och Lgnroth ro ruinerade?

-- Nh kors, det har jag inte hrt. (Dr ha vi en notis.)

-- Ja, jag vet inte, jag frgar bara! Du fr inte gra notis, din
hundra; och citerar du mig, s tar jag tillbaks.

-- Men om s vore, r du sverad d?

-- Har jag ngot med deras affrer att gra?

-- Jag frgar jag, svarade den fromme, som drog ronen t sig.

-- Jag lever s isolerad och hr aldrig ngot, svarade Zachris, som
ocks blev rdd. Tnk dig, nu frst ett r efter fr jag veta att
Smartman r skild.

-- r Smartman skild?

-- Si s, visste du inte det? Och s sitter du och plockar mig. Han hade
ju en mtress, som gde hans dyrbara korrespondens, vilken hon erbjd t
redaktionen till inlsen fr 30,000 kronor, det har du ju skrivit om.

-- Har jag?

-- Ja nog har jag lst det i dina Stockholmsbrev; kanske jag misstager
mig; ja, nu minns jag, det stod i Brevvskan, vet jag ju; n ... skl p
dig! God jul, sger man, fastn fan vet vad det ska vara till; bara en
frlorad arbetsdag och omkostnader.

Nu var Zachris i sitt esse, nr han ftt fatt i en hrare som han kunde
prata av sig bakruset p. Och nr vinet kom in, rann det ur honom, men
inga farliga frtroenden, inga medgivanden, inga frdmjukande
beknnelser. Men hrarens person var honom s likgiltig som ingen; det
var bara tv ron, tv slaskrr i vilka han slog ut. Han sg icke p
hans ansikte utan p hans halsduk, och under stigande rus glmde han i
halvskymningen vem han talade med. Profeten hette Harald, men Zachris
kallade honom omvxlande Alfred och Axel, dock mest min kra vn,
detta senare ett uttryck av hans beltenhet med maten och vinet.

Men Harald, den fromme, hade en olgenhet i umgnget: nr han icke
somnade vid Bourgognen, s led han av dligt lsinne och blev
sanningslskande. Nyss uppstigen var han icke smnig fr tillfllet;
eljes frstod den rven att lta folk prata honom till smns; han
begagnade dem som smnmedel utan att de trodde det. I dag ville han icke
vara slaskrr, och den dr skymfen p tget brjade sttas opp. Han
mrkte nog att Zachris talade s mycket skrp bara fr att slippa tala
om ngot annat som tryckte honom. Nr nu Zachris slutligen kallade sin
vn fr Pelle, s frlorade han tlamodet och skred till anfall:

-- Hr du, vad frefll nyss drborta vid Lgnroths bord? Det sg s
ovnligt ut.

-- Det var just vad jag ville frga dig om. Vad har hnt? Har man
slungat mig?

-- Nh, men man r rdd fr dig!

-- Rdd?

-- Ja, man r rdd fr ditt namn. Du har frlorat din popularitet.

-- Jag?

-- Ja, jag skulle vilja kalla dig fr en dd man. De ha bermt ihjl
dig! -- Det dr sista med Goethe, det var dden i grytan. Vi hade p
70-talet en skald ...

-- Asch 70-talet!

(Zachris ville aldrig hra talas om 70-talet! Litteraturen brjade fr
honom med 80-talet, och drmed slutade den ocks.)

Harald hjde rsten och gick p:

-- En skald p 70-talet, som organiserade hela pressen t sig medelst
vxlar.

Zachris ltsades ha en order t kyparn, men Harald gick p.

-- Fr att hmnas, bermde de ihjl honom. Publiken blev nmligen
utcklad, vnde ryggen och spottade bakut. S har det gtt med dig
ocks. Ditt namn r utslitet, superlativen ro uttmda. Du var Sverges
frsta naturskildrare, du hade infrt det nationella lustspelet, du lt
interviewa dig i Le Figaro (Le) ssom chef fr den modrna rrelsen, du
behrskade suvernt Stockholms teatrar, du blev slutligen utnmnd till
Goethe. Har du sett Julbladet, dr du str med _din_ Schiller, skalden
Grnlund, och trycker ngot i hans hand, som skall frestlla en femma;
monumentet r rest framfr nya nationalteatern vars direktr du skall
bli, sedan du mottagit vasaorden ...

Zachris bestllde whisky. Han tnkte resa sig och g, men fruktan f
vara ensam hll honom kvar. Hr var s varmt och sknt fr resten, var
lagom skumt fr hans flottiga bonjour, luktade s god mat och supar. Han
gjorde sig drfr frst dv, och sedan svalde han en whisky, letande
efter ngot mne som kunde avleda. Han tittade sig omkring, och i
folkvimlet sg han ett ansikte, som liknade bokhandlaren Kilos, men icke
var hans, ty Kilo gick aldrig p krog.

Klostret! Dr hade han det!

Zachris drevs av en bestndig fruktan att ngot nytt skulle komma i
vrlden och litteraturen, s att han med sina 80-talare fingo g som
gamla snor; och han fasade fr sammangyttring av mnniskor. Det var som
att f hra om en konspiration mot honom nr ett nytt kotteri uppstod.
Han frskte frst krngla sig in och sprnga inifrn, och var han fick
intrde, drogs det upphjda strax nedt, det ointresserade blev
intresserat, det skna fult. Nr han frst fick hra talas om klostret,
gjorde han en vits p det. Men nr Falkenstrm brt in, blev han
betnksam, skte smickra sig in, erbjd beskydd och tjnster, men
avvisades bestmt. Greve Max avskydde honom som en stank, och Kilo
fruktade honom som det onda sjlvt.

Nu ville han knna sig fr hur Harald stllde sig gentemot
klosterfrgan:

-- N, har du hrt om Kilos alkoholisthem i sdra bergen?

-- Jo, det har jag till min stora frnjelse.

Dr var napp allts.

-- Falkenstrm lr ha gtt igenom kursen; de lr ta pplen och lsa
bibeln.

-- Och s har de en lngholmare till portvakt. Den dr gamla fhund som
supit s han brutit armar och ben, lr vara en skpsupande baptist fr
detta.

-- N, det sista: Revisor R. sitter i bagarstugan och gr guld.

-- Kors-i-Jissu-namn! gr han guld?

Zachris ansg sig skyldig att skratta, vilket gick s till att han
skakade p buken och nsan:

-- Men de r inte ofarliga, grinade Harald. Den dr Kilo r teosof och
har parti, jo du, ett stort parti ...

Zachris, som inte tyckte om partier, frste ut:

-- Asch!

-- Och Max r Martinist, skriver i parisarnes tidskrift, som gr ver
hela vrlden ...

En satanisk lust att skrmma Zachris verfll nu Harald.

-- Teosoferna, vet du, ro hemma i bda vrldsdelarne, finnas verallt
som jesuiterna fordom, och deras inflytande i tidningarne, i riksdagen,
vid universiteten, r snart sagt oberkneligt.

Zachris blev rdd, ty detta nya, han motsett, var redan kommet, och utan
hans tgrande, utan hans beskydd. Detta blev allvarsamt.

-- r de verkligen s? Sger du det? Men Kilo r ju ingen trumf.

-- Kilo gjorde goda sprkstudier till sin kandidat och har sedan
alltjmt legat i bckerna. Han har en artikel i sista Revue des Deux
Mondes ...

-- I, i, i Revue ...

Det fastnade i halsen p honom och svetten rann. Men Harald lt piskan
g:

-- Och de har fina bekantskaper druppe p berget m du tro. Det gr en
prins dr ...

-- En, en ... Jag mste g och telefonera hem ett gonblick ... urskta
mig ...

Telefonen var Zachris' vanliga utvg att komma ifrn obehagliga samtal,
och allt som var frdelaktigt fr andra var honom obehagligt att hra.

Nr han kom tillbaka frn telefonen var han blek om nsan.

-- Konstigt! sade han fr sig sjlv -- det fanns inte ett liv hemma;
inte ens gamla Maja! Vad var det fr en prins du talte om?

Harald intrdde nu i sin fyllas tredje stadium; han blev pflugen, den
fromme sovaren.

-- Ja, sade han, det var inte vrt du fiskar dr, fr prinsen vill inte
umgs med dig.

Zachris parerade och fll ut:

-- Men det r ju humbug deras ockultism och teosofi.

-- Nej, det r en hgre utvecklad hypnotism och suggestion. Har du inte
lst Karl du Prels utmrkta uppsatser i ockultism som pgtt i Zukunft
hela nittitalet?

-- Zukunft? r Harden sdan?

-- Framtiden tycks ha gtt frbi dig, min kra Zachris, och du r p
efterklken. Du lever nnu p 80-talet fastn vi ro inne i nya seklet.

-- Du Prel?

-- Ja, du Prel har med nuvarande vetenskap frklarat allt som du och
dina ignoranter kalla vidskepelse, hxor, trolldom, spken, allt r
njaktigt frklarat.

Zachris krympte, frs och hll p att kvvas.

D fick Harald syn p ett nytt gissel, och med en ovntad slughet tog
han fatt det:

-- Vnd dig t hger, skall du se ngot!

Zachris lydde utan att vilja det. Och nr han sg frmlingen sitta vid
ett bord, s bjde han huvudet mot brstet.

Han visste inte vad Harald menat eller om han ver huvud menat ngot.
Som han icke ville rja sig, frblev han stum, men fruktande tystnaden,
kastade han t sidan:

-- Kan du se om doktor Borg sitter kvar?

-- Han reste sig just nu fr att g.

-- r han ensam?

-- Ja, han har varit ensam hela tiden.

Detta var ett nytt rapp t Zachris. Doktorn hade ljugit nr han frebar
att han vntade sllskap. Han ville icke sitta tillsammans med Zachris.

-- Du skulle se Tekla R. med sin nya man drborta!

-- Nej det vill jag inte. Jag mste fara hem, fr jag anar ngot i olag
drhemma.

Han reste sig med mda och kryssade ut. Mnga bekanta hade han i salen,
men han sg blott deras ryggar och han fick det intrycket att de icke
ville hlsa p honom.

Snderpiskad, avsljad, avdankad knde han sig nr han vacklade gatorna
framt.

P Norrbro for en sprvagn frbi, och i den tyckte han sig se gamla
Maja, vilket frefll honom orimligt.

P Skeppsbron rusade en droska framt, och i den sutto hans bda pojkar,
men de sgo honom icke. Detta var konstigare n allting annat.

I vaggongen rkade han sin poliskommissarie, som brukade tratta i honom
lgnhistorier. Denne eljes s fogliga och undergivna man, var p tvrn i
dag.

Zachris ville ha reda p Falkenstrm och hans process, lngtade f hra
ngot ont om klosterfolket och litande p kommissariens tillmtesgende,
som brukade yttra sig i att han undvek trnar, brjade han med en lmsk
frga:

-- N, Falkenstrms process?

-- Den r nerlagd.

-- Vad sger du om det egentligen?

-- Det glder mig! Falkenstrm r en regel karl och kvinnfolken voro
avskrden.

-- Jass, jass; du tycker det?

-- Ja, det tycker alla som inte ha en skruv ls. Du r visst sned i dag,
Zachris. Stt hatten rtt p skulten, annars tror konduktren att du r
full.

Aldrig hade han blivit tilltalad s av den lille polismannen; drfr
blev han hgst obehagligt berrd, menande detta var ett uttryck av den
nya opinion som blste emot honom.

Han satte sig i ett hrn och somnade.




                         TRETTONDE KAPITLET.


Det var julafton i klostret, och i biblioteket sutto greve Max, Kilo,
Falkenstrm och Revisorn. Man hll tankevningar, och Kilo var nu i tur
att lsa sin frsta dialog, som hade fljande lydelse.

                   *       *       *       *       *

-- Vad r sanning?

-- Lt oss tnka! En osann uppgift r den som icke verensstmmer med
verkliga frhllandet, allts r en sann uppgift den som verensstmmer
med verkliga frhllandet. I enklare fall kan man vertyga sig om
verkliga frhllandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du
sger att det icke regnar, s talar du osant. En blick ut genom rutan
kan ltt utrna verkliga frhllandet; om du d ser att det regnar, men
du nd sger att det icke regnar, s r du en medveten lgnare. Om
dremot du ser illa och regnet r fint, kan du vara en omedveten lgnare
i detta fall. Dremot, om du sger att det r 2 maj i dag, och vr
datumvisare sger detsamma, samt dagens tidning bekrftar det, s r det
ju sant. Men det r icke absolut sant, ty i Ryssland r det den 12 maj
efter gamla stilen. Dock nr ingen av oss r ryss, s ha vi
underfrsttt nya stilen, och skulle ngon av oss underfrst gamla
stilen eller vilja i otrngt ml fra in talet p Ryssland, s kalla vi
det advokatyr eller sofisteri. Ett faktiskt frhllande av enklare art
r oberoende av sikter. Att ett barn icke r en fullvuxen r ett
faktiskt frhllande (trots det att underbarn finnas), och blir
oberoende av sikter. Om det nu i dag r infrseltull p siden, s r
det ett faktum, fr vilket man bjer sig, oberoende av sikterna om
tullens berttigande. Ett faktums berttigande eller natur kan bli
freml fr sikter, medan faktum kvarstr oberoende.

Att kvinnan r till fr att fda barn och vrda dem r ett faktum. Att
George Sand skrivit romaner r ett annat faktum. Detta senare faktum
upphver icke det frra; bda fakta ro sanna och bdas bestnd ro
oberoende av sikter.

Blir dremot frgan om vrdet till exempel av Wagnermusiken, s kan det
bli tal om sikter, ty hr freligger ett sammansatt faktum.

Frst stller sig frfrgan: vilken Wagnermusik menar ni? -- Flygande
Hollndaren r vacker musik, men det r nnu icke Wagners egen, ty i den
fljer han Meyerbeer. Lohengrin r trkig och futtig, ty svanmotivet,
ehuru fem takter vackert, upprepas s ofta att man knner kompositrens
misre. Leitmotiv r icke nytt, ty guvernren i Don Juan har redan sitt
leitmotiv som karaktriserar honom. Meistersinger r ful, banal, barock
och efterklangsmusik, men pjsen gr fram p Hans Sachs' populra
personlighet, p oppositionspatos mot det frldrade som vill hrska och
trycka ner; hr skjuter texten fram och verkar med stoffet, utom det att
Wagnerianerna finna en apologi fr deras mstare och ett hn ver
motstndarne. Vad nu betrffar Wagners nya uppfinningar i och utveckling
av harmonierna, s finns det ingen uppfinning och ingen utveckling.
verfldet p basuner och annan mssing, som verrstar sngaren, r en
rhet och smaklshet, som endast srar ett musikaliskt sinne; det r
krigsmusik fr exercisfltet, men icke ackompanjemang till lyriska,
erotiska intima utgjutelser. Och vad harmonierna betrffar, ro de
antingen gamla, goda, enkla konventionella, eller ro de fula,
otilltna. Det finns i naturen otilltna saker. I gamla testamentet
frbjuds att plja med oxe och sna tillsammans, dels drfr att snan
r ett perverst djur; dr frbjds ven att s i vingrden eller
verhuvud uts olika vxter tillsammans, emedan det var mot deras natur
och kunde ge anledning till dliga korsningar. Wagner sammanfr toner
mot naturen, och drfr verkar hans musik p ett ofrdrvat sinne som
hemsk, naturvidrig, osund, frstrd. Och detta hopvrkande av fientliga
toner synes ibland vara gjort p mf, p elakhet, i vermod, av
hrsklystnad och av brist p smak, i saknad av sknhetssinne, med ett
ord, det synes vara komponerat av en omusikalisk kapellmstare, som
ville anfra egen musik.

Vilka ro nu Wagnerianer, eller hur blir man Wagnerian?

Alla tyskar ro Wagnerianer, emedan Wagner firat tyska nationen, och han
steg upp frst i sin glans efter fransk-tyska kriget. Fransmnnen kunde
frst icke bli Wagnerianer av naturliga skl; fransmannen lskar vlljud
och lskar icke Tyskland. Men nr de trettitusen tyskar som ro bosatta
i Paris framtvingat Wagner och assurerat framgngen, s fljde de yngre
fransmnnen med, dels av oppositionslusta mot sina ldre, dels emedan de
voro fr svaga att motst det oerhrda suggestionstrycket. De lste dag
ut och dag in att det var modrnt, och att det var gammalmodigt att icke
frst Wagner. Wagners msterskap blev axiomatiskt, och om en person
icke tyckte om Wagner pstods han icke frst Wagner. Alldeles som nr
hundgaren sger att man r rdd fr hans hund, under det man bara
avskyr den.

I allmnhet rkar man Wagnerianer bland omusikaliska personer. Nr en
obetydlig, intetsgande mnniska icke kan bli ngot betydande, sger han
sig vara Wagnerian; drmed har han adlat sig och r ju ngot. Men om
_du_ ocks uppger dig vara Wagnerian, s blir du hans efterfljare. Han
r Wagnerian, och du r _ocks_ Wagnerian. Drp upptcker han att du
icke r riktig Wagnerian, efter som du icke frstr den rysliga
Gtterdmmerung, och d r han ver dig, och du r under honom, vilket
var huvudsaken fr honom. Har du nu till p kpet endast hrt Wagner i
Berlin eller Mnchen, s duger du inte; du mste ha hrt honom i
Bayreuth, fastn han ges bttre i Berlin.

Hr synes sledes vara svrare att utleta sanningen, d sikten om
Wagnermusikens vrde r byggd p s komplicerade motiv; subjektiv
maktlystnad, rdande intressen och passioner, nationalitet, masstryck,
ffnga. Annat r frhllandet d man skall bestmma kvinnoknets vrde
i skapelsekedjan. Dr kan lsningen ske med matematik, och nr jag lst
problemet, kan jag med erfarenheten bevisa att jag lst det rtt. Det
kan lsas med en proposition i Euclides som handlar om det gyllene
snittet: den mindre (barnet) frhller sig till den strre (kvinnan) som
den strre (kvinnan) frhller sig till det hela (mannen) eller:
a:b=b:(a+b) som uttryckt med siffror blir: 2:3=3:(2+3); eller 2/3=3/5.

Om man d svarar att kvinnans vrde 3 r variabel, och att kvinnan kan
genom uppfostran upphinna mannen, s r man i stnd medelst matematik
bevisa detta vara falskt.

Mannens (A) hastighet r nu 5 och kvinnans (B) 3. Frgas nr skall B
upphinna A? Svar aldrig, om nmligen A bibehller sin initialhastighet.
Detta visar erfarenheten att han gr, ty all nydaning p alla omrden i
vr stora tid har skett genom hgt stende mn, trots det att kvinnan i
tv mansldrar ftt samma uppfostran som mannen. Att kvinnan icke kan
bibringas denna vertygelse beror p svaghet i frstndet. Mannens
medfdda artighet mot knet bidrager ocks att hlla kvinnan i detta
tillstnd av sjlvbedrgeri. Han stter ju henne alltid skenbart ver
sig, beundrande hos henne den enda frdighet han saknar: att fda fram
barn, trots det han ger den strre frdigheten att avla barnet, det
vill sga ge det aktuell tillvaro.

I dagliga livet ro mnniskorna mycket bengna att beskylla varann fr
att vara lgnare, vilket kan bero av tskilliga orsaker. Det finns
nmligen dagens villfarelser, som blivit invoterade som axiom, allts
sanningar s sjlvklara att de varken behva eller kunna bevisas. Det
finns klasslgner. Slunda anser underklassen alltid att verklassen
bestr av tyranner, obarmhrtiga, blodsugare; och verklassen r alltid
vertygad att underklassen r smre folk, omoraliska, tjuvaktiga,
lgnaktiga. Det finns nationella lgner. Slunda anse finnarne nu fr
tiden (men icke fr tio r sen) att de godmodiga ryssarne ro skurkar
och mnniskotare, under det ryssarne anse finnarne vara falska,
baksluga, inbundna, hmndgiriga. Finland som varit ryskt land sedan 1810
(Sverige har sedan dess begrtit sitt frlorade Finland) mste ju styras
av en guvernr, ssom ervrat land. Denna guvernr m bra vilket namn
som hlst, detta namn blir ifrn nomen proprium ett appellativum eller
synonym fr bdel. Pbeln skall alltid med Bobrikoff mena en bdel,
Bobrikoff m vara aldrig s hygglig karl. Det r ett pbelaxiom! Drfr
kan pbeln skriva s hr: Professor W. hyllar Bobrikoff, och genast
bli frstdd av pbeln, som tolkar det s: Professor W. hyllar en
skurk, allts r professor W. ocks en skurk. Att frst bevisa det
generalguvernren ver Finland r en skurk, det behvs inte fr pbeln.
Det r nog att han utvisat upproriska understar, samt trotsat landets
lagar och varit sin herre en trogen tjnare.

Samtidigt har man i vrt fria land fngslat tv framstende politiska
personer fr ngra frlupna ord och i den frisinnade jury som dmt dem,
ha sutit mn vilka begrta finska folkets tyranniserande av ryssarne.
Hos dessa mn synes sledes icke frihetsbegret ssom sdant vara s
stort fr de egnas vidkommande; och frihetstrngtan fr finnarne kan
kallas snobberi, feghet fr opinionen och sdant.

Att mot sin vertygelse arbeta fr en sak man ogillar, r lgnaktigt;
att f visa sig i tten fr en rrelse eller att gra sig grn r ett
vanligt stt fr sanningens bortkollrande.

Men det finns saker som varit sanna, och icke lngre ro det. Filip
ndgades fr tio r sedan gra ett ackord med sina fordringsgare.
Ovnnerna kallade det cession, men cedera bonis r att avtrda sin
egendom till borgenrerna; den som fr ackord beviljat, avtrder icke
sin egendom och har fljaktligen icke gjort cession. Ovnnerna krngde
sledes p sanningen. Nvl p sjunde ret hade Filip betalat icke
allenast ackordets sextio procent utan ven resterande fyrtio. Men han
underlt att tala om det fr ovnnerna, och de fortfara n i dag kalla
honom en cessionant som icke betalar sina skulder. Att han icke betalat
sina skulder var sant fr tio r sen, men r lgn numera, sedan
betalningen skett.

Det finns oregerliga subjektiva mnniskor, vilkas tankar endast kunna g
p rls som en sprvagn. De frm drfr icke vja fr en mtande eller
ta av en sidogata. Dessa vilja alltid f sak mot sina vnner, besl dem,
stuka dem; de taga icke skl, hra icke motskl, g p i ullstrumporna
ofrfrat.

Filip skulle gifta sig, och kpte mblemanget hos den store Levi, som
har det bsta. Nvl hans vn Andreas kommer p besk; skdar och talar.

-- Ja, det hr r icke dligt, men du Filip, du skulle ha kpt hos Levi
...

-- Jag har ju kpt det hos Levi ...

-- Fr sir du, Levi tar direkt ifrn Paris ...

-- Jag har ju kpt det hos ...

-- Och nr man stter bo nu fr tiden skall man icke kpa gammalmodiga
saker. Det hr r frn 70-talet och liknar kldstndsmbler ... Nej du
skulle ha kpt hos Levi!

-- Jag har ju kpt det hos ...

-- Sir du, l'art nouveau, det r ny, absolut ny stil.

-- Det _r_ l'art nouveau ...

-- Men du har alltid haft smak fr det gamla ...

-- Det _r_ l'art ...

-- Och du skulle sett min salong ...

-- Jag _har_ sett den ...

-- Varfr kom du inte sist nr jag bjd dig? Jag bor p Strandvgen ...

-- Jag var ju hos dig ...

-- Jag vet att du r svr att f ut ur din hla, men till mig tycker jag
du kunde komma nd, vi som ha s mycket gemensamma intressen ... och
dr ska du f rka Harald ppelsvan ...

-- Jag har rkat ppelsvan hos dig, p Strandvgen ...

-- Det r en talang ska du tro, men du knner honom inte ...

-- Jag knner honom sedan tio r tillbaka, och r _du_ med honom ...

-- Det r den hyggligaste karl jag vet, och du skulle bara lsa hans
sista bok ...

-- Jag _har_ lst hans sista bok ... s mycket mer ...

-- Det r en bok ska du tro, den stora konsten, breda linjer ...

-- Jag har skrivit recensionen om hans bok i tidningen Brdrafolkets vl
...

-- Jag stter den hgst av all modrn litteratur ... Dr finns ett
kapitel ...

Nu intrder Filips unga fru. Andreas kastar sig genast ver henne, gr
henne till sin frtrogna och till mannens avgjorda motstndare,
vldtager hennes knslor och med verseende medlidande sprar han in p
sina rls med henne inspnd i sin sele.

-- Hr du Laura, _varfr_ lt du inte Filip kpa mblerna hos Levi ...

Laura vill inte vara oartig, och d Andreas r deltagande, blir hans
rst s sympatisk att han fr g p, under det Filip blir stum emedan
han icke vill gra Laura ledsen.

Andreas missbrukar bdas godhet och gr p med Laura som medbrottsling:

-- Om Filip hade sett min salongsmbel, skulle han brnna upp det hr
skrpet, men han vill ju aldrig komma till mig. Jag talte nyss om att
jag bor p Strandvgen, och att Filip skulle f gra bekantskap med
ppelsvan hos mig, och Filip skulle f lna hans sista bok. Det r en
bok m du tro ...

-- Jag har lst den, faller Laura in fr att f kontakt ...

Men Andreas spelar orrspel och hr inte ...

-- Det r den strsta bok som r skriven, och den r skriven fr dig
Laura. Dr finns ett kapitel ...

Jungfrun anmler att herrskapet r serverat.

                   *       *       *       *       *

Det finns folk som ljuger p sig sjlva och av flera grunder. Som vi
alla gjort det ngon gng, begagnar jag ordet vi i det fljande.

Vi knna oss frintade i ett stortalande sllskap och vi kasta oss opp
med att gra oss till hjlte i ngot tvetydigt ventyr, i ndfall ett
brott.

Vi behva trsta en vanlottad och vi dikta p oss hans lyte fr att
ltta brdan. Men dr ligger faran nra att den trstade r en spjuver
som ocks har ljugit p sig sjlv, och d kan en hrva av lgner trassla
till sig.

Filip r av naturen icke mrkrdd och icke Andreas heller, men under det
Andreas berttar en spkhistoria i ett sllskap av damer, fr Filip det
intryck av damernas leenden att Andreas r mrkrdd. Fr att hjlpa
honom, slnger Filip ut en livboj.

-- Jag, m du tro skulle inte vga g ensam uppfr vindstrappan om jag
ocks hade lykta med mig.

Andreas spetsar ronen och har gott minne fr andras svagheter, p vilka
han kliver upp.

Ett par timmar senare nr gsterna ro utpratade och tomma som
utspritade rtskidor, griper Filip i stora psen och tar fram en
hjltedat om sig sjlv och en ls hst som han rkade i en mrk skog.
Historien gr succes, s att Andreas knner sig under, och vill kravla
sig upp p den andras rygg; stryker en smocka p Filips hjltedat,
sablar ner honom med hans egen huggare:

-- Det tror jag inte; du som r s mrkrdd att du inte trs g i
vindstrappan med lykta!

Filip som icke var mrkrdd, blir det nu fr livstiden i Andreas' och
sllskapets gon. Detta drfr att han ljg p sig sjlv.

Det finns nnu mera invecklade fall av lgn. S har det hnt att en lgn
genom ofrutsedda omstndigheter blivit sanning. Lille Saul har ljugit
att hans dumma pjs skall spelas p teatern; denna lgn har han lnat
pngar p, och gr nu med ont samvete. S blir pjsen spelad; sagan blev
sanning, och lille Saul har s gott som icke ljugit. Den gngen hade han
tur!

S mycket lgner p god tro som lses i skolorna och vid universiteten;
s mnga frldrade teorier och hypoteser som i nsta tidevarv skola
anfras som vantro, vidskepelser och villfarelser. Den som anar den
kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lgner, andandes
lgn, den gripes av frtvivlan och raseri, och vill kvvas. Lgn i lra
och leverne, lgn i umgnge, i vnskap och krlek, i lagstiftning,
frvaltning, styrelse, politik och religion.

Sanningen r en jkel som skrider omrkligt fram, blir is frn sn,
smlter till vatten och blir is igen, men frnyas oupphrligt uppifrn
av ren sn, klar som sanningen; nr den kte framt och nedt ett stycke
blir den smutsig som lgn och rinner bort.

                   *       *       *       *       *

-- Ja, Kilo, upptog nu Max, vi leva i villornas vrld, och i sofisternas
tidevarv, dr Sokrates, tnkaren, alltid skall tmma giftbgaren. Men ni
teosofer ha en annan frklaring p lgnens konstanta bestnd.

-- Du menar nr Brama lt frfra sig av Maja till fortplantningen. Det
var himlens syndafall, fr vilket vi f bota. Men det gudomliga urmnets
berring med jordmnet alstrade endast en fantomvrld av halvhet och
overklighet. Drfr har Plato rtt nr han anser vra ider om tingen
vara det sanna, verkliga, och tingen sjlva endast schematiska
skuggbilder, subjektiva uppfattningar av urbilderna. Schopenhauer har
bst sagt det: att materien saknar verklighet. Drfr ro vra dagars
materialister s lngt frn sanningen, att de ro p andra sidan. Ni ser
ju dessa frtvivlade utan styre driva omkring; de g i mrkret och stta
sig, de nosa i jorden som tryffelsvin, de vnda ryggen t urbilderna och
se bara avbilderna. Drfr dyrka de Maja, jordanden, kvinnan, och nr de
icke vilja tjna gud i krlek skola de slava hos Omfale i hat.

-- Rtt har du, men dessa materialister ha ddat sjlva materien, p
samma gng de ddat sig sjlva. Man kan nmligen icke tvista med dem om
sjlens oddlighet som de frneka. Det r ju mjligt, att deras sjlar
skola d eller frintas, efter som de knna det s. De kanske ha begtt
andligt sjlvmord. -- Om ni tillter, och vinterdagen r lng, skall jag
lsa min sista dialog om materien som levande vsen.

Han lste fljande.

                   *       *       *       *       *

Man har gjort en kort resa, och kommer hem fr att terfinna sitt
efterlngtade rum. Nr man trder drin r det frmmande. Ingenting r
rubbat, ingen rengring, ingen skurning har skett, men rummet r
frndrat. Ngot kallt, tomt slr en till mtes; det motsvarar icke den
bild man gjort sig under frnvaron, och man knner sin egen person
frmmande fr omgivningen, men denna frnimmelse vxlar s hastigt med
den frra att man icke vet vari frndringen bestr, om det r i rummet
eller i ens person.

Men om man icke gjort en resa, utan tillbringat natten p en fest, och
kommer hem p morgonen vid dagsljus, d fr man ett annat intryck. ven
om man varit i gott sllskap, haft oskyldig gldje eller lrt nytt, r
terseendet av rummet rent av hemskt. Den orrda sngen med sina vita
svepdukar str dr som en anklagelse; det knns som om ett brott hade
blivit begnget, kanske ett brott mot naturens lagar; den heliga smnen,
som frnyar och pnyttfder, r krnkt i sin hlgd; det r mer n en
frsummad plikt som tynger; det knns som en oersttlig frlust; men man
skms tillika, skms s att man vill frintas eller frinta sig sjlv.
Kanske man frsummat ngot man icke vet, ett mte i drmmen dr man
kunnat lra visdom, ja det knns som om man ltit ngon vnta p sig
frgves, och det r kanske denne okndes smrta man nu erfar.

Man mter sin utsvda tjnare och ser dess klara blickar, lugna samlade
vsen efter en utsvd natt, och man skms nnu mer; man frdmjukar sig
och avundas den ringa arbeterskan som i detta gonblick r en
verlgsen. Och ser man sig nu i spegeln, ser det blodsprngda gat vars
pupill fladdrar som fosfor i luftdrag, s knner man icke igen sitt
ansikte. Dr sitter kvar reflexer av de personer man samtalat vid under
natten, ja man kan vara totalt om-maskerad d man umgtts med en stark
personlighet, efter vars ansikte man instllt sitt eget under de mnga
timmarne.

Ett oknt brott r begnget och man erfar ngesten att bli upptckt; man
vntar sig en dag full av olyckor, och lgger man mrke, skall man se
att den dagen medfr trkigheter. Det str ngot frargligt i
morgontidningen, man mottager ett dligt brev, kanske underrttelsen om
en olycka. Knslan av skuld r s stark att man tl allt under dagens
lopp; man dricker dligt kaffe utan att vga klaga, man mottager
frdmjukelser utan invndning, och man gr sitt arbete med en
frtvivlans iver fr att liksom gottgra.

Jag vet en ung man som kom hem i soluppgngen, och nr han mttes av sin
kanariefgels glada morgonsng, s tog han fram sin revolver och skt
fgeln. Lngt eftert, d han skte reda sina intryck, frklarade han
att han frst tnkt skjuta sig sjlv, dock utan att ha begtt ngon
dlig handling under natten; lngre fram i tiden ville han minnas att
fgeln liksom frestllde hans onda samvete vilket han ville dda. Men
nr han vaknade p frmiddagen, grt han vid synen av den dda fgeln,
dock utan att ngra grningen. Ngonting mste d! Mera kunde han icke
sga.

[Detta erinrar om rabbinernas tolkning av gamla testamentets offer,
srskilt den om syndaoffret (chattat) med blods utgjutande.]

Man kan ven vara s lnge borta frn sitt rum, och i s fula renden,
att man med fasa flyr det och icke kan tervnda. Man mtes av ngot
oknt, som tagit rummet i besittning och som trnger en ut; det sitter
ngon i ens soffa, som man icke ser, och denna ngon r en hamn av ens
jag, men hotande; en utbrytning av ens bttre jag, som med frakt och
frebrelser jagar ut den frnedrade tvillingbrodern. Dock, man kan ven
mta frmmande vsen, dliga alster av ens person som i det vergivna
tomma rummet tagit livsliknande form, och dessa ro icke goda att mta,
ty de ro knarnes, de brnda tomternas, ruinernas, tystnadens och
tomrummets barn.

Den som hyr en vning och skall mblera den, han gr omkring och diktar
med skapande fantasi. Han projicierar sitt inre i former och frger. Och
nr han ftt det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och ven
andra med ppna gon kunna se det. Om han nu hemfr en maka, och dr
fdes ett barn, d blir detta ett heligt rum och det kallas hemmet. De
tre, maken, makan och barnet ga det; icke tillsammans, och icke s att
en var ger en tredjedel, utan en var r gare till det hela, utan att
kunna avyttra det; och det finns intet rknestt som kan klargra detta
frhllande; det gr icke med bolagsrkning, ty hr existerar intet
bolag. Det r familjens outgrundliga hemlighet, det r treenighetens
problem. Nr det drfr brister, d blir det oreda i universum och hela
naturen ropar ve!

Hemmet r en sdan knslig ting att varje flyttning av en mbel medfr
en rubbning, en magnetisk string i samlivet. Mblerna sjlva f lynnen,
och fordra den vrdande handen. S lnge krlek och ordning hrska, s
skina de som leenden. Matbordets skiva, blank som en skld, r husets
ra; men nr frsta ringen syns efter det otorkade glaset, d skall man
ta sig i akt, ty snart fljer flera; och en vacker dag har man en
krogdisk att samlas vid till firandet av det dagliga brdet, mdornas
ln och vilans bsta stunder.

Kommer hat och kiv i huset in, d ryker salslampan, d brinner brasan
ojmn, s att man icke fr skjuta spjllet, d mrknar mssingen, d
blir pianot ostmt och salsklockan slr p olaga tider. Uret r knsligt
som ett levande vsen; det mter ut tiden och knpper sina sextio slag i
minuten som mnniskohjrtat; det stller in sig efter ditt hjrta och
sinne, och det rder ver husets ordning. Det har satt sig i rapport med
de kosmiska krafterna, och dess hjul ha lika mnga kuggar som stjrnorna
behva timmar att vlva sig kring jorden, som solen behver minuter fr
att rycka fram en grad. Uret str i frbindelse med vrldsalltet och
evigheten, med mnniskohjrtat och timligheten.

Kommer hat i huset, d kan uret sl sju fr tu, d kan det stanna mitt i
veckan, och det bdar ont; det kan mucka och skrla mitt emellan slagen,
d det eljes blott ger en suck fem minuter fre; och det kan sl tretton
slag, som betyder en varning. Salsuret hnger ver pianot och lskar
takt, rytm och harmoni; nr det fr hra vacker musik, s aktar det sig
att stra; d slr det slaget s diskret som om det lade band p sig;
men nr det fr hra ful omusikalisk musik, d kan det sl mitt i ett
pianissimo och p ett sdant utmanande stt som om det gde frstnd.
Fr det hra Beethoven, d kan det hnda att dess slaghammare brjar
spela med p en viss ton i basen, det kan icke hlla sig, utan vill vara
med i jublet och sorgen.

Pianot r urets vn och frnde, men pianot r nd mera knslofullt och
kinkigt. Pianot r kinkigt p mnniskor, bde p den spelande och p
hraren. Det tl inte hrda hnder, och det gr sig dvt och stumt
under den elakes fingrar. Det blir frstmt i vissa hrares nrvaro som
det icke tl, ty det knner var antipatier och sympatier finnas. Under
den mjuka och rena handen kan det sjunga och grta, och vid gott lynne
hrmar det alla instrumenter. En svag hand med en stark sjl kan f det
att dundra som skan, och det r icke den grova handen som tar fram de
starkaste ljuden.

Det finns pianostmmare som frstmma pianot. Strngarne ro p vanligt
stt uppskruvade i normalton, ingen frndring r vidtagen, men
instrumentet klingar icke; det lider av beklmning; en frmmande hand
har gripit in och rrt om i alla dessa stmningar som magasinerats under
garens eller garinnans hnder, i sorg och gldje, i goda och onda
dagar. Pianot har frlorat ngot; man kan icke frklara't, men det r
s. Efter en tid r det inspelat igen, dess ackumulator r laddad med
fysisk kraft, det hrda tret, som en gng var levande vxt, har samlat
dina knslor och ger dem nu tillbaka frstrkta. Det r nog samma
frhllande med gamla fioler; icke trets lder eller instrumentets
konstruktion gr fiolen; det skall ha vilat mot en mnsklig brstkorg,
mot ett struphuvud i rhundraden, burits p en arm, smekts av en hand.
Den skall ha varit med och uppfostrat fiolister, frn barndomens frsta
skalor med trar till artistens triumfer med appld fr ppen rid; den
skall ha suttit i kapell och givit msterverk. Samma fiol under andra
den, p bondens loge eller p marknadstorget skall icke bli ngot
utmrkt instrument. Drfr kan man icke gra en cremonesare, men man kan
lska upp den, uppfostra den, ge den en historia, traditioner. D blir
den en personlighet, fr ngot av levande vsen, blir frmnskligad,
frandligad, s att hsttaglet och frtarmen frlora sitt animala, och
vxtfibern sitt vegetativa; sargen blir till ett mnniskobrst, en
lunga, en strupe, och nr den sjunger, skola rster hras frn seklernas
djup. Kanske det r hemligheten med stora konstverk frn ldre tider? I
sig sjlvt kanske mlningen icke var s mycket vrd, men nr
generationer sttt i beundran framfr denna tavla, s hava de befruktat,
kanske ruvat detta embryo; tiden och mnniskorna hava givit patinan.

Nr man under sommarvistelsen p landet har utackorderat sina krukvxter
hos en trdgrdsmstare, s vntade man ju att terfinna dem frodigare,
d de haft tre mnader att vxa p under en fackmans vrdande hand. Men
s r icke frhllandet. De ha tacklat av, se bortkomna ut, fastn de
haft bttre vrd. Kanske de lidit av saknaden efter husbonden eller
matmodren; kanske de tvinat av hemlngtan, till den vanda bostaden, den
vrdande handen, de talandes rster, hemmets musiknjen, barnens
pjoller. Varfr icke, d de ro levande vsen, som fdas, lska, vxa,
frka sig och d? De ro ju skapade som djurkroppen, hava lika
vvnader. Deras bastfibrer ro komplett lika glatta muskelfibrer;
deras streckade krl likna arterer och deras punkterade likna vener;
silrren ro analoga med de hgst utvecklade nerverna; de fra lymfkrl
understundom, och p roten ha de tarmludd; snittet av ett valntskal r
komplett likt snittet av ett benstycke. Fruktmnet r ju en livmoder med
ggstockar och frmjlet r sperma. Vari bestr d olikheten? Dri att
vxterna reagera lngsammare n djuren, och drfr ro svrare att
observera. En avskuren rd ros, bleknar icke av harm, och en vit ros
rodnar icke av vrede; men om dr r hat i huset s tvina de innan sol
gr ned. Rosen ler och skiner hos frlovade och nygifta, s lnge krlek
rder, kan till och med tla tobaksrk och dligt vatten, bara krleken
rder; men kommer hat, d svartnar den rda och d gulnar den vita.
Under en ond mnniskas hand trivs inga rosor och inga andra blommor
heller. Det finns mnniskor som icke tla blommor utan pina dem, ge dem
fr lite vatten s att de halvd, och rdda dem sedan i sista stunden.
Sdana mnniskor ro vanligen djurvnner som stjla de bsta bitarne
frn barnen och kasta dem fr hundarne.

Tulpaner ro ett lustigt folk som lska ljus, gldje och musik. Om man
spelar fr dem, s gapskratta de, strcka sig ut ver vasens kant som om
de ville vara med; i ett glatt lag kunna de vaka en hel natt med
vidppna munnar som om de ville dricka vinngor, men nr lamporna
slckas s sluta de sig, draga sig tillsammans likt en fgelkull och
sova ut framt frmiddagen. Ha de ftt fr mycket vin och tobak s ro
de illamende dagen efter, men de repa sig bara de ftt sova ut. De ro
vnner med psk- och pingstliljor s att de trivas i samma glas. Rosen
dremot tl ingen blomma i sin nrhet; hon lskar endast mnniskan, och
en avskuren ros kan hlla sig en halv dag, vid en lskande kvinnas barm,
dr hon till och med fortfar att vxa och sl ut.

Det finns en tmligen ny och allmnt bekant husvxt som heter
Aspidistra. Det r en japansk lilja, dyster och ful, med osynliga
blommor som ligga nere i jordbrynet. Eljes komma blommor fram p
bladstngelns versta del fr att n upp till ljuset. Men Aspidistras
blommor skjuta frn roten, och ha drfr ngot underjordiskt i sin
natur; de se ut som klippta ur ktt. Vxten r osympatisk, emedan han
hatar ljuset, men han ger en frtjnst; han r tlig; tl mrker, damm,
rk och matos. Mat synes han lska och drfr finns han i alla
kllarlokaler och p matvaruhandlarens disk. En Aspidistra stod i fem r
p ett skp i ett halvmrkt rum.

-- Blommar aldrig den dr vxten? frgade en gng garen sin tjnare som
sktte den.

-- Jo, den har blommat fem gnger p dessa fem r.

Detta smygande, hemlighetsfulla i Aspidistran kommer den att likna en
kryptogam; men bladen kunna ven gra rrelser som reptilen; skruvande
sig i luften, skevande, buktande sig, rggrna, ibland rostande, ibland
vitstrimmiga. Den r inte ngot gott vsen, men den har som sagt en
frtjnst; den tl allt fr att f njet att leva.

                   *       *       *       *       *

Tv Fenixpalmer kommo in i ett hus nr stormen gick; de skulle bara
fylla tv avgendes platser. De sgo ngot knutna ut, men voro eljes
kraftiga, ngot vresiga kanske. I tv r, medan stormen pgick stodo de
i knut, skto intet nytt blad; de gamla bladen blevo triga, vassa som
taggar; och nr man kom dem nra stack man sig; de hade en frmga st i
vgen verallt, och slngdes drfr hit och dit, men som tv jrnris
syntes de var de kommo. S brjade den ena torka och verflls av mask
och svamp samt avgick med dden.

Nr slutligen stormen gtt ver och det blivit lugnt i huset, insg
garen att den verlevande mste ha en strre kruka och ny jord om den
skulle kunna rddas. D han lyfte upp den stackars fngen ur krukan och
sg hur de vita rtterna trngts ihop och slingrat sig om varandra som i
tarmvred, nstan utan jord, d frstod han vad den lidit och hur den
andra pinats till dds. S fick den strcka p sig; och den svarta
sammetslena myllan slt sig om de blottade inlvorna srlkande,
nrande. Som fgeln Fenix steg palmen Fenix ur sin aska, lste knuten,
skt bladen ur hjrtat, strckte p de stora grna vingfjdrarne till
flykt. Jrnriset grnskade igen, ljust med mjuka smblad, tycktes njuta
av tillvaron; och den som kan njuta, kan vl ocks lida, och drfr
skall man icke pina vxter.

Men nr garen sg i almanackan, fann han att dagen bar en kr persons
vackra namn. Och han sade sig: Jag har lsgivit en fnge p din dag,
till din vlgng, till din befrielse, lskade! Och till min!

Men det var en annan palm, en liten solfjderspalm frn n Bourbon. Den
fick sin plats i ett solgult rum p kldskpet vid sngfoten. Och han
strckte ut sina hnder vlsignande om afton och morgon, och nr huset
blev vlsignat med ett litet barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det
kom till som en hopflld solfjder, men hade snart brett ut sig som en
hand, strckte sig ver vaggan, skyddande, vinkande frid. Men det
brkiga livet ger ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i
ofrid, utan hotade g sin vg igen.

Palmen som lskade det lilla barnet trivdes icke mer i solrummet, utan
reste sig ur jorden s man sg rtterna; den krp upp ur krukan som den
ville g sin vg, flyga bort. Det hjlpte inte att man mokade myllan
omkring dess ftter, den ville bestmt upp ur jorden, bort, lngt bort.
Och nr det lilla barnet gick sin vg igen, s srjde palmen, hela
sorgret ut, blev ful och ldrades, kom ut i kkskammarn och dog utan
att ngon frgade efter dess sista den.

                   *       *       *       *       *

Falkenstrm, som efter fjorton dagars stilla liv bland renlivsmnniskor,
hade gjort upp sitt frflutna och brjat uppfostra sig under Max'
personliga inflytande, bad nu att f lsa sin frsta dialog, som
egentligen var en tvekamp mot honom sjlv, och innehll en beknnelse.

                   *       *       *       *       *

-- Mina vnner, brjade han, det har alltid i mitt frfatteri varit ett
missfrstnd mellan mig och mina lsare. De ha nmligen trott att jag
bara straffat dem nr jag reagerat mot det dliga hos mig sjlv. Fr att
f skriva mina samlade har jag offrat min biografi, min person. Det har
nmligen frefallit mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen fr
mig, fr att jag skulle f se det frn alla facer. Detta frsonade mig
med olyckorna, och det lrde mig att fatta mig sjlv som objekt. Nr jag
nu i min lilla diatrib gr ls mot de irreligisa, s inbegriper jag mig
sjlv, mest mig sjlv. -- Fr jag brja?

-- Brja!

                   *       *       *       *       *

Frsta hstmorgon man kommer ut och ser trden nakna erfar man en knsla
av dslighet, saknad och beklmning; men dagen efter upptcker man nya
horisonter; man ser igenom, ser lngre bort och blir befriad, finner det
luftigare och vidare. Drp upphr man att erfara ngot, frrn
rimfrosten en vacker morgon har lvat trden med ngot metalliskt i
rosenrtt och silver. D r landskapet stmmande, besljat; de svarta
skeletten ro idel ljus; det r icke lv, men kristalliserade knoppar,
hngen, blomax. Och s blir det t igen, allt r som frr, och man ser
ingenting mer, saknar ingenting; det r som det skall vara.

Men det har hnt mig i vintern att jag kommit ut en morgon, och i ett
gonblick varseblivit trdens nakenhet, saknat lvverket, frvnats ver
att det icke fanns dr, liksom om jag vntat finna det p sin plats.
Drp har jag frgat mig varfr jag vntat mig grnskan. Om jag under
frflutna natten s livligt hade drmt mig i grna landskap att jag p
den grunden _sett_ tomheten, d vore saken frklarad, men nr fallet
icke varit sdant har jag undrat vidare: om jag verkligen haft drmmen,
men glmt den. Om jag glmt den, visar det ju att jag icke drmt livligt
nog fr att mrka kontrasten eftert. Jag har d undrat om jag varit
ngonstans med min sjl medan kroppen sov. Och nr jag p morgonen efter
en genomsoven natt vaknar med ont samvete och med ett bestmt intryck
att jag begtt en dlig handling, frgar jag mig terigen var jag har
varit. Nr jag om natten drmt om ett brev och dess innehll, och d
jag p morgonen mottager detta brev, frgar jag mig om jag varit p
posten och lst det.

Dessa frgor frbli nog tills vidare obesvarade och vi f nja oss med
att samla iakttagelser och delgiva vra iakttagelser att andra m
jmfra dem med sina.

-- Tror du p andar?

-- Ja visst gr jag det; gr inte du?

-- Nej, inte kan jag tro p det som inte synes.

-- Nu talar du icke sanning, ty du tror p det som icke synes.

-- Gr jag?

-- Ja visserligen. Du ser trden rras, men du ser icke vinden som rr
dem. r det rtt?

-- Det r rtt.

-- Du tror sledes p det som icke synes. Nu ser du min kropp rras,
handla med avsikt, beska arbetsrummet p bestmda tider, och du ser
honom avhlla sig frn dliga stllen, undvika brottsliga handlingar o.
s. v.; tror du att det r kroppen, kttet, snt dr man kper i
slaktarbon, som tnker, vljer, handlar? Det kan du icke tro, ty d
skulle din dda kropp fortstta g omkring och beska mbetsrummet o. s.
v.

-- Vad menas med dd kropp?

-- En kropp vilken anden har lmnat.

-- Vad menas med ande?

-- Kroppens energi, livgivande princip, medvetandet, tanken, viljan, med
ett ord det osynliga som gav kroppen liv.

-- Och det kan inte d?

-- Nej, liv r ju liv, och kan icke vara sin motsttning dd. Fr vrigt
tror du p energiens ofrstrbarhet?

-- Ja! Ehuruvl det hr med radium brjar tala emot.

-- Gr det det? Jag tycker tvrtom. Radium _liksom alla fosforescerande
mnen_, alstrar ljus i ondlighet utan att minska volym. Drav synes ju
energien vara outtmlig och ofrstrbar, och sledes skall energien som
ger kroppen liv och rrelse vara ofrstrbar, det vill sga sjlen eller
anden vara oddlig. Och om anden r oddlig och frer ett sjlvstndigt
liv s tror jag p anden, allts andar. Och det gr jag med strre skl
n du tror p kroppar som ruttna och frsvinna bara de komma i jorden.

-- Vad menas med tro p?

-- Vet du inte det? Eller skall jag behva ge en definition, som bara r
en omskrivning? Men, om du s vill: jag tror p tillvaron av andar
eftersom de existera. Men det gr du ocks, eftersom du tror p kroppens
livgivande princip som r anden. Trodde du bara p kroppar, s skulle du
kunna ha ditt umgnge p krgrden. Vi ro sledes ense, och vi tro p
anden, fljaktligen p andar, efter som det finnes flera. Men drfr
behva vi icke tro oss vara andeskdare, ty anden var ju osynlig, och
kan drfr icke skdas; vi tro icke heller p knackande bord och
psykografer. Men vi tro att tv starka andar under vissa omstndigheter
kunna frnimma varandra p avstnd, snda tankestrmmar, starkare n
Teslas strmmar, till varandra, utva inflytande p varandra.

-- De strmmarne knna vi inte!

-- Det existerar mnga ting utan att du knner dem. Fr vrigt knner du
dem.

-- Jag har aldrig sett dem, hrt dem, smakat eller luktat dem.

-- Har du sett vrmet eller vinden? Nej; men du har sttt under
frelsarens, talarens, artistens inflytande. Du har applderat dumheter
ssom kvickheter, du har beundrat det fula ssom sknhet, du har dyrkat
det onda ssom gott. Det kallas att frvnda synen, och du har sttt
under andras inflytande. Inflytande p avstnd har du ocks knt, fastn
du kanske har illa observerat det. Du har skert knt andras ogillande
av ditt uppfrande, utan att dessa andra yttrar sitt ogillande; du har
erfarit ett stilla vlbehag i ensamheten utan att ha gjort dig reda
varfr, men det har varit ngon fjrran som tnkt gott om dig, talat vl
om dig. En berttigad, ogillande opinion kan krossa en offentlig person,
under det den rttsinnige och skuldlse icke ns av pbelns hn, den
okunniges frakt, eller skurkens intriger. -- Om du vill lra knna det
osynliga s observera ytterst noga det synliga sger Talmud.
Vardagslivet r fullt med mystik, men du observerar s illa; och du
skall vara naturalist fr att kunna bli mystiker. Men det r inte bara
att stava, man skall lgga ihop, annars kan du inte lsa.

-- Ja, men d kommer vi in p religionen. Vad r religion?

-- Vet du inte det? Eller vill du ha en omskrivning p den; men varfr
omskriva, d man kan skriva? -- Du vet vad en religis mnniska r, och
du kan skilja honom frn en irreligis, d vet du nog vad religion r,
utan att man behver sga det. Eller kan du sga mig vad tanken r? Nej,
men du vet det nd! Allts till religionen! Du vet att religisa tala
mest om andliga ting, allts icke om kroppsliga. Kttet, snt dr man
kper i slaktarbon, r ju icke andligt, allts handlar religionen icke
om sdant utan om ngot andligt, fljaktligen osynligt, och drfr svrt
att bestmma. Man kallar det subjektivt, och det borde drfr icke
diskuteras, lika litet som man diskuterar sin hustru eller sitt tycke
fr en kvinna. Nu finns det som bekant mnga religioner, och det synes
som var och en hade efter sin fattningsgva sin bildningsgrad eller sin
plats i kosmos.

-- D kommer vi in p det versinnliga, och det frstr jag inte.

-- Gr du inte det? -- Jag har nyss uttalat flera tankar som du
frsttt, och tankarne ro ju icke sinnliga, icke heller undersinnliga,
utan mste vara versinnliga, allts frstr du det versinnliga mycket
vl. Och det du nu pstod, var osant, liksom det mesta du ger ifrn dig,
icke drfr att du r en lgnare, utan drfr att du inte kan tnka.
Nej, du kan inte tnka d du ljuger p dig sjlv och pstr att du inte
frstr det versinnliga, nr du faktiskt frstr det. Religionen r
allts ngot subjektivt som man icke borde diskutera ...

-- Men dogmerna kan man diskutera.

-- Vilka dogmer?

-- Till exempel den vrsta eller den om helveteslran. Tror du att det
finns ngot helvete?

-- Efter som det finns, s mste jag vl tro att det finns, annars blir
jag som bonden vilken sger i ppen diskussion: Jag frnekar faktum. Nu
blir en annan sak: vad menas med helvete? En mnniska som kommit ner i
frdmjukelser, motgngar, nd, smuts, laster och brott, brukar sga:
det r ett helvete! ven om han inte tror p ett helvete. Jag har hrt
dig begagna uttrycket nr du befann dig i ett orolighetstillstnd som du
knappt kunde hlla ut. Du som har varit i helvetet, du frnekar faktum,
nr du frnekar det, ty helvetet r ingen ort, utan ett sinnets
tillstnd, vilket frvandlar allt omkring sig till ett inferno. Jag
minns nr du misslyckades i allt vad du fretog dig, nr du icke fick
betalt fr ditt arbete, nr du frlorade hustru och barn, nr du irrade
smnls omkring till bekanta, emedan du fruktade nattens fasor, d var
du efter egen utsago i helvetet. Och nr du d i smyg grep till vr
heliga bok, och i den fann beskrivningen p ditt sinnes tillstnd, och
fick lsa om orsakerna till detsamma, d ndrade du uppfrande; och med
ndrat uppfrande rkade du i en annan sinnesfrfattning, och drmed
ndrade sig verkligheten, fick en ljusare frg, lite gldje terkom,
motgngarne upphrde och du kunde le igen. Det lkemedel du d
begagnade, ser du det r religionen, s att den behver vi inte
definiera mer. Men orsaken till ditt helvetiska tillstnd, den fann du
hos dig sjlv, och icke i ngon helvetesdogm. Du vet sledes att
helvetet finns, efter du varit i det, och du vet att du kom dit
oberoende av dogmer. Allts har du terigen pratat smrja, men du gr nu
aldrig annat.

-- Kan du frklara frsoningslran fr mig, d?

-- Gjorde inte din lrare det i skolan?

-- Det var ingen frklaring.

-- N, s skall jag gra det i tv ord. -- Om du har dragit dig en
skuld som du icke kan betala, s lider du alldeles fasligt av det;
rntorna vxa, omsttningarna fordra ny borgen, och du ser konkursen
nalkas. D kommer en rik man i din vg och betalar din skuld fr dig.
Det r satisfactio vicaria. Men fr att du nu skall kunna njuta av
skuldfriheten fordras ju tv saker. Frst att du vet om eller tror p
den rikes vlvilliga handling, ty om du inte tror p hans ord, s gr du
naturligtvis p med dina omsttningar och ditt borgenskrngel, och d r
ju hans vlvilja frgves. Det andra villkoret fr att du skall kunna
njuta av befrielsen r den; att du inte gr och syltar in dig igen i nya
skulder. r det klart?

-- N, men hedningarne och deras religioner?

-- Varje religion ger en subjektiv kraft fr dem som tro. Om fem hundra
tusen vildar brja i dag att dyrka ett trd till exempel, s skall om
hundra r detta trd ha samlat psykisk och emotionell kraft s att det
kan vid kallan giva ifrn sig kraft likt en ackumulator. Tror du icke
det? Tror du icke att samma eller enahanda lagar glla fr det psykiska
som fr det fysiska? Borde det icke vara s, d eljes i alltet rder en
harmonisk lagbundenhet?

-- Det syns utgra konsekvensen av vra nu gllande sikter i
vetenskapen.

-- Nvl, tror du icke att om millioner civiliserade mnniskor i tusen
r gra sin andakt framfr en bild som frestller gudamodren, eller
gudasonen, tror du icke att den bilden blir en ackumulator som samlar
fromma knslors vldiga kraft, och att den _under vissa omstndigheter_
kan meddela kraft t den som r frsedd med mottagningsbatteriet _Tron_?

-- Det vill sga gra underverk?

-- Jaha, just underverk; det vill sga meddela oknd kraft p oknt
stt. Det vore ju icke mrkvrdigare n Leydnerflaskan som ger knd
kraft p knt stt, och vilken betraktades som ett underverk p sin tid
s lnge elektricitetens natur var oknd.

-- Din logik r nog bindande ...

-- Men du ryggar fr konsekvenserna. D r det endast din feghet som
skiljer oss ... lgg bort den, och vi ro ense!

-- Jag r inte feg!

-- D r du dum d! Ty dumhet r att icke kunna draga en riktig slutsats
av riktiga premisser. Addio!

                   *       *       *       *       *

Julbordet vntade med enkla traditionella anrttningar; och en gran
fanns ven, kldd och tnd. Varje gst hade en liten karaffin rtt vin
framfr sig, ungefr rymmande ett stort glas, eller s mycket som en
benediktinermunk fr om dagen. Det fanns intet reglemente fr detta
kloster, men husets vanor iakttogos, mest drfr att man knde p sig
hur vrden p stllet nskade ha det; och som han skte mtta och
besinning, sknhet i liv och leverne, s tryckte han sin prgel p
omgivningen, utan att de knde tvng.

Bordsamtalet gick med dmpade rster.

-- Varfr de hata oss? Emedan I icke ren av denna vrlden, drfr
hatar vrlden Eder.

-- Julgranen r ju offertrdet i vilket slaktade djurs och mnniskors
kroppar upphngdes. Jag skulle vilja se vra renssanshedningar och
sista atenarn dansa omkring ett jultrd med upphngda blodiga kroppar av
fr och svin, och mnniskor, stnkande blodet p altaret, dr guden Frey
satt i mitten med sin phallus. De vilja ju s ha det. Barrabas i stllet
fr Kristus, Lingam i stllet fr korset!

-- Vadan detta onaturliga Kristushat i vra dagar? r det hedningars
avkomma som dyka upp? Har Kristus upphrt att frlossa och verka?
Swedenborg sger ngonting om en yttersta dom som skulle ha fallit
ungefr i hans sista tider, och att slktet ddanefter vore hemfallet t
frdmelsen, utan hopp.

-- Ja, nog synes Swedenborgs skildring av helvetet p pricken likna
jordelivet.

-- Teosoferna anse att en cykel nu gr ut och en ny brjar.

-- Sekelslutet pminner verkligen om tiden fr Kristi frsta terkomst.
I den tiden stod Petrus upp med de ellova, och hov upp sin rst och
talade till dem: I judiske mn, och alle I som bon i Jerusalem, detta
skall eder vetterligt vara, och lyssnen till mina ord. Desse ro icke
druckne ssom I menen, ty det r tredje stunden p dagen, utan detta r
det som sagt r genom profeten Joel: Det skall ske i de yttersta
dagarne, sger Herren, att jag skall utgjuta av min anda ver allt ktt;
och edra sner och dttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se
syner, och edra ldsta skola drmma drmmar ... Och jag skall giva under
ovan i himmelen och tecken neder p jorden, blod och eld, nga och rk.

-- Eget r att p hospitalen en sjukdomsform upptrder oftare n eljest.
Formen r icke oknd, men den r vanligare nu n frr. Det r nmligen
en stor mngd sjuka som knna sig vara frdmda. Vad betyder det, om
icke att dessa ro frtvivlade ver sitt tillstnd.

-- Den gruppen knna vi frn pietismen och Frlsningsarmn, dr de
intrda utan hopp, men g ut frhoppningsfulla ...

Greve Max hade fattats av en synbar beklmning.

-- Go vnner, jag knner det som om vr ovn Zachrisson hade det ont i
detta gonblick. Han frfljer oss visserligen som Saulus, men vid denna
frsoningsfest i afton, ltom oss snda honom en vlvillig tanke, ssom
den mnniska vilken har det gott r skyldig den lidande brodern. Kanske
han knner det och fr hugsvalelse. Vill ni?

Det blev tyst ett par sekunder; drp tog Falkenstrm ordet:

-- Jag kan inte hyckla; jag kan icke lska det onda; och om en ond
mnniska lider, s r lidandet bde honom och andra till gagn. Hur mnga
gnger har jag icke tagit upp honom ur rnnstenen, ur frnedringen; men
var gng han kommit upp, har han trampat ner mig. Jag r icke
hmndgirig, men det r uppbyggligt f se att rttvisa existerar i
vrldsordningen. Om Zachris lider nu, s r orsaken till hans lidande
att han icke kan f gra ont, ty ond r hans natur och han lever endast
nr han fr gra ont. Jag frnimmer honom i detta gonblick ssom om han
grvde mullvadsgngar under detta hus, och som om han anlitade hjlp av
underjordiska makter. Som lojal fiende och den orttvist angripne nskar
jag fiendens undergng; nr jag ser honom slagen, skall jag lova Gud,
och frlta den fallne, men icke frr! Jag har talat.

-- Hur vet du att han icke r slagen? invnde nu Max. Och har du sett
att ngon kan skada oss s lnge vi vrda vra sjlar. Lt dem ta taket
frn oss, vrmen, dagliga brdet, vad gr det? Dina tankar kunna de icke
stjla, dina knslor icke orena. Frsk, jag ber dig, att tnka
likgiltigt tminstone om honom, underhll icke frbindelsen medelst
hatet, ty du spnner en trd mellan er, och han nr dig p din egen
strm du snder ut.

-- Nej, jag neutraliserar hans strm med min motstrm! Om jag icke hatar
det onda kan jag icke lska det goda!

Kilo bad att f tala:

-- Varfr rrde ni vid denna dda massa och gav honom liv? Varfr drog
ni in honom i vra tankar? Knner ni inte att han r i rummet och
frgiftar oss. Max, spela fr oss, vackert och stort. _Hans_ ande hatar
harmonier, och den skall fly som djvulen fr korset. Max, spela p
flygeln, fr Guds skull; lt luften och etern vibrera i skna linjer!
Klangfigurerna likna blommor, och jag _ser_ din musik; fr det skna
flyr det fula, och det onda r fult. Lt honom lida av vlljuden, kanske
det kan vcka saknad hos honom, lngtan efter det han saknar; spela
David, s flyr den onde anden, kanske ven frn honom ...

Max satte sig vid flygeln.




                         FJORTONDE KAPITLET.


Nr Zachris steg ur p sin station, sg han straxt att det var mrkt i
stugan -- villan. Att gissa p en allmn utvandring, fll honom icke in;
dels var han fr hgfrdig att tro sig kunna ns av en sdan olycka,
dels menade han sig ha Jenny infngad fr hela livet. Vart skulle hon ta
vgen utan honom, ett sdant std? Vem ville ta emot henne, sjuk,
kinkig, oregerlig? Att ngon man enleverat henne var omjligt, s ful
och frsupen som han ftt henne.

-- De r vl ute p visiter, tnkte han.

Nr han kom upp framfr porten, sg han ett brev i brevldan.

Han gick in och slog eld. Hade svrt att tnda en lampa, ty han brukade
icke gra ngonting sjlv. Han tillhrde de mnniskor som tycker om att
besvra folk, kommendera och lta sig betjnas. Det var en ny
diamantbrnnare och mekaniken var honom oknd. Nr den slutligen tog sig
fr att lysa, s rkte den. Dr satt tre skruvar, och det kunde han inte
fatta. Den tredje skruven lyfte en hylsa som slckte det man nyss tnt.
Han skallrade i hela kroppen av ilska ver idiotiska pigor. Slutligen
fick han en liten lga till stnd, och lste brevet frn Jenny. Det var
ett slutbrev i mycket kortfattad och banal form.

-- Slut!

Drp tnde han alla ljus; lamporna voro dels ofyllda, dels fruktade han
dem fr sina nerver.

Saknaden upptrdde nu, icke som lngtan efter ett lskat freml, utan
bara som tomrum. -- Frst erfor han verkligen en lttnad, friheten frn
Jennys tryck. Han hade icke knt sig som herre i huset sedan han gifte
sig, utan vuxit som en maskros under en tegelsten. Hon hade med sin
skra instinkt vdrat upp allt vad som misshagade och plgade honom,
drfr blev hans frsta expansion att flytta mblerna, och stlla dem
dr han ville ha dem. Det blev fulare i rummen, men han fick sin vilja
fram, och det kom hans lilla person att svlla ut.

Flyttningen hll honom varm, men nr den var frdig, knde han det var
kallt i rummen.

Som han aldrig eldat, visste han icke hur det gick till; men det mste
ske. Maja hade _hon_ vl tagit med sig, liksom pojkarne och hundrackan.
Hundrackan lngtade han nstan efter, ty den var hans avbild, och stod
hans hjrta nrmare n de andra. Den krp fr husbonden, slickade hans
skor och skllde p hans vnner -- det var idealet. Den hade under rens
lopp anpassat sig efter sin gare, och i dess hundansikte syntes alla
herrens laster avspeglade, varfr ngon hade anmrkt att man sg p
hunden det han hette Zachris.

Emellertid, vrmd av brasan brjade han tina, och dagens hndelser brto
in p honom. Det fanns sm ord som fastnat i huden med hullingar.
Klostret, Zukunft, Revue des deux Mondes, de nya tankarne som skulle
avlsa och dda de gamla. Trots det att han var en utvecklingsman som
predikat utveckling, kunde han icke utveckla sig, ty han saknade grobart
fr. Nu skulle han kanske g som en gammal sna, tvingas bekmpa
ungdomen, och kastas p sophgen.

Han reste sig fr att knna sig uppe, tog fram whiskyn fr att f
styrka, och brjade trava i rummen. P salsbordet fann han
skmttidningarne, och trogen sin vana att leta upp elakheter om
vnnerna, snokade han sida ut och sida in. Men han fann bara sig sjlv
verallt, och som tidningarne syntes lsta, frstod han att hustrun och
barnen hade sett honom i alla dessa situationer.

Brasan brann dligt och kylde mer n den vrmde; den usla belysningen
verkade icke muntrande; whiskyn vrmer icke frrn dagen efter, och det
var en hel natt dit. Tomrummet kunde icke fyllas med bara tobaksrk och
spritngor, och nu saknade han Maja, som frstod elda, tnda lampor och
stta fram mat.

Nr han sutit en stund, mste han fr kldens skull upp att vandra.

Nu trdde frmlingens bild fram av sig sjlv; han sg honom p rutan och
sin hustru inne i rummet. Varfr gick hon d? Icke kunde rfilen verka
eftert s lngt? Det mste ha varit ngot mellan henne och operasngarn
ocks, efter som det ansiktet skrmt henne! Vart hade hon gtt! Att
Hanna lockat henne i flera r, det visste han, men hon kunde icke ta
emot henne med tv barn.

Faktum var emellertid obehagligt, att hustrun gtt ifrn honom. Det var
skammen; och han hade triumferat fr tidigt ver fienden, d han trott
henne tillrckligt frfallen fr att bli liggande.

Att telefonera och forska efter henne, vgade han icke, ty det vore att
rja sig; och om han frgade sig huruvida han nskade henne tillbaka
eljes, som vn, som sllskap, mste han svara nej. Ngon knsla som
oreflekterad tillgivenhet, vnskap, krlek, fanns ej hos honom. Allt var
nytta och ffnga; vartill kom en total brist p samvete. Fr att ha
samvete mste man knna sig sjlv och vara ett sjlv, men Zachris var
ett sjlvlst gle, en oorganiserad materia som levde likt en tryffel
p andras rtter. Han hade alltid levat andras liv, aldrig sitt eget,
han hade sttvis identifierat sig med en hel rad personer, givit roler,
gjort typer av sig sjlv; drfr mktade han icke hysa skuldknsla. Han
var fr vrigt som en kvinna, idel receptivitet, kunde ta emot s mycket
som hlst utan att sga tack, men stllde nd alltid givaren i skuld;
klagade alltid ver otacksamhet.

Om han icke varit feg, skulle han varit en stor brottsling; nu njt han
bara av andras dliga handlingar, som han slapp utfra, och hade alltid
haft till sport att hrska ver mn genom deras kvinnor, att frgra
mn, genom att locka deras hustrur att rymma.

Nu satt han dr; men han tycktes fr dum att kunna se ett
kausalsammanhang, och fr hgfrdig fr att knna sig trffad av det.

Bara det inte varit s kallt! Termometern utanfr visade 25 grader. Det
knakade i stugan och brjade bli kusligt. Att stiga upp fr trapporna
och lgga sig, lockade honom icke, ty druppe fanns minnen av mtlig
art, och mrkret i vinden var otrevligt. Vindar ro i allmnhet
otrevliga; dr syns husets inlvor blottade, dr bo spindlar, kattor och
rttor, och de sista hstflugorna samlas visst droppe fr att beg
sjlvmord.

D fll han ner p chslongen och drog ett par mattor ver sig. Han
slumrade, men sov icke, ty smnen hade genom missbruket av smnmedel
blivit en sllsynt gst.

Srjde ngot frlorat gjorde han icke, men han blev ond drfr att man
vgat lmna honom ensam med skammen. Att g ner p hotellet vgade han
icke, resa till stan icke heller, det skulle bara rja skandalen. Han
var bokstavligen i bur, fngen, bakbunden. Och nu svartnade allt
frgnget; dr fanns inte en ljus punkt; vmjelse vid allt s att han
ville krkas ut sig sjlv och sitt liv i en kloak och lgga luckan p.

S blev han liggande till juldagsmorgonen, halvvaken, mrkrdd, s att
han icke vgade vnda sig av fruktan fr de ljud som soffan gjorde vid
varje hans rrelse. Med likkyla i kroppen och kallsvett om pannan, knde
han sig dd och vntade p obduktionen, nedgrvningen, upplsningen.
Lngre kunde inte hans tankar g.

                   *       *       *       *       *

Nr han vaknade till medvetande om juldagsmorgonen, kunde han icke
genast rta ut sin kropp, ty han hade legat p en bog hela natten. Han
var lst i korsryggen och gick som en apa, vilken sker g upprtt. Maja
var icke hemkommen, klden var olidlig.

Han sjnk ner i en stol och tnkte p nattens upplevelser. Det var ett
helt nytt liv han genomlevat under de sista tolv timmarne. Frgtna
scener ur hans frflutna hade spelats fr honom men i en ny belysning,
och Jenny hade mest varit huvudpersonen. Men allt som frefallit
oskyldigt frut, antog nu en ful frg; miner vid det och det tillfllet,
gester d, och ord d visade sig nu hava en annan betydelse. -- Han ser
till exempel Kilo vid frsta gossens dpelse, och han hr honom sga:
det r _min_ pojke, den r bra! -- Detta hade han frr tolkat s som en
enkel artighet: nu betydde det ngot annat. -- Falkenstrm vid frukosten
i salongen fick ocks av det nya ljuset en otck skuggbild p vggen,
dr han sg deras hnder mtas ovan bordet och deras ftter under
bordet. -- Han erinrade nu en scen frn frsta giftastiden. Det fanns en
husvn som han och Jenny lskade tillsammans i all oskuld frsts.

En dag kommer Zachris hem och finner vnnen med Jenny p knt. De bda
syntes icke verraskade utan spelade ut komedin, och tolkade den s: att
de velat prva hans frtroende. Nu i natten hade den scenen blivit
omskriven och utfrd i detaljer, p ett annat stt.

Det var som om en osynlig sprutat ett gift i hans kropp, och han brann i
de heta klderna som han sovit i. Han brann och han frs!

Den starkaste knslan var raseriet: att hon kommit levande ur hans
hnder. Och han ngrade att han icke ddat henne. Det fanns ju s mnga
oskyldiga stt att dda; han kunde ha supit ihjl henne, pinat henne
till vansinne eller sjlvmord.

Nu fanns bara ett stt att bli fri frn giftet: att skriva henne ur sig;
att p papperet stta ner allt, och s brnna manuskriptet, sedan det
blivit lst av hans nrmaste, eller om nd trngde, trycka det i
Tyskland. Denna tanke upprttade honom. Att en gng f tala ut allt
detta som i ratal tryckt och pinat honom; att samtidigt f utreda hela
detta konto som bara lupit utan uppsummeringar; att f frsvara sig, och
varfr icke? hmnas!

Det vore att brja ett nytt liv, strykande allt det gamla.

Gripen av en vckt energi, gick han ut i kket efter ved, eldade hela
vningen, kokade kaffe, och strkt av ngot mat satte han sig till
skrivbordet.

Pennan gick; han levde igen, och s intensivt att han icke mrkte att
tre timmar gtt, nr pennan brjade trttna. Den saktade av, och
stannade s tvrt.

Det var bara tio sidor, och det skulle bli femhundra. Han knde sig tom
i huvut; intresset var frsvagat, och nu frnam han tydligt att hennes
nrvaro var ndvndig. Bara hon fanns i huset, skulle han terf all den
kraft han deponerat hos henne, och utan vilken han icke kunde drpa
henne. Han knde sig redo till vilka skamliga kompromisser som hlst,
bara hon kom igen. Med henne skulle han dda henne; hon skulle best
krutet, hon skulle dra slipstenen medan han slipade knivarne.

Men han mste veta var hon fanns fr att kunna ppna underhandlingar.
Frga efter sin hustru utan att rja sig, det var problemet.

Hanna Paj visste var hon fanns, det var skert. Om han nu stllde sig
som om han ocks visste det, s fick han veta det. Men han fick icke
upptrda varken som angelgen att f henne igen, icke heller som glad
att han var av med henne; icke cyniskt triumferande, utan
mnniskovnlig, litet ngerfull, deltagande i m omtanke om hennes
vlbefinnande.

Men hur skulle den frgan framstllas? Drp grubblade han till
middagen.

D kom Maja hem. Det blev ett uppsving, att hra en knd rst och
smbuller frn kket, vattenledningskran och kastrullerna.

Maja frgade efter frun:

-- Hon jular i stan!

-- Ja, hon sa s, men skulle inte herrn med?

-- Nej, jag har arbete.

-- H kors! Ja ... d stter jag p maten.

-- Vnta lite, Maja. Vill du inte fara in med fruns vinterpls, det har
blivit s kallt?

-- Ja, var bor hon d?

Bom! Zachris satt fast, men som rven kunde han bita av sig svansen.

-- Ja, det fr vara s lnge, jag ska fara in sjlv.

Men Maja tyckte om att fara p tg:

-- Nej, jag ska nog fara jag, det felar inte, fr jag bara adressen.

-- Vad har du till middan, Maja?

-- , jag kommer med hare och surkl p juldagen ...

-- Det r bra, skynda dig d.

Plsen var borttrollad och Maja gick.

Efter en stark middag gick Zachris att sova.

Nr han vaknade vid sjutiden, knde han sig s strkt att han trodde sig
kunna umbra Jenny. Och i denna maktknsla satte han sig fr att skriva.
Men pennan stod still och orden uteblevo.

Allts: hon mste komma och sitta fr honom, sedan skulle hon f g, om
hon kunde. Men han mste sova p saken.

Han sov till annandags morgon, och vaknade med beslutet att vnta ett
dygn njutande av sin frihet.

Dagen blev ngot lng; Maja var sl och sg misstnksam ut; frsummade
stdningen och var nstan aktningsls, framkastande tvivel om fruns
terkomst. En gng hrde han henne vid telefon mottaga ett meddelande.
Nr han frgade henne vem som telefonerat, svarade hon snsigt att det
var ingen.

P tredjedagen vaknade han igen vid tiotiden och gick direkt till
telefon att gra ett djrvt frsk.

Han ringde upp Hanna Paj:

-- Det r Zachris. -- Vill du frga Jenny om hon nskar sin plskappa,
s skall jag skicka in den.

Hanna svarade:

-- Det tror jag skert hon vill. -- Hur mr du Zachris lilla? God jul!

Detta var sagt med en mild rst som ville vinna honom; och han hrde
ngra biljud i telefonen, som han igenknde vara Jennys rst inne i
rummet.

Frsket hade lyckats. Jenny var dr; Hanna hade ledsnat p henne, och
Jenny var ngerkpt.

Nu gllde bara att ha tlamod, s skulle hon komma krypande.

Drp for han till stan och gick upp i redaktionen. Han darrade ngot i
knvecken och sg efter i gonen om de visste ngot.

Ingen sade ngot och det var mycket taktfullt i alla fall.

Nr Jenny intrdde ensam hos Hanna p julaftonen, mottogs hon med ppen
famn:

-- Vlkommen i mitt hus; hr har du en fristad s lnge du vill, och
mitt r ditt!

Jenny infrdes i ett mycket litet rum, utan sng, utan toalett, men med
en kort och smal liggsoffa, kallad av oknd anledning turkisk divan.

-- Hr skall du bo, mitt barn, och ingen skall vga trda innanfr dessa
drrar.

Nr Jenny genomskt rummet med mrknande blickar, fortfor Hanna:

-- Ja, det r litet, men det r ditt. Friheten r dyrkpt, den kostar
sm offer. Nu lmnar jag dig ensam ett gonblick, s fr du installera
dig medan jag gr ut i kket.

Hon gick och stngde drrn om Jenny.

Det var ngot strvt och trngt i det lilla rummet. Hotellrum eller
jungfrukammare. Ingen spegel; och den dr soffan som hon skulle ligga
p. Hon hatade liggsoffan, fr dr var alltid en sl int vggen som
skar i armbgen; och precis en sdan soffa hade gamla Lovisa drhemma.

Kldskp syntes ej, och nr hon underskte byrn, fann hon den full med
saker. Hon lade sina klder p stolarne och soffan, och satte sig p en
ledig stol. Det var en vanlig hotellstol, med karmen av falsk mahogny,
limmad i flera bitar, frdiga att falla ifrn varann. Man mste sitta
alldeles kpprak p den och hlla hnderna i kn.

Och s satt Jenny, stirrande framfr sig, trtt och frdig att digna.

Nr hon suttit i fem minuter, ndlst lnga, fll hon i grt. Efter fem
minuter till frgade hon sig: Vad skulle jag hr att gra?

Efter fem minuter till kom Hanna tillbaka:

-- Snlla Hanna, du har vl inte en spegel? frgade Jenny s undergivet
som mjligt.

-- Spegel? Nej, mitt barn, jag hatar speglar.

Drmed blev Hannas tur att mnstra rummet. Nr hon sg klder, handskar
och halsdukar kastade runt omkring, blev hon ngot litet nervs och
frde ihop de kringstrdda sakerna.

-- Vi ska rja en byrlda, min lilla vn, och ytterplaggen ska vi hnga
i tamburen.

Hanna gick ut med ytterplaggen, och Jenny som icke tlde frebrelser i
ngon form, rjde ur soffan, kastade sig framstupa och storgrt.

Men Hanna gick ut och in, det var hennes vana, och nr hon kom in och
fick se Jenny ligga p soffan, kunde hon inte hlla sig:

-- Mitt lilla barn. Du ska inte ligga p dagen, fr d fr du inte sova
om natten.

Och s stdade hon igen, utan att ltsa hon sg trarne.

Drp gick hon ut igen, ty nu ringde det p drrn. Det var Brunte och
Pirre som anlnde med hyndan.

Hanna hade glmt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. Fr att icke
falla ur rolen, bad hon dem vlkomna, och de bda ungherrarne klevo in
med sniga stvlar, lupo omkring och fingrade p allting samt slogo sig
slutligen ner i soffan med hnderna i byxfickorna.

Hyndan hoppade upp och lade sig bredvid dem, samt somnade genast. Men
den som sover r icke ansvarig fr sina handlingar, och hyndan begick
handlingar under smnen, som voro ofrsvarliga.

Hanna kom in igen:

-- Sm gossar ska inte sitta i soffan; den r fr stora personer. Hunden
ska ligga i tamburen.

Gossarne rrde sig icke, ty de trodde det var skmt.

-- Hrde inte gossarne vad tanten sa? Stig opp och locka p den stygga
hunden! -- Men det var fasligt ... jag tror ... r det mjligt? Det r
inte mjligt ...

Hon hll sig fr nsan med ena handen, med den andra grep hon i hyndans
halsband, men slppte det genast d djuret visade tnderna och gav
skall. Jenny kom ut och lockade hunden ut i tamburen. Men d brjade ett
krafsande p drrn och ett tjutande.

-- Ni fr jaga ut hunden, sade tanten med en bestmd ton. Det r ju det
enklaste.

Brunte som inte lskade hunden, gick ut i tamburen, och med tantens
paraply jagade han djuret verkligen i farstun, men paraplyn blev vid
manvern ngot vingbruten, vilket frefll Brunte s ljligt att han
mste kalla p Pirre fr att njuta av skdespelet.

Hanna sg inte strax deras skadegldje, utan tnkte bara p den lyckade
utkastningen:

-- S enkelt var det.

Men det var icke enkelt. Hundar ro icke fdda att lyda, utan att
befalla; och hyndan gav nu till ett stndskall s att det rungade i
farstun.

-- Lt'en sklla, han trttnar snart, sade tanten upplysningsvis, som om
hon i botten knde hundarnes naturalhistoria.

Men hundar trttna aldrig att sklla, frrn de blivit tlydda.

Brunte hade emellertid utvecklat leken med det vingbrutna paraplyet och
ville nu rista blodrn p det. Drvid rkade gossarne i ett sdant
fnissande, att tanten mste se vad de gjorde.

D slog hon ihop hnderna som om hon mnade mota hns och med trad
rst:

-- Mitt paraply, mitt kypert-paraply, det var yllekypert ... Nej Jenny,
du mste hlla reda p dina pojkar ...

Det kunde Jenny icke, och ingen annan hade kunnat det. Drvid fick det
bero.

Men nu ringde det p drrklockan och en mansrst hrdes dundra ikapp med
hundens ursinniga skllande.

Det var husvrden som genast anhll att hunden skulle avlgsnas eller
nedtystas, eljes mste polis efterskickas.

-- Ge'n ett rapp av kppen, freslog tanten.

-- Nej, d bits han.

-- Brunte, g ner p gatan och driv bort hunden!

-- , vad tjnar det till, han r strax hr igen.

-- Det var hgst mrkvrdigt, kan man inte jaga bort en hund.

-- Nej, en hund kan ddas, men han kan icke jagas bort.

-- Dda honom d, skrek tanten.

-- Hanna! utropade Jenny; du lskar icke djur? Du som lskar allt
levande.

-- Ja, men icke hundar.

-- Slpp in honom i kket, d!

-- Nej, d ter han opp maten, och s stinker han.

-- Han, sa hon! Det r ju en hynda som har valpat s mnga gnger! Det
kan man ju se! upplyste Pirre.

-- Tag bort hunden! skrek vrden. Tag in honom till er igen, annars
skickar jag efter polis.

Hunden hade segrat. Han slpptes frst p frsk in i tamburen, men
sedan han tjutit och krafsat, kom han in i vningen, och gick genast opp
i soffan.

Djurets herravlde ver mnniskan var konstaterat, och drvid blev det.
Tyst var han, men stank gjorde han, och i soffan skulle han ligga.

Hanna skallrade i hela kroppen, och den dr frebrelsen att hon inte
var djurvn retade henne kanske mest, fr alla modrna voro djurvnner,
alla stora kvinnor: Sarah Bernhardt, Yvette Guilbert voro djurvnner.
Hon frskte ett gonblick att tnka sig in i att vara djurvn; hon
ville sga ngot djupsinnigt och vackert om hundens natur som p samma
gng rddade hennes retrtt:

-- Denna skenbara envishet hos en hund r endast baksidan av hans trohet
mot mnniskan. Jag har haft ortt, frlt mig!

Jenny rckte sin hand till tack och till frltelse.

-- Nu, sade Hanna, gr jag ut och handlar.

-- Du kommer vl hem till middan?

-- Vi ter ingen middag p julafton, lilla barn.

-- Men gossarne ro hungriga.

-- De fr vnta, som vi andra; gossar skola tidigt vnja sig vid
sjlvbehrskning. Aj lilla Jenny, ligg inte p soffan nu, fr d
frstr du nattsmnen.

Jenny fick icke ligga p soffan, men hyndan fick det.

-- Var snlla nu gossar, s fr ni lutfisk och grt till kvlln.

-- Fyffan! sade Brunte till Pirre, jag ter aldrig lutfisk.

Hanna hade hrt, men ltsades ej ha hrt, nr hon gick.

Nu brjade gossarne en galoppad genom rummen och samlade mattorna i
vlmar. Drp anstllde de en genomgende husvisitation; ppnade skp
och ldor. Sedan, i brist p sysselsttning stllde de sig i
ressortsoffan och gungade s att hundrackan vaknade och morrade, bitande
efter ftterna.

Jenny varken sg eller hrde. Hon satt som en stod, orrlig, hungrig,
tnkande med fasa p lutfisken och grten som hon avskydde. En gng
mnade hon g ut i kket och begra mat, men hon vgade icke, ty det
hade hon ftt klart, att om Hanna blev ond en gng till, s mste de ut
p gatan.

Men klden i rummen blev allt vrre mot aftonen, och hon stod icke ut
lngre, utan gick ut i kket och bad om en brasa i salen.

-- En brasa? svarade en strv rst. En brasa? En brasa?

Jenny flydde. Men brasan kom likafullt. Pojkarne skulle naturligtvis
skta den, och snart lgo vedtrden i en rykande mila. Smluckorna
ppnades, och om en stund voro de rda, s att man kunde brnna
stvelsulorna p dem och se hur det tog eld i ldret -- lite bara! S
skts spjllet igen, och d osade det, men man ppnade straxt, och det
var som att kommendera en ngmaskin.

-- Nu r jag kapten och du r maskinist, sade Pirre. Stopp! skrek han,
och Brunte skt, s att eld och rk trngde ut. Framt! kommenderade
han! och nu flammade det igen. Back! Full maskin!

-- Det r ju som en riktig ngbt!

Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjrna smr med spjllet. Det
var livat.

Dr fanns en symaskin i huset ocks, och den kunde brukas som lokomotiv;
men gungstolen blev en slda, nr man stod bak p medarna som lossnade i
limningen.

Jenny tillbragte eftermiddagen i en sl fasa. Hon knde sig som en
straffnge, vilken mste svlta nda till kvllen och sedan straffas med
lutfisk och grt. Tnk en whisky! Men Hanna hade aldrig ngot starkt
hemma, fr att icke ge ett dligt exempel, och nr hon blitt kall
ngon gng, gick hon p konditoriet och fick portvin, vilket hnde varje
dag.

Kvll blev det i alla fall, och Hanna kom hem, ngot glad. Hon tillhrde
den grupp mnniskor som ro farliga nr de ro glada; man blir rdd, nr
man ser deras skummande humr, som liknar vermodet, man ser deras gon
ska rov och skjuta pilar.

Bordet var dukat, lutfisken kom, desdiger, vntad, fruktad. Hanna bjd
icke omkring, hon lade fr; det fanns ingen hjlp.

Jenny tittade efter en sup, men dr fanns ingen; hon tittade p Hannas
rda nsa och undrade var hon ftt den ifrn. Drp skdade hon den
smutsgula rtten, det rostiga spjelket och det dallrande gelt. Den vita
ssen och den svarta pepparen pminde om en nyppnad grav i vinterns
sn.

-- Nu ska ni lra er ta lutfisk, sm barn, brjade Hanna. Det r min
livrtt.

-- Jag tror inte gossarne kan ta lutfisk, svarade Jenny saktmodigt.

-- Just drfr sade jag, att de skulle _lra_ sig; det man kan frut,
behver man icke lra sig.

Men gossarne stoppade hnderna i byxfickorna och vrkte sig baklnges.

-- Sm gossar ska icke sitta med hnderna i byxfickorna och inte luta
sig bakut p stolarne; nr jag var barn fick jag st vid bordet, och om
jag lmnade p tallriken fick jag stryk ...

-- Gillade Hanna en sdan uppfostran d?

-- Nej jag gillade den icke, ty jag var ett ofrstndigt barn, men nr
jag kom lngre fram i livet ... hr ni gossar om ni inte ter fisken,
fr ni ingen grt!

-- Vi ter aldrig grt! svarade de tv.

-- Hur! Jas! Ja, d kan jag inte hjlpa er.

Hanna reste sig och gick mot kakelugnen:

-- Det var fasligt vad hr r varmt -- jag mste ppna spjllet lite ...

-- Nej, snlla Hanna, jag fryser s fasligt ...

-- Fryser du, som ser s rd ut, jag trodde du var en modrn
friskluftsmnniska (dr fick hon fr modrna djurvnnerna!) ... Men
minsann, de ha rivit ner spjllsnret ... Och kakelugnen r het, har ni
eldat medan jag var borta? D mste jag ppna fnstret, fr annars kan
jag inte sova i natt, r det gossarne som rivit ner spjllsnret?

Intet svar fljde.

-- Vi ska inte stra julfriden, fr allan del, men varje mnniska har
sina vanor, och vanor ro ett uttryck av ordningssinne, mitt
ordningssinne har jag ftt utbildat i ungdomen, sitt inte och lek med
brdet, gossar, jag har varit lrarinna och haft mnga sm gossar att
uppfostra, nr det inte gick med godo, gick det med skarpen, jag minns
en gng tv sm stygga gossar som mste skickas till Gln, vet ni vad
Gln r? Prins Karls inrttning, dr vanvrdade barn f en strng
uppfostran, mycket strng ... Si dr r lilla hund som vill ha mat, han
ska f bena lilla gossen, nr vi ha tit upp fisken, men vi ska ta opp
fisken, ja din lilla stackare. Du ska f mat.

-- Har inte Hanna ngot ktt?

-- Ktt, nh, d skulle jag vl ta det sjlv och bjuda mina gster.
Ktt t hunden?

Hon skrattade.

-- Men ingen hund ter fiskben.

-- D ska han lra sig! eller fr han vara utan.

-- Vi f icke svlta vra djur, allra minst vi som tillhra
djurskyddsfreningen ...

Det var ett kinkigt fall, och att misstnkas vara djurplgare, det
vgade icke Hanna ssom modrn vrldsskdare.

-- Jag skall se efter ngra buljongben sedan --

-- Hunden saknar tnder, kra Hanna, och kan inte ta ben ...

Nu exploderade gumman, reste sig med huvudet skallrande, och strtade in
i sitt rum med en smll av drren s att fnsterrutorna skakade. Men
drren ppnades straxt igen och huvudet talade:

-- Jag har ppnat mitt hem fr en vrnls kvinna och hennes frskjutna
barn, jag har bjudit p den julkost som mina fders fder i generationer
ha njutit, men jag har icke bjudit ngon hund till mitt julbord.

Drren small igen, ssom en pukskrll i en symfoni, och s ppnades den
fr det talande huvudet:

-- Ni har frsmtt min enkla kost, ni har ratat vad jag bjd er av gott
hjrta, men I ren icke goda mnniskor; goda mnniskor mottaga med ppen
hand och glatt hjrta, jag vill icke tala om tacksamhet, jag begr ingen
tack, men jag tror mig dremot ha rtt att fordra lite takt!

Drren small ter igen, alldeles som om hon gtt in och lst ver sin
roll och maskerat om sig. Denna gng drjde ommaskeringen ngot lngre.

Jenny vnde sig till gossarne:

-- Vi f g ut p gatan barn, vi f g i sjn.

-- h, svarade Brunte, varfr far vi inte hem till oss?

-- Till oss? Till honom? aldrig! -- Kld p er!

Jenny brjade ta p sig:

-- Vi f g till ett pensionat och ligga dr i natt. Hr drjer jag inte
en minut lngre.

Drren ppnades, Hanna syntes i helfigur, totalt ommaskerad. Hon hade
hrt Jennys beslut; en s ovntad befrielse skulle ha ddat en vanlig
mnniska, men Hanna var bara frklarad och hennes gldje kunde icke
dljas, fastn vanlig hvlighet hade fordrat ngot dylikt.

-- Skall du g ifrn mig, lilla Jenny, du gr som du vill, frsts, och
du kanske gr rtt; sir du tv personligheter som vi, starka,
sjlvstndiga, rymmas icke under samma tak, du gr rtt; men Jenny,
aldrig till honom mer, hr du, aldrig! Lova mig det! Du tar in i
pensionatet hr bredvid, jag skall beska dig varje dag, flera gnger om
dagen, nr du vill, ring bara upp mig.

Jenny var stum, men icke av ovilja, utan av trtthet och hunger. Hon var
lika glad som Hanna, men kunde icke visa det, och nr hon knde sig fri
frn vninnans tyranni, lskade hon henne igen; och hon behvde hennes
std i kampen mot _honom_!

De skiljdes drfr med omfamningar och mnga ord som skulle runda till
den ngot brdstrtade avfrden.




                          FEMTONDE KAPITLET.


Revisorn, eller den Mrdade revisorn som han kallades, hade brjat i
gamla bergskollegium efter slutad bergskola. Han var kemist, men kunde
fr vrigt alla naturvetenskaperna ssom hans samtida, innan
specialisering och materialsamling blev huvudsak. Han var lrjunge av
Linn, Berzelius, Bernardin de Saint-Pierre, Elias Fries. Nr
darwinismen kom till vrlden, skulle ju utvecklingslran tillmpas p
kemien, och enligt Hckels monism eller teorien materiens enhet, borde
ju kemiens 64(?) enkla mnen falla, liksom en gng alkemisternas 4
element. Mendeljeff frskte stlla opp ett naturligt system, vilket
tminstone vckte tanken p orimligheten av enkla mnen. Crookes
uttalade som sin grundade sikt i Genesis of the Elements, att alla
enkla mnen voro ett och samma urstoff, antingen nu detta hette vte
eller protyl. Drmed vcktes frgan om mnenas vergng i varandra, och
nr man bejakat detta, mste man godknna korollariet: guld kan gras av
odla metaller. Guldmakeriet kom upp, rykten lupo om lyckade frsk i
gulds framstllande ur koppar och silver. Flera enkla mnen
analyserades. Svavlet befanns vara ett fossilt harz, bestende av kol,
vte och syre; joden var en manganklorur; fosforn ett vax som kunde
transmuteras till arsenik; metallerna voro kolvten o. s. v.
Lrobckerna brjade uppstlla den oorganiska kemien i analogi med den
organiska; metallerna voro alkoholradikaler (kolvten), oxidhydraterna
voro alkoholer, oxiderna voro enkla etrar och salterna voro sammansatta
etrar.

Guldmakeriet vid sekelslutet var sledes utsprunget ur evolutionslran
och monismen, men med darwinisternas vanliga trghet, stannade de
stirrande framfr sina egna konsekvenser som de kallade medeltid,
vidskepelse och alkemi. De trodde nmligen att allt som lg fre 1857
var vidskepelse och att med dem det enda sanna ljuset kommit i vrlden.

Revisorn hade aldrig lst alkemi, utan hade genom observation p
mineralens frekomst i naturen utspekulerat deras uppkomst ur varandra,
och genom lsningen av Berzelii ungdomsskrifter ftt en fast vertygelse
om metalltransmutationernas mjlighet. Berzelius hade nmligen sett att
vxter som odlats med rent vatten i kiselsyra, efter frbrnning
fretett i askan alla de metaller som vxter odlade i jord innehllo.
Drav slt han riktigt, att elementen kunde verg i varandra.

Drp hade revisorn skridit till experimenten, och i klostrets
laboratorium haft ostrt tillflle att prva sina berkningar. Dr
glmde han sin vanra, dr renade han sig vid eld och vatten frn all
den uselhet han genom hustrun irkat, d han dragits in i en krets av
frfallna mnniskor, vilkas dliga inflytande han av bjelse fr hustrun
ej kunnat undg.

                   *       *       *       *       *

Emellertid, en vacker vintereftermiddag sutto vnnerna i biblioteket
hllande tankevningar. Det var revisorns tur att debutera, och under
djup uppmrksamhet hrdes fljande dialog om tvenne s alldagliga
bekantskaper som kornknarren och gken.

                   *       *       *       *       *

-- Hur gammal r du nu?

-- Jag r bortt sjuttifyra r, s dr.

-- Och har varit liten jordbrukare hela ditt liv?

-- Hela mitt liv. Jag har sen jag var pojke gtt vid plogen och lien ...

-- P ker och ng?

-- P ker och ng, morgon, middag och kvll, natten med ibland.

-- Det r alldeles som jag, fastn jag har fyllt tti r. N du, du
knner vl en liten fgel som kallas kornknarren?

-- Hm! Mtte vl det. Hur s?

-- Har du sett den fgeln?

-- Sett? Ge mej si! -- Nh, det har jag inte! Har du?

-- Nh! -- Har ngon av dina anhriga eller bekanta sett den?

-- Nh, inte vad jag vet.

-- Ingen av mina slktingar heller, och ingen av mina bekanta; och jag
har nd frgat dem allihop. Jag har kastat sten efter den fgeln, nr
jag hrde honom bredvid mig; jag har lossat skott efter honom, jag har
hetsat jakthundar in i sden efter honom, men jag har aldrig ftt fatt i
honom. Det r en konstig fgel.

-- Jo, tyst, jag har sett honom i Riksmuseum uppstoppad.

-- Det r sant, det har jag gjort med. Men hur kan man vara sker att
det r samma fgel som sger arp snarp i ker och ng?

-- Det skall vl de lrda veta.

-- Lrd eller olrd, men om jag hr det snarpar i rgen, lgger till med
ett skott ditt, och sedan apporterar en dd fgel, s har jag icke full
bevisning att det var den fgel som snarpade. Och ser du, i samma stund
haglen ha ddat s har fgeln upphrt att snarpa.

-- Det r ptagligt!

-- Det givs slunda en mjlighet att museifgeln Gallinula Crex som
rknas till sumphnsen skulle kunna vara en annan n kornknarren? ven
drfr att sumphnsen leva i sumpar, men kornknarren p krar och ngar
som i allmnhet ro torra, d vi veta att rrdikningen r en fiende till
alla vadarefglar, till den grad att storkarne minskat sedan dikningen
blivit mera allmn.

-- N, vart vill du komma?

-- Vnta lite! -- Tror du att kornknarren kan flyga?

-- Nh det kan han vl inte, fr d skulle han lyfta nr jag kommer
skramlande med slttermaskinen. Jag har haft fgeln framfr mig p en
klvervall, sutit p maskinen hgt upp p bocken; jag har skalat av
ngen, men ngon fgel fick jag inte se, varken lpande eller flygande.

-- Ja, nu sger de lrda att han r en dlig flygare ...

-- Kan de lrda veta det bttre n vi?

-- Antag att de kunna veta det, menar du att en dlig flygare skulle
kunna flyga ver resund eller Engelska kanalen?

-- Nej, det kan icke en dlig flygare, och de rsfdda ungarne till en
dlig flygare mste vl va sig innan de ge sig av ut p sjn.

-- Alldeles, ja! Nu sger de lrda att kornknarren tillhr norra Europa
och Asien, men att han flyttar om hsten nda ner till mellersta Afrika;
det r vl lgn frsts.

-- Inte vet jag.

-- Men bckerna tillgger att han flyttar mest lpande ...

-- Han kan vl inte g p vattnet heller ...

-- Nej; och kunde han, skulle man vl se honom i resund eller Kanalen.
Simma kan han inte, fr han saknar simhud mellan trna.

-- Det r en konstig fgel.

-- Och s allmn nd! Han finns ju ver hela Sverige. Anser du inte man
kan sga att det finns en p var hektar?

-- Det r vl fr mycket; sg en p sju tunnland odlad jord.

-- Gott vi sger en p 3-1/2 hektar d. Nu ger Sverige 3-1/2 millioner
hektar odlad jord; allts ger Sverige 1 million knarrande kornknarrar;
men du vet att vadare leva i par och att vi sledes f tv millioner fr
en. Dock fr att vara frikostiga, s tar vi 50% missrkning och sger en
million runt. Nu tillgger bckerna att denna fgel lgger frn 7 till
12 gg. Vi ssom blygsamma hlla oss till 7, lmnande de 5 t
rovfglarne. Detta gr emellertid 8 millioner kornknarrar p hsten,
vilka i flyttningstiden mste ge sig av ur landet, eller d. Hur skall
man nu tnka sig denna utvandring?

-- Antingen flygande eller gende, tertium non datur, i detta fall.

-- Rtt svarat, flygande eller gende. Men nu kunde de inte flyga, eller
endast flyga dligt; allts mste de g. Som Sverige (-Norge) blott har
landfste i norr, mste utvandrarestrmmen g ver Haparanda och trakten
drikring. Men de stora lvarne som skola passeras?

-- Det r ju orimligt, och om fr vrigt 8 millioner ven successivt,
tgade frn Skne till Norrbotten, mste man mrka dem p landsvgar och
jrnvgsbankar liksom fjllemlarne; nej det gr inte! De mste flyga!

-- De mste flyga, fastn de inte kan flyga!

-- Ja de _mste_ flyga, ty England har lika mnga kornknarrar som vi,
och England saknar landfste.

-- Men d mste de engelska kornknarrarne antingen f flygfrmgan p
hsten, men det r orimligt, ty sjlva storkarne ro ndgade anstlla
regulira flygvningar med sina ungar, innan de vga flytta. Jag anser
det vara orimligt att kornknarrarne kunna flyga ver Engelska kanalen
utan fregende vningar; men ven om de kunde flyga, skulle sjfarande
se ngra flockar av de 8 millionerna; och p franska kusten som r
bevakad av tullkarlar, vilka bilda en enda jgarkedja, skulle de vilande
fglarne ha observerats.

-- I sanning, ja; i synnerhet som deras flykt uppgives vara mycket lg;
Kolthoff anser ocks denna lga flykt vara orsaken att s mnga
kornknarrar falla fr telegraftrdarne under hstflyttningen.

-- Kornknarren kan allts flyga?

-- Ja, men bara lite. Brehm, den strsta auktoriteten sger att han
flaxar snarare n flyger; och samme frfattare pstr att han vandrar om
ntterna och flyttar sannolikt till fots.

-- terstr allts ofrklarat hur han kommer ver resund och Engelska
kanalen.

-- Men Medelhavet terstr, ty han lr vistas i Afrika om vintern.
Skulle vi dock stryka Medelhavet, s terstr Alperna. Tror ngon att
dessa sm varelser kunna tga ver Alperna? tta millioner svenska
kornknarrar tgande rligen ver Alperna? -- De tta millionerna frn
England oberknade, de sexton millionerna frn Tyskland oberknade. Det
gr icke!

-- Vad tror du d?

-- Jag tror att denna vardagliga enkla naturfreteelse r ofrklarad;
jag tror att naturen har lika mnga olsta gtor som frut. Aristoteles
och Plinius den yngre grubblade redan de ver kornknarren och kallade
honom vaktelkungen, emedan de ansgo honom anfra vaktlarnes tg. Ja det
troddes till och med i forntiden att tranorna togo kornknarren p
ryggen, s ofrklarlig fann man den oflygga fgelns flyttningar.

-- Kanske museifgeln r en annan?

-- Ja, men Brehm har haft honom i fngenskap.

-- Hrde Brehm honom sjunga arp snarp (eller crex crex)?

-- Det vet jag inte.

-- terstr icke en mjlighet, att efter hstruggningen hrstdes fgeln
byter hamn och blir oigenknnlig? Du vet ju att kornknarrens ungar fdas
med svart ull ...

-- Jas, du tror att gken blir hk p hsten?

-- Nej, inte det, fastn jag verkligen i september har skjutit en gk,
troende det vara en sparvhk ... Nu finns det i Himalaya en hkgk som
liknar en hk och sjlv ruvar sina gg ...

-- Aprops, har du sett gkgg?

-- Ja i samlingar.

-- Hur vet du att det var gkgg d?

-- Han sa s ...

-- Hade han sett gget lggas i boet?

-- Nej, men han hade sett en gk flyga kring boet.

-- Ja, det r det vanliga; man har sett en gk flyga omkring boet; s
tar man boet, men man finner icke ett gg olikt det andra. Hur vet man
d vilket som r gkgget?

-- Det vet jag inte.

-- Hur kan man frklara att gkens gg ro olika allt efter boet han
lgger i?

-- Det kan man inte frklara: d gken vl icke kan mla sina gg.

-- Hur skulle man f full bevisning p eller konstatera ett gkgg?

-- Om man sg en gkunge krypa ut ur gget ...

-- Har man sett det?

-- Inte vad jag vet.

-- Vad har man sett d?

-- Man har sett en gk flyga kring ett bo eller beska ett bo.

-- Har ngon sett den vrpa?

-- Nej!

-- Hur kan man d veta att det r ett gkgg?

-- Man nskar s livligt tro det.

-- Alldeles rtt! -- r det likt naturens stt att g till vga detta:
att en s stor fgel lgger ett s litet gg och att detta gg kan
antaga vilken form och frg som hlst?

-- Nej, det r alldeles mot naturens vanliga ordning, dr allt sker s
regelbundet och stadigt terkommande. Dessutom r den nyfdda gkungen
alldeles fr stor t. ex. fr sdesrlans ggskal.

-- Hur skulle man kunna frklara gkens hemlighetsfulla fortplantning?
Hur fr han sina ungar?

-- Jag har hrt en jgare mena att gken behller gget i de 21 dagarne
och att ungen ligger frdig i gget nr det lgges. Det vill sga: han
fder levande ungar.

-- Har man exempel p sdant frn ngon annan djurklass?

-- Ja, hos ormarne, srskilt hos snoken, som bde kan lgga gg och fda
levande ungar.

-- Kan man sga d att gkens fortplantning r skert knd?

-- Svrligen!

-- Och gkggen ro samtligen musei-gg?

-- Sannolikt.

-- D s mnga vardagliga naturfreteelser ro oknda, vore icke skl
att forska vidare i all blygsamhet?

-- Jo, visserligen! Det r frst p de sista ren man kommit underfund
med lens fortplantning, vilken man in p vra dagar trott vara
hermafroditisk, emedan man aldrig funnit ngon rom i len, och
romsckarne saknat utfrsgng.

-- Vad tror man nu d?

-- Man tror sig veta att len endast fortplantar sig i havet och ger en
larv som r olik frldrarne; kanske ocks fder levande ungar som
tnglaken!

-- I sanning, naturen ger hemligheter!

                   *       *       *       *       *

Greve Max tog ordet:

-- Fr visso, naturen ger hemligheter. Flyttfglarnes tg r ocks en
gta. Man ser dem innan de ge sig av, man ser dem nr de kommit, men man
ser dem icke flytta, och man ser dem icke komma: de ha flyttat, de ha
kommit. Men man fr noga skilja dessa ifrn strykfglarne, vilka man ser
stryka. Vad tror en teosof om detta, du Kilo?

-- Om teosoferna reflekterat ver detta, vet jag icke, men Swedenborg
talar om oknda, hgt belgna platser p jorden, dr mktiga vsen bo.

Plato talar om detta i Phaidon, dr han sger att vi bo p botten av en
skl, dr allting r frstrt av vatten; men p de hga platserna,
druppe, simma ar av luft p etern. Detta med sklformen r att beakta,
ty stiger man i en ballong, ser man den konvexa jorden under sig vara
konkav, vilket strider mot fysikens lagar, och ballongfararen lmnar
aldrig horisonten, utan den r alltjmt i ballongens niv. Jag vill nu
beknna att jag tror p tillvaron av de hga platserna, ty jag har
sett dem.

-- Vad sger du?

-- Jag har i horisonten, flera r i rad, observerat ngra molnbankar,
vilka icke kunde vara moln, ty deras former terkommo: jag tecknade av
ngra, som ni kan f se. Hren nu och observeren sjlva sedan. De likna
dels hga skogbevuxna strnder med vikar och dalgngar; dels
Rhentraktens landskap med stalp och borgar ... Om det vore moln, skulle
de frndras frn ena dagen till den andra, men jag har funnit
konstanter som jag tecknat ...

-- Men man knner ju hela jorden utom polerna.

-- r det skert det?

-- Man har ju seglat runt jorden.

-- r det skert det? Man kan ju segla runt p en yta och komma tillbaka
till utgngspunkten. Knner ni de loxodromiska linjerna? Om man seglar
bestndigt i samma streck, s seglar man upp en spiral, som under ett
ondligt antal vindlingar nrmar sig polerna utan att n dem. Kanske det
r drfr man aldrig nr polerna, och kanske kompassen r den som leder
vandrarn vilse.

-- Men stjrnorna d?

-- Vad veta vi om stjrnorna? Ingenting! Om de ro vrldskroppar eller
lysande punkter! Som ljuskllor ro de hgst misstnkta, ty de g rakt
emot fysikens lagar. Ju starkare frstoring, dess mindre synas de, tills
de slutligen upplsas i intet. Planeterna dremot reduceras ju till
runda skivor.

-- Ja, men om man fotograferar stjrnorna, s fr man ocks runda
skivor.

-- Det r tubens runda glas man fotograferar.

-- Men spektralanalysen?

-- Den skulle vi hlst inte tala om. Newton fick aldrig se de
Frauenhoferska sollinjerna, emedan han slppte in ljuset genom ett hl.
Nr kollimatorspringan kom, d sg man frst springan reflekterad 8
gnger frn A till H. Med starkare frstoring upplste sig dessa linjer
i flera finare, som slutligen rknades till 100,000. Tag tv visitkort
kant mot kant och hll mot en lamplga, s ser du alla sollinjerna.
Dessa linjer ro interferenslinjer, och ha sledes ingenting med solen
att gra, efter som de framkallas av en lamplga ocks. Dm d om vrdet
av stjrnornas spektra.

-- Ja, den bermda spektralanalysen har nog sett sina bsta dagar, ty
den anger icke vad den skall. Om du hller en kall kropp i en vtgaslga
s fr du svavlets spektrum. Svavlet finns dr icke, allts r utslaget
falskt. Om du dremot brnner fosfor i en vtgaslga s fr du Bariums
spektrum, utan att Barium r nrvarande, svida man ej fr antaga att
Barium bildas av fyra fosforvten vilka ekvivalera Bariums 137; men d
ro vi inne p ett nytt kapitel ...

-- Och det r just det nya kapitlet som vr vn revisorn skall
demonstrera fr oss imorgon, d vi rkas i hans laboratorium.




                          SEXTONDE KAPITLET.


Zachris hade dragit sig fram till tredje dag jul alltjmt i den tron att
Jenny befann sig hos Hanna. Dennas blida stmma i telefonen hade han
frklarat som brjan till ett tertg. Men nr han p fjrde dagen
telefonerade upp Hanna, och i en ngot intim ton frgade hur det stod
till med Jenny, fick han ett ampert kort svar:

-- Det vet jag inte.

Hon fanns sledes icke dr, och Hannas rrliga knslor hade kastats om.

D blev Zachris orolig, och nr Maja visade ett aktningslst stt att
svara, frstod han att skandalen var ute och gick. Han vgade icke lsa
tidningar, icke g p offentliga stllen. Hemmet frfll, dammet lade
sig tjockt; och han stngde av det ena rummet efter det andra, flyende
fr klden, ty dr inga mnniskor vistas, dr kan man icke elda upp.

D han brjade betrakta Jenny som frlorad, blev hon fr honom som dd,
och drmed intrdde apoteosen. I botten av varje mnniskosjl finns ju
ngot vackert; och minnet har ju, till mnniskoslktets heder, en
frmga att stryka ut det fula och frvandla det banala till ngot
vackert. Han brjade minnas henne sknt, och drmed vxte saknaden till
en grnsls smrta. Han grt i timtal och anklagade sig sjlv fr allt
mjligt, till och med fr hennes fel, vilka han icke vllat. Att ska
henne eller skriva brev, knde han vara hopplst, och han hade ntt
frtvivlans yttersta grns.

Han satt en morgon p redaktionen och skrev, ngot grtmilt om dliga
mnniskor och deras inflytande p sin omgivning, d drren ppnades och
hans pojkar intrdde, ovanligt fogliga och hyfsade.

D fll han ihop, tog dem i famn och grt. S fick han veta, att de
bodde i pensionat, dr de misshandlades, emedan de icke kunde betala i
frskott; att modren var sjuk i nerverna, och att hon ville tervnda
hem.

-- Men var ni aldrig hos tant Hanna? frgade Zachris, som repat sig s
hastigt, att han tnkte p hmnd.

-- Jo, vi var en halv dag, men det gick inte.

-- Gick inte?

-- Jo, di rk ihop frsts, och s bjd hon p lutfisk och grt som
ingen kunde ta.

Zachris skrattade nere i magen.

-- Nu gr ni med dessa pngar och betalar pensionatet, sedan reser ni
hem med mamma.

Pojkarne stucko av.

Nu var all smrta frgten. Hanna hade ftt nog av att locka p andras
hustrur, och Jenny var slagen. Viktoria ver hela fltet!

Han purrade upp sig och svllde ut. Bara kontakten med barn och maka
hade tergivit honom liv och kraft, och han tnkte sig redan vid
skrivbordet med sin roman, vande hmnd, och hmtande styrkan ur henne,
som han redan sg fientligt och fult.

Han hade segrat, fljaktligen hade han haft rtt; det hll med honom.
Men vid fredsslutet skulle han diktera villkoren och av den slagna
fordra fullstndig underkastelse. Fullstndig! upprepade han fr sig
sjlv.

Nu fruktade han ingen skandal mer, han fruktade ingenting p hela
jorden; han vxte ut onaturligt, och segrarens delmod var honom en
frmmande knsla.

Han reste sig fr att gra sitt terintg, segertget genom redaktionen,
dr han icke vgat intrnga under sina sorgedagar.

Han skulle visa dem att han var den samme som frr, och hade de hrt
glunkas ngot, skulle de nu se att han var objd.

Som han ppnade drren till polisreferentens rum, mttes han av en syn
...

Frmlingen, hans son, stod lutad ver skrivbordet och bredvid syntes
referenten med sin arm om dennes hals ...

Zachris retirerade genast och rusade in till redaktren.

Lgnroth var vid sitt kalla humr, hrdad och frhrdad i tidningslivets
strider.

-- Har du anstllt en ung man hr p byrn?

-- Ja, han begrde plats som vaktmstare. r ni slkt eftersom han br
ditt namn.

-- Vaktmstare? Hur kan han d vara intim med vr kollega ***?

-- Det rr mig inte, men *** r ju intim med alla unga mn. De var p
teatern igr tillsammans.

-- Och det tillter du?

-- Kan jag frbjuda't i dessa upplysta tider? Du har ju sjlv skrivit
alla lasters frsvar, och alla brotts.

Zachris knde sig klubbad. Det hr var ohjlpligt, och det var det
rysligaste han varit med om. Frvisso, han hade icke medhll av det!

-- Kan du icke avskeda honom, annars stannar jag icke.

Ngot dylikt mtte Lgnroth ha hemligen nskat ty han svarade:

-- Nh, det kan jag inte. Och han sger sig vara din son, r det sant?

Intet svar fljde. Lgnroth fortfor:

-- Om s vore, r du generad se honom p en ringa plats. Du som r
demokrat?

Intet svar.

-- Men vill du icke nja dig med att vara medarbetare, och trivs du
inte, skall jag icke hindra dig att g.

-- Avskedar du mig? Det skall du ngra.

-- Inte alls! Ingen skall sakna dig, ty du r utskriven. Lmna mig.

Zachris gick! som vanligt i raseri, nr olyckan trffade honom.

                   *       *       *       *       *

Nr Zachris efter ngra omvgar nalkades sitt hem, stllde han in sig p
en frsoningsscen och knde sig trygg i sinnet, nr han sg stugan
upplyst.

Han mottogs av pojkarne och hunden, alldeles som vanligt.

-- Var r mamma frgade han?

-- Hon ligger droppe, svarades.

Han gick upp, och fann en bred rygg i sngen.

-- Vlkommen ter! sade han.

Ryggen rrde sig ej.

-- Lt mig vila, jag r sjuk, sade Jenny.

Zachris hrde p tonen att allt var ofrndrat. Han frstod att hon
lngtat efter sitt hem och den skna sngen, uppvaktning och uppassning.
Hela apoteoseringen rk, och Jenny var dr i all sin gamla fulhet.
Ryggen var fetare n frut och nu hatade han henne drfr. Hade han icke
rd hlla sig en ung vacker kvinna, och mste dras med denna dock? Och
att han sjlv nskat henne sdan, retade honom n mer. Vad skulle han
med denna sjukling, som icke vlade sig tala ens. Han hade rknat p en
angenm kvll i den gamla stilen, och hade fr ndamlet skaffat ny
rekvisita, som han gmde i garderoben.

Han gjorde frst ngra antydningar om det stundande njet, talade om ett
nytt vin han kpt, och om ngra kandelabrar.

Nr detta icke gjorde ngot intryck, blev han brutal, ty han sg att
allt var frgves:

-- Om du r sjuk, skall du ska ett sjukhus och en lkare.

-- Lt mig vara i fred.

-- Ja, du ska f vara i fred!

Drrn small som ett skott, och Zachris gick ner p hotellet att ska
ngra whiskygubbar. Nu kunde han g upp p krogen igen! ty det kndes s
lugnt att ha dem hemma. ran var rddad.

                   *       *       *       *       *

Den tid som nu fljde var den rysligaste Zachris upplevat. Makarne
pinade varann med en utskt grymhet. Jenny lg bara och fetmade. Som hon
ej kunde f morfin mer, tog hon sprit.

Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland upp fr att se p
offret och pina henne. Bara att han fick tala vid henne, gav honom kraft
att fortstta avrttningen.

Jenny lg alltjmt, i sngen, p sngen; och nr den brnde under henne,
spatserade hon ut p en balkong, s att folk i natten kunde se en vit
gestalt under takskgget, hgt ver trtopparne.

Som hon levde i rus, frlorade hon sjlsfrmgenheterna, ljg, glmde,
tog om samma sak, var retlig och sl omvxlande. Ingen beskte dem
numera och de bjdo ingen.

Ibland hade hon ljusa stunder och var d clairvoyant.

-- Vad skriver du p drnere? r det vackert? Nr jag slumrar till, s
tycker jag mig vara drnere och lser det; men fast jag inte minns vad
jag lst, sitter ett intryck kvar, och det r ohyggligt. -- Du r inte
den du syns, du Zachris, och om mnniskorna knde dig! -- Du vntar
livet ur mig, det vet jag, och jag skall snart d ... Du skall f leva,
det r ditt straff, ty det r helvetet att leva ...

-- Vill du se dina barn? brukade Zachris ta till.

-- Nej, det vill jag inte; de ro s lika dig ... alltfr lika, ty de
visa allt vad du dljer, och det r genom dem som hmnden en gng skall
drabba dig ... hmnden fr allt ont du gjort ... jag minns nr du
ruinerade Kilo och jag skms nu att jag icke rjde dig ... Du plundrade
Falkenstrm ... vem har du inte plundrat?

Jennys leda vid livet tilltog med varje dag, och hennes avsky fr mannen
kades. Hon knde p sig att han frehade ngot ont drnere vid
skrivbordet. Och en dag citerade hon p mf ngra uttryck ur hans
manuskript. Han trodde naturligtvis i sin enfald att hon varit nere om
natten och snokat i hans papper, varfr han sedermera alltid hll dem
inlsta. Men nr hon en annan gng sade ut hans tankar innan de kommit
p papperet, d brjade han reflektera, men slog snart bort det med att
det var en slump. Dock blev han rdd fr henne och undvek hennes
sllskap. Hon blev slutligen liggande ensam druppe. Pojkarne gick icke
heller dit, dels drfr att hon icke ville se dem, dels drfr att de
tyckte det var olustigt.

En natt d Zachris lg vaken i nedre vningen hrde han Jenny stiga upp
och flytta p skrivbordsstolen. Drp blev en lng tystnad, dock
avbruten av sm knarrande ljud av skorna eller tofflorna, vilka
flyttades, som sker nr man sitter vid ett bord och skriver. Att hon
satt vid skrivbordet, det hrde han, men vad gjorde hon? Skrev hon? Tnk
om hon skrev testamente eller sina beknnelser!

Han som aldrig ville verlmna sitt de t slumpen, smg upp fr trappan
och tittade i nyckelhlet.

Hon skrev verkligen.

Utan att vnda sig om, sade hon med tydlig rst:

-- Du ska inte lyssna vid drrn; jag skriver bara ett brev, och inte
alls ngra memoarer.

Skamsen men icke utan ett drag av medlidande intrdde Zachris i rummet.
Ldor voro ppnade, och oreda mrktes verallt!

Hg, klar och vrdig, vnde hon sig p stolen. De sista tta dagarne,
under vilka han icke sett henne, hade s frndrat hennes utseende, att
han blev slagen, och hans frsta tanke var: Hon kommer sig, jag r
frlorad!

-- Var inte rdd, svarade Jenny liksom p hans tanke, jag kommer mig
icke. Resten fr du tnka dig! Ngon skandal skall jag icke gra.
Frebr dig ingenting, men str mig icke i mitt frehavande. Jag r
trtt och vill bara sova.

Zachris frskte hitta p ngot passande som invndning, avrdan,
filosofisk trst eller dylikt, men han kunde icke ljuga infr dessa
gon, och han drog sig tillbaka, i det hela belten med expeditionens
utgng.

Lnge hade han haft klart fr sig, att hon mste d. Det besvrliga
vittnet, den enda som knde hans tankar, medbrottslingen, klagaren, den
fruktansvrda som kunde berva honom ran bara med den lilla manvern
att g ur huset -- hon mste d!

Och lugn somnade han in, lugn i medvetandet att det skedde utan hans
synliga frvllande.

                   *       *       *       *       *

Han hade vntat i tta dagar och ntter, lyssnat till varje ljud
druppifrn, och sjlv gtt upp; men nr han d icke kunde dlja sin
otlighet, svarade hon:

-- Var lugn, det skall ske, men jag mste bereda mig. Jag ligger
nmligen och tnker p allt vidrigt, jag upplevat fr att ka livsledan,
och jag mste frst utrota dig ur min sjl och min kropp, annars fr jag
dig med p andra sidan, och det vill jag inte. Ja, du vet inte vad andra
sidan r, drfr kommer du att stanna p den hr stranden, dr du trivs.
Jag vet att det finns en andra sida, ty jag har sett den, och dr har
jag rkat min mor och mina systrar. Det var enkla, men hederliga
mnniskor, som levde i plikter och frsakelse, men tliga i hoppet, icke
vntande ngon sllhet, hrnere. Jag dremot, som rkade in i din och de
andras trollkrets, jag ville ha det _nu_, hr, sedan du och de andra
bervat mig hoppet om dr! -- Vet du, jag undrar ibland om era bcker
ro till nytta eller skada. Ni poeter st ju utom liv och samhlle, ni
ro som fglar levande i luften, och skdande ner p vrld och
mnniskor. Kan ni se rtt p tingen? Kan era luftiga lror ha ngon
tillmpning p det tunga jordelivet? Ert arbete r ju lek och ert liv en
fest? Ni fraktar borgare och borgerligt liv. Ni kallar de plikttrogne
och laglydige fr servila lymlar, de tliga fr fege, de lidande fr
hycklare. -- Jag frbannar den stund jag rkade in i er zigenarvrld med
dess brottslingsmoral, och jag prisar gud som ppnat mina gon,
tergivit mig hoppet och tron p ett bttre ...

-- r det Kilo, som lrt dig sdant dr? vste Zachris.

-- Ja, det r han, den bste och drfr den mest fraktade. Han skriver
till mig och jag till honom, han har tergivit mig t mnskligheten,
sedan jag gtt vilse i er djurgrd, ty djur voren I och nu skiljas vra
vgar. Jag ber dig aldrig se till mig mer, ty jag avskyr dig som det
onda, din person stinker fr mig, fastn du icke mrker det sjlv; och
nr du vidrr mig med dina tankar, brnns det som nsslor p min kropp.
Farvl!




                         SJUTTONDE KAPITLET.


Revisorn demonstrerade i laboratoriet: Monistteorin eller lran om
materiens enhet ndgar ju alla sina beknnare tro, att de enkla mnena
best av samma stoff, men i olika frttningar, kopplingar, klyvningar.
Men det rdande kemiska systemet, som r dualistiskt, hindrar dem 
andra sidan frst vad som menas med lsning och fllning. De sga
slunda: Svavlet r ett enkelt mne emedan det icke kan snderdelas. Vi
konsekventa monister svara: Svavlet snderdelas var gng det ptndes;
guldet dekomponeras varje gng det lses i kungsvatten; zink och jrn
varje gng de lsas i utspdd svavelsyra och lmna kolrester, vilka
senare uttrtt ur metallerna ssom reaktionsrester, ty metallerna ro
kolvten. Svavlet ger alltid kolrester i form av grafit, nr det
utsttes fr ofullstndig frbrnning, ty svavlet bestr av kol, syre
och vte liksom alla harzer. Vi st sledes p samma punkt som Lavoisier
nr han avlste flogistonteorien, eller Kopernikus nr han vnde om det
Ptolemeiska systemet.

Emellertid, hur skall jag nu f reda p de enkla mnenas sammansttning?
Jag tror vi f berkna dem i stllet fr experimentera, tills vidare,
och en viktig indikator r lsningsmedlet, fljaktligen salterna. Till
exempel: kvicksilver lses i salpetersyra, men guld lses icke. Detta
anger ju att guld har en annan konstitution n kvicksilver, d ju
lsningsmedlet r samma ett. Konstitution r ju sammansttning, och
metallerna ro fljaktligen konstituerade eller sammansatta, allts icke
enkla.

Vidare: kvicksilver i salpetersyra ger ett salpetersyrat
kvicksilversalt, men tenn i salpetersyra ger tennsyra. Metallen tenn
visar sig sledes ha en annan konstitution n kvicksilvret, och uppfr
sig som en negativ metalloid efter som den ger en syra i stllet fr ett
salt.

Drifrn springer jag ver till den intressantaste av alla metaller:
guldet. Denna metall liknar i alla avseenden en metalloid, ty den saknar
syresalt, den har intet kolsyrat, intet svavelsyrat, intet salpetersyrat
salt, och dess oxider ro syror. Likt metalloiderna ingr han dremot
freningar med saltbildarne och cyan. Metall r sledes ett svvande
begrepp, och guldet r ingen riktig metall. Dess spektrum liknar mest
siliciums, eller kvartsens radikal, och i kvartsen frekommer han
gedigen. Siliciums atom r 14 och guldets r kvadraten p 14 eller 196.

Nu tervnder jag till tennet. Tenn smlter vid 236, men tennets
molekularvikt r 236. Vad innebr detta? Det rr icke min tanke nnu
att utrkna, men likvisst synes med varje kad vrmegrad
molekularattraktionen minskas med talet 1 ... bom! Men, vidare, framt i
mrkret, jag vet att det skall ljusna. Kopparn angripes ej av kall
svavelsyra, men vrmer jag syran, s brjar reaktionen vid 128, vilket
tal r kopparns molekularvikt. Skulle man icke ha rtt att tro det
kopparn dekomponeras eller dissocieras vid 128, och att dess
bestndsdelar ing msesidigt utbyte och bilda en ny frening med
svavelsyrans bestndsdelar (kommutation)?

Den bildade Bl-stenen eller kopparvitriolen har ju icke ett spr tycke
varken av kopparn eller svavelsyran, och att antaga med rdande kemien
att svavelsyran adderats till kopparn r ju fr enkelt.

Nvl, detta r vgen ...

Det ringde till middag!

-- Fortsttning fljer i morgon! sade revisorn och man gick till bords.




                         ADERTONDE KAPITLET.


Zachris hade icke glada dagar efter sitt besk i redaktionen. Att han
liksom ftt avsked kom honom ej att glmma smrtan och skammen, som
frmlingens upptrdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta
barnet p sina armar, slsat sina frsta knslor som far, gjort
uppoffringar, byggt en framtid. Ett frfalskningsbrott som gick ner
genom generationer och icke var straffbart.

N, detta var ohjlpligt, men han mste rdda sitt namn; att rdda
ynglingen frn den grop han gtt ner i, det var omjligt, ty i detta
fallet syntes en fatalitet rda som icke kunde bekmpas. Han hade haft
kamrater som i ungdomen visat kontrra drifter, senare gift sig, men
terfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra,
att i en av sina skrifter ska frklara denna abnormitet, och
frklaringen antog formen av en urskt, kanske ett frsvar fr deras
otillrknelighet. Men d hade han ftt bda lgren ver sig.

-- Han frsvarar lasten! skreko de ofrvitliga. Och de frsvarade lto
frst att de icke behvde ngot frsvar. De stodo ver allt det dr
smborgerliga betraktelsesttet.

Allts: dr hade han intet att f; terstod blott att rdda namnet. Han
gick drfr till sin advokat och framlade rendet.

-- Du fr icke frneka faderskapet, men du kan muta honom att ndra
namn.

-- D blir jag utsatt fr bestndiga penningutpressningar, ty var gng
han vill ha penningar, s anlgger han namnet igen.

-- Sannolikt!

-- Allts ingenting att gra?

-- Ingenting! -- Ni skulle se er fr ni mn som gifter er! Att avtrda
frihet, liv, ra och gods t den frstkommande kvinna, det r
lttsinnigt.

-- Vem skall man vlja, nr alla ro lika! Halva nationen br falsk
ursprungsbeteckning.

-- Gra? Lt barnen bra modrens namn: vi se redan hur barn instinktivt
upptaga modrens namn bredvid fadrens. Det r vergngen!

-- Men det r matriarkatet tillbaka; det r vildarnes samhlle!

-- Tja! r det icke bttre s, n att mannen gr i stndig fara bli
vanrad.

-- Skall han rva mig ocks?

-- Javisst! Dr har du okta barns arvsrtt, som du strvat fr!

-- D gr stat och samhlle t h--e!

-- Jaa! Men det var ju vrt ml. Rasera, och lta vxa nytt!

Det var trsten: d fr din lra.

Zachris gick ut i staden p krogarne fr att f prata, men han tittade i
drrn frst, och han sg alltid ngon osympatisk person, som han icke
kunde vara i rummet med. Slunda irrade han omkring lik en frmling i
staden, denna stad som han frr kallat sin, och som nu hade vnt honom
ryggen.

Av vana, och smak fr allt osunt, gick han in i polisen fr att ska
kommissarien.

Denne var inne och syntes verraskad av besket, men hade eljest anlagt
en galghumor.

-- Jo, ni r fina pojkar, brjade han.

-- Hur s?

-- Tidningsbolaget ... vet du inte det? ... r fallfrdigt, och man
fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska
kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital _skulle_ utgra hgst
200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt ngot, utan nr bristen
skulle betckas, inlockades sm stackare till ny aktieteckning.

-- Vad rr det mig?

-- Du var ju med och lockade Falkenstrm, Kilo och flera onmnda.

-- Det var p god tro!

-- Du r alltid oskyldig, det r din stora hemlighet, men den hr gngen
ryker du in.

-- Vet hut! frste Zachris.

-- Vad f--n sger du fr slag! Dina kort har jag lst uti fr lnge sen;
din pojke hade vi uppe hr i gr och den kunde tala om ...

-- Vilken pojke?

-- Ja, inte dina vanliga Lngholmare, utan halvbrodern eller vad han
skall kallas; han sa helt enkelt att du hller p att mrda din hustru.

-- Va gjorde han hr?

-- Vi hade en liten affr tillsammans, fr han hr till en viss liga ...

-- Det r lgn!

Det var Zachris' sista resurs.

-- Hr du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, nr du gr ut genom denna
drr, s tnk p mig; tnk att jag gr osynlig bakom och bevakar alla
dina steg. nnu r ingen hktad av er, men ni str under uppsikt! Ser
du, det finns andra brott n aktieskoj, och ... du vet vad jag menar:
mnniskors ra och frid, stulna reputationer, falska lagrar, strtade
storheter, penningutpressningar ... vi ha nyss underskt en viss
medarbetares korrespondens till en dam ... kpta knivstygn bakifrn,
juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du frstr att min
ringa stllning icke tillter mig ha s fina bekantskaper, drfr sger
jag upp, i tid; jag sger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber
honom lmna detta rum, fort, som en pil, ut!

Zachris fann sig utanfr drren i farstun. Det hade gtt s fort att han
icke hunnit vakna. Men nu brjade han ute p gatan.

Denne man, kommissarien, hade han hngt sig p, kallat min snlla vn,
tit med och druckit med. Vnnen hade frn brjan hyst motvilja, men
genom vanan vervunnit den, eller dolt den tminstone, och tyckte
intressant blicka in i den delen av vrlden. Zachris, liksom hans flesta
medmnniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om ocks tyckte
om honom. S hade r gtt. Nr nu avsljningen skedde, s verkade den
lik en avrttning. Det var ratals hopade falskheter som p en gng
skakades ner ver honom. Scener, situationer han haft vid glaset med
denne vn dko upp, och ndrade kulr; ord som stungo, blickar som
frgiftade. Ofta terkommande frevndningar fr att f g, frstod han
som s: vnnen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen
med sitt sllskap. Allt ramlade ihop; och p ruinerna satt hela
sllskapet av hans inbillade vnner, han som frr prisats som den
vnslle, bland annat.

Han blev rdd fr livet och mnskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet
som varit retrtten frn krogen, dr han kunnat sova ruset av sig i s
mnga ostrda timmar han ville; dr han alltid fann ngon som ville hra
tminstone. Han lngtade till henne, som, trots allt ...

Men tget var han rdd fr, och drfr tog han ngbten. P den behvde
man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i gonen.

Han kom ombord p vinterbten, men tyckte inte om mnniskornas blickar.
Han var ju du med kapten, frsts, men vgade icke upp till honom,
ehuruvl han annars stod bredvid p kommandobryggan och gav rd vid
manvern. Nu frst fll det honom in att kaptenen kanske ocks bara
tolererat honom, men visat artighet fr affrens skull och av fruktan
fr tidningen. Han tyckte sig till och med mrka att denne talade om
honom med styrmannen och med spefulla blickar. Nr de foro om
Blockhustullen, sg han uppe p Siklans s det vita huset, klostret,
dr varenda ruta var eklrerad av den nedgende solens strlar. Taket
gav byggnaden en likhet med arken som stannat p berget efter
syndafloden. Zachris lngtade icke dit, men han nskade det borta. Det
tryckte och skymde, oroade och generade. Dr hade ngra mnniskor rddat
sig frn frtvivlan, frsakat vrlden, eftersknkt sina fordringar och
fredragit lida i stllet fr att hmnas. Han hatade dem som han hatat
det skna och goda; han hade frfljt dem med sitt frtal och sina
anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rdde han icke p!

                   *       *       *       *       *

Nr Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och
skte liksom skydd, men han mtte som vanligt endast en rygg.

-- Hur r det med dig, lilla vn?

Jenny som lg i halvslummer tycktes yra och svarade halvsjungande:

-- Snart r det bra med mig.

Drp fortsatte hon liksom vaken och redig men utan att vara det.

-- Vet du jag har en telefon hr, s att jag hr allt vad jag vill. De
sitter p operakaft och talar om oss. De kallar dig fr cinnober och
mig fr litteraturludret, vad r det fr slag? Och nu sger de att
polisen ska komma; varfr sger de cinnober? r det Zachris? Gudda p
dig! r du fylax som vanligt?

Drp halvsjungande:

-- Som du sr fr du skrda! Nu ska du hra: Dina pojkar springa efter
jntor; och skolrdet har gjort anmrkning p att de sl dank. De r
inte mer sjuka n jag, det var bara ditt phitt fr att dlja deras
lttja och dumhet. Skicka dom i smedlra, eller till Gln, annars
kommer de p Lngholmen. Fyfan ett snt liv vi har frt; och pojkarne
har du frstrt sjlv. Brunte, fjorton r, kom i dag och berttade att
frun bredvid ftt en liten och att de mste ta ut den med en tng. Pirre
kom hem och krktes, fr han hade druckit fr mycket punsch i stan; de
gr p krogen redan! Stt dem p Gln!

Hon slumrade till; men vaknade straxt:

-- Jag talte vid Kilo nyss! Det r en annan vrld han lever i, och han
har givit mig hemlngtan dit. Vi skriver inte, s du behver icke spana
efter brev; vi talar bara, i tankarne! -- Du har allt mnga brott du p
dig; nr du stal hans fstm, och lockade Falkenstrms hustru ifrn
honom -- Max' Esther kopplade du med ljtnanten ... Bakom alla Lgnroths
och Smartmans brott stod du ssom den osynlige som inspirerade ... de
talade s mycket om hypnotism och suggestion fr tio r sedan, men nu
nr det r tyst, frefaller det s mycket farligare: du r en
hypnotisr, men Kilo sger att du r en larv, vad r det? Du kan spka
ocks, och hur jag kommit i dina hnder det fattar jag inte. En s
kroppsligen och andligen avskyvrd mnniska som du! Men Kilo har vckt
mig nu! G din vg! Rr mig inte med hnderna! Du Satan, jag knner din
onda vilja, men ... Gud hjlp mig! Jesus Kristus hjlp mig! Vad gr du
med mig? Jag ropar, om du inte gr. Mrdare! det kallas du redan hrute!
Och pojken p fnsterrutan ... hu! Allt gammalt ruttet dyker opp! Jesus
frls mig!

Hon slumrade igen.

Zachris smg ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vgat sga
honom s hur han sg ut ini. Detta besvrliga vittne som lst alla hans
tankar mste snart g bort, och lngt kunde det icke vara kvar efter som
hon yrade. Detta nskade han s livligt att han trodde det. Och
nedsjunkande p sin schslong brjade han utarbeta motivet. -- Skulle
han slja stugan straxt eller sitta kvar nkeret? Vad kostar en grav?
Mste han fra henne till staden eller kunde hon ligga hr p landet?
Och s vidare.

Drp erinrade han sig att hon nyss druppe sagt ngra bra saker med
pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet fr att anteckna dem
till sin roman. Hon fick dende ligga modell och diktera till
protokollet. Att en mor kunde se p sina egna barn med s ofrvillade
blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro
hans barn, ett bevis tminstone att de voro hans. Alltid ngot! Men de
hade ven kommit till utan hennes vilja, allts frukterna av en
vldtkt. Fdda i bedrgeri, lftesbrott och hat, kunde de icke vara
annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omjligt, fljaktligen
mste de ut i livet! De brjade nmligen utva en besvrlig kritik p
frldrarne, och inga hemligheter funnos fr dem. Men det dr med
polisen var otrevligt; dock, dr bevis saknades vore ingenting att gra.
Lgnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar ...

Det ringde! Zachris gick sjlv och ppnade, och han stod ansikte mot
ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lgnroth och Harald,
landsprofeten. Smartman sg yrande och glad ut, och sjlva Lgnroth
sken, mot sin vana.

-- F vi komma in, vi ska g s tyst, efter du har sjukt! brjade
Smartman. Vi ville bara tala om att vi ro sverade!

-- Tidningen r sld, frdelaktigt! viskade Lgnroth. Du ska bara skriva
ditt namn!

Zachris andades frst, sedan skrattade han med magen och gomseglet.

-- G tyst! sade han. Till vnster in i matsalen, s hrs vi inte!

P t tassade sllskapet in i matsalen, dr glas och buteljer genast
kommo fram.

Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som ltit
lura sig. Bolagets bcker hade blivit fretedda; prenumeranternas antal
hade konstaterats ...

-- Hade vi s mnga prenumeranter i landsorten? frgade Zachris naivt.

-- Ja, efter som jag sjlv prenumererat, s kan jag svra p't, svarade
Smartman.

-- Det var din missionsresa allts? invnde Zachris. Riktigt fint r det
ju inte ...

-- Men nr konkurrenterna gra detsamma ...

-- Skriv bara, och prata inte! avklippte Lgnroth, som ville bevara den
yttre anstndigheten ...

Det skrevs och det pratades, frst viskande sedan med crescendo.

Brunte hade kommit in. Fr att ltta lite p stmningen frgade Zachris:

-- Hur r det nu med mamma?

-- Jo vars, det r ingenting; hon r oppe och har kltt sig.

Pojken hade sjlv varit skolsjuk halva sin ungdom, s han trodde inte p
sjukdomar.

Zachris trodde allt som var angenmt och frdelaktigt, drfr trodde han
straxt att de skulle kunna supera hr hemma. Det var s lnge sen det
var ngra vnner hr; Jenny skulle ta sin morfin just vid den hr tiden
och sen sov hon som en dd.

Supn bestlldes frn hotellet och en festin i den gamla stora stilen
tog sin brjan. Allting skulle d ske medelst mat och dryck, och s
skedde ven nu.

Samtalet rrde sig om bolagsidn och dess revolutionerande inflytande p
handel och industri. Man erknde villigt att lagstiftningen var
bristfllig, d den icke erbjd garantier fr att kapitalet var inbetalt
i reda pngar.

-- Men det r lagstiftningens fel, och icke vrt!

-- Naturligtvis, vad kan vi gra t lagstiftningen?

-- Bolagets kapital _skall_ utgra s och s mycket, str det i
sanktionen. Det skulle naturligtvis st: Bolagets kapital utgr s och
s mycket och hava vi -- Kungliga Majestt -- godknt valutorna.

-- S skulle det st! Men hast du mir gesehen? Bolaget r bildat, och
drmed ppnas krediten, vxlarne g, aktierna noteras och cirkulera som
enskilda bankernas sedlar nstan ...

-- Det r ju inte riktigt fint, men vilka affrer ro fina?

-- Sg det!

Sedan man rentvtt sig p Kungl. Majestt, och samvetena lttat sig p
lagstiftningen, stodo ostron och champagne p bordet, och man kastade
sig in p lttare samtalsmnen. Det taltes mest om andras fruar, om
teatrar och varieter. Zachris berttade anekdoter om sina vnner och
deras fruar; om bermda mn som han sett och vilkas namn kastade glans
ver honom. Han presiderade ter vid ett bord som var hans, och han
betraktade gsterna som publik. Han vxte ut och svllde. Rsterna
hjdes, minnena grvdes opp, det var som i forna dar och man hade glmt
vem som sov droppe.

D ppnades drren till tamburen. Jenny trdde in, soarkldd med en
blomma i hret. Hon sg ut som vaken, men hade ett underligt besljat
uttryck ver blickarne likt en smngngares. Frsta intrycket var
fasans, ty vnnerna hade icke sett henne p mycket lnge, och
transfigurationen frn den unga smidiga kvinnan till den feta rda
matronan hade undgtt dem. Men i ett gonblick, liksom bleknade hon vid
synen av deras fasa, fll hennes uppblsta ansikte ihop, och blev till
det frn fordom. Fryngrad och leende tilltalade hon det gamla gardet:

-- Har ni champis, gossar, och bjuder inte mig!

Frtrollningen hade skett, alla reste sig, vlkomnade, fgnade, lmnade
plats och drucko Jennys skl! Hurra!

Jenny levde opp, blev yster, slog ver och talade oavbrutet.

-- Kom och sitt i kn hos mig, Smartman, du var alltid min favorit, fr
du hade s stiligt hr!

Harald slog sig ls ur sin frossarhypnos, och nr tonen var given, tog
han upp.

-- Har ni hrt att Smartmans fru har blivit prostituerad av polisen?

Det skallade en skrattsalva och man sg tandrader och gap ppna nda
till tungspenen.

-- Ja, svarade Jenny, men jag har hrt att Smarten sjlv hetsat polisen
p henne. Och i samma veva skulle Ada ha blivit huggen av misstag och
frd p besiktningen.

Zachris grt av skratt, d han hrde att en av hans fiender blivit
maltrterad.

-- Ada -- besiktigad?

Harald mste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han
icke mtte kikna bort av skratthostan.

-- N, var ro dina pojkdjvlar i kvll? frgade Smartman fr att
hmnas.

Jenny mrknade:

-- Fy! att sga s ... Nu ska jag sjunga fr er. Lgnroth ackompagnerar!

-- Nej, d dansar vi i stllet!

-- Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i gr jag dansade!

Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tmde ett
glas och talade. Men nu var hon frvandlad igen. gonen sgo, men
blickarne voro borta.

-- Tyst, jag har en telefon! Det r han!

Nu fll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person
syntes upplst, och hon blev som ett medium besatt av andra, frmmande,
frnvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.

-- Ni, hr, nej jag vill inte sitta till bords med er!

Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett
skmtsamt bravo!

-- Jag ser er, fastn mina gon icke se. Ni ro s lngt borta och s
sm som dockor i ett butikfnster; ni ro bla i ansiktet som dda
mnniskor; men det r drfr att ni ro dda; ni har begtt sjlvmord --
sger _han_ -- och en av er har mrdat! Dr sitter han! -- Om jag skall
f leva lnge ... svida detta kan kallas att leva ... nej, jag r dd
... om tre dagar bli ni bjudna p min begravning ... och d ska ni komma
med blommor, jag skall ha min bla kldning p mig, och d ska ni srja
Jenny, ssom jag srjt henne, hennes ungdom och hennes frgngna
sknhet.

Hennes ansikte frvandlades terigen och blev en lng oval med ddens
blekhet:

-- Nu sger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet stra, nr jag
vl har somnat in! God natt; frtvivlade mnniskor!

Hon hade dragit sig mot drren, och med en sista terstod av behagsjuka,
skred hon baklnges ut fr att icke visa ryggen som var en gummas!

Gsterna som trott det var en scen, hade omvxlande lett, och nu efter
sortien, utbrto de i en appld.

Men Zachris ensam hade frsttt.

-- Hon r sjuk! sade han, frlt att jag gr uppbrottet.

Och man brt upp, men i misstmning, ty man visste icke var man var
hemma, och frstod icke vad man sett och hrt.




                          NITTONDE KAPITLET.


Revisorn demonstrerade i laboratoriet: -- Fysikalisk kemi? Har kemien
ngonsin arbetat utan de fysiska krafterna? Har kemi ngonsin vats utan
tillmpning av lagarne fr rrelse, attraktion, i fasta kroppar, vtskor
och gaser; har man gjort en kemisk analys utan vrme och elektricitet?
Har icke kemien alltid rrt sig om specifik vikt, kokpunkt, smltpunkt,
gasers spnstighet? Kan man tnka sig kemin utan fysiken? Detta tanklsa
tal, detta nonsens applderades av vetenskapsakademien och alla lrda
samfund, magistrarne sade efter, och nu sges samma absurditet frn alla
folkskolors katedrar. Det visar ju ett frfall i tankeverksamheten, men
som troligen existerat i alla tider av dekadans.

Och den store pristagaren, vet ni vad han har gjort? Ingenting! Ty den
som gr gjord grning han har gjort ingenting. Han har med elektrolys
bestmt knda mnens knda sammansttning. Hade han dremot fljt
mstaren Crookes' anvisningar, och till exempel givit oss en analys av
silvret i dess i vatten lsliga form, d hade hela rdande kemien
strtat, ett Amerika varit upptckt och han hlsats som Columbus! Ty i
samma stund silvrets sammansttning var bevisad, kunde man gra silver,
och fljaktligen guld. Nu tervnder jag till guldet!

Ur alla svavelkiser kan man f guld; men guldet kan icke pvisas i
svaveljrnet ssom guld; det kan icke ses i mikroskop, icke avskiljas p
mekanisk vg. Men kommer reaktionsmedel till, sedan svavlet avlgsnats,
d framtrder guldet. Har man d icke rttighet sluta att
guldextraktionen r en syntes, eller att man alltid gjort guld? Ett par
siffror giva std t antagandet. Kungsvattnet som begagnas att lsa
guldet har till molekularvikt 196, som r guldets atomvikt.
Jrnvitriolen, som begagnas att flla guldet, har samma ovanliga tal
till molekularvikt eller 196 enligt Berzelius. Men ven jrnkloruren,
som ju skall bildas nr jrnsvavelmalmen lses i kungsvatten har talet
196. Synes icke hrav kunna framg att en metall kan frambringas av dess
lsningsmedel och dess fllningsmedel, om dessa bda nmligen ga
metallens molekular-(atom-)vikt. Kopparn med dess atomvikt 63 lses bst
i salpetersyra av vikt 63 ...

Nu kom jag inte lngre i dag, men nsta gng skall jag lngre ... jag
skall grva mig fram, sprnga mig fram ... Nu gr vi in till
mnsklighetens representanter och hra p Kilos nyare forskningar i
Swedenborg.

                   *       *       *       *       *

Petrus portvakt satt i sin kammare och skrev i hushllsboken, d det
ringde. Han ppnade luckan, lt pincenez'n falla medelst en knyck p
nsan:

-- Vem r dr?

Ett visitkort lades fram, pincenez'n kom p igen, och dr lstes:

-- Bruno Zachrisson, Stud.

Pincenez'n kom av igen, och med ett allvar som liknade ett rysligt skmt
frgade drravrdaren:

-- Nr blev _du_ student?

-- Jag r studerande.

-- Hmhm! I vilken folkskola studerar du?

-- Det hr inte hit, jag vill tala med greve Max.

-- Vill du? Tror du att du fr det?

-- Lt mig bara komma in, ska jag nog klara det dr.

-- Om du torkar av ftterna, min gosse, och snyter dig om nsan, s ska
du f komma hit in i frstugan ... Men snyt dig riktigt ...

Bruno fick komma in.

-- Du r svartkldd, har du sorg?

-- Ja, morsan r d.

-- Vem sa du var d?

-- Min mor!

-- D beklagar jag dig djupt!

-- h vars, det r ju ingenting att tala om.

Gubben kastade en fruktansvrd blick ver pincenez'n och grep om den
lilla kppen.

-- Hr du min gosse, voro hennes sista stunder svra?

-- N! Hon snarkade bara, s fnsterna skakade, och s lg hon s hr
med tassarne som en hund simmar ...

Gubben reste sig, och som en skstrle fll han ver pojken som fick ett
slag av kppen tvrs ver halsrstet, s att huvudet skakade en liten
stund. Nr ynglingen terftt mlet, sluddrade han:

-- Nej nu gr det fr lngt, va i h--e menar han fr slag?

Nu fljde ett skregn av kpprapp, med pfljd att pojken frsvann utom
drrn.

Pincenez'n kom av, och Petrus gick att rapportera.

-- Sannolikt kom han att kalla till begravningen.

                   *       *       *       *       *

Tv dagar senare gingo klostermnnen p bergsplatn, dr de inrttat en
filosofall under tallarne.

Det var en blid vinterdag som luktar vr; och marken var bar, man
tittade nstan efter blsippor. Och nu filosoferades.

-- Mnskorna tro sig tnka, nr de bara reminiscera eller sga efter.
Fr hundra r sen eller tusen upptckte ett dumhuvud att kvinnan
behrskade vrlden. I gr lste jag i vr tidning samma upptckt
serverad som ny.

Tnken er nu: Vem behrskar vrlden? Frsynen, den allsmktige, allts
kvinnan icke. I frrgr ter lste jag att penningen eller kapitalet
behrskar vrlden; allts kvinnan icke. I frra veckan lste jag att
tidningspressen behrskar vrlden: allts kvinnan icke. Frra mnaden
lste jag att England hrskar p jordens hav: allts kvinnan icke.
Samtidigt lste jag att huset Rotschild behrskade brserna: allts
kvinnan icke. Om vi nu tnker oss pgende japanska krig. Nog r det vl
de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgra de
stridfrande nationernas den, och icke sjukskterskorna? Vilkas tankar
ro nu de hrskande i vrlden? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, allts
ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i vrlden? _Peladan_,
_Mterlinck_, _Kipling_, _Gorki_! allts ingen kvinna. Men Bjrnson
fortstter pratet om kvinnan som behrskar vrlden, drfr att han
behrskas av sin skterska. Mnskorna prata i stllet fr att tnka, och
pratet har blivit en last.

Nu stannade vandrarne vid ett tecken av greve Max, som upptckt ngot
rrligt nere p sjn. Dr kom en ngbt p fjrden, med flaggor p halv
stng, kldd med granris. P frdck stod en likkista av ek, bestrdd
med kransar och blommor; akterdcket myllrade av svartkldda:

-- Vet ni vem som kommer dr?

-- Nej! Lt oss se!

-- Det r Jenny!

-- Zachris gr bst teater utanfr scenen!

-- Zachris tror att _hans_ hustru behrskade litteraturen, och han ser i
henne ett tidevarv som gr i graven.

-- Och han har efter hennes dd hngt upp hennes rda toffel ovanfr sin
sng.

-- Har Zachris blivit symbolist?

-- Och s har han rest ett minnets tempel t den stackars obetydliga
Jenny, det vill sga t sin egenkrlek, ty glmmen ej: det var _hans_
hustru! Hans!

Vad sger Kilo?

-- Det vackra som fanns hos Jenny, utplnade han. Sg ni ej hur hon blev
lik honom?

-- Lika r!

-- Aldrig var hon s mot mig.

-- Kilo sger artigheter t sig sjlv.

-- Det var visst icke min avsikt, jag ville endast lgga en blomma ...
p hennes svepning, som en gng var min brud ...

-- Som Zachris stal. Allt vad han gde hade han stulit; han stal
mnniskor och tankar, ord och uttryck, han kunde stjla utseendet av en
person han beundrade; han kunde stjla en annans ryktbarhet och talang,
substituera sig i en annans liv ...

-- Tyst! Tyst! Tyst! Falkenstrm!

-- Ja, om den dda kvinnan skall jag tiga, men om Zachris skall jag
tala.

-- Skriv i stllet!

-- Det frtjnar han icke! -- -- -- I tjugo r flydde jag denna varelse,
men han frfljde mig, och begagnade Jenny som limsp. Ni vet ju sjlva
hur han t ut mig ur mitt hem, och lockade min hustru utan att sjlv f
henne; ni vet hur han stal mina vnner, i vilkas krets jag infrt honom,
och s, att nr jag kom hem ifrn utlandet satt han med mina vnner,
mina frlggare, mina teaterdirektrer. Jag utrotade honom ur mitt
minne, men han gjorde sig pmind. Nr mitt namn frekom i en tidning,
stod alltid hans namn invid, hlst frut; trycktes ett upprop, alltid
Zachris frst och jag efter. Detta erfor jag som ett obehag, ett
orenande skande, och jag trodde mig ibland vara frfljd av honom som
en man kan vara frfljd av en kvinna, och med samma ckel mottog jag
hans ptrugade vnskap. Ibland tyckte jag mig i hans blickar lsa en
olovlig bjelse, s att jag rodnade inom mig och skmdes ver mina
misstankar, men nr jag slutligen fick halv bevisning, s flydde jag.
Det frefaller mig nu som om denna sterila sjl ville suga mannakraft ur
mig; och var gng jag avbrt kontakten med honom, s sinade han. Men
hans instinkt ledde honom som en blind mullvad att grva sig fram till
mina fiender, och allt det hat jag lyckats vcka, ompolariserades och
blev till sympati fr honom. Ni vet ju hur han alltid bekmpade och
frstrde mina ider, samtidigt med att han upptrdde som min vn och
lrare; sade jag rtt, s sade han bltt, nr bltt var modefrgen, men
nr det knep, gjorde han mig till ansvarig fr den bl frgen. Nr jag i
Smngngarne bestred ap-teologien, ty det blev teologi, s reste han
p turn med apan -- och positivet, men nr han d fick p skallen, s
frfalskade han situationen och gjorde mig till ap-kungen, som han
straxt drp avsatte frn den tron jag aldrig sutit p.

-- Frlt honom!

-- Att frlta r att taga till baks, och jag frlter honom drfr
aldrig. Varje gng jag ddades, s krp denna likmask fram; och jag
stryker honom ur mitt sinne och minne som representanten fr den
perversa tid som kallade sig nydaningens, drfr att den var frfallets,
nmnde sig sanningens, drfr att den var lgnens, det vederhftigas,
efter den var humbugens, de falska profeternas, reklamens och de stulna
reputationernas. Skriva om honom? Det har Hoffmann gjort s bra i sin
Zacherle eller Cinnober, denna djupsinniga saga som Zachris aldrig
frstod, frrn han fick sin Cinnober i der Kleinpaul, vilken fr
nrvarande sitter som en trmask i Zachris' ruttna stubbe och ter honom
invrtes s att han snart ligger som lite maskmjl i mossan.

ngbten hade kommit under bergsbranten, och stenkolsrken hade stigit
upp driven framfr av medvinden.

-- Fyfan vad det luktar vtesvavla! sade revisorn, och tog fram sin
kikare: Dr str de allihop, och Zachris hller riddarvakt vid kistan
...

-- Sg inte s hrda ord, bad Kilo.

-- Och dr str din f. d. Tekla med sin prins.

-- Hur det r med prinsskapet, vete den, men han lr vara skolmagister!
sade Falkenstrm, som utanfr klostermurarne terfll i sina vilda tag
glmmande all andlig gymnastik.

-- Frid ver dem! sade revisorn.

-- Frid ver alla! Frid, frid! bjd Kilo! Det frra r frgnget!

-- Det frra har luktat i tio r och hotar frgifta det kommande
vxande! Vi ro frmlingar i vrt eget land, men vi voro nog fdda
frmlingar hr i gropen.

-- Vi voro en gng barn av vr tid, men den tiden r frbi, och vi ro
blivna den nya tidens barn.

-- Vi ro vordna mn, och det hves icke mn skrika p gatorna, fastn
det kan klda pojkar.

-- Det frra r frgnget! Frid ver det!




                          TJUGONDE KAPITLET.


Nr Zachris blivit ensam om natten efter gstabudet med ddsdansen fllo
hans tankar in i en ny riktning.

Hans ekonomi var genom tidningskpet bliven god, ty den gamla
redaktionen bibehlls med kade lner; detta gav honom lust att leva,
brja om ett nytt friskt liv med en frisk mnniska. Varfr skulle han
vara sjuksktare och liksvepare? Jenny var ju slut, det sg han i kvll.
Hon hade frlorat all charme fr herrarne, och det var dit han ville, ty
nu skulle han ntligen f ro. Nu kunde han kpa sig en ny kvinna som
skulle vara hans frnjelse, hans lderdoms frjd och varfr icke hans
sjukskterska ...

Hr reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton,
antecknade han den ...

Drp fortsatte han framt. Gossarne skulle genast sttas ut i ... ja
vad? De kunde icke skriva och rkna, de visste icke uppfra sig bland
mnniskor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de ftt
deltaga i backanalerna var nog icke s klokt; att de utpuffats som
snillen, att de ftt springa i teaterlogerna, interviewats och
biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltfr hga tankar om
sig sjlva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting,
och de hr hade icke folkskolebildning ...

Nu hrdes skrik uppifrn. Zachris sprang upp fr trappan ... Jenny hade
rest sig i sngen och tycktes betrakta ngot som ingav henne skrck ...

-- Skaffa en lkare och skterska, genast, men visa dig icke mer! Jag
kan icke se dig!

Zachris var icke heller angelgen om ett nrmande, utan mottog med nje
ordern, och gick ner att utfra befallningen ...

Och s brjade ddskampen ... Den var icke skn och icke uppbygglig.
Gossarne voro absolut knslolsa, anstllde observationer och gjorde
reflexioner som vivisektrer. De voro fdda i vldtkt, och modren hade
frbannat dem i moderlivet redan.

Zachris gick fram och ter p golvet nere i vningen och hrde hela
frloppet. Det lt som om man sgade ved druppe. Ibland grt han av
medlidande, nr han frestllde sig sjlv i samma belgenhet; ibland
ter, nr minnet av allt varmed hon pinat honom, dk opp, erfor han en
viss tillfredsstllelse: Knn p du, hur det knns att pinas, tnkte
han. Det ingen vgat, det vgar han, dden!

Drp grt han igen, minnandes ngra vackra scener ur det fula samlivet.

Ibland lto hennes rop som en barnsngskvinnas, och d erinrade han den
frsta frlossningen. Det var ett stort gonblick. Och modrens sista
kvidande innan barnet kom liknade s ett litet barns, att han trodde
detta vara ftt. Nr slutligen den nyfdda skrek till, trodde han
terigen det var modren.

Fram p nsta frmiddag blev det tyst. D kom skterskan ner och
frkunnade slutet.

Drp blev det kav lugnt utom honom och inom, och han fll i en djup
smn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning
av tomhet, frtvivlan, nger ver allt brutet och allt underltet, av
befrielse, egen och hennes, av ngot intressant, ovanligt, frsonande,
som tillsammans kndes som en vllustig smrta.

P andra dygnet njt han av lugnet som han icke haft p mnga r. Nu var
han otkomlig, stark, ty nu kunde de icke plja med hans kalv, icke
styra honom med hennes betsel. P tredje dygnet hade han haft s mycket
bestyr med graven att han bara lngtade f henne ur huset fr att han
sedan kunde f mblera om igen, inrtta sig som ungkarl och bestmma om
allt utan att hans vilja skulle korsas.

Begravningen gav honom ngot bekymmer, ty d man numera icke bjuder
gster, s blir den strre eller mindre tillstrmningen ett plebiscit,
ett uttryck av ens notering p ffngans marknad. Zachris, som noterades
lgt fr tillfllet, ville icke riskera ett fiasko. Han mste
personligen anmoda alla stndspersoner, alla namn och finare mrken. Det
hr var en frestllning, en premir, och tidningarne skulle referera
den. Han beslt frst skicka pojkarne, men nr Bruntes ambassad avlopp
s olyckligt, beslt han g sjlv. Att yrka eller hota eller locka med
byte av tjnster dugde icke mer; han mste fara omkring och tigga.

Han gjorde sig s liten som mjligt, och lyckades krypa genom mnga
nyckelhl, men icke genom alla. De som knde honom riktigt, visste att
han skulle begagna deras namn fr att kava sig upp -- och drmed trampa
ner dem.

P begravningsdagen mnstrade han sin trupp och fann den respektabel.
Han var ter chef, hade manskap, och kunde operera. Vid graven upptrdde
han och talade om sina frtjnster i litteraturen, om den stora
revolutionen, om hrfraren och lederna, om motstndet och krafterna,
men hll p att glmma bort Jenny, som han slutligen gav ett erknnande.
Hon var naturligtvis den bsta (eftersom hon var hans) och s vidare.

Det var en triumf; men det skulle slaktas fngar p graven, och Zachris,
som aldrig velat hra talas om Jennys beundrare, uppfann nu en serie av
olyckliga tillbedjare, vilka namngvos i en liten tidning. Alla som
varit artiga mot frun i huset frvandlades till lskare, naturligtvis
olyckliga, ty hon var den kta troheten. Fr att hmnas p Falkenstrm
fr hans uteblivande nmndes hans namn frst; han hade av ltt
frklarliga skl icke infunnit sig, men hans krans talade.

Fr att kunna flagga med andra uteblivnas namn, infrdes ven dessas
urskter, vilka ju fr anstndighetens skull varit inlindade i en
artighet.

Doktor Borg pressade man som en matros p fljande stt i referat: Dr
B., den avlidnas speciella vn, _skulle_ ha sktt henne under sista
sjukdomen ... --

Landshvding O., ett stort mrke, stals p ett listigare stt. Fru Z.,
som rknar anor frn Nrike, hrstammade frn den dla slkten O., fr
vilken tt vr mest bermda landshvding kanske icke r alldeles
frmmande.

Telegram trycktes ven; gamla brev offentliggjordes, och Jenny blev en
stor succs fr Zachris. Hon hade varit ett centrum, en Sokratisk
Aspasia i den stora stilen, och hennes inflytande p samtidens
litteratur kunde sgas vara omtlig. (Att Zachris' inflytande varit
enormt kunde man sluta drav.)

                   *       *       *       *       *

Nr Zachris kom hem efter begravningen, mrkte han att huset sg s rent
och sopat ut. Och p aftonen hade han glmt henne och det frflutna; det
var bara sknt tyckte han. En stilla frid, som liknade en allvarlig
gldje, emellant kryddad av triumfen att ter ha samlat alla fiender
och avundsmn _under_ sin fana.




                        TJUGUFRSTA KAPITLET.


Det hade spkat i klostret. Vid frsta vrningen, nr solen stigit och
vrmde, hade man frn vre rummen hrt ett tramp och ett snurrande som
liknade en symaskins, men var starkare. Underskningen var ltt att
verkstlla, och det fanns ingen maskin druppe. Revisorn, som trodde p
ett vanligt akustiskt fenomen, gjorde upp ngra frsksteorier. Det
kunde vara en maskin p stora varvet som framkallade dessa ljud, vilka
endast voro hrbara i fokus som befann sig i vre vningen. Han jmfrde
denna freteelse med ekot p en given lokalitet; innanfr fokus hrdes
det icke, men i sjlva brnnpunkten kunde det frnimmas: allts det
hrdes p ett avlgsnare avstnd men icke p ett nrmare; ett
beaktansvrt undantag frn den fysiska lagen. Men frklaringen var
endast grundad p hypotesen om befintligheten av en maskin ngonstdes.

Han gick vidare, och observerade att spkrummet var kltt med en p duk
spnd tapet, vilkens spnning kades eller minskades med den olika
temperaturen.

-- Nvl, demonstrerade han, dr ha vi fonografens membran. Antagom att
kakelugnsmakarns drejskiva arbetat hruppe, och att tapeten = membranen
uppsamlat ljuden, vilket r sannolikt; kan d icke under vissa givna
temperatur- eller fuktighetsfrhllanden tapeten ge ifrn sig dessa
oartikulerade ljud?

-- I sanning, det synes vara ptagligt.

-- Men d skulle en trumma som har en verklig membran kunna trumma av
sig sjlv ibland?

-- Jaa, r du sker hon inte gr det? Har du inte hrt talas om falskt
alarm hlst om natten, d vakten sprungit ut troende sig hra trumman?
Jag vet att p jrnvgsstationer det icke r ovanligt, att inspektorn
hrt tg, om natten, och sprungit ut. Hr kunde ju skenorna ha tjnat
som membran.

-- Varfr icke? svarade Kilo. Men om vi nu g vidare, p det fysiska
planet, s vet jag en stationsinspektor som sprang ut om natten och fick
_se_ ett tg rusa frbi. Han telegraferade till stationen nedanfr och
ovanfr, men dr var intet tg passerat.

-- Allts en hallucination!

-- Ltom oss reda i det gamla begreppet hallucination? Kanske det r
lika ihligt som en hop andra begrepp. -- Att hallucineras betyder
vanligen att man ser en bild av ngot som icke motsvaras av en
verklighet. Om vi nu skulle jmka ngot och sga s hr: en
hallucination r en bild av ngot som icke har full verklighet ...

-- Sg en overklig bild!

-- Nej, ty alla bilder ro verkliga, emedan de kunna uppfattas antingen
av synsinnet eller av fantasien ... I din mening skulle ju fremlet
sjlvt intrnga i gat, men det r ju dess bild som fattas av gat, och
denna bild kan du icke ta i, men vgar ej frneka dess verklighet.

-- Vl! Vidare!

-- Nu voro vi ense om att ljud kunna magasineras och ter utslppas; att
ljus kan fixeras det vet vi genom fotografien. Att en ljudvg kan
fortplantas p en ljusvg knna vi av radiofonen, veta vi d skert att
icke en kombination av ljudvgor kunna transformeras i ljusbilder?
Edison tror p mjligheten, drfr att han har ftt vertygelse om
naturkrafternas enhet, och har drfr skt fortskaffa en bild per
telefon. Kan allts ett obefintligt lokomotiv hras, s finns en
mjlighet att det ven kan synas, och d har min inspektor sett bilden
av en verklighet som icke mer var nrvarande. Detta p det fysiska
planet. Stiga vi upp p det psykiska, s ha vi strre mjligheter, ty
sjlens outredda krafter ro vida mktigare n vi vgat antaga.
Spkerier iakttagas ju ofta i hus dr mord blivit begngna, och det
behver icke ha ngot med den oskyldiga men s illa anskrivna fantasien
att gra, ty personer som icke veta om mordet, kunna f obehagliga
hrsel- eller synfrnimmelser i ett mrdarhus. Och man tnker sig de
oerhrda psykiska energier (och fysiska) som beledsaga en mnniskas
vldsamma dd; mrdarens vervinnande av betnkligheterna, den mrdades
frtvivlan, tron I som beknnen energins ofrstrbarhet att icke ngra
ansamlingar av kraft stanna i rummet?

-- Men varfr f icke alla mnniskor frnimmelserna?

-- Drfr att icke alla ga den knsliga mottagningsapparaten.

-- Antaget att spkerier existera, och kunna frklaras p naturligt
stt, tror du p spken d?

-- Eftersom jag r vertygad om spkeriers tillvaro, jmfr
krukmakarskivan hruppe, s r jag vl skyldig tro p spken ocks. Men
vi skola frst definiera spken! Sg sjlv vad folket menar med spken.

-- Levande eller avlidna personers skenbilder.

-- r d skioptikonbilden av en avliden ett spke?

-- Ja, om du s vill, p visst stt. Den avlidnes fotografi r ju en
bild, och skioptikons projicierade bild r en bild av bilden ...

-- En lins kan ju ge verkliga bilder av ett freml och virtuella
bilder. Vad menas med en virtuell bild?

-- I plana speglar, sger fysiken, r bilden virtuell eller skenbild ...

-- Si dr! en skenbild, som icke kan uppfngas p en skrm. Men denna
skenbild kan uppfngas av ditt ga och uppfattas eller ses; man kan
sledes se skenbilder?

-- Ja, jag mste erknna det.

-- Nu definierade du spket med att vara en skenbild av en levande eller
en avliden person, allts har du i ett slag erknt att man kan se ...

-- Nej stopp! dr gr du ett felslut!

-- Kanske! -- Det r svrt att tnka! -- Skenbilder kunna ses, spken
ro skenbilder ...

-- Pass! Spken anses av folket ...

-- Mycket rtt! Hjlp mig vidare; jag r trtt!

-- Om skenbilder av levande eller dda existera, s kunna de ses!

-- Alldeles rtt! -- Nu skola vi ska bevisa att sdana bilder existera.
Infr lagen glla tv trovrdiga personers samstmmande utsago. Gillar
du den bevisningen?

-- Nej, jag vill se sjlv!

-- D r du subjektiv, och om du sjlv sg ett spke, s kunde du aldrig
bibringa andra din subjektiva vertygelse. Vill du icke erknna att mina
tv trovrdiga mn, som ro tv sjlv, kunna vgabringa lika god
bevisning som ditt ensamma sjlv?

-- Icke fr mig; jag vill se sjlv.

-- Har du sett Amerika?

-- Nej!

-- Tror du det finns?

-- Ja! Men Amerika r icke ngot spke.

-- Alldeles rtt. Nu skall jag emellertid sga dig, att jag _sett_
Jennys skenbild nr hon nyss var dd. Allts existerar spken fr mig.
Antag att du hade sett henne, s hade spken existerat fr dig? -- Nu
existera spken fr mig, allts existera de.

-- Fallax!

-- Jag kan inte inse! -- Allt vetande r ju subjektivt, emedan det mste
falla inom ett subjekts erfarenhetssfr; nr det faller inom mngas
nmnes det objektivt; hur mngas r icke angivet, och hur pass klokas r
icke heller angivet. Nog av, jag vet att det finns spken, i vr angivna
mening, drfr r jag ndsakad tro p spken, ty tron subsumeras under
vetandet. -- Jag skall emellertid fr din skull tervnda till
fysikal-planet. -- Tror du att den bild som i fotografkameran visar sig
p visirskivan endast finnes dr eller om den ej potentiellt, osynlig,
finnes hela vgen mellan fremlet och kameran?

-- Sannolikt det senare.

-- Och bilden r reflekterat ljus frn fremlet.

Fremlet ger sledes ngot ifrn sig som p visst avstnd r osynligt,
p annat avstnd synligt. Bilden p visirskivan r sledes en emanation
av fremlet. Tror du alla freml kunna emanera sdana bilder, som n
ro osynliga, n ro synliga?

-- Jag knner icke alla freml, men jag antar det vara sannolikt.

-- Frn en levande eller dd kropp kan sledes emanera en stundom
osynlig, stundom synlig bild, och det r denna senare vi kalla spket.

-- Ja, men nr fremlet r belyst ...

-- Vl, belyst antingen av ljusa strlar, eller mrka strlar, du knner
ju mrka strlar, Rntgenstrlarne?

-- Tack ska du ha; d tror du vl ocks att man kan gra sig osynlig?

-- Vnta lite! Gras osynlig, r icke omjligt, ty jag behver bara
slcka lampan, s ro vi osynliggjorda, bda tv. Men att bli osynlig i
belysning, skulle kunna intrffa, dock endast under ovanliga
omstndigheter. Antingen s, att de frn mig emanerade strlarne
absorberas genom en omedveten viljeakt, eller s att strlarne brytas
till totalreflexion, eller s att de ljusa strlarne ompolariseras i
mrka; eller ock kan fenomenet betraktas som ett interferensfenomen dr
de reflekterade strlarne slcka varandra. Att man _kan bli_ osynlig,
det vet jag; om man genom upptckande av orsakerna, _kan gra_ sig
osynlig, det vet jag inte, men det r kanske mjligt, lngre fram och
efter vning.

-- Det r gott i alla fall att tanken ss ut, den behver s lng tid
att gro. Nu skall jag brja samla iakttagelser, och om tio r kanske jag
har din mening.

                   *       *       *       *       *

Filosoferna vandrade i alln:

-- Vi ha icke alls ngra profetpretentioner; vi rddade oss bara p
Ararat i vr ark.

-- Det talas om gudarnes terkomst; ha de varit borta ngonsin? Kommo
icke armisterna 1878 och fingo massorna att kl sig i sck och aska?
Brjade icke templarne 1879 sitt arbete, och fredsvnnerna med 1880?

-- Luther var ju den frsta frikyrkliga i norden, och nu str hans
frikyrka som de frikyrkliges vrsta fiende. Hedningarne lska den ruttna
statskyrkan, ty de lska allt ruttet, och de frisinnade hata de
frisinnade lsarne, det r en bizarr situation. Fr att utnmnas till
frisinnad skall man vara s pass liberal att man mottager ordnar med
eller utan halsband, gr p slottsbalen, r intolerant mot olika
tnkande. Fr att f heta frisinnad skall man vara pederast, teoretiskt
tminstone, gynolater och arbeta fr kvinnan ssom privilegierat stnd
...

-- Och s skall man tro p Dreyfus' oskuld, fastn Dreyfusministren
Waldeck-Rousseau blev verbevisad om hans skuld i Rennes. Labori mtte
ocks ha blivit omvnd, ty frst brt han och Picquart med Dreyfus, som
efter bendningen avbrstade sig som armns och generalens vn. Labori
hade ocks efter fiaskot i Humbertprocessen ett uttalande, dri han
frklarar att i Dreyfusaffren fanns hederligt folk p bgge sidorna
och vilka trodde sig strida fr ett ideal och han hade sett personer
dekoreras i deras frmenta egenskap av Dreyfusarder, vilka vnt honom
(Labori) ryggen i fem r. -- Vilken babylonisk rra! Dreyfus
nationalist och generalvn! Labori erknnande ngot gott hos fienden.
Waldeck-Rousseau frklarande i Toulouse 1900, att Dreyfussaken blivit
anfrtrodd t oberoende domare, vilkas utslag blivit respekterat och p
samma gng hade humanitetens fordringar genom en bendning blivit
tillgodosedda.

-- Vad sga vra Dreyfusarder om det?

-- De g p i ullstrumporna som om de arbetade fr betalning, och Zolas
J'accuse str redan i lrobckerna, fastn hela anklagelsen var falsk.

-- Falsk?

-- Javisst, han anklagade generalerna, fr bedrgeri, och de voro alla
ofrvitliga. (Henry var nmligen icke general.) Dreyfus frsvarade sjlv
generalerna och trodde att de arbetade fr honom.

-- Hur skall man frklara alla dessa falska dokument?

-- Ibland har jag trott dem vara snaror tillverkade av Dreyfus' vnner
och inlagda i Dossiern ... Picquart, den hederlige, gjorde ju eget
spioneri med falska dokument!

-- Drmed m nu vara, men att se vra nationalister st som en man mot
Frankrikes, som kmpa fr samma sak, det r barockt. Hemma r man
patriot, men ute r man vrldsmedborgare! Det r billigt vara det p
andras vgnar.

                   *       *       *       *       *

-- Dr ha vi Nordiska museet med torn och spiror. Vad skall man gmma
dr? Nationalmuseum, vetenskapsakademien och riksbiblioteket, dr vr
ra ligger?

-- Inte alls det! Men general Hazelius' chiffonier och tobakspipor,
onkel Adams glasgon, Fredrika Bremers snusdosa, Kristina Nilssons fiol
... vidare selpinnar, lktrn, supasklar och bondklder ...

-- I fjor utvandrade hundra man om dagen. I r stter man inte ut i
almanackan den stora siffran, utan bara procenten. Att dlja sanningen
kan vara farligt nog.

-- Vet ni att rovdjurens antal kas i Sverige? Och komma vargar och
bjrnar fram, s fly mnniskorna nd ivrigare. Slutet: att landet blir
utarrenderat som jaktmark t rika engelsmn!

                   *       *       *       *       *

-- Sista underrttelsen frn Zachris. Han har flyttat till rebro och
jagar p Falkenstrms revier. Denne hade nmligen koloniserat dr, och
upparbetat en vnkrets som Zachris nu vampyriserar. Det r tionde gngen
han schakaliserar efter Falkenstrm, och tidningen berttar i dag att
han hyrt p samma gata (alltid ngot!).

-- Sedan Zachris brjat trycka Falkenstrms brev, skrivna under
intrycket av de inbillade tjnster Zachris gjort honom, har Falkenstrm
i sin sista bok frklarat att han infr samtid och eftervrld tertar
allt gott han yttrat om Zachris, eftersom han var frd bakom ljuset.

-- Ja, vi behver bara minnas siffrorna vid frsljningen som Zachris
frmedlade: Falkenstrm fick tre tusen, men Zachris tog fyra tusen!




                         TJUGUANDRA KAPITLET.


Hanna Paj hade varit framme igen och lockat Smartmans hustru, i harmen
ver en oartighet. Men Smartman hade genast hmnats. Frst hade han
ltit verraska hustrun och lskaren i badhusets dubblett, och sedan
hade han organiserat en chikan medelst polisen.

Efter frsta tillfredsstllelsen och sedan han begrt skilsmssa, syntes
han en tid vara sluten och grubblande, och han frekom ensam p avlgsna
kafer drickande omttligt, men alltid allena, och stundom talande fr
sig sjlv. Slutligen en dag hade han fallit frn stolen och var dd.

Han hade emellertid emotsett sitt slut, ty man fann i rockfickan ett
brev till hans son, vilket var frseglat och drfr lstes p
redaktionen, kopierades och verlmnades till adressaten. Detta brev
hade fljande lydelse:

Till min son!

Om du kommer att lsa detta brev, r mycket tvivelaktigt, d jag vet att
du ogrna lser orekommenderade brev. Att du icke fljer mina rd, det
r jag viss p, ty jag ger dig inga, och jag har sjlv varit ung. Jag
skriver mest fr att reda ut mitt eget innan jag gr hdan.

Barn av min tid sg jag livet framfr mig som ett slagflt, och
tillvaron som en kamp om brdet, stllningen och kvinnan. Jag slog mig
fram, knnande mig berttigad var gng jag nedlagt en fiende med alla
lovliga eller i ndfall olovliga medel. Det var tidsandan man kallar.
Livet var sitt eget ndaml; samvetet var en sjuklighet, barmhrtigheten
svaghet. Med dessa ider tyckte jag mig fdd, ty jag lste aldrig den s
kallade osedliga litteraturen. Viljan till makt, som r nedlagd hos alla
mnniskor, var srdeles starkt utvecklad hos mig, och jag fann min lust
i att styra och ingripa i mnniskors den. Ofta roade det mig att gra
en mnniska lycklig, men endast fr att binda honom och fr att jag
skulle njuta av knslan att ha varit hans frsyn.

Livet stormade fram. Absolut oknslig fr mothugg och skymfar, mste jag
segra p alla punkter, i synnerhet som jag endast trdde det nrmaste.
Nr jag slutligen ntt mitt ml, och sg hur allt och alla bjde sig,
skande mitt beskydd, hur de hga underkastade sig och de rike buro fram
sina kapital, s kom en stund, d jag frgade mig: vad mer? r detta
allt? Intet vidare? -- Jag stod framfr en bergvgg och kom icke lngre;
vandringen var slut och jag satte mig ner att reflektera. Tomheten och
tystnaden fattade mig, och jag sg tillbaka p livet som p ngot s
fasansfullt, att jag undrade hur jag kunnat leva det igenom. Jag blev
frtvivlad och frlorade intresset fr livet.

Lik vandraren som med hopp och lngtan strvat ver sltten fr att n
berget, satt jag nu vid bergsroten och stirrade p det ndda mlet -- en
bergsvgg. Finnes det d ingenting dr bakom eller druppe? frgade jag
mig. Mitt frstnd svarade att det mste finnas ngot. Men jag orkade
icke med en bergstigning, jag vgade icke riskera att f se p andra
sidan en ny sltt och ett nytt berg lika de frra. Jag lngtade nog till
nya utsikter, men jag blev sittande, modls, hoppls, tills jag fll och
blev liggande.

Det frefaller mig som om min sprvagn slppt kontakten med kablarne
druppe, och drfr stannat. Druppe? Det fanns ju intet uppe och nere,
sade de lrda, men likafullt, jag r drnere och kan aldrig komma upp.

Att ngra det frflutna? nska det ogjort, ja; erknna att jag gtt
vilse, ja; men knna skuld, det kan jag inte ...

Fdd i ett kristet samhlle, har jag dock aldrig frnummit mig delaktig
av frsoningsverket. Kanske jag r av hednaslkt som de mnga vilka
rasat mot kristendomen i vra dagar? Jag vet blott ett: att jag r
frtvivlad, utan att dock knna samvetsagg.

Tiden hade till uppgift att rasera gamla former, jag var med och knde
mig berttigad. M nu grundlggare till det nya komma; sedan murare, och
bygga nytt. Deras yrke har jag icke lrt p. -- -- -- -- --

(Hr fljde ngra rader strykningar.)

Nr tomheten och frtvivlan ntt sin hjd, ville jag fylla tomrummet,
men jag fann intet innehll, det nya var icke utjst och kunde icke
tappas; och du vet ju hur nytt vin icke trives i gamla flaskor.

Jag sg alla jordens folk blandas, alla religioner smlta samman, gamla
seder och sedelagar upplsas, urldriga nringskllor sina, nya tagas
upp; all forntids visdom grvdes fram. Det var en stor tid, slktet
vxte ut, men individer frgingos; en av dem var jag!

                   *       *       *       *       *

Hur man skall leva livet? frgar du. Vilka sikter man skall ha, vilket
parti man skall tillhra, hur man skall ha sig, med ett ord? Det drar en
lng tid fr somliga innan de komma underfund med sig, och jag trodde
slutligen mig ha funnit en ledtrd. Fr sitt land skall man arbeta utan
att glmma det man r vrldsborgare; allts icke urpatriot och icke
smickrare. Den klass i vilken man r fdd skall man tjna. r du
underklass passar dig illa att vlas med aristokraterna, men r du
diktare eller artist, skall du leva utanfr klasser och stnd, utanfr
partier, dock bevara dina yrkesbrders intressen, skande rttvisa,
fljande din genius. Som diktare har du rtt att leka med tankar,
experimentera med stndpunkter, prva sikter, men utan att binda dig
vid ngot, ty frihet r skaldens livsluft. Drfr icke stanna i ngon
skola eller riktning; mnet du behandlar skall ge sin form, och de fria
konsterna tla inga lagar, utan ro sina egna lagstiftare ...

r du borgare, s var det grundligt, men glm icke du r medborgare
ocks. Stanna i din klass och ditt stnd, s blir du ngot helt, och
akta dig fr dilettantism. -- -- --

Om du skall gifta dig eller leva ogift! Gr vad som lyster dig, men tro
icke sllheten eller olyckan beror drav. Undvik ej ktenskapet, men
stanna icke i det, om det frnedrar dig. Bttre dock ett olyckligt
ktenskap n intet. Man gr igenom det, och kommer ut, mera erfaren n
frut, och erfarenhet r kapital.

Glmskans frid ver mitt stoft!




                ANMRKNINGAR TILL FYRTIOFRSTA DELEN.
                            SVARTA FANOR.


Svarta fanor utsndes i sin frsta upplaga vren 1907 frn Bjrck och
Brjessons frlag med fljande upplysning vidfogad: Denna bok r tryckt
i ett begrnsat antal ex. Ny upplaga kommer icke att utgivas.

En andra upplaga utgavs 1910 av hln och kerlund. Strindberg har icke
lst korrektur p denna upplaga. Den lider av talrika tryckfel.

I freliggande upplaga ro rttade ett antal uppenbara tryckfel i frsta
upplagan.

Originalmanuskriptet till Svarta fanor har liksom handskrifterna till
Bl bckerna och flera senare Strindbergsmanuskript sknkts till
Nordiska museet. Utgivaren har emellertid genom prof. V.
Carlheim-Gyllenskld, ordnaren av Strindbergsmuseet i Nordiska museet,
meddelats frbud att taga del nrmast av handskriften till Svarta fanor
fr textens redaktion i Samlade skrifter. Vren 1917 lovades
handskriftens utfende fr tryckfelens rttande efter tv mnader;
senare uppskts alltjmt tillstndet, tills slutligen febr. 1918
handskriftens delgivande vgrades. Dessa svrigheter ha gjort att Svarta
fanors utgivande frdrjts nra ett r och delen 41 utkommer efter del
42--45.

Svarta fanor frfattades 1904 som en fortsttning p Gtiska rummen.
Strindberg skriver 19 jan. 1905 till E. Schering, sin tyska versttare,
om arbetet: Romanen r en fortsttning p Gtiska rummen, och bestr i
sedeskildringar frn sekelskiftet. De ro fruktansvrda, men efter
naturen. Jag har icke haft ngon gldje vid skrivandet. Men verket
frfljde mig, mste slunda skrivas. ven om jag skulle lida drunder,
ty det br man.

27 jan. 1905 meddelar han vidare drom: Boken har stort vrde. Det kan
dock frringas drmed att man stmplar den som pamflett.

26 april 1907 skriver han: Nu lser jag korrektur p Svarta fanor. I
detta verk bryter jag som bekant, med de 'Svarta'. Skert skall man
stena mig. Men det tar jag som mitt yrke. Det r jag ju fr vrigt redan
van vid!

                   *       *       *       *       *

Ett stycke av texten i Svarta fanor var ursprungligen bestmt fr
Gtiska rummen, nmligen samtalen sid. 30, rad 11--sid. 37, rad 24.
Dessa sidor skulle ha ingtt i Gtiska rummen frn sid. 303, rad 27 i
Samlade skrifters edition, men har uteslutits p nskan av frlggaren
till frsta upplagan av detta arbete. S uppger Schering, helt visst
efter upplysning av diktaren, i en not till sin tyska upplaga av Svarta
fanor, sid. 32. Schering har infrt ifrgavarande stlle i sin edition
av Die gotischen Zimmer, sid. 326, rad 3--Sid. 334, rad 9.


Tryckfel i uppl. 1.

Sid. 12, rad 30. Uppl. 1 brjar felaktigt stycket med tankstreck: --
Mister Anjala etc.

Sid. 22, rad 18: Rkringen. S i uppl. 2. Uppl. 1: Rkningen.

Sid. 24, rad 12: liksom. I uppl. 1 citationstecken av ofrklarlig
anledning; mjligen har fregende fras damm p sjlarne varit avsett
att citeras.

Sid. 30, rad 14; undantrngde. S uppl. 2. Uppl. 1: undantr_nge_.

-- rad 20: pokerspelet. Uppl. 1; pockerspelet.

Sid. 31, rad. 11--12: den hr mekaniska vrldsskdningen. S uppl. 2.
Uppl. 1: vrldsskdning.

Sid. 35, rad 22 och sid. 36, rad 2: blague. Uppl. 1: blage.

Sid. 37, rad 6: Utropstecken efter Nationalmuseum. I uppl. 1
frgetecken.

-- rad. 21--22: autodidakt, autodidakter. Uppl. 1: autodiakt.

Sid. 39, rad 22: semikolon efter rtta. I uppl. 1: kolon.

Sid. 75, rad 28: Kowalewski. Uppl. 1: Koroalewskio.

Sid. 110, rad 13: koagulerade. Uppl. 1; kagulerade.

Sid. 120, rad. 6--7: p hans manlighet har jag har full bevisning, hr!
Komma efter bevisning saknas i uppl. 1.

Sid. 140, rad. 3--4: Det som strider mot naturlagarne r underverk.
Uppl. 1: ro; mjligen skrivfel av Strindberg.

Sid. 147, rad 21: Javl! Men nr fantasin etc. I uppl. 1 kolon i stllet
fr utropstecken, lsfel. Likas sid. 154, rad 12, sid. 210, rad. 28--29
(efter som det ansiktet skrmt henne!), sid. 226, rad 30 (Lova mig det!
Du tar in i pensionatet etc.) sid. 242, rad 4, sid. 272, rad. 8--9
(Frid, frid! bjd Kilo! Det frra etc.; i uppl. 1 kolon p bgge
stllena), sid. 280, rad 1, sid. 281 (Vl!), rad 26 (Kanske!).

Sid. 149, rad. 22--23: Male cum recitas, tuum est! Uppl. 1: tuus.

Sid. 150, rad 10--11: Men det vnder ju opp och ner p hela astronomien.
Uppl. 1: vn_des_.

Sid. 168, rad 26: -- Ja, man r rdd fr ditt namn. S uppl. 2. Uppl. 1:
-- Ja, _men_ man r etc. Troligen en upprepning frn rad 24: -- Nh, men
man r rdd fr dig!

Sid. 177, rad. 18--19: detta hopvrkande -- -- synes ibland vara gjort
p mf. Uppl. 1: gjord.

Sid. 179, rad 4: 2:3 etc. S uppl. 2. Uppl. 1: 2:2. Ekvationen skall
illustrera fregende sats att den mindre frhller sig till den strre,
som den strre till det hela. Jfr ven fljande rader, dr siffran 3
angives.

Sid. 196, rad 17: diatrib. Uppl. 1: diatril.

Sid. 234, rad 20: vaktlarnes tg. Uppl. 1: vaktarnes. Jfr fregende
rad: vaktelkungen.

Sid. 240, rad. 19--20: apoteosen. Uppl. 1: apotesen.

Sid. 249, rad 18: Lavoisier. Uppl. 1: Laovisier.

Sid. 252, rad. 1--6: Zachris hade icke glada dagar efter sitt besk i
redaktionen. Att han liksom ftt avsked kom honom _ej_ att glmma
smrtan och skammen, som frmlingens upptrdande framkallat. Han hade i
alla fall burit detta barnet p sina armar, slsat sina frsta knslor
som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. I uppl. 1 saknas den har
sprrade negationen i andra meningen. Den fordras emellertid;
utgngspunkten fr fremlets reflektioner och handlingar i detta
kapitel r just erinringen av smrtan och skammen som frmlingen
ingivit.

Sid. 256, rad 32--Sid. 257, rad 1: Han hatade dem som han hatat det
skna och goda. S uppl. 2. Uppl. 1: dem som hatat etc., meningslst.

Sid. 259, rad 2: Och s vidare. S uppl. 2. Uppl. 1: Ocks vidare.

Sid. 262, rad. 3--4: hade ett underligt besljat uttryck ver blickarne
likt en smngngares. S uppl. 2. I uppl. 1 saknas uttryck.

Sid. 265, rad. 20--21: silvret i dess i vatten lsliga form. Uppl. 1: i
vattenlsliga form.

Sid. 269, rad 11: Nej! Lt oss se. I uppl. 1 semikolon.

Sid. 272, rad. 2--4: -- Och dr str din f. d. Tekla med sin prins.

-- Hur det r med prinsskapet, vete den, men han lr vara skolmagister!
sade Falkenstrm.

I uppl. 1 ha bgge dessa repliker satts i ett som Falkenstrms. Den
frsta meningen r tydligen yttrad av revisorn, som betraktar bten i
kikarn och meddelar vad de andra ej kunna iaktta.

                                                       John Landquist.




Transcriber's note:


Originalets stavning och interpunktion har bibehllits.

Ett ftal uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 13]:
   ... att talriken verkligen sg ut som nr man tit en ...
   ... att tallriken verkligen sg ut som nr man tit en ...

   [S. 27]:
   ... var ur ett dokumentskap han tog den. Dr funnos ...
   ... var ur ett dokumentskp han tog den. Dr funnos ...

   [S. 36]:
   ... Om en isralit frnekar Kristi guddom, r han ...
   ... Om en israelit frnekar Kristi guddom, r han ...

   [S. 47]:
   ... Tv r efter begick Zachris ett nytt nidingsnd, ...
   ... Tv r efter begick Zachris ett nytt nidingsdd, ...

   [S. 69]:
   ... den som en brud bland anjovis och ost, portugisisk ...
   ... den som en brud bland ansjovis och ost, portugisisk ...

   [S. 94]:
   ... Ibland, dock i ensamma stunder, under smnlsa ...
   ... Ibland dock, i ensamma stunder, under smnlsa ...

   [S. 120]:
   ... -- Nej? Men apropos, vet du att Max och Kilo ...
   ... -- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo ...

   [S. 123]:
   ... rum; och med de billigaste frgade bomullstoffer hade ...
   ... rum; och med de billigaste frgade bomullsstoffer hade ...

   [S. 245]:
   ... Zachris satt nere och skrev romenen; gick ibland ...
   ... Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland ...

   [S. 248]:
   ... -- r det det Kilo, som lrt dig sdant dr? vste ...
   ... -- r det Kilo, som lrt dig sdant dr? vste ...

   [S. 249]:
   ... Svalet snderdelas var gng det ptndes; guldet ...
   ... Svavlet snderdelas var gng det ptndes; guldet ...

   [S. 260]:
   ... -- Ja, efter som jag sjlv prenumerat, s kan jag ...
   ... -- Ja, efter som jag sjlv prenumererat, s kan jag ...






End of the Project Gutenberg EBook of Svarta fanor, by August Strindberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SVARTA FANOR ***

***** This file should be named 48071-8.txt or 48071-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/0/7/48071/

Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
images generously made available by Project Runeberg.


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
