The Project Gutenberg EBook of P Elghyttan, by Elisabeth Beskow

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: P Elghyttan

Author: Elisabeth Beskow

Release Date: April 5, 2015 [EBook #48638]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK P ELGHYTTAN ***




Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net









                             P ELGHYTTAN


                                  AF
                                 RUNA

                              STOCKHOLM
             FOSTERLANDS-STIFTELSENS FRLAGS-EXPEDITION.

                 CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1902.




                                  1.


Det var i soluppgngen en tidig hstdag p Elghyttans grd. Alla
fnstren lngs fasaden af den lngstrckta herrgrdsbyggnaden
terkastade morgonsolens ljus.

En ung kvinna, Elisa Spitzenholdt, kom ut genom porten och strdde en
handfull sndersmuladt brd t sparfvarna, som genast kvittrande
flockade sig omkring henne. Det lg ngot fornnordiskt kraftfullt s i
hennes gestalt som anletsdrag, ngot som ingaf bde frtroende och
respekt. D man sg henne, kom man ej att tnka p hennes lder. Hon var
en personlighet och hade ngot p en gng ungt och moget, hvilket
verkade tilldragande.

Fglarna flockade sig omkring henne, de vgade nstan ta ur hennes
hnder.

Nr hon gifvit dem allt, lade de sina sm hufvuden p sned och tittade
med svarta prlgon p henne, undrande om det verkligen var slut. Hon
log mot dem och sade mildt bannande:

Icke njda nnu? r det sig d likt fverallt? Ju mer man fr, ju mer
vill man ha.

Hon gnuggade hnderna mot hvarandra, kanske satt dr ngot kvar. Ja,
ganska riktigt, en brdsmula fll ned p hennes fot och pickades upp af
en liten sparf. Elisa stod stilla och vntade, tills han af sig sjlf
flg bort; hon tyckte ej om att skrmma. Sedan gick hon fver grden
vidare.

Hga, tta skogar, rika p villebrd och poesi, upptaga stor del af
egendomens areal, men p ett stlle nrmast n, som skr sin vg genom
nejden, har skogen ftt maka t sig fr ker och ng. Hr flyter n s
stilla och lugn, som hade hon ej en tanke p att ngonsin hinna sin sj,
hr r hennes strsta njutning att spegla himmelen, gunga barnens
barkbtar p sin rygg och hviska fredligt i vassen. Men vnta bara! Nr
n hinner ett stycke in i skogen, d blir hon som en annan . Vindens
sus hr inne vcker lngtan i hennes sjl, trden, stora och sm, som
trnga sig ned mot hennes strnder, inge henne en frestllning om, att
man mste fram hr i vrlden. Det blir strmt i n.

Lngre fram brja strnderna bli hga och branta och trnga ihop sig. n
fr det trngt, men begret att komma fram vxer med svrigheterna, och
s hnder det sig, att den frr s tysta n fr rst. Hennes
lngtansfulla sng dnar i brusande vattenfall och mter sin styrka med
vindens rster i skogen.

Trden st lyssnande p de hga strnderna, somliga luta sig fver
vattnet. Himmelens spegelbild f de dock ej se klart dr nere, ej ens
dr vattnet stundom glider frrdiskt lugnt strax fre ett hvitskummigt
fall. Forsen har grft sig s djupt ned, och trden hjlpa till att
skymma himmelen. Men mellan deras grenar hnder det dock ibland, att
himmelen skymtar fram som en spegelbild i djupet. D minnes n sin
barndom dr uppe bland leende ker och ng, och hon sjunger ut sin
lngtan i djupare tonart n frr. Tillbaka kan hon ej g, blott framt,
och framt gr det med starkare fart, fram mot den anade sjn, dr hon
skall f spegla himmelen, klarare, vidare och renare n bland sin
barndoms ngar.

P en spng gick Elisa fver n, som, d den gled frbi Elghyttans
trdgrd, redan brjat ka sitt lopp. P andra stranden stod skogen.
Elisa frdjupade sig i den.

Hr inne var halfskumt, den unga dagen hade ej n ftt herravldet.

Nr vinden drog genom trdkronorna, stnktes daggdroppar i Elisas hr.
Hon gick enligt sin vana barhufvad. Aldrig tnkte hon p att skta sin
hy eller gmma den bakom parasoll och flor. Den var solbrnd, varm af
hlsa och frisk och klar som det kllvatten, hvari hon badade den.

Efter en half timmes vandring i skogen kom hon till en liten koja. Hgt
grs vxte p taket, och de grofva stockvggarna hade aldrig gjort
bekantskap med vare sig frg eller pensel.

Stugan innehll blott ett rum, men detta hyste mnga lefvande varelser:
tv grisar, tre fr, en katt, fyra hns samt alla dessas matmor, en
gammal gumma. Den sistnmnda lg i sngen p en bdd af bara lump. Elisa
lotsade sig fram bland det tv- och fyrbenta sllskapet till gumman.

Hur r det med mor Inga?

H? grymtade den gamla och sg upp med en sl blick.

Elisa upprepade sin frga. Hennes lgmlda, men tydliga rst terkallade
efter hand den sjukas medvetande frn dess vandringar i oklarhetens
regioner. Gumman knde igen henne och svarade.

Elisa sg sig omkring. Djuren tycktes under flera dagar hafva varit i
okvald besittning af golfvet utan att stras af skurborste eller kvast.
En luft var hr, s att det i sanning behfdes mod fr att trda fver
trskeln. Och detta var ett sjukrum!

Inga hade i ratal haft vanan att bo tillsammans med sina husdjur.
Gammal och ensam, som hon var, ville hon grna ha sllskap och fredrog
djurens framfr mnniskors, ty de frra voro tillgifnare och motsade
henne aldrig, en egenskap som Inga satte synnerligt vrde p. S lnge
Inga var frisk, brukade hon valla djuren ute i skogen, men nu d hon ej
orkade detta, kommo de knappast ut alls; hon ville ha dem omkring sig
dels af fruktan att ngon kunde stjla bort dem, dels emedan de vrmde i
stugan; gumman hade blifvit s frusen, sedan det hr stygga farit i
kroppen p henne.

Elisa hade ej frr n fregende kvll hrt om Ingas sjukdom. Denna
morgon hade hon kommit fr att se om allt kunde vara som man sagt, och
verkligheten fvertrffade hennes vrsta frvntningar.

Utan att frga gumman ppnade hon drren p vid gafvel fr djuren, som
grna gingo ut i det fria. Men gumman, som nyss frefallit halfdd, fick
med ens lif i sig. Hon reste sig i sngen och protesterade, men det
hjlpte icke. Frst nr svinens beltna grymtande och frens brkande
hrdes utanfr, och den sista hnan flaxat ut genom drren, stngde
Elisa den. Sedan gick hon bort till den vredgade gumman fr att lugna
henne. Det var ingen ltt sak, men Elisa hade en frunderlig makt fver
vildheten bde hos mnniskor och djur. Det berttades p godset, att en
gng, d hon nnu ej var fullvuxen, hade hon gtt ensam in i ladugrden
och tagit hand om en ilsken tjur, som, nr han kommit hem med korna en
kvll, pltsligt gripits af ett s hftigt brsrkaraseri, att hvarken
ladugrdsdejorna eller stallkarlen ftt bukt med honom, utan rusat ut
och slngt drren i ls. D hade Elisa kommit och till allas fasa gtt
ensam in, stngt drren efter sig och klafvat tjuren. Hennes enda vapen
hade varit ett stycke salt, som hon haft i handen. Frn den stunden
tilldelade henne folktron en srskild frmga att tmja. Den visade sig
fven nu. Gamla Inga teg och lugnade sig, icke drfr att hon tagit ett
enda af de skl, som Elisa framhllit, utan blott emedan hon ej kunde
motst den p en gng mma och viljefasta blicken och rstens
fvertygande tonfall. Gumman kom p det klara med en sak, och det var
att frken Elisa mste ha sin vilja fram, tminstone s lnge hon var i
stugan. Drfr teg och led hon, medan Elisa ppnade fnstret, tog en
kvast och sopade. Eld gjordes upp och kaffepannan sattes p. Litet
matvaror hittades i ett skp. Gumman fick sig s ett ml halft med halft
mot sin vilja. Kaffet piggade upp och tergaf henne krafterna s pass,
att hon, s snart frken Elisa lmnat stugan, kunde omintetgra
tminstone ngot af dennas verk. Inga kraflade sig ur sngen, fram till
drren, som hon lyckades f upp. Med halfslocknad rst lockade hon p
sina lsklingar. De kommo s smningom och gingo lydigt in. Gumman
stngde bde drr och fnster och slpade sig sedan tillbaka till sin
bdd. Men d var det ocks ute med krafterna. Hon orkade inte sga ett
ljud t grisen, som skubbade sig mot sngen, s att den riste. Det var
kanske s godt det, tnkte mor Inga, ty fast skakningen nog gjorde ondt
i hennes skrpliga lekamen, var den dock ett tecken till att de kra
djuren voro omkring henne. Hon orkade ej se upp, men knde hur rent det
var inne. Hu, hon frs.




                                  2.


Elisa gick hem en vg, som ledde fver gorna. Hr arbetade
sltterfolket. Det var den brda tiden, men ingen synnerlig brdska
frmrktes. Nr Elisa gick frbi, strkos mssorna af och togos friskare
tag. Hon frgade efter rttaren och fick det svaret, att han ej var
kommen n. Folket hade p egen hand delat arbetet emellan sig.

Elisa gick tyst vidare. Om en stund mtte hon rttaren.

Har det inte ringt till arbete fr lnge sedan? frgade hon.

Jo, nog har det det alltid, medgaf han, men se det r som s, att jag
frsof mig, och krringen min fick ruska i mig duktiga tag, innan hon
fick mig klar.

Har Andersson druckit igen?

Nej, inte det precis, svarade han drjande.

Hon sg p honom med en allvarsam blick, som dock rjde mer sorg och
omtanke om honom n harm fver hans frsumlighet i tjnsten. Han mrkte
detta med lttnad och tillade i ett anfall af delmod:

Jag lofvar att aldrig dricka mer.

Sdana lften ro lttare att ge n hlla, sade hon.

Ja, se frken Elisa knner mnskohjrtat, hon. Nr jag fr se brnnvin,
knner jag mig ackurat som en gammal skuta, nr hon kommer i vatten
efter att ha legat och torkat och gistnat p landbacken. Det r alldeles
som i historien med msterlotsen ...

Ja, ja, afbrt Elisa, som ej hade tid att lngre uppehlla sig, jag
har hrt berttelsen. Vill Andersson vara snll och skicka en karl till
gamla Inga i Hanebyskogen. Hon ligger sjuk och kan ej taga vrd om alla
sina grisar och fr. De mste fras till herrgrden och sktas dr fr
hennes rkning. Laga att det blir gjordt s snart som mjligt.

Jaha, svarade rttaren.

Och s kanske Anderssons Brita kan g till gumman och se om henne och
gra lite snyggt i stugan?

Det vet jag inte, om hon har tid med; det var visst ngot hon skulle ha
fr sig i dag, svarade han drjande.

Vet Andersson inte ngon annan d? Jag skall naturligtvis betala.

Nej, ngon annan vet jag icke, men kanske var det ingenting viktigt
Brita skulla ha fr sig. Hon gr nog.

Det var bra. Kan jag lita p det d?

Frken kan vl det.

Och s fort som mjligt?

P gonblicket, svarade rttaren och frpassade sig vidare med en
fart, som gaf fga hopp om lftets bokstafliga infriande.

Strax efter Elisas hemkomst samlades familjen kring frukostbordet.

Major Spitzenholdt var en sttlig herre med grsprngdt hr och skgg.
gonbrynen voro yfviga och gfvo i frening med den stora nsan ett drag
af bisterhet, som verkade ljligt i det fr frigt utprgladt godmodiga
ansiktet. Majoren var alltid vid godt humr, d han ej var arg. Vemod
och tungsinne voro alldeles frmmande fr hans anlggning. Med majors
afsked satt han p sitt gods Elghyttan och var knd som ett komiskt
original.

Kallad af frukostklockan trdde han nu in i salen belten med sig sjlf
och hela vrlden. Han gjorde p skmt den allra sirligaste bugning fr
Elisa, kysste hennes hand och frgade hur Elghyttans drottning behagade
m.

Hon lsgjorde sakta sin hand. Det plgade henne, att fadern ej frstod
iakttaga sin vrdighet infr en frmling. Bredvid henne stod nmligen en
ung man, kandidat Sven Rise, hvilken fr ett par dagar sedan kommit till
Elghyttan som informator fr majorens bda yngsta barn, Irene och
Torvald, 14 och 12 r.

Utan att lta sig bekomma af dotterns stumma ogillande, vnde sig
majoren med ofrminskad lskvrdhet till kandidaten.

Se, hon r inte litet strng af sig, sade han frtroligt till denne,
pekande p Elisa: hon hller oss alla i fruktan och bfvan, men bara
genom att vara som en ngel.

Han sg halft skalkaktigt, halft afbedjande p sin dotter och kysste
henne hjrtligt midt p munnen. Sedan han visat samma mhet mot Irene
och Torvald satte man sig till bords.

Tant Cilla och Christian passa p som vanligt, anmrkte majoren och
sg bort mot tv tomma platser.

Pappa, sade Elisa, jag tror bestmdt inte Andersson duger till
rttare.

Har du frst nu kommit underfund med det, min lskling? Det har jag
vetat lnge, svarade majoren sorglst.

D han fick se kandidat Rises frvnade min, brast han i skratt.

Karlen har sina frtjnster i alla fall, frskrade han. Ingen kan
bertta skepparhistorier som han. Sjman var han, innan han kom hit, ser
kandidaten, och jag tog honom i den tron, att han skulle kunna plja
kern lika bra som hafvet. Men se, 'den gubben gick inte', som de lrda
s sant uttrycka sig.

Men om han inte kan skta sin uppgift, borde han vl afskedas, ansg
kandidaten.

Visst borde han det, erknde majoren beredvilligt. Men hvem katten
har hjrta till ngot sdant? Inte jag tminstone. Jag slog fram ngot
om det en gng, men d blef han s jmmerlig, att jag genast tog min
hotelse tillbaka. Han kommer nog att frbli p Elghyttan, tills endera
af oss dr. Och jag r just inte ledsen fr det. Vill jag ha roligt
ibland, gr jag bara ut till honom p fltet och lter honom bertta
sina historier fr mig. De roa mig ofantligt. 'Det r intet ondt, som ej
har ngot godt med sig', pstr ordsprket. Rttaren gr mig tminstone
den nyttan, att han lockar mig ut att se till arbetet p godset mycket
oftare n jag annars skulle komma mig fr med det.

Det fverinseendet r allt mycket vrdt, nr pappa bara hr p hans
skepparhistorier, anmrkte Torvald skrattande.

r du nsvis, pojke? frgade majoren med ett ltsadt frsk att vara
fruktansvrd.

Torvald lt sig ej det minsta bekomma.

Men pappa, sade Elisa, det gr inte an att lta det vara som det r
med Andersson.

Hvarfr skulle det inte g an? frgade majoren en smula otlig.

Tanken p att ngot borde ndras besvrade honom, och i synnerhet nr
man tycktes fordra ett ingripande frn hans sida.

Han brjar dricka p allvar. Kanske skulle det bli honom till hjlp, om
pappa gjorde nykterhet till villkor fr hans kvarstannande.

Predika absolutism fr honom du, min vn. Skulle jag brja gra det,
kunde han kanske svara: 'sopa rent utanfr din egen drr frst, min
gubbe'.

I dag kom han fr sent till fltet, drfr att han druckit i gr.

Arbetade inte folket nd?

Jo.

N hvad gr det d? Missunna inte karlen hans lilla morgonlur.

Men arbetet gr inte med samma fart, d frmannen saknas.

h strunt, farten blir nog bra. Lt oss nu tala om ngot annat.

Frken var tidigt ute i morse, sade kandidaten till Elisa.

Ja, i soluppgngen, svarade hon.

Hu! Hvad skulle du uppe att gra s midt i natten? frgade en rst
bakom henne.

Det var hennes bror Christian, som sent omsider uppenbarade sig. Han var
ljtnant vid ett landsortsregemente och hade drfr godt om tid att g
och sl dank p Elghyttan. Elisa var glad, nr han bevrdigades
tillbringa sin ledighet dr och icke annorstdes.

Jag skulle se om Inga i Hanebyskogen. Hon r sjuk.

Ge henne en flaska portvin, sade majoren godhjrtadt.

Tack, det skall gra henne godt. Men det hon nnu bttre behfver r
frisk luft och renlighet, svarade Elisa och berttade i hvilket
tillstnd hon funnit gumman och hennes omgifning.

Alla utom majoren frfasade sig; han frstod den gamla.

Man tycker om att ha det som man r van, sade han, och det knns
alltid bittert att skiljas frn det man lskar, vare sig detta nu r
guld och ra eller smuts och grisar.

Men om hon skall d, s mste hon ju skiljas ifrn det i alla fall,
sade Elisa.

Lt henne tminstone behlla sina fn tills hon dr, stackars krk.
Fuska inte i ddens handtverk du, min unge, sade majoren och kastade
ngra lckerbitar till sina tv favoritkattor, hvilka sutto och snlades
p hvar sin sida om honom.

Det r fr att mjligen rdda gumman, som jag vill gra rent hos henne,
frstr pappa. Hon kan inte lefva i en sdan omgifning.

Hon dr mycket frr, om du berfvar henne den kra smutsen, vidhll
majoren. Lt henne du behlla den.

Det r nd rysligt att lska smuts. Folket behfver uppfostras. Hit
borde komma ngon och hlla frelsningar i hygien, sade Christian med
en ansats till energi.

Han kunde lta ganska ddkraftig, nr det gllde sdant, som ej kom i
frga fr honom att gra.

Har du inte tnkt p att hlla ett sdant fredrag, Rise? tillade han.

Den jag tror skulle lyckas bttre vore frken Elisa, svarade denne.

Elisa! Nej tack, min syster fr inte hlla tal, sade ljtnant
Christian. I ett fall r jag biblisk och det r i den sikten, att
kvinnan skall tiga.

Jag tror inte alla hygieniska fredrag i vrlden skulle kunna rensa mor
Ingas stuga, sade Elisa; till det behfves en driftig kvinna med
sopkvast och rotborste. Det skulle ta bttre n mnga lrda herrars
vltaliga tungor.

Det var ett sant ord, sade kandidaten leende. Det finns nog fr
mycket tal och fr litet handling i vrlden.

I detta gonblick ppnades drren, och tant Cilla seglade in med minen
af en martyr.

Urskta, min ndiga, att vi satte oss, sade majoren, men se, din
morgonsmn och vr morgonaptit ro bda alltfr goda fr att kunna komma
fverens liksom prsterna i vr frsamling.

Min morgonsmn! upprepade tant Cilla med lidande rst. Den r minsann
inte god. Jag sofver aldrig, ser kandidat Rise, men det tror ingen.

Tant Cilla var en syster till majoren. Hon hade vid hans hustrus dd
flyttat till honom fr att taga hand om hans hushll och barn, men Elisa
var dock den, som i sjlfva verket bar omsorgen om allt, tant Cilla
inberknad.

Den gamla frken ansg, att hennes lidanden aldrig fingo den medknsla
de krfde, och drfr framlade hon dem med ny frhoppning fr hvarje ny
person, som kom i hennes vg. Kandidaten fick nu en utfrlig redogrelse
fr alla de krmpor, som ansatte hennes stackars lekamen. Han hrde p
med verkligt deltagande, och tant Cilla knde sig fverlycklig. I
rrelsen fver att ha funnit ngon, som frstod henne, fllde hon ett
par trar. Hans deltagande lt henne riktigt knna hur synd det var om
henne.

Jag beklagar dig, Rise, sade ljtnant Christian efter frukosten; nu
har du riktigt skaffat dig tant Cilla p halsen. Sanna mina ord, hon
kommer aldrig att ge dig ngon frid efter detta. Du r hennes favorit;
se till att du s snart som mjligt blir entledigad frn den sysslan, ty
den str ingen ut med i lngden.

Kandidaten log.

Det gr mig ondt om frken Spitzenholdt, srskildt fr hennes
smnlshets skull, sade han.

Han led sjlf ofta draf, fast just ingen fick veta det.

sch, visst sofver hon, sade Christian; hon r den friskaste af oss,
fast hon inbillar sig vara ddssjuk.

Det inbillade lidandet kan ofta vara svrare att bra n det verkliga,
anmrkte kandidaten och fortsatte sin vg uppfr trappan mot
lektionsrummet.

Ljtnant Christian sg efter honom. Den lilla, magra gestalten med
utstende skulderblad och spetsiga axlar bildade en skarp kontrast mot
hans egen kraftiga yttre mnniska.

Rise!

Kandidaten vnde sig om och sg frgande p honom. Christian lade mrke
till mrka ringar under de kvinnligt milda, bl gonen och ett drag af
undergifvet lidande kring de tunna lpparna.

_Du_ r det och icke tant Cilla, som varit smnls i natt, sade han.

Det var nog bara i inbillningen, som jag lg vaken, svarade Sven Rise
med ett fint leende.

Kom och g med mig ut p fiske och ge ungarna lof i dag, freslog
Christian.

Nej, det kan jag icke.

Och hvarfr ej? Ungarna bli frtjusta fver en lofdag. Ingen annan
lgger sig i, hur du skter undervisningen.

Jo, mina principer lgga sig i den saken, svarade kandidaten.

Ingen hr i huset har ngra principer, s dem skall du lgga bort med
det snaraste.

Kandidaten skakade leende p hufvudet och gick vidare uppfr trappan med
hastiga steg, ty klockan slog, och punktlighet hrde till den unge
mannens principer.




                                  3.


Fram p frmiddagen kom bud till Elisa och frkunnade, att Inga i
Hanebyskogen var omjlig. Hon ville p inga villkor skiljas frn sina
kra djur, och ingen kunde st ut med att skta henne, s arg var hon.

Elisa fverlade med sig sjlf. Mannen, som kommit med underrttelsen,
stod vntande p hennes beslut.

Jag kunde rakt inte ta djuren ur stugan, frskrade han. Hon lockade
p dem, bara jag frskte, och d blefvo de alldeles ifrn sig, och
grisarna beto efter mig.

Hon fr vl behlla djuren d. Tack fr hjlpen, sade Elisa litet
kort.

Frsedd med mat och vin begaf hon sig en stund senare till mor Ingas
stuga. Ett stycke drifrn mtte hon rttarens Brita.

Gr Brita ifrn den sjuka?

Jag har inte tid att stanna lngre. Mor Lena kom just frbi och lofvade
sitta dr en stund.

Men sedan d? frgade Elisa.

Jag kan nog inte komma igen, sade Brita tvekande.

Hon var tydligen fga bjd fr att g tillbaka, men det kostade ocks p
att neka frken Elisa ngot.

Jag har skurat golfvet och gjort s snyggt dr inne som det var
mjligt, tillade hon.

Elisa kom i hg, att hon lofvat en slant fr besvret, och tog upp sin
portmonn. Men Brita vgrade att ta emot ngot. Elisa gaf henne en
vnligare blick, hon frstod nu, att Brita ej var ogin, utan verkligen
icke hade tid. De skildes och Elisa fortsatte sin vg.

Mor Inga beredde sig till energiskt motstnd, d hon fick se henne. Men
det behfdes ej, ty Elisa brjade med den frskran, att djuren ej
skulle fras bort.

Jag skall skaffa ngon, som kommer hit och skter bde Inga och dem,
sade hon mildt.

Nu blef ej den gamla uppbragt, hon vlsignade och grt i stllet. Och
Elisa tnkte, att all den fregende vreden skrefs nog upp p dens
rkning, som genom sitt ingripande framkallat den hos den sjuka.

Men jag menade endast vl, tnkte Elisa urskuldande sig infr
samvetet.

Nu gllde det att f ngon, som ville vrda mor Inga och hennes stumma
lsklingar. Elisa grubblade och fick slutligen en ljus tanke. D hon tog
farvl af gumman, lofvade hon denna att om en stund snda Signe i
Backtorpet till henne.

Och Signe i Backtorpet kom, strlande lycklig fver att f gra sin
lskade frken Elisa en tjnst.

Fr ngra r sedan hade Elisa helt vunnit Signes hjrta genom en
impulsiv handling, som hon sjlf kort drefter glmt. En dag, d ngra
flickor gjort narr af Signe fr hennes tarfliga klders skull och fula
ansikte, fr tillfllet vanstlldt af ett otrefligt utslag, hade Elisa
rkat g frbi och ftt hra det hjrtlsa skmtet. Utan att bevrdiga
de andra flickorna med en blick hade hon gtt fram och kysst Signe trots
utslag och allt. Frn den stunden hade Elisa ingen hngifnare vn n
Signe.

Detta kom nu den sjuka Inga till pass. Vid allt hvad den unga flickan
gjorde fr gumman tnkte hon p, att hon gjorde det fr frken Elisa,
och d blef det bde vl och grna utfrdt.

Signes tjnster behfdes dock icke lnge. Mor Inga blef hastigt smre.
Elisa snde efter bde doktor och prst, men ingendera kunde utrtta
ngot. Den frre ryckte medlidsamt p axlarna, frklarade att det var
slut med gumman, och gick. Den senare, komministern i frsamlingen,
gjorde sitt bsta, talade med den dende om hennes synd, om Frlsaren
och evigheten, men frgfves. Talet om dessa ting var frmmande fr den
gamla och frmdde ej genomtrnga tcknet kring hennes medvetande.

Sista kvllen gumman lefde var Elisa lnge i stugan. Det var Signes
andra natt dr. Elisa hade tnkt vaka i hennes stlle, men Signe ville
icke hra talas drom, hon hade ftt sofva rtt mycket fregende natt
och var ej det minsta trtt.

Om jag bara sluppe grisarne inne, sade hon, de lukta s illa.

Slpp ut dem. Det taga de ingen skada af, och bort g de skert ej,
sade Elisa.

Men Signe vgade ej frsket. Gumman kunde bli ond.

Hon ligger ju redan i sjlatget, sade Elisa med en medlidsam blick p
den dende. Omjligt kan hon numera frnimma ngot af hvad som
frsiggr omkring henne.

Grisarne hade lagt sig till ro. Elisa vckte dem och frskte f ut dem.
Men de ville inte och yttrade sitt missnje i frargade grymtningar. D
hrdes en halfslocknad rst frn sngen:

Lt krkena vara!

Elisa och Signe sgo p hvarandra. Om en dd talat, kunde de knappt
blifvit mer hpna. Att krken fingo vara i ro efter detta, sger sig
sjlft.

Elisa frskte tala till den gamla, men fr hennes rst hade denna icke
ra.

Underlig till mods gick Elisa hem. Man behfver ej ga mycket p jorden
fr att hjrtat skall fastna dr s, att man hvarken kan eller vill gna
en tanke t det man gr till mtes, d man skall d. Men rrande
frefll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej
haft ngra andra varelser att lska. Och krlek r alltid krlek, fven
om dess freml r blott en gris.

Under natten dog mor Inga.

Lt krkena vara, blef hennes sista ord och medvetna tanke.




                                  4.


Det var i kvllningen fljande dag. Elisa kom frn mor Ingas stuga, dr
hon varit fr att ordna med tskilligt.

I skogen nra spngen mtte hon kandidat Rise. De gjorde flje och
talade om den dda.

D de nalkades spngen freslog kandidaten, att de skulle g fver n p
bron ett stycke lngre upp, men Elisa hade ej tid med ngon krokvg.

Spngen r s smal, och n r bde djup och strid inunder, invnde
han.

Jag har gtt fver den otaliga gnger och aldrig drmt om att ramla i,
svarade hon utan tanke p att han kunde vara orolig fr sin egen del.

Att detta dock var fallet, upptckte hon, d hon kommit fver och vnde
sig om. Dr stod han tvekande och blek med ena foten p spngen och sg
ned i vattnet.

Var han rdd? Hon trodde ej sina gon. Van som hon var vid sina hurtiga
brder, hvilka aldrig knde fruktan, frefll henne kandidatens feghet
knappast mjlig fr en man.

Hon gick emellertid tillbaka, tog hans hand och hjlpte honom fver
spngen.

Hans blekhet gaf nu vika fr en besvrande rodnad. Hon sg den och
letade efter ngot att sga, som kunde frtaga honom blygseln, men fann
intet.

Jag r en stackare, och det plgar mig att ha visat det s tydligt
infr er, sade han slutligen i en ton, som rjde, att han blifvit herre
fver sin frvirring.

Hon knde sig lttad.

Det mtte inte vara godt att ha anlag fr svindel, sade hon, antagande
ngot sdant ssom orsak till hans tvekan vid spngen.

Tyvrr kan jag inte undskylla mig ens med det, ty svindel har jag
aldrig haft, sade han.

Hon knde sig frdig att bli ond p honom, drfr att han framtvingade
hennes frakt. De gingo under tystnad genom trdgrden.

Vill ni pst, att ni var rdd? frgade hon, d de stannade vid
porten.

Jag har ej stort fysiskt mod, svarade han.

Hon sg undrande p honom. Var han feg eller sllsynt modig? Han vgade
ej g fver en spng, men han tvekade icke att visa sig sdan han var,
fven med fara att bli fraktad.

Jag frstr er inte, kandidat Rise, sade hon och skakade p hufvudet.

Det sympatiska leende, som var henne eget, lyste upp hela hennes
ansikte. Aftonsolen begt henne med sitt gldrda skimmer, och hon stod
dr i sin friska sknhet som en ljusuppenbarelse.

Hans blick blef drmmande och full af vemod. Svara glmde han, men d
hon gick in, lyfte han vrdnadsfullt p hatten och styrde sedan sina
steg bort genom trdgrden igen, fast t ett annat hll n det,
hvarifrn de kommit tillsammans.

Sven Rise lskade ensamheten och skte den ofta. Det var dock ej p sina
sorger, motgngar och missrkningar han tnkte i sdana stunder, fast
han hade mer skl n mngen annan att gra det.

Tidigt frldrals hade han ndgats att som mycket ung ensam upptaga
lifvets kamp. Ett litet kapital och en brcklig hlsa var allt hvad han
i vrldens gon hade, men inom sig gde han ngot, som icke syntes, en
brande kraft.

Lkare ville han bli och tnkte, att det lilla kapital han ftt i arf
nog skulle rcka studietiden ut, om han kunde vara riktigt sparsam och
flitig. Men dessa bda dygder trde p hans hlsa, som efter ngra rs
anstrngt och framgngsrikt arbete alldeles brts. Han fll i en
allvarsam sjukdom. Den blef lngvarig och konvalescenstiden nnu lngre.
Nr han ndtligen frklarades tillrckligt frisk att tertaga ett litet
minimum af arbete, voro hans tillgngar i det nrmaste slut. Han
frskte lsa, men insg snart, att han nnu var alldeles fr klen fr
studier, helst som dessa mste drifvas med fart. Lkaren trodde att
ngra rs oafbruten vistelse i en hlsosam skogstrakt under mttligt
arbete, som intresserade, var hvad den unge mannen behfde. Det var
orsaken att han skt sig som informator till Elghyttan.

Hr gmde han fr alla smrtan fver sin afbrutna bana s vl, att han
sjlf nstan glmde den.

Samvetsgrant gnade han sig t sitt nya, tillflliga kall, fast han
snart mrkte, att ingen fordrade detta af honom.

Hans elever intresserade honom frn frsta stunden. De voro ursprungliga
och naturliga kanske just emedan de ftt vxa vilda. Den enda, som
utfvade ngon tillsyn fver dem, var Elisa, men hon hade s mnga andra
ligganden, att den tid hon kunde gna sina yngre syskon var allt fr
knapp fr ngon omdanande uppfostran. Tant Cilla inskrnkte sig till att
be dem vara tysta och hlla sig p afstnd, hennes nerver tlde icke vid
dem. Allt emellant fingo de hra hvilket exemplariskt barn hon varit,
samt att vrlden nu fr tiden var upp- och nedvnd.

Majoren var mycket svag fr alla sina barn och lt dem gra och lta
hvad helst de behagade, frutsatt blott att de icke strde honom eller
hans vanor. Att taga arbetet p allvar hade han aldrig i sitt lif gjort
sjlf, och att andra skulle gra det tnkte han sig icke heller. Fr
honom kunde barnen lugnt skolkat hela dagarna, om de velat.

Han var sledes ingen svr husbonde, men heller icke uppmuntrande. Han
brydde sig ej alls om, ifall man fyllde sin plikt eller icke. I detta
medvetande lg en frestelse till frsumlighet. Sven Rise skulle godt ha
kunnat skta egna studier p bekostnad af barnens undervisning, utan att
ngon mrkt eller klandrat det. Men han fll ej fr denna frestelse, ty
han fullgjorde sitt arbete infr Gud.




                                  5.


Men, Irene, r du inte i ordning? De frmmande kunna vara hr hvilket
gonblick som helst, sade Elisa frebrende, d hon i skymningen kom in
i hvardagsrummet och fann systern uppkrupen i fnstret med en bok, snlt
stjlande sista skymt af dagen.

Strax, svarade Irene, utan att lyfta gonen frn boken.

Men Elisa, som sg att hr behfdes mer n ord, tog den frn systern,
hvilken dock frtvifladt fasthll sin skatt.

Lt mig bara lsa ut kapitlet. Det r s spnnande just nu.
Kannibalerna ro alldeles p vippen att ta upp sir Reginald.

Det f de vnta med till i morgon, svarade Elisa. Skynda dig. Jag hr
en vagn kra fver bron. Du kan ta din skra kldning i kvll.

Tror du, att de ta upp honom? frgade Irene ngestfullt.

Christian, som satt filosoferande i en lnstol, brast nu i skratt.

Var du lugn, Irene, sade han; du har ju inte hunnit halfvgs i boken
n, och det har aldrig hndt, att en romanhjlte blifvit uppten i de
frsta kapitlen. Skall det ndvndigt ske, s inte blir det frr n p
sista sidan.

Fr jag titta dr, sta, lskade Elisa, bad Irene.

Den sta, lskade Elisa lt verkligen beveka sig, dock icke nda drhn
att lmna tillbaka boken; hon knde sin lilla syster. Hon slog upp sista
sidan och lt Irene lsa ett stycke. Sir Reginald firade sitt brllop
dr. Det var ju lugnande. Men Irene var ej fullt fvertygad nd; hans
belgenhet i det kapitel hon hll p att lsa var s fasansfull, att
rddning tycktes alldeles omjlig.

Denna afton var majoren i sitt sse. Att ha frmmande roade honom
mycket.

Gsterna kommo lngvga ifrn, de flesta hade en eller par mil att ka,
ty Elghyttan lg ensligt. Den lnga byggnaden sg inbjudande ut, d
ljussken vlkomnande strlade ur alla fnster de anlndande till mtes i
senhstkvllen. Bjudningarna p Elghyttan voro mycket uppskattade.
lskvrdt vrdfolk, otvungen sllskapston, god mat och fina viner; hvad
kunde man mer begra?

Tant Cilla frklarade alltid dagarna frut, att hon inte skulle orka
vara med, men nr festaftonen vl var inne, uppenbarade hon sig fin och
elegant med ett tersken af sin forna sknhet. Visserligen frskte hon
se lidande ut, men lyckades icke riktigt dlja hur road hon i sjlfva
verket var. Rkade ngon sga, att hon sg frisk ut, d fick hon genast
utan anstrngning p sig den min, som tydligare n ord sade: ingen utom
jag sjlf vet hur sjuk jag r.

Sven Rise sg Elisa i sllskap fr frsta gngen i kvll, och han knde
knappt igen henne. Sttligare n vanligt var hon i sin smakfullt enkla
drkt, men trots sin vnliga artighet otkomlig. Han visste knappt om
han tyckte om denna frndring eller ej. Alla dessa mnniskor kunde ju
ej fullt uppskatta henne som hon frtjnade och det var harmligt, men 
andra sidan var det s mycket mera vrdt att ha ftt rna verklig
lskvrdhet af henne, d hon ej bjd den t hvem som helst.

Irene gick omkring och knde sig st med det tjocka hret utslaget fver
den skra empirekldningen. Hon hade alldeles glmt sin oro fver sir
Reginald hos kannibalerna och lt sig med strsta vlbehag smekas och
beundras af tanterna.

Torvald hade egentligen trkigt. Han var nnu i den ldern, d gossar
lida af att vara fina och behfva uppfra sig stdadt. En stor trst var
dock att snaska i sig s mycket godt han kunde komma t, och det var
icke litet, d ingen tnkte p att stta ngon grns fr hans glupskhet.

Elisa upptckte frvnande egenskaper hos Sven Rise. Hon hade ej tnkt
sig annat n att han med sitt stilla och tillbakadragna stt skulle vara
tafatt och trkig i sllskap, men det var han icke. Han hade stor
frmga att f folk att tala, ty han frstod konsten att intressera sig
fr andra. Och det var alltid ngot med hvad han sjlf sade. Han sg
ocks s upplifvad ut, och det kldde honom. Kinderna fingo stark frg
och gonen glnste. Elisa tyckte det sg nstan onaturligt ut, och hon
undrade om han druckit. Men hon hade ej en enda gng mrkt, att han
lmnat fre vningen fr att g ned i majorens rum, dr punschen
serverades och kortspelet var i gng. Dit frsvunno herrarne fr att
terkomma mer eller mindre rdmosiga och lurfviga.

Rodnaden p kandidatens kind var dock af annan art n deras, mer eterisk
och sjlisk om man s fr sga.

Allt tar ett slut, s fven festen p Elghyttan.

Stjrnorna brunno p himmelen, och natten hade redan brjat ljusna
ngot, det var som en aning om morgongryning i rymden, d den sista
vagnen rullade bort och ljusen omsider slcktes p Elghyttans grd.




                                  6.


Hsten fvergick till vinter, dagarna blefvo kortare och julen nalkades.
P Elghyttan hade man upptckt, att kandidat Rise ej hade ngot hem att
fara till under ferierna, och drfr skulle han naturligtvis stanna kvar
dr han var. Alla voro glada t denna anordning.

Majoren tyckte att ju flera han hade omkring sig desto bttre, Christian
trifdes med den ofrarglige unge mannen, och hos tant Cilla stod denne
fortfarande i hg gunst. Elisa, som mrkte hvilket godt inflytande han
hade fver sina elever, sg grna att han stannade. fven fr sin egen
del var hon glad t det, ty hon fann sig s vl i hans sllskap. Det
hnde emellant att hon fick samtala ostrdt med honom, och hon tyckte
att hennes blick p lifvet vidgades i sdana stunder. Hon lrde sig allt
mer inse vrdet hos denne man, hvilken hon i brjan ringaktat. Mycket
hos honom frefll henne visserligen nnu egendomligt, men hon hade i
allmnhet frmga att taga mnniskor sdana de voro, och icke sdana hon
tyckte att de borde vara.

En halfmulen decemberdag stod hon i ett stort, ljust rum, hvars fnster
vette t sder. Allt var fint och smakfullt hr, s omsorgsfullt
iordningstlldt.

Elisa blickade upp mot himlen, vntande att f se solen bryta fram genom
molnen. Den skulle skert gra det snart, ty Gustaf Adolf vntades
hvarje stund. Gustaf Adolf, hennes lsklingsbror, var fdd t lifvets
solsida. t solsidan skulle han alltid bo. Solsken lg i hans blick, och
solen brukade alltid lysa fver Elghyttan den dag han kom.

Det var lnge sedan han varit hemma nu, vnnerna sletos om honom. I
vras hade han varit p Elghyttan en vecka fr att visa sin
nyfrvrfvade hvita mssa. Sedan hade det burit i vg ut i vrlden, den
glada, lockande vrlden. Roligt hade han haft under sommaren. Glada,
korta bref hade d och d kommit till Elisa likt solglimtar, fulla af
hafvets friskhet och ett ungt hjrtas halft svrmiska sommardrmmar.
Frn Marstrand hade han farit direkt till sin frsta termin i Upsala.
Studierna hade han tagit ltt, studentlifvet var s nytt och roande.
Hans bref, som aldrig dolde ngot, hade oroat Elisa, men hon trstade
sig med, att en glad ungdom som han mste ha en tid att s sin
vildhafre. S lnge han var sann och uppriktig hade det vl ingen fara.
Det sista brefvet, dr han sagt dagen fr sin hemkomst, hade oroat henne
mest, ty det var ej s klart; dr stod en mening, som hon ej begrep.

-- -- -- Jag har gjort en stor, ny, rik erfarenhet, som skall
omgestalta hela mitt lif. Jag lngtar att tala med dig drom, mitt
hjrta r fr fullt fr att jag skall kunna sga mer ...

Hvad kan han mena? tnkte Elisa, dr hon stod i fnstret och vred p
blomkrukorna, s att vxterna skulle f fritt rum fr sina blad. Hade
ngon kommit fr att gra henne rtten till Gustaf Adolfs odelade krlek
och frtroende stridig? Elisa stllde stora fordringar p denna oknda
ungm. Hvem kunde vl vara fullt vrdig hennes dla, solskensglada bror?

Gustaf Adolf! Det var ej frgfves, tyckte Elisa, som hennes bror bar
hjltekonungens namn; dr var hjltegry i honom, han mste bli ngot
stort och framstende. Det skulle hon sga den oknda. Men tnk om denna
ej skulle frst det? En beklmning grep Elisa, och hon knde en ansats
af motvilja mot den drmda ungmn, som kanske snart skulle visa sig vara
verklig.

Nu brt solen fram klart och pltsligt och lyste blndande p nyfallen
sn. Elisa ljusnade d i detsamma bjllerklang hrdes frn skogen. Det
var ett godt omen.

Hon skyndade ned och ut att vlkomna brodern. Det gjorde henne
ingenting, att snn kylde foten och att den friska vinterluften trngde
genom kldningens otillrckliga skydd. Snart mtte hon slden och
hoppade upp bredvid Gustaf Adolf, som hlsade henne med sin vanliga
pojkaktiga frtjusning. P grden kommo Torvald och Irene stormande, s
att lasset var tungt, nr det stannade framfr porten.

I frstugan blef det Christians tur att vlkomna. Syskonen stodo sedan
lifligt pratande, tills en dundrande knackning p salsdrren frkunnade
att majoren drinnanfr vntade sin tur, otlig fver drjsmlet. Han
var s rdd fr kyla, att han aldrig vgade sig ut i den uppvrmda
farstun utan ytterrock och hatt, och s rdd fr drag var han, att han
stoppade bomull i nyckelhlen och aldrig lutade sig mot ett
rottingstolsryggstd.

Pappa vntar, skynda dig in, sade Elisa, och Gustaf Adolf efterkom
hennes uppmaning, i frbifarten tjufpojksaktigt ryckande ut
bomullstussen ur nyckelhlet.

Usch hvad det drar! Knner pappa inte det? frgade han efter en stund.

Drar det? Hvar d ifrn? Stng bums! utbrast majoren ifrigt.

Nyckelhlet str ju ppet, sade Gustaf Adolf och visade bomullstussen.

Stoppa genast dit den igen, din kanalje! Du r dig d lik! sade
majoren godmodigt skrattande t sonens skmt.

P sin faderliga vrdighet hll han aldrig och tlde godt, att man dref
med honom.

Det var ej frrn p kvllen, sedan man sagt god natt, och Elisa och
Gustaf Adolf af en tyst verenskommelse drjt kvar efter de friga, som
hon fick tillflle att frga honom om den mystiska meningen i hans bref.

Jag anar, att du funnit en ny krlek, som mste undantrnga min, sade
hon.

Ja, jag har funnit en ny krlek, men den skall icke undantrnga dig,
svarade han.

Hon mrkte med vemod att, fast han sg p henne, var det icke hon utan
det oknda fremlet fr den nya krleken, som gjorde hans blick ljusare
och varmare n hon ngonsin tillfrene sett den.

Hvad heter hon? frgade Elisa.

Hon! Det r icke frgan om ngon hon.

Icke?

Elisa knde sig frbryllad.

Men hvad menar du med allt detta? Tala rent ut. Hvarfr hller du mig
s hr i spnning?

Elisa, jag har ftt frid med Gud, jag har lrt knna och lska Jesus
Kristus, min Frlsare, svarade han hgtidligt och njt af att f
aflgga denna fulltoniga beknnelse.

Hon knde sig p en gng lttad och snopen. Det nya, mrkvrdiga, som
kommit in i hans lif och som hon bde fruktat och knt sig dragen till,
upplste sig nu till rakt ingenting, tyckte hon. Och dock, nr hon sg
in i hans klara, ppna gon, strlade henne ngot nytt och
ovedersgligen verkligt till mtes.

Hur har det gtt till? frgade hon mot sin vilja en smula kyligt.

Jag kom fr en tid sedan af en hndelse, nej af Guds Andes dragning --
fast jag d ej frstod det -- att g in i en kyrka, och dr hrde jag en
predikan, som trffade mitt hjrta, s att jag icke fann ngon ro frrn
jag ftt frid med Gud. Elisa, har du frid med Gud?

Icke lefver jag i uppror mot honom.

lskar du honom?

Jag vrdar honom och sker uppfylla hans vilja s godt jag kan.

Det r icke nog. Du mste lra dig lska honom, du mste bli hans och
han din.

Mig tilltalar det icke att draga ned religionen och profanera det
heliga.

Elisa knde sig blyg infr dessa mnen, och hennes rst lt drfr stel,
hans dremot var idel vrme.

r det profanation att lska Gud, s vill han ingenting hellre n bli
profanerad af oss, sade Gustaf Adolf med fvertygelse.

Elisa svarade ej, hon knde sig beklmd. Hon tnkte p de andliga inom
olika omrden, med hvilka hon kommit i berring. Mer osympatiska n
andra frefllo de henne i allmnhet, om det nu berodde p att de
verkligen voro smre eller hennes fordringar p dem voro strre. Prosten
i frsamlingen hade stelnat till i hgkyrklighet, s att han alldeles
sammanblandade kyrkan och Gud. Sekterismen ansg han innebra strre
fara fr en kristen frsamling n superiet och andra uppenbara laster.
Gick man blott ordentligt i kyrkan och hrde sitt prsterskap, behfdes
stort intet mer. Komministern var en vlmenande, men svag man, slaf
under mnniskofruktan. Hvad skall folk sga? Det var hans frnmsta
tanke vid allt hvad han gjorde, och drfr gde han ingen kraft. De bda
prsterna frstodo att i sitt msesidiga frhllande bevara det yttre
skenet, men det var allom bekant, att de i sjlfva verket hade svrt att
draga jmnt. De frikyrkliga voro nnu mindre i Elisas smak. Hon hade
hrt flere af deras predikanter. En och annan hade hon verkligen tyckt
rtt bra om, men i allmnhet frefllo de henne lika andliga
profryttare, som tflade med hvarandra i att bjuda ut frlsningen till
underpris. Skulle nu Gustaf Adolf bli en af dessa?

r du ledsen fver den frndring, som frsiggtt med mig? frgade
han.

Jag r rdd att se dig komma in i en osund riktning, du, som alltid
varit s sund och naturlig, svarade hon.

Genomsjuk har jag varit utan att veta det, men nu r jag sund, sade
han.

Hon kunde ej dela hans entusiasm.

Jag undrar om inte mnniskor ofta taga frlsningen alltfr
lttvindigt, sade hon. Predikanter finnas, som frestafva en bn om
syndernas frltelse, och bara man rabblar efter med lpparna, s r
allt klappadt och klart fr tid och evighet.

De mena icke att lpparnas beknnelse r nog, hjrtat mste vara med,
frsvarade dem Gustaf Adolf.

Mnga misstaga sig i alla fall p deras mening, det har jag sett, och
ledas s in i farligt sjlfbedrgeri.

Jag tror inte jag kommit in i ngot sdant sjlfbedrgeri, sade han.

Och har du det, hoppas jag du mtte komma ifrn det. Blif ej ledsen p
mig, min egen lskling, men jag r orolig fr dig, jag har intet
frtroende till andlig hnfrelse.

Du frstr ej att skilja mellan svrmeri och hnfrelse, sade han.
Svrmeriet vilseleder ltt, men hnfrelsen r en kraft.

Hon sg krleksfullt p honom. Samtalet plgade henne, drfr att det
uppenbarade en skiljaktighet mellan dem. Hon hrdade ej ut med det djupa
allvaret lngre, trots det att hon af naturen var allvarligt anlagd.

Jag hoppas, sade hon med ett frsk till skmt, jag hoppas att din
hnfrelse inte fr dig in p s galna ider, som en kringresande
predikant utvecklade hr i somras. Han hade ftt en uppenbarelse, att
vrlden skulle frgs en viss dag, jag tror det var den 27 juli. Folket
upprrdes. Somliga hllo p att frgs af skrck, andra lade ned sina
sysslor, det lnade sig ju inte att gra ngot, d allt s snart skulle
ta slut, och andra arbetade upp sig till osund extas under vntan p
Kristi ankomst. Sdana galenskaper kan man komma p.

Ja, ifall man glmmer Jesu ord, att om den dagen och den stunden vet
ingen, ej ens nglarna i himmelen, utan Fadern allena, sade Gustaf
Adolf och tillade, lggande sin arm om systerns axlar: Det gr mig
ondt, att du inte kan dela min gldje fver det som skett med mig.

Hon kysste honom. Hennes mhetsbetygelser voro aldrig stormande, hon
slsade icke med dem, de voro alltid innerliga och kta.

Jag kan inte neka till, att jag knner mig litet besviken. Ser du, jag
har drmt s hgt fr dig, tnkt mig, att du skulle bli ngot delt och
stort, en hjlte.

Och tror du det frhindras draf, att jag svurit Segerfurstens fana?
frgade han med en kta hjltegld, som skulle gladt henne, om den
riktats p ngot mera reelt och storartadt n det ringaktade och
fantastiska lseriet.




                                  7.


En afton ngra dagar efter Gustaf Adolfs hemkomst hnde det sig s
ovanligt, att majoren satt ensam i sitt rum och lade patiens. Annars
brukade han alltid tillbringa denna tid p dagen i hvardagsrummet bland
de andra, spelande whist med dem eller lggande diplomaten fr sig
sjlf.

Steg hrdes i gngen utanfr. Majoren lyssnade ngslig lik ett barn, som
fruktar att ertappas under oloflig sysselsttning. Han drog en
lttnadens suck, nr Christian intrdde.

Jas, var det du, min gosse, sade han belten. Kom och intressera dig
fr min diplomat.

Hvarfr sitter pappa hr och inte druppe som vanligt? frgade
Christian och vrkte sig i soffhrnet s makligt, som om han ej mnade
resa sig i brdkastet.

Det frsatte majoren i riktigt godt lynne.

Ser du, 'ombyte frnjer', svarade han undvikande.

Det egentliga sklet ville han intet fram med.

Det trodde jag knappast frnjde dig, anmrkte Christian; jag har d
aldrig sett dig byta patiens till exempel; du har lagt diplomaten hvar
enda dag under alla de r jag haft gldjen af din bekantskap.

Majoren svarade intet. Diplomaten var vl s intressant invecklad just
nu. Christian bolmade ut ett tjockt rkmoln ur sin cigarr och nedlt sig
att ge ett rd, som fadern frst blef otlig t, men sedan fljde. Han
ville att man skulle intressera sig utan att rda.

Det r fatalt med Gustaf Adolf, som gtt och ftt fr sig, att allting
r synd, sade Christian efter ngra gonblick.

Majoren sg upp, tacksam att hra den tanke uttalas, som han icke vgat
fram med sjlf.

Ja, du tycker det ocks? frgade han frtjust och tillade i den tron,
att han kom med en upplysning: Ser du, uppriktigt sagdt, r det drfr
jag sitter hr med patiensen.

Det begrep jag genast. Har Gustaf Adolf sagt ngot om den?

Ja, han pstr, att kort ro s mnga till frbannelse, att man inte
br ta i dem. Och patiens anser han vara tidsmrdande. Det tycker nu jag
r en frtjnst; hvad skall man annars ta sig till de lnga
vinterkvllarna?

Det r sledes fr att gra honom till viljes, som du lgger din
patiens i smyg? sade Christian leende.

Ja, ser du, frsvarade sig majoren en smula frlgen, jag vill inte
plga honom. Nu slipper han se korten. Men patiensen kan jag omjligt
vara af med.

Punsch tror jag rakt af du har midt p blanka hvardagskvllen, utbrast
Christian pltsligt liflig vid synen af ett glas och en punschflaska,
som stodo nstan dolda bland sakerna p ett litet bord bredvid soffan.

Ja, ser du, det var s ensamt och ovant att sitta hrnere s hr dags.
Det r jag inte van vid och mste gra ngot fr att bli hemmastadd,
sade majoren ter igen frsvarande sig.

Han blef mycket lugnad, d Christian i stllet fr att klandra honom
fyllde glaset och lt sig vl smaka.

Ge mig litet ocks, bad majoren.

De drucko tvemnnings, men majoren var ej vid riktigt godt mod.

Gustaf Adolf sger, att man br tnka p sin sjl, sade han.

Den tycker jag fr min del inte r mycket vrd att tnka p, sade
Christian.

Ja, det frsts, att man r en stackare, men man har nd alltid en
sjl, som r dyrbar i Guds gon, sger Gustaf Adolf.

Det r tids nog att tnka p sin sjl, nr man skall d, sade
Christian.

Mor Inga i Hanebyskogen fick inte tid med det, hon, i hstas. Hon
tnkte bara p sina fn, hon, nda in i det sista, sade majoren kuslig
till mods fr ngra sekunder, men trstade sig snart igen. Gud r ndig
och barmhrtig, han, sger Gustaf Adolf, och lnar en inte efter ens
grningar, s man kan ju f gra litet som man tycker d, eller hur? Ty,
ser du, dr synden fverfldar, dr fverfldar nden, sger Gustaf
Adolf.

Och dr nden fverfldar, dr fverfldar synden, tycks det, anmrkte
Christian torrt.

Hvad sger du? Ja, det var inte dumt sagdt; du r ett snille,
Christian. Det ligger snille i slkten, ser du, snille och reumatism. Du
har ftt snillet, du, och jag reumatismen! Men det var otckt det dr du
sa' i alla fall. Satan var ett snille han, ser du.

S lngt som han har jag d inte kommit nnu hvarken i snille eller
ondska, lugnade Christian.

Och det ska' du inte heller. Du ska' bli som Gustaf Adolf, det ska' vi
bda, du. Han har det nog bttre stlldt n vi, han. Men det r s
omjligt, det r s mycket man mste lgga bort, allting som r roligt,
och hvad skall man gra i stllet?

Ja, sg det!

I detsamma kom Gustaf Adolf in. Christian betraktade sin bror med en
sorglustig blick.

Hr ser du hur det gr, nr man vill brja med att gra fatet rent
utantill, sade han. Frndra oss sjlfva frst innan du frdmer vra
tidsfrdrif.




                                  8.


P sndagen ville Gustaf Adolf fara i hgmssan. Elisa, Irene och
kandidaten kte med. Denne sistnmnde var mycket glad t att f komma i
kyrkan. Familjens medlemmar foro hgst sllan dit och tycktes ej stta i
frga, att ngon skulle ha lust drtill. Kandidaten ville ej begra hst
fr sin rkning, och vgen till kyrkan var alltfr lng att han skulle
orka g den till fots. En gng hade han vgat frsket, men gjorde ej om
det.

Denna sndag var det solsken och klingande fre. Man kte i en stor
tckslde med nedflld kur. Irene jublade. Att ka var hennes
frtjusning, och att f sitta som en fullvuxen bredvid Elisa p
framstet med Gustaf Adolf full af lif och skmt midt emot och
kandidaten att gra sig litet till fr var hnfrande. Friskt var det i
morgonstunden. Solen glittrade nymornad p frosthvit skog. Hstarna
trafvade jmnt och lugnt och bjllrorna klingade taktmssigt. Man var
ute i god tid.

De fyra inne i slden hade trefligt under gladt samsprk. Men s
smningom blef kandidaten tyst efter att i brjan af frden hafva
frefallit ovanligt upplifvad. Elisa, som mrkte frndringen, sg
frgande p honom ett par gnger. D frskte han rycka upp sig och bli
liflig igen, men det ville intet lyckas. Hvad var det t honom?

Kandidaten mr bestmdt illa af att ka baklnges, sade Elisa
pltsligt och reste sig i slden. Byt plats med mig.

P inga villkor, jag kan stta mig p kuskbocken, sade han, och en
svag rodnad frskte frga hans allt fr bleka kind.

Nej, dr r fr kallt, och ni r redan frkyld; jag hrde er hosta i
gr kvll, sade Elisa. Byt med mig. Irene mr ocks illa af att ka
baklnges, men det gr inte jag. Jag sitter precis lika grna dr, det
frskrar jag er.

Elisa bad bevekande och var tydligen besluten att f sin vilja fram, och
Gustaf Adolf understdde henne. Sven Rise mdde verkligen alltfr illa
att motstta sig dem, och upp p kuskbocken skulle han knappt orkat
klttra just nu. Men frdmjukande kndes det att ndgas byta plats med
Elisa. Kroppslig svaghet var fr honom ett tungt kors att bra, och han
knde dess tryck intensivare i detta gonblick, n nr hans bana
afbrutits. Det var ej medlidande han ville lsa i Elisas blick, d den
hvilade p honom.

Till eftermiddagen hade Gustaf Adolf utlyst en andaktsstund p
Elghyttan. Stora salen p nedre botten rjdes ur och bnkar och stolar
flyttades in.

Jag tror knappt jag vgar hra p, pojken kan ju komma af sig, sade
majoren nervst och drack vin fr att lugna sig.

Tant Cilla knde samma oro som han, men tog bromkalium fr sin.

Christian var nyfiken och intresserad. Han skrattade t de andras
ngslan.

Hvad gr det, om han kommer af sig? sade han. Det r ju bara fr sin
fverseende familj och ngra bnder han skall predika, och d r det vl
inte s noga.

Men nr den utsatta timmen nalkades, och salen fylldes af mnniskor, i
hvilkas anleten lstes bde andakt och nyfiken frvntan, d brjade
fven Christians hjrta klappa fortare fr broderns skull. Glad var han
att icke sjlf hafva sammankallat alla dessa fr att tala till dem.
Hvarfr skulle de ocks komma s talrikt? Det var naturligtvis bara
nyfikenhet. Tnk om Gustaf Adolf inte skulle kunna reda sig! Han var ju
s ung och hade aldrig talat frr. Christian steg upp fr att g och
styrka sin bror p sitt vis. Han tnkte rda honom till att ska inbilla
sig, att det bara var trdockor och inte mnniskor i bnkarna.

Men nr han kom till det rum, dr Gustaf Adolf var, fann han brodern p
kn. Hastigt stngde han drren igen och aflgsnade sig, behllande
rdet fr sig sjlf. Gustaf Adolf hade tydligen andra styrkemedel.

Hade den unge studentens nrmaste anat hur han knde sig till mods, dr
han lg p kn infr Gud, skulle deras oro varit nnu strre n den var.
Gustaf Adolf erfor, att det r ingen lek och icke endast ljuflighet att
fostras till ett Guds redskap. Gud tar hrdt i en, tvingar en ned p
sina knn med en frkrossande knsla af egen ofrmga och stort ansvar.

Klockan slog sex, och Gustaf Adolf reste sig frn bnen.

Ja, nu gller det, Herre, suckade han; fvergif mig icke!

Och s gick han in i den upplysta salen. Han var blek, d han stannade
vid bordet och knde alla blickar riktade p sig. Med ett starkt behof
af hjlp slt han gonen och brjade bedja hgt hvad hans hjrta knde.
Och hjlpen kom. Aldrig hade den lskade Mstaren framsttt mera
lefvande fr hans trosblick n i detta gonblick. En visshet om att st
hr p Guds befallning och ej af eget tilltag genomstrmmade honom och
gaf honom en stor kraft. Blott ett hade han att frkunna, men det var
det hgsta som nmnas kan, det var Guds krlek uppenbarad i Jesus
Kristus. Ungdomlig hnfrelse och krlek till Gud och mnniskor
vibrerade i hans tal. Alla lyssnade. Det lg ngot sllsynt gripande i
detta fredrag, fritt frn allt effektskeri. Klangen var kta, det
knde hvar och en.

Predikan blef icke lng, och amen kom som en fverraskning. Eftert
ville alla hlsa p Gustaf Adolf. Mnga grofva hnder tryckte hjrtligt
hans, och mnget tradt ga lyste af tacksamhet.

Majoren var mycket rrd och stolt.

Min lskade gosse, sade han och tog Gustaf Adolf i famn, du r en
vltalare af frsta rang, du kan bli biskop, om du vill. Denna predikan
kommer jag att ha godt af ett helt r.

Du hade fasligt brdtom, sade Christian; orden snafvade fver
hvarandra i munnen p dig. Men hade du hllit p lite till, s tror jag
rent af du omvndt mig.

Du var s vacker i din hnfrelse, den kldde dig s, infll tant
Cilla och runkade p hufvudet.

Dig kan jag st ut med att hra; du frstr konsten att predika kort,
frklarade Torvald.

Jag frstod hvart enda ord, sade Irene och slt sig smeksamt intill
brodern.

Han bjde sig ned och kysste henne. Det omdmet satte han mest vrde p.

Elisa stod tyst. Det var henne, som om hon sett Gustaf Adolf g upp p
en strlande hjd, dit hon ej kunde flja honom, d hon sg honom helt
besjlas af en krlek, som hon icke knde. Men hon ville ej, att de
skulle glida ifrn hvarandra mer n ndvndigt var, han skulle ej
alldeles behfva sakna hennes sympati nu.

Hvad det mtte knnas underbart att st och tala ut s dr hvad som
fyller ens hjrta, sade hon till honom, d de friga skingrats t olika
hll och blott kandidat Rise var kvar.

Ja, det r storartadt, svarade Gustaf Adolf, och hans gon strlade.
Men det allra underbaraste r dock att f knna sig vara ett Guds
redskap. S eget det kan lta, men jag har liksom en annan knsla fr
mig sjlf nu n frut. Det r som om mina lppar blifvit helgade genom
det stora budskap de ftt uttala. Det blir en dubbel synd fr mig
hdanefter, om jag besudlar dem med hftiga ord, lgn eller frtal.

Ja, det r stort att vara en Guds mnniska, sade Sven Rise.

Gustaf Adolf vnde sig hastigt om.

Ni r det? frgade han hjrtligt. Det har jag haft en knsla af frn
frsta stunden. Lt oss vara brder!

Sven Rise lade sin sjukligt smala och fina hand i Gustaf Adolfs manligt
stora och starka. Det blef ett trofast handslag. Elisa stod bredvid och
sg det med sympati.

Det finns vnskapsband, som innan de knytas p jorden ro knutna af Gud
i himmelen och drfr bli till vlsignelse och andlig kraft. Ett sdant
knts i denna stund.

Julen kom och gick i frid p Elghyttan. Ingen schism rdde inom
familjen, fast dr inkommit ett nytt element. Visserligen knde sig bde
majoren och Christian besvrade, d Gustaf Adolf kom dem fr nra in p
lifvet, men de tyckte alltfr mycket om honom fr att bli frargade.
Dock togo de hans afresa lugnare n eljest, nr han denna gng tervnde
till Upsala.

Fr Elisa var det endast tomhet. Hon saknade sin lsklingsbror mer n
vanligt, det var s otillfredsstllande att han rest, innan hon hunnit
vnja sig vid allt det nya i hans vsen.

Sven Rise stod bredvid henne p grden och sg efter den bortilande
slden.

Er bror gr en ljus framtid till mtes, sade han.

Jag har alltid drmt mig att Gustaf Adolf skall bli stor, svarade hon.

Storhetsdrmmar ro farliga, sade Sven Rise, vemodig vid tanken p hur
han knt och nnu knde inom sig hg och krafter till ett strre kall n
det han nu fyllde. Men det r stort att redan i unga r f gna sig t
Guds rikes tjnst, tillade han med tanke p Gustaf Adolf.

Ja, i den tjnsten fr man ju ej strfva efter restllen, sade Elisa.

Man fr bli allas tjnare. Och jag kan ej tnka mig ngot strre n
att, som han kommer att f gra, infr folkmassorna vittna om sin tro,
sade Sven Rise.

Utan att han visste det hade under samtalet i hans ton rjt sig ngot af
den saknad han knde fr egen del vid tanken p sin undangmda plats.
Elisa frstod honom och insg pltsligt vidden af hans motgng. Hennes
starkaste sympatier vcktes af att se hur undergifvet han bar den, utan
klagan och utan afund fr den hvilkens vg lyckades. Ibland hade hon
tyckt, att han var en liten och tam sjl, som kunde finna sig s bra i
sina sm frhllanden, men nu frstod hon, att denna hans frnjsamhet
var tillkmpad och s fullkomligt vunnen, att alla trodde den ligga i
hans natur. Med sin tysta kamp och sina obeaktade segrar frefll han
henne i denna stund strre n Gustaf Adolf med all sin ungdomliga kraft
och hnfrelse. Sven Rises uppgift i lifvet kunde ej vara mindre n
Gustaf Adolfs, det stod med ens klart fr Elisa.

Den ene talar hnfrdt till en stor mngd, men trffar kanske icke mer
n ett eller par hjrtan, sade hon, den andre framlefver tyst sitt lif
bland ett ftal mnniskor och vinner kanske hlften af dessa.

Hon talade lngsamt och tankfullt liksom fr sig sjlf.

Sven Rise betraktade henne med glad frvning. Aldrig hade han vntat
att hon skulle tala s, och drfr frefllo honom orden inspirerade.
Han tog dem som en trst frn Gud. r ej den ringa sysslan i Guds rike
lika s viktig som den strre? Beror ej allt p troheten? Sven Rise
knde vikten af att hlla sitt ljus brinnande just p den plats, dr Gud
stllt honom, och icke under ffng lngtan till en annan post lta
elden slockna.




                                  9.


Vintern gick, det vrades, sommaren nalkades och med den kom Gustaf
Adolf tillbaka.

Sven Rise var fortfarande p Elghyttan. Torvald och Irene skulle lsa
ett par timmar om dagen fven under sommaren. Elisa hade ordnat det s,
frklarande det skadligt fr barnen att g lediga hela dagarna. Det
egentliga sklet frteg hon, det fick ingen ana, kandidaten minst af
alla. Hon hade genomskdat hans karaktr och visste, att han ej skulle
samtyckt att stanna hela sommaren, om han ej ftt gra nytta. Och att
han skulle lmna Elghyttans hlsosamma skogsluft, frrn han af den
blifvit tillrckligt strkt att tertaga sina afbrutna studier, ingick
ej i hennes planer.

Elisa och Sven Rise gladde sig tillsammans t Gustaf Adolfs terkomst.
Den frnvarande brodern och vnnen hade ofta under de flydda
vintermnaderna varit mnet fr deras samtal och blifvit ett starkt
freningsband emellan dem. Elisa talade grna om brodern sdan han varit
fre den genomgripande frndring, hvilken gjort honom i viss mn
frmmande fr henne. Sven Rise lyssnade alltid intresserad, och i
gengld kunde han sedan tala om detta Gustaf Adolfs nya lif, med hvars
art han af erfarenhet var frtrogen. Elisa lyssnade som till ett nnu
fr henne dunkelt tal, men det lockade och drog, hon lskade att hra
det. Hon skulle ju genom det lra sig frst Gustaf Adolf bttre.

Gustaf Adolf kom. Solen strlade som vanligt den dagen bde ur hans gon
och frn himmelen.

Glad och munter var han, skmtsam och frisk. Men Elisas skarpsynta blick
mrkte dock snart, att dr ter frsiggtt en frndring med honom. Hans
gldje var ej af det upphjda och hnfrda slag som vid hans sista besk
i hemmet, den kom blott frn hans naturliga glada lynne. Men denna
gldtighet frefll ej ogrumlad som frr i vrlden, det gmde sig ngot
bakom den. Detta ngot tittade fram ibland som en skrande kontrast mot
den unge mannens af naturen soliga vsen.

P kvllen kom majoren tvekande med sina kort, frdig att g ned med dem
igen, ifall Gustaf Adolf skulle sga ngot. Men denne gjorde icke det,
utan erbjd sig i stllet att vara fjrde man i ett whistparti. Majoren
uttryckte sin frvning och beltenhet.

Jag har blifvit frisinnad igen, sade Gustaf Adolf vrdslst.

Det var ngot i tonen som kom Elisa och kandidaten att utbyta en blick.
Ingendera af dem sg ngot ortt i majorens patienser och whistpartier.
Korten voro nmligen fr honom ett jmfrelsevis oskyldigt tidsfrdrif.
De hade drfr ej gillat Gustaf Adolfs strnghet i julas och skulle nu
sett ett framsteg i den frisinthet han lade i dagen, om ej allt tydt p,
att ngot dolde sig bakom den.

Folket hr har lngtat efter dig, alla vilja hra dig predika, sade
tant Cilla.

De ha kyrkor och bnehus och behfva vl icke mig, svarade Gustaf
Adolf.

Hvarje hans yttrande styrkte farhgorna. Drtill kom att han undvek Sven
Rises och Elisas blickar, allt under det han skmtade och pratade med de
friga.

Nr man sade god natt och gick hvar till sitt, gjorde han ingen min af
att drja kvar fr att f en ostrd stund med systern, som han alltid
annars brukade frsta aftonen i hemmet.

Elisa stod tvekande ngra gonblick, sedan han gtt, s tog hon sitt
parti och gick efter honom upp p hans rum.

Hvad vill du? frgade han kort och frlget.

Hon lindade armarna om hans hals och frgade mt hur det var med honom.

Jag mr bra, svarade han i samma korta ton och frskte undvika hennes
blick.

D detta icke lyckades, log han.

Du ser spken p ljusa dagen, det r ingen fara med mig, sade han.

Men hon lt ej fra sig bakom ljuset.

Hvarfr vill du inte predika mer?

Jag har ej lngre ngot att sga.

Har du icke?

Smrtar det dig? Du sg aldrig mitt predikande med blida gon, och nu
srjer du fver, att jag slutat med det. Inkonsekvent som alla kvinnor!
Jag trodde du stod fver ditt kns svagheter, Elisa min. Mitt religisa
svrmeri, som oroade dig i julas, r borta. Det br vl endast gldja
dig.

Men det gladde henne ej, sllsamt nog.

Hur har du frlorat det?

Jag har svikit Segerfurstens fana och lidit nederlag.

Hon skulle velat gifva hlften af sitt lif fr att nu kunna vinna
tillbaka t honom denna tro, som hon en gng kallat svrmeri. Hon hade
left sig in i tanken p honom med denna tro; nu stod han dr utan, och
hon sg, att han frlorat p att mista den.

Gustaf Adolf, har jag ngon del i detta? frgade hon gripen af en
pltslig oro vid denna tanke.

Du? upprepade han frvnad.

Ja, genom det misstroende jag visade gent emot din nya sjlsriktning?

I det fallet kunde hon vara alldeles lugn, frskrade han; felet var
ingen annans n hans eget.

Tror du d ej lngre p Gud?

Jo, s som de onda andarna tro och bfva.

Hon skakade p hufvudet.

Du gr dig sjlf vrre n du r.

Nej, det gr jag icke, svarade han och vnde sig bort med ett trtt
uttryck, som skar henne i hjrtat; det var s olikt honom.

Jag tror nd det, vidhll hon.

Det tror du drfr, att du bara ser det fr gonen r, men Gud ser till
hjrtat.

Hon knde att han ville bli ensam, och gick drfr, efter ett god natt
mmare n vanligt. Det var henne bittert att ej kunna trsta.

Sedan hon lmnat honom, vandrade han lnge af och an i strid med sig
sjlf.

Sven Rise lg smnls i rummet under, hrde stegen och undrade hvad de
betydde.

Du sof ej godt i natt, sade han p morgonen till Gustaf Adolf.

Strde jag dig? Du bor ju under, det tnkte jag inte p. S fatalt!

Bry dig ej om det, jag hade inte sofvit i alla fall. Det gjorde mig
bara s ondt om dig.

Det reder sig vl. Jag skall inte g dig vaken mer, svarade Gustaf
Adolf ltt.




                                 10.


En afton, sedan man tit kvll, och sommarnattens ljusa skymning
lngsamt snkte sig fver jorden, gick Sven Rise ut p en af sina s
lskade ensliga vandringar bort t ngar och skogar. Han fljde grna
sin Mstares exempel att g ut i demarkerna och bedja. Guds nrhet r
mktigt knnbar i naturens stora tempelsal.

Hall! Hvart gr du?

Det var Gustaf Adolf. Sven Rise stannade.

Ut p en promenad. Kvllen r s hrlig. Gr du med?

Deras rster klingade tydligt genom aftonens stillhet.

Ja, hvarfr inte? Jag har knappt rkat dig sedan jag kom hem, s mycket
annat har jag haft fr mig.

Gustaf Adolf hade nu upphunnit sin vn. Han var lik sitt frra jag i
kvll, sorgls och gladlynt.

De gingo genom trdgrden ut p landsvgen till en liten byvg, som
slingrade sig fram i skogsbrynet. t ena sidan hade de doftande ngar,
dr grset stod hgt och saftigt, snart frdigt fr lien. n slingrade
sig fram som ett blnkande band. Ljus, skuggls skymning drmde fver
nejden. P andra sidan om vgen stod skogen vakt. Det rika, mngfaldiga
lifvet sof drinne, man kunde liksom hra det andas i tystnaden. Skumt
och hemlighetsfullt var det t det hllet.

G vi fr fort? frgade Gustaf Adolf och saktade farten med en blick
p sin fljeslagare.

Jag har nnu litet svrt att g fort i backar, svarade denne och
frskte dlja hur andfdd han var.

Backar! hll Gustaf Adolf p att utbrista, men hejdade sig i tid. Det
var en stigning s liten, att han ej mrkt den, men fr Sven Rise var
den en besvrlig backe. Det bdade intet godt. Nstan frdmjukad vid
knslan af den kraft och hlsa som genomstrmmade honom sjlf,
betraktade Gustaf Adolf sin brcklige vn.

Men Sven Rise hrde ej till dem, som lska att beklagas. Han frssade
aldrig i sina egna lidanden och tyckte icke om, att de uppmrksammades.
Den hjlp han begrde af andra var att bli dragen ut ur sig sjlf genom
att f intressera sig fr dem.

Lt oss sitta ned p stenarna hr en stund. Det r s vackert, och
luften r ljum, sade han.

Gustaf Adolf var genast med p det. Han frstod, att hans vn ej ville
tala om sin klenhet, och drfr ltsade han ej vidare mrka den. I sin
fulla lngd strckte han ut sig p marken, lade hnderna under nacken
och sg upp mot himmelen, denna underbara nordiska sommarnattshimmel.
Allt var tyst, endast p afstnd hrdes dnet frn forsarna i skogen.

Gustaf Adolf var ingen drmmande natur, och drtill kom, att han p
sista tiden blifvit rdd fr sina tankar; fljaktligen vnde han snart
sin blick frn rymden till Sven Rise.

Denne satt ordentligt p en sten. Det ena benet hade han lagt fver det
andra, och hnderna, som hvilade i knet, omslto hvarandra. Han satt i
sin vanliga, ngot framtbjda stllning och tog s rrande liten plats
i vrlden. Han skulle sett ynklig ut, om ej anletsdragen och framfr
allt de bl gonen, som sgo ut fver nejden, frtagit detta intryck.

Rise, jag skulle vilja byta med dig, utbrast Gustaf Adolf. Tag min
styrka och hlsa, min arbetskraft och framtid och gif mig din sjlsfrid
i stllet.

Sven Rise vnde sig till honom, och Gustaf Adolf tnkte, att s kunde
aposteln Johannes ha sett ut, nr han lyfte hufvudet frn Jesu brst.

Du har ingenting att ge, fr hvilket du kan f sjlsfrid. Din kraft och
hlsa st ej i vgen fr den, sade Sven Rise.

Nej, jag vet nog det. Det behfver du inte sga mig, svarade den andre
bittert.

Men hvad du tycks ha glmt r, att du kan f sjlsfrid fr intet.

Du vet inte hvad du sger. Jag har affallit ifrn Gud.

S vnd tillbaka till Gud.

Det r omjligt. Mellan honom och mig str en mur af medvetet begngna
synder.

Den muren kan borttagas och kastas i hafvets djup, om du har tro s
stor som ett senapskorn.

Men det har jag icke. Och fr resten, det dr kan glla om andra synder
n min, sade Gustaf Adolf otligt. Du vet att det ges en synd till
dds, och det r den jag begtt.

N, d r du vl njd t att vara skild frn Gud?

Njd! Hur kan du frutstta ngot sdant?

Om du begtt synden till dds, vill du ingenting hellre n vara fjrran
frn Gud, och br vara glad att hafva afkastat hans ok.

Du talar s underligt.

Skulle du d vilja ha det igen s, som innan du affll?

Naturligtvis, men det r omjligt.

Hvarfr omjligt?

Gud har frkastat mig.

Hur vet du det?

Hur jag vet det? Det knner jag vl.

Du tror, att din inre ofrid och den frkrossande knslan af skuld infr
Gud ro bevis fr att Gud frkastat dig? Och dock r det tvrt om. Det
att du icke kan finna ro i synden r just Guds tag om dig.

Gustaf Adolf teg. Kunde det vara s? D funnes det nnu hopp fr honom.
Men nej! Det fanns vl en grns fven fr Guds nd, och i s fall hade
han fverskridit den. Detta sade han till Sven Rise, och fven hvilka
orsaker han hade att tnka s.

Att synda och be om frltelse fr att synda igen r att draga nden
till lsaktighet, sade han.

Och fr att undvika det har du frkastat nden alldeles? sade Sven.

Hvartill tjnar det att skra af ogrset och lta roten vara kvar?

Till ingenting, det har du rtt i. Roten mste upp, din hg frvandlas,
s att den vndes frn synden till heligheten. Det kan du icke gra
sjlf.

Nej, det vet jag.

Men Gud kan det, sade Sven Rise.

N hvarfr gr han det inte d?

Du flyr honom ju, i stllet fr att ska honom i tro. Tvifla ej p
honom, utan kasta dig i hans armar sdan som du r med din synd. Ske dig
som du tror, sade Jesus ofta. Man mste vga ngot p tron. Jag har hrt
en s mlande bild af tron en gng. Ett litet barn var frfljdt och
stod vid en ppen lucka i golfvet. Dr nere var en djup och mrk
kllare, hvarifrn barnet hrde sin faders rst, som ropade: kasta dig
hit ned; jag tar emot dig! Barnet sg icke fadern, bara mrkret, men
lydde rsten och behfde ej ngra det. S kan trosgreppet om Guds lften
stundom vara som ett sprng i mrkret, men nnu aldrig har det sprnget
frfelats fr ngon. Faran ligger blott i att icke vga det.

Gustaf Adolf var gripen. Han stod tvekande vid branten. Skulle verkligen
de eviga armarna mottaga honom, ifall han vgade sprnget?

Det var en tid, d jag trodde, sade han, och allt var ljust fr mig.
Men synden blef mig fvermktig, och nu r allt mrker. Jag hatar synden
och br hellre dess straff n den sjlf, och nd kan jag inte bli fri
ifrn den.

Men du vill bli det?

Visst.

D vill du detsamma som Gud. Hvarfr flyr du din enda rddning?

Gustaf Adolf lutade sig tillbaka och sg upp mot natthimmelen. Tankar
och knslor stredo inom honom.

Om jag lmnade mig helt t Gud, borde jag ju bli syndfri. Det trodde
jag i julas, att jag snart nog skulle bli, men nu har jag ftt se p
annat, minsann, sade han.

Om du i Jesu Kristi namn ger dig sjlf t Gud, s str du infr Gud ren
och syndfri som Jesus Kristus sjlf, sade Sven Rise med trons
inspiration.

Men hur kan det frlikas med att jag fortfarande faller i synd?
invnde Gustaf Adolf.

Fret kan falla i dyn, men svinet vltrar sig dri. Det r stor
skillnad att trifvas i synden eller att knna den som sin bittraste
plga.

Inte hjlper det mig att sucka och lida af synden?

Jo, om det lidandet fr drifva dig till Guds Son, som fvervunnit den.
Fr att f makt fver den synd, som bor i dig, mste du kunna brja
striden med vissheten om, att dess herravlde r brutet och dess ddsdom
afkunnad, och den vissheten ges dig i tron p Jesu frsoning. Sedan
vidtager helgelsen, striden mot den vidldande synden, och den varar
lifvet ut.

Ja den, ja, infll Gustaf Adolf lifligt; det r just dr man brjar
krftgngen.

Ja, i fall man hugger in med egen arm mot synden i stllet fr att fly
undan den till korset.

Men om man gjort det en gng? sade Gustaf Adolf otlig; han tyckte
samtalet gick i kretsgng.

S skall man gra det om och om igen. Vx aldrig ifrn korset! Endast
Guds krlek i Jesus Kristus kan omskapa hjrtat. Vid den krleken gller
det att hlla fast fr att draga fver sig strmmar af vlsignelse.
Mycket vill hindra oss frn att nalkas Gud, men det gller att trnga
sig fram och hlla fast och vara trogen intill dden. Den goda kampen
fr lifvets krona r en stndig Jakobskamp med Gud, ett bnelif.

Dessa sista ord ljdo mktigt och lnge efter sedan de uttalats, ty
tystnad fljde p dem, en innehllsrik och tankfull tystnad.

Till sist reste sig Gustaf Adolf med spnstighet.

Det r sent, lt oss g hem, sade han blott, men klangen i rsten sade
mer.

Har du vgat sprnget? frgade Sven Rise.

Ja, svarade Gustaf Adolf, och hvarje tum af hans varelse tycktes
genomtrngd af den frlorade sonens beslutsamhet att st upp och g till
Fadern, jag har vgat sprnget, det var ju min enda rddning. Och nu
vill jag brja lifvets Jakobskamp med Gud.




                                 11.


Folket behfde ej lngre frgfves vnta p att f hra den unge
studenten predika. Sedan han tervunnit den en gng frlorade friden,
lngtade han att f tala om sin trofaste Frlsare. Och han kufvade ej
denna lngtan. Hvarfr skulle han?

Hans tal var ej vist och vl uttnkt, det hade sina formfel, men det
fngslade genom omedelbarhet, hjrtevrme och sanning. Begfning hade
han dock fven hvad framfrandet betrffar, men detta blef aldrig s
mrkvrdigt, att det tog uppmrksamheten frn innehllet.

Gustaf Adolf hade funnit sin rtta kallelse i lifvet. Prst ville han
bli och gna sig helt och hllet t sin Herres tjnst. Hittills hade han
lst p filosofie kandidatexamen, det var ej lngre kvar n att han
frst kunde aflgga den och sedan fverg till den teologiska
fakulteten.

Det r bra. Du blir rkebiskop med tiden, sade majoren.

Han hrde grna sonen predika och blef alltid rrd till trar, men rdd
att bli fr djupt gripen, fvergick han hastigt frn den rent andliga
sidan af saken till den vrldsliga och spdde sonen en lysande framtid.

Elisa gladde sig t omslaget i broderns sinnesstmning, men kunde ej
lta bli att undra hur lnge det skulle rcka. Detta nya lif, s fullt
af vxlingar och strider, frbryllade henne. Men hon tnkte att det
kanske mste s vara, nr en stark och liflig natur skall omdanas fr
evigheten. Frn Gustaf Adolf vnde hon sina blickar till Sven Rise. Hr
var lugnet. Mnne efter genomkmpade stormar? Hon kunde ej tnka sig
Sven Rise i stormen, ej frestlla sig honom upprrd, och dock visste
hon, att hans knsla var djup.

Gustaf Adolf slppte ej sina studier under sommaren. Han och Sven Rise
lste tillsammans, den senare mera fr ro skull.

S ltt du har fr det, allting gr ju i dig som ett intet! Och det
fast du ej pluggar utan bara hr p. Du skulle snart lmna mig lngt p
efterklken om du toge i p allvar, utbrast Gustaf Adolf skrattande en
dag.

Rise smlog litet.

Det r bra synd, att du skall ha behft afbryta dina studier, fortfor
hans vn.

Jag har ej helt och hllet afbrutit dem, som du ser; jag lser ju s
godt jag kan fr mig sjlf.

Du mnar d tertaga dem?

Ja, nr jag blir stark nog.

Det lt s frhoppningsfullt.

Men att du inte bara lser p ditt?

Jag orkar inte forcera.

Det behfver du vl inte heller; ls s mycket du orkar. Slng din
informatorsplats hr och flj mig till Upsala i hst. Vi ska' bo
tillsammans och ha trefligt. Jag skall nog vakta dig mot
fveranstrngning, var lugn fr det!

Sven Rise skakade p hufvudet, men Gustaf Adolf, som var frtjust i sitt
frslag, fortfor att tala fr det, mlande deras gemensamma studentlif i
de ljusaste frger. Sven Rise lyssnade som till en skn musik. Hur grna
hade han ej velat!

Du r klippt och skuren till lkare med ditt lugna frtroendeingifvande
stt. Och s vl det behfs troende lkare vid sjuk- och ddsbddar!
Hvarfr tvekar du? r det pengar, som tryta dig?

Jag mste drja med studierna, tills jag har kraft att ta i riktigt. En
vinter till hr skall nog gra mig frisk. Nsta hst kanske jag kommer
med dig.

Sven Rise tyckte att denna mjlighet gjorde lifvet s vidt och ljust.

Inte skall du vnta s lnge, sade Gustaf Adolf med ungdomlig ifver.
Du skall inte nja dig med att bara g hr och andas, utan frga en
doktor fr din hackhosta, och be att f ngot strkande. Du skall lgga
all din energi i att bli frisk nu under den tid, som r kvar af
sommaren, och s komma med mig i hst. Har du inte pengar nog, s har
jag. Pappa ger mig s mycket jag ber om. Du hr oss till nu, ser du; du
r mer n en bror fr mig.

Dessa hjrtliga ord gjorde Sven Rise godt, fast det ej fll honom in att
taga emot det delmodiga anbudet. Majoren gaf ltt, s lnge det fanns
ngot att ge, och snerna togo lika ltt, men den som kndes vid
svrigheterna var Elisa. Hon beklagade sig fr ingen, men Sven Rise sg
tydligt, nr det gllde henne, och han hade lagt mrke till, hur pass
svrt det ibland var fr henne att f det att g ihop. Fr ingen del
ville han ka hennes dolda bekymmer. Gustaf Adolf mste sledes nja sig
med att ej f sin vilja fram. Han fick ej heller sin vn till doktorn.

Det r ingen fara med mig; allt hvad jag behfver r hvila och
landtluft, sade Rise lugnt.

Han trodde sjlf p hvad han sade och hade drfr ej svrt att fvertyga
sin sangviniske vn.

Nsta hst fljer du med mig, Rise, sade Gustaf Adolf muntert, nr han
reste.

Hvem vet, kanske redan p nyret, svarade Sven Rise frhoppningsfullt.

Elisa, hviskade Irene, ska' kandidaten lmna oss s snart? Usch!

Vi f inte vara sjlfviska, utan nska det fr hans skull, hviskade
Elisa tillbaka.

Sjlfvisk vill jag visst inte vara, men nd nskar jag inte, att han
blir fullt s frisk, att han lmnar oss redan i jul.

Elisa svarade ingenting och var knappt medveten om, att Irenes ord mtte
sympati dr djupast inne i hennes hjrta.

Hoppet hade vaknat hos Sven Rise. Kanske skulle han p allvar kunna
tertaga sina studier redan efter jul. Hur flitigt skulle han ej lsa,
snart bli frdig och f en plats! Ett rikt kall skulle bli hans och
kanske ett eget hem med -- -- --! Nej, nu blef drmmen alltfr djrf.
Att f tertaga studierna och fortstta vgen till ett verksamt lif, var
det ej nog? Det var mer tminstone n han vgat hoppas fr ett halft r
sedan. Mnniskohjrtat kan d aldrig lta sig nja. Fr man ngot, vill
man genast ha mer. Nej, det fick vara nog med studierna n s lnge. Han
kastade sig fver dem med lskarlens krlek och ifver. S grna som att
ligga smnls och vnda sig i bdden halfva natten till ingen nytta,
kunde han vl sitta uppe och lsa, tyckte han. Det gick allra bst om
kvllarna; han var aldrig s vaken som d. Bra kunde det ju ocks vara
att prfva sina krafter och att trna dem.

Undervisningen brjade intressera honom mindre nu, sedan hans eget
arbete trdt i frgrunden. Men samvetsgrannare n frr var han dock i
sin tillflliga uppgift, just emedan han knde intresset slappas.

Allt emellant talade han med Elisa om sina planer. Det var s
uppmuntrande. Hon ingick p allt med sdant intresse, gladde sig med
honom t hans frhoppningar och trodde p hans framtid.

Det var olikt honom att med andra afhandla sina egna angelgenheter.
Strngt taget gjorde han det icke heller; hvad han talade om var
egentligen sin kra vetenskap och betingelserna fr att rtt kunna fylla
en lkares stora uppgift bland de lidande. Kom samtalet ngon gng att
rra sig kring hans person, var det alltid Elisa som bragt det drhn.

Lngre fram p hsten tyckte hon, att han brjade se s klen ut, och bad
honom ej fveranstrnga sig, men han bara skrattade t hennes farhgor.
Liflig och glad hade han blifvit sedan hoppet vaknat.

Var det du, Rise, som hostade s rysligt i natt? frgade majoren en
morgon.

S ledsamt att jag strde farbror! Jag trodde inte det skulle hras,
det r ju ett par rum emellan oss.

Det gjorde ingenting fr mig alls, jag stoppade bomull i ronen, men du
sjlf skall akta dig.

Det r bara en tillfllig frkylning. I natt lofvar jag att vara
tystare.

Du skall dricka brstsaft och hlla dig inne, ordinerade majoren.

Kandidaten drack brstsaft och hll sig inne, men den tillflliga
frkylningen blef efterhngsen och trde p hans krafter. Litet hvar
brjade fvertala honom att fara in till staden och frga en skicklig
brstlkare, som bodde dr. Ingen trodde ngon egentlig fara vara fr
handen och Sven Rise minst af alla, men det r ju aldrig bra att
vanskta en komma. Drfr for han p allmn begran in till doktorn en
morgon.

Fljande dag kom han tillbaka vid middagstiden. Alla frgade
intresserade hvad doktorn sagt. Sven Rise visade medikamenter han ftt
och upprepade ngra frhllningsregler, som blifvit honom freskrifna.

D var det ingenting farligt? frgade Elisa lttad, fast hon
egentligen ej hyst ngra allvarsammare farhgor.

Sven Rise vnde sig i detsamma till majoren, hvarfr Elisas frga kom
att lmnas obesvarad, men hon fste sig ej drvid; svaret var ju s godt
som gifvet nd, menade hon. Kandidaten var s lugn och lik sig; om han
var litet blekare n vanligt, berodde det vl p en tillfllig trtthet
efter resan.

Efter middagen gick majoren alltid ned i sitt rum fr att rka och
sofva. Sven Rise fljde honom denna dag och bad om ett samtal. Majoren
blef nervs t en s hgtidlig inledning.

Det r vl ingenting ledsamt? frgade han med en min, som sade, att i
s fall ville han helst slippa hra mer.

 nej, inte just, svarade Rise med ett svagt leende.

Han hade tydligen svrt att komma fram med sitt rende.

Det r inte s ledsamt, sade han drjande, inte mycket tminstone.
Det r bara det att -- -- -- att jag -- mste lmna Elghyttan.

Hvad r det nu fr dumheter? sade majoren uppbrusande. Han tyckte
aldrig om att bli strd i sina vanor. Nu har jag inte tid att hra
klagoml. ro ungarne olydiga, s piska p dem, men lt mig vara i
fred.

Jag har icke ngot klagoml mot dem, svarade kandidaten och beslt att
g rakt p sak, eftersom tiden var knapp. Jag kan ej lngre fylla min
plats hr, ty jag har fullt utbildad lungsot.

Hvad sger du? Lungsot? Nej, det r omjligt!

Doktorn sade s. Han underskte mig noga. Det rder intet tvifvel
drom, svarade Rise.

Och det sger du mig s hr tvrt! Mnniska, begriper du d inte att
fara varligt fram med dliga nyheter?

Majoren var alltid mycket rdd fr att bli upprrd, och drfr tnkte
han frst blott p att hejda sin egen sinnesrrelse. Men nr han sg den
unge mannen st dr s lugn, trots sin svra sjukdom, d vaknade
majorens msinthet och gjorde sig gllande.

Han ville trsta bde den sjuke och sig sjlf, drfr fick icke doktorns
utsago glla fr ngonting. Han vandrade af och an p golfvet, dragande
fram det ena fallet efter det andra, dr lkare misstagit sig.
Naturligtvis hade denne doktor ocks misstagit sig. Lungsot! G p
Elghyttan, och f lungsot, har man nnsin hrt ngot s galet?
Elghyttans luft, som var riksbekant fr sin hlsosamhet!

Hur den gode majoren pratade, lyckades han tminstone fvertyga sig
sjlf, att hans uppfattning var den rtta. Han ville icke bli motsagd
och gaf drfr ej kandidaten tid att tala. Att denne skulle f lmna
Elghyttan kunde helt enkelt intet komma p frgan. _Om_ det n vore, som
doktorn inbillade sig, s vore det bara ett skl till hvarfr Sven Rise
skulle stanna. Kra en sjuk mnniska p drren, aldrig i lifvet!

Du har ju ingenstans att taga vgen fr resten, intet hem, ingen
familj. Hvart skulle du ge dig i vg hrifrn? slutade han mera
hjrtligt n finknsligt.

Till ett sjukhus.

Sjukhus! Liksom om det vore bttre n Elghyttan! Nej, hr skall du bli
frisk, min gosse, det skall du f se.

Doktorn trodde ej jag skulle kunna lefva vintern fver, inflickade
Rise.

Tanken p att ngon skulle d i huset frfrade majoren. Han hade aldrig
sett ngon d och ansg det som en srskild Frsynens skickelse, att
hans hustru sjuknat under hans bortovaro och dtt, innan han hunnit hem.
Aldrig skulle han kunnat fverlefva att se henne g bort; nu hade han
blifvit sparad t barnen, s att de sluppit bli fader- och moderlsa p
en gng.

Sven Rises upplysning kade, som sagdt, majorens frskrckelse och p
samma gng hans ifver att bortfrklara allt sorgligt. Likt ett barn hll
han fr gonen, i den tron att faran drigenom afvpnades.

Sven Rise insg att han vndt sig till ortt person. Men till hvem
skulle han vnda sig? Bort mste han ju och rymma kunde han ej. Att
upprra hela huset med den pltsliga underrttelsen om sin sjukdom hade
han hoppats kunna undvika. Om majoren blott velat taga reson och ltit
tala vid sig, kunde skilsmssan hafva frsiggtt s smningom och i
lugn.

Nedslagen lmnade Sven Rise omsider majorens rum. Dennes hjrtliga
omfamning och frskran, att han betraktade den unge mannen som en kr
son, hvilken p inga villkor skulle f lmna Elghyttan trots lungsot och
allt, gjorde Sven Rise bde ondt och godt. Hans hjrta rrdes draf, men
svrigheterna kades.

Som bde Christian och Gustaf Adolf fr tillfllet voro lngt borta, var
Elisa den enda han nu hade att vnda sig till, sedan majoren visat sig
omjlig. Elisa var klok och skulle nog frst honom, men han drog sig
fr att g till henne med denna angelgenhet, af fruktan, att
sjlfbehrskningen skulle svika honom. tminstone var det ej ndvndigt,
att det skedde p gonblicket.

Han gick in i sitt rum och satte sig i en bekvm hvilstol, som fr en
tid sedan blifvit ditstlld, han visste icke af hvem.

Var detta samma rum, dr han nyligen drmt s frhoppningsfullt om
framtiden? Denna framtid skulle aldrig komma, det visste han nu. Dden
vntade honom i stllet. Nog ryggade han tillbaka fr det fysiska
lidande den kunde innebra, men en frskrckelsens konung var den honom
dock ej.

Min Gud, du har kallat mig, jag kommer, hviskade han, slt gonen och
lutade hufvudet tillbaka.

Han var s trtt, men en knsla af ro spred sig fver honom, han hvilade
p Fadersarmar. I denna stund tog han farvl af vrlden och vnde sin
blick mot evigheten. Banden lstes, som bundo vid detta lifvet. De voro
icke och hade aldrig varit s starka som de, hvilka drogo hans sjl till
det osynliga.

Blott ngra mnader nnu, veckor kanske, och han skulle st infr sin
Gud, skda sin himmelske Konung. En knsla af salig bfvan genomilade
honom. Han ppnade gonen hastigt, som om han skt ngon.

Jesus Kristus, lt mig d varda funnen i dig!

Hoppfullt och starkt steg det ropet ur hans hjrta, och en frsmak af
segern fyllde sjuklingens sjl med kraft till den sista kampen.

Hstkvllens skymning smg sig in i rummet, ttnade frst borta i
vrarna, hvarifrn den hemlighetsfullt svepte sin slja kring alla
freml.

Det knackade p drren, som strax drp ppnades af Torvald.

Hr r ett bref. r kandidaten inte hr?

Jo.

Hvarfr r hr s skvattmrkt? Sof kandidaten?

Nej. Kom brefvet nu?

Ja. Det r visst frn Gustaf Adolf, sade Torvald och rckte fram det
mot den vr, hvarifrn hans lrares rst kom.

Tack, Torvald.

Elisa bad mig sga, att kaffet strax r frdigt, fortfor gossen och
tillade bedjande: Och s, fr jag inte lna 'Fltskrns berttelser?'
Jag kan mina lxor nu?

De st p tredje hyllan nedifrn lngst till vnster, svarade
kandidaten.

O tack! jublade gossen och lydde anvisningen.

Torvald!

Ja.

Har du tnkt p att du skall d en gng?

Nej, inte precis, men jag vet ju, att jag skall det.

Vore du rdd, om du skulle d nu?

Nej vars.

Skulle du finna det svrt att lmna jorden?

Inte jorden just, men mycket hr som r lifvadt.

Har du intet druppe, som du lngtar efter och som kan erstta dig allt
du mste lmna hr?

Inte som jag vet just.

Skaffa dig det, Torvald, skaffa dig eviga skatter. De gra dig rik i
lifvet, men allra rikast i dden.

Torvald svarade ej, och d kandidaten i detsamma tnde lampan fr att
lsa brefvet, frsvann gossen med Fltskrns berttelser, hvilka fr
gonblicket lockade honom mer n de eviga skatterna.

Gustaf Adolfs bref var som en frisk flkt frn den vrld Sven Rise hll
p att gra upp rkningen med, men det hade ock mycket af det, som ej
frgr i dden. Hr var en vnskap fr evigheten s vl som fr tiden.
Sven Rise frsjnk efter lsningen ter i tankar, men s kom han ihg
Elisas budskap, slckte lampan och gick upp i hvardagsrummet.

Det var en inbjudande syn, som mtte honom dr. En vrmande
eftermiddagsbrasa sprakade sllskapligt, lampan p bordet spridde ett
behagligt sken, dmpadt af en rosafrgad skrm, och familjen hade slagit
sig ned kring den mest aptitliga kaffebricka.

Det frefll Sven Rise som en drm, att han s snart skulle lmna denna
angenma lilla vrld, dr intet tydde p uppbrott. nnu overkligare
frefll detta honom, nr han slog sig ned p den plats man genast
beredde honom i kretsen.

Majoren smuttade p sin kaffekopp, lade diplomaten, var vid det bsta
lynne och hntydde ej med ett ord p det samtal, som gt rum mellan
honom och kandidaten ett par timmar frut. En uppmuntrande nick, d den
senare kom in, och ett beltet: Du ser s kry ut i kvll, medicinen du
fick har tydligen en charmant verkan, visade hur han tog allt hvad han
hrt som ett betydelselst skrmskott.

Sven Rise var bjd att tro detsamma, men d han med mda steg upp
fljande morgon efter en dvallik febersmn, sade han sig sjlf, att han
mste tro p lkaren och handla drefter. Han stod ej till svars med att
lngre lta sakerna vara som de voro.

Lektionerna sktte han som vanligt den dagen, men de trttade honom.
Medvetandet om, hur sjuk han var, tycktes med ens hafva frvrrat
sjukdomen. Alla krafter hade fljt med hoppet om hlsans tervinnande,
blott viljekraften terstod och fick nu ensam hlla honom uppe.

En stund efter middagen i skymningen gick han att ska ett enskildt
samtal med Elisa. Han mtte henne i trappan och frgade om hon kunde ge
honom ngra minuter.

Ngra timmar om ni vill, svarade hon gldtigt; jag har ingenting
srskildt att gra fre kaffet.

De gingo in i hvardagsrummet. Hon satte sig vid fnstret. Hennes vackra,
friska drag och kraftigt behagfulla gestalt framtrdde i liffull
kontrast mot den flyende dagern, som spred sitt bleka skimmer fver
henne. Hennes gon lyste som stjrnor i skumrasket.

Hvad stod det i Gustaf Adolfs bref? frgade hon.

Han berttade tskilligt ur brefvet. Det fll sig svrt fr honom att
brja tala om sig sjlf, men det mste ju ske och helst s snart som
mjligt.

Det var egentligen ej om Gustaf Adolf jag ville tala nu, utan om mig,
sade han slutligen.

Jas, sade hon.

Detta lilla ord kan uttrycka de mest motsatta ting, beroende p tonen
hvarmed det uttalas. Det kunde ej vara tvifvel om, att icke Elisa knde
det strsta intresse fr hvad hon skulle f hra.

Jag fruktar att jag mste lmna min post hr frr n mnadt var, sade
han.

Gaf doktorn er verkligen s godt hopp? Ni har berttat mig s lite om
ert besk hos honom. Trodde han, att ni kan brja fre jul redan?

Nej, svarade Sven Rise med ett vemodigt leende.

S gladt deltagande hon var! Hon skulle allt komma att knna sig litet
besviken, tnkte han och omtalade hvad doktorn sagt.

Var det den tilltagande skymningen, som gjorde henne s blek och slckte
gldjestrlen i hennes blick?

Han berttade vidare om sitt besk hos lkaren. Hennes tystnad tycktes
uppfordra honom till det. Hans rst var s lugn, som om han talat om en
sak af ringa vikt.

Men hur kunde doktorn sga er allt s frfrande rent ut? frgade hon
med mda, d hon ndtligen kunde tala.

Jag bad honom drom och pstod mig kunna hra sanningen.

Sanningen! upprepade hon. Hur kan ni veta att det r sant? Doktorn
kan misstaga sig.

Det tror jag icke. Han underskte s noga. Och jag gr i alla fall inte
rtt om jag handlar efter ett sdant antagande.

Hvad mnar ni gra d?

Frgan kom s ngestfull fram. Han knde sig manad att trsta och vara
stark fr hennes skull och bemdade sig drfr om en oberrd, nstan
glad ton, d han svarade:

Jag tnker fara till ett sjukhus.

h, gr icke det! Tror ni inte, att vi kunna vrda er hr?

Hennes rst ville kvfvas, men blicken tiggde honom om att stanna.

Han blef underlig till mods. Hvad betydde allt detta? Var det endast
deltagande?

Icke r det fr att f bttre vrd, som jag reser hrifrn, tro icke
det, sade han med knsla. Jag tviflar hvarken p viljan eller frmgan
hos er alla, men jag kan ej mottaga ett sdant offer.

Offer! Hur kan ni komma med det ordet i detta sammanhang?

Frken Elisa, lt oss vara kloka nu! Hvarken ni eller er far, som jag
redan talat med, vill lyssna till annat n hjrtats impulser, och hur
nskar jag ej, att jag finge lta er rda! Men det duger icke. Lt oss
vara praktiska! Att ni skall tnka p er sjlf begr jag ej, ty det r
er visst omjligt, men tnk p edra unga syskon. Min sjukdom r
smittsam, och de kunna taga skada af ytterligare samvaro med mig. Det
rum jag bebor blir nedsmittadt, r det kanske redan. Frstr ni inte,
att jag mste bort?

Det brjade blifva honom trttsamt att fra denna energiska kamp mot sin
enda terstende jordiska nskan.

Nej, det frstr jag inte alls, svarade hon ngot lugnare.

Hon hade fattat ett beslut, och ifvern att se det genomfrdt
undantrngde fr gonblicket den smrta, som nyss hotat att kvfva
henne.

Ni mste stanna, frklarade hon, det hjlper inte, att ni sger emot,
ty jag har alla p min sida frn pappa till lilla springflickan i kket.
Ni har blifvit en af oss. Hr veknade rsten, hon behrskade med mda
dess darrning. S grna kunde jag lta en af mina egna brder resa till
sjukhus som er. Hvad tror ni Gustaf Adolf skulle sga, om ni fvergaf
hans hem nu?

Elisa kunde ej f fram mera, rsten svek henne. Hon sg p hans
brckliga gestalt, dr sjukdomen satt sin prgel, och hennes gon
fuktades. Det delt formade hufvudet, de sjlfulla, sjukliga dragen med
deras harmoniska uttryck sg hon dunkelt genom glindrande trar.

Elisa grt mycket sllan och aldrig infr andra, om hon kunde undvika
det. Hennes frsta impuls var drfr att skynda bort frn honom, s
snart hon knde sjlfbehrskningen svika, men hon lydde ej denna
ingifvelse, utan stannade och lt honom se, att hon grt. Fr frsta och
sista gngen i sitt lif frskte hon inverka genom svaghet fr att f
sin vilja fram.

Elisa! utbrast han och sprang upp, d han sg henne dlja ansiktet i
hnderna och snyfta.

Res icke! bad hon.

Han tvekade och teg, hlft frtviflad men lycksalig p samma gng.

Hon drog en djup, darrande suck och sg upp till honom, dr han stod
belyst af den dende dagern och betraktade henne med en blick, hvari
jord och himmel mttes, om till strid eller harmoni var ej ltt att
sga.

Sven Rise, lmna icke oss frrn Gud vill det! hviskade hon.

Gud kanske just vill, att jag skall lmna er nu.

Hon skakade p hufvudet.

Nej, vi behfva er nnu alltfr vl; fvergif oss ej!

Han gjorde vld p sin sinnesrrelse.

Lngt ifrn att behfvas, skulle jag bli en brda, sade han och satte
sig igen med ett frsk att vara lugn. Fr min egen del vill jag
ingenting hellre n att f d hr, dr jag knner mig s hemma, men jag
vill frskona er alla frn att bevittna min sista kamp. Den kan bli
svr.

De sista orden tycktes undslippa honom mot hans vilja, och han ngrade
dem gonblickligen, fruktande att de upprrt henne.

Och d skulle inte vi f omge er och hjlpa er! utbrast hon med en s
verklig och djup sorg, att han blef gripen i sitt innersta.

Han insg att han skulle beg en grymhet mot henne genom att resa. Det
var alltfr underbart. Han stdde armbgen mot bordet och skylde gonen
med handen. fvervldigad af Guds godhet utgt han i tyst bn sin
tacksamhet fr denna mhet, som s ovntadt kommit honom till mtes i
lifvets afton fr att hugnande ledsaga honom genom de sista striderna.

Efter ngra minuter sg han upp, och strckande ut handen mot Elisa sade
han:

Gud skall lna dig fr detta, jag kan det aldrig!

Rrd lade hon sin hand i hans.

Bda knde de, att de slto ett hgtidligt frbund, men det var ej fr
lifvet utan fr dden. fver den innerliga knsla, som drog dem till
hvarandra, fll fga af jordens stoft, men s mycket mera af evighetens
rena glans.




                                 12.


Sven Rise stannade. Det blef ej mera tal om ngon afresa. Hans sjukdom
nmndes heller icke. Majoren hade fresatt sig att ej tro p den, och
alla andra frskte ocks med olika framgng att blunda fr den, allt
under det den gick sin obevekliga gng.

Sven Rise ville hlla i med undervisningen till jul, ty frr kunde
Torvald ej komma in i ngon skola. Gossen frstod, att lrarens krafter
ej fingo anlitas fr mycket, drfr gjorde han sitt allra bsta och
Irene likas. De togo s mycket som mjligt af arbetet p sig. Elisa
hade lagt dem detta, samtidigt med att hon underrttat dem om deras
lrares sjukdom.

Det rrde henne att se, hur Sven Rise genom det undseende, som hans
tillstnd, icke han, fordrade, blef ett redskap att utveckla det msinta
och goda i barnens karaktrer.

Lektionerna voro ej s regelbundna numera, ty lraren var ibland fr
klen att lmna sitt rum, och aldrig tillt han sina elever att vistas
dr. n det ena n det andra sklet hittade han p fr att frekomma
detta, men Elisa visste nog, att han endast ville skydda dem fr smitta.
Hon ansg dock faran icke stor i det fallet, d alla frsiktighetsmtt
vidtogos.

En gng, d han p tv dagar ej orkat lmna sitt rum, knackade det p
drren och Elisa trdde in.

Han blef hpen, reste sig frn soffan, dr han lg, och bad om urskt
fr att han var kldd i nattrock. Men hon smlog och gaf honom en vink
att lgga sig igen.

Kom i hg, att jag r Elghyttans husmor, och fr husmodern fr ingen
drr vara stngd, allra minst den bakom hvilken ngon ligger sjuk, sade
hon med en s naturligt moderlig vrdighet, att all hans blyghet
frsvann fr en knsla af obeskrifligt vlbefinnande.

Hon ville vnja honom vid att lta sig vrdas af henne, och det
lyckades.

Fr henne blef den dagliga omsorg, hon fick gna honom, en ovrderlig
hjlp till att skjuta undan tanken p den frestende skilsmssan. Genom
att noga flja sjukdomens sm vxlingar fram och tillbaka lyckades hon
se bort frn frloppet i dess helhet och glmde ibland den oundvikliga
utgngen.

Fram emot jul kom Christian hem efter att hafva varit borta och roat sig
hela hsten med besk hos bekanta. Han drog sig fr att trffa Sven
Rise, om hvars sjukdom han blifvit underrttad i bref. Det var drfr
med lttnad han vid sin ankomst p kvllen hrde, att den sjuke redan
gtt till sngs. Christian var alltid tacksam fr uppskof, nr det var
frga om ngot obehagligt, fven om detta var oundvikligt.

Hur r han till mods, du? frgade han Elisa.

S lugn, som om det ingenting vore, svarade hon.

Han har vl inte riktigt satt sig in i hur det r? frmodade
Christian.

Jo, det r just det han gjort.

Hm. Men innan han hunnit gra det, var han inte frtviflad d?

Det vet jag ej, ty jag sg honom ej dessfrinnan. Han hade redan
fullkomligt satt sig in i frhllandena, d han kom hem frn doktorn.

Han r en ovanligt resignerad natur, sade Christian.

Sven Rise ser mot dden med mer n resignation.

Du vill vl inte pst, att han r glad t den? Det vore onaturligt.

Men tydligen icke omjligt, ifyllde hon. Jag har ett par gnger, d
han suttit frsjunken i tankar och trott sig obemrkt, sett i hans gon
ett skimmer af fverjordisk lycka. Fr honom r den osynliga vrlden
verkligare n denna; dden blir fr honom bara en hemfrd.

Den kan allt bli svr den, sade Christian.

Det klack till i Elisa vid dessa ord; de berrde en m nerv.

Men den br hem i alla fall, sade hon mest fr att trsta sin egen
smrta.

Han sg p henne.

Jag tror du tagit intryck af Rise, sade han; du tnker och talar likt
honom.

Hon ljusnade mrkbart.

Jag skulle intet hellre vilja n likna honom i allt, sade hon.

I lungsoten med?

Ja i den med, om det ej kunde g med mindre.

Christian teg och drog sina slutsatser. De voro nog riktiga, men trngde
ej nda ned till den fulla verkligheten.

Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle lna dem, som s lskvrdt
uppltit sitt hem fr en frmling, och srskildt gllde dessa frbner
Elisa. Han anade ej hur han sjlf fick vara redskapet fr deras
uppfyllande. Sjuk, med blott ngra mnaders lif nnu och ofrmgen till
allt arbete, lt han sig vrdas af henne, den friska, starka och unga,
som hade lifvet framfr sig och dugde till allt. Fga anade han, att han
drunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drmde han om att
inverka p henne med sin trosstyrka och sina ord; i stllet tnkte han
med trygghet p, att om han komme i mrker och vacklade, fanns hon dr
att trsta och stdja honom. Men nnu var det ljust inom honom.
Gemenskapen med Kristus var innerligare n ngonsin och frtog dden
dess udd. Detta frhllande rjde sig i allt hans vsen s oskt som
ljuset lyser, d det r tndt. Allt detta sg Elisa, och det blef fr
henne Betlehemsstjrnan, som lyser till Kristus.

Gustaf Adolfs sinnesndring och den entusiasm hvarmed han omfattat
Kristus hade vckt hennes intresse, men kanske nnu mer hennes misstro.
Denna senare hade ytterligare strkts genom hans affall och
terupprttelse och gjort henne bjd att anse alltsammans som
fvergende knslosvall. Gustaf Adolf var s obeprfvad n. Men hos Sven
Rise trdde samma Kristustro henne till mtes beprfvad, stark och
hllbar. Hon iakttog den, dr den luttrades i lidandets ugn, och hon sg
dess rena guld. Hennes begr att fr egen del vinna denna segrande tro
blef starkare fr hvarje dag genom umgnget med Sven Rise. Och en sdan
lngtan i ett mnskohjrta r det eviga lifvets morgongryning.




                                 13.


Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare n han brukade, ty han drogs
till sin sjuke vns sida.

Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortfrklarade
sanningen, vgrande att tro p den, utan s att han sg den ljus.

Du r afundsvrd, Rise, som redan ftt vr Konungs kallelse hem. Hur
grna jag vore i ditt stlle!

S ljd hans hlsning. Men Sven Rise, som fr tillfllet hade en mindre
ljus stund, sade ngot om den oro han ibland knde fr, att plgorna
skulle bli strre n hvad han kunde bra med tlamod. Han var ocks rdd
att gripas af ddsfruktan och drmed misspryda sin Frlsares lra.

Tnk p hur trofast Gud burit dig nda hitintills. Tror du att han
slpper dig nu, nr du r s nra mlet och allra bst behfver honom?
Det vore just likt vr nderike Gud, tycker du inte det?

Sven Rise log. h hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom!
Hans sjukliga oro vek fr dem, som nattens dunkel viker fr solens
klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjrtat gende tack,
som ndde lngre n till den jordiske vnnen; det steg nda upp till all
hugsvalelses Gud.

Det kns s ljust att tnka p dig, Gustaf Adolf, sade han efter en
stund. Du har alla frutsttningar att bli till stor vlsignelse i Guds
rike.

Tror du det? frgade Gustaf Adolf med barnslig gldje. Ja, det r min
hgsta nskan och min dagliga bn, tillade han med manligt allvar.

Men hll dig hrdt vid dmjukheten och var framfr allt ppen, ppen
infr din Gud, ty blott s kan du tla vid att bli ett mycket anvndt
redskap. Blif aldrig annat n ett omyndigt barn infr Gud, s kan du
varda en pelare i Guds frsamling, sade Sven Rise.

Det gller att inte glmma, det man blott r ett redskap, anmrkte
Gustaf Adolf.

Just det, ja, sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den
tycktes se tillbaka fver det frflutna lifvet.

Hvad tnker du p? frgade Gustaf Adolf, som lngtade att f veta
orsaken till det dmjuka och p samma gng frklarade uttrycket i sin
vns ansikte.

Jag tnker p Herrens vgar. Nu frstr jag hvarfr jag ej fr tjna
honom hr. Min sjl r honom ondligt mycket dyrbarare n min tjnst.
Drfr, nr han sg, att den senare hll p att bli mig en snara, tog
han den ifrn mig fr att jag skulle terg till min frsta krlek, som
r Herren sjlf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men
nu frstr jag honom, min lskade Herre!

Gustaf Adolf var gripen.

Tack fr dina ord! De ha lrt mig den grundsanningen, att blott i mn
som den frsta krleken r varm kan man vara till vlsignelse, sade
han.

Fr Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf nnu en annan
tydning n denne sjlf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute p en
promenad fre middagen och upprepade fr systrarna den sjukes ord.

Underligt r dock, sade Elisa, att Gud tar bort honom. Vrlden
behfver s vl sdana som han. Hvarfr mste hans rika begfning brytas
ned af dden, innan den hunnit anvndas i den verksamhet den tyckes
mnad fr?

Gustaf Adolf stannade tvrt och sg ut fver en snhljd ker, tydligen
hmtande en ingifvelse frn den.

Minns du icke detta flt sdant det var i hstas, Elisa? frgade han.
Det var besdt, och den spda brdden spirade upp, grn och saftig. S
kom frosten, och brdden vissnade ned. Hvarfr sddes fret till ingen
nytta eller hvarfr fick frosten bita af dess vxt? I vr, Elisa, kommer
svaret. D spirar hr p nytt, och i sommar gungar p detta flt en
skrd, som skall n en mognad fullare n hstbrdden ntt, om frosten
drjt. Tror du ej det kan vara s med Sven Rises andliga gfvor och
krafter? De brytas ned af dden, men blott fr att blomstra upp p nytt
och komma till bttre anvndning i evighetens vr.

Ja, s mste det vara. Det r trst i den tanken, sade Elisa och sg
p den till utseendet dda och ofruktbara kern. Nere i dess djup lg
lifvet gmdt och grodde.

Det har ofta frefallit mig, nr jag gtt i naturen, som om den varit
full af gtor, sade hon. Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och
jag har ofta nskat mig frstnd att tyda gtorna. Nu r det som om jag
brjar skymta frklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder
uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det r orsaken
till dess tjusning? Som nu detta med hstsden till exempel och mycket,
mycket annat?

Jo visst. Jesus frstod naturens bildsprk som ingen annan, och hur
ofta tolkade han det inte i sina liknelser! sade Gustaf Adolf.

Irene, som hngde vid Elisas arm, sg sig omkring, liksom ville hon
upptcka ngot af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och
tyst. Solen lutade mot sin nedgng, dess flammor gldde bortom
tallskogens raka stammar. Himmelen mrknade, och man kunde vnta att f
se stjrnorna brja glimta snart.

Hvad sger himmelen nu? frgade Irene. Allvaret omkring henne hade
vckt tankar i den femtonriga lilla flickans frr ganska tanklsa
sinne, men hon behfde nnu hjlp fr att f fram dem till klarhet.
Elisa sg uppt.

Ja, hvad sger himmelen oss, nr det mrknar och stjrnorna tndas?
sade hon eftertnksamt. De syntes icke under dagen, d allt var ljust
och gladt, men i mrkningen strla de fram.

Alldeles som Guds lften, ifyllde Gustaf Adolf; de ha intet vrde fr
oss frr n vi behfva dem, liksom vi icke se stjrnornas ljus frr n
det mrknar omkring oss.

Elisa sg tyst upp mot himmelen. Frst nu, sedan sorgens skugga fallit
fver hennes vg, hade hon brjat se efter Guds lften. Tanken p dd
och tillintetgrelse sammansnrde hennes hjrta. Men stjrnorna p
lftets himmel begynte uppg fr hennes syn. Klarast af dem alla lyste
denna: Jag r uppstndelsen och lifvet; hvilken som tror p mig, han
skall lefva om han n dr. Hon tyckte att detta lfte kastade en
hoppets ovanskliga strlglans fver Sven Rises bleknande drag. Ocks in
i hennes eget hjrta fllo ngra strlar, svaga nnu, men dock af evigt
ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall slckas.

Lt oss g in i tallskogen mot aftonrodnaden, bad Irene.

Den fngar du nd icke, sade Gustaf Adolf med ngot af sin vanliga
skmtsamhet, som annars var dmpad nu.

Hvad r aftonrodnaden lik? frgade hon, medan de enligt hennes nskan
gingo fram mot dess gldrda prakt.

Glnsande strlar silade dem till mtes mellan trden.

Hvad den r lik? upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med
henne. Illusioner, som glnsa och locka, men dem man aldrig nr, om man
n springer till vrldens nde.

Ah nej, solnedgngen fr inte likna ngot dligt, sade Irene bedjande.

Den r lik en rttfrdig mans dd, sade Elisa. Ljus, men full af
vemod. Fr oss ter den sig som en nedgng, men i en annan vrld hlsas
den som uppgng.

Den liknelsen tyckte jag mer om, frklarade Irene.

Och jag med, instmde Gustaf Adolf.

De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgngen gldde och flammade,
utvecklande all sin prakt fr att sedan lngsamt blekna bort.

Hvad menar du med en rttfrdig man, Elisa? frgade Gustaf Adolf.

En sdan som Sven Rise, svarade hon utan betnkande.

Och hvad gr honom rttfrdig?

Hans tro.

Gustaf Adolf skakade p hufvudet.

Om du frgade honom sjlf drom, skulle han ej svara: 'min tro', utan:
'Jesu Kristi Guds Sons blod'.

Men det blodet r utgjutet fr alla, och alla ro icke rttfrdiga,
invnde hon.

Jag menar icke att tron r obehflig, sade han; den r handen,
hvarmed vi taga emot rttfrdigheten.

Den r ndvndig sledes, ty utan den bli vi icke frlsta.

Vi ha icke ens tron af oss sjlfva; den r en gfva af Gud.

Hvarfr ger d ej Gud trons gfva t alla mnniskor? frgade hon.

Alla vilja ej taga emot den.

D r det i alla falla en frtjnst att vilja tro, vidhll hon.

Ja, p samma stt som det r en frtjnst hos den drunknande, att han
vill bli rddad och griper om handen, som rcks honom, svarade Gustaf
Adolf.

Hvem vill vl drunkna? anmrkte Elisa.

Lekamliga sjlfmord ro icke ovanliga och andliga nnu mindre, svarade
han.

De gingo hemt utmed n, som var frusen vid kanterna. I midten gick
strmfran nnu ppen.

Det mrknade, och inbjudande brasor tndes p hrden i stugorna de gingo
frbi. Snart hlsade dem ljusen frn Elghyttans grd. Det lyste i salen,
dr middagen vntade. Irene stdde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det
brukade alltid vara s hisnande roligt, nr han var hemma och julen stod
fr drren, men i r kunde hon ej knna s. Ett ovanligt allvar hvilade
fver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots
all sin ungdomliga lifsgldje.

Elisa sg mot ett fnster i nedre vningen. Intet ljus brann dr n.
Kanske vill han se stjrnorna tndas, tnkte hon och blickade upp mot
himmelen, som nu brann och strlade.

Stunden nalkades fr honom drinne att antrda denna underbara frd ut i
det stora oknda. Hon ryste. Rymden tycktes henne mrk och kall trots
alla sina skimrande vrldar och evigheten frborgad trots Guds lften.
Mste ej en ensam ande frirra sig dr och aldrig hitta fram till
Fadersfamnen?

Elisa knde sanningen af sin broders ord, att tron r en Guds gfva och
ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bra fver de
ondliga djupen. Hon knde inom sig den drunknandes viljekraft till att
lta sig rddas.




                                 14.


Sven Rise hade upphrt med undervisningen, men var nnu ej smre n att
han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla tflade om att vara i
hans nrhet, d han orkade med sllskap. Ej behfde han vara till
besvr, det fll ingen in att betrakta honom som annat n en medlem af
familjen. Trots den jmfrelsevis korta tid han tillbringat p
Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjrtan, som
klappade dr. Och de mnga intresserade frgor, fulla af deltagande och
oro, som stlldes till Elisa eller hennes syskon, d de voro ute i
bygden, visade hur lskad Sven Rise hade frsttt att gra sig fven i
vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. P sina
ensliga promenader hade han brukat g in i stugorna och stifta
bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vnskapsband. Drfr saknade
man honom nu mngenstdes. Mnga bland folket kommo ocks till
herrgrden fr att frga efter kandidaten, men ej alltid tilltos de att
rka honom.

En dag fick han reda p, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som
velat trffa honom.

Det skulle du icke gjort, Elisa, sade han mildt frebrende.

Men du var s srskildt klen den dagen, frsvarade hon sig.

Nog hade jag orkat hlsa p dem, sade han med en skymt af saknad, som
djupt grep henne.

Hon frskte f ett bud till de bda ynglingarne, men ingen hade tid
midt i julbrdskan. D gick hon sjlf, fast hon ej heller hade tid. Det
var en lng vg, och snn yrde, men Elisa tnkte ej p annat n gldjen
att f uppfylla en af Sven Rises f nskningar.

De bda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och fljde henne genast till
Elghyttan. Under vgen gladde de hennes hjrta genom att tala om
kandidaten. De mindes hvar enda gng de trffat honom och allt hvad han
d sagt dem. Den ene af dem hade en gng krt en vedfora i skogen, d
kandidaten kommit och gjort honom sllskap och under samtalet oskt frt
hans tankar in p eviga ting. Den andre hade sttt och smidt i sin
smedja, d kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund.
Och innan han gick hade han ftt den unge smeden, utan att denne visste
hur, att se sitt arbete ur en lngt hgre synpunkt n frr.

Elisa kom vid dessa berttelser att tnka p den vise Sokrates' metod
att meddela sin vishet t de arbetande en och en midt under deras
sysselsttning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till
denna.

Kandidaten halflg kldd i nattrock p en soffa i hvardagsrummet d de
unge mnnen anlnde.

De fingo rka honom en kort stund. D de kommo ut, mtte dem Elisa, och
de tackade henne fr att hon hmtat dem. Hon sg i deras ansikten samma
rrda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka ftt
tillbringa en frtrolig stund med den sjuke.

Hon gick in till honom. Lampans sken fll dmpadt fver hans ansikte,
som alltid sg mindre sjukt ut vid ljus.

S eget att de skulle komma igen s snart och just samma dag, som vi
talat om dem, sade han.

Hon svarade ingenting, men satte sig p en taburett vid hans sida.

Tack att jag fick hlsa p dem denna gng, till-*lade han leende.

Frlt mig! bad hon. Jag skall aldrig mer berfva dig ett tillflle
att gra godt.

Det goda jag kan gra r icke stort, sade han, men det kan gra
mnniskor godt att pminnas om dden och evigheten, och jag ligger ju
hr som en lefvande pminnelse drom.

Elisa frmdde ej svara. Han sg det och frstod, att han berrt en
mtlig strng. Det kom alltid som ngot nytt fr honom hvarje gng han
mrkte, hur svr tanken p den frestende skilsmssan var henne. Att
hon var allt hans jordiska goda frefll honom naturligt, men att han
kunde vara lika mycket fr henne, det hade han svrt att fatta, och dock
tycktes det s.

Har du varit ute? Ditt hr r vtt vid tinningarna, sade han.

Det r snyra, svarade hon och strk tankspridd ett par tag med handen
fver hret.

Hvad kunde tvinga dig ut i ett sdant vder?

Jag gick ett rende, svarade hon undvikande.

Men han var skarpsynt, fr honom kunde hon ingenting dlja. Snart
gissade han, att de unge mnnen ej kommit af en hndelse den dagen. Han
blef djupt rrd. Detta var ett bevis. Han frlorade sig en stund i
drmmar, men ryckte upp sig.

Nej, man skall ej se tillbaka, utbrast han.

Hon, som ej visste hvad han tnkt p, sg frgande upp.

Jag drmde om hur det mjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk,
fortfor han, och den blick han fste p henne rjde klart hvilken plats
hon skulle haft i detta, som kunnat vara.

Hon frstod honom och tog hans framrckta hand, medan en knsla af
fvervldigande vemod fyllde hennes hjrta.

Guds vilja r den bsta, fortfor han ljus och lugn till sinnes. Fr
mig finns intet skl till klagan. Jag har ftt kallelsen hem till min
Konung, och det kraste jag lmnar p jorden skall jag terse en gng
hos honom. Jag har ej skl att klaga, upprepade han nnu en gng.

Men har icke jag det? frgade hon sakta.

Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu lter falla fver dig skall
blott draga dig nrmare honom och fostra dig till hans tjnst. Han har
mycket t dig i lifvet n.

Under det han talade sjnk Elisa p kn vid hans sida och dolde ansiktet
i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och hftighet. Det
lg i hennes stilla, behrskade stt en stum vdjan halft till honom,
halft till Gud, en vdjan som Sven Rise uppfattade.

Vrdnadsfullt lade han sin hand p hennes hufvud och bad en innerlig bn
om, att hon helt skulle f tillhra Jesus Kristus lifvet igenom och bli
till rik vlsignelse.

Denna bn gaf Elisa vida mer n han, som bad den, anade. Hon hade alltid
haft en bengenhet att stlla sig p afstnd frn Gud, af fruktan att
profanera det heliga. Men denna bn var frukten af ett annat
frhllande, den kom rakt ur ett hjrta, som utan tvekan ppnat sig fr
Gud och dragit himmelriket till sig, och som drfr vgade tala till Gud
likt ett lskadt barn till sin fader. Bnen uppenbarade ocks fr henne,
hur man genom en sdan innerlig frening med Kristus lr sig vilja, hvad
Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska krlek, men nr han vid tanken p
den frestende skilsmssan skulle bedja fr henne, lg icke deras
terseende, ej jordisk lycka fr henne honom nrmast om hjrtat, utan
hennes stllning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.

Och hon sade amen till hans bn, fast hon knde sig lngt frn dess
uppfyllelse.




                                 15.


Nr Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vrterminens brjan,
fljde honom Torvald fr att begynna i skolan. De bda brderna skulle
bo tillsammans, d den yngre vl behfde den ldres tillsyn.

Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna lsningen.
Elisa, som frstod detta, gaf henne praktisk sysselsttning i stllet.
Och hon lyckades vcka den yngre systerns intresse fr denna genom att
ej blott anvnda henne ssom sin hjlpreda utan lta henne f ansvaret
fr det ena efter det andra. Hrigenom fick Elisa s smningom mera tid
fr Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket
ytterligare kade arbetets behag fr denna.

Frtroligheten mellan den sjuke och hans vrdarinna vxte hastigt, och
snart fll det sig naturligt fr dem bda att fr hvarandra uttala sina
innersta tankar. Blott en sak vidrrde de aldrig med tydliga ord, och
det var den knsla, som frenade dem. Den rjde sig dock i allt och
erkndes bde af dem sjlfva och omgifningen utan att nmnas. Ingen
undrade p, att de hade mycket att sga hvarandra. Sven Rise betraktades
som Elisas srskilda tillhrighet, s att nr han blef smre, knde alla
det svrt, men deltagandet koncentrerades kring henne.

Fram i mars frmdde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjnk, men hon
kmpade tappert fr att hlla det uppe; den kade vrden och omsorgen
hjlpte henne.

Vnta bara, nr vrsolen blir starkare, d kanske du kommer upp igen,
sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.

Vrsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.

Hvarfr fr aldrig jag hjlpa dig att skta honom? Han r ju min
lrare, och jag tycker s mycket om honom, sade Irene en dag till
Elisa.

Du r s ung och kan ltt ta skada af att vara mycket drinne, svarade
denna.

Skada? upprepade Irene.

Tuberkler smitta.

Men du d?

Vid min lder r det mindre farligt, dessutom r jag s frisk.

Det r jag med.

Men du vxer s fort, har blifvit tunn och blek p sista tiden, sade
Elisa smeksamt och strk sin kind mot Irenes. Jag r s rdd om min
lilla syster.

Ingen kunde vara mer intagande n Elisa i sina veka stunder. P sista
tiden hade hon mjuknat s underbart och ftt ngot hjlpskande i
blicken, srskildt rrande hos en, som alltid blott brukade vara till
hjlp.

Elisa, jag mste f ltta arbetet fr dig, utbrast Irene; du r blek
af nattvak.

Det r ej af nattvak.

Hvad d af?

Hjrtesorg, hviskade Elisa knappt hrbart och gick ifrn den lilla
systern in till sin patient.

Irene gick tankfull fram till det ppna fnstret i vestibulen och sg ut
i den tidiga aprilkvllen. Nymnen stod i skyn utan att lysa, d dagen
nnu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt knnbart drag
om flickans panna, s stilla var det. I naturen lg en stark aning om
stundande vr. Irene grt sakta sdana dr vemodstrar utan medveten
orsak, som man kan grta vid femton r. Hon nskade sig en hjrtesorg.
Det mste vara ngot ljufligt och hgstmdt, en njutningsfylld smrta,
som lyfter!

Den unga flickan stod och svrmade i det ppna fnstret, tills mnskran
brjade lysa och hon sjlf frs.

Tant Cilla blef en alldeles ovntad hjlp i sjukrummet. Den unge mannens
tlamod under svra plgor hade en frunderlig verkan p den gamla
damen, som alltid frssat i sina egna lidanden. Hon erknde verkligen,
att hr var en, som led mer n hon, och hon sade ej, som hon annars
alltid brukat, d andra hade ngot ondt, att hon haft alldeles detsamma,
bara nnu vrre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit,
och d hon nu sg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begr att tjna
och hjlpa.

Elisa hade svrt att dlja sin fverraskning frsta gngen hon fann tant
Cilla vid den sjukes bdd. Tanten frefll generad och ansg sig
franlten att komma med urskter, men bde Sven Rise och Elisa visade,
att de satte stort vrde p hennes hjlp. Sedan isen slunda var bruten,
sgs hon ofta drinne.

Majoren frskte fortfarande tro, att ingen fara var fr handen, utan
att frsmringen blott var tillfllig. Men den ifver hvarmed han
frskrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bst att han
behfde fvertyga sig sjlf drom.

Stmningen p Elghyttan var, fastn allvarlig, dock icke dyster. Den
sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, d andnden
steg till kvfning, frmdde han ej uppehlla sina vnner, och d kndes
det bst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, nr tecken
till ett sdant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var
den enda, hvilken stod kvar vid bdden och gaf den hjlp, som kunde ges,
men ingen visste hvad det kostade henne. Eftert skte hon ensamheten
fr att tillkmpa sig kraft att lefva vidare. I en sdan svr stund
skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.

Han kom s snart han hann, och med honom fljde trst. Hans blotta
nrvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju s vl visste, att han ej
kunde gra mer n andra.

Sven Rise lyste upp vid hans syn.

Nu lmnar du mig icke mer, sade han tryggt.

Icke frr n du blir bttre, svarade Gustaf Adolf.

Det blir jag snart -- alldeles bra, sade Rise leende, och hans ord
mottogos af en frstende tystnad.

En eftermiddag fverflls den sjuke af en srskildt svr
kvfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa vntade att lifvet skulle fly,
men nnu var ej stunden kommen. Anfallet gick fver. Sven Rise frskte
le, s snart han kunde, fr att lugna de kringstende, men han var s
matt och fll i en dvallik smn.

Elisa smg sig upp till sitt eget rum fr att ge fritt lopp t sin
ngest och frtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, infr andra och
framfr allt infr den sjuke sjlf var hon alltid behrskad.

Hon grt icke nu, gick blott af och an, vridande hnderna i trotsiga
upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plga mnniskors barn?
Hvarfr hade han varit s grym att skapa dem?

Plgsamt medveten om det ortta i dessa tankar kmpade hon emot dem, men
var lngt ifrn frdig, d Gustaf Adolf trdde in. Sllan kom han
olgligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.

Hvem r hos Sven? frgade hon i tvungen ton.

Tant Cilla. Han sofver lugnt.

Gustaf Adolf sg p henne med en blick s full af vrme, att hon brjade
darra till fljd af den anstrngning det kostade henne att frhlla sig
lugn.

Men han hade uppskt henne lika mycket fr att f som att ge trst och
deltagande. Det gjorde honom drfr godt, att se hur hon led samma
lidande som han.

Elisa, lt oss tillsammans be fr honom, att Gud lindrar hans plgor.
Gud har ju srskildt lofvat att hra en bn, som tv af hans lrjungar
komma fverens om att bedja.

Hon ville svara, att hon knde sig alltfr trotsig fr bn, men hon fick
ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och bjt kn med henne.

Sedan bad han fr Sven Rise. I brjan lt det, som om han velat tvinga
Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bnhrd, men under
bnen bjde sig hans sinne, s att nr han slutade med de orden: ske
icke vr vilja utan din, ty du vet bst hvad du gr, d gingo dessa
orden verkligen af hjrtat.

De bda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var ter ljus och
hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas sjl, hade hon ej rum
fr annat n bfvan och sorg. Att Guds vilja var den bsta, visste hon,
men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise
skulle plgas lnge n, hur kunde hon vl vilja detsamma?

Allt frefll henne s hopplst och mrkt i denna stund.

Hon sg ut genom fnstret. I den tidiga vrkvllens ljus lg den nnu
kala nejden och drmde om kommande lif, som brjade rra sig i det
frdolda.

Hvad r det vrdt med allt lif, som arbetar sig fram hr i vrlden?
utbrast hon. All dess strfvan br blott mot dd och frgngelse.

Nej, det strfvar mot dd och frvandling, svarade Gustaf Adolf
segervisst, mot frvandling och frklaring.

Jag ser ingen frklaring i ddskampen, sade Elisa dystert.

Men du skall f se den i uppstndelsen, sade han hoppfullt och tillade
med ngot af den inspiration, som stundom kom fver honom: Hvad r
ddskampen i ett fall som detta annat n stoftets sista frtviflade
frsk att kvarhlla en oddlig ande, som trr till sitt ursprung? Snart
kommer stunden, d stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord
gr till Gud.

Hvarifrn har du ftt gfvan att se ljus i det mrkaste mrker?
frgade hon efter en stunds tystnad.

Ja, hvem r alla goda gfvors gifvare? frgade han tillbaka.

Ack om Gud ville lta mig f lida i Sven Rises stlle; det r s
grsligt att se honom plgas.

Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska
mheten, s fullkomligt fri frn all knslosamhet.

Tror du Herren lskar honom mindre n du gr? frgade han.

Nej.

Kan du d ej med frtroende lmna honom i hans Herres hnder?

Elisa svarade ej. Ett par trar heta och brnnande som eld trngde sig
fram mellan gonfransarna och banade sig vg utfr kinden. Hans ord hade
gifvit henne trst och mjukat upp hennes sinne.

De bda syskonens gemensamma bn blef hrd, den sjuke slapp lida lnge.
Blott ett par dagar senare kom dden stilla och utan kamp.

Alla samlades kring bdden, till och med majoren vgade vara inne, men
han hll sig nra drren, frdig att skynda ut, om ngot svrt skulle
komma p. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvndt fst p
den dendes anletsdrag. Hon vgade knappast andas fr att icke stra den
hgtidliga tystnad under hvilken ddsngeln nalkades.

Sven Rise halflg i bdden stdd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som sg
att hennes stllning var obekvm, ville aflsa henne, men hon skakade
sakta p hufvudet.

Den sjuke fick ej stras, och fr intet i vrlden ville hon afst frn
sin plats nrmast honom.

Hon lyssnade till de flmtande andetagen, som blefvo allt svagare. En
obeskriflig frid intog hennes hjrta, d hon sg honom s lugnt och
skert glida utom rckhll fr allt lidande och allt ondt. Med hvarje
sekund frdes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo ppna, och
glansen drinnifrn tycktes falla fver det bleka stoftet, hlsande
anden, som sakta frigjordes drifrn.

De bortdende andetagen upphrde, och ddens obeskrifbara stillhet
intrdde. Himmelens portar sltos, Sven Rise var ingngen.

Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej fr att trsta henne, ty nnu
behfde hon icke trst. nnu fll evighetens terglans fver hennes
sjl. S helt var i denna stund hennes varelse vnd mot den hrlighetens
vrld, dit Sven Rise gtt, att hon ej mrkte hans tomma plats hrnere.
Och Gustaf Adolf knde detsamma som hon. De voro betagna af sllhet som
infr en frklaring.




                                 16.


De dagar, som fljde, buro sorgens hgtidsprgel. I den ddes rum, som
pryddes med ljus, blommor och grnt, tillbringade Elisa ofrgtliga
stunder.

En dag hade det gtt henne emot, och hon knde sig retad. Det var i
ngot hon ej ftt sin vilja fram, detta hnde sllan, men var, d det
ngon gng intrffade, en svr prfning fr hennes sjlfstndiga natur.
Som hon nu gick och frargade sig, fick hon mottaga en blomstergrd till
Sven Rise, snd frn ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen
och gick till hans rum med den.

Men utanfr drren stannade hon, obengen att taga med sig dit in sin
smsinta vrede. En knsla af ondlig sorgsenhet grep henne. Fr frsta
gngen sedan hans dd knde hon sig skild ifrn honom.

Hon mnade just modstulen vnda om igen, d Christian kom frbi. I tanke
att kransen hindrade henne ppna drren, gjorde han det t henne, och
hon kom sig ej fr med annat n g in. Sedan stngde han drren lika
tyst, som han ppnat den, och aflgsnade sig.

Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen fver den ddes
ftter.

Lnge frblef hon stende bredvid kistan och sg p de lskade, liflsa
dragen. De voro s marmorbleka och vackra i dden.

Under lifstiden hade mildheten varit det frhrskande uttrycket i detta
ansikte, nu var det mindre framtrdande. Det fanns dr visserligen, men
paradt med ngot allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade
stoftet bar redan nu helighetens prgel, fast det var dmdt att
frmultna. fver det hvilade hga, ljusa uppstndelselften, som best,
nr himmel och jord frgs.

Den dde talade mktigt till Elisa. Hennes vrede smlte bort, hon
blygdes och srjde fver den och fver sitt hjrtas orenhet, af hvilken
vredesknslan blott varit ett symtom. Hvad ro vl enstaka fel i sig
sjlfva, jmfrda med det inre hjrtelag de uppenbara?

ter knde Elisa p sin kind ngra af dessa heta, brnnande trar, som
den sista tidens erfarenheter lrt henne flla. Hon grt fver sig
sjlf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den
jordiska sorgen.

Elisa sg p den dde, och hennes tanke drjde vid hans sista stunder.
Hans bortgng tycktes henne prglad af en hghet, som blott kan vara
uppfyllelsen af Jesu lfte: Den mig tjnar, honom skall min Fader ra.
Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog
honom.

Hennes tanke gick lngre tillbaka, hon sg hans lif som ett enda helt.
Han hade ej varit en stark ande i sig sjlf; all hans styrka hade s
tydligt varit Jesus Kristus.

Och Kristus bjuder sig t hvar och en, i synnerhet t den, som behfver
honom. Elisa knppte sina hnder och bad:

O Herre, blif min s, som du varit hans!

Hon bad om rening i det blod, som flutit ocks fr henne, hon bad om
tlamod och uthllighet i kampen fr lifvets krona. Sven Rise, som ntt
mlet, hade ej alltid varit dr, han hade en gng brjat vandringen dit
han ocks; Elisa ville nu i sin tur brja den p allvar.

Det kndes som om bnen ter frenat henne med den lskade dde. Hon var
ej s vidt skild frn honom som nyss, d en syndig knsla haft makt med
henne. Endast synden, men icke dden kan skilja dem, som hafva en andlig
gemenskap i Jesus Kristus, det knde Elisa. Fr frsta gngen erfor hon
kraften af att ha sitt samfund i himmelen.

Gustaf Adolf kom in. Han bjde sig fver den dde och kysste ltt den
hvita pannan.

Det blir tomt, nr vi ej lngre ha honom hr, sade han till Elisa.

Ja, instmde hon. Det borde vara s, att vi kunde f behlla honom.
Det skulle bara vara till hjlp att f g in hit och stilla sig ibland.
Det renar att se p honom.

Det vore raka vgen till afguderi, svarade Gustaf Adolf. Gud vet nog
hvad han gr, d han tvingar oss att mylla ned vra dda, s att vi inte
frestas att g till dem i stllet fr till honom, d vi nska rening.

Elisa teg, men knde sanningen i hans ord.

Det ligger nog nra till hands att vilja kanonisera sina kra efter
dden, fortfor han, och stlla dem mellan Gud och sig sjlf. Men Sven
Rise vore den siste att vilja st p en sdan plats.




                                 17.


Frst efter begrafningen kom den stora tomheten. Vrst knde Elisa den.
En trst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer.
Styrkan af denna knsla visade henne bst, hur orolig hon under hans
sjukdom varit fr de plgor, som mjligen kunde ha vntat honom.

All sin lilla kvarltenskap hade han testamenterat till henne. Nr hon
ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller ngot dylikt, dr han
skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var ngra pappersblad
med verser. Dem gmde hon och kunde dem snart utantill.

fverst p ett pappersark stod med hans stil skrifvet:

Tv mig, att jag m snhvit varda!

Tydligen hade han tnkt skrifva ngot fver detta sprk, men det hade ej
blifvit af.

Trar fyllde Elisas gon. Denna bn p det fr frigt oskrifna arket
frefll henne som en bild af Sven Rise sjlf.

Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslda bland
rkenskapsbcker och andra hvardagliga ting, p det att hennes blick
ofta skulle komma att fstas vid dessa ord och hennes tankar drigenom
midt under lifvets mngahanda vndas till det enda ndvndiga. Hon
brjade fvervinna sin skygga vrdnad fr Guds ord. Lngtan efter rening
frn synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.

Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var anvnd och ntt, full af hans
mrken och understrykningar. Hon lste den dagligen och hade en knsla
af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han
strukit under med srskild kraft. De stllena blefvo hennes
lsklingsstycken. Hon tyckte sig hra hans rst uttala bibelsprken, och
hon tyckte sig nstan vidrra hans hnder, d hon blddrade i denna af
honom s handterade bok. Den blef henne fver allting dyrbar.

Men en kvll rkade bibeln ut fr en olycka och det genom Irenes
frvllande. Hon kom att sl omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var
det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns dr, rann ut just
fver bibeln, hvilken frstrdes innan den hftiga elden hann bli
slckt.

Elisa blef s upprrd och ond, att ingen sett henne sdan frr. Hon for
ej ut i hftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord p
Irenes bn om frltelse.

G ifrn mig, du vet inte hvad du gjort mig, sade hon till sist med
sklfvande rst, och Irene lydde grtande.

Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, knde sig djupt
olycklig och hrdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vrkvllen
tunnkldd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon frkylde sig och
dog, d slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grt Irene af medmkan
med sig sjlf, och sedan brjade hon frssa i frestllningen om
systerns fr sena nger.

Nr klockan ringde till kvllsvard, mste Irene g in. Hon hade ej
hunnit vara ute lnge, men hoppades hafva frkylt sig tillrckligt nd.
Vid bordet frskte hon hosta. Det lt ganska lofvande, men Elisa, fr
hvilken hostan var mnad, mrkte den icke. Ej heller tog det skruf, d
hon frskte med att icke ta. Den enda, som visade ngon oro, var
fadern.

Hvad r det t ungen, som inte ter? frgade han.

Jag orkar ingenting, svarade Irene och sneglade p Elisa, hvilken dock
tydligen hade sina tankar p helt annat hll.

Kra barn, sade tant Cilla mildt klagande, jag vet nog, hur det kns
att inte ha matlust. Men ser du, man fr lof att tvinga sig, det gr
inte an att ge efter, d skulle man snart d.

Tant Cilla har en beundransvrd makt fver sig sjlf, anmrkte
Christian med en blick p den frsvarliga portion tanten med lidande min
och god aptit inmundigade.

Du vet inte hvilken anstrngning det kostar mig. Jag har varit s dlig
p sista tiden, fast ingen mrkt det, att jag mste uppehlla krafterna
med alla medel, svarade tant Cilla ytterst obehagligt berrd.

Irene var mindre belten med att uppmrksamheten genom detta samtal togs
ifrn henne. Hon hostade d och d, men utan framgng i ngot afseende.

Efter kvllen uppskte hon en fnstersmyg, dr hon ostrd hngaf sig t
sin martyrstmning till sngdags.

D hon lagt sig, men ej hunnit slcka ljuset n, fick hon besk af
Elisa. Irene blef frtjust. Nu skulle hon vl komma t att visa, hur
srad hon var. Hon vnde hufvudet mot vggen, d systern satte sig p
sngkanten.

Ja, du har skl att vnda dig bort ifrn mig, sade Elisa. Jag frstod
ju genast, att du inte rdde fr hvad du gjorde. Kan du frlta att jag
blef s ond p dig?

Irene vnde hufvudet litet t systern till.

Du r ond nnu, anmrkte hon.

Nej icke ond, svarade Elisa och sg ut i rummet med en s sorgsen
blick, att Irene brjade f samvetskval fver att blott ha tnkt p sig
sjlf och icke alls p den frlust hennes ovarsamhet vllat systern.

Irene glmde sitt martyrskap.

h, jag r s ledsen; det var ju Sven Rises bibel! utbrast hon. Jag
tnkte inte p det frut, nu undrar jag inte alls p, att du blef
frtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif fr att skaffa den
tillbaka t dig.

Och trarna, som aldrig voro lngt borta, fyllde hennes gon. Elisa
kysste henne trstande.

Grt inte! sade hon. Du har bara gjort vl. Jag lste fr mycket i
_hans_ bibel, ser du; nu tvingas jag att hdanefter bara lsa Guds
bibel. Grt inte, lilla syster; Guds hand var denna gng i din
ovarsamhet.

Elisa steg upp, slckte ljusen p nattduksbordet och gick in till sig.

Irene lg vaken och tnkte. Hvarfr hade Gud berfvat Elisa den bibeln,
och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall?
Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nnts att med vett och vilja
berfva systern ngot s krt som denna bibel, men Gud hade gjort det.
Och om Irene lskat och frlorat sin lskade, hur utom sig skulle hon ej
blifvit fver att hafva mist sitt kraste minne efter honom! Men Elisa
hade frefallit lugn och njd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann
ej komma p det klara med allt detta frr n hon somnade.

Men i rummet bredvid lg Elisa lnge vaken med sin egen bibel och skte
sig fram till Gud igen. Fr henne tedde sig ej hans handlingsstt grymt,
sedan hon vl frsttt det. Hon smakade stman af att knna sig vara
freml fr Guds underbara, starka krlek, som har kraft att smrta
djupt, nr det gller att rycka bort ngot, som stller sig emellan
honom och den mnniska han utvalt t sig. Hur stort att vara s lskad
af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjrta klappade honom till
mtes, och ter erfor hon, hur jordisk frlust kan ge rum fr himmelsk
trst och gldje. Hon var frdig att bedja fver sig sorger, d de
visade sig hafva sdan verkan.




                                 18.


Intrycken frn Sven Rises dd bleknade s smningom bort hos de flesta
och skrinlades ssom rena minnen, vl vrda att d och d f en
saknadens tanke. Med Elisa var det icke s; fr henne bibehllo dessa
minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty s ofta
hon tnkte p Sven Rise, drogs hennes tanke ocks helt naturligt till
den vrld, dr han nu var, till himmelen, som alltjmt str ppen fver
lifvet. Hvarfr skall det vara s svrt att alltid se in i denna himmel,
men dremot s ltt att grfva ned sitt intresse p jorden, s att man
frgter se uppt?

Vintern efter Sven Rises dd gick Irene och lste tillsammans med en
jmnrig kamrat, Ester Bro, som bodde p Elghyttan. Ester var frn
Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vnner.

Lifvet p Elghyttan hade snart tertagit sin gemytliga och sorglsa
prgel, hvilket var naturligt dr en sdan som majoren var den
tongifvande. Njd och belten var han och hade lagt sig till med
ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utfvande sysselsatte honom
dagen igenom. Det var underbart hvilken frmga han hade att alltid vara
mycket upptagen utan att egentligen utrtta ngonting.

Tant Cilla var fridfullare och mildare n frr. fver sina krmpor
klagade hon alltjmt, men det var man s van vid, att ingen lade mrke
till, att hon brjade blifva verkligt klen. Fr Ester Bro fattade hon
tycke, och det var henne en gldje att hafva de bda flickorna omkring
sig, helst i skymningen eller vid brasan och bertta fr dem sm
tilldragelser ur sitt frflutna. Hon var kommen till det stadium, d man
minnes bttre det, som skett fr trettio r sedan, n det, som hnde i
gr. De bda flickornas ungdom framkallade oskt och lifligt fr henne
hgkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon
lskade att ter lefva sig in i den tillsammans med dem.

D Elisa en gng fann de tre slunda sysselsatta framfr brasan,
stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berttade om sin frsta bal och
beskref noga allt, frn hvad hon haft p sig till hvad hon knt. Irene
och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men d tant Cilla blef Elisa
varse, hejdade hon sig tvrt och sg frlgen ut.

Fortstt! Kan inte jag ocks f hra p? sade Elisa och gick fram till
gruppen.

Nej, du fraktar sdant nonsens, sade tant Cilla.

Elisa bjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit s
meddelsam och liflig i hennes sllskap som nyss i Esters och Irenes.
Elisa undrade om hon utfvade ett tyngande och hmmande inflytande p
sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men
det lg en stum afbn i hennes kyss, som tant Cilla mtte ha uppfattat,
ty hon tillade:

Ser du, det r bara fr sextonringar jag kan blotta mina sm svagheter
frn mina egna sexton r.

Tror du aldrig jag har varit sexton r d, tant Cilla?

Tanten log halft frlget och halft sklmskt.

Knappast, svarade hon och skakade p hufvudet, tminstone har du icke
varit det p samma stt som jag.

Det var nog s. Elisa tnkte tillbaka p sin sextonrslder. I stllet
fr den frsta balens frtjusande oro hade den frsta sorgen lagt beslag
p hennes sinne. Det var d hon frlorat sin mor. Faderns hjlplshet i
saknaden, smsyskonens beroende, de unga brderna, som frlorat sitt
bsta jordiska std just vid den tid, d lifvets korsande vindar begynna
slita i seglen, allt detta hade Elisa knt och tagit p sina unga
skuldror jmte den egna sorgen. Allvarlig och tnkande redan af naturen,
blef hon det i n hgre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog
tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stllet en tidig sjlens
mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att anvndas. Men det
antagandet lg nra till hands, att hon hrigenom frlorat frmgan att
fullt frst och sympatisera med en ltt och sorgls ungdom, fr hvilken
lifvet ter sig som en lek. Kanske var det drfr tant Cilla frstummades
vid hennes intrde och ej kunde frms att bertta vidare om sina
barnsligheter frn flydda tider. Af samma orsak gingo de bda unga
flickorna till andra n Elisa, nr de skte sympati fr sina sm
intressen och nskningar. Och nd lskade de henne mest af alla i
huset, ja Ester gnade henne till och med en hngifvenhet, som hade en
stark tillsats af svrmeri. Elisa ville icke vara hg, hon ville
intressera sig fr hvad som intresserade dem, men med bsta vilja i
vrlden frmdde hon ej se ngot riksviktigt i sdant som utseende,
klder, njen och famlande svrmerier. Hon hade kommit att st fr
mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mnsklighetens
lifsfrgor. Hon frskte tala med de bda unga konfirmanderna om detta,
men saknade frmgan att gra det enkelt och gladt. De rrdes och
lyssnade med beundran, men hon knde, att de ej frstodo henne. Tant
Cillas berttelser vunno mera genklang hos dem.

Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. Nr
tiden fr konfirmationen och den frsta nattvardsgngen nalkades, knde
de dess vikt. D skte de ej tant Cilla utan Elisa.

P vren vid pingsten gde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro
till Irenes stora saknad. Men brderna kommo hem fver ferierna, och
sommaren gick gladt nog.

P hsten, sedan de rest, blef det dock s mycket dsligare. De sjutton
rens ofrklarliga lngtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde
ej likt Elisa g upp i verksamhet hemma och bland folket p godset, hon
begrde ngot annat. Lefva fr andra frstod hon icke, och att lefva sig
sjlf hade hon s fga tillflle till. Spegeln sade henne, att hennes
mrka hr hade en vacker glans, att hennes bruna gon voro riktigt sta
med sitt unga, trnande uttryck, samt att kinden just ftt den frsta
ungdomens s snart frsvinnande, tcka rundning. Men ingen var det ju,
som sg allt detta och beundrade det! P bjudningarna i trakten trffade
Irene endast sdana, som sett henne sedan barndomen och drfr ej kunde
f klart fr sig, att hon nu vuxit upp. Irene lngtade ut i vrlden
efter ngot alldeles nytt.

Elisa frstod denna lngtan, ty det hade varit en tid, d hon knt den
starkt, och hon knde den nnu ibland, men hon hade kommit underfund med
den och funnit medel fr dess tillfredsstllande, drfr plgade den
henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens vrldar hon
lngtade, och dit kunde hon komma utan att lmna Elghyttan. Bcker hade
hon fullt upp af alla slag, och s mnga hon nskade kunde hon skaffa
sig. Hon lste mycket och tnkte fver det. P senare tid hade hon genom
Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande ftt lust fr den rent
allvarliga litteraturen, dr hon kom i berring med fler n en af
mnsklighetens dlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af
intresse genom lsning af sdant, som kunde och borde omsttas i
praktiken.

Men Irenes hg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande
vrlden. Hon ville lefva lifvet. Tnka fver det kunde hon ej; frskte
hon det, blefvo tankarna endast drmmar, som stegrade ungdomslusten och
i kapp drmed missbeltenheten fver de nuvarande, enformiga
frhllandena.

Elisa insg, att den lilla systern behfde komma ut och se sig om, och
hon frskte f fadern och tant Cilla att inse det ocks, men det var
omjligt. De voro bda af gamla stammen och ansgo, att en ung flickas
plats var i frldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa
hette frefll dem s obeskrifligt besvrligt, det kunde d ingen tycka
vara annat n plgsamt, och ngon sysselsttning utom hemmet fick ej
komma p frgan. S stod saken, d ett bref kom frn Ester Bro, som bjd
Irene till Upsala, helst fr flera mnader. Intet kunde varit vlkomnare
fr Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invndningar. Det
skulle bli s tomt p Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon
n fick brdernas sllskap till Upsala efter jul, hvem skulle flja
henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstnd, hvilket heller
ej var s allvarligt menadt. De bda gamla gfvo med sig och Irene for.
Nog var hon litet hjrtnupen i afskedsstunden, och ymniga trar fllde
hon d, men de torkade snart. Vl kommen till Upsala fick hon s roligt,
att ej det minsta lilla rum blef ledigt fr ngon hemlngtan.

En person frekom ofta i hennes bref och blef snart deras
hufvudinnehll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa mrkte
detta med en viss oro. Irene var ju ett sdant barn nnu. Men hon
lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vn; han
skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i nrheten; han
skulle nog vaka fver sin lilla svrmiska syster.

En dag fram p vren trdde Elisa fver trskeln till sin fars rum.
Hennes min var betydelsefull.

Jag har ftt ett bref frn Irene, som skall gldja dig, sade hon.

Hvad str i det?

Jag skall lsa upp det.

Nej, nej, sg frst nyheten, sade majoren ifrigt, ty han sg, att det
var ngot srskildt.

Irene r frlofvad, upplyste d Elisa.

Hvad sger du? r ungen frlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, fr jag
se! h, kra hjrtandes d, en sdan liten brud!

Han tog brefvet och lste det halfhgt, interfolierande med sina egna
anmrkningar.

-- -- -- Helmer Bro. Han r den dlaste, stiligaste, vackraste och bsta
man p jorden -- -- --

Vet skms, unge! Glmmer du far din?

-- -- -- Jag har lskat honom frn frsta stunden jag sg honom -- -- --

Det r kta gld, det. Ja ja, hon r min unge, det mrks. Jag blef
blixtkr i din mor frsta gngen jag sg henne en afton hos lagman
Skalm. Ja, det r hundra r sedan dess. Och majoren torkade sig i
gonen. Han fllde alltid en tr, d han nmnde sin aflidna hustru.

-- -- -- Jag tycker ej jag lefvat frr n nu -- stod det lngre fram i
brefvet. -- Du anar inte hvad det vill sga att vara frlofvad, Elisa,
och det r synd; jag skulle unna dig en sdan lycka. Kanske fr du den
ngon gng, du ocks; det r ingen som vet, fast frsts en sdan
fstman som Helmer fr du aldrig; det finns ej tv sdana som han. -- --
--

Jo jag tackar, jag, tsasnrtan r morsk, hon lter helt beskyddande
mot dig. Hvad sger du om det, Elisa?

-- -- -- Vi vilja bda eklatera s snart som mjligt. Jag har bedt honom
komma till Elghyttan nu i vr, och d kan det ske, ty eklateringen br
ju frsigg i fstmns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vnlig
och rar emot honom, Elisa, och lta honom f det bsta gstrummet. N
ja, jag kommer ju sjlf hem och hjlper dig stlla i ordning -- -- --

Sjlf! Hvad sger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet sjlf
nu, kan tnka. Ska' vi bli snlla emot honom, hva?

Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf
Adolfs vn? svarade Elisa leende.

Du har rtt som alltid. Men sg mig en sak, min lskling: tycker du
inte att stumpan kunde ha nmnt ett ord om mig och mitt samtycke?

Majoren sg fundersam ut, d denna tanke gick upp fr honom. Nog var det
en smula krnkande fr en far att i en dylik angelgenhet alls icke
tagas med i rkningen. Elisa knde detta. Hon lade smeksamt armen om
hans hals och vnde p brefvet, som han hll i handen.

Du har ej lst slutet n, sade hon.

Majoren lste brefvets post skriptum:

-- -- -- Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner
inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna --

Majoren blef rrd. Han begrde icke mycket. Fr honom var det minsta
lilla uttryck af mhet frn barnens sida alldeles nog. Kanske knde han
med sig, att han hfdat sin faderliga vrdighet fr litet fr att kunna
fordra ngon tribut t den.

M hon bli riktigt lycklig nu, sade han. Jag skulle allt vilja se den
dr karlen, innan de eklatera.

Denna dmjuka nskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra
tillsats af allvar, som i hg grad frtrnade denna lilla dam.

Kan du tnka dig hvad Elisa skrifver, utbrast hon harmsen, dr hon
satt bredvid sin trolofvade. Hon sger att jag ej fr betrakta min
frlofning fr s alldeles afgjord, frr n pappa gifvit sin tilltelse
till den. Liksom om krleken nnsin vntar p tilltelse! Det mrks bst
att Elisa aldrig lskat.

Helmer Bro smlog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas
ord, pstod han, men mste nd ge dem rtt.

Rtt? utbrast Irene full af frvning.

Ja. Frr n du r myndig har du icke rtt att gifta dig utan din fars
samtycke.

Irene funderade ngra gonblick, s brjade underlppen darra p ett
frrdiskt stt.

Men hvarfr i all vrlden skall pappa vgra sitt samtycke? utbrast
hon.

Vgrar han? frgade Helmer misstroget.

Ja, se sjlf. Inte vet jag. Jag frstr mig inte p Elisa; hon mtte
vara afundsjuk.

Hon rckte Helmer systerns bref.

Hr str ej ett ord om ngon vgran, sade han sedan han lst det. Och
hur du kan se ngon afundsjuka i dessa varmhjrtade rader, begriper jag
inte. Sllan har jag lst ett s tilltalande och fint bref. Det har
ingifvit mig riktig sympati fr din syster.

Irene lt trsta sig af dessa ord.

Ja, Elisa r mycket snll och stilig, medgaf hon, bara vl allvarsam
och strng ibland.

Jag har svrt att tro, att hon aldrig lskat, som du sade, tertog
Helmer; d skulle hon knappast kunnat skrifva s frstende som hon
gjort.

Jo, hon har lskat p sitt stt, men det var kandidat Rise, som dog hos
oss. Han var ju s sjuk, att de aldrig kunde tnka p att nnsin gifta
sig, s hon var aldrig frlofvad med honom.

Irene uttalade ordet frlofvad med ett srskildt viktigt tonfall, som
roade Helmer och lt honom knna, att hans krlek hjt henne betydligt i
hennes egna tankar.




                                 19.


Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit
hemma ngra veckor frut och hjlpt Elisa stlla i ordning t honom,
eller rttare sagdt: Elisa hade ftt hjlpa henne.

Eklateringen gde rum p sjlfva midsommaraftonen. Irene knde sig i
hvit kldning, sjuttonrig och med slt guldring p vnster hand som en
mycket poetisk uppenbarelse.

P kvllen ville hon ndvndigt g ned till ngen, dr bygdens ungdom
dansade kring majstngen. Sin fstman och Torvald fick hon utan
svrighet med sig, och de andra behfde icke mycken fvertalning.

Elisa kom litet senare. Hon stannade ngra gonblick p hjden ofvanfr
ngen och sg, hur lngdansen gick i ringar under sng och skratt. nnu
var midsommarfesten i sin brjan, nnu voro barnen med och gto oskuld i
leken. nnu stod solen hgt, gjorde sig ingen brdska, funderade p att
ej alls g ned i kvll.

Elisa, hvarfr str du dr? Skynda dig! ropade Irene.

Elisa hade ej mnat deltaga i dansen, hon knde sig fr gammal och
allvarlig till det. Men det lg ras och ysterhet i sjlfva luften, och
ungdomsgldjen kring majstngen drog henne med sig. Fadern, tant Cilla,
Gustaf Adolf och ngra andra bildade en skdaregrupp och vntade, att
hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende p hufvudet och
sprang in i ringen. De dansande knde, som om de vunnit en ovntad
triumf, och de bda, t hvilka hon rckt sina hnder, strlade af
stolthet och gldje. Ingen var s afhllen som frken Elisa p
Elghyttan.

Af springdansen fick kinden hgre frg och gat frkad glans, men hon
kunde le t sig sjlf och den tillflliga ungdomslust, fr hvilken det
fll henne in att ett gonblick ge vika. Det drottninglika lmnade henne
ej, fast hon lekte som ett barn.

P stigen, som gick fram utmed skogsbrynet fver ngen, kommo tv
ryttare. De hllo in sina hstar och sgo med lifligt intresse p
dansen.

Hvem r hon? frgade den ene pltsligt.

Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning, svarade den andre, ty jag
frmodar du menar henne; om ngon annan frgar man icke s.

Men majoren r ju nkling, sade du?

Det hindrar vl inte, att han kan ha en dotter, svarade den andre
skrattande.

Och hon r ogift? Hur r det mjligt?

Ja, sg det. Jag kan bara frklara det s, att hon r kall som is, ty
hvarje man i trakten har d haft sin period af svrmeri fr henne, men
frgfves.

Du ocks?

Ja, naturligtvis. Och jag var illa dran, m du tro, innan min lilla
Trse frbarmade sig fver mig och lkte hjrtesret. Skola vi g dit
ned och bocka oss? Hr p Elghyttan fordras ingen etikett.

Vgar du fr Trse?

Har ingen fara. Med dig r det vrre. Trs du?

Hvad har jag att frlora? Detta sades med en axelryckning.

De bundo sina hstar vid ett trd och gingo ned p ngen.

Majoren vlkomnade dem med sin vanliga lskvrda hjrtlighet. Han knde
blott den ene, brukspatron Hansson p Bergsj bruk, belget norr om den
milslnga Hanebyskogen.

Brukspatronen presenterade sin vn, doktor Hessel, som var hos honom p
besk.

D Elisa sg att gster anlndt, lmnade hon dansen fr att hlsa dem.
Irene fljde henne frtjust och stolt t att f visa sin guldring och
sin fstman. Hon var nnu s mycket barn, att hon vntade f se herrarne
utbrista i frvning, och brukspatron Hansson, som i ratal varit vn
och granne till familjen, tillfredsstllde hennes frvntningar i detta
afseende; det hade ej frr n nu fallit honom in, att Irene skulle
frestlla fullvuxen. Doktor Hessel dremot gratulerade henne med en
frmlings likgiltighet.

Elghyttan var ett gstfritt hem, dr man ej visste af krus. Drfr fll
det ingen in annat n, att de bda herrarne skulle stanna till kvllen
och med familjen fira Irenes trolofning.

Man lmnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene
och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp p
terrassen till de friga samtidigt med att kvllsvarden annonserades.

Du ser s allvarsam ut i afton, du ngrar dig vl inte? frgade Gustaf
Adolf skmtsamt och slog Helmer p axeln, d man efter slutad mltid
lmnade matsalen.

ngrar mig? Nej, sade Bro, men jag knner ansvaret.

Ansvaret?

Ja. Irene r ett barn och ser upp till mig alldeles fr mycket. Hur
skall jag kunna leda henne rtt?

Hon lskar dig, och hon r lttledd, svarade Gustaf Adolf lugnande.

Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej frst sina
knslor, d han trdde in i salongen och Irene skyndade emot honom.
Hennes ansikte strlade upp, som om hon skt och saknat honom under de
tv minuter han drjt.

Han skulle velat frga, hvarfr hon var s glad just i dag, de hade ju
gt hvarandra lika mycket frut. Men hon tycktes stta srskildt stort
vrde p, att de nu tillhrde hvarandra i allas syn. Att det just var
den omstndigheten, som gjorde honom beklmd, frstod han ej sjlf.

Elisa gick frbi dem, smlog och sade ngot vnligt i frbifarten. Hon
var glad, att hon kunde tycka s mycket om sin systers trolofvade, och
hon visade ofrstlldt sin sympati fr honom, d hon sg, att det gladde
bde honom och Irene.

Nu verkade hennes ord och blick ett vlgrande omslag i Helmers
sinnesstmning. Han sg med mhet ned p Irene och lofvade sig sjlf att
gra henne s lycklig, som Elisa tycktes vnta det af honom.

Nej, nu f vi vl lof att tnka p hemfrden, Hessel, sade brukspatron
Hansson; solen lurar oss i kvll, det r inte vrdt att rtta sig efter
den.

De bda herrarne togo afsked och redo hem en genvg genom Hanebyskogen.

Hrinne var drmmande sknt och trollskt. I fjrran drillade en trast,
och en annan svarade p nrmare hll; de glmde att stoppa hufvudet
under vingen denna ljusa natt. Dr trden stodo ttt var det skumt, alla
freml voro dock sknjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet
och sgo ut som ngot annat n de voro. Men p de ppna platserna skulle
man godt kunnat se att lsa. Sjlfva luften tycktes lysa, ty ljuset
kastade inga skuggor.

Doktor Hessel hll in sin hst.

Lt oss lyssna, sade han.

Brukspatronen stannade, men saknande sinne fr naturen, betraktade han
frstulet sin vn.

Jag tror nstan du frlorat ngot dr nere p Elghyttan nd, anmrkte
han.

Jag hade ingenting att frlora, men nu frefaller det mig, som om jag
ftt det, svarade doktorn och satte ter sin hst i gng.

Hessel, sade brukspatronen efter en stunds tystnad, du stannar vl
lnge hos oss? Bde min hustru och jag nska det. Du r en sdan som man
trifs med i hvardagslag.

Tack! Jag trifs ocks s bra hos er, men hur lnge jag stannar r
ovisst. Jag r en orolig sjl.

S mycket mer behfver du barlast och ankare.

Hu, bevara mig vl! utbrast doktorn.

Brukspatronen skrattade.

Hvad tycker du om familjen p Elghyttan? frgade han. Fann du dem
icke lskvrda?

Jo, i hg grad. En son r ju bortrest, sade du? Det r vl han, som r
pietistisk?

Nej, Christian Spitzenholdt gr inte skl fr det tillmlet, svarade
brukspatronen och fick sig ett godt skratt. Det var just pietisten, som
var hemma och som jag sg dig komma s bra fverens med.

Menar du den dr kcka, trefliga karlen?

Just han.

Och jag som trodde mig vara mnniskoknnare! sade doktor Hessel
snopen. Jag skulle kunnat sl mig i backen p, att den dr Gustaf Adolf
vore rligheten sjlf.

Det tror jag fullt och fast han r ocks, sade brukspatronen.

Det vore intressant att studera honom p nra hll. En rlig pietist
vore i sanning ett kuriosum.

Du har tv sdana rariteter p Elghyttan att fva din skarpsinnighet
p. Elisa lr vara af samma ull som brodern.

Hon! sade doktor Hessel tankfullt och berrde med ridspet sin hst p
ronen, s att denne otligt kastade med hufvudet och munderingens
rassel brt nattens drmmande stillhet. Jag skulle vilja knna ocks
henne p nrmare hll.

Akta dig, det blir ett studium farligt fr ditt lugn.

Mitt lugn! Det r minsann icke stort frut, svarade doktorn med ett
kort skratt, men tillade strax drp i samma tankfulla ton som nyss: Om
hon r hvad hon frefaller, s mister man ingenting p att frlora till
henne.

Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag r s
trivial, ser du, sade brukspatronen.

Om du inte begriper mig, s gr det precis detsamma, svarade doktor
Hessel, sg upp mot den glnsande natthimmelen och hvisslade en munter
melodi, som disharmonierade bde mot naturens stmning och de knslor,
som nyss trngt sig p honom.

Han knde disharmonien starkt och njt af att p trots framkalla den.
Pltsligt afbrt han sig sjlf med att skratta.

Hvad nu? frgade brukspatronen och skrattade med, utan att veta t
hvad.

Han var ingen stmningsmnniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta
och plgas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid frdig att
instmma.

Jag kom bara att tnka p tanken i ett skaldestycke jag lst en gng.
Den var drplig. Om slumpen bara fr en rtta stunden i en kvinnas vg,
hugnas man af hennes krlek, hon m vara aldrig s del och man sjlf
aldrig den.

Brukspatronen log frnjd. Denna gng begrep han sin vn.

Ja slumpen gifve, att rtta tiden fr Elisa vore inne nu, sade han och
gaf doktorn ett litet vnskapligt rapp med ridspet.

Slumpen! upprepade doktor Hessel ter tankfull och allvarsam. Hans
sinnesstmning var orolig och vxlande i natt. Hon frefaller att vara
ledd af hgre makter n slumpens.

Hon sjlf anser sig vara ledd af Gud, anmrkte brukspatronen.

I hennes nrhet blir man verkligen frestad att tro det, sade doktorn.
Men r det s, gr jag bst i att hlla mig undan. Den blinda slumpen
kunde jag mjligen hoppas ngot af, men af Gud!

Hoppas allt af krleken, du. 'Les femmes aiment toujours les mauvais
sujets', s du har goda utsikter hos din skna.

Tack fr artigheten, sade doktor Hessel leende. Alltfr grna skulle
jag vilja vara freml fr hennes reformfrsk, frutsatt bara att hon
ej lyckas.




                                 20.


Under den fljande tiden tillstlldes i grannskapet mnga festligheter
till det nyfrlofvade parets ra.

Irene njt obeskrifligt af att vara det frnmsta fremlet fr allas
uppmrksamhet. Van att behandlas som ett barn och att st i Elisas
skugga, blef hon yr i hufvudet af att s pltsligt blifva framskjuten.
Men hon knde sin nya vrdighet och var mn om den. Srskildt i hennes
stt mot Elisa kom ngot fverlgset och beskyddande, hvilket verkade
ytterst komiskt.

Man skulle p middag till prosten. Irene stod frdigkldd i nedre
vestibulen p Elghyttan, och Helmer lade kappan fver hennes skuldror.
Elisa kom med majoren utfr trappan och stannade fr att borsta bort
ngra dammkorn frn hans rockkrage.

Den dr blgr kldningen klr Elisa. Hon ser fornnordisk ut i den,
anmrkte Irene gillande.

Hennes fstman svarade ingenting, men glmde den lilla mma tryckningen
just d han svept kappan om henne. Af hennes frvnade blick mrkte han,
att ngot var p tok och frskte rtta p kappan.

Tack, den sitter bra, svarade Irene litet snft.

D upptckte han, att han glmt svara p hennes ord, och skyndade att
godtgra denna frsummelse.

Elisa kan inte vara annat n vacker, hvad hon n tar p sig, sade han.

Det vill jag inte pst, svarade Irene. Elisa frstr egentligen icke
alls att klda sig vl. Jag r glad, att hon gjort det i dag fr en
gngs skull, ty doktor Hessel kommer nog p middagen.

Doktor Hessel? eftersade Helmer.

Ja. Har du inte mrkt, hur intagen han r af Elisa? Jag vill s grna,
att hon skall frlofva sig, och han vore s lmplig.

Det r han inte alls, frklarade Helmer med eftertryck.

Hvad r det frgan om? sporde Elisa, som nu hunnit ned.

Helmer ville hjlpa henne p med kappan, men frekoms af Gustaf Adolf.

Vi talade om doktor Hessel, upplyste Irene.

Det r en treflig kurre, frklarade majoren. Han fr grna komma hit
s mycket han vill.

Skulle han det, s komme han allt hvar dag, infll Irene skrattande.

Inte mig emot, sade majoren. Lkare r han ocks, och jag har p
sista tiden brjat knna mig klen och skulle behfva en lifmedikus.
Undras om han skulle vilja bli det?

Det vore det just inte s lmpligt att fresl sade Gustaf Adolf.

Hvarfr inte? frgade Irene med ett litet fverddigt skratt. Menar
du, att det skulle vara opassande? Jag kan vara frklde t Elisa.

Du, nippertippa, sade Gustaf Adolf och gaf henne med pekfingret ett
lekfullt slag p nsan och munnen.

Hvad det betrffar, kan vl jag vara frklde nog, infll tant Cilla,
fr hvilken utsikten att dagligen f anfrtro sina krmpor t en lkare
var synnerligen tilltalande.

Nej, du r ogift, tant Cilla, och behfver sjlf frklde, och det kan
jag vara, som tminstone r frlofvad, svarade Irene munter och viktig.

Allvarsamt taladt, skulle det inte lta sig gra? frgade majoren, som
riktigt tycktes hafva tagit fasta p sin frflugna id. r det ngon,
som vet, hvar han hr hemma och hvar han har sin praktik?

Ingenstans och fverallt, svarade Gustaf Adolf. Han anfrtrodde mig
ngot af sina vxlande lefnadsden hr om kvllen. Som pojke skickades
han till sjs, men rymde efter ngra r frn sitt fartyg i en amerikansk
hamn. Sedan slpade han sig fram som simpel arbetare, tills han greps af
lust att studera. D skref han till fadern, som inte hrt af honom p
tskilliga r, och bad om frltelse och pengar att brja ett nytt lif
med. Det fick han ocks och tog p otroligt kort tid studentexamen.
Sedan studerade han medicin och blef praktiserande lkare en tid, tills
han trttnade p det och reste hem till Sverige. Hans far r nyligen
dd, och Hessel var ende arfvingen, s att nu har han bde tid och
pengar att hvila sig p.

Det lter fga rekommenderande allt det dr, anmrkte Helmer Bro.

_Amerikansk_ doktor! sade tant Cilla och skakade p hufvudet.

Hennes lust att anfrtro honom vrden af sina dyrbara krmpor hade
betydligt svalnat. Men majoren var lika ifrig fr sin plan, hvars
genomfrande syntes honom nnu mjligare efter de upplysningar han ftt.

Frtrffligt! Hvarfr skulle han inte sl sig ned som min huslkare p
Elghyttan, d han hvarken har hem eller anstllning?

Du sger ingenting, Elisa, anmrkte Irene.

Hstarne ha varit framme lnge; borde vi inte ge oss i vg snart?
svarade Elisa, som under hela samtalet sttt tyst vid fnstret och sett
ut. Irene, skulle du ha mycket emot att fr en gng ka med Helmer hos
pappa och tant Cilla i stora vagnen och lta Gustaf Adolf kra fr mig i
giggen?

Hon sg s vackert bedjande p Irene, att denna efter ngon tvekan gaf
med sig.

Hoppas du snart fr ngon annan n en bror att kra fr dig, sade hon.

Hvad r det hon sger, ungen? sade majoren lekfullt och np Irene i
rsnibben. Var lagom morsk mot din syster, lilla nippertippa!
Elghyttans drottning kan f en p hvart finger, som intet bttre begr
n att f kra fr henne i giggar.

Lt de andra ka fre, s behfver du inte bekymra dig om tmmarna,
sade Elisa till sin bror, d de satte sig till rtta.

Du vill taga min uppmrksamhet i ansprk sledes? frgade han och
gjorde villigt som hon bad.

Vi rkas knappt alls den hr sommaren, det kommer s mycket i vgen
jmt, sade hon. Jag tror inte vi haft ett enda frtroligt samtal.

Jag saknar det, jag ocks, instmde han. Du r allvarsam. Knner du
dig nedstmd?

Inte egentligen. Mera tankfull.

Hvad tnker du p?

h, p mycket. Lt oss tala om Sven Rise.

r det p honom du tnker?

Icke s mycket jag ville.

Det skulle jag annars ha trott, att synen af Irenes lycka frt dina
tankar till Rise och gjort dig sorgsen.

Tanken p honom gr mig aldrig sorgsen, tvrt om, drfr vill jag
fasthlla den.

Det r ngot att ga en sdan vns minne, sade Gustaf Adolf.

Hvad jag nskar, att jag alltid kunde bevara lefvande intrycket frn
hans dd, tertog Elisa efter ngra minuters tystnad. Var det inte som
om vi sttt vid himmelens ppnade portar? Jag skulle velat lefva hela
mitt terstende lif dr, utan att ha behft vnda tillbaka till lga
jorden.

Det r nog att f stiga upp p frklaringsberget i vrt lifs stora
gonblick och se de outsgliga tingen, sade han, men begr ej att f
stanna dr, det vore frmtet; vi ro ej mogna fr en varaktig hrlighet
n. Men den heliga flkt vi fingo druppe skall flja oss som en kraft i
lifvet p den lga jorden.

Men kraften mattas, d de heliga minnena blekna, och s mycket vill
skymma dem, sade Elisa vemodigt.

Det r ej p hnfrelsens minnen vi lefva utan p Guds nd i Jesus
Kristus, svarade han och tillade med en frgande blick: Det r ngot
srskildt, som tynger dig?

Hon sg ut fver landskapet, som frefll trstlst i den dammiga
Julidagens heta solsken.

Jag minns en gng, d jag stod vid Sven Rises kista, brjade hon, och
sg p honom; d knde jag alldeles som en inre hviskning: Lika dd frn
jordiska begr och omsorger, som han ligger dr, br och fr du lefva,
och lika uppfylld af himmelska begr och frjder, som hans ande nu r,
br och fr ocks du vara, om du dr och uppstr med Kristus. S knde
jag det, och en lng tid efter hans dd hade jag mycket starkare andliga
begr n jordiska, och jag var lycklig, ty det ligger ju ngot af
fullhet i blotta lngtan efter eviga ting. Men p sista tiden ha jorden
och det jordiska brjat f dragningskraft fr mig igen, och med sdana
begr flja oro och otillfredsstllelse, de m fyllas aldrig s.

Du vntar fr mycket af dig sjlf, Elisa, om du tror dig kunna lefva p
jorden fullkomligt dd fr allt jordiskt. Det r omjligt, ingen har
kunnat det, fast mngen i fanatism frskt det. Gud fordrar heller ingen
onaturlig fverjordiskhet af oss; han tnker p att vi ro stoft.

Men det str ju, att vi skola d vrlden och lefva Gudi?

Ja, vrt lif skall vara ett framskridande t det hllet, naturligtvis.
Men mognandet gr lngsamt. Begynnelse r icke fullbordan. En sak r
att, som du vid Sven Rises kista, inse att idealet vore att ha inga
jordiska begr, blott idel himmelska, en annan sak r att ha det s
stlldt.

Men jag skulle vilja ha det s stlldt; hvarfr kan jag det inte?

Du r stoft och synden lder vid dig. Var glad att den gr det p ett
fr dig knnbart stt, s att du inte inbillar dig vara fri och hgmodas
och blir i sjlfva verket farligare bunden. Hvilket begr r det som
oroar dig, det har du inte sagt?

Intet som jag kan namnge, svarade hon drjande, men det finns dr,
formlst egentligen och dock starkt nog att frsvaga det himmelska. Med
ett ord, jag knner mig s jordisk. Tingen i denna vrlden brja f fr
stort intresse fr mig.

Gustaf Adolf blef ej klokare efter detta svar, hvilket frefll honom
undvikande.

Om det ej r ngot ortt, som drager dig, behfver du vl inte knna
dig orolig, sade han. Akta dig fr en osund andlighet.

Elisa satt tyst, vacklande mellan att knna sig bestraffad eller icke
frstdd.

Gustaf Adolf stod i ett ovanligt omedelbart frhllande till sin Gud.
Han sg s klart och behfde aldrig grubbla fver hvad som kunde vara
rtt eller ortt. Storslagen och enkel p samma gng, hade han ltt att
komma underfund med sig sjlf och frlorade sig aldrig i dunkla
stmningar eller oklara knslor. Med henne var det annorlunda. Det var
henne ej alltid ltt att afgra om det, som rrde sig inom henne, var
synd eller ej.

Hvad sger du om pappas frslag att ta doktor Hessel till lifmedikus?
frgade Gustaf Adolf efter en stund.

Jag hoppas det inte blir af, svarade hon.

Tycker du illa om honom?

Nej, han intresserar mig mycket, men jag nskar inte alls f honom till
dagligt sllskap.

Det skulle du ha sagt till pappa; mot _din_ vilja gr han det inte.

Det r just det jag vet, och drfr teg jag. Inte vill jag, annat n om
det r ndvndigt, st i vgen fr hans nje.

Hr vid lag tycker jag det r ndvndigt, sade Gustaf Adolf, hvars
ridderlighet var vckt. Jag skall tala vid pappa, innan han hinner sga
ngot t doktor Hessel.

Vet du, jag tycker han frefaller att vara mnad till ngot delt, som
han icke blifvit, sade Elisa.

Hvem?

Doktor Hessel.

h ja, det har jag inte tnkt p. Men det r han naturligtvis. Alla
mnniskor ro mnade till Guds barn, och det r det dlaste man kan
bli, sade Gustaf Adolf.

Elisa smlog. Du har alltid blick fr hufvudsaken, sade hon. Du ser
hela mnskligheten i blott tv frger och har ej ga fr de mnga
nyanserna.

h jo, det har jag nog, sade han lamt frsvarande sig mot ett
pstende, som tycktes innehlla en beskyllning.

Det har du icke, vidhll hon och skakade leende p hufvudet. Jag
skulle nstan kunna vnda mot dig den varning du gaf mig nyss, eller en
beslktad med den. r du inte litet fr ensidigt andlig? Du bryr dig
bara om mnniskan i frhllande till Gud, men fr det rent mnskliga i
och fr sig har du fga intresse. Det finns ju s mycket, som i sig
sjlf hvarken r godt eller ondt, ssom snille, smak, begfning,
utseende och sdant mera. Allt detta gr mnskligheten mngskiftande och
intressant.

r det blicken p allt detta, som drar dina tankar frn Gud och de
eviga tingen?

Nej, intresset fr mnniskan r ngot, som jag tnker skall f flja
mig in i evigheten, eller hvad sger du?

Ja, intresset fr det oddliga hos mnniskan.

Kan du sga hvar grnsen gr mellan det ddliga och oddliga i vrt
vsen? Sjlfva det dda stoftet skall ju uppst igen.

Ja, det r sant. Det r stort att vara mnniska, sade han tankfullt.

Och nr man intresserar sig fr mnniskan, omfattar intresset allt hos
henne, d det r omjligt att afgra hvad som r stort och hvad som r
smtt. I ett obevakadt gonblick kan en mnniska genom en liten, liten
handling rja sin verkliga karaktr tydligare n i en stor grning, som
syns fr mnga och infr vrlden stter en viss prgel p henne. Det r
s roligt att studera mnskligheten i detalj.

Hon hade blifvit helt entusiastisk. Han smlog sklmaktigt.

r det ngon srskild individ du nu experimenterar med? frgade han.

Jag frsker komma underfund med alla, som komma i min vg, svarade
hon, intet anande.

Akta dig bara, s att ej knslorna lgga sig i studiet; de frvilla s
ltt.

De kunna ocks hjlpa till. Utan knsla uppfattar man mnskligheten som
idel trdockor.

Han skrattade och gaf henne rtt. Bror och syster hade s trefligt
tillsammans, att synen af prostgrden framfr dem kom som en
fverraskning.

Elisa fick doktor Hessel till bordsgranne, det fll sig ofta s och var
henne ej emot. Hon frskte alltid f klart fr sig, hvad folk gick fr,
men med honom hade detta sig icke s ltt, och det gaf honom ett
srskildt intresse i hennes gon.

En stund efter middagen gjordes musik i salongen. Prostens ldsta dotter
spelade, och en af de unga kontorsherrarne frn Bergsj bruk sjng.

Hvad tycker ni om herr Salmsons sng, frken Spitzenholdt? frgade
doktor Hessel Elisa.

Han har en vacker rst, svarade hon.

Men hvad r det som fattas? Hvarfr rycker han en inte med sig?
Utbildning har han, rsten r skolad och han sjunger vl ...

Ja, just vl, infll hon med ett litet leende, som visade, att detta
knappast var ngon frtjnst i hennes tanke.

Vore det bttre om han slarfvade?

Det, som blott r inlrdt, griper icke, sade Elisa utan att akta p
frgan. Han mtte ha upplefvat fr litet fr att kunna hnfra med sin
sng.

Stackare, sade doktor Hessel och betraktade med ett halft spydigt,
halft medlidsamt leende den unge mannen, som anstrngde sig efter bsta
frmga och sg mycket belten ut med resultatet.

Om en stund bad vrden doktor Hessel sjunga, och ovanligt nog gaf denne
genast sitt samtycke.

Nr han tystnade, var det s ljudlst i rummet, att man kunnat hra en
knappnl falla. Han kastade en hastig blick bort till Elisa, som satt
orrlig och sg p honom utan att synas medveten drom. Inspirerad hraf
sjng han nnu ett par bitar. Sedan gick han frn pianot trots artiga
protester. Prostens dotter slog sig ned dr, tagande sig det otacksamma
vrfvet att ackompanjera samtalet.

Sjng jag vl? frgade doktor Hessel, nr han tertagit sin plats
bredvid Elisa.

Det tnkte jag inte p, svarade hon sanningsenligt.

Hrde ni om jag upplefvat ngot?

Alltfr mycket, undslapp det henne.

Han smlog, road af att se hur hans sng gripit henne.

Hon gaf honom en skygg blick. Han var en farlig mnniska. Det trotsigt
lidelsefulla i hans fredrag hade berrt strngar i hennes inre, hvilka
ej frr vibrerat. Deras klang frskrckte henne.

Han anade det intryck han gjort och knde sig stolt fver det.

Hon sg ut genom verandadrrarna, som stodo ppna. Kyrkan syntes, den
lg ej lngt ifrn. I dess nrhet var en graf, till hvilken Elisas
hjlpskande tanke tog sin tillflykt. Hon terkallade i minnet Sven
Rises bn fr henne, och hon tyckte sig nstan knna det lugnande
trycket af hans hand p hjssan. Helt tillhra Kristus, bli till
vlsignelse! Hur annorlunda mot den brusande sngen! Det kom ro i
hennes sinne, hvilket dock fylldes med vemod vid frnimmelsen af sin
mottaglighet fr intryck af allt annat n himmelsk art.

Kan man upplefva fr mycket? frgade doktor Hessel vid hennes sida.

Genom att hnge sig t sdant, som man blir smre af, svarade hon mera
med tanke p sig sjlf n p honom.

Hvad till exempel? frgade han med oskyldig min, undrande hur lngt
hon skulle vga g.

Sdant som skiljer frn Gud. Synd, svarade hon fortfarande med sina
egna inre sjlsrrelser och strider i tankarna.

Detta visste dock icke han, och drfr trffade honom ordet som ett slag
i ansiktet. Synd var visserligen ngot, som han ej erknde, men icke
dess mindre tyckte han det var vl starkt, att hon skulle anklaga honom
fr det.

Hvad r synd? frgade han med en axelryckning.

P svar vntade han ej, utan vnde sig med en anmrkning till herr
Salmson, som just gick frbi. Denne stannade och strax drp lmnade
doktor Hessel honom och Elisa och gick sjlf omkring, roande sig med att
vara satirisk n mot den ena, n mot den andra. Slutligen frpassade han
sig ut p verandan, frdljande sig och sitt dliga lynne i dess
bortersta hrn. Hr lutade han sig fver rcket och fljde oafvndt med
blicken myrornas arbete i sanden, dock utan att egentligen veta hvad han
sg p.

Doktor Hessel!

Han reste sig hftigt. Elisa stod bredvid honom. Hennes gon uttryckte
tydligare n ord frmdde ett afbedjande.

Jag kom att tnka p, att ni kanske missfrstod mig nyss, sade hon.
Ni trodde bestmdt jag menade er?

Hvem skulle ni annars menat?

Mig sjlf naturligtvis.

Ni? Hvad har ni gjort fr synd?

Jag talade mera i allmnhet ocks. Hur kunde ni tro, att jag skulle ge
mig till att mstra er, inte mer n jag knner er?

Hon rodnade fr blotta tanken p en sdan taktlshet  sin sida, och det
plgade henne tydligen mycket, att han ens ett gonblick skulle hafva
trott henne i stnd till ngot dylikt.

Inte mer n ni knner mig! upprepade han. Sg mig hvilka bittra
sanningar eller lgner som helst, men kalla er icke frmling fr mig.

Vid dessa hans ord stelnade hon till en smula och sg bort, men efter
ngra gonblick vnde hon sig ter till honom.

Grna fr mig m vi vara vnner, sade hon med sitt sympatiska leende.

Hvarfr skulle hon vnda sig ifrn honom, d hon knde sig dragen till
honom? Ej fick hon lta inverka p sig af smaktigt skvaller. Sjlf
trodde hon p platonisk krlek, ty den hade hon en gng erfarit; hvarfr
skulle hon d ej tro p en sdan vnskap? Ett ppet nrmande var mera i
hennes smak n att leka kura gmma; frklarad vnskap skulle frdrifva
dold kurtis.

I detta gonblick knde han sig mktigt pverkad af hela hennes
personlighet, han tyckte, att han blifvit en bttre mnniska. Han bjde
sig fr det evigt kvinnliga som fr sin gud.

P hemresan fick Irene giggen fr sig och Helmer. Elisa hade ej lust
till ngot frtroligt samtal den kvllen, ej ens med Gustaf Adolf.

D man for frbi kyrkogrden, lutade hon sig ut ur vagnen och skte med
blicken stenkorset p Sven Rises graf. Hela vgen hem satt hon tyst, och
d hon blef tilltalad mrktes mer n en gng, att hon ej fljt med i
samtalet.




                                 21.


S lnge han r borta! klagade Irene, som med drjande steg kom fver
grsmattan i trdgrden, dr Elisa roade sig med att kratta gngarna
fina till sndagen, det var nmligen lrdagskvll.

G och mt dem! svarade denna.

Jag vet ju inte frn hvilket hll de mna komma; jag har frst varit
uppt n nda till ngarna och sedan nedt till frsta fallet, men de
synas ej till, frklarade Irene i samma bedrfliga ton.

Hon tog en prstkrage och plockade snder den blad efter blad,
upprepande ja och nej. Svaret mtte ej ha utfallit efter hennes smak, ty
hon slngde frargad bort blomman och plockade med en viss ifver en ny.
Men fven den gckade hennes frhoppningar.

Tror du p prstkragar? frgade hon.

Som orakel? Nej. Gr du?

Inte precis, men det frstter mig alltid i dligt lynne att f nej af
dem.

Lt d bli att frga dem eller hll i, tills du fr ja, freslog
Elisa.

Irene lydde det senare rdet och blef s ifrig i sin jakt efter
prstkragarnas ja, att hon ej mrkte, hur den otligt efterlngtade
Helmer nalkades i sllskap med hennes bror. Hon sg honom ej frr n hon
hrde hans rst ttt bredvid sig. D sprang hon jublande upp och
frebrdde honom ifrigt, att han kunnat drja s lnge borta. Om hon
anat, att han skulle gra det, hade hon gtt med, frklarade hon.

Helmer besvarade sin fstms smekningar och ord, men dock undgick honom
ej den frvnade blick Elisa snde efter Gustaf Adolf, som med mulet
ansikte och utan ett ord fortsatte sin vg upp till byggningen.

Hvad r det t Gustaf Adolf? frgade hon.

Helmer smlog urskuldande.

Vi trffade doktor Hessel i Hanebyskogen och kommo i sprk med honom.
Olyckligtvis fll talet p andliga mnen, och det blef dispyt.

Och Gustaf Adolf frgick sig?

Ledsamt nog mste jag erknna, att han gjorde det.

Och doktor Hessel? frgade Elisa.

Var lugn som en filbunke, men road af att retas. Svr r han alltid att
vederlgga, men omjlig, d man blir het.

Hvarfr svarade icke du honom?

Jag frskte, men Gustaf Adolf blef ond p mig ocks, ty jag gjorde
tskilliga medgifvanden, som upprrde honom. P hemvgen fick jag mina
fiskar varma fr det.

Gustaf Adolfs vrede r intet att taga sig nr af, sade Elisa, mn om
att urskulda sin lsklingsbror; den gr fver lika ltt som den flammar
upp.

Det vet jag, erknde Helmer beredvilligt, drfr brydde jag mig icke
det ringaste om den fr min egen del, men fr doktor Hessels skull
gjorde den mig ledsen. Han, som inte knner Gustaf Adolf s vl, fick
kanske en dlig tanke bde om honom och hans kristendom.

Hvad talade ni om? frgade Elisa.

Om frsoningen och lifvet efter detta.

Ingenting stter Gustaf Adolf s i eld och lga, som nr ngot sges
emot korset, anmrkte Elisa.

Men det r illa, ty skall man utrtta ngot i en diskussion, fr man
inte bli het. Enligt min tanke vinner man ocks mycket mer genom att
stta sig in i sin motparts sikter och gra s mnga medgifvanden som
mjligt, n genom att fr mycket hlla p sina egna.

Blir man inte bra ltt vacklande om man det gr?

Sanning framfr allt.

Naturligtvis, det r just Gustaf Adolfs lsen. Inte tror du vl, att
han bara fr att f rtt hller p ngot, som han ej r fullt fvertygad
om?

Nej, det frsts, men hans hetta kan frleda honom till fverdrifter.
Och s uttalar han sig s ofrbehllsamt om saker och ting af sdan art,
som man br behandla med stor frsiktighet.

Ssom till exempel?

Lifvet efter detta. Vi talade om det i dag, och Gustaf Adolf frklarade
sig tro p frdmelsens mjlighet. Det borde han ha hllit inne med; jag
sg hur doktor Hessel hrdnade till invrtes. Det finns ju stllen i
bibeln, som tyda p alltings terstllelse; jag tycker Gustaf Adolf
hellre borde vilja tro p dem.

Visst vill han, frsvarade honom Elisa, men han kan ej drfr
bortfrklara de stllen, ur hvilka den frra uppfattningen framgr,
helst som dessa ro bde fler och tydligare.

Men hvarfr skall allt vara s dunkelt, hvarfr sdana motsgelser i
bibeln? utbrast Helmer.

Han tycktes alldeles ha glmt sin fstms nrvaro fr intresset af detta
samtal med Elisa. Irene var icke njd, hon frskte flera gnger gra
sig pmind, men utan framgng. Elisa ritade tankfull med krattan i
sanden.

Kanske fr att utrna hvilka, som verkligen vilja tro, sade hon, ty
vill man, s kan man.

Det var ett djrft pstende.

Icke alltfr djrft nd.

Hur kan du d frklara, hvad du nyss sade, att Gustaf Adolf vill tro p
alltings terstllelse, men tror p frdmelse? frgade Helmer, sker
p att ha ftt henne i fllan.

Den vilja jag talade om r en till Gud hnvnd vilja, som begr honom
och r frdig att slppa allt annat, om s fordras. Med en sdan vilja
nalkas man Guds ord som dess lrjunge och icke som dess mstare.

Men det r en knd sak, att de mest motsatta sikter stdja sig p
bibeln och det med fog, invnde Helmer.

Kommer man till bibeln med verkligt lifsbehof, frirrar man sig icke
dr, svarade Elisa. D bibelstudiet gr jmsides med lifvet och
erfarenheten, fr man en fast och lefvande fvertygelse. Gustaf Adolf
skulle nog ej tro p frdmelsen, om han ej knt sig sjlf frdmd.

Helmer eftersinnade.

Man kan gra s olika erfarenheter, sade han; jag fr min del knner
mig icke och har aldrig knt mig frdmd, fast jag nog vet med mig
mycket, som r ortt. Kanske r det drfr, som lran om frdmelsens
mjlighet stter mig s fr hufvudet, att jag ej kan med den. Om Gustaf
Adolf tminstone ville medge s mycket, som att frgan r oafgjord, men
det gr han inte, utan frklarar ppet, att han tror p mjligheten af
eviga straff.

Och det gr han rtt i, sade Elisa, ty, r det som han tror, d r
det krlekslst, ja grymt att frklara att alla bli saliga. Och skulle
han misstaga sig och ondigtvis framhlla evighetsvikten af att ska
frlsningen i dag hellre n i morgon, s r ju nd ingen skada skedd.

Mngen kan sttas bort af lran om de eviga straffen.

N hvad gr det, om allt nd blir bra till sist? Men finns det evigt
straff, r det frfrligt att insfva i falsk skerhet i stllet att
lta sanningen ljuda, medan det nnu r tid att undg domen.

Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lsning p gtan
praktisk, men den tilltalade honom ej.

Det r ett hrdt tal, sade han.

Men mnne det icke r saltets slta? sade Elisa.

Han skakade p hufvudet.

De mste kunna frklaras p annat stt, dessa stllen om evig dom,
sade han.

Frlorar inte Guds ord sin omskapande kraft fr oss, om vi vrida och
vnda det fr att f det att passa in med vra tycken och knslor? sade
hon. Det bsta r, att lta det trffa oss, fven d det gr igenom som
ett tveeggadt svrd.

Men inte d det tycks frvrnga Gud och gra honom till en grym
tyrann.

En grym tyrann! upprepade hon. Han, som af krlek dog fr vrlden p
frbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det r
i hans hand, som vrldsdomen hvilar. Nog dmer han bttre n vi.

Helmer svarade ej p detta hennes sista argument. Fr henne var det
tydligen alldeles tillrckligt, och fastn det icke frmdde tysta alla
hans tankes frgor, fann tanken ingen invndning, som kunde vederlgga
det, ty det var hjrtats sprk.

Du vnder dig inte till mig en enda gng, Helmer, hrdes nu Irene
puttra. Frst drjer du borta s frfrligt lnge, och nr du ndtligen
kommer, pratar du bara med Elisa.

Helmer tog frsonande hennes arm och aflgsnade sig med henne. Den
sjlffvervinnelse det kostade honom att gra detta p ett lskvrdt
stt mrkte icke Irene. Men Elisa sg efter dem, undrande om hon borde
ge sin lilla syster ett rd.

Gustaf Adolf var ovanligt allvarsam hela kvllen. Fljande morgon
frgade honom Elisa, om han mnade sig i kyrkan. Hon vntade ja och blef
ganska frvnad, d han svarade ett afgjordt nej. Han mrkte hennes
undran och tillade som frklaring, att han mste frrtta en annan
gudstjnst den morgonen. D gick ett ljus upp fr henne.

Skall du frrtta den p Bergsj? frgade hon leende.

Har Helmer skvallrat p mig?

Han behfde inte ha sagt mer, n att ni kommo i dispyt om andliga ting,
fr att jag skulle veta, hur min hetlefrade herr bror tog sig ut i den
dispyten, svarade hon, lindande in frebrelsen i den strsta mhet.

De stodo p balkongen. Han sg bort mot Hanebyskogen, medan ett uttryck
af del sorgsenhet besjlade hans drag.

Gud vlsigne din gudstjnst i dag, lskling! sade hon innerligt.

Han vnde sig till henne och sg hennes gon strla med fuktig glans.

Elisa, hur skulle det g med oss, om Herren frlorade tlamodet lika
ltt, som vi frlora det mot hvarandra? Jag frstr inte, hur han kan ha
frdrag med mig. Men att han har det, det knner jag. Min lskade
Herre!

Den unge mannen var tydligen djupt frdmjukad, men genomtrngd af denna
fversvinneliga lycka, som endast frnimmelsen af Guds ofrtjnta krlek
kan ingifva.

Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam
vgen genom Hanebyskogen i lydnad fr den uppmaningen: G frst bort
och frlik dig med din broder!

Han gick med raska, spnstiga steg och njt af att g. I fulla drag
inandades han barrskogens doft, och i sitt hjrta talade han ofrtckt
med sin och naturens Herre.

Kommen till Bergsj bruk frgade han efter doktor Hessel och blef visad
till dennes rum. Doktorn var ej kldd nnu. Ibland fll det honom in att
ligga halfva frmiddagen, men om s skulle vara kunde han stiga upp midt
i natten, utan att det drfr mrktes ngon skillnad p honom.

Stig in! svarade han, d han hrde en kort, kck knackning p sin
drr. S knackade ingen hr i huset.

Doktorn syntes drfr icke frvnad, nr Gustaf Adolf trdde fver
trskeln.

Kommer du fr att fortstta dryftningen af helvetesfrgan, min vn? Var
barmhrtig och skjut upp drmed till en svalare rstid. D kan det verka
vlgrande att hra talas om lgor, men nu, nr solen steker ...

Han fullbordade ej meningen, utan dk ned med hela ansiktet i sitt
tvttfat och frustade och plaskade som en flodhst.

Gustaf Adolf smlog och vntade, tills tvttningen var undanstkad och
doktorn befriat sina ron frn tvlvattnet.

Jag kommer inte alls fr att tala om helvetet, sade han d, jag
kommer fr att be dig om frltelse.

Jas. Hvad fr d? Fr att du i gr dmde mig att draga till helvetet?

Det gjorde jag icke.

Inte precis med de orden, det erknnes, men andemeningen var dock i den
stilen.

Jag ber dig om frltelse fr min hftighet.

h, den bekom mig inte det ringaste.

Nej, det trodde jag inte heller, sade Gustaf Adolf, men det var i
alla fall ortt af mig att bli ond och i all synnerhet d jag frfktade
min saktmodige Mstares sak. Jag ber dig, Hessel, dm ej kristendomen
efter mitt uppfrande! Jag misspryder s ofta min Frlsares lra.

Den unge mannen stod dr s rligt varmhjrtad och dmjuk, att satiren
dog bort p doktor Hessels lppar.

Om alla missprydde den kristna lran som du, s ... sade han nstan
hjrtligt och rckte Gustaf Adolf handen. En uppriktig svrmare
hgaktar jag alltid, om jag n ler t hans svrmeri.

Tron r ej svrmeri, sade Gustaf Adolf.

Bevisa mig det, den som kan. Frr n jag ftt skrskda en kristens lif
nda in i dden, tror jag icke p det.

Jag nskar, att du finge se mig d och att min dd blefve sdan, att du
vunnes genom den, sade Gustaf Adolf, och det hrdes tydligt, att hans
nskan var uppriktig.

Doktor Hessel log ett godt leende.

Skall jag bli 'vunnen', som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med
mindre.

Med mindre! upprepade Gustaf Adolf. Du blir ej vunnen med det ens.
Min nskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre n Guds Sons dd.

Doktor Hessel sg, hur krlek till Gud och mnniskor lyste ur Gustaf
Adolfs gon, och han kom ovillkorligen att tnka p uttrycket ljusets
barn.

En del motvilja fr att med sin egen otro och satir profanera den unge
mannens goda grep honom.

Du skall ej kasta dina prlor fr svin, sade han hastigt.

Jag har flera gnger hrt dig citera bibeln; brukar du lsa den?
frgade Gustaf Adolf.

Inte nu, men det var en tid d jag gjorde det.

Brja igen! uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rttframhet, som
var honom egen.

ter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det
frjagades snart igen af ett mrkt minne, som fljde honom likt en
skugga, hindrande honom frn att komma till ljuset.

Bibeln r frstrd fr mig, sade han; jag kan ej lsa den utan att
hra en salvelsefull rst skra i mina ron.

Hvems rst?

En skrymtares. Jag trodde p honom som p guld. Det var i mina unga r
p sjn. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund
med honom, och d rk hvarje intryck han bibringat mig. Han var en
hvitmenad graf, en lismande skurk.

Dm icke alla kristna efter ett s sorgligt undantag!

Han var intet undantag. Ej lngt efter sedan jag skilts frn honom
trffade jag p en till i samma stil, och d blef det alldeles slut med
min tro p Gud och Guds mnniskor. Den senare skurken tnjuter nnu
stort anseende och r en stackars frsamlings fverhufvud, men jag vet
hvad han gr fr. Jag sger dig, ger du dig ut fr en andans man, s lt
ej kttet lefva i smyg!

Gustaf Adolf hade blifvit mycket allvarsam. En knsla af oro och ansvar
fvervldigade honom. Stora kraf stllas p lefvande Guds tjnare, och
det med rtta. Det r ingen lek att vara den Heliges redskap. Men
krafven fyller han sjlf, och redskapen hller han i sin hand. Det
gller blott att vara ppen och rlig infr honom, icke sky att draga
fram sin orenhet infr hans heliga blickar, men ppna hjrtat och lta
Guds ljus lysa in i dess lnligaste vrr. Var vaksam du Jesu Kristi
stridsman, s att du lyssnar och hr de smygande stegen till och med af
ditt minsta och mest frdolda fel, att det icke varder dig till fall!
Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans gon, ty
om Herren icke bevakar staden, s vaka vktarne ffngt.




                                 22.


Det var en strlande oktoberdag. Trdgrdens rda och brandgula trd
speglade sig i n, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.

Elisa gick fver spngen till Hanebyskogen. Hon stannade ett gonblick
och sg ned i det frbiglidande vattnet. Rastlst, utan uppehll hade
det glidit s i mnniskoldrar, en bild af tidens strm. Hvadan och
hvarthn?

Hon gick vidare, frdjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon
lskade. Solen lyste frgyllande p hstens glnsande matta under
lftrden. Lngre in togo barrtrden fverhand. Men solens makt var stor
fven hr. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo rda i det gldande
skenet, och fver de mrka granarna lg solljuset tilldragande som det
sllsynta leendet i ett allvarligt anlete.

n gick i mnga slingringar, s att Elisa, fast hon aflgsnat sig ifrn
spngen, snart trffade p den igen. D fljde gngstigen en stund dess
strand. Elisa sg p det hvita vattenskummet och lyssnade till dess
vemodiga, hgtidliga sng. Hon frstod den, hon tyckte att den sjng ut
hennes egen starka lngtan till mlet.

Snart gingo stigen och n ter i sr. Dnet frn forsen mildrades genom
afstndet, men hrdes alltjmt som en mktig underton, ensam bestndig
bland naturens alla vxlande och tillflliga ljud.

Pltsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp p en hjd, hvarifrn
stigen gick ned i en dal, dr trden vxte glesare. Drnere kom doktor
Hessel i jaktdrkt med bssan p axeln och fljd af sin hund.

Elisa tnkte vnda om, innan han mrkt henne, men glmde sin afsikt i
fljd af ett litet drama, som helt ovntadt utvecklade sig fr hennes
blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma
solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, fver hvilken
han hllit p att snafva. Han gjorde det med sdan kraft, att den flg
ett stycke bort och trffade hunden, som gaf till ett mkligt tjut. I
stllet fr att trsta det stackars djuret, rt doktor Hessel t det.
Nervst knslig som alla fgelhundar, krp hunden gnllande och med
slokande svans fram mot sin herre. Detta mtte ytterligare retat denne,
ty han gaf hunden ett rapp.

Elisa, som var stor djurvn, kunde ej frhlla sig lugn infr en sdan
orttvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef s hpen, d hon med
ens stod framfr honom, att han glmde hlsa. Hon tycktes ej mrka det.
I hennes gon brann en eld, som han ej sett dr frr.

Hur kan ni? frgade hon med en rst, som darrade af ovilja.

Han svarade ej, bara sg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans
blick mtte skvallrat hrom, ty pltsligt snkte hon sin med en knsla
af blygsel. Hon begrde en annan makt fver mnniskor n den hennes
yttre gaf henne.

Nr hon sg ned, fll hennes blick p hunden, som nnu kuschade fr sin
herre. Drifven af medlidande frskte hon draga hunden till sig. Men han
var alldeles likgiltig fr henne och hennes smekningar. Han stretade fr
att komma ifrn henne till sin husbonde. D insg hon, att om hon ville
trsta honom, mste det ske p annat stt. Kanske stod det i hennes
makt. Hon reste sig och sg p doktorn.

Var vnlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger? sade hon p en
gng bedjande och befallande.

Han sg fraktligt p hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnllande
och med ryckiga rrelser nrmade sig.

Hvad ger ni mig d? frgade doktor Hessel.

Hvad begr ni? frgade hon tillbaka i kort ton.

Ja hvad? Det hade han ej klart fr sig. En kyss? Nej, hon var ej den man
vgade begra sdant af. I skrpet bar hon en knippa hstblomster, men
det frefll honom som en faddhet att ska den. Han ville hafva ngot
mycket mera, ngot som icke kunde begras, utan mste vinnas p annat
stt, det frstod han, d han kom att se in i hennes gon och lste
frakt dr. Han framstllde ingen begran, utan lockade blott p hunden,
som fverlycklig hoppade upp och slickade hans hnder.

Du frlter din herres grymhet, du, fast du varit freml fr den; du
r ej s strng och fordrande du, sade han sakta.

Orden voro stllda till hunden, men det p en gng bevekande och
frebrende tonfallet var fr Elisa.

Hon stod tyst bredvid. Nr han ter sg upp, lste han i hennes gon ett
annat uttryck n nyss.

Hon smekte hunden. Nu frst brydde han sig om henne, sedan han vl
vunnit hvad som frefallit honom lifsviktigt.

Hundars tillgifvenhet r verkligen rrande, sade hon fr att bryta
tystnaden, hvilken hotade att bli alltfr innehllsrik.

Den har ngot krypande, som r ckligt, sade han.

h, visst inte. Inte hos en hund, sade Elisa och strk med vlbehag
djurets vackra, silkeslena hufvud.

Visst r det ckligt att bli slickad p handen af den man piskar,
vidhll doktorn.

Jag tycker det om ngot skulle f en att blygas fver piskrappen, i
synnerhet d de ro s orttvisa som edra nyss, svarade hon. Och ni
blygs bestmdt, gr ni icke?

I s fall r det tminstone icke hundens frtjnst.

Hvems d? frgade hon, men ngrade genast frgan.

Hon var viss om svaret. Det lt ju som om hon gtt med hfven. Fr att
hindra honom lgga ngot dri, fortfor hon gonblickligen i ltt
skmtsam ton:

Ni skulle inte ha blygts fver ert fula uppfrande, om ingen rkat
bevittna och ogilla det. D har jag utrttat tminstone ngot p min
skogsvandring, som jag trodde jag fretagit bara fr ro skull. Nu r det
hg tid att g hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.

Hon rckte honom handen till farvl. Ogrna sg han, att hon lmnade
honom, men hon var ej den man fljde mot hennes vilja. Han bugade sig
och frde hennes hand till sina lppar. Hon rodnade ltt, men ltsade
som om hon ej fst sig vid hans handling.

Lycka p jakten, sade hon.

S skall man inte sga, varnade han.

Det vet jag, och just drfr sger jag det.

Ni unnar mig ingen lycka sledes?

Inte i ett sdant fretag som att g ut och dda bara fr ro skull,
frklarade hon leende, klappade hunden och aflgsnade sig.

Hur artig, ja vnlig hennes afskedshlsning n var, lg det ngot
ofrivilligt drottninglikt i hennes stt att ter hja hufvudet. Det var
knappast ngot i hennes yttre han beundrade s mycket som just detta
hennes stt att hlsa; det lg s mycken karaktr i det.

Han stod och sg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit t
honom. Hvarfr fljde han henne icke, d han ville det? Aldrig hade han
varit s blygt hnsynsfull mot en kvinna frr. Aldrig hade han bjt sig
fr ngon varelse s som fr henne, och nd led ej hans manlighet det
minsta afbrck hrigenom, snarare tvrtom.




                                 23.


Vintern lg hvit fver Elghyttan, och hemtrefnaden slog sig ned inomhus
vid flammande brasor i skymningen och hos fliten kring tnda lampor.

Irene sydde beskftigt p sin utstyrsel. Man log t hennes ifver att
brja med den redan, d brllopet nnu hgrade i en oviss framtid.

Det kan bli frr n ngon anar, svarade hon med ungdomens hoppfulla
tro p ovntade, lyckliga frndringar.

Men fram p vintern lade Elisa mrke till, att den yngre systern ibland
frefll orolig och nervs, i synnerhet postdagarna. Ej heller sydde hon
med samma beskftiga ifver som frst i brjan. Emellant lt hon arbetet
sjunka ned i knet och satt sysslols stirrande framfr sig. Tilltalade
man henne d, spratt hon upp, som om hon blifvit vckt, och frgade man
hvad hon funderade fver, svarade hon skrattande, att hon naturligtvis
alltid tnkte p Helmer. Och svaret var sant, men hon frskte dlja,
att dessa tankar ej voro s odeladt glada som frr. Hela hsten hade
Helmer visat sig som en dlig brefskrifvare, men nu hade han brjat
blifva alltfr usel i detta afseende. Det hnde att Irene hann skrifva
tre, fyra gnger, innan svar kom. Och nr hon ndtligen fick ett bref,
gmde hon det, s att ingen skulle se hur tunt det var. Ej ens fr sig
sjlf ville hon erknna hur torrt och kallt innehllet frefll.

Nr postvskan anlnde, fick ingen annan n majoren ppna den. Detta
gjorde han alltid med mycken hgtidlighet i sitt rum. Han var road som
ett barn och retades frtjust med de kringstendes otlighet.

Dr r ett bref till mig. h, ge mig det! bad Irene ifrigt och
strckte ut handen.

En liflig rodnad frgade hennes kinder, ty kuvertets innehll syntes
tjockare n vanligt.

N n, vnta tills jag fr stta p mig glasgonen och se, om det
verkligen r till dig; det kanske r till mig, nr allt kommer omkring,
sade majoren och frskte lekfullt hindra henne, men hon var honom fr
kvick, snattade till sig brefvet och sprang skrattande sin vg.

Du ser s bekymrad ut. r det drfr, att du intet krleksbref fr?
frgade majoren och betraktade Elisa med en putslustig min.

Hon log frstrdd och frskte sl bort den ofrklarliga beklmning, som
gripit henne vid synen af Irenes frtjusning. Hon frstod ej sin
medmkan. Var den en ond aning?

Elisa lste tidningen, men ertappade sig efter en stund med att icke
uppfatta ngonting. D valde hon en mera mekanisk sysselsttning, som
band tanken utan att krfva dess medverkan.

Det blef kvllsdags utan att Irene visade sig. En jungfru, som skickades
upp p hennes rum, kom tillbaka med det beskedet, att frken Irene lg
p soffan i hufvudvrk och inte ville hafva ngon mat.

Sedan Elisa tit, gjorde hon i ordning en kopp te och gick upp med den
till systern.

Det var alldeles mrkt i rummet, fast rullgardinen var uppe och
februarinattens stjrnhimmel sgs gnistra drute.

Elisas hjrta klappade af oro, och hon bde lngtade och fruktade att f
del af den sorg, som hon knde hade gjort sitt insteg hr. Hon tnde
lampan och stllde den i ett hrn, hngande en tjock skrm fr, s att
soffan frblef svept i halfmrker. Sedan fvertalade hon Irene att
dricka teet.

Stod det ngot sorgligt i brefvet? frgade hon, d hon stllt tillbaka
koppen p bordet.

Hvarfr tror du det? frgade Irene med tillkmpadt lugn, hvilket dock
strax fvergaf henne.

Elisa strk sakta den grtande flickans panna och hr. Ingen frstod
bttre n hon att inlgga vltalig mhet i en dylik smekning.

Min aning sger mig ofta i frvg, nr ngot skall hnda en af dem jag
lskar mest, sade hon s krleksfullt, att Irenes frbehllsamhet
brast.

Han lskar mig inte. Ls brefvet! sade hon med kvfd rst.

Elisa tog de fullskrifna pappersarken och gick bort till lampan. En
skande mattighet gjorde det svrt fr henne att g de f stegen.
Stackars, stackars lilla Irene! Hur skall hon kunna bra detta?

Det bref Elisa lste hade tydligen varit ytterst svrt fr Helmer att
skrifva, men han frklarade sig ndsakad att gra det. Irene hade
rttighet att veta sanningen, och han var fven skyldig sig sjlf att
sga den. Hans knslor fr henne hade svalnat, men han hade skjutit upp
och skjutit upp med att sga henne det rent ut, i hopp att hon skulle
mrka det nd. Nu bad han om frltelse fr sin uppriktighet och fr
att han ej varit uppriktig frr. Om Irene led skulle hon veta, att han
led icke mindre. Det r vrre att ndgas tillfoga smrta n att blifva
smrtad, skref han.

Elisa tnkte tillbaka p den flydda sommaren. Hvilket frtroende hade
hon ej satt till Helmer, och hur lugn hade hon ej knt sig vid tanken
p, att han skulle taga vrd om hennes lilla barnsliga och knsliga
syster! Och nu, hur hade han ej svikit hennes frtroende!

Hon gick tillbaka till soffan och fvertalade Irene att g till sngs.
Sedan satte hon sig hos henne p sngkanten.

Lugnande ord talade hon till henne som till ett barn, sfvande ord om
att hon inte skulle tnka p ngonting i kvll, bara sofva. Det
skyddande mrkret dolde henne s sknt. Det var stilla och tyst,
ingenting kunde n henne hr, och Guds nglar hllo vakt. Elisa talade
som hon skulle velat tala till sig sjlf i en stund, d bitter och
frdmjukande smrta fallit fver henne och hon behft hmta styrka till
att kunna andas igen.

Uttrttad af fregende sinnesrrelse och nu vaggad till ro af systerns
mhet, somnade Irene slutligen ifrn sin sorg.

Elisa satt kvar en stund fr att se om smnen skulle stanna, sedan gick
hon in till sig.

Fljande dag, d Irene kom ned till frukosten, var hon ovanligt blek och
tyst. Ingen anmrkte dock p det, ty Elisa hade underrttat familjen om
hvad som intrffat samt bedt, att man skulle skona Irenes knslor genom
att ej ltsa om ngot. Majoren visade en pfallande mhet mot sin yngsta
dotter och smekte henne oupphrligt utan synbar anledning, men fr
frigt lyckades han mrkvrdigt bra i att efterkomma Elisas uppmaning.
Christian sg besvrad ut, hvilket alltid var fallet, d han kom i
berring med sorg. Tant Cilla torkade sig d och d i gonen och talade
ej ett ord om sitt hlsotillstnd och var drfr ovanligt tyst.

Dagen gick, nsta dag likas, och alltjmt var Irene lika blek och
stilla. Hon grt icke, men hll sig undan och tycktes plgas af
vnlighet, liksom misstnkte hon att sdan ej kunde visas henne annat n
af medlidande. Hon hade blifvit s djupt srad i sin krlek, att all
hennes lilla viktighet frsvunnit och hennes sinne var sjukt.

Ett par dagar hade frflutit sedan det olycksdigra brefvets ankomst. Det
var skumt. Elisa sysslade med att tnda en brasa i hvardagsrummet, fr
att dr skulle blifva riktigt varmt till kaffedags, d tant Cilla och
fadern skulle komma dit. De voro frusna af sig bda tv, och i synnerhet
nr de nyss vaknat frn sin grundliga eftermiddagslur.

Snart brann elden lifligt, och Elisa reste sig fr att g ut med
vedbraren, men dr stod Irene bakom henne, tydligen med ngot p
hjrtat. Elisa lade undan vedbraren i ett hrn, drog tant Cillas
lnstol till brasan och tvingade ned Irene i den. Sjlf satte hon sig p
armstdet.

Hvad r det, lsklingen min? frgade hon.

Irene stlsatte sig mot det mma tonfallet fr att ej brista i grt af
medmkan med sig sjlf.

Jag borde skrifva till honom, borde jag inte? Men jag kan ej, jag vet
inte hvad jag skall sga, svarade hon med anstrngning.

Elisa mste svlja ngot, som steg henne t halsen, innan hon kunde
tala.

Du behfver ingenting skrifva, om du finner det svrt; det r nog att
bara skicka ringen, sade hon slutligen.

Irene ryckte till och sg stort p henne. Skicka tillbaka ringen, bryta
frlofningen! Drp hade hon ej tnkt. Helmer hade ej hntydt p ngot
dylikt i sitt bref, men Elisa tycktes anse att ingenting annat kunde
komma i frga. Och kanske, ja troligtvis hade Helmer just syftat det.
Nu frstod Irene. Hon snkte hufvudet, och den sista lilla terstoden af
hopp och sjlfknsla fvergaf henne. En sorts bedfning kom fver henne,
hon kunde ej samla sina tankar, blott ett tycktes klart: hon mste gra
hvad man vntade. Men hon gde ej kraft till mer n att draga ringen af
sitt finger och lmna den till Elisa.

Gr det du! bad hon hjlplst.

Och Elisa gjorde det.




                                 24.


Helmer Bro satt hos sig i Upsala och hll i handen den ring han en gng
gifvit Irene.

Ej hade han brutit sitt lfte, hon hade frivilligt gifvit honom det
tillbaka, och intet rdde han fr att knslan svalnat. S svarade han
oroande inre anklagelser.

Det plgade honom att se p ringen, han lade undan den. I stllet
betraktade han omslaget till det lilla paket, som innehllit ringen. Dr
stod hans namn och adress, men ej med Irenes stil.

Hade Elisa lst hans bref? Dmde hon honom hrdt fr hvad han ej kunde
hjlpa?

Hvarfr hade ingen af systrarna skrifvit en rad till honom? Ansgo de
honom icke vrd det, kanhnda? Om Irene verkligen lskat honom, s
skulle hon vl ej velat skiljas frn honom p detta tyst fientliga stt,
tnkte han. Och Elisa med sin stora sjl borde hafva frsttt honom,
frsttt, att han framfr allt mste vara sann. Det var han ju skyldig
bde sig sjlf och andra. Men i stllet hade hon bemtt honom, som om
han gjort ngot mycket ortt.

Han knde ett obetvingligt behof att rttfrdiga sig srskildt infr
Elisa, och satte sig drfr ned och skref ett lngt bref till henne.
Brefvet andades en vrme, som dock icke omfattade Irene, fast
brefskrifvaren erbjd sig att st vid sitt en gng gifna lfte till
denna, i fall Elisa ansge, att han borde det. Han lmnade sitt de i
hennes hnder, hon fick afgra, hur han skulle handla.

Sedan brefvet var frdigt, gick han ut och lade det i postldan.

D han vnde sig om, mtte han Gustaf Adolf, den siste han velat trffa
just nu.

Jas, ett bref till Irene? sade denne, men blef hastigt allvarsam, d
han sg nrmare p sin vn.

Hvad r det? Har ngot ledsamt hndt?

Ngot som kanske kommer att kosta mig din vnskap, svarade Helmer.

Gustaf Adolf gaf honom en forskande blick.

Hvem var brefvet till? frgade han hastigt.

Till Elisa.

Hvarfr skrifver du till henne? r Irene sjuk?

Nej, svarade Helmer och tillade, att han ogrna ville frklara sig p
gatan.

Kom upp till mig d?

Tysta gingo de vgen fram till Gustaf Adolfs studentrum. Han bodde i en
dublett tillsammans med Torvald, som fr tillfllet var ute.

r det ngot p tok mellan Irene och dig? frgade Gustaf Adolf och
tnde lampan.

Helmer svarade med en lng frklaring, som hotade att aldrig komma till
saken.

Sg rent ut hvad som har skett, afbrt Gustaf Adolf, hvilken icke
lskade drjsml och omvgar.

Helmer knde sig stucken, men efterkom uppmaningen.

Gustaf Adolf teg ngra gonblick.

Skurk! var allt hvad han sedan sade, men det sades med klm.

Helmer tlde aldrig att blifva dmd af mnniskor, ej ens d han dmde
sig sjlf. Knde han sig n s stukad i sitt innersta, lt han aldrig
mrka det. I detta fall ansg han sig ej alls hafva handlat skurkaktigt,
snarare rtt, och drfr knde han sig som martyr. Dock brusade han ej
upp, utan sg Gustaf Adolfs hftighet med fverseende. Frsvara sig
ville han i alla fall och brjade i saktmodig ton sina urskter. Men
Gustaf Adolf brydde sig ej om att lyssna till dem.

Ditt handlingsstt r oursktligt, frklarade han.

Nr du lugnat dig, skall du nog dma mig rttvisare, sade Helmer med
krnkt vrdighet; jag brt ej frlofningen, det var Irene som gjorde
det, och i mitt bref till Elisa erbjuder jag mig att terknyta
frbindelsen, om hon anser det bst.

Hvem?

Elisa.

Hvad har hon med saken att gra? Det r vl med Irene ensam du skall
gra upp den.

Helmer rodnade.

Irene gaf mig icke ett ord till svar, utan lt Elisa skicka ringen,
urskuldade han sig.

Gustaf Adolf anade, att den lilla systerns stumhet blott var en fljd af
fvervldigande smrta. Den tanken gaf ny eld t hans vrede.

Har du betnkt ditt ansvar? utbrast han. Hon blir sjuk, s knslig
som hon r.

Helmer vndades invrtes, men bibehll sitt yttre lugn.

Hvad vill du, att jag skall gra? frgade han. Icke kan jag vl lefva
i en lgn?

h strunt! svarade Gustaf Adolf, d han ej fann ngon bttre
invndning mot den andres patetiska ord.

Du vet inte hvad du fordrar af mig, fortfor Helmer. Ett ktenskap
utan krlek skulle demoralisera mig, det skulle hindra min utveckling.

Jas, du stter din utveckling framfr allt annat och frgar inte
efter, om den kostar ett krossadt hjrta mer eller mindre! utbrast
Gustaf Adolf med ovilja.

Helmer reste sig. Han var blek och knde sig sndersliten i sitt inre.

Du anar inte, hur bittert din hrda dom drabbar mig. Jag lider i
sanning tillrckligt frut. Omjligt kan jag hafva handlat annorlunda.
r det s frdmligt, att jag sagt Irene sanningen?

Det sorgsna i tonen mildrade ngot Gustaf Adolfs vrede, som nd aldrig
kunde vara lngvarig.

Det ortta ligger egentligen dri, att du skall ha en sdan sanning att
sga henne, sade han efter ngra gonblick.

Kan jag hjlpa, att mina knslor svalnat?

Kanske inte. Men du kunde tminstone erknna, att du r en vankelmodig
stackare, i stllet fr att som nu yfvas fver din sanningsenlighet,
utbrast Gustaf Adolf ter retad. Om man _handlar_ som ett krk, r det
drfr att man _r_ ett krk.

Helmer svarade ej, och Gustaf Adolf tyckte, att tystnaden terkastade
hans egna ord. Vreden dmpades allt mera, och han brjade ngra sig.
Den, som blott frstod att vara lugn, fick alltid fvertaget i en tvist
med Gustaf Adolf, hvars hetsighet just var motstndarens bsta
bundsfrvant. Ty, s snart Gustaf Adolf kom till insikt om att han
frifrat sig, gjorde han medgifvanden, strre ju hftigare han varit.
Detta gllde dock endast i de fall, dr tvisten varit franledd af
personliga skl och icke af trossaker.

Jag skulle nog dmt dig mindre strngt, om det gllt ngon annan n min
egen lilla syster, sade han efter en stund, bjd att frsonas. I min
egoism och hftighet r jag ej bttre n du i ditt vankelmod. Frlt
mig!

Rrd tog Helmer den till frlikning framrckta handen. Frst nu hade
Gustaf Adolf ftt honom att knna sina urskters svaghet.

Kan du efter detta vara min vn som frr? frgade Helmer vemodigt och
dmjukt.

Icke alldeles som frr kanske, tminstone ej genast, erknde Gustaf
Adolf uppriktigt, men vnner kunna vi alltid vara. Jag tviflar inte p,
att Irene skall komma fver detta. Kanske ro ocks hennes knslor
svalare, sdant r vl alltid msesidigt, och i s fall har ingen skada
skett. Ni hafva bara bda lrt er och andra, att man inte br frhasta
sig.

I sin sangvinism trodde han, att verkligheten nog skulle motsvara hans
frhoppningar, och det hjlpte honom att frlta.

Ngra dagar efter detta samtal kom Elisas svar p Helmers bref. Det var
mycket kort och innehll blott den underrttelsen, att Irene icke
nskade frlofningens terknytande.

Helmer knde sig upprrd och besviken p flera stt. Nog kunde han haft
skl att hoppas p mera frstende af Elisa. Hennes tydliga ogillande
bde smrtade och harmade honom. Hade han ej misstagit sig p henne? Hon
var hvarken s storslagen, del eller varmhjrtad, som han trott.

Och Irene! Ja, den lilla hngifna, veka varelsen hade tydligen ltit
inverka p sig, ty sjlf hade hon aldrig haft kraft att framhrda i
denna stolta, afvisande stumhet, det visste han. Tanken p henne vllade
honom samvetskval och besynnerligt nog fven saknad. Han borde ju varit
njd med sin frihet, men den smakade vl mycket af tomhet. Den beundran
han fraktat och den krlek han funnit efterhngsen, visade sig nu hafva
behagat honom mer, n han vetat om. Han visste ej hvad han ville och
brjade undra, om Gustaf Adolf haft rtt i att kalla honom en
vankelmodig stackare. Nej, det ville han icke vara och uppbjd drfr
all sin energi fr att bibehlla den stllning han nu en gng intagit.




                                 25.


En bekymmerfull tid drog in p Elghyttan.

Irene tog sorgen s djupt, att hon blef otillgnglig fr trst. Elisa
knde en till ngest grnsande oro, ty hon sg att p detta stt kunde
det ej fortg lnge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Sjlf
var hon glad t sjukdomen, den kom med lindring i hennes sjls sorg. Hon
var njd t tanken att d, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan
misstro taga emot krlek och vnlighet, ty hennes sinne lktes i samma
mn som kroppskrafterna aftogo.

Ofta r det s, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med
sig, som dock ej alltid synes st i ngot samband med den frsta. Kort
efter Irenes insjuknande trffades tant Cilla af en slagattack.

Lyckligtvis var doktor Hessel p ett tillflligt besk fr att efterhra
Irenes hlsotillstnd, och han blef till stor hjlp, lugn och rdig i
den allmnna bestrtningen.

Den stackars majoren, som knde sig upprrd af s mycken sjukdom i
huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan tminstone p ngon tid.

Jag har alltid nskat det och mnga gnger tnkt be om det, fast det
icke blifvit af, frklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som
sade att nu ville han ha sin vilja fram.

fven doktor Hessel vnde sig till henne, men utan trots; han ville lsa
hennes nskan, innan han svarade.

Det vore s lugnande fr oss alla, om doktor Hessel ville gra det,
sade hon med tanke p den gamle, afsigkomne provinciallkaren och det
lnga afstndet till staden, hvilket gjorde den skicklige stadslkaren
s svrtkomlig.

Doktor Hessel, som frst kommit till Bergsj p en fjorton dagar, men
stannat ungefr lika mnga mnader, flyttade nu drifrn till Elghyttan
p en tid.

Kanske det blir ett litet besk p ngra r, sade Christian, d han af
Elisa fick hra om uppgrelsen.

Den fljande tiden blef ej s sorglig, som den hotat blifva. Irenes
sjukdom ingaf inga allvarsamma farhgor. Sjlf trodde hon, att hon
skulle d, men just detta gjorde henne s lugn och njd, att sjukdomen
fick mindre fart.

Tant Cilla repade sig snart till en viss grad, men sedan stannade
tillfrisknandet. Hon frblef delvis lam och behfde stndig vrd,
alldeles hjlpls som hon var, hvarfr en srskild skterska anskaffades
fr hennes rkning.

Lifvet p Elghyttan gled ter in i bestmda vanor.

Doktor Hessel trifdes frtrffligt och knde sig frn frsta stunden
hemmastadd.

Majoren blef snart beroende af honom i alla mjliga smsaker.

Hur har jag kunnat reda mig utan lkare s lnge? undrade han och
tillade bekymrad: men det gick nog, som det kunde.

Doktor Hessels tjnsteligganden p Elghyttan voro ej mycket besvrliga.
Dagligen aflade han sina besk i sjukrummen, men dr var just ej mycket
fr honom att gra. Sktseln, som tog tid och krafter, frrttades af
kvinnohnder, doktorn hade endast att ordinera, och sedan det var
gjordt, terstod i dessa bda fall fr honom egentligen blott att
iakttaga hur sjukdomarna gingo sin gng.

Trots bristen p arbete knde han sig ej som en odga, tminstone icke i
s hg grad att han skmdes, ty han hade goda kamrater i att gra
ingenting. Bde majoren och Christian togo lifvet ltt och lade sig
inga tunga plikter. Sedan han varit p mtet om sommaren ansg Christian
att han uppfyllt allt, som kunde begras af honom. Det hettes
visserligen, att han skulle hjlpa fadern med egendomens sktsel, men
bda litade p hvarandra, s att ingendera kom att gra ngot.
Inspektoren var i sjlfva verket den, som sktte Elghyttan.

Fullkomligt rlig var han icke, och det visste bde majoren och
Christian. Drp hade de ftt svart p hvitt en gng, d de tillsammans
kommit promenerande och ftt se inspektoren lta fra in i egen
visthusbod hvad han ej hade rttighet till. Som af en tyst
fverenskommelse hade far och son gonblickligen vndt om, innan
tjufvarne hunnit mrka dem. Annars hade dr ju fr skams skull mst
hllas rfst, och att gra det ville hvarken den bldigt godhjrtade
majoren eller den late Christian taga sig. De sade ingenting till
hvarandra om den besvrliga upptckten och nmnde ej heller ett ord om
den till ngon annan, instinktlikt anande att de i s fall kanske
ndgats ingripa fr att ej blifva utskrattade. t hvarandra skrattade de
ej, d de knde sig ungefr lika goda bda tv.

Doktor Hessel fann sig vl med far och son. De roade honom omedvetet
genom sin originalitet, och han roade dem medvetet med pikanta historier
frn sitt p fventyr rika lif.

Ledighets-triumviratet, som Elisa p skmt kallade de tre herrarne,
lefde tillsammans i ostrd endrkt och inrttade s smningom t sig ett
p stt och vis regelbundet och i sitt eget tycke ytterst angenmt lif.
De lnga aftnarna frkortades alltid med kortspel. Protokoll frdes, och
det man frlorade ena kvllen vanns tillbaka den andra. Man spelade s
lgt, att egentligen blott ran stod p spel, frklarade majoren.
Ruskiga frmiddagar smeto herrarne ned i majorens rum och korten togos
fram. Litet hvar knde sig skyldig, och ingen af dem lngtade vid sdana
tillfllen efter att f se Elisa intrda, hur mycket de n lskade
henne. En gng kom hon verkligen och fverraskade dem. Doktor Hessel
reste sig genast, som han alltid brukade gra vid hennes intrde, han
gjorde det utan att vcka ngot besvrande uppseende. Det lg alltid en
fin hyllning i hans stt mot Elisa.

Christian, som blef en smula bragt ur fattningen vid systerns olmpliga
ankomst, fljde alldeles ofrivilligt doktorns exempel och reste sig
bullrande, men satte sig gonblickligen igen, frargad t sin ljliga
artighet.

Ser du, det yr s fasligt ute i dag, upplyste majoren och fortfor i
samma andedrag: Hur r det med Cilla och Irene? Behfver du ngon
hjlp? Vi ro genast frdiga d, frstr du.

Elisa mrkte den verkan hennes pltsliga upptrdande stadkom, och kunde
ej lta bli att draga p munnen. Ngon hjlp behfde hon icke, hade
blott kommit fr att hmta en liten sak, som Irene bedt om, och hvilken
skulle finnas i faderns rum. Med stor beredvillighet tog majoren fram
det begrda.

Ett godt tecken, att hon lngtar efter ngot, sade han; r det icke,
Hessel? Nu blir hon snart bra. Ser du, Elisa, vi ska' inte hlla p
lnge med det hr, inte. Det r ett sdant fasligt vder, s. Vi ska'
strax sluta nu.

Hvarfr ursktar pappa sig s ifrigt, jag har ju ej sagt ett ord? sade
Elisa leende.

Nej, det har du visst inte, min lskling, medgaf majoren, som ej
visste hur han skulle frklara sig. Men jag tnkte du kunde tycka, att
vi ingenting gra ...

Christian brast i skratt.

Det skulle hon d egentligen ha rasande rtt i, sade han.

Alla instmde i munterheten, Elisa med.

Sedan hon gtt, satt doktor Hessel tyst och spelade s illa, att
Christian frgade, hvar han hade sina tankar, men det svarade ej doktorn
p. S snart partiet var slut, slngde han korten i bordet och
frklarade, att nu mnade han g ut p en lngpromenad.

I detta hundvder? utbrast Christian.

Har du aldrig varit i lynne att helst af allt vilja g mot stormen och
knna snflingorna som hvassa nlar sticka dig i ansiktet? frgade
doktorn.

Mjligen nr jag varit arg ngon gng, men d vill jag helst af allt f
piska upp den, som frargat mig, svarade Christian.

N, om du r arg p dig sjlf d?

Det r jag aldrig, frklarade Christian.

Gr du verkligen, Hessel? frgade majoren och sg med saknad frn
doktorn till korten.

Jag mste ha luft, svarade Hessel.

Hvad skall du med det? Den r alldeles fr kall i dag.

Icke fr mig.

Nr doktor Hessel bestmt sig fr ngot, var det aldrig vrdt att
motsga honom; han gjorde alltid som han ville, drfr gick han ocks
nu.

Han hade sagt till Christian, att han var ond p sig sjlf, och det var
han ocks p sitt stt. Frr kunde han ofta vara missnjd med sina yttre
frhllanden eller med andra mnniskor, men nu i en omgifning, dr han
trifdes med hela sin sjl, och bland folk som han hll af -- hvilket i
allmnhet ej lg fr honom --, brjade han blifva missnjd med sig
sjlf.

Det var ibland ett visst ngot i Elisas blick, som kom honom att knna
sig illa till mods. I dag hade detta uttryck framtrdt srskildt
tydligt. Skte hon hos honom ngot, som hon icke fann? Hvarfr skulle
det annars ligga liksom en omedveten frga i hennes blick, en tvekande
saknad, som om hon knt sig besviken, men nd ej velat slppa hoppet?

Det rrde honom detta och vckte till lif ngot af den upptstrfvande
kraft, som bott ocks inom hans barm en gng i ungdomens och idealens
tid. Hvart hade denna kraft tagit vgen, hvar hade han gjort af den? Nu,
nr han ville uppkalla den, frefll den honom lik en vingbruten fgel,
som ffngt frsker flyga uppt.

Frken Elisa, sade han, nr han terkom frn sin lnga vandring i
snstormen, har ni ngon bok att lna mig af den sort, hvarmed ni nr
ert eget sjlslif?

Hon funderade ngra gonblick och gaf honom sedan Martensens Etik. Han
blddrade misstroget i den.

Blir den ej fr svrsmlt fr mig, den hr?

Jag har frsttt den, tminstone tillrckligt fr att ha bde njutning
och nytta af den, svarade hon.

Ni r hemma i sdana hr ting, men det r icke jag, invnde han.

Den boken skall hjlpa er att bli hemmastadd i dem, svarade hon.

Hon tycktes mn om, att han skulle lsa den.

Sg mig, kan det, som r ddsskjutet, f lif igen? frgade han.

Ja, svarade hon utan tvekan och med ngot hoppingifvande i tonfallet,
ty hon lade mrke till ett trtt drag kring hans mun och frstod, att
han talade om ngot hos sig sjlf.

Ej visste hon riktigt hvad han menade med sin frga, men hon tnkte p
det dolda lifvets underbara krafter och erfarenheter och svarade enligt
dem.

Hans blick blef sllsynt mild. Skeptikern brjade f en tro, och det var
tron p henne.




                                 26.


Mot sin egen vilja blef Irene smningom bttre. Sjukdomen hade lnge
gtt fram och tillbaka, men slutligen upphrde febern p allvar. D kom
en tid af stor svaghet och mycket missmod. Elisa uppbjd all sin frmga
fr att inge sin syster en smula lefnadslust, men det sg mrkt ut.

Hvarfr fick jag inte d, d jag ej har ngot i vrlden att lefva fr?
klagade Irene en dag.

Tror du Gud skulle tergifvit dig lifvet, om han ej haft sin srskilda
mening med det? frgade Elisa.

Jag kan ingenting gra, jag duger ej till ngot, vidhll Irene.

Ingen mnniska gr sprls genom vrlden, sade Elisa; ocks dig
vntar en uppgift, som just du r mnad att fylla.

Jag ser den icke.

Bed Gud visa dig den.

Jag har ingen kraft.

Gud skall vara din styrka.

I detta gonblick knackade det p drren, och doktor Hessel steg in. Han
kom fr att ordinera smn t Irene och en promenad t Elisa, som ej
unnat sig tid att g ut p hela dagen. Bda voro villiga att lyda honom.

Sedan Irene blifvit ensam, lg hon i vrskymningen och drmde vaken en
stund, innan hon somnade. Rosenfrgade voro ej hennes drmmar som frr,
p jorden hade de fga rum.

En liknelse, som hon fr lnge sedan hrt af Sven Rise, fll henne i
minnet. Hon kom ihg huru han berttat om fgeln, som gungade p
vasstret, och flg uppt, nr detta brast. Hvarfr hade hon ej vingar,
s att hon kunnat gra som fgeln? P Guds krlek tviflade hon ej; Sven
Rise hade s ofta sagt, att den ej kunde mtas med mnniskomtt, men
hvarfr frmdde den ej trsta henne? Under sjukdomens lnga dagar hade
ord, som hon hrt i sin barndom, utan att egentligen d fsta sig vid,
dykt upp det ena efter det andra och lyft hennes blick. Men nu under
konvalescensen tycktes dessa ord ha frlorat sin kraft, de frmdde ej
stanna hennes hopplsa tankars enformiga kretsgng. Hon blef trtt,
lifvet tyngde. Hvarfr gde hon ej vingar?

Hvad Elisa nyss sagt om en vntande uppgift hade dock fst sig i hennes
sinne och stadkommit ett afbrott i den dystra tankegngen. Om hon kunde
finna ngot srskildt, som just hon mste gra, kanske lifsintresset
skulle tndas igen.

Ack om hon dge till ngot riktigt och finge visa Helmer Bro, att hon ej
var den lilla intetsgande stackare han trodde!

Denna tanke knde hon dock genast som ovrdig och dref bort den, men den
gmde sig kvar.

S smningom somnade Irene.

Medan hon lg och drmde, gick Elisa vid doktor Hessels sida landsvgen
framt. Skogsstigar valde de ej, dr var det oundvikligt att klifva ned
sig i djup smltande sn. Tillrckligt srpigt var det nog p
landsvgen, men man behfde nd icke blifva vt upp till knet. De
gingo ej t kyrkan, ty dr stod skogen p mse sidor om vgen och gjorde
den skuggig. Uppt backarna bakom Elghyttans grd dremot var det
stenigt och ppet, dr lyste solen, s lnge den var uppe, och dr bar
marken, som doktor Hessel uttryckte sig. Han njt icke af vren och
kunde ej begripa, hvarfr skalder med sdan frkrlek besjunga
islossningsperioden. Hvar ligger poesien i att f sin hatt bortblst af
de fyra vderstreckens alla hvirfvelvindar? Och intet blir man hgstmd
af att drunkna i snsrja och mta porlande bckar midt p kronans
landsvg!

Elisa skrattade t hans frtret och tog vrens parti.

Frstr ni icke, att det r lifvet, som sjuder? Det arbetar sig fram
rundt omkring er och vill ha er med sig.

Alldeles som stormen, ifyllde han och bjde sig tvrt t sidan fr att
stngas med en vindil, som slet och drog i klderna.

De stretade tysta framt, tills blsten lugnade af ngot fr en stund.

H! sade han lngdraget och stannade fr att pusta. Hvad r lifvet
egentligen? frgade han vidare.

Frgan intresserade henne genast. Hon knde svaret inom sig, men visste
ej hur hon skulle ge uttryck t det.

r lifvet ngot alls? fortfor han. r det en helhet? Bestr det inte
snarare af en massa sm obetydligheter utan vrde? r det inte, nr allt
kommer omkring, bara en vana?

Kns det blott som en vana, d hller det p att slockna, svarade hon.

Fr mig ter det sig s, men jag r alls icke dende.

Det lekamliga lifvet r icke _lifvet_, sade hon. Lifvet r det, som
aldrig dr.

Det var ibland ngot af sibylla fver Elisa, och sdan stod hon framfr
honom nu. Men han lt sig ej frbrylla. Han gjorde med armen en vid
rrelse, visande p hela nejden omkring dem.

Nyss kallade ni lif det, som sjuder i vren, men i hst skall det d,
och nu pstr ni att lifvet icke dr. Hur gr det ihop? frgade han.

Inte fr jag vet om ngon tnker som jag, svarade hon drjande, men
jag ser naturens lif som en symbol af det verkliga. Och en mnniskas
jordelif frefaller mig vara puppan, i hvilken hennes sanna lif skall
utveckla sig under sitt frsta skede.

Ni stter inte jordelifvet hgt, tycks det, anmrkte han.

Jo, det r just hvad jag gr, mycket hgre n den, som tycker att det
r allt. Vore det allt i sig sjlft, d vore det ndamlslst, men nu
har det evighetsvrde. Frstr ni inte det?

Bryr ni er d inte alls om det hr stackars jordelifvet fr dess egen
skull? frgade han.

Hon smlog t hans bevekande ton.

Jo, det gr jag visst, mer n jag vill.

N, det glder mig, sade han lttad.

De fortsatte under tystnad en stund p hvar sin sida af vgen, ty
kanterna voro skapligare n midten. Doktor Hessel hll sig ngot efter
fr att lttare kunna iakttaga Elisa och beundra hennes figur och gng.
Hon hade en naturlig fallenhet att gra allting vackert utan att alls
tnka p det. Till och med nu, dr hon kldd i ruskklder stretade mot
blsten p den smrjiga landsvgen tog hon sig bra ut. Han sammanstllde
henne sjlf med de ord hon nyss yttrat och tnkte, att puppan allt var
bra mycket fr mer n fjrilslifvet, som enligt hennes pstende
utvecklade sig drinom.

Ofrmodadt kom hon att vnda sig om och sg, att han smlog. Hon frgade
efter orsaken.

Det frvnar mig, att ni, som frefaller s frisk och naturlig, kan ha
sdan hg fr det mystiska, svarade han, utan att upplysa henne om hvad
han tnkt.

Det mystiska?

Ja, det dr verkliga lifvet, som ni talade om, r allt bra overkligt.
Hvem kan fatta det?

Den, som lefver det, svarade hon.

Hur skall en stackare, som icke lefver det, d komma drhn?

P samma stt som till det lekamliga lifvet, fdas till det, svarade
hon. Ni har vl lst Jesu samtal med Nicodemus?

Det har jag. 'Vinden blser hvart han vill och du hr hans rst, men du
vet icke, hvarifrn han kommer och hvart han far.' Det tycks mig som ett
sant ord.

S r hvar och en, som r fdd af Anden, ifyllde Elisa.

M tro de af Anden fdda alltid sjlfva veta hvarifrn de komma eller
hvart de fara? sade doktorn. De frefalla bra nog vettvilla ibland.

Lefva de ett verkligt Andens lif, s veta de det nog, svarade Elisa.
De komma frn Gud och g till Gud.

Han stannade.

Hur kan ni vara s viss p det? frgade han. Hur vet ni, att Andens
lif verkligen hinner fram till Gud och icke dr i dden? Ingen af de
dda har uppsttt fr att sga oss det.

Jo, en har uppsttt och sagt oss det, svarade Elisa, Jesus Kristus.
Och den, som tror, fr lifvet af honom och skall aldrig se dden.

Hon hade stannat p hjden af en backe. Han blef stende ngra steg
ifrn fr att se hennes gestalt afteckna sig mot den af vrliga
regnskyar rentvttade himlen.

Kom nda upp, s att ni sett fver p andra sidan, innan vi vnda om
hem, sade hon, som ej kunde finna sig i ngot oafslutadt.

Han lydde, och nr han stod vid hennes sida p hjden, seende bort mot
solnedgngen, frefll honom det hela som ett godt omen.

Elisa kunde aldrig se en strlande solnedgng utan att minnas en
vinterdag fr ngra r sedan, d hon tillsammans med Gustaf Adolf och
Irene skt tyda ngot af naturens rika bildsprk.

Har ni sett en kristen d, doktor Hessel? frgade hon.

Nej.

Det har jag gjort en gng, och det glmmer jag aldrig.

Doktor Hessel tnkte, att fven om han sttt vid samma ddsbdd, skulle
han ej sett hvad hon sg.

Ddsstunden var Sven Rises lyckligaste stund p jorden. Fr honom hade
ocks lifvet hr haft det vrde, som evigheten gaf det.

Det var frsta gngen Elisa nmnde Sven Rises namn infr doktor Hessel.
Han var lifligt medveten hrom och undrade, hvad det hade att betyda.
Fr henne fll det sig naturligt, hon tycktes ej tnka p det.

De vnde ter mot hemmet. Doktor Hessel slppte ej det mne hon brjat,
han fick henne att tala mer om Sven Rise. Aldrig hade hon varit s
frtroendefull mot honom frr. Han hll sig icke p den andra vgkanten,
utan gick bredvid henne, obekymrad om snsrjan, som steg honom lngt
upp p benen.

Vinden lugnade. Den gr skymningen efter solnedgngen tycktes blott
sluta dem nrmare tillsammans, under det den kastade sin hemlighetsfulla
slja fver alla freml.

Inom doktor Hessel mognade ett beslut. Han mste g upp till Elisa p
backens hjd, kosta hvad det ville.

Den kvllen var han sig s olik, att bde majoren och Christian frgade,
hvad som stod p. Att hans lynne vxlade voro de vana vid, men aldrig
brukade han vara s allvarligt tankfull som nu; det mste betyda ngot
srskildt. Doktor Hessel behagade dock icke tillfredsstlla deras
nyfikenhet.

Fljande dag, d Elisa som vanligt vid 7-tiden gick till sina
morgonsysslor, mtte hon i nedre frstugan doktor Hessel, som kom
utifrn, och hon blef mycket frvnad t att se honom s tidigt.

Vet ni hvad, frken Elisa, brjade han tvrt, i min tanke r det fga
pedagogiskt att draga fram en annans utmrkthet fr att gra en usling
skamsen fver sig sjlf, men jag fr erknna, att icke dess mindre tog
det skruf, det, som ni i gr berttade mig om denne Rises arbetsenergi.

Jag sade det icke i afsikt att gra er skamsen, doktor Hessel.

Det knde jag, och just drfr skmdes jag. Det r inte frsta gngen
ni ftt mig drhn. Hur kommer det till?

Jag vet verkligen inte, svarade hon oskyldigt, undrande p hans
egendomliga stt. Tydligen var det ngot han ville komma till.

Ni fr mig att skmmas fver mig sjlf mindre kanske genom hvad ni
sger och gr n genom hvad ni r, sade han. Emellertid har jag nu
varit ute och tnkt.

Och har ni kommit till ngot resultat?

Icke riktigt, det str och vger. Men ert ord kan f den ena vgsklen
att snka sig, svarade han.

Hon sg frgande p honom, och hennes hjrta brjade klappa, ty ngot i
hans ansiktsuttryck sade henne, att en afgrandets stund var kommen.

Frgan r den, om jag, fr att det skall bli ngot af mig, br lmna
Elghyttan eller stanna, sade han.

Hennes ga fick kad glans.

Ni br resa, svarade hon.

Lngtar ni d s mycket att bli af med mig? frgade han med en
sorgsenhet mera ltsad n verklig, ty han frstod hennes mening.

Jag lngtar att se er bli den man ni kunde vara, svarade hon med ngot
p en gng vekt och uppfordrande i blick och tonfall.

Under den senaste tidens dagliga samvaro med denne man hade Elisa knt,
hur han blifvit mer och mer fr henne, trots det att han sjunkit i
hennes gon. Detta frhllande hade oroat henne, konflikter och lidanden
hotade som en ndvndig fljd. Men nu, d hon sg honom sjlf frska
resa sig ur denna omanliga dsighet, som snkt honom, genomstrmmades
hon af gldje och af ifver att hjlpa honom med alla medel fr att
slippa se honom sjunka igen.

Och om jag blir det? frgade han med en intensiv blick, som lt henne
knna, att allt fr honom berodde af hennes svar.

Hon bfvade fr sitt ansvar, men det jublade inom henne.

D ... svarade hon, men tystnade. Tiden var ej inne fr mer. Hon stod
kvar ngra gonblick, sedan gick hon bort utan att fullborda meningen.

Han frblef stilla dr hon lmnat honom.

Liksom frklarad af sin egen inneboende knsla hade hon sttt framfr
honom, d hon uttalat det enda lilla, s villkorligt lftesrika ordet.
Det frefll honom som hade han i den stunden sett hennes sjl.

Han strk sig fver gon och panna, det lg ngot af hopplshet i denna
tbrd. Skulle han vl ngonsin blifva den man hon lskade, blifva hvad
hon hoppades och trodde?

Redan samma dag frkunnade doktor Hessel, att han mnade resa till
Stockholm fr att komplettera sina studier och bli svensk lkare. Denna
underrttelse vllade stor bestrtning. Majoren tog illa vid sig och kom
med otaliga invndningar, och Christians motstnd var ovanligt lifligt,
men allt strandade p doktorns beslutsamhet.

Elisa, du sger ingenting. fvertala honom att stanna, frsk om inte
du lyckas bttre n vi, bad majoren.

En manlig man str fast vid ett godt beslut trots alla fvertalningar,
svarade hon och bjde sig ned fr att klappa Christians tax.

Christian sg frst p henne, s p doktor Hessel, hjde ltt
gonbrynen, och slutade med sina fvertalningsfrsk. I stllet
hvisslade han en melodi och gnolade sedan: Jag far till Kalifornien och
hmtar guld t dig ...




                                 27.


Ett par dagar senare lmnade doktor Hessel Elghyttan och reste till
Stockholm.

Det kostade p honom mer n ngon visste att s hr p ldre dagar brja
studera igen. Men hans energi var vckt och visade snart hvad den dugde
till.

Det gick raskt undan med studierna. Frn flera mnen hade han begrt och
ftt dispens. Grundlig brydde han sig icke om att vara och strfvade ej
efter hga betyg. Hvad han ville var blott att blifva legitimerad svensk
lkare.

Det var ngot annat han studerade samtidigt, ngot han skte, och det
var lifvet, som Elisa talat om. Ibland tyckte han sig sknja det, men d
han grep efter det, gled det undan eller upplste sig till bara luft.

En afton satt han p anatomisalen bland unga, lefnadsglada kandidater
och snderskurna lik. Ljusskenet fll skarpt p en ung man, som satt
bjd fver en uppsprttad dd och var s inbegripen i sitt studium af
dennes hals, att han ej hade en tanke p, hvad det han skar i en gng
varit. Doktor Hessel jmfrde de bda profilerna, den lefvande och den
dda, s nra hvarandra och dock s olika. Den lefvandes ansikte
prglades af intelligens och intresse, sjlen rjde sig i hvarje drag.
Den ddes lg dr kallt, och trots den vanvrdiga behandlingen
bibehllande sin stela otkomlighet.

Hvem r mnniska af de tv? Om bda ro det, hvad berttigar d den ene
att behandla den andre som ett ting? r det lifvet, som ger fvertaget?
r lifvet mnniskan och den dde sledes ej fr mer n bordet, som han
ligger p?

Doktor Hessel skulle velat frga den lefvande, hvad han mdade sig fr.
Om ngra snabbt frsvinnande r ligger du dr som ett ddt ting; anvnd,
medan du r mnniska, dina mnskliga krafter till sdant, som ger dig
tminstone ngon valuta: t, drick och njut, ty i morgon skall du d!

En af de andra kandidaterna kom fram till den unge man, hvars profil
doktor Hessel studerade.

Jas, Phlman ligger hr nu, sade den andre och pekade p liket; det
var gruff om honom. Han slde sig i lifstiden hit, men nr han sedan
dog, hll hans gumma p att begrafva honom; hon visste inte om, att han
slt sig och supit upp pengarna.

Tig med ditt ra skmt, sade den frste kandidaten obehagligt berrd;
det angr inte mig, hvad han hr varit och gjort i lifstiden.

Och s frdjupade han sig ter i sitt anatomiska studium.

Detta afbrott gaf ett nytt uppslag t doktor Hessels tankegng. Hvad han
i lifstiden gjort och varit, det var nu den mannens mnniska, och ej det
snderskurna liket. Men hvar funnos nu dessa handlingar och det inre
vsen de varit uttryck fr? Mnne blott i de efterlefvandes minne? Eller
fortlefde de i evigheten, fljdriktigt utvecklande sig? Ja, hvem kan
svara mig p det? tnkte doktor Hessel.

Hvar gng ngon af mnsklighetens djupare frgor framstllde sig fr
honom, ville den taga en riktning, som ej var honom fullt behaglig; den
vnde sig mot honom sjlf, och d blef den uddvass. S skedde fven nu.

Hvad har du gjort under din lifstid, hvad har du blifvit? Hurudant r
ditt innersta vsen, t hvad hll skulle det utveckla sig, om det nu
frsattes in i evigheten?

Besvrliga frgor! Doktor Hessel undvek dem och tystade den aning, som
sade honom, att det var inom sin egen barm han mste lra knna
mnskligheten och dess hemligheter. Han envisades att ska hos andra och
drfr vek det skta stndigt undan.

Det bullrande vrldslifvet knde han till, dess njesbgare hade han
tmt nog djupt fr att hafva ftt smaka bitterheten dri. Vl visste
han, att det han skte icke fanns dr, ty han skte ngon, som ej skriar
eller ropar, hvars rst ej hres p gatan. Han mindes ett uttryck
invrtes i eder. Drfr ville han pejla mnniskohjrtats inre. I sitt
eget kunde han ju ej vnta att finna Andens lif, vl vetande att han
icke lefde det. Att studera Elisa var lnlst, hennes nrhet frvirrade
hans sunda frnuft och vnde upp och ned p hans kritik. Nej, opartisk
och klartnkt mste han kunna vara i sitt skande, s vida detta ej
skulle blifva endast humbug.

P lasaretten gjorde han patienterna mnga frgor utom de ndvndiga,
intresserande sig fr allt, som rrde dem. Hrigenom vann han deras
frtroende och fick hra mycket om deras sjukdomar, motgngar och
lefnadsfrhllanden, men aldrig sg han ngot af det Andens lif han
skte, och sllan sprade han ens intresset fr ngot hgre. Af sina
patienter fick han det intrycket, att detta jordiska r lifvet och dess
ndtorft det enda ndvndiga.

Vid flera ddsbddar kom han att st, men mrkte ingen ddsfruktan hos
patienterna, hrde ej en tanke uttalas om lifvet efter detta. De dende
han sg gingo mot dden, utan att vara medvetna drom, eller lngtade
efter den som en befriare frn den kroppsliga vndan.

I stllet fr att finna hvad han skte, brjade han allt mer tvifla p
att det fanns. Materien r gud och sger till de lefvande, till
mnniskan, detta vsen af sekunder: Af stoft r du kommen, till stoft
skall du ter varda. Ngot fregende eller efterfljande finnes icke.
Hur draktigt d att ej gra det mesta mjliga af nuet, att ej utan
samvetsbetnkligheter taga allt hvad tagas kan!

Doktor Hessel knde sig allt oftare bjd att fvergifva detta fruktlsa
skande efter ngot, som icke fanns, men tanken p Elisa manade honom
till uthllighet. Det hon, som var s klok och sund, trodde s fast p,
mste vl nd vara ngot. Och Gustaf Adolf! Kunde det vara endast en
fantasi, som gaf honom denna glada ifver att gna hela sitt lif t
vinnandet af andra mnniskor fr den tro, hvaraf han sjlf besjlades?
Fr att utrna detta skte doktor Hessel Gustaf Adolfs sllskap. Denne
hade kort efter sin prstvigning ftt anstllning vid en af
hufvudstadens frsamlingar. Nr han predikade var templet packadt med
folk. Hessel gick dit och trngdes med de andra, men han hade svrt att
i predikanten se och hra ngot annat n Elisas broder. Sg han omkring
sig p massan, kom ltt den kalla satiren i hans blick. Smsinnad egoism
tycktes honom trifvas godt med suckar och trar af andlig rrelse. Hans
sinne var misstroget mot freteelserna, som kunnat tydas till det goda,
men dremot var hans syn skarp, nr det gllde att upptcka fel.

Du talar fr mycket om nd, tskilliga af dina hrare kunna behfva
hra lagen lsas, sade han en dag till Gustaf Adolf.

Hur s?

I sndags i din kyrka sg jag en fin fru, som kom sent, boxa sig fram
p gngen till en fullproppad bnk, dr hon trngde sig in och satte sig
s godt som i kn p ett par stackare och bkade sig ned med den
pfljd, att en af dem mste stiga upp och st fr att hon prompt skulle
sitta dr. Hon gaf honom inte s mycket som en blick till tack, utan tog
det helt naturligt. Sedan hrde hon med synbar rrelse och uppbyggelse
p din predikan om Guds ofrtjnta nd mot syndare. Du gaf henne full
absolution fr hennes egoism.

Gustaf Adolf blef allvarsam.

Jag kan ej tala annat n det hvaraf mitt hjrta r fullt, sade han.
Om n ordet missfrsts af en, kan det falla i god jord hos en annan,
det r mitt hopp.

Doktor Hessel iakttog skarpt den unge lraren och ansatte honom stundom
hrdt. Han ville dissekera detta hjrta, som klappade s varmt och
ofrskrckt fr Gud och mnniskor. Och det var intet svrt fretag, ty
allt syntes hos Gustaf Adolf, i honom fanns intet svek. Till och med
hans fel lgo i ppen dag, han skte aldrig dlja dem fr att vinna ett
falskt anseende, men han var vaksam och stred emot dem, drfr dugde de
ej till vapen mot hans kristendom.

Men fastn doktor Hessel knde sig starkt tilltalad af Gustaf Adolfs
beknnelse, tyckte han sig dock kunna frklara den som ngot naturligt
fr den unge mannens dla personlighet och i bsta mening barnsliga
sinne. Somliga tyckas skapade att genast tro och finna, andra att tvifla
och ska utan framgng.

Du kritiserar mig jmt och klandrar allt hvad jag gr, sade Gustaf
Adolf en dag halft otligt, halft sorgset till doktor Hessel.

Tag det ej s djupt, jag menar inte illa.

Hvad menar du d?

Gustaf Adolf sg upp med sin rliga, bla blick. Hvar gng Hessel mtte
den tyckte han sig skymta terglansen af det, som han skte.

Hvad jag menar? upprepade han tankspridt. Jag menar ingenting, jag
har fr mycken galla och mste utgjuta den fver ngon, och som jag
tycker du r stark nog att tla duschen, fr du den, det r allt. Den
kanske gr dig godt midt uppe i all den beundrans rkelse, som tnds
omkring dig.

Det r ej af beundran fr mig utan af trst efter evangelium, som folk
kommer till kyrkan, svarade Gustaf Adolf.

Det ser verkligen ut, som om du trodde det, anmrkte Hessel, ty du
frefaller mrkvrdigt litet stursk.

Fast Gustaf Adolf ej frstod sig p doktor Hessel, hyste han godt hopp
om honom och sg i honom en uppriktig sanningsskare, och nr han frn
predikstolen mrkte honom bland sina hrare, uppsnde han en tyst bn
fr denne man och blygdes ej att infr kritikern fulltonigt uttala det
enkla evangelium, som r de vise en galenskap.

Snart nog hade doktor Hessel kompletterat sin examen. Stark lngtan drog
honom till Elghyttan, men han motstod den till en tid. Nr han lmnat
Elisa hade han, mktigt pverkad af hennes personlighet, beslutat ej
tervnda utan den tro, som var hennes lif. Men nu hade han skt sig
trtt utan att finna. Behfde han drfr afst frn henne, det enda
goda, som fanns fr honom i lifvet? Utan henne skulle det aldrig blifva
ngot af honom, trots det frsk han gjort att rycka upp sig. Det var ju
hon, som drifvit honom till denna kraftanstrngning, och endast hon
kunde uppehlla den pbegynta frbttringen. Skulle han d omintetgra
det lilla goda, som fanns hos honom, blott drfr att det af vissa andra
ej ansgs som det hgsta goda? Elisa var hans gudom, att dyrka henne
gjorde honom till en bttre mnniska, skulle han d ej f hlla p
drmed s lnge han ingen annan Gud knde?

Han beslt lgga afgrandet i Elisas hnder samt tvinga henne svara som
han ville.

Omstndigheterna gynnade honom. Den gamle provinciallkaren p Elghyttan
dog, och hans plats anslogs ledig. Doktor Hessel lade in sin anskan.
Blefve han utnmnd, d skulle han komma att bo i Elisas grannskap och
ofta trffa henne. Om hon n i brjan af samvetsskl droge sig undan
honom, skulle han allt gra det svrt fr henne i lngden. Han visste,
att hon lskade honom, och han trodde p krlekens allmakt.




                                 28.


Samma vr, som doktor Hessel lmnat Elghyttan, hade Gustaf Adolf blifvit
prstvigd. Elisa och Christian hade rest till Upsala och varit med om
den hgtidliga akten. Sedan fljde Gustaf Adolf med dem hem fr att
stanna ngra veckor, innan han tilltrdde sin nya plats i Stockholm.

Han lade mrke till en frndring hos Elisa. Hon sg ut att bra inom
sig en fond af lycka, som omjligt kunde dljas, utan strlade fram och
rjde sig i gng och hllning, i rst och blick. Men ibland frdunklades
detta inre ljus utan synbar anledning, eller snarare det ndrade frg.

Gustaf Adolf, sade hon i en sdan stund, bed att ingenting p jorden
blir oss s krt att vi glmma himmelen.

Hvad tnker du srskildt p nu? frgade han.

Jag vet knappt, svarade hon drmmande och sg lngt ut. Kanske hr
det ej endast jorden till. Det r en drm om att vara ett ljus, som
lyser till Kristus.

Den drmmen br bli mer n en drm, Elisa.

Gud gifve att den m blifva det! utbrast hon ur djupet af sitt hjrta.

Men strax drp trngde en suck sig fram.

Hvarfr r det alltid stoft p vingen?

Det kan tvttas bort.

Men s kommer det nytt.

Fr att tvttas bort igen.

Hvarfr f vi ej ha en enda tanke fullkomligt ren?

Vi skola f ha hvar enda tanke fullkomligt ren en gng, d Gud
fullbordat sitt verk med oss, s som han fullkomnat det fr oss.

Men till dess?

Till dess f vi strida i hans segerrika namn och i hans vapenrustning.

D man mter ngot, som man ej vet om det r vn eller fiende, hvad
skall man d gra? frgade hon efter ngra gonblicks tystnad.

Guds Ande skall sga oss det. Bed om den Helige Ande!

Det r bestmdt ngot du ej r p det klara med, Elisa? tillade han.

Kanske, svarade hon.

Sg hvad det r.

Hon skakade sakta p hufvudet.

Har du aldrig knt inom dig ngot, som ej tl vid ord? frgade hon
tvekande.

Nej, svarade han med en bestmdhet, som kom henne att smle.

Men det gr jag nu, frklarade hon.

Det r inte bra. Om du ej vill ge det ord infr mig, s gr det infr
Gud.

Gud vet hvad det r bttre n jag, och jag lmnar t honom att ensam
veta det tills vidare, svarade hon med en frtroendefull trygghet, som
han uppskattade, fast han hvarken frstod eller gillade hennes ord i
frigt.

I detta gonblick kom Irene in. Hon var nu s bra, att hon kunde vistas
uppe.

Hur mr liten i dag? frgade Gustaf Adolf vnligt och drog henne ned
bredvid sig i soffan.

Han tog sig srskildt af den yngsta systern under detta sitt besk i
hemmet. Det gjorde honom s ondt om henne, och han frskte p allt stt
uppmuntra och frstr henne dock utan att vidrra sjlfva mnet fr
hennes sorg. Han lyckades ocks ofta f henne att le, ja till och med
att skratta nstan lika sorglst som frr i vrlden, ty han gde en
synnerligt stor frmga att trsta och lifva. Hans blotta nrvaro ingaf
mod och hopp, det lg ngot oemotstndligt i hans friska vsen och ljusa
syn p lifvet. Irene tog ltt intryck, och broderns umgnge verkade
drfr p henne som det bsta lkemedel. Men om det, som lg hennes
hjrta nrmast, kunde hon ej tala med honom. Endast till Elisa hade hon
nmnt Helmer Bros namn sedan trolofningen brutits.

En kvll, d skumrasket fll p och Elisa var sysselsatt med att krusa
band, fann Irene ett lmpligt tillflle att frga om ngot, som hon allt
sedan Elisas hemkomst frn prstvigningen lngtat att f veta, men ej
vgat fram med.

Elisa, frgade hon skyggt, trffade du Helmer i Upsala?

Nej, jag sg honom bara p afstnd.

r Gustaf Adolf mycket tillsammans med honom?

Irenes rst frrdde stark hjrtklappning.

Icke s mycket som frr, tror jag, svarade Elisa utan att se upp frn
sina band, hvilket ingaf den nervst knsliga Irene mod.

r det fr min skull? frgade hon knappt hrbart.

Till en del kanske, svarade Elisa mildt, men de ha ocks blifvit
hvarandra s olika p sista tiden.

Hur kommer det till?

Det hade blifvit s skumt, att Elisa ej kunde se hvad hon hll p med,
drfr lade hon bort arbetet och drog Irene till sig.

Olikheten i deras karaktrer har vl framtrdt skarpare, ju mera
utvecklade dessa blifvit, sade hon.

Det mtte d vara Helmer, som frndrat sig, ty Gustaf Adolf r sig
lik, tycker jag, framkastade Irene.

Men Gustaf Adolf har allt utvecklat sig mycket, han har gtt framt i
fasthet och klarhet.

n Helmer d? frgade Irene.

Ja han, svarade Elisa tvekande, ty hon tyckte ej om att tala p minsta
stt nedsttande om ngon, han har inte den fastheten och inte heller
det starka intresset fr det eviga, han r lika intresserad af en mngd
andra saker.

Det r vl nd bara mnskligt, sade Irene urskuldande.

Ja, tyvrr, det r mycket mnskligt att fastna med sitt lifsintresse i
denna vrlden.

Irene teg och tillmpade p sig sjlf hvad Elisa sagt om Helmer. Hennes
hg stod till denna vrlden mer n till den eviga. Hon knde nog, att
det inte var bra, men allra sorgligast fann hon dock att det som upptog
henne s uteslutande, var blott en hoppls lngtan.

h Elisa, om jag visste ngot att lefva fr! Hvad skall jag hitta p?
utbrast hon.

nnu s lnge r du fr svag att orka med ngot.

Det m s vara, men om jag hade en uppgift att fylla s snart jag
blefve frisk, skulle jag frr bli det. D droges mina tankar i en annan
riktning; nu g de stndigt tillbaka, och det r s utpinande. Ibland
tycker jag mig icke kunna lefva utan Helmer och vet inte hvad jag skall
taga mig till. h, om jag kunde lska Gud lika lidelsefullt i stllet!

Den heliga krleken r lidelsefri, svarade Elisa och tog Irenes hnder
i sina p ett lugnande stt.

Irene brjade sakta grta och trarna voro vlgrande. Elisas ord
dmpade oron i hennes sjl och lyfte blicken. Hon borde inte gra sin
egen hjrtesorg till centrum i universum; det skulle knnas som en
befrielse att slippa det. Nog rymde lifvet dlare sorger n hennes och
hgre frjder n dem hon eftertrdde. Hon lngtade att vxa upp ur sin
litenhet till att knna dessa stora knslor, de heliga, lidelsefria.




                                 29.


Sedan Gustaf Adolf rest, utgjorde hans bref som alltid ljuspunkten i
Elisas lif. Hon var den bland de hemmavarande som han egentligen
brefvxlade med. De tv stodo hvarandra nrmast.

Gustaf Adolf skref om, hur stort han knde det att infr massorna f
tala ut hvad han bar i hjrtat.

-- -- -- Jag knner som Paulus, skref han en gng, att jag vore
frbannad om jag icke predikade evangelium. Lifvet bjuder p s mycket
annat, som visst kan vara godt och bra, men rck vetenskaplig forsknings
bsta resultat eller konstnrssnillets dlaste blomma t en, som ropar i
sina synders natt, s fr du se hvad det r vrdt infr evigheten. Jag
rknar det allt fr skada mot den fversvinneliga min Herres Jesu Kristi
kunskap.

Jag kommer just frn en ddsbdd, dr en man, som vaknat upp fver sina
synder, frtviflad stred mot dden. Du m tro det kndes hrligt att f
komma med Jesu Kristi evangelium, och nnu strre var det att st
bredvid och bevittna dess kraft och verkan. Den man jag talar om var
ingen grof syndare utan i allt rttskaffens. Han hade haft andliga
intressen och hyllat Kristus som en idealmnniska. Men nu kunde ej
idealmnniskan hjlpa honom, han behfde det slaktade Guds Lamm. Jesus
p korset, dende fr syndens skull, och hans ord till rfvaren var det
enda, som kunde ge min dende trst.

Det r trosstrkande att se sdant.

h Elisa, i en tid som vr, d ej blott det lga och usla, utan mnga
bland mnsklighetens yppersta, ja till och med ngra bland dem, som
beknna Gud, lpa till storms mot mnsklighetens enda rddning: Kristus,
Guds Son, offrad fr oss, hur viktigt r det ej att lyfta korsets fana
hgt! O detta fraktade kors hvad jag lskar det, detta motsagda tecken
p Guds krlek! Jag vill tala om det och ingenting annat, s lnge jag
lefver. Min enda fruktan r att falla ifrn, ty vrlden lockar och synd
bor inom mig. Men Gud vare tack, som ger seger genom Jesus Kristus. Han
r den starkare. Elisa, bed fr mig att jag m blifva honom trogen
intill dden! ...

Detta bref lste Elisa hgt i familjen. Majoren blef rrd, Christian
ocks, fast han frskte dlja det. P Torvald gjorde det fga intryck.
Han hade lnge bott tillsammans med Gustaf Adolf och var van vid dennes
lifsyn. Irene blef mycket fundersam. Hon sade ingenting, men ett par
dagar senare bad hon Elisa att f lna brefvet. Nr hon ftt det, gick
hon ut i skogen och satte sig vid forsen. Dr lste hon det lngsamt och
noga och fll sedan i djupa tankar.

P kvllen kom hon in till Elisa, sedan denna lagt sig.

Str jag dig?

Nej, visst inte.

Irene bjde kn vid bdden.

Nu tror jag, att jag vet hvad jag vill gna mig t, nr jag blir stark
nog, sade hon.

Hennes gon lyste i halfskymningen. Sommarnatten var ljus och
rullgardinen uppe.

En tid har jag gtt och tnkt p detta, fortfor Irene, och inte vetat
om jag ville eller ej, men nu har Gustaf Adolfs bref bestmt mig. r det
frmtet af mig att vilja g ut till hedningarne? De ro som barn, till
dem kanske jag skall kunna tala om Kristus. Hr hemma r det svrare,
hr veta alla s mycket, jag kan ej lra ngon. Sg, Elisa, tror du det
r Guds kallelse jag knner?

Irene sade detta s enkelt och s lugnt, att hennes ord gjorde ett
mktigt intryck.

Jag tror det, svarade Elisa djupt gripen.

Nog ryggade hon tillbaka fr tanken p den lilla veka systern som en
hedendomens bekmpare, men denna hjrtats invndning, hvad var den annat
n sjlfviskhet och misstro?

D r det Guds vilja, sade Irene med andakt, ty jag tnkte mig som
ett tecken, att du genast skulle svara ja.

Har du talat vid pappa?

Nej, jag ville frst hra, hvad du skulle sga.

Jag tror du br taga hans svar som ett tecken snarare n mitt, sade
Elisa.

Ngra dagar drefter framlade Irene sin plan fr fadern. Frst tog han
hennes frslag som skmt, men d han insg, att hon menade allvar, blef
det storm. Den hftighet hvarmed han sade nej visade, hur fga han
vntade att blifva tlydd. Knnande sin svaghet, ville han frekomma all
fvertalning och utgt sig drfr p ett dundrande stt fver
draktigheten af detta phitt. Elisa frskte lgga in ett godt ord fr
Irenes nskan, men d gick stormen ls fver henne med.

Du r bortskmd, du, med att alltid f din vilja fram, men den som inte
tnker dansa den hr dansen efter din pipa, min ndiga, det r pappa
din. Ni hlla jmt ihop mot er gamle far, ni, men den hr gngen skall
han veta att sga stopp.

Elisa, som sg hur detta ordsvall plgade Irene, gaf denna en vink att
lmna rummet, men stannade sjlf kvar att rida ut stormen.

Irene gick ned i trdgrden. Att fadern ej skulle gilla hennes frslag
var endast naturligt; han saknade ju de egentliga frutsttningarna fr
att frst missionskallet. Men att hennes planer skulle omintetgras p
detta stt, hade hon icke tnkt sig; hon hade vntat ngon sorts
underverk af Gud.

Nu infr mjligheten att ndgas afst frn sitt tilltnkta kall,
frefll henne detta kall med ens omistligt. Att offra sig helt
tilltalade henne, och att komma lngt bort i en alldeles ny omgifning
till en stor verksamhet frefll henne nstan som ett lifsvillkor. Men
nu stod hon dr och sg allt stranda p faderns motstnd.

Fick hon lta hindra sig? Om Elisa eller Gustaf Adolf satt sig emot
hennes nskan, skulle hon frr trott sig se Guds vink i det uppkomna
hindret n d det, som nu, utgick frn fadern. Hon liksom de andra
syskonen lskade honom innerligt, men mera som man lskar ett rart barn
n en far. Ngon vrdnad eller respekt fanns ej i krleken, och tanken
att i lifvets viktigare angelgenheter lta leda sig af fadern var henne
alldeles frmmande. Det hade aldrig de andra syskonen gjort, hvarfr
skulle hon det d? Hvad hade Elisa egentligen tnkt p, d hon satt upp
faderns bifall som ett villkor och ett Guds tecken?

D Elisa omsider visade sig, anfrtrodde Irene henne sina tankar om
saken.

Jag tyckte mig ha ftt ngot att lefva fr. Mste jag nu g tillbaka
till detta lif fr ingenting? h, jag kan det inte, slutade hon.

Jag tror nd du mste ta hnsyn till pappa; det vore bestmdt ortt
att g mot hans vilja, sade Elisa. Han r ju din far. Vet du, Irene,
tillade hon och drog frtroligt systerns arm under sin, dr de gingo
framt gngen, jag vaknade nyss upp fver att vi, fast vi lska pappa
s varmt och alltid visa honom det, s ringakta vi honom. Ha vi
rttighet till det?

Inte r pappa precis en far att se upp till, invnde Irene.

Och hvarfr inte? utbrast Elisa. Hvar finner du en lskligare och
mera godhjrtad varelse n han? Hur vill han inte alla vl till och med
p bekostnad af sitt eget! Och man fr leta efter ngon, som har lgre
tankar om sig sjlf. Jag tror inte det faller honom in annat n att
stta oss alla, sina egna barn, framfr sig sjlf. r inte sdant att se
upp till?

Elisa talade till Irene, men det var sig sjlf hon bestraffade. Det var
fr henne en stund, d hon p hgre befallning fick stiga ned fr att
lta en annan, som hon placerat nedanfr sig, komma framfr i stllet.

Irene greps af hennes ord.

r pappa nnu mycket upprrd? frgade hon och stannade.

Han var lugnare, nr jag lmnade honom, det vill sga han var inte ond
lngre.

Hvad sade du t honom?

Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag vl rtt i?

Ja.

Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.

Var det det, som lugnade honom?

I ett afseende kanske, men det oroade honom ocks, svarade Elisa och
smlog, som om hon talat om ett barn. Godhjrtad som han r och ovan
att bestmma fver oss, plgas han af tanken att neka dig ngot.

Jag vill genast g till honom, sade Irene och drog sin arm ur Elisas.

fvertala honom ej. Han ger nog nd med sig till sist, det r hans
de, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.

Jag tnker bara visa honom krlek utan ringaktning. Det dr du sade
grep mig, svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.

Majoren gick omkring i sitt rum och knde sig ryckt ur sina vanors gamla
fogar genom detta upprrande frslag och Elisas obegripliga infall att
behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gckade
Irenes frhoppningar; stackars unge, hon hade d haft nog med motgng!
Men nnu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.

Irene mttes vid sitt intrde af en fga uppmuntrande blick. Hon kom
naturligtvis fr att bestorma honom med bner och trar, men han skulle
visa henne att han kunde vara karl fr sin hatt, nr han ville.

Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.

lskade lilla pappa!

Ja, det r bra, det r bra, sade majoren nervs af att knna hur hans
motstndskraft svek honom infr denna mhet. Jag har ju frbjudit dig
att tala om den hr saken mer.

Jag mnar inte tala om den heller, svarade Irene krleksfullt. Jag
kommer bara fr att sga pappa, att jag inte tnker taga detta steg mot
din vilja.

Hur kunde du bara tnka dig, att jag skulle vilja det? frgade han
halft m, halft frargad.

Jag tnkte, att om det varit Guds vilja, s hade han bevekt dig; jag
bad honom svara mig genom dig.

Bad du? Men, kra barn, hur kunde du gra det? utbrast majoren
frskrckt. Inte vill jag hindra dig gra Guds vilja, men jag kan bara
inte finna mig i att skiljas ifrn dig. Jag tycker s mycket om dig,
lskade unge. Du frstr vl att det r bara af krlek?

Visst frstr jag det, svarade Irene och strk smeksamt sin kind mot
hans.

Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.

Inte vill du s rysligt grna bli missionr? frgade han i
fvertalande ton.

Irene smlog litet.

Nog har jag fst mig mycket vid den tanken, men jag mste kunna afst
ifrn den, ifall Gud och min far vilja det.

Gud och min far sade Irene s lugnt, som om sammanstllningen varit
naturlig, men den frskrckte majoren. Han blef ifrig att upphfva detta
kompaniskap med gudomligheten och stlla sig p den mnskliga och
omyndiga sidan.

lskade min unge, sade han nervst men med en viss hgtidlighet, r
det Guds vilja, att du skall g till vildarne, s g d i Herrens namn,
men frga inte mig.

Jag gr inte utan pappas samtycke, frskrade Irene lugnande.

Jo, det mste du, svarade majoren ifrigt; jag frbjuder dig inte,
frstr du. Du fr gra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket
det nu r. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, s fr han
hitta p ngot annat hinder n mig; jag vgar inte taga mig den
rollen.

Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta pltsliga medgifvande,
och hon undrade, om hon p ngot stt framtvingat det.

Majoren sg p klockan. Det var en halftimme fver hans vanliga softid,
och nu skulle han vl f ligga vaken en god stund efter allt detta
upprrande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han d
nnsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene mrkte
det.

Nu skall jag g, s du fr lgga dig, sade hon krleksfullt. Om jag
n reser ut som missionr, blir det inte i morgon; det drjer alltid
ngra r och mycket kan hnda under den tiden.

Som gr att det ingenting blir af, ja, infll majoren tacksam och ltt
trstad. Gud vlsigne dig, min unge! Det skall nog bli s bra
alltsammans.

Lugn och belten igen brjade han plocka i ordning alla de kuddar,
schalar och filtar, som voro oundvikliga fr att hans slummer skulle bli
angenm. Han hade blifvit uppehllen och skyndade sig drfr med ett
allvar, som om det gllt att hinna med tget.

Irene undrade hur det skulle knnas att lmna honom en gng, och det var
med stor tvekan hon gladde sig t det samtycke han nyss gifvit henne.




                                 30.


En dag kom majoren mycket upprymd och hemlighetsfull till middagsbordet.
Han hade ftt ett bref med en stor nyhet, som mste gissas ut, i fall
man skulle f veta den.

r Gustaf Adolf rkebiskop? drog Torvald till med.

Inte nnu, svarade majoren.

r Christian general d? frgade Irene.

Bttre opp, sade majoren.

r han frlofvad? frgade Torvald.

Du skall inte drumla p s dr burdust. Smningom skall det g. Frst
frn hvem brefvet r, sedan om hvad eller hvem det handlar, undervisade
majoren.

Hvem r det ifrn? frgade Elisa.

Jag svarar bara ja och nej, upplyste majoren.

Det har pappa d inte gjort hittills, infll Torvald.

Tig, nbbjbb! sade majoren godlynt.

r brefvet frn Gustaf Adolf? frgade Irene.

Hvarfr skulle det vara frn honom?

r det dr bara ja och nej? frgade Torvald skrattande.

Det var nej, frklarade majoren med vrdighet.

Jas. r brefvet frn doktor Hessel? frgade Torvald med en sklmaktig
blick p Elisa.

Majoren skakade hufvudet. Hans beltenhet steg fr hvarje felaktig
gissning.

Frn Christian? frgade Elisa.

Du hittade det, sade majoren.

Handlar det om hvem eller hvad?

Bda delarna.

Om hvem?

Jag svarar bara ja eller nej.

Jo, det tycker jag just!

Tala vrdnadsfullt till far din, pojkvask!

Brefvet handlar naturligtvis frst och frmst om Christian sjlf, sade
Torvald.

Hvarfr naturligtvis? frgade Irene.

h, somligt folk skrifva alltid om sig sjlfva, hvad de n skrifva om.

Det var ocks filosofi! Men gissa nu i stllet fr att filosofera,
sade majoren, som ej tyckte om afvikelser.

Brefvet handlar om honom sjlf och ngon annan? framkastade Elisa.

Majoren smlog och sg mystisk ut. Nu hade han ftt intresset och
nyfikenheten till kokpunkten och var lycklig.

Hvem r hon, hvem? ropades i korus omkring honom.

Lugna er, lugna er, barn! sade han med vrdighet och tog upp ett bref
ur fickan.

Den omstndlighet hvarmed han vecklade ut det var gnad att ytterligare
stegra nyfikenheten. Sedan brjade han fredraga det med stor patos. Men
som han hade svrt att lsa stilen, stakade han sig, lste ortt och kom
af sig, hvilket icke gick bra ihop med hgtidligheten. Auditoriet
brjade skratta.

Ls det du, sade majoren och uppgaf frsket, slngande skrifvelsen
till Elisa.

Af brefvet framgick att Christian frlofvat sig med en ung, st och
frmgen flicka, som enligt hans pstende frvridit hufvudet p minst
ett halft dussin ljtnanter frutom honom. Hvarfr han blifvit den
utvalde bland s mnga tog han sig ej att frklara, kunde blott
konstatera det som ett faktum. Den lilla fstmn var 21 r och hette
Edith. Hennes far var bruksgare och bodde nra regementets mtesplats.
Af Ediths frldrar inbjds Christians hela familj att i nsta vecka
komma och fira trolofningen.

Nu blef det ett ordande om hvilka som skulle hrsamma inbjudningen.
Torvald frklarade genast, att om n ingen annan fore, s nog skulle han
resa. Han hade alltid roligt i sllskap, ty liflig och gladlynt, som han
var, och med sitt lediga stt och sitt vackra utseende blef han omtyckt
af alla. Sjlfsvld och ltt sinne voro egenskaper, af hvilka han ftt
en stor portion, men i frening med hjrtats godhet och naturlig takt
verkade dessa fel snarare till hans frdel i sllskapslifvet.

Hufvudfrgan i diskussionen var dock, huruvida majoren skulle resa eller
ej. Han ville tydligen grna, men nd tycktes det vara ngot, som kom
honom att tveka.

Det vore riktigt ovnligt om pappa uteblef, sade Irene.

Du tycker det? frgade han tacksam fr detta kraftiga argument fr.
Han kastade dock genast en tveksam blick p Elisa. Hvad sger du?
frgade han.

Att pappa skall fara, naturligtvis, om pappa vill, svarade hon.

Du sger ocks det? Ja, ser du, det r ju stor skillnad p det hr
tillfllet och Gustaf Adolfs prstvigning. Till Upsala var s lngt, det
hr r bara ngra timmar, och s passar jag bttre vid ett gladt lag n
vid hgtidliga ceremonier. I vras var jag ocks srskildt klen, d
behfde jag daglig lkarvrd, nu r jag mycket bttre.

Var inte rdd fr att Gustaf Adolf skall tro, att du tycker mer om
Christian n honom, sade Elisa leende, ty nu begrep hon orsaken till
faderns tvekan.

Majoren sg litet generad ut t att ha blifvit genomskdad.

Nej, det trodde jag inte han skulle gra, inte han, inte, men det kunde
ju se s ut, sade han.

Hvem skall stanna hemma hos tant Cilla? Behfver ngon alls gra det?
frgade Torvald.

Ja, naturligtvis. Jag skall gra det, svarade Elisa.

Nej, jag, sade Irene.

Du skall fara, om ngon. En titt ut i den glada vrlden kan du behfva,
innan du gr i kloster, sade Torvald, som icke alls gillade sin systers
framtidsplaner. Han tyckte det var stor skada p henne.

Men Irene stod fast vid sin fresats att stanna hemma. Hon ansg det som
en bttre frberedelse n festligheten till den kommande vinterns
sjlffrsakelser. Det var nmligen bestmdt att hon skulle g igenom en
sjukvrdskurs, d det p missionsfltet en gng kunde vara bra att knna
till grunderna i sjukvrd.

Allts blef det majoren, Elisa och Torvald som reste.

D majoren kom hem igen var han alldeles i extas fver sin blifvande
sonhustru, de charmanta vinerna, champagnen och maten. Det var dock
oskert hvilket som hnfrde honom mest. Torvald delade hans
frtjusning, men Elisa var mera lugn.

Under de fljande dagarna var hon srskildt tankfull, d hon gick och
styrde p Elghyttan, dr hvarje vr var henne s vlbekant och kr sedan
barndomen. Sg hon ut genom fnstret, mttes gat af idel knda freml.
Hon sg dem fr sig, d hon blundade, och hon skulle kunnat utantill
rita upp skogens vgiga rand mot horisonten, troget tergifvande hvarje
bukt. Med ns brus var hon frtrogen som med en lskad stmma. I
stugorna bodde folk, hvilkas lif hon lefvat.

Vl hade hon alltid vetat att hon ngon gng skulle lmna allt detta,
men frst nu hade denna vetskap framsttt fr henne som verklighet,
sedan hon sett Elghyttans blifvande hrskarinna. Uppbrottets stund
syntes ej lngre aflgsen i dimmigt fjrran. Hur skulle det knnas nr
den kom?




                                 31.


P nyret stod Christians brllop. Sedan fretog han med sin unga fru en
resa till utlandet p ngra mnader.  hans sida var detta en stor
uppoffring, d resor voro ngot alldeles ofrenligt med hans makliga
natur. Och d han nu gaf efter fr sin unga hustrus nskan i detta fall,
var det fr alla som knde honom ett bevis p att han var verkligt
frlskad.

I maj kom det unga paret hem och tog sin boning p Elghyttan, dr ena
hlften af nedre vningen var inredd t dem.

Den unga fruns frsta tid i det nya hemmet blef ej s ljus som man
tnkt, ty den sammanfll med tant Cillas sista dagar. Den gamla frken
hade trffats af nnu ett slaganfall, och nu led det hastigt mot slutet.

Edith drog sig icke sjlfviskt undan frn sjukrummet, utan kom ofta dit
och tog verksam del i sjukvrden, fast ingen fordrade det af henne.
Detta rrde Elisa, som fick en hgre tanke om sin lilla svgerska n hon
frut haft. Dock mrktes snart, att Edith icke ansg sin uppgift i
sjukrummet vara att hjlpa till, utan snarare att styra och stlla.

Den lilla Edith dolde under sitt lskvrda, kattungelika vsen en
despotisk natur. Hon hrde till dem, som mste f ligga fver fr att
kunna vara goda. Hr p Elghyttan hade hon en fr sin natur ovanligt
gynnsam omgifning p ett undantag nr. Christian lindade hon om
fingrarna, majoren var s betagen i henne, att han till och med kunde
glmma sina vanor fr hennes skull ibland. Irene, som genomgick sin kurs
p sjukhuset och blott kom hem p korta besk, var frtjust i sin
svgerska och likas Torvald, och frn Gustaf Adolf hade hon ej att
vnta annat n varmhjrtad ridderlighet. Men en fanns, som kunde bli
henne fr stark, och det var Elisa, det knde hon instinktlikt, ty nnu
hade ingen misshllighet frekommit mellan dem. Elisa var icke den, som
ltt kom i delo med ngon, men hon frblef alltid sig sjlf, och om hon
n gaf efter och lt andra f sin vilja fram, gjorde hon det med sdan
vrdighet och s tydligt af fri vilja, att det frefll som en grace och
icke som ett tvng. P samma gng som detta retade Edith, beundrade hon
det, och hon knde att det fanns knappt ngon hon skulle kunna tycka mer
om n Elisa, bara deras verksamhetsflt legat vidt skilda i stllet fr
att som nu vara s godt som ett gemensamt.

Elisa hyste nog samma instinktlika knslor gent emot svgerskan som
denna fr henne, men de voro mycket dunklare hos henne, i synnerhet till
en brjan. Hon hade annat, som upptog tankarna. Dden var terigen i
huset, och hans nrvaro frdrifver smaktighet.

Tant Cilla gick lngsamt bort, sjlf omedveten drom. Oreflekterande
hade hon gtt genom lifvet och p samma stt mtte hon dden. Den var
nog skonsam mot henne, fast den tedde sig svr fr omgifningen.

Det blef s ljudlst stilla i huset den tidiga morgonstund, d de tunga
ddsrosslingarna ndtligen upphrde.

Majoren hade tagit sin tillflykt ned i Christians vning fr att slippa
hra de hemska ljuden. Han var uppskakad och fverflls af nervfrossa.
Ideligen mste lkarens frskran, att den dende i sitt medvetslsa
tillstnd ingenting knde, upprepas fr honom, nda tills Elisa kom med
den underrttelsen, att tant Cilla slutat.

Gud ske lof fr det! utbrast majoren och brjade grta.

Annars flldes icke mnga trar efter den gamla; hon hade varit sjuk s
lnge, att hennes dd betraktades som en befrielse, den man unnade
henne. Oumbrlig hade hon heller aldrig varit fr ngon, ej ens fr dem
som hllit af henne mest.

Majoren tog sig dock mycket af hennes dd, och det ovanliga intrffade,
att han kunde sitta tankfull ibland. Elisa sg ngot hoppfullt i denna
faderns sinnesstmning, men Edith tyckte, att han behfde muntras upp.
Hon tog sig det vrfvet och lyckades.

Efter tant Cillas dd hade Elisa p faderns begran brjat med att lsa
ngra verser ur bibeln, innan man skildes t fr natten. Majoren tyckte
om detta och ville, att Christian och Edith skulle vara med. En afton
freslog Edith, att man skulle sjunga en psalmvers tillsammans.

Jag vill ocks bidraga p ngot stt, sade hon leende och slog sig ned
vid pianot.

Hennes klara rst ledde sngen, men hon var ej njd med mindre n att
alla sjngo med. Aldrig i sitt lif hade Christian sjungit psalmer. Han
knde sig generad fr fadern och Elisa och frskte drfr tiga. Men det
lyckades icke. Edith stannade midt i en takt och sg p honom med sitt
npna uttryck af bortskmdt barn, som mste f allt hvad det vill. Nr
hon sedan brjade spela igen, sjng han med.

Litet lngre fram freslog Edith, att husfolket ocks skulle kallas in
till aftonbnen.

r du generad att lsa infr s mnga, kan ju pappa eller Christian
gra det, sade hon till Elisa. Det r ju egentligen lmpligast, att
husfadern hller husandakten.

Men ingen af husfderna ville taga sig denna uppgift. Edith gaf sig
dock ej. Majoren lmnade hon i fred, men Christian slapp ej undan s
ltt. Till sist fann han det mindre besvrligt att taga sig aftonbnen
n att lngre motsga sin hustru.

Elisa knde sig rrd frsta gngen Christian utfvade sin nya
husfaderliga plikt, dock kunde hon ej riktigt vrja sig fr en knsla
af, att han ej var den vuxen. Han lste fort och slarfvigt och syntes
lttad nr det var slut. Men Edith var njd bara hon hade ftt sin vilja
fram, och hon sg, att Elisa med hpnad mrkte hennes makt fver
Christian, och det fgnade henne.




                                 32.


I en stor sorg ligger lyftning, och stora offer kunna gifvas med
hnfrelse, men sm frargligheter ro endast plgsamma, och att
stndigt ndgas ge efter i smtt kan bli outhrdligt, det fick Elisa
knna. Om hon hittills varit ovanligt fri frn kvinnligt smsinne, fann
hon nu att detta kanske egentligen berott p omstndigheterna. Hon
frskte att icke ltsa mrka hur hon afsiktligt blef stlld i skuggan
af sin svgerska, eller hur hennes inflytande bde i hemmet och bland
folket motverkades, men hon kunde ej undg att bde se och knna det. D
frskte hon vara storslagen nog att ej fsta sig vid det, men drmed
lyckades hon icke i lngden.

En kvll satt hon vid skrifbordet. Framfr henne lg almanackan, i
hvilken hon brukade fra en kort dagbok. Hon genomgick i tankarna dagens
sm hndelser, och gonbrynen sammandrogo sig, s att dr blef ett djupt
veck mellan dem.

Ingenting vrdt att skrifva ned, utbrast hon halfhgt fr sig sjlf,
och det kom ett alldeles nytt uttryck af bitterhet i hennes ansikte.

Hon ppnade skrifbordsldan och slngde in almanackan. Hndelsevis kom
d hennes blick att falla p ett litet till strsta delen oskrifvet
blad, som bar tydliga spr af att lnge hafva legat dr. Endast sju ord
stodo dr, skrifna af en lnge sedan kallnad hand:

Tv mig, att jag m snhvit varda!

De talade mktigt i sin enkelhet dessa ord, och trffade bitterheten med
ett drpslag.

Snhvit! Hur allt annat n snhvit var hon ej! Elisa greps af sin gamla
lngtan efter renhet, renhet ej blott frn stora och svra synder utan
ock frn de tarfliga, smaktiga felen.

Tv mig, att jag m snhvit varda!

Hon sg och sg p de knda orden, som aldrig sttt mer lefvande fr
henne n nu. De klargjorde fr henne de verkliga behofven, den djupa
orsaken till hennes tyngda sinnesstmning.

gonen fylldes lngsamt af trar, som heta och brnnande banade sig vg
utfr kinden. Vid Sven Rises br hade hon lrt sig flla sdana trar.
Det var hennes nya mnniska, som grt fver, att den gamla nnu lefde s
stark.

Tv mig! Min egen kraft frmr det ej. Tv mig ren i ditt blod, ren
ssom du!

Hon stannade hisnande infr sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde
hon begra s mycket?

Jo, hon kunde, hon fick, hon mste begra s mycket och icke mindre.
Icke delvis, utan fullkomligt ger Jesus Kristus sin rttfrdighet, och
ikldd den stod hon i denna stund infr Gud med rtt att bedja hvad
helst hon ville i Jesu namn.

Och hvad ville hon helst? Att genom allt som mtte, stort och smtt,
gladt och sorgligt blott dragas nrmare Jesus Kristus och vxa allt mer
till ett med honom.

ter stannade hon tveksam. Bad hon icke om fr mycket? Ett med Guds Son,
ett med Gud! Hur kunde hon syndig och oren vara ett med den Helige? Men
det var ju ej med synden inom henne, som han var ett, utan med hennes
nya mnniska, af honom fdd, med det rena begret af honom tndt. Ja,
med detta var han ett, det skulle strkas i hans gemenskap och blifva
synden fr starkt. Denna Guds nya skapelse inom henne skulle tillvxa
och det gamla aftaga, tills i dden det sista stoftgrandet fll bort och
hon fick g in i lifvet att st fr mnniskones Son alltigenom ren. Tv
mig, att jag m snhvit varda!

Det var en evighetsstund fr Elisa, d det osynliga klart frnimmes, och
man liksom ser mlet. Hon var ej i extas, men smakade den ofrgngliga
gldjen. Ovrdig knde hon sig att njuta denna heliga gldje, och hon
var frdig att skjuta den ifrn sig, s som Petrus en gng fvervldigad
bad Herren g ifrn honom, som var en syndig mnniska. Men frjd i
Herren r eder starkhet, och nr behfs starkheten bttre n just i
striden?

Elisa ppnade fnstret och sg ut i den stilla natten. Strmdraget i n
glindrade hemlighetsfullt i mnljuset. Vattnet gled s tyst och
skyndsamt framt, liksom lngtande bort till forsarna, hvilkas brus
hgtidligt sjng genom tystnaden. Elisas blick fngslades af detta
glidande vatten. Hon lngtade ocks framt.

En syn ur Uppenbarelseboken kom fr henne. De heliga, stende p ett
glashaf blandadt med eld, Guds harpor ro i deras hnder, och snhvit
strlar deras kldnad. De sjunga Moses, Guds tjnares sng och Lammets:
Stora och underbara ro dina verk, Herre Gud, du allsvldige;
rttfrdiga och sanna ro dina vgar, du folkens konung! Hon frskte
frestlla sig rytmen och klangen i de saligas sng. Nr skulle hon f
stmma in i den?

Hvad gjorde det om vgen, p hvilken hon gick, var mer eller mindre
knagglig, blott den ledde till mlet och var Herrens vg fr henne?

Rttfrdiga och sanna ro dina vgar, du folkens konung! hviskade hon
hngifvet. Led mig p dem och gr mig njd med din ledning!




                                 33.


Sedan Irene genomgtt sjukvrdskursen kom hon hem till Elghyttan fr en
tid. De frflutna mnaderna hade frndrat henne ganska betydligt.
Vistelsen bland sjukdom och dd hade bibringat henne ett visst stilla
allvar och en lugn skerhet, som varit alldeles frmmande fr den forna,
veka Irene. Ndvndigheten att besluta sig fr framtiden gjorde den frr
s barnsliga unga flickan tankfull. Det gllde nu, om hon skulle
frverkliga sina missionsplaner eller ej. Irene tvekade, men Elisa, som
trodde att denna tvekan blott hrrrde af lga tankar om den egna
frmgan, uppmuntrade henne. Alla andra afrdde. Irenes ovisshet blef
allt strre. Till sist beslt hon resa till Stockholm. Dr bland
missionens vnner kanske det skulle klarna fr henne, hur hon borde
gra. Och s for hon.

P aftonen samma dag som Irene rest hade Elisa varit ett rende till
kyrkbyn och gick hemt, d hon fick se Christian och Edith framfr sig.
De invntade henne.

Vi g just och tala om Irene, sade Edith. Det r mrkvrdigt hvad hon
har vuxit till sig p sista tiden.

Ja, sjlen stter sin prgel p det yttre, sade Elisa.

Inte vet jag precis om det r sjlen, som lagat att hon blifvit
fylligare och ftt hllning, sade Christian, men skert r att det
klr henne.

Ja, sanna mina ord, hon blir aldrig missionr, sade Edith
frhoppningsfullt.

Hvad skulle hindra henne? Det att hon vuxit till sig? frgade Elisa.

Ngon kommer att hlla henne kvar i Sverige. Pappa behfver nog inte
frgfves hoppas p sitt hinder, svarade Edith.

Du tycks ha glmt Helmer Bro.

Det r just honom jag tnker p, svarade Edith muntert. Vet du inte,
att han r i Stockholm?

Jo. Men hvad har det med saken att gra?

Mycket, i all synnerhet som Irene nu ocks r dr.

De komma ej att rkas.

Jo alldeles skert, och han kommer att ngra sig, nr han fr se hur
Irene utvecklat sig sedan de sist trffades.

Och du tror, att Irene skulle hlla till godo med en man, som en gng
frskjutit henne? Det r hon fr stolt till!

Irene r icke stolt, infll Christian p sitt makliga stt.

Elisa sg fverraskad p honom, men svarade ingenting.

Hvad r han egentligen, denne Helmer Bro, och hvad gr han? frgade
Edith.

Han r filosofie doktor, undervisar i skolor, hller fredrag och
frfattar, svarade Elisa.

Det var en hel hop, anmrkte Christian.

Jag tror det gr bra fr honom; han lr vara mycket populr, tillade
Elisa.

Inte tycks han vara i din smak, att dma af din ton, sade Edith
skrattande. Men jag sger dig, tag skeden i vackra handen, ty du fr
honom till svger.

Och Edith blef sannspdd. I brjan skref Irene mest om missionen; hon
hade kommit tillsammans med fr tillfllet hemmavarande missionrer och
blifvit upplifvad af dem, ytterst mottaglig fr inflytande som hon var.
Men s kom ett privat bref till Elisa, dr Irene talade om att hon
trffat Helmer och knt allt det gamla vakna. Men hon skulle ej se honom
igen, det hade hon beslutat. Hon mste bort, lngt bort och i trget
arbete glmma hvad som mste glmmas. Missionen skulle blifva hennes
rddningsplanka.

Sedan kom en tid, d hennes bref tycktes mnade att dlja hvad hon
verkligen upplefde. Icke kunde hon skrifva hem och bertta, hur
oemotstndligt hon drogs till Helmers frelsningssal, hur hon trots
stolta beslut satt dr gng efter gng och lyssnade till klangen i hans
rst. Hvad hjlpte det, att hon uppskte den bortersta vrn? Han sg
henne nd. Nr hon vid utgngen trffade honom och han gick med henne,
hvarfr skulle hon d neka sig gldjen att tala med honom? Instinktlikt
knde hon dock, att Elisa ej skulle gillat hennes stt, och drfr teg
hon med det. Missionstanken inom henne lefde ett tynande lif. Hon knde
sig allt mer ovrdig den stora uppgiften och insg, att missionen var
fr helig att tillgripas blott som en rddning undan jordisk
krlekssorg. Hon fick rdda sig p annat stt eller g under.

Helmer Bro gillade ej missionen. Han ansg att lif, kraft och penningar
frslsades till ingen nytta fr hedningarne. Hvarfr skulle man genom
evangelii frkunnande iklda dem ett ansvar, frn hvilket de nu genom
sin okunnighet ro befriade? Irene motsade honom och drog fram Jesu
afskedsbud till lrjungaskaran, att g ut och predika evangelium fr
alla folk. Hon hll p missionen som en kristenhetens plikt, om hon n
fr sin del knde, att hon mste draga sig undan den. Han undrade
hvarfr hon mste det.

Till den tjnsten fr man ej komma med ett deladt hjrta, svarade hon.

Rdd att hafva sagt fr mycket vgade hon vid afskedet knappast rcka
honom handen och hennes blick blott snuddade frbi hans ansikte, men den
uppenbarade tydligt fr honom, hur hjlpls hon knde sig. Hans hjrta
rrdes, och han gick hem i djupa funderingar.

Vid de tv fljande frelsningarna uteblef Irene, och Helmer mrkte att
han saknade henne och ideligen ertappade sig sjlf med att undra hvarfr
hon inte kom. D fr tredje gngen hennes plats stod tom, beslt han att
g upp och frga henne efter orsaken redan fljande dag. Han kom ocks
att frga henne ngot mera, och efter det besket skref Irene ett bref
till sin far, och i det dolde hon ej hvad hon upplefvat.

Det blef jubel p Elghyttan.

Hurra! ropade majoren. Hindret har kommit, vi f behlla Irene! Gud
vlsigne den hederspaschan Bro!

Hvad var det jag sade? frgade Edith med en triumferande blick p
Elisa.

Irene blef bjuden att tillbringa julen hos sina blifvande svrfrldrar
i Upsala. Dr stannade hon sedan ngra mnader och kom ej hem frr n
till vren.

En kvll satt Irene p en bnk nere vid n och sydde. Vren var lngt
framskriden och luften ljum. Elisa kom och slog sig ned bredvid systern.

Irene, hvad r det som kommit emellan oss p sista tiden? Du r dig
icke lik emot mig.

Irene svarade ej, hon tycktes helt upptagen af att trda p nlen. Elisa
vntade tills det var gjordt, men d fortfarande intet svar kom, tertog
hon:

Du tror kanske att jag dmer dig, drfr att du fvergaf
missionstanken, men det gr jag inte alls. Jag frstr nu, att det ej
var din kallelse.

Det r inte det, svarade Irene och sydde ifrigt.

Tror du d, att jag inte ser din frlofning med sympati? frgade
Elisa.

Du fraktar mig fr den. Jag vet att du tycker det var brist p
stolthet af mig att ta honom, som en gng ... Irene fullbordade ej
meningen.

Krlek r bttre n stolthet. Jag fraktar dig inte drfr att du
frlt honom, svarade Elisa.

Men du gillar nd inte hvad jag gjort, du bara tl det.

Elisa knde sig trffad, ty Irene hade slagit hufvudet p spiken.

Jag erknner att jag r orolig fr dig, men jag klandrar dig inte och
jag undrar inte alls p dig.

Hvarfr r du orolig?

Det kom litet utmanande, detta.

Jag r rdd att du i Helmer icke skall finna det andliga std du
behfver.

Du tycker jag gtt tillbaka, sedan jag blef frlofvad med honom? Men
det r bara misstag; i sjlfva verket har jag gtt framt, ty om jag n
ser ut att ha mindre allvar n frut, s r det jag nu har kvar mitt
eget.

r du sker p, att det icke r Helmers? framkastade Elisa.

Om s vore, r det ju ett bevis p att han har allvar, fast du vill
frnknna honom det, sade Irene srad p sin lskades vgnar.

Det gr jag visst inte, frsvarade sig Elisa.

h, jag vet mycket vl, att hvarken du eller Gustaf Adolf gilla hans
sikter.

Det kan vl hnda, men ingen af oss tar sig att dma honom.

Bda sutto tysta en stund, Irene djupt bjd fver sitt arbete. Pltsligt
sg hon upp p Elisa.

Sg, menar du att jag borde sl upp med Helmer drfr att han inte kan
vara fr mig det std du tycker att jag behfver?

Nej.

Hvarfr oroar du mig d?

Jag vill bara att du skall inse faran och inte dragas med i hans
konstiga funderingar.

Du behfver inte vara ngslig fr det; han talar inte s mycket med mig
om dem, och fr resten tror han ju p det mesta, det r bara i ett och
annat han tviflar. Du har ftt en skef uppfattning af honom.

Irene, du fr inte tro, att jag ej tycker om Helmer, och du fr inte g
och inbilla dig, att jag fraktar dig fr hvad du gjort, sade Elisa och
drog systern till sig.

Denna lt det ske halft motvilligt.

r det riktigt sant hvad du sger? frgade hon och sg skarpt p
Elisa. Jag har hela tiden knt att du fraktar mig; det r inte mjligt
annat, sdan som du r.

Kanske jag gjorde det till att brja med, erknde Elisa, men jag gr
det icke lngre. Det r bttre att vara sann och dmjuk n stolt. Det
hade varit osant handladt om du sttt kvar i missionen, sedan ditt
intresse var slut, och det var dmjukt af dig att hlla till godo med
Helmers krlek. Jag inser allt detta nu. Vill du frlta mig om jag
frst tnkt litet frklenande om dig?

Irene var alltid ltt vunnen, s fven nu. Hon slog armarna om systerns
hals.

Den stumma omfamningen blef en tillfredsstllande frlikning. Bda knde
att det, som sttt emellan dem, var borta.

Irene brjade ter sy under tystnad, men hennes rrelse lade sig snart
och d bytte hon om samtalsmne.

Har du hrt att doktor Hessel lr ska provincial-lkartjnsten hr
efter gamle Borgsten? frgade hon.

Nej, det visste jag inte.

Han lgger snart in sin anskan, om han inte redan gjort det. D bli vi
nra grannar.

Trffade du honom i Stockholm?

Ja, en gng. Han frgade mycket efter dig. Han sg s bra ut,
kraftigare och manligare, n nr han gick hr och drog. Gustaf Adolf
hller mycket p honom och Helmer ocks.

Efter en stund lade Irene ihop sitt arbete och reste sig.

Gr du med in?

Icke nnu.

Elisa satt lutad mot en trdstam. Hnderna hvilade fr ovanlighetens
skull sysslolsa i knet. Ngra solstrlar fllo genom lfverket p
hennes obetckta hufvud. De lyste genom skuggande fransar in i gonen,
hvilka drigenom blefvo glnsande klara som djupt och stilla hafsvatten.
Nr munnen var sluten och i hvila som nu, framtrdde dess uttrycksfulla
linier tydligt, det var som om outtalade tankar rjt sig i hvarje
bjning. Den vackra nsan med sin fina hjning p midten bidrog i ej
ringa mn till det drag af sjlsadel och karaktr, som var utmrkande
fr detta ansikte.

Irene kom i frbigende att kasta en blick p Elisa, som satt dr
frsjunken i tankar, alldeles glmsk af sig sjlf och sin omgifning, och
hon stannade. Drifven af en ingifvelse, som hon ej sjlf fullt frstod,
fll hon p kn bredvid Elisa.

Det r s mycket jag skulle vilja lra af dig, sade hon.

Elisas sjl kom lngsamt tillbaka frn sin utflykt ut i rymderna.

Och jag af dig, blef det fr Irene ovntade svaret.

Man beundrar ofta mest hos andra de egenskaper man sjlf saknar. Elisa
skattade ondligt hgt den lilla systerns dmjukhet, ty sjlf hade hon
ofta svrt att icke tycka sig ngot vara.




                                 34.


Det var en bitande frisk dag i advent. Solen stod som ett gldande klot
bakom ett disigt morgontcken. Ett svagt rdaktigt sken spred sig
lngsamt fver Elghyttans frosthvita skogar och snbetckta grden.

I skogsbrynet lg en liten stuga, hvars gamla fnsterrutor glnste svagt
violetta i ljuset. Dr innanfr vntade dden gamle Anders rn, som lg
flmtande p sitt lger.

Doktor Hessel, som dagen frut tilltrdt sin nya befattning, lutade sig
fver den sjuke och knde p pulsen. Hans frsta tjnsteliggande
tycktes blifva att st overksam vid en ddsbdd.

Bed! hviskade Anders med en matt stmma och knppte fr sista gngen
sina hnder.

Grannhustrun, som var inne fr att se till gubben, fick en vink af
doktorn, men frstod den ej.

Doktor Hessel hade aftonen frut tersett Elisa och lst i hennes gon
ngot, som gjort honom vek och god. Drfr bad han nu Fader vr med
andakt. Om dr n ej var tro i bnen, s var det knsla. Ej nekar man
grna en dende hans sista nskan, och nr man lskar, gr man hvad man
vet, att den lskade skulle vilja.

D doktor Hessel efter slutad bn sg upp, stod Elisa dr. S ljudlst
hade hon kommit in, att han ej hrt henne. Af hennes blick anade han,
att hon lade mer i hans grning n han. Tigande tryckte de hvarandras
hnder och vnde sig samtidigt mot den sjuke. Han hade slutat.

Solen brt igenom morgontcknet och lyste in i stugan. En bred flod af
ljus fll fver golfvet och strlarna smekte den gamles glesa hr och
hvita skgg. Ddens blekhet framtrdde bjrt i solskenet, men de slutna
gonlocken och ansiktets frid talade om hvila efter ett strfsamt lif.

Kra gamle Anders, sade Elisa sakta, i enfald frstod han Guds rikes
hemlighet.

Doktor Hessel svarade ingenting, hll blott Elisas hand fast sluten i
sin, glad s lnge hon i ovetenhet lt honom behlla den.

Hon sg sig omkring i rummet med en rrd blick.

Hur ofta jag varit hr, s gick jag aldrig hrifrn utan att ha ftt
ngot, sade hon. Gamle Anders rn var rik i sin fattigdom.

Frmodligen kom ni sllan hit tomhndt, anmrkte doktor Hessel med en
blick p den lilla korg hon medfrt, men hvars innehll nu ej behfdes
hr.

Ja, sdant. Men hvad r det jmfrdt med hvad jag fick i utbyte? Han
hade icke lrdom, men han hade hvad mera r, erfarenhet, och af den gaf
han mig.

Hon drog sin hand ur doktor Hessels och gick fram till den dde. Varsamt
smekte hon den frade pannan. S grna hade hon velat be den dde taga
en hlsning hem; kanske var det ej fr sent nnu.

Efter detta tysta afsked lmnade hon stugan fljd af doktor Hessel.

De gingo sida vid sida som i en ljus drm. Den dd de gemensamt
bevittnat hade ej haft ngot afskrckande med sig, den hade blott stmt
dem till allvar och slutit dem nrmare tillsammans.

Solen strlade nu utan hinder, dess sken fll klart fver deras vg.
Luften var s stilla, ren och frostig. Naturen firade advent.

Doktor Hessel kunde ej tala om ngot annat n det, som lg hans hjrta
nrmast. Drfr stannade han och frgade Elisa, om hon ville bli hans.
Med henne skulle hans lif blifva en vandring i ljuset, utan henne kunde
han g frlorad.

Han stod framfr henne allvarlig, genomtrngd af del knsla och rent
uppst. Intet mnade han dlja fr henne, och han var beredd att svara
uppriktigt p allt, som hon kunde finna fr godt att frga.

Men hon rckte honom utan tvekan sin hand. Hon hade ju nyss hrt honom
bedja, och fr hennes gon stod han nu i verkligheten sdan, som hon
alltid sett honom i sin aning och frhoppning. Hon trodde p honom utan
en skymt af tvifvel.

Du gr mig inga frgor? sade han.

Det behfver jag ej, svarade hon; vi veta hvar vi ha hvarandra.

Han undrade om hon verkligen visste det, och han tvekade att begagna sig
af hennes goda tro.

Men om hon inga farhgor hyste, hvarfr skulle han vcka dem? En narr r
den, som icke griper sin lycka, tnkte han och grep den. Att hon
ingenting skulle frlora genom sin tillit, det mnade han bli man fr.

P kvllen denna dag, d Elisa kommit in i sitt rum, knde hon behof af
att samla sig i stillhet. Det drjde en stund innan knslornas svall
lade sig till ro. Hon drog ut sin lda och letade fram Sven Rises lilla
blad och lste orden: Tv mig, att jag m snhvit varda! De ljdo till
henne som ur fjrran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjrta
under gldjen s vl som i sorgen. Intet begr fick bli starkare n det,
som denna bn uttryckte. Hon knde faran af jordisk lycka. Tanken att
den frbindelse hon ingtt ocks skulle medfra smrta och sorger, icke
endast lust, frekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Mlet fick ej
skymmas undan af ngonting, ingen fick bli henne krare n hennes
himmelske brudgum.

Tv mig att jag m snhvit varda, _tv oss!_ bad hon innerligt.




                                 35.


Elisa sydde och doktor Hessel sg p. Majoren gick af och an i rummet
och berttade. Det bekymrade honom fga, att hans auditorium knde till
historierna lika bra som han sjlf. Elisa kunde dem ord fr ord
utantill, s ofta hade hon hrt dem, men hon satt tyst och hrde p,
detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begrde.
Pltsligt afbrt han sin monolog och frgade hvad klockan var.

Litet fver tu, svarade doktorn.

Hvarfr sga ni mig inte det? Jag skulle ju ha legat och sofvit fr en
hel kvart sedan. Det var rysligt, men nr man kommer in p intressanta
saker, glmmer man tiden.

Och majoren frsvann med fart ned i sitt rum fr att taga igen s mycket
som mjligt af den frlorade tiden. Frr hade han haft som vana att
sofva efter middagen, men nu hade doktor Hessel rdt honom taga luren
fre i stllet. Majoren lydde villigt och invigde timmen mellan tu och
tre till smn. Men icke dess mindre fortfor han att frsvinna ned till
sig efter middagen ocks fr att ej uppenbara sig frr n vid kaffedags.
D doktor Hessel anmrkte, att frmiddagslurens frtjnst till stor del
bestod i att gra eftermiddagssmn obehflig, frklarade majoren, att
han visst icke sof efter middagen, p sin hjd domnade han af litet. Men
ljudet af snarkningar, som trngde ut ur hans rum, frrdde hur pass
grundlig domningen var.

Sedan majoren gtt och de trolofvade blifvit lmnade allena, lt Elisa
arbetet sjunka och sg tvekande p doktor Hessel.

Hvad r det? frgade han leende.

Du har funnit fstet i lifvet, Alfred; r det nrgnget att frga hur?

Han satte sig vid hennes ftter, s att hon ej kunde se hans ansikte
annat n d han srskildt vnde det emot henne.

Nrgnget! upprepade han vekt. Tala om nrgngenhet oss emellan!

Och efter ngra gonblick tertog han i lgmld, knslig ton:

Du frgar hur jag funnit fstet. Frga den i mrkret irrande hur han
finner stjrnan, som pltsligt strlar fram fver hans vg. Frga den
drunknande, som kmpar i vgen, hur han finner fste fr sin fot. Sg
mig, Elisa, gr den irrande ortt mot stjrnan, om han vandrar i dess
ljus, gr den drunknande ortt, om han behller sitt fotfste och ej
kastar sig tillbaka i vgen?

Hur kan du bara frga s? svarade hon, som tydde hans tal efter sitt
eget hjrta.

Ej misstnkte hon, att stjrnan, som han talade om, var en annan n
himmelens, eller att hans hjrtas fste icke var Gud.

Behfde du ska lnge innan du fann?

Egentligen har hela mitt lif varit ett skande, och inte har jag nnu
funnit allt.

Han talade sanning, och dock upplyste hans svar henne ej om verkliga
frhllandet, det sg han. Behfde han d vara tydligare? Rdde han fr,
att hon tydde himmelskt hans tal om jordisk krlek eller att hon lade in
djupare mening i hans handlingar och ord n dr var? Han hade icke
ljugit om sig sjlf, icke med afsikt frt henne bakom ljuset, det var
hon som bedrog sig, och d hon tydligen var lycklig i sitt
sjlfbedrgeri, hvarfr skulle han ej lta henne frblifva dri? Hon
bedrog sig ju blott till lycka, hans krlek skulle lra henne att det ej
endast r andens lif, som r vrdt att lefvas.

Ja, du har rtt, vi ha ej funnit fullheten n; hur skall det ej knnas,
nr vi hinna den och st vid mlet! sade hon frtroligt.

Han svarade ej. Nu kunde hon ej se hans ansikte, han hll det bortvndt,
men hon trodde sig viss om dess uttryck. Att han var blyg om sina
heligaste och innersta erfarenheter och knslor uppskattade hon, likas
att han blott ville tala om dem i ett vackert bildsprk, undvikande de
faststllda uttrycken. Hon respekterade hans tillbakadragenhet; ej
skulle han behfva tala med henne om sitt inre frr n han kunde gra
det otvunget.

Gonggongen ringde till middag. Doktor Hessel bjd sin fstm armen. Hon
slt sig intill honom med en knsla af obeskriflig lycka. Framtiden vid
hans sida frefll henne s lftesrik och ljus.

Han stannade innan de uppndde matsalsdrren. Hon sg frgande upp.
Elisa, sade han hastigt, skall din krlek slockna, om du upptcker
hos mig svarta fel?

Hon smlog.

Jag r icke rdd fr ngra svarta upptckter, svarade hon. Jag vet
hvad du gr fr.

Du r sker p din psykologiska blick, du, sade han halft medlidsamt;
du gjorde bst i att inte tro s blindt p den.

Jag tror p dig, svarade hon enkelt.

Medmkan frsvann ur hans blick och dr kom allvar i stllet. Samvetet
grep ett hrdt tag om honom.

Du idealiserar mig, brjade han, men kom af sig vid en blick p hennes
ansikte.

Aldrig hade han sett henne s vacker. Ett leende strlade fram lekande
sklmskt och fint knsligt.

Visst idealiserar jag dig; nr gr ej krleken det? sade hon.

Det var s ovanligt hos henne, detta tckt fverddiga, och s
betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hrdt tryckte han
hennes arm intill sig och beslt att ej riskera ngot. Han stod ej ut
med tanken p mjligheten, att hon skulle fvergifva honom. Hans mste
hon bli, om det n skulle kosta en osannfrdighet. Den ppna beknnelse
han nyss haft p tungan blef icke uttalad. Fr att ej komma i frestelse
att aflgga den, skte han ej, utan undvek snarare frtroliga samtal p
tu man hand med Elisa under frlofningstiden. Detta fll sig dessutom
ganska naturligt, d han hade mycket att gra och blott kom till
Elghyttan p kortare stunder. Elisa tycktes ej heller st srskildt
mycket efter att vara ostrd med honom. All sin tid ville hon gna
fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finknslighet att
han icke uteslutande lade beslag p henne fr sin rkning d han kom.

Redan i Mars styrdes till brllop. Det skurades och fejades, kokades och
bakades p Elghyttan. Majoren och Christian knde sig grufligt i vgen,
men fru Edith var i sitt sse, och Elisa var s upptagen, att hon ej
hann tnka p allt som frestod. Flera gster skulle bo p Elghyttan,
och de anlnde dagarna fre brllopet, s att sllskapandet vidtog till
och med innan stket var frdigt. Nu knde sig majoren ej i vgen
lngre. Han hade s roligt, att han glmde den frestende omhvlfningen
i sitt dagliga lif. Skilsmssan frn Elisa skulle dock ej bli s
fullstndig som frn Irene. Doktorsbostllet, dit Elisa skulle flytta,
lg blott en half mil frn Elghyttans grd p en hjd inne i
Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjn. Majoren skulle sledes ofta f
rka sin dotter, och att han ej alltfr mycket skulle behfva sakna
hennes omvrdnad lofvade Edith och Christian draga frsorg om.

Elisa vaknade tidigt brllopsdagens morgon. ndtligen hade hon tid att
tnka och knde starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken
ville eller kunde hon, utan steg drfr upp och kldde sig. Alla sofvo,
och stjrnorna brjade blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Hr
samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon
genvgen genom Hanebyskogen till kyrkogrden. P Sven Rises graf lade
hon ned sin blomstergrd. Var det underligt att hennes tanke p denna
dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhrt om han lefvat?
Hennes krlek till honom var icke dd, men stod nd ej i vgen fr den
andra krleken, drtill var den alltfr litet jordisk. Ja, kanske skulle
den aldrig blifvit hvad den var, om ej dden redan frn brjan gifvit
den dess skra evighetsglans; kanske skulle den under andra
omstndigheter hafva visat sig vara fr litet jordisk fr jorden. Denna
tanke kom fr Elisa, men hon besvarade den icke; den behfde ju ej
besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle
lefva i hennes hjrta frdlande.

Hon sg sin brllopsdag gry, dess ljus fll p korset, s att
guldbokstfverna brjade blnka, frst namnet Sven Rise, sedan, allt
efter som solen hjde sig och dess strlar ndde lngre ned, ddsdagens
datum och sist de konungsliga orden: Jag r uppstndelsen och lifvet,
hvilken som tror p mig, han skall lefva om han n dr.

Elisa fick den ro hon nskat, hennes stoftbundna tanke lyftes och hennes
frtrdda sinne blef samladt. Tyst bad hon den bn Sven Rise en gng
bedt fr henne, att hon helt skulle f tillhra Kristus och bli till
vlsignelse. Hon mindes hur hon nskat f flja honom i dden, men hur
han svarat, att hon hade mycket i lifvet n. Han hade kanske haft rtt,
och detta myckna koncentrerade sig nu fr henne kring Alfred Hessel, vid
hvilken hon i dag skulle vigas. Tankfull vnde hon ter frn kyrkogrden
genom skogen hem.

Om hon icke skt en stund till lugn och eftertanke i den tidiga
morgonen, hade hon ingen sdan funnit denna dag. Det ena bestyret
aflste det andra hela frmiddagen, och man var s van att vnda sig
till henne, hon mste taga del i allt.

Klockan tv frrttades vigseln af Gustaf Adolf, som i brjan var s
rrd att rsten frefll besljad; men snart blef han herre fver sina
knslor, och stmman terfick sin vanliga vackra malmklang. Han hll ett
kort tal fver sprket: Jag och mitt hus vilja tjna Herren.

Elisas hjrta instmde till fullo i dessa ord, och Gustaf Adolfs tal
vrmde henne. Ett par gnger skte hon sin makes blick, men han tycktes
ej mrka det.

Efter vigseln tog brllopsmiddagen vid, och stmningen blef liflig.
Festligheterna slutade icke, d man reste sig frn bordet, de varade
till sena kvllen.

Ingen kunde vara angenmare n doktor Hessel, nr han ville, och han
ville i dag. Han njde sig icke med att gra brudgummens vanliga slta
och frlskade figur bredvid bruden, utan gick omkring bland gsterna
underhllande och intressant. Dock frlorade han ej ett gonblick Elisa
ur sikte. Han sg ofta p henne, stolt i sin egandertt.

En hand lades p hans skuldra.

Ett ord, Hessel.

Det var Gustaf Adolf. Doktor Hessels frsta impuls var att draga sig
undan detta ord, som han anade skulle blifva af vikt, men han fattade
sig genast. Hvad hade han att frukta nu, d Elisa oterkalleligen var
hans? De gingo undan frn de friga.

Var det ngot i mitt vigseltal, som sttte dig? frgade Gustaf Adolf.

Hvarfr skulle det varit det?

Det sg s ut.

P hvad?

Ditt uttryck.

Du misstog dig kanske.

Det tror jag knappast. Sg mig, Alfred, du vill ju med ditt hus tjna
Herren?

Visa mig honom och jag skall tjna honom.

Gustaf Adolf sg p svgern, undrande om hans ron bedragit honom.

Jag trodde s skert, att du var en troende, sade han.

Och af hvad skl?

Du var alltid s intresserad, i synnerhet de sista ren, och inte
skulle du vl annars valt en sdan som Elisa till hustru.

Jag har icke valt en _sdan_ som Elisa, jag har valt _henne_.

Men hon, hur kunde hon skrifva till mig, som hon gjorde, att ni voro s
ens i det viktigaste, att du funnit fstet? Hur har du lyckats fra
henne bakom ljuset s totalt?

Jag har knappast gjort det med afsikt, men jag fll fr den frestelse
hennes dla godtrogenhet inledde mig i. Hvarfr skulle jag riskera, att
hon fr ngra fanatiska skruplers skull kanske skulle tillintetgra bde
sin och min lycka? Det har nstan frefallit mig, som om hon velat
bedragas litet.

Visst inte, sdan r ej Elisa, sade Gustaf Adolf hftigt, men kom
ofrivilligt i hg ett yttrande af sin syster under ett samtal fr lnge
sedan, d hon sagt, att hon bar inom sig ngot, som hon ej ville ge ord
ens infr Gud, och han tillade: h, hvad man ltt gr vilse utan
klarhet! Att vara ppen och rlig infr Gud och mnniskor r ett
lifsvillkor.

mnar du upplysa Elisa om hennes misstag? frgade doktor Hessel.

Nej, hvarfr skulle jag det nu? Det blir din sak. Stackars Elisa!

Jag lofvar dig, att det inte skall bli s synd om henne, svarade
doktor Hessel. Du har inte alls ngon tanke p mig, utan bara p din
syster. r det kristligt, det? Inte ett dugg bryr du dig om hvad det
skulle blifvit af mig utan henne.

Ingen mnniska kan frlsa den andra, sade Gustaf Adolf.

S kan vl heller ingen frdrfva den andra, och sledes blir jag
oskadlig fr din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig
vrdigare att ha gifvit mig vlsignelse med p vgen i kvll.

Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till brllopsgsterna utan att
invnta svar.

Gustaf Adolf skte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprrt
honom. Var det ej naturligt, att han frst och frmst skulle mma fr
sin lsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jmfrelse
med henne? Ja, naturligt var det nog att knna s, men var det rtt?
Fick han lta de naturliga banden sammansnra hjrtat s hrdt, att det
ej frmdde vidga sig till den stora krlek, som omfattar alla? Var ej
Alfred Hessel hans nsta fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han
ej som Kristi lrjunge mma fr denne mans vlfrd mer n fr sin
systers knslor? Samvetet hade blott ett svar p denna sista frga. Men
gllde det blott hans systers knslor, gllde det ej mycket mer fr
henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de tv? Hvem skulle segra och
f den andra med sig?

Det knackade ltt p drren. Gustaf Adolf knde vl igen denna
knackning. Innan han svarat stod Elisa p trskeln. Brudsljan bljade
som en sky omkring henne, gonen strlade som stjrnor under
myrtenkransen, rrelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvllens
skymning.

Jag ville inte fara hemifrn utan att sga farvl till dig, sade hon.

Varsamt slt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slja
eller bringa hennes krona p sned. Men kraftigt var nd hans famntag.
Utan ord ville han sga henne hur stark och beskyddande hans
broderskrlek var, hur hon alltid kunde rkna p honom.

Gud vare med dig, sade han; lt aldrig ngon eller ngot rycka dig ur
hans hand!

Hans hand r stark och hans tag r fast, det vet du, svarade hon
tillitsfullt.

Utan att ana det hade hon besvarat den frga, som nyss oroat honom. Hvem
var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.




                                 36.


Det var vr. Elgsjn speglade en klarbl himmel och bjrkarna kring
doktorsbostllet stodo hgtidskldda. Deras stammar lyste hvita mellan
hngande grenar, hvilkas lfverk i utvecklingen hunnit det frtrollande
s snart fvergende stadiet af vrens finaste jungfruliga grnska.
Barrskogen p Elgsjns hga strnder hade ocks anlagt ljusgrnt. Allt
var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljd bruset frn det
hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans  tog sprnget ned i sin
efterlngtade, lugna sj. Skogen var full af rster, de bevingade
skarorna hade terkommit frn sdern och uttryckte nu i jublande kr sin
frtjusning.

Elisa Hessel kom gende mellan bjrkarna ned till stranden. Hon hade
suttit inne vid sitt arbete och ftt underliga tankar. De oroade henne;
hon ville ifrn dem och tog drfr sin tillflykt till naturen.

Vid stranden var en brygga, och dr lg en eka. Elisa lste den och
rodde ut p sjn. Frst rodde hon raskt och hvilade sedan p rorna en
stund, lyssnande till vrens jubel rundt omkring, men frmdde ej ryckas
med i naturens stmning som hon ville.

D hrde hon sitt namn ropas frn stranden. Ngra rtag frde henne dit,
och doktor Hessel hoppade i ekan. Han fvertog rorna, och Elisa satte
sig i aktern.

S, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten, sade han.
Tur hade du ocks att trffa p mig.

Hon smlog, men han lade mrke till ett visst vemod i detta leende.

Hvad r det, lskade? Hvarfr r du inte riktigt glad i dag?

h, det r ingenting, svarade hon undvikande.

Det r ngot, det ser jag nog. Fram med det!

Hon tvekade.

Det r ingenting annat n dumheter af mig, sade hon urskuldande sig
sjlf eller ngon annan; jag vet ju att icke alla kunna vara lika.

D hon tystnade, svarade han ej, utan vntade p att hon skulle
fortstta. Men fven hon teg. Inte kunde hon vl sga honom, att hennes
ktenskap icke riktigt blifvit hvad hon vntat. Hon saknade denna inre,
djupa frtrolighet, som hon trott skola blifva en ndvndig fljd af den
yttre freningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste frga, hvarfr
kunde de d ej otvunget vidrra den? Hon hade gjort det i brjan. Det
fll sig naturligt fr henne att gifva honom del ocks af de frjder och
sorger, som hrrrde frn Andens lif. Men vid sdana tillfllen antingen
teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord.
I brjan hade hon tyckt om det, men i lngden tillfredsstllde det henne
ej.

Srjer du fver ngon olikhet mellan oss? frgade han slutligen.

De nalkades hemmets strand. Han hvilade p rorna, och ekan gled fram
med aftagande fart fver vattenspegeln.

Hon sg hastigt upp och mtte hans blick. S underligt, det lg
medlidande i den. Han sg p henne, som om hon varit en patient, den han
mot sin vilja mst vlla smrta. Han visste tydligen, hvad som oroade
henne, och kunde frklara det bttre n hon. Skulle han tillika kunna
bota det?

Knner du ocks den? frgade hon.

Jag knner den inte, men jag vet om den; med dig r det tvrtom, mrker
jag.

Hon sg frgande p honom. Hennes oro kades. Medlidandet i hans blick
vxte till mhet, d han fortfor:

Fr mig ter sig skillnaden ovsentlig, och den skall nog synas s fr
dig ocks, bara du hunnit stta dig in i att den existerar.

Han talade lugnande, operationen skulle snart vara fver, den var icke
alls s farlig, som hon trodde.

Jag har skonat dig i det lngsta, d jag ej ondigtvis ville gra dig
ledsen, fortfor han, men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur
din illusion om mig. Du misstnker mig redan, och misstanke tr mer n
visshet.

Misstnker dig! upprepade hon i afvisande ton.

Ja, du misstnker att jag icke r af samma ull som du och Gustaf Adolf,
med andra ord att jag icke r ett fr af det rtta frahuset.

O nej, hur kan du tro det? Visst inte, utbrast hon. Jag misstnker
ingenting sdant, jag bara saknar att du aldrig vill ppna ditt hjrta
fr mig. Men jag vet ju, att det finns s olika naturer, och jag
klandrar dig inte drfr, att din r litet mera sluten n jag skulle
nska.

Hvad var att gra med en s blind tilltro? Hade han varit fr snar att
vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa sjlf ej ville
erknna det. Och han hade p sista tiden knt det skefva i hennes
uppfattning af honom alltmer tryckande.

Elisa, hvad skulle du sga, ifall jag beknde, att jag icke delar din
tro, icke lefver Andens lif som du?

Hon blef blek. Hela hans stt gaf vid handen att han yppade sanningen om
sig sjlf. Men hon frskte le, det kunde ju ej vara s, d skulle han
hafva hycklat fr henne.

Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att
skona henne lngre. Han ppnade sitt hjrta fr henne, som hon nskat,
men i dagen kom ej det hon s visst trott dlja sig drinne.

Nr han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, dr hon
satt med snkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tnkte. Ekan tog trn,
doktor Hessel hoppade i land och stannade vntande p sin fru, men hon
rrde sig ej.

Elisa, kommer du inte?

D reste hon sig och sg p honom med en smrtfylld, bnfallande blick,
som bad: vck mig ur min onda drm!

Hvarfr skulle den hr saken g henne s till hjrtat? Icke ligger det
vl s oerhrd vikt vid hvilka frestllningar man rkar hafva om
ofattbara ting, tnkte han.

Tigande rckte han ut handen och hjlpte henne upp p bryggan. Sedan
gingo de fram under bjrkarnas vrfina, solbelysta hgn.

r jag icke vrd, att du talar ett ord till mig? frgade han och
stannade.

Hon sg p honom, men knde, att hon ej kunde gra det med samma gon
som frr. Han mrkte detta och skulle blifvit frargad, om han icke sett
att hon verkligen led.

Om jag felat emot dig, s har jag gjort det endast af krlek, och r
inte det en frmildrande omstndighet? frgade han.

Jag tnker inte p om du felat mot mig, sade hon.

Men det skall du. Du skall frebr mig, grla p mig och kalla mig
skrymtare, usling, hvad du vill; allt r bttre n att du lider som ett
offerlamm och ser ut som en martyr, utbrast han.

Hon skulle velat sga honom, att hon icke alls led fr sin egen skull i
denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:

Kom i hg, att vill du vinna mig fr din tro r ditt allra bsta vapen
krlek, ej bara frltelse utan krlek.

Hon rckte honom sin hand, mer frmdde hon ej just nu. Han ledde henne
till en bnk mellan tv bjrkar och frskte tala om annat, men det
lyckades illa. Tystnad snkte sig fver dem. Han var den frsta, som
brt den. Fr att trsta henne citerade han bibeln och talade om hur
hustruns rena umgngelse kan vinna mannen.

Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillflle att se det
p s nra hll? svarade hon nedslagen och tnkte med bfvan p sin
svra och ansvarsfulla uppgift.

Aldrig skulle hon sjlfmant vgat taga sig den. Hur hade hon kommit att
st p en dylik post, hade hon sjlf stllt sig dr eller hade Gud frt
henne dit? Frgan frefll henne lifsviktig, ty blott i det senare
fallet kunde hon hoppas p Guds vlsignelse. fver ett sjlfrdigt
tilltag hvilar den vl icke?

Du har redan gjort underverk med mig, Elisa, sade han i samma
trstande ton som nyss. Utan dig vore jag icke nu en stadgad och
verksam man. Hade du frskjutit mig, skulle jag tergtt till mitt forna
fventyrslif utan hll och ankargrund. Har du d ej vunnit tminstone
ngot?

Hon greps af ett ondligt frbarmande med honom, och hennes gon fylldes
af trar.

Kanske hade du p de vilda vgarna frr vunnit frlsningens kunskap n
nu, d du tycker dig vara tminstone ngot, sade hon fastn viss om att
ej bli frstdd.

Han fann hennes yttrande alltfr barockt fr att kunna besvaras, men
tren i hennes ga syntes honom vrd uppmrksamhet.

Hvarfr grter du? Drfr att jag gr till helvetet? r det dig d rakt
ingen trst, att jag gr dit litet mindre gint och litet finare n jag
annars kanske kunnat?

Tala ej s, bad hon.

Han smlog och frskte trsta henne med sin mhet. h, hvad det gjorde
henne ondt om honom, som ej hade annat att hlla sig till i lifvet n en
svag kvinna, hvilkens krlek till honom gjorde henne dubbelt svag!

r det fver mig du grter s, Elisa?

Jag srjer fver att du r utan hopp och utan Gud i vrlden, svarade
hon med en rst, som darrade lika mycket af smrta som af grt.

Du gr dig ondiga bekymmer fr min skull, lskade; jag srjer inte s
lnge jag har dig.

Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne s tydligt som dessa ord
uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig sjlf st p
Guds plats i hans hjrta. Nog hade hon alltid velat vara mycket fr sin
omgifning, men detta var fr starkt. Genom hvilka medel mnne afguden
skulle komma att strtas?

Det frefll henne som om solen mist sin glans och vren allt sitt
jubel. Hon lngtade efter ensamhet och bn fr att komma i jmvikt igen.




                                 37.


I mor Ingas stuga i Hanebyskogen bodde nu fr tiden ett ungt folk.
Signe, den lilla flicka Elisa en gng vunnit fr lifvet med en kyss och
litet vnlighet och som hjlpt gamla mor Inga under den sista sjukdomen,
var gift och bodde med sin man och tre sm barn i den stuga, dr hon
frsta gngen sett dden. Nu fll dess skugga ter igen in i den lga
kojan; Signes man lg illa sjuk.

Det var en strlande hgsommarkvll. De tv ldsta barnen lekte utanfr
stugan; de visste att de mste vara snlla nu, d pappa var s sjuk och
mamma ej hade tid med dem. Den lilla minsta sof i vaggan, som var
utflyttad p frstugukvisten. Solen, som vrmt och lyst p barnet, gick
ned; aftonvinden blste sval, den lille vaknade och skrek. ldsta
syster, den femriga Anna, brjade vagga och vyssja. D detta ej
hjlpte, vnde hon p lillen. Hon gjorde det vant och behndigt trots
sina unga r. I den fattiga stugan bestods ingen docka. Den lilla
flickans moderliga instinkter fingo ej tid att taga sig uttryck i lekar,
lifvets allvar lade genast beslag p dem, hon mste redan s liten hon
var hjlpa mamma med de yngre syskonen. Men denna gng tycktes hennes
hjlp otillrcklig. Hon tnkte just springa in efter mamma, d hon blef
stende med gapande mun och vidppna gon. En sttlig fru, som lilla
Anna knde vl igen, kom gende p vgen och vek af in genom grinden.

Hur r det med lillebror d? frgade den nykomna och bjde sig fver
vaggan.

Den lille skrek erbarmligt. Elisa, ty det var hon, tog upp honom och
brjade jollra med honom. Genast tystnade han och famlade med hnderna
efter hennes guldkedja. I detsamma ppnades drren och Signe kom ut.

h, se frken Elisa! utbrast hon glad.

Doktorinnan Hessel blef nnu ofta kallad frken Elisa af gammal vana.
Folket, som lrt lska henne under detta namn, hade svrt att vnja sig
vid det nya.

Jag hrde af min man i middags, att det stod illa till, s jag mste g
hit och se om er, sade hon deltagande.

Ja, Karlsson r s sjuk, svarade Signe med ett lugn, som kunnat
missfrsts, men Elisa visste att ngest doldes bakom denna skenbara
likgiltighet.

Fr jag g in till honom?

h visst, svarade den unga hustrun tacksamt.

Elisa tnkte lgga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och
lade honom i Annas kn. Hon gjorde det som den naturligaste sak i
vrlden.

Inte kan hon hlla honom, utbrast Elisa.

Hon? Jo d. Hon fr lof att vnja sig, sade modern.

Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rrdes af det
frstndiga uttrycket i de bl barnagon, som sgo upp till henne.

Signe hade ppnat drren och stod vntande. Elisa gick in. Hon fann den
sjuke mycket illa dran. Febern var vldsam. Den sktsel doktorn
freskrifvit tog vrdarinnans krafter mycket i ansprk.

Hur skall du st ut, Signe? frgade Elisa med en orolig blick p den
stackars hustruns bleka kinder och af nattvak rda gon.

Det fr vl g s lnge det gr, svarade denna med den resignerade,
sega ihrdighet, som ofta utmrker kvinnan af folket.

Har du ingen, som kan hjlpa dig?

Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjlpt mig ibland, d de kunnat
komma ifrn, men i natt r han s sjuk.

S du vgar inte lmna honom t ngon annan? ifyllde Elisa med
sympati. Det frstr jag s vl. Men du str inte ut, om du ej fr
sofva, och det hr tillstndet kan rcka lnge.

Signe svarade ej, och Elisa funderade.

Skulle du vga somna, om jag lofvade vaka hos honom? frgade hon.

Det frsts, men ngot sdant kan bara inte komma p frgan.

Hvarfr inte? Kunde jag bara f ett bud till min man, s gick det nog.

Fr den saken visste Signe rd. Skomakar Lngs Anders skulle snart komma
och hmta mjlk. Han bodde t doktorns till och kunde taga bud med sig.
Men hvad skulle doktorn sga? Ja, det var Elisa inte s alldeles sker
p, men behll sina farhgor fr sig sjlf, i hopp om att hennes man,
som bst visste hur sjuk hans patient var, skulle lta henne f sin
vilja fram. Hon skref drfr ngra rader, som Anders fick med sig. D
hon sg den lttnad hennes erbjudande gaf den stackars uttrttade
hustrun, var hon glad t sitt beslut.

Signe lade barnen, men innan hon sjlf gick till sngs, stod hon en
stund vid sin medvetslse mans bdd.

Elisa frstod att stta sig in i andras knslor. Hennes hjrta intogs af
det strsta deltagande och af ett begr att trsta.

Gud rder fr lif och dd, och han lskar mer n en moder, hviskade
hon.

Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behrskade
sin rrelse.

Gud vill dig ngot med detta, Signe. Laga att han fr hvad han vill.

Hvad vill han?

Han vill draga dig till sig, nrmare till sig, sade Elisa. Det
underliga r, att vi finna honom lttare i nden n d allt r ljust och
bra. Och det vet han, drfr r det icke hrdhet utan bara krlek af
honom att snda oss det som r svrt.

Elisa knde, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.

G nu till sngs och var alldeles lugn; jag vakar, sade hon sedan.

Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog, sade Signe och lade sig som hon
var p en improviserad bdd och somnade snart.

Elisa njt af att se henne sofva och rrde sig ljudlst kring den sjuke.

Efter en stund hrde hon bullret af vagnshjul p vgen. D vagnen
stannade vid grinden, smg hon till drren, orolig att den smn, som hon
var s glad t, skulle bli strd. Det klack till i henne, nr hon sg
att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af
jungfrurna. Elisa frstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till
motstnd. Hon gick ut p frstugubron och skt sakta till drren efter
sig, lggande fingret p lpparna fr att anbefalla tystnad.

Brita stannar hr i natt, s att du slipper, sade doktorn.

Elisa bad Brita g in och se till den sjuke.

Jag kommer strax efter, sade hon.

Brita lydde.

Du fljer mig hem nu, sade doktor Hessel. Hur kan du bara tro, att
jag skall lta dig vaka hr?

Elisa talade om fr honom hur ndvndigt det var, att den stackars
hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lmna sin sjuke mans
vrd t hvilka hnder som helst.

Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du frstr vl, att
jag inte kan bryta mitt lfte och bara frsvinna.

Vck henne d och sg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket
vl gra hvad som fordras.

Men Brita sg missnjd ut. Tag henne med hem igen och lt mig stanna
hr.

P inga villkor.

Jag r inte det minsta trtt.

Elisas rst blef s bnfallande. Hon visste vl att med trots fick hon
honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes gon brukade han ha
svrt att motst. I kvll mtte han dock ha stlsatt sig.

Det r bra, d har jag ej kommit fr sent, sade han blott. Jag skall
g in och se om den sjuke, sedan ka vi hem, du och jag.

Hon stllde sig i vgen och lade handen p hans arm.

Alfred, lt mig f min vilja fram bara denna enda gng, bad hon. Du
vet hur mycket som beror p sktseln, och Brita kan inte skta honom som
jag. Vi f inte vara sjlfviska.

Han skt sakta undan henne och gick in utan att svara.

Hon stannade dr hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej
alldeles fri frn den hftighet, som lg i slkten. I grund och botten
var hon ocks stolt och sjlfrdig, mera van att lydas n att lyda. Fr
samvetets bud kunde hon bja sig och fven fr mnniskors, om de voro
rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter.
Hans obeveklighet och hans envishet att ej fsta afseende vid hennes
talande skl retade henne, och hon blygdes att bli hemfrd mot sin vilja
som ett barn. Mest plgade henne dock tanken p Signes missrkning. Hon
vgade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltfr
snpligt fr honom att tervnda med Brita igen, utan att ha lyckats
drifva sin vilja igenom. S kta kvinnlig var hennes knsla, att hon
knappast ville det heller, nr det redan gtt s lngt. Hvarfr kunde
han d ej ltit henne vara i fred?

Efter en stund kom doktorn ut.

Det r rangeradt, sade han. Brita vet hvad hon har att gra och reder
sig bra med det. Kom nu!

Men Signe? invnde Elisa.

Hon sofver godt.

Hon sofver p mitt lfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga
mig undan, inte ens fr din skull.

Ngot af den harm hon knde rjde sig i tonen, och omedvetet rtade hon
p sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? D skulle han
en gng fr alla lra henne inse det lnlsa i sdana frsk. Han gick
terigen in i stugan.

Elisa fljde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han vckt
Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hrde halft i smn
doktorns frklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes
bdd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn fr det.

Det r jag, som bryter doktorinnans lfte, icke hon sjlf, tillade
han.

Sedan lmnade han rummet. Elisa hade gtt fre honom ut. Hon var
besegrad.

Han bjd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst ltit bli,
men skmdes att visa sin vrede p ett smaktigt stt. Tigande gingo de
bort till trillan.

Hsten stod bunden vid grindstolpen och roade sig med att gnaga p den,
d han icke ndde lfven p trdens grenar.

Elisa skyndade sig upp utan hjlp. Alfred lste hsten, intog sin plats
bredvid henne och s begyntes hemfrden.

Sommarnatten var ljum och klar, och skogen doftade. Tystnaden strdes
dock ej, fast smnigt fgelkvitter hrdes d och d och en n ej somnad
vind emellant drog genom granarna, skande en hviloplats till morgonen.
Svagt och entonigt kom ur fjrran bruset frn forsarna. Fridfull var
naturens stmning och blef ej alldeles utan inverkan p tv upprrda
sinnen.

Det r bara af omtanke fr dig, som jag handlat s hr, det borde du
frst, sade doktor Hessel slutligen.

Elisa svarade ej. Hennes vrede var sllsynt och aldrig uppbrusande, men
lt frnimma sig genom tystnad, mer frkrossande n ord.

Han sg p henne, hon vnde bort ansiktet. Detta var ngot nytt; han
hade aldrig sett henne ond frr.

Under andra frhllanden skulle jag kanske ej hindrat dig, tertog
han, men du vet ju att du br vara srskildt frsiktig nu. Jag r s
rdd om dig.

Hon veknade ngot infr dessa ord, och hade hon ej haft att frlta
annat n den frdmjukelse hennes sjlfstndighet lidit, skulle kanske
allt blifvit bra nu; men att han vckt den stackars uttrttade hustrun
kunde hon ej s ltt glmma.

Han knde sig uppbragt fver denna envisa, ogillande tystnad, som i hans
tycke var mycket obehagligare n vreda ord. Han tog sitt parti och teg
ocks, men p ngot stt mste han dock ge sin frargelse luft och
rappade drfr till den stackars oskyldiga hsten, som lunkade framt
mycket snllt i sin egen tanke. Hsten vnde sig frvnad om och kastade
en frebrende blick bakom sig.

Elisas andliga styrka hrrrde till stor del draf, att hon aldrig skte
slingra sig undan samvetet, nr det brjade anklaga henne. Hon vred sig
under dess gissel, men flydde icke. Det vaknade snart, och dess
frebrende rst blef allt starkare.

Hon var af naturen lngsint, och s lnge hon var ond kunde hon icke se
ngon i gonen eller utan svrighet tilltala den hon var frargad p.
Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vgen hem, varade
drfr tystnaden ocks.

G in i salen; jag har sagt till om kvllsvard t dig, sade Alfred d
han hjlpt henne ned.

Ej heller nu frmdde hon svara, utan gick tigande in.

Med anstrngning hade hon druckit en kopp te och tit en smrgs, d
kokerskan kom med en varm rtt.

h, kra Mari, inte orkar jag mer! utbrast Elisa frskrckt.

Men det r ju doktorinnans favoritrtt, sade Mari fvertalande.

Mari var en tjock och vlvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i
huset mer n man anade.

Elisa skakade p hufvudet.

Jag kan inte, Mari, sade hon bedjande.

Frsk, uppmuntrade Mari. Doktorn blir ledsen annars. Han sa'
srskildt till om den hr rtten; han visste att frun tyckte om den, sa'
han. Och det var fr att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och
vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra,
och den hr rtten frstr hon sig inte alls p att laga s, som den
skall vara, och doktorn var angelgen om, att frun skulle f ngot
riktigt godt i kvll; frun t s litet i middags, sa' han.

Besegrad satte Elisa sig ter till bords. Detta bevis p krleksfull
omtanke rrde henne och kom samvetet till hjlp. Vreden var fvervunnen.

Sedan hon slutat mltiden, dock utan att gra den s mycken heder, som
Mari skulle nskat, gick hon till sin mans rum.

Du kom ej in i salen? sade hon.

Nej, jag t innan jag for, svarade han.

Skulle du n'nsin trott att mat kan ha en sjl? frgade hon.

Han knappast drog p munnen. Frargelsen fver hennes ofrsonlighet
grodde nnu inom honom, och han tyckte att ngon sorts uppgrelse mellan
dem varit mera p sin plats nu n ett resonemang om materiens sjl.

Det har jag verkligen aldrig tnkt p, svarade han likgiltigt.

Icke jag heller frr n i kvll, sade hon och petade en tjuf frn
ljuset, hvarunder lgan klart upplyste hennes ansikte. Jag sg den i
min favoritrtt, som du sagt till om.

Uppskattade du den? frgade han blidkad af detta erknnande.

Frstr du att den lrde mig blygas?

Hennes rst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af
ljuset.

Blygas fr hvad?

fver att jag var s ond.

Hon sg p honom nu klart och ppet som vanligt. Han undrade, hur det
kom sig, att nr hon bjde sig, tycktes hon i sjlfva verket endast vxa
hgre. Det tyckte han om.

Du hade skl att bli ond, sade han beredvilligt.

Icke att bli ond, det kan aldrig frsvaras, genmlde hon.

Nu r du vl kategorisk, sade han leende; dina grundsatser och
pstenden ro i allmnhet alltfr ideella att kunna hlla streck i vr
krassa verklighet; du glmmer i din rkning med lifvet s mnga
faktorer.

Men icke de viktigaste.

Han skakade p hufvudet.

Du ger vikt t det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt
ursktlig.

Om du sade frklarlig, s vore jag kanske af din mening, sade hon,
men det frklarliga kan ofta dock vara ortt.

N vl, det var mycket ortt af dig att bli ond, men jag frlter dig.
r du njd nu?

Ja, till hlften.

Hvad r det som fattas?

Jag har mycket mer att sga dig, men vet inte om jag vgar.

Hvad r det fr nonsens? Inte vga! Kom hr och sg mig allt. Jag r
inte s frkrossande i min vrede som somliga.

Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.

Hon tvekade att tala allvar med honom, d han var i skmtsamt lynne.

Du lskar mig bde fr mycket och fr litet, brjade hon.

Jas. Det dr frefaller mig nstan som en motsgelse, men kanske det
finns ngot inre sammanhang.

Du lskar mig fr mycket t. ex. d du fr min skull sidostter
mnniskokrlek och barmhrtighet.

Ssom nyss i kvll, menar du? ifyllde han. Var det s obarmhrtigt
mot det dr folket att lta dem f ngon annan n dig till hjlp? Jag
insg ej, att du var s oersttlig fr dem. Kanske rder du fr lif och
dd?

Hon rodnade trffad af hans ord, fast han gjorde mycket fr att mildra
dem.

Du var grym, d du vckte stackars Signe.

Du ville ju inte flja mig med mindre. Fr resten somnade hon nog strax
igen.

Det tror jag inte. Hon litar ej p Brita som p mig.

S m hon skylla sig sjlf. Jag vet att Brita mycket vl kan gra hvad
som behfs, fast hon r litet tvr.

Mari har ett godt hjrta och mmar fr sjuka; hon hade kunnat det nnu
bttre, men hon skulle stanna hemma fr att laga min favoritrtt, sade
Elisa sakta, medveten om att hennes ord mste sra.

Och det frebrr du mig!

P samma gng som jag tackar dig fr det, sade Elisa med en talande
blick, som bad honom frst henne rtt.

Du r full af motsgelser i kvll, sade han blott.

Jag rrdes af ditt krleksbevis, men hade hellre sett att du tnkt ut
det bsta fr din patient. Det hade varit din plikt, men du tnkte bara
p mig. Jag stod dig i vgen. Du lskar mig fr mycket ibland.

Och nr lskar jag dig fr litet?

Jag fr ej vara fr dig annat n din hustru. Fr mnniskan i mig har du
intet intresse.

Hvad menar du med mnniskan i dig? frgade han, och hans tanke gick
tillbaka till en scen han iakttagit p anatomisalen fr ngra r sedan
och hvad han drvid tnkt.

Det r det, som ej skall d i dden, Andens lif.

Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den
tid, d han strfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarfr
frgade han ej lngre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han
aldrig begrt det fr annat n att bli henne vrdig? I denna stund erfor
han ngot, som liknade saknad efter skandet.

Hon visste icke hvad han tnkte, sg blott hans allvarsamma min och
frgade i mildrande ton, om hon hade talat fr rent ut.

Du har fr mycket samvete i din krlek, Elisa. Du ledes ej endast af
ditt hjrta i ditt frhllande till mig, som jag i mitt stt mot dig,
det r drfr du icke frstr mig.

Samvetet r krlekens salt, sade hon.

Lt det inte bli fr mycket salt bara.

Hon undrade om han hade rtt. Var hon kanske alltfr dmande mot det
rent mnskliga, af fruktan fr att ej det gudomliga skulle f komma till
sin rtt? En fara r att bli fverdrifvet strng fr att undg
slappheten. Den gyllne medelvgen r hrfin. Elisa knde, att sjlf
kunde hon icke finna den. Hon kom ihg hvad hon sagt till Signe i kvll.
Nrmare till Gud! Ja, det var sttet. Det svra, som mter, r gnadt
att drifva oss nrmare honom, se till att han vinner hvad han vill! S
ungefr hade hon talat, och nu vnde hon dessa uppmaningar till sig
sjlf. Just det svra i hennes stllning kunde och borde drifva henne
hjlpskande nrmare Gud i stllet fr att skilja henne ifrn honom. Ej
blott fr sin egen skull var hon ifrig, att det skulle verka s, utan
ocks fr sin makes, ty hennes umgngelse kunde bli ren och vinnande
endast i den mn hon lefde nra Gud.

Hvad tnker du p? frgade han.

P vikten af att komma nrmare Gud, svarade hon med en nedslende
knsla af att dessa ord icke funno genklang. Kanske hade de dock funnit
detta mer n som blef fallet, om ej hennes misstrstan drom rjt sig i
bde blick och tonfall.

Fljande dag gick Elisa ter till stugan i Hanebyskogen. Visserligen
blygdes hon att visa sig dr efter sin snpliga afresa fregende kvll,
men den knslan fick icke rda.

Den unga torparhustrun var taktfull, ej med ett ord berrde hon det
skedda, hon tackade blott fr Britas hjlp och frklarade, att nsta
natt kunde hon s vl reda sig ensam, hennes man var bttre i dag.

Elisa stannade en stund. Nr hon gick hemt, knde hon sig ovanligt
nedstmd. Hon var ej njd med sitt besk, tyckte sig ingenting ha
utrttat.

Gud vlsigne henne, sade den sjuke, sedan hon gtt; det r som om
allt ondt veke undan fr henne.




                                 38.


Moderlighet hade alltid varit ett framstende drag i Elisas karaktr.
Att vrda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrn sin
tidigaste ungdom haft rikligt med tillfllen att flja sin hg i detta
fall, tyckte hon sig hafva ftt det hon i s hg grad nskade, frst d
hon hll ett eget litet barn i sina armar.

Sm famlande hnder, gon som ej lrt att fsta blicken n, hela den
lilla hjlplsa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde
knna och skrika, lmnande t andra att utrna och tillfredsstlla dem,
hvad kunde Elisa bttre begra? Moderligheten var starkare n allt
annat, och hon hngaf sig t den, utan aning om att hon kunde gra det
fr mycket. Men doktor Hessel var ej den, som sg en rival med blida
gon, ej ens om denne var hans egen son. Han knde sig frsummad och
tillbakasatt af sin hustru, men ltsade ej om det p annat stt n att
han frskte gra sig skadesls.

Hos patron Hansson p Bergsj fann han alltid en tillflykt, s ofta han
knde sig ensam. Frstrelserna, som bjdos dr, voro kortspel och
toddy. Patronen sjlf frstod ganska bra att hlla mttan, det vill
sga, om man ej satte fr stora fordringar p den, men han hade ngra
herrar p bruket, och de kunde g lngt. En spelklubb bildades, och
doktor Hessels upptrdande p Bergsj blef snart en gifven signal fr
klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det
kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hnde emellant
att doktor Hessel stannade natten fver p Bergsj.

Detta vckte slutligen Elisa. Hennes make hll p att glida ifrn henne;
det fick ej ske.

Hon fljde med till Bergsj, men dr blef hon snart lmnad ensam med fru
Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.

Lt oss g dit ned, freslog Elisa efter en stund.

Det skulle de ej tycka om, invnde fru Hansson.

Hvarfr inte?

De vilja vara i fred, frstr du. Fr resten f vi ej ngot roligt dr;
de se ej t oss d de ha korten.

Lt oss frska nd, bad Elisa.

De gingo ned. Hr stod rken som ett moln i rummet, kortspelet var i
full gng, och bde p toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de
varit i flitig berring med hvarandra. De senare hade svrt att dlja
sin frvning och sitt missnje vid damernas intrde. Patron Hansson
lyckades dock bst; han frklarade sig frtjust fver deras lskvrdhet,
satte fram bekvma stolar och bjd cigarretter. Han bevarade alltjmt
ngot af sin ungdoms ridderliga beundran fr Elisa.

Hon hade nnu stor makt fver mnnen, d hon ville. I kvll var hon
besluten att anvnda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med
framgng. Hon tog emot cigarretten och drog ngra bloss, icke af smak,
ty hon tyckte ej om att rka, men fr att stmningen skulle blifva
ledig. Den blef s ocks och herrarne tycktes s smningom frsona sig
med afbrottet. Elisa utvecklade all sin lskvrdhet och hon kunde vara
oemotstndlig, nr hon ville.

Hvad kom t dig i kvll? frgade hennes man p hemvgen.

Jag ville fr en gng andas den atmosfr du sker nu fr tiden,
svarade hon. Men den var kvfvande; hur kan du trifvas i den?

Alltid r den bttre n barnkammarluft.

Tycker du?

Det sorgsna i hennes rst tycktes anklaga honom.

Du fr inte fordra, att jag skall vara som du, mer n jag fordrar, att
du skall vara som jag, svarade han litet krft. Jag lskar inte alls
att se en cigarrett mellan dina lppar och tycker inte du passar ihop
med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det dr
flygelrummet. Det var under hennes vrdighet att gra sig till fr
glopar sdana som de dr kontorsherrarne.

Det var icke dem jag tnkte p.

Hvem d? Mig kanske?

Ja, endast dig.

Han skrattade litet misstroget.

Det lter vackert, men om det r s, hvarfr bryr du dig inte litet mer
om mig hemma, i stllet fr att fara med bort fr att visa din
lskvrdhet mot mig?

Elisa svarade ej, men efter den frden mrktes en bestmd frndring i
hennes stt. Hon gjorde allt fr att draga sin make till sig igen,
studerade honom noga och rttade sig efter hvad hon sg. Hennes
bemdanden krntes dock endast delvis med framgng. Kanske misstnkte
han, att hennes mhetsbevis hrrrde lika mycket frn pliktknsla som
frn hjrteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock,
att hans gamla lust sedan fventyrstiden hade vaknat fr att strida mot
henne om honom.

Hrd var kampen, men hon gaf ej tappt.

Fr egen del hade hon dock fga att beklaga sig fver, mot henne var han
mycket hnsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig
fordrade han af henne ngot, som stred mot hennes samvete. Aldrig
behfde hon se honom, d han rkat taga sig fr mycket till bsta. Vid
sdana tillfllen hll han sig undan, men hon anade nog sklet, hvarfr
han stundom stannade natten fver p Bergsj. I sllskap med hennes
gamle, lttledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och fr
det ansg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall sktte han
bde skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hg och lg. Elisa
fann mycket hos honom att lska och se upp till, och i hans krlek var
hon alltjmt varmt innesluten, fast hon ej lngre hade samma makt fver
honom som frr. Men om det, som angick henne allra nrmast och utgjorde
centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att lta ngon annan
intaga hans plats som hennes sjls frtrogne frbjd hennes stolta
finknslighet. Gud blef drfr den ende hon i sdana fall vnde sig
till. S vande hon sig allt mer och mer att endast infr honom uttala
sina innersta knslor, heligaste tankar och varmaste nskningar. De
frlorade ej hrp, de vunno i djup och kraft, och hennes vsen fick
ngot intvndt, men icke drfr slutet.




                                 39.


Tiden frrinner, r lgges till r. De unga vxa upp och bli vana vid
lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de n veta, att uppbrottet
nrmar sig, knnes det dem aflgsnare n i barndomen, d fantasien rr
sig lika ltt i den tillkommande vrlden som i denna.

Nr gamle majoren p Elghyttan fyllde 80 r, kunde han ej fatta att han
verkligen hunnit s lngt i lifvets utfrsbacke. Barn och barnbarn,
hvilka samlats frn skilda hll, hade ocks svrt att tro det, d de
sgo hans nnu kraftiga gestalt.

Den gamle gladde sig som ett barn t att se alla de sina omkring sig.
Stolt var han ocks fver dem.

Att mina barn artat sig s vl r d inte min frtjnst, det kommer
allt af deras kra mors vlsignelse, sade han rrd och torkade bort en
tr fr att nsta gonblick skmta igen p sitt godmodiga, gladlynta
stt.

Och barnen hedrade honom verkligen.

Af den late Christian hade blifvit en driftig landtbrukare. Detta
underverk hade stadkommits af sm, spda barnahnder, som vckt
slumrande krafter till lif och lockat fram fadersmhet ur ett hjrta,
hvilket just ej ntt ut sin krleksfrmga frut. Fr mnniskor i
allmnhet hade han frblifvit ganska likgiltig, sina frldrar och
syskon hade han omfattat med en passiv krlek, i sin hustru hade han
frst varit mycket frlskad, numera njde han sig med att lyda henne,
men sina barn dyrkade han. Fr dem lefde han. Tanken att han sjlf en
gng skulle rfva Elghyttan hade ej gifvit honom hlften af den
arbetskraft han brjade utveckla, s snart han i fdernegodset sg sin
ldste lille sons blifvande arf. Arbetets vlsignelse rjde sig ej blott
i de yttre frhllandena, utan fven i Christians egen karaktr och
personlighet p det frdelaktigaste.

Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgng eller, hvad mera r,
vlsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom vl i hnder. Hans
popularitet, som mngen af afundsjuka eller misstro sptt en snar
fvergng, var lika stor om inte strre nu n vid brjan af hans
verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, dr han var anstlld, fylldes
sndag efter sndag till sista plats. Stor var ocks hans enskilda
sjlavrd, och tusenden blickade upp till honom med frtroende och
krlek. Han bar sin oafbrutna framgng utan att hgmodas, ty han tog den
frn Gud och icke som en frukt af egen frtjnst. Frn Gud tog han fven
det kors han hade att bra i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans
hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likas.
Familjekrlek var ett slktdrag hos Spitzenholdtarna och framtrdde
kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor mhet omfattade han sin fru
och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga
i hans krlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och
denna gng frhjdes hans gldje drigenom att bde hans hustru och
dotter varit nog starka att tflja honom.

Den frr s svrmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk
och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gng gnat sig t
missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers frsta lxa i
skolan, lille Allans fvergng frn kolt till riktiga byxor och om
lillans tredje tand. Mnsklighetens lifsfrgor besvrade henne fga,
icke s till frstendes att hon ej lngre hyste intresse fr dem, ty
det gjorde hon visst, men hon behfde ej arbeta sig till en egen mening,
utan var i allt sdant sin mans eko. I hvardagslifvets sm detaljer
dremot ansg hon sig som den bsta auktoritet och sin man som ett
hjlplst barn. Hon bestmde hvilken rock han skulle begagna och hvilken
halsduk han skulle bra och s vidare. Vid bordet hll hon efter honom,
att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade p knif
och gaffel, lekte med sin sked eller vred p sin tallrik. Han fann sig
med beundransvrdt tlamod i alla hennes sm myndiga tillrttavisningar.
Kanske behfde han dem och fann det lika lttande att slippa tnka p
smsaker som hon att befrias frn stora tankar. I mnga afseenden hade
han gtt framt, fast hans sikter voro svfvande och hans tro saknade
fasthet. Verksam del tog han i tskilliga filantropiska freningar, och
t allt, som gjordes fr mnsklighetens upplysning och framtskridande,
sknkte han sitt intresse. Sin lrarebefattning innehade han fortfarande
och hll dessutom bildande fredrag fver olika mnen, och dessa
frelsningar voro talrikt beskta i synnerhet af damer. Dessutom idkade
han en vidstrckt frfattareverksamhet och hans litterra alster kunde
prkna en stor lsekrets.

Det hade ej fallit sig s ltt fr honom att taga ledigt frn alla dessa
olika sysselsttningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade
anvndt sin vertalningsfrmga och ftt sin vilja fram. Barndomshemmet
var henne liksom de andra syskonen krt, och ej ville hon ensam saknas
p den gamle faderns ttiorsdag. Utan sin man fll det henne icke in
att fara och drfr mste han med.

Hufvudpersonen vid familjefesten p Elghyttan var naturligtvis det
hvitlockiga fdelsedagsbarnet, men nst honom kom Torvald. Han hade i
tv r haft en anstllning som ingenir i Ryssland. Nu var han hemma p
ett kortare besk. Kck och munter var han och blef inom fem minuter
alla barnens frklarade favoritonkel.

P sjlfva fdelsedagen samlades vnner och grannar fr att fira den
gamle. Tal hllos p vers och prosa. ttio ren och silfverhren fingo
rimma p hvarandra, och gldjetren satte sig i gubbens ga som ett
extrarim.

Mnga bde vntade och ovntade krleksbevis fick majoren denna dag, men
d han kom in i sitt rum fr att g till sngs, mttes han af den
hlsning, som rrde honom mest. Ett litet bref lg p hufvudkudden.

Majoren putsade glasgonen, satte sig till rtta, flyttade p ljusen och
ppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstfver.

Ja, nda till eder lderdom har jag varit densamme, och jag bar eder
nda till dess edra hr grnade. S har jag gjort, och jag vill nnu
lyfta och bra och rdda eder. Esaias 46:4.

Gud vlsigne lskade Morfar

                                                      ber lille Sven.

Det var allt, som stod dr, men majoren kunde nd inte lsa till slutet
utan att behfva putsa sina glasgon igen. Det drjde ocks lnge, innan
han ftt nog af brefvet, och d lade han det under hufvudkudden i en
afsikt beslktad med skolgossens, nr han stoppar dit lxboken. Majoren
visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke s ofta ltit Gud
bra sig, och han tnkte, att det oskyldiga barnets vlsignelse och Guds
lfte om rddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila p.




                                 40.


Fljande dag var sndag, och Gustaf Adolf predikade hgmssan. Han
tyckte alltid s mycket om att tala i sin fdernebygds kyrka, och folket
tyckte ej mindre om att hra honom.

Efter gudstjnsten blef han lnge uppehllen p kyrkbacken, ty mnga
ville trycka hans hand och tala vid honom. Drfr hade han sagt t de
sina, att de ej skulle vnta p honom, utan ka hem; han fredrog
dessutom att g.

D han ndtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart,
liksom skjuten ur en kanon, som majoren brukade sga om honom.

Strax utanfr kyrkogrdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som
stod och vntade fr att f hans sllskap hem.

De njto alltid af att vara tillsammans p tu man hand, dessa tv. Det
frekom s sllan numera. Gustaf Adolfs besk p Elghyttan voro bde
sllsynta och korta, och mnga voro de, som d lade beslag p honom.

Hvilken vg ska' vi g? frgade Elisa.

Genvgen frbi Elgsjn, s att jag fr en liten titt p ditt hem,
svarade han.

De hade mycket att tala om. Frtroligheten tycktes ej ha lidit ngot men
af att omstndigheterna hllo dem tskils mer n frr.

Fr Gustaf Adolfs ppna natur fll det sig ej svrt att tala om det inre
lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till fljd af de
frhllanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i hgre grad. Emellertid
erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda
mnniska infr hvilken hon knde sig hgad att ppna sitt inre.

De talade om sin lskade Herre och detta underbara, frdolda lif med
honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Bda hade de
haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lrt sig lida af
den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer
uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera
besjlad af den onmnbara gldjen, n hans syster var.

r det inte stort att midt under frkrosselsen f knna vissheten om
att vara Guds egen trots allt? utbrast han med samma friska hnfrelse
som i ungdomen. Att en sdan som jag kan f knna hur min sak r Guds
och hans min! Gud sjlf r i borgen fr min frlsning, jag str och
faller med honom, det r trygghet.

Elisa instmde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.

Han betraktade henne uppmrksamt. De hade hunnit fram till Elgsjn och
stannat p den punkt, dr man ser fver till doktorsbostllet p andra
stranden. Byggnaden skymtade fram mellan bjrkarna, hvilkas hstgula lf
glnste i solskenet. Elisas gon fylldes af trar under det hon sg dit
fver.

Hvad r det? frgade han mildt.

Hade lifvet bjt hans sjlsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett
henne modls frr.

Jag har en synd p mitt samvete, som jag tror r en af de svraste,
svarade hon sakta.

Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den frtroliga
biktens fortsttande. D svek henne sjlfbehrskningen, hon dolde
ansiktet vid hans brst och grt stilla. Det var ej ungdomens vldsamma,
ytliga sorg, dessa trar flto fram ur hennes innersta vsen.

Tror du ej, frgade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, tror du
ej, att man skall dmas strngast med afseende p hur man sktt sin
lifsuppgift?

Strngast? upprepade han drjande. Jag vet inte, men det r ju
frsts i dess utfvande, som troheten skall visa sig, det r pundens
frvaltning.

Hon hjde hufvudet och sg honom rakt in i gonen.

Jag har frvaltat mitt pund s illa, att det ej inbringat det ringaste,
snarare motsatsen. Jag har alldeles kommit till korta med den
lifsuppgift Gud gifvit mig. Om det ens r han, som gifvit mig den,
tillade hon och snkte blicken; ibland fruktar jag, att jag kanske tog
mig den sjlf.

De sista orden uttalades med knappt hrbar rst.

Han frstod hvad hon syftade p, och tryckte henne fastare intill sig.

Du vet hvem som vill bra dina bekymmer, stilla din oro, frlta dina
misstag s vl som synder, sade han.

Hon sg bort mot sitt hem.

Det gller ett frfeladt lif, hviskade hon.

Om s n vore, s r Guds nd strre n ett frfeladt lif. Allt, som du
dmer hos dig, frlter Gud.

Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig fr
Jesu Kristi skull, hviskade hon, men hvad skall jag svara Gud, nr han
frgar mig efter Alfred?

Jag tror knappast, att han frgar dig efter honom. Det r snarare du,
som fr frga Gud efter Alfred, ty frlsningen r Guds sak och icke
din.

Men r det ej min uppgift att vinna honom? S har jag fattat den, och
det har varit min frmsta tanke under ett snart tiorigt ktenskap.

Din krleks utsde skall nog blifva vlsignadt och bra sin frukt, nr
Herrens tid kommer.

Jag har ej sett ett spr till det n, sade Elisa, gifvande fritt lopp
t sin modlshet fr lisan af att blifva uppmuntrad. Det tycks mig
tvrt om, som om Alfred vore likgiltigare n ngonsin fr Gud.

Det kan tyckas s, men behfver icke vara s, sade Gustaf Adolf. Men
fven om det r det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans
likgiltighet och sl ned hans motstnd.

Hvarfr uttalar d inte Gud det ordet?

Han ser vl inte stunden vara inne n, hans frberedande verk r kanske
icke gjordt nnu. Har du inte mrkt hur ett ord af Gud, som du hrt och
lst hundra gnger, utan att det srskildt gripit dig, pltsligt fr lif
fr dig och ingr med sin omskapande kraft i din varelse?

Jo, den erfarenheten har jag gjort, svarade hon eftertnksamt, och
hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka
hans ord frammanade.

Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef s lefvande fr dig, om
inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom trstade just efter
detta ord?

Men Alfred har inga andliga behof, sade hon, och gat frdunklades
ter, d tanken gick tillbaka till hennes man; han r njd med sig
sjlf och begr ingenting, som Guds ord kan ge.

Gud kan vcka dessa begr.

Hur? Det frefaller mig alldeles omjligt.

Fr Gud r ingenting omjligt. Fasthll det!

Gustaf Adolf, det r bara med dig jag kan tala s hr om min man, det
frstr du nog, sade Elisa och tillade i lg ton: han frefaller hrd
som sten mot Gud. Sdan var han ej fre vrt gifterml och heller inte
de frsta ren, utan har blifvit det s smningom. Kan det vara min
inverkan, min ovishet?

Gustaf Adolf drjde en stund med svaret.

Det tror jag icke, sade han slutligen; naturligtvis har du fel, men
du lefver dock ett uppriktigt lif infr Gud och r hans; r det inte
s?

Jo, svarade hon med ngot af Petri bedrfvelse, d han svarade Jesus:
Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kr.

Ser du, Elisa, tertog Gustaf Adolf, jag tror inte felet r ditt,
utan det mste bestmdt g som med Alfred fr hvar och en, som lefver i
stndig berring med en sann Jesu lrjunge, men medvetet motstr det
inflytandet: han blir frhrdad eller frslad. Men, tillade han
trstande, Gud kan krossa hlleberg.

h, det mste bli med hrda slag, sade Elisa skakad af en ltt
rysning.

Gustaf Adolf, som trodde att hon frs af att st stilla, brjade g
vidare med hennes arm under sin.

fven i dag var det middag p Elghyttan, men blott fr familjen och
kyrkoherdens.

Framkommen uppskte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot
henne med gldjestrlande gon. Han hade ej sett sin mamma p hela
frmiddagen och hade drfr s mycket att tala om fr henne.




                                 41.


Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rkte sina
eftermiddagscigarrer ute p terrassen.

Den nye kyrkoherden, som fr icke s lnge sedan eftertrdt den gamle
prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf
knde sig starkt dragna till hvarandra. Bda voro uppriktiga, rliga
naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en
stark bjelse att behandla religionen vetenskapligt, fraktade Gustaf
Adolf lrdomen och ansg frnuftet som en mycket dlig vgvisare i Guds
rikes hemligheter. I fljd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal
ltt en mycket liflig dispyt, hvilken dock frdes s, att de voro lika
goda vnner om ej bttre vid dess slut, n de varit vid dess brjan.
Denna eftermiddag kom talet att falla p den moderna bibelkritiken.
Helmer Bro frsvarade den, kyrkoherden fann tskilligt godt i den, men
Gustaf Adolf frdmde den. Doktor Hessel fljde med blicken den fina bl
rk, som frn hans cigarr steg rakt upp i den stilla hstluften. Han
hrde samtalet med fverlgsen likgiltighet, d och d nedltande sig
till en anmrkning.

Min kre Spitzenholdt, sade kyrkoherden, du mste vl nd erknna,
att bibeln ej r alltigenom gudomlig. Den r dock tillkommen genom
mnniskors bemedling.

Ja, men 'de heliga Guds mn hafva talat rrda af den Helige Ande'.

Det frsts; icke dess mindre ingr mycket rent mnskligt i bibeln, och
det r att skilja detta frn det rent gudomliga, som r kritikens
uppgift.

Och det tror du kritiken frmr? Aldrig i lifvet. Rycka upp kan den
nog, men den rycker upp hvete fr ogrs.

Sledes erknner du nd, att det finns ogrs i bibeln, infll Helmer.

Fr min del har jag icke sett det, sade Gustaf Adolf. Att Gud vid
nedskrifvandet af sitt ord begagnat sig af mnniskor, har fr mig intet
strande, och om de olika bckerna bra de olika personligheternas
prgel, s r det dock en sdan innerlig samklang mellan dem, att de
mste vara inspirerade af en och samma Ande. Hvad man n m sga om
bibeln, s ha vi ingenting annat att hlla oss till, om vi vilja finna
vgen till Gud och lra knna honom. Bibeln r hans stora bref till
mnskligheten. Med vr mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med
kritik. Den Helige Ande och icke frnuftet r den ende rtte
bibeltolkaren.

Sledes har frnuftet ingenting att gra med religionen, ty Guds ord
strider mot allt frnuft. r det s? frgade doktor Hessel.

Nej, Guds ord fvergr allt frnuft, svarade Gustaf Adolf med
eftertryck.

Doktor Hessel ryckte p axlarna och teg.

Religionen mste bekvma sig till att vara frnuftig, om den skall f
annat n fantastiskt och draktigt folk under sitt vlde, sade Helmer
Bro.

Guds rikes hemlighet r frdold fr de visa och uppenbarad fr de
enfaldiga, sade Gustaf Adolf.

D ha de stackars visa intet annat val n att tnka ut en egen religion
t sig. De m d tv sina hnder och vara utan skuld, infll doktor
Hessel.

De ha ett annat val, och det r att omvnda sig och varda ssom barn,
sade Gustaf Adolf.

Jag anser dock, att fven frnuftet har rtt att vara med i religionen
och bli tillgodosedt, sade Helmer Bro.

Man skall vara barn i ondskan, men ej i frstndet, instmde
kyrkoherden.

Hur skall du nu reda dig mot bda dina meningsfrnder, G. A.? frgade
doktor Hessel, fr korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans
initialer.

Visst skall frstndet vara med i religionen, men det mste liksom
mnniskans alla andra frmgenheter underordna sig trons och krlekens
lydnad, svarade Gustaf Adolf. Du skall lska Herren din Gud af allt
ditt hjrta och af all din sjl och af allt ditt _frstnd_ och af all
din kraft. Men det str lska och icke kritisera.

Han talade med gld och lif. Hans vrme steg dock ej till hetta s ltt
som frr. Kanske hade ren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare r,
att det frtroliga, mngriga umgnget med honom, som var mild och
dmjuk af hjrtat, gjutit saktmod i denna lifliga sjl och gifvit hans
nit mer af krlekens eld n af harmens.

Hvem kan fylla det budet? frgade kyrkoherden tankfullt.

Den, som af hjrtat kan ge rtta svaret p den frga Jesus strax efter
lagens frmsta bud stllde till mnskligheten.

Gustaf Adolfs svar lyckades rycka upp doktor Hessel ur hans frnma
likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att mnniskan
ingenting frmr annat n synd, kom nu med det pstendet, att ngon
skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var fverraskande. Doktor Hessel
vdrade en slende inkonsekvens och blef intresserad.

Jag pminner mig inte frgan, anmrkte han.

Hvad synes eder om Kristus?

Och har du gifvit rtta svaret?

Jag fann det i en stund, d jag var frlorad och Kristus stod framfr
mig med handen utstrckt till min rddning och den frgan i sin blick.
Min Frlsare! s ljd mitt hjrtas svar. Att det var det rtta fick jag
erfara, d han lyfte mig upp ur syndens dom och herravlde till Guds
barns hrliga frihet.

Och nu lskar du Gud af allt ditt hjrta, hela din sjl, af allt ditt
frstnd och all din kraft? frgade doktor Hessel alltmer frvnad.

Gustaf Adolf drjde med svaret, ty han var rdd att sga antingen fr
mycket eller fr litet.

Min krlek till Gud, sade han slutligen, r till arten fullkomlig, ty
den r tnd af Jesu krlek. Men den har ej genomtrngt hela min varelse
n s som den en gng skall gra det. Drfr lskar jag inte Gud som jag
ville, men Jesu Kristi krlek fyller ut bristerna i min. Han r min
stllfretrdare. Hvad han gjort fr mig blir mig i tron tillrknadt,
tills han fullbordat sitt verk med mig.

Ett i sanning bekvmt stt, anmrkte doktor Hessel.

Strider det ej mot all rimlighet, att en annans grning skall
tillrknas mig? framkastade Helmer Bro.

Han var beredd p en storm frn Gustaf Adolf, men denne frekoms af
kyrkoherden.

Historien visar att det har skett mer n en gng, svarade denne lugnt.
Se hr ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville dma honom till
dden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfrda en
ddsdom. D frmdde de Pilatus att gra det. Han gjorde det, men tvdde
sina hnder och frnsade sig all skuld i den rttfrdige mannens blod.
D ropade judarne: hans blod komme fver oss och vra barn! De togo
Pilati grning p sig, som om den varit deras, och Pilatus fverlt sin
handling till dem. Genom Jerusalems frstring och folkets frskingring
till alla lnder visade Gud, att han stadfst och gillat grningens
fverltande. P samma stt r det, d en mnniska ser Kristi rena lif
och hans frsoningsdd fr synden och hon i sitt hjrta knner: s ville
jag d och frsona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och
Jesus svarar: tag min dd, tag mitt lif som om de vore dina. D
stadfster Gud fverltandet och behandlar mnniskan, som om hon lefvat
Jesu lif och ddt hans dd.

Det var ett utmrkt och klart exempel. Tack fr det! utbrast Gustaf
Adolf frtjust.

Jag har ej funnit p det sjlf, svarade kyrkoherden, som ej ville lysa
med lnta fjdrar. Jag har det frn en min vn, en filosofisk teolog,
med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har lst och tnkt
mycket, gifvit frnuftet sin fulla rtt, men kommit till samma resultat
som du, att det str lngt under tron och mste underordna sig
densamma.

Ja, se det.

Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stckt hans
frnuft, d det frst hjde vingen till flykt i tankens rike. D hade
han stannat i trots, nu dremot har han frivilligt tervndt till arken
att hvila ut i sin barndomstro, sedan han skt sig trtt i de vises
lrosystemer. Man kan ej tvinga ngon att tro.

Icke mot hans vilja, medgaf Gustaf Adolf. Men om en mnniska riktigt
vill, s nog kan hon komma till tro utan alltfr lnga omvgar.

Sg icke det. Icke alla fdas med trons ndegfva, som du tycks ha
gjort, sade kyrkoherden; somliga mste kmpa sig fram till ljus genom
rslngt mrker.

Tron ligger visst icke i min natur, sade Gustaf Adolf; jag kmpade
utan den och var nra att frgs, d den pltsligt sknktes mig som en
Guds gfva.

Dina svrigheter mtte nd ej ha besttt i ngra frnuftstvifvel, det
kan jag omjligt frestlla mig, anmrkte doktor Hessel smleende.

Jo, jag tyckte det var mot allt frnuft, att dr kunde finnas nd fr
en s elndig usling som jag. Skulle jag fljt mitt frnuft, s hade jag
d sannerligen aldrig kommit till Gud.

Knslan af synd r intet hinder, snarare en hjlp, nr det gller att
finna vgen till Guds hjrta, sade kyrkoherden tankfullt.

Sledes r det bra att synda, anmrkte doktor Hessel och blste rent
munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.

Nej, men att knna sin synd, svarade kyrkoherden.

Man kan vl inte knna den, utan att ha den, sade doktorn.

Men man kan ha den, utan att knna den, infll Gustaf Adolf i
afklippande ton, ty han frstod att svgern blott ville snrja och
retas.

Syndaknslans fara r att den skall bli starkare n tron p Guds nd;
d gr det som med Judas, sade kyrkoherden.

Ja, det var min fara, sade Gustaf Adolf.

Jag skulle nstan ha trott det. Hur kom du ur den? frgade kyrkoherden
intresserad.

Jag hade en vn, den bste jag ngonsin haft. P hans uppmaning tog jag
trossprnget i mrkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den
stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller ngot
lrdomsvder ftt mig att tvifla p mitt barnaskap hos Gud. Hans
trofasthet har bevarat mig.

Hvad hette din vn? frgade kyrkoherden.

Sven Rise.

En stunds tystnad fljde p detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick
tillbaka till flydda tider och den hnsofne ungdomsvnnen. Han hade
alldeles frgtit dem, som sutto omkring honom, d han terkallades till
verkligheten af doktor Hessels rst.

Jag tycker, sade denne, att ni frldrade teologer krngla till
frlsningen alldeles i ondan. I vra upplysta tider behfs till
det icke lngre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande
sinnesrevolutioner, utan bara en liten sprkfrndring, som lyckligtvis
redan r till strsta delen genomfrd. Helvetet t. ex. finns icke lngre
annat n som svordom, och djfvulen har ftt g samma vg. I bildadt
folks sprk frekomma ej dessa ord, n mindre deras begrepp. Snart tl
man inte hra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej
mer om rfvare och mrdare, utan om stackars sjuklingar, som lida af
tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu fr tiden nervositet.
Det gr med stormsteg framt. Mnskligheten frlser sig sjlf; inte
behfs det ngon Frlsare.

Det var omjligt att af tonen afgra, om doktor Hessel gisslade den
riktning han tycktes prisa.

Lyckligtvis ro de numera icke mnga, som tro p helvetet och
djfvulen, sade Helmer Bro.

Ja, lyckligtvis, instmde doktorn. Och den, som r allra gladast
fver det, r nog djfvulen sjlf. Han kan utrtta mer fr
mnskligheten, ju mindre den tror p honom. Med Gud r det tvrtom. Han
borde lra sig af sin motstndare att gra sig oberoende af tron, annars
blir han snart afsatt.

Tala ej i sdan ton om din Gud! utbrast Gustaf Adolf och brjade g af
och an p terrassen.

Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, d han lyckats bringa honom
ur jmvikten.

Du gr tiden smre n den r, Hessel, sade Helmer Bro; om den icke
tror p djfvul och helvete och mindre frssar i talet om synden, s r
tron p Gud och det goda nnu stark.

Stark! Nej, min vn, stark r den inte, och lnge hller den sig
knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man brjat med
den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej
begriper en mening i bibeln, r ju fr den moderna teologen bara luft,
och Guds Son reducerad till en vanlig mnniska. nnu s lnge lter man
Gud sitta kvar p sin tron, men skall det s frblifva, fr han allt
vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmktiga mnskligheten
beslutar.

Gustaf Adolf tvrstannade framfr doktorn och betraktade honom
frbryllad och forskande.

Jag tycker om hvad du sger, men inte sttet, sade han. Hvad menar du
egentligen?

Doktor Hessel ppnade just lpparna till ett satiriskt svar, men hejdade
sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hrhll, och han ville ej sra
hennes ra. Han reste sig och gick emot henne.

Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du g mig
varm ett slag? frgade han och drog hennes arm under sin.




                                 42.


Det var fljande dag. Elisa satt i barnkammaren och sktte om sin minste
pojke, d doktor Hessel intrdde. Han kom fr att sga henne, att han
mnade resa med middagstget till nrmaste hamnstad, hvarifrn han ftt
telefonbud frn en sjkapten, som han knt och varit god vn med fr
lnge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga ngra
dagar i hamnen, hade hndelsevis ftt hra, att hans fr detta
stallbroder fanns i nrheten, och undrade om de ej kunde rkas.

Jag reser nu med middagstget, och du skall ej vnta mig hem p ett par
dar, slutade doktorn.

Men hvarfr bjd du honom icke hit i stllet? frgade Elisa.

Det fll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han r sdan han
frr var, och det har jag intet skl att betvifla.

Elisa reste upp gossen i sitt kn. Han jollrade och hoppade i
frtjusning. Fadern lt sin klocka dingla framfr honom, och den lille
grep skrattande efter den.

Ack, Alfred, om du inte reste nd! sade Elisa med en bedjande blick.

Hvarfr skulle jag inte resa?

Du br ej uppska vnner, som ha dligt inflytande fver dig, sade
hon.

Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du fr
resten, att den dr kaptenen har dligt inflytande fver mig? Du knner
honom ju inte alls.

Du ville ju inte ha honom hit.

Ja drfr, att ni tv inte passa ihop. Behfver det ndvndigt innebra
att han r en usling?

Hvad ska' ni ha fr er dr borta? frgade hon litet kallt.

Hennes ton stack honom. Kyla och fverlgsenhet tlde han icke.

Vi ska' upplifva gamla minnen, svarade han kort.

Vid glaset?

Naturligtvis.

Trotset i hans rst sade henne, att hon retat honom. Klden vek, och
smrtan tog fverhand. Hon sg upp till honom med en bevekande blick.

Alfred, fr min skull res inte!

Hon kunde ej sjlf frst, hvarfr hon knde en sdan ngest fr hans
tillmnade frd. Skulle ngot hnda honom? Hon lade hela sin sjl i
bnen. Hade hon alls ngon makt fver honom, lskade han henne nog fr
att offra ngot fr hennes skull?

Han tvekade ngra gonblick, men s reste sig stoltheten och den manliga
sjlfknslan. lska, ra och skydda henne, det ville han och det gjorde
han, men ngot intrng p sin frihet kunde han icke tla.

Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser, svarade han
bestmdt.

Hon snkte blicken med ett uttryck af hopplshet. Han blef otlig.

Du fster alldeles fr stor vikt vid en smsak, sade han. Hvad ondt
ligger vl dri att jag vill trffa en gammal vn? Och om vi n lefva om
litet, hvad gr det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, nr jag
kommer hem igen. Jag skall sga dig en sanning, Elisa: genom att fordra
fr mycket vinner du ingenting.

Med dessa ord lmnade han henne och gick att gra sig i ordning till
afresan.

Efter en stund kom hon fr att hjlpa honom och drjde i hans rum tills
vagnen krde fram. Icke mnga ord vxlades mellan dem, men i hela hennes
stt lg en inbjudan till frsoning, hvilken han ltsade ej mrka.

Jag far nu frst p ngra sjukbesk, sade han brdskande, sedan reser
jag direkt till stationen. Farvl s lnge. I fvermorgon r jag hemma
igen.

Borta var han. Hon stod p grden och sg efter honom.

Just d vagnen svngde in i skogen, vnde doktorn sig om och sg sin
hustru st under bjrkarnas brandgula lfverk, belyst af solen. Ngot
lngtansfullt och sorgset i hela hllningen slog honom. Blott ett par
sekunder uppfngade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.

Jag kunde ju ha sagt henne ett vnligt ord, tnkte han, men jag fr
vl sga s mnga fler vid hemkomsten.

Mamma grter!

Det var Sven. Han smg sin lilla hand i moderns.

Nu frst mrkte Elisa, att hennes gon stodo fulla af trar.

Det gr fver strax, svarade hon och log mot Sven.

Men hennes leende var fr sorgset fr att kunna fvertyga gossen.

Hvarfr r mamma ledsen?

Sjlf glad, lskade han se andra glada.

Pappa har rest bort, svarade hon.

Men pappa kommer igen, sade gossen uppmuntrande.

Ja, pappa kommer igen, upprepade hon drmmande och fljde Sven, som
drog henne ned till stranden.

Mamma mste se hans och Rigmors lilla barkskepp g af stapeln. Hon satte
sig p en sten.

Barnjungfrun gick p gngen med lillingen p armen. Aslg tultade
bredvid, men d hon fick syn p sin mamma, sprang hon skrattande dit.
Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga
hjssa.

Barnet bjde sig undan, sg med en bl, klar blick in i moderns ansikte
och klappade henne. Aslg liknade Sven i det fallet, att hon genast
mrkte om ngon var ledsen, och icke gaf sig ro frrn hon lyckats
trsta. Elisa kysste rrd de rosiga, mjuka kinderna och log.

Mamma, sade Rigmor, f vi inte fara ut och ka medan pappa r borta?

Kanske i morgon. I dag har hsten gtt s mycket.

h, s roligt! Men sg inte kanske, lofva skert!

Om det r vackert vder, ka vi till Elghyttan i morgon frmiddag.

Barnen jublade. Elisa sg deras gldje och njt af den, men p ett
frnvarande stt.

Hon kunde ej fsta sina tankar vid ngot, som hon fretog denna dag. De
gingo envist i kretsgng kring hennes mans ord: genom att fordra fr
mycket vinner du ingenting.

P kvllen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. D
trngde sig stridiga tankar och knslor p henne med makt. Hon tyckte
att allt var ett kaos, men s smningom framgick klarhet och reda ur
tumultet.

Hon sg ut. Frn jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den svfvade
fver Elgsjn, fuktade ngarna och svepte sitt flor kring trdens nedre
grenar, men skogstopparna hjde sig fver den, strckande sig mot
nattens stjrnor, som i ofrdunklad klarhet strlade p himlen.

Det var nr Elisa vnde blicken frn jordens dimmor till den hga, ljusa
rymden, som lugn gts i hennes sjl och klarhet i hennes oroliga inre.
Ett obetvingligt behof att gifva uttryck t det, som vunnit fasthet i
hennes sjl, grep henne. Lydande en inre rst satte hon sig ned och
skref. Det fll sig naturligt att rikta orden till den frnvarande
maken. Hon gjorde det utan att reflektera drfver och utan tanke p att
han ngonsin skulle lsa det.

Min lskade, du sger att jag fordrar fr mycket och drfr intet
vinner. Men hur kan jag fordra mindre n allt af dig i ett fall, dr det
gller allt fr dig?

En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men nr tron
hvilar vid honom, som sger: 'Jag r vgen, sanningen och lifvet,
_ingen_ kommer till Fadern utan genom mig', d kan ingen eftergift
gras.

Gif dig drfr helt med lif och sjl i Jesu Kristi hnder, jag besvr
dig det fr din frlsnings skull!

Jag dmer dig icke, ingen mnniska dmer dig, men stll dig infr detta
ord af vrldsfrsonaren och vrldsdomaren: 'Den som tror p Sonen, han
har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke f se lif, utan
Guds vrede frblifver fver honom.'

Och detta ord skall best, nr himmel och jord frgs. O, lt det dma
dig innan dess, medan du nnu kan f nd!

Alfred, Alfred, fvergif i tid den stad, fver hvilken Kristus grtande
utbrister: 'Hur ofta har jag ej velat -- -- men I villen icke!'

Elisa lade bort pennan och sg ut i den stjrnljusa natten. Hur ppen
och strlande str ej himmelen fver jorden! Hvarfr ro mnniskogon s
sena att se uppt in i den?

En knsla af ondligt vemod grep henne. Hon srjde med ngot af
Mnniskosonens djupa sorg fver det blinda mnskoslktet, som icke ser
sitt eget vl, icke knner den dag, d det skt r.

Hon skulle velat ropa ut till all vrlden de bevekande ord hon nyss
skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka
och vcka de sofvande.

Men bestllsamma hnder linda klockans klpp med bomull, att den ej m
ge fr starka ljud och skra i mnsklighetens sjuka ra.

O Herre, slit bort de frfuskares verk och frls dem sjlfva, om n
genom eld! Uppvck dina trogna vittnen, bekld dem med din starkhet och
lt dem segrande framg i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme
ditt rike!

Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjrta. Aldrig frr hade hon
s genomstrmmats af denna vidgande krlek till Gud och all vrlden, i
hvilken alla de egna nskningarna uppg som gnistor i den stora elden.
Underligt r det att bnfalla Gud fr hans egen sak, men saligt r det
d ens sjls starkaste begr blir ett med hans; d r bnen bnhrelse
och striden seger.




                                 43.


Vdret var vackert fljande dag, hvarfr barnen fingo sin utlofvade
ktur. Till och med lilla Aslg fick flja med och var ej litet
frtjust. Mamma krde sjlf, det brukade hon ofta, hennes hand var sker
och Plle lydig. Sven fick till sin stolthet hlla i tmmarna emellant.

P Elghyttan blefvo de mycket vlkomna och mste stanna fver middagen.
Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest p morgonen, och majoren
knde det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lmpligare.

Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jmt,
frklarade han.

Efter middagen bad han Elisa flja honom till hans rum. Det var ngot
hgst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och sga henne
hvilket djupt intryck det gjort p honom. Han hade ltt fr att bli
rrd, men denna gng var det mer allvar i hans rrelse n frr.

Tror du Jesus kan frlsa en sdan gammal strunt som mig? Bryr han sig
om det, tror du? frgade han och sg p henne med sina rara bl gon,
som brjade bli litet skumma nu.

Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare p.

Blott en kvart gaf han sig ro att sprka med henne, men det samtalet
fyllde hennes hjrta med gldje. Hon tnkte inte p annat under
hemfrden. Hennes inre gldje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej
utan inverkan p barnen. S muntert hade de ej pratat och skrattat under
kningen till Elghyttan som nu p vgen hem.

Ett kort uppehll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes frden med
rask fart, ty Plle lngtade hem; han lg p s och tycktes orolig.
Elisa brjade undra hvad det var t honom. D mrkte hon, att luften med
ens blifvit s stilla och tung, och kvllsdagern var gulrd och
ovdersaktig. Hvad betydde det?

Hanebyskogen stod skymmande p mse sidor om vgen, hvarfr Elisa ej
mrkt de moln, som stigit upp, frrn de voro frdiga att urladda sig
fver hennes hufvud. Hur skulle det g om det blefve ska, som Plle var
s rdd fr? Ingen stuga fanns i nrheten, det var drfr ingen annan
rd n att frska hinna hem s fort som mjligt.

Redan glesnade skogen, och Elgsjn kom i sikte; strax skulle man vara
framme. D brt ovdret lst med ens vldsamt och ofrberedt. En skarp
blixt upplyste skogen och tfljdes gonblickligen af en dundrande
skskrll.

Betagen af skrck tog hsten ett sprng t sidan, s att trillan
stjlpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hrdt mot ett trd
och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades p mjuk mossa och
sluppo undan med skrmseln. De krpo ngsligt intill sin mor, men hon
rrde sig ej fr att trsta eller hjlpa dem.

Mamma d, mamma, sg ngot, bad Rigmor frtviflad, medan lilla Aslg
lade sig s godt hon kunde i moderns famn fr att f skydd mot skan.

Sven knde ett stort ansvar. Han frstod att det var ngot riktigt p
tok med hans mamma, men hvad skulle han gra? Inte kunde han lmna henne
och systrarna fr att springa efter hjlp, men nnu mindre kunde han
lta dem ligga hr.

Mamma, vakna, lskade lilla mamma, sade han frenande sina bner med
Rigmors.

Han strk varsamt hennes panna och andades p henne; hon var s blek och
kall.

D kom hjlp. Den vettskrmda hsten med sin kullstjlpta trilla hade
ftt folk p benen kring doktorshuset. Dr kom en hel liten skara,
bfvande af ngslan fr hvad den mnde f se. Den syn, som visade sig,
var i sanning gripande. Intet ga frblef torrt.

Man tog vrd om barnen. En br anskaffades och p den bars Elisa hem.

Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gtt
snder i ovdret.

Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i sng. Men
lille Sven kunde ej frms hvarken att ta eller lgga sig. Han vek ej
frn sin mammas sida, utan satt bredvid bdden, dr de lagt henne.

Allt gjordes fr att vcka henne till sans. Lnge voro alla bemdanden
fruktlsa, men ndtligen krntes de med framgng.

Elisa slog upp gonen. Blicken var frnvarande och besljad. Ett sakta
kvidande banade sig vg fver hennes frglsa lppar.

Mamma, sade lille Sven bedjande.

D vnde hon blicken mot honom. Den var stel, men fick lngsamt lif
under det den hvilade p barnet.

Eftersom medvetandet terkom, upphrde jmmern, men att lidandet ej
minskades rjde det smrtfyllda draget kring munnen. Hon behrskade sig
fr barnets skull.

lskade mamma, du fr inte d, du r bra nu, sade Sven halft bedjande,
halft trstande.

Hon skulle velat le fr att lugna honom, men vgade icke, fruktande att
plgorna skulle frvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt
och sg sig oroligt frgande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari
frstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina
bddar.

Elisa slt gonen. D hon knde plgorna i sitt inre och den stora
svagheten, brjade tanken p dden fresvfva henne.

Hvad r klockan? frgade hon.

Litet fver tio, svarade Mari, som tagit sig sjukvrden.

P morgonen?

Nej, p kvllen.

Elisa suckade. Trdes hon blott af de sjukas och plgades vanliga
lngtan att se tiden g, eller fruktade hon att hennes lif skulle
frrinna alltfr hastigt?

Mari, som sg henne ligga stilla med slutna gon, hoppades att hon sof.
Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller
omtcknadt af dvala. Hon frskte gra upp rkenskapen med lifvet. Var
hon beredd att d?

En tanke trngde sig i frgrunden med plgsam intensitet. Alfred hade
skilts frn henne i frargelse. Mste hon d utan att det blifvit godt
mellan dem?

Hvad r klockan? frgade hon terigen.

Det mste vl vara morgon snart.

Nra half elfva.

Blott en kvart hade frgtt. Fr henne hade minuterna varit timmar.

Hon knde att dden nalkades. Ljuflig som en hemfrlofning hade hon
tnkt sig honom, s hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men
nu, nr han kom till henne, var det ej stilla afton n, dagens vrf var
ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och frsoningens ord vxlas!
Men krafterna sjnko hastigt, ddens skugga fll redan fver henne. D
slog hon upp gonen och sg sig omkring.

Lille Sven satt vid moderns sng. Mari frskte just med mildt vld och
fvertalningar f honom drifrn, men han lt ej bortfra sig.

Sven!

Mamma kallade honom. Mari slppte sitt tag och gick bort till fnstret
fr att ingen skulle se hennes trar.

Lille Sven klttrade upp p en pall och lutade sig ned mot modern; han
frstod att hon ville sga honom ngot. Den dendes rst var s svag,
att gossen mste hlla andan fr att uppfnga orden. S barn han var,
fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla
betydelse.

Elisas hjrta var lttadt. Frsoningens ord skulle n hennes man, fven
om han ej hunne hem, medan hon var kvar.

Krafterna sjnko hastigt, men tanken var nnu klar. Den stora stunden
kom allt nrmare.

Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka fr att taga farvl af det
frflutna, och framt att hlsa det tillkommande. Elisa sg sitt
jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna krlek var det, som klarast
framtrdde drur fr hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu.
Jesus Kristus r densamme i gr och i dag och desslikes i evighet. Hon
sg framt. Hur skulle hon hlsa det tillkommande? Med goda fresatser?
O nej, hon hade det bttre var: sin Herres lften. Ingen fanns, som
kunde upprepa dem fr henne, men hon bar dem i sitt hjrta. Srskildt
ett strlade klart fr henne, d hon nedsteg i ddens mrka dal:
Sannerligen sger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.

Mamma!

Det var hpnad i detta dmpade rop. Lille Sven, som stod bjd fver sin
mamma fr att hra om hon skulle sga ngot mera, hade sett hennes
ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det s stilla. Han
stod vntande att f se mamma sl upp gonen, smle och sga, att hon ej
alls hade ondt lngre, ty s sg hon ut.

D ppnades drren. Christian och Edith intrdde bleka af oro. S snart
de ftt veta hvad som hndt, hade de ltit spnna fr och kt i karrir
genom Hanebyskogen, men ett gonkast p det orrliga ansiktet med sitt
ljusa uttryck sade dem, att de kommit fr sent.

Hgljudt snyftande fll Christian p kn vid bdden.

Sven sg undrande p honom. Hvarfr grt morbror s? En misstanke grep
barnahjrtat. Gossen sg p mamma igen. Hon lg alldeles som nyss.

Edith gick fram och slog sina armar om gossen. Ett visst ngot i detta
famntag lt honom knna, att det var ondligt synd om honom. Hvarfr var
det det?

Moster Edith ville lyfta ned honom frn pallen, men han stretade emot.

Nej, mamma kanske vill sga ngot, sade han tvekande och frlgen
infr den blick moster Edith gaf honom.

Din mamma kan ej sga ngot mera till dig, hviskade hon och en
snyftning brt sig fram.

Sven sg p henne med stora, frgande gon, dr dock en aning om
sanningen rjde sig.

Din mamma har gtt till Gud.

Ingen annan definition p dden skulle ha varit tillfyllest vid detta
tillflle.

Nu frstod Sven. Utan motstnd lt han sig fras i sng. Det var sent,
men lille Sven var inte smnig. Han lg lnge vaken och upprepade fr
sig sjlf gng p gng hvad hans mamma sagt honom. Han var rdd att
glmma ett enda ord; hon hade lagt stor vikt vid dem och varit s mn
om, att han skulle uppfatta dem. De fste sig i hans minne, trngde ned
i hans hjrta, och nr han ndtligen somnat, drmde han om dem.




                                 44.


Christian hade genast vid underrttelsen om olyckshndelsen skt n sin
svger, men detta var ingen ltt sak, d man icke visste hvar denne
tagit in. Ett telegram afsndes p mf, men ndde aldrig doktor Hessel.

Denne hade valt att fara hem med ett tidigt morgontg. Det plgade honom
att ha skilts frn Elisa i ovnlighet, och nu ville han godtgra detta
genom att komma hem frr n hon vntade.

Jrnvgsresan rckte fem timmar. Doktorn, som tillbringat natten
tillsammans med sin vn, sof hela tiden godt p tget och knde sig
ganska uthvilad vid framkomsten till stationen.

Stationsinspektorens stt att besvara hans hlsning vckte en flyktig
frvning hos honom. Hvarfr sg mnniskan s allvarsam ut? Hade ngot
ledsamt hndt honom, kanske ngon af hans familj lg sjuk? Doktorn, som
ej hade lust att frsinka sig med frgor och nnu mindre med mjliga
sjukbesk, skyndade afsiktligt bort, medan stationsinspektoren var
upptagen af tget.

Vandringen i den friska luften gjorde honom godt och piggade upp
lifsandarna. Han ertappade sig med att g i riktig sprngmarsch. Det var
rent ljligt hvilken brdska han hade att komma hem.

Ett par kvinnor, som han mtte p vgen, tittade p honom och glmde
bort att hlsa. Han gaf dem en halft vnskaplig gliring fr det. Sedan
han gtt frbi dem, kom han hndelsevis att vnda sig om. De stodo
stilla och sgo efter honom, inbegripna i ett ifrigt samtal, fr hvilket
han tycktes utgra mnet.

Hvad r det t krringarna? tnkte han frargad och fortsatte sin vg.

En obehaglig misstmning smg sig fver honom och strktes ytterligare,
d han lngre fram mtte sin arrendator. Denne blef honom varse p litet
afstnd och vek af in i skogen p ett stlle, dr det hvarken fanns vg
eller gngstig. Undvek karlen honom, och hvarfr? Han pskyndade sina
steg. Hvad betydde allt detta?

D han ndtligen fick hemmet i sikte, slog ett intryck af stillhet och
dslighet emot honom. Ej ett ljud hrdes, ingen mnniska syntes.
Bjrkarnas lf fllo ttt som ett regn; den frsta nattfrosten hade
lossat dem. P de grenar, som bildat ett guldglnsande hvalf fver
Elisa, nr hon sttt och sett efter honom vid hans afresa, fanns
knappast ett blad kvar.

Lilla Aslg blef synlig bakom husknuten och tultade ned mot stranden.
Hur kom det sig att hon gick s ensam och utan tillsyn? Fadern ropade
hennes namn. Hon stannade och sg sig om. D hon blef honom varse,
ndrade hon kurs och lyftes snart hgt upp p hans arm.

Du lilla tjufunge, hur har du kunnat lista dig ut s hr p egen hand?
Hvad skall mamma sga, tror du?

Mamma sofver, svarade den lilla trygg.

Sofver? S hr dags? Det vore bra olikt din mamma, sade han och
kastade en blick upp mot sngkammarfnstren.

De stodo ppna.

Mamma sofver, upprepade den lilla bestmdt; mamma har gtt till Gud.

Doktorn gick hastigt in med Aslg nnu i sina armar. Han tyckte sig se
Christian frsvinna genom salsdrren, men d han slog upp denna, kom
icke Christian utan Edith honom till mtes. En blick p hennes ansikte
sade honom, hvad han redan visste, att ngot hndt.

Hvad r det? utbrast han och satte ned Aslg s hftigt, att hon
brjade grta.

Ingen lade dock mrke till barnatrar nu.

Du fick vl telegrammet? frgade Edith.

Hvilket telegram? Jag har inte ftt ngot.

h, inte det!

Han blef varm och kall om hvart annat.

Hvar r Elisa?

Han tog sin svgerska s hrdt i armen, att hon blef rdd; d han mrkte
hennes sinnesrrelse, betvingade han sig.

Sg mig allt, jag r frberedd nu, jag r lugn.

Han var mer n lugn, han var stel.

Frsk att bra det som en man, stammade hon; Elisa r -- r sjuk.

Det var henne omjligt att komma fram med sanningen genast. Hon fruktade
fr hans frstnd.

Sg alltsammans, sg s grna att hon r dd.

Han trodde inte riktigt att s var, utan sade det fr att bli motsagd.
Men hennes tystnad bekrftade hans ord. Ngra minuter stod han som
bedfvad och frgade sedan hvar Elisa fanns. D han ftt veta det, gick
han dit upp. Ingen var i rummet utom hon.

Timme efter timme frgick, men doktorn kom icke ut. Man blef orolig och
glntade p drren. Han stod alltjmt vid bdden. Hvad som frsiggick
inom honom sg endast han, som genomskdar mnniskohjrtans lnligheter.

Edith, hvad ska' vi ta oss till med honom? Ack, om Gustaf Adolf vore
hr! utbrast Christian.

fven Edith hade denna dag sndt mngen lngtans suck efter Gustaf
Adolf, ty ingen kunde handskas med sorgen som han. Telegram hade han
ftt, men var vl knappast att vnta i dag, och ngot mste gras snart.
D fick Edith en ljus id.

Barnen, sade hon; lt oss slppa in dem.

Du vet alltid rd, sade Christian lttad.

Sven var icke till finnandes, men Rigmor och Aslg slpptes in till
pappa och mamma.

Edith hade ej missrknat sig p deras frmga att frambringa en kris och
genom sitt blotta upptrdande drinne bryta stelheten i faderns sorg.
Efter en stund kom han ut med dem.

Han begrde att f veta hur allt gtt till. Men de yttre
omstndigheterna vid Elisas bortgng frefllo honom ovsentliga infr
det faktum att hon var borta. Edith mrkte med frvning, att han ej
alls tycktes grma sig fver olyckshndelsen. Han betraktade tydligen
det skedda ssom oundvikligen frutbestmdt. En hgre makt hade ledt
hndelsernas gng och genomdrifvit sin vilja. Den fvertygelsen hade han
ftt drinne i Elisas nrhet.

Men hvarfr skulle hon s hastigt ryckas bort ifrn honom, och han
aldrig f tillflle att sga henne det vnliga ord hon s tydligt
lngtat efter?

h, hvarfr hade han ej stannat hemma, som hon bedt honom? Hvilken makt
hade hindrat honom? Var det densamma, som tagit henne bort? Hvilken den
makten var, det visste han, men icke af hvilken han leddes. Att han icke
sjlf formade sina den, s mycket insg han nu.

Till det yttre frefll han lugn och stel, endast blicken, nr han
rkade sl upp gat, frrdde att hans inre var i uppror. n reste han
sig i vildt trots, n sjnk han frkrossad ned. Han knde sig som en
lekboll fr grymma, hnande makter, men midt i tumultet tyckte han sig
hra en lskad stmma hviska att allt var krlek.

Man sade honom, att Elisa haft sans innan hon dog. Hade hon lngtat
efter honom eller endast gladt sig t att f slippa ifrn honom, som s
illa motsvarat hennes ideella frvntningar? Hade hon vetat att hon
skulle d, och hvad hade hon tnkt? Ingen kunde svara honom. Blott
tjnarne och barnen hade ju sttt omkring hennes ddsbdd, ingen till
hvilken hon kunnat hviska en afskedshlsning, ett budskap om frltelse
och krlek. Han tyckte, att om han blott ftt detta, skulle han kunna
andas igen, men nu ville sorgen kvfva honom.

Han stngde in sig i sitt rum, frklarande att ingen fick stra honom,
och dr kmpade han sin frtviflade kamp i ensamhet.

Dagen gick och natten. Nr fljande morgon grydde, stred Alfred Hessel
nnu med en, som var starkare n han. Men han brjade vackla, det hrda
hammarslaget hade splittrat hlleberget.

Morgonsolen lyste med all sin klarhet in i rummet. Doktor Hessel drog
ned gardinen. Solen fick ej skina p honom, dr han gick af och an och
vred hnderna i ngest.

Elisa, Elisa, mumlade han, hvad ville jag ej nu ge fr ett enda ord
af dig! Men du r stum, och -- jag frtjnar det.

Det var tyst omkring honom, tyst i huset, och han hade en knsla af att
tiden stod stilla.

Gud! Det var underligt, att han ej kunde tnka p Elisa utan att tnka
p hennes Gud, denna hrda, grymma, obevekliga makt, som tagit henne
bort. Men Elisa hade lskat sin Gud och talat om hans barmhrtighet.
Skert hade hon fljt honom villigt, ja kanske med jubel, utan en
saknadens tanke fr hvad hon lmnade.

r du barmhrtig, Gud, s visa ocks mig barmhrtighet!

Det ropet trngde sig fram ur hjrtat, nstan mot hans vilja, och det
var bde trots och bn dri, men fga tro.

Drren ppnades sakta. Doktorn rynkade pannan. Hvem vgade stra honom?

Det var lille Sven som kom. Hela dagen i gr hade man hindrat honom att
g till pappas rum, men nu hade han stigit upp tidigt och smugit sig
ned. Han blef litet hpen att finna fadern redan dr, det var ju s
tidigt, men han blef glad p samma gng, ty nu behfde han inte vara
rdd, att man skulle upptcka och fra bort honom, innan han hunnit
trffa sin pappa.

Hvad vill du?

Vikten af det budskap, han ftt sig anfrtrodt att framfra, hade gifvit
lille Sven en viss vikt i sina egna gon, men nu fvergaf honom hans
vrdighet.

Mamma bad mig ... svarade han frlgen och tystnade rdvill.

Att hans budskap skulle bli mottaget s hade han ej vntat sig. Lpparna
brjade darra, och han slog ned gonen fr att dlja trarna. Pappa
brukade inte tycka om att se honom grta.

Hvad bad mamma dig?

Var det pappas rst? S underlig den lt! Sven sg frvnad upp och
glmde sina trar.

Pappa satte honom p sitt kn och upprepade sin frga. D fick Sven sin
vikt och vrdighet tillbaka.

Mamma sa' s hr: Bed pappa frlta mig allt, s som han sjlf vill ha
frltelse, nr han skall d.

Den lille gossen sg rakt in i sin pappas ansikte och framfrde sitt
budskap, som om han lst upp en mycket mrkvrdig utanlxa, dr hvarje
ord mste vara rtt.

Nr sade hon det?

D hon gick till Jesus, nej litet innan.

Till dig?

Ja.

Hrde ingen annan det?

Nej, det tror jag inte. Mari stod och grt vid fnstret och morbror
Christian och moster Edith hade inte kommit n. Jag r sker p att hon
sa' s, jag hrde det alldeles, och jag har inte glmt ett enda ord,
frskrade gossen.

Sade hon ngot mera?

Hessel sg p gossen, frdig att sluka hvarje ord.

Ja, efter en mycket liten stund sg hon upp igen och sa': Ge pappa
stora famnen ifrn mig!

Sven sg frgande p fadern, undrande om han skulle gra det nu, och
uppmuntrad af uttrycket i pappas gon, gjorde han det.

Doktor Hessel tryckte gossen hrdt intill sig. Den starke mannen
skakade, fvervldigad af rrelse. Gud var barmhrtig och hade visat
honom det.




                                 45.


P vgarna nrmast kyrkan sg det ut som om det varit sndag. Tysta,
hgtidskldda skaror af folk drogo fram mot templet, som s smningom
fylldes till sista plats. Man hviskade knappast drinne, men mngen grt
sakta.

Tornets klockor brjade ringa, och frsamlingen reste sig, d sorgetget
skred fram till hgaltaret. Dr stod Gustaf Adolf och vntade sin
syster. Hans ga var tradt men klart, hans hjrta fylldt af sorg, men
af en sorg som reder till hgtid. Hans tal fick prgel af hans
sinnesstmning, himmelen strlade fram dri, och jorden blef s liten.
Se mot mlet, och vandringens mda blir ltt! I mnniskans hjrta ligger
ett begr att skda in i framtiden, men mngen vnder bort sin blick
frn det enda vissa dr: dden. Lef fr en salig dd, lef i Jesus
Kristus.

Gustaf Adolfs tal strdde inga blommor fver Elisas lifsgrning, men det
lt ana lifvets krona p hennes hjssa. Det stllde ingen utanfr, utan
inbjd alla att fatta det eviga lifvet genom att komma till Frlsaren,
som icke kastar ut ngon. Och nr han mot slutet talade om henne direkt,
var det blott med ngra f ord, stora i sin enkelhet. Jag vet, sade
han, att hennes enda bermmelse var Jesu Kristi kors och hennes enda
hopp hans utgjutna blod. Och dr hon nu str i Guds syn, ett Jesu
fullbordade verk, tillropar hon oss: Kom till Jesus!

Ingen kunde bttre n Gustaf Adolf hafva uttryckt hvad Elisa sjlf
skulle velat hafva sagdt vid sin br. Och mngen, som lskade henne,
tyckte sig hafva hrt henne tala sista gngen i dag.

Gustaf Adolf gick hem frn kyrkan samma vg han kort frut gtt med
Elisa. Nu gick han ensam. Han stannade vid Elgsjns strand och sg bort
mot sin systers forna hem och mindes sitt samtal med henne. Dr han stod
bad han varmt fr hennes make. Herre, vinn hvad du syftar!

Ngra mn kommo frbi p vgen. De stannade fr att uttrycka sin sorg
och saknad.

Man kan tycka det r underligt, att hon skulle ryckas bort s i
frtid, sade den ene.

Nej, Mats, svarade Gustaf Adolf, sg icke i frtid; Herrens egna d
hvarken fr tidigt eller fr sent, de d i Herrens stund.

Dessa ord kommo med fvertygelsens kraft; det fll ej Mats in att tvifla
p deras sanning.

Gustaf Adolf bodde denna gng i doktorshuset, och det var en lisa fr
den srjande att ha honom. Han frskte ej komma med ngra
trstegrunder, han blott led med, och det var en konst, som han frstod.
Han led p sitt stt, hoppfullt och vlsignelsebringande, och drfr var
det lyftning i hans medlidande. Doktor Hessel kunde ej undg att rna
detta inflytande. Solen vrmer, fven d man knappast gr sig reda fr
att den lyser.

P begrafningsdagens afton satt doktor Hessel ensam i Elisas rum. Han
hade tit middag p Elghyttan, barnen voro nnu kvar dr, och han skulle
snart fara och hmta dem. Ett sjukbud hade kallat honom bort ur
familjekretsen, och innan han tervnde dit hade han gifvit efter fr en
obetvinglig dragning till sitt tomma hem. Han mste dvljas en stund i
detta rum, dr hans lskade tnkt sina sista tankar och kmpat sina
sista strider. h, hvarfr hade han ej varit hos henne? Smrtan hrfver
mildrades dock ngot af den hlsning, full af frltelse och krlek, som
han ftt. Det var mest fr sin egen skull han ville ha varit hos henne,
ty hon hade haft trst nd, det visste han utan att gra klart reda fr
sig, hvarfr han var s viss drp.

Nr han i ljuset af hennes dd sg tillbaka fver hennes lif, framstod
detta frklaradt. Han kunde ej undg att tro p hennes tro. Brister hade
vidldt det Andens lif hon left, men det hade varit kta. Medan hon var
hos honom, hade han haft skarpast blick fr felen, nu dremot framtrdde
ktheten allt klarare fr hans gon. Han tyckte, att han frst nu
brjade frst henne. h hvarfr, hvarfr var hon borta?

Han sg sig om i rummet. Det var som om hennes ande nnu dvalts hrinne
bland alla dessa freml, som hon s nyligen vidrrt. Hennes bibel lg
dr. Den var begagnad och ntt. Han tog den i sin hand, som om den varit
en relik. D han blddrade i den, fll ett pappersblad ut. Han tog upp
det och lste hvad hon skrifvit till honom aftonen af den dag de skilts
t fr ngra dagar, som han trott, men i sjlfva verket fr alltid.
Mnne fr evigt? S frgade han sig, d han lst det korta brefvet till
slut.

Elisa hade ingen eftergift gjort, hon fordrade allt, och hon gjorde det
i sin Herres namn.

Han knde sig icke retad af detta nu, men efterblifven. Just det
helgjutna i hennes tro och krlek till Gud hade skilt dem t i tiden;
skulle det fven skilja dem t i evighet?

Ingen kommer till Fadern utan genom mig.

Den, som icke tror Sonen, skall icke f se lif, utan Guds vrede blifver
fver honom.

Det var omutliga ord, intet smyghl fanns, dr man kunde lista sig undan
deras dom.

Doktor Hessel lt dem trffa och knde Guds vrede fver sig. Allt var s
mrkt, ej en strle ljus. Urskterna, hvilka frr synts honom
tillfyllest fr att kasta skulden frn honom p Gud, frmdde icke
skingra mrkret nu. Han knde sig frkastad frn Guds ansikte, och det
hjlpte icke att sga till Gud: Hvarfr skapade du mig? Hvarfr gaf du
mig en fri vilja, d du sg, att jag skulle missbruka den? Hvarfr
fordrar du mer n jag har kraft att betala?

Bullret af vagnshjul p grden och friska barnarster vckte slutligen
den rufvande ur hans hopplsa tankar. Han hade glmt tiden och sitt
lfte att komma ter till Elghyttan.

Du blef borta, sade Gustaf Adolf; vi fingo taga oss hem utan dig.

Ja, jag blef borta, svarade Alfred Hessel.

Det lt som om en undermening legat i hans ord. Gustaf Adolf sg
frgande p honom, men doktorn bjde sig ned och gaf barnen
godnattkyssen.

Sedan de sm gtt och de bda mnnen blifvit lmnade allena, gick det ej
lngre fr den ene att dlja sin frtviflan eller fr den andre att tiga
med sin trst.

Kom, sade doktor Hessel. Se hr hvad jag nyss fann.

Han rckte svgern Elisas bref. Nr Gustaf Adolf sg upp efter slutad
lsning, strlade hans blick, men den andres mrknade blott.

Hennes sista hlsning r en dom fver mig och kastar mig ohjlpligt
utanfr, sade doktorn bittert.

Hur kan du sga s? utbrast Gustaf Adolf. Hvad r detta annat n ett
bevekande rop till dig att komma in?

Doktor Hessel uttalade nu hgt hvad han nyss tnkt.

Du r skapad att vara Guds egen, svarade Gustaf Adolf lifligt; du
fick fri vilja fr att vlja Gud, som frst har valt dig; han har sjlf
uppfyllt hvad han fordrar och eftersknker hela skulden. Om ingen kan
komma till Fadern utan genom Jesus Kristus, s g till Fadern genom
honom! Om du knner Guds vrede fver dig, drfr att du icke tror Sonen,
s tro Sonen!

Det dr r lttare sagdt n gjordt, invnde Hessel dystert.

Jag vet nog det, svarade Gustaf Adolf sympatiskt, men jag vet ocks,
att det beror bara p dig sjlf och icke p ngon annan, hur lnge du
skall vara bland dessa, till hvilka Frlsaren sger: Jag vill, men I
viljen icke.

Doktor Hessel stod tyst och sg ut i natten. S enkelt och klart det
lt, detta, minsta barn kunde ju frst det och betrda frlsningens
vg! Men honom tycktes det, att om han skulle g in p den, komme en
genomgripande omhvlfning att ske med honom, en omhvlfning s stor, att
han blefve en annan mnniska. Hade han mod till det? Hade han viljan?

Eller hade han hellre mod och vilja att hjlpls drifva p vredens
stormiga haf?




                                 46.


Gustaf Adolf reste, d sorgens hgtidsdagar voro frbi. Frst d blef
tomheten riktigt knnbar. Doktor Hessel led oerhrdt, hela hans varelse
ropade efter Elisa.

En trst fr honom var att tala med barnen om deras mor, srskildt med
Sven, som bst frsttt henne. Han var ett tnkande barn. I den
himmelska vrlden rrde sig hans tankar som hemma hos sig, och de
trifdes dr nnu bttre nu, sedan mamma gtt dit.

Mnga frgor hade han och syskonen att gra sin pappa om Gud och Guds
rike, barnsliga frgor, djupgende i sin enkelhet. De hade ej mamma att
vnda sig till lngre; d gingo de till pappa. Han redde sig s godt han
kunde och knde ett stort ansvar. Ofta inflickade han i sina svar frgor
om hvad mamma sagt om det eller det, och hur glada blefvo ej barnen, d
ngon af dem drog sig till minnes ett och annat af hvad hon lrt dem.

Den forne skeptikern var s rdd om sina sm och deras tro. Hellre hade
han strtat sig i djupet med en kvarnsten om sin hals, n han vckt en
skymt af tvifvel hos ngon af dem. Och hans svar p deras frgor blefvo
drfr sdana, att de passade fr barnatron.

Nog hade han kunskap om de heliga tingen, och den kom honom nu vl till
pass. Detta hans vetande hade hittills varit som de dda benen i
profetens syn. Men nu genom umgnget med barnen, dessa himmelrikets
frmsta, som i sin oreflekterande tro hvila nrmast Jesu hjrta, kom han
i berring med den starke Anden, som gifver lif. De dda benen,
kunskapens spridda stycken, brjade rra sig, sammanfogas, st upp och
f lif. Han begynte fatta den stora sanningen: Den, som icke mottager
Guds rike ssom ett barn, han kommer aldrig dr in. Frkrossad och bjd
i stoftet, kritiserade han ej lngre det eviga Ordet, som ensamt
frmdde gifva honom en strle hopp, utan han tog emot det som ett barn.

Hrigenom frvandlades omrkligt fr honom sjlf hela hans vsen, och
han blef allt mer och mer den man Elisa alltid trott honom kunna blifva
och som hon lskat.

Nr barnen vxte upp, sgo de i sin allvarsamme och sorgbundne fader
frkroppsligandet af allt det bsta de kunde tnka. Till honom vnde de
sig med allt, som angick dem, och oinskrnkt frtroende hyste de fr
honom. Att han alltid skulle handla delt och af rena bevekelsegrunder
var en naturlig sak fr dem, de vntade icke annat och drmde ej om, att
han icke alltid varit sdan.

Tiden gick. Det sgs att den lker alla sr, men doktor Hessel r ej
riktigt med om det. Skall han framstlla sin hjrtesorg under en
medicinsk bild, liknar han den vid en fin fistelgng lngt inifrn. Den
vill aldrig g igen och br ocks helst frblifva ppen. Sin saknad vill
han icke mista, ty han knner detsamma, som Elisa en gng erfor, att
saknaden efter en lskad, som lefvat och dtt i Jesu tro, den tynger ej,
utan den hjlper att draga hjrtat och lyfta blicken mot det stora,
ljusa mlet.




           Frn Fosterlands-Stiftelsens Frlags-Expedition
      hafva utkommit och finnas att tillg hos alla bokhandlare
                    bland andra fljande arbeten:


Allt eller intet. Svenskt original af _Runa_. Tredje upplagan. Hft.
1:25, klotb. 2 kr.

Berttelsen r srdeles lrorik. Hr och dr r den riktigt spnnande,
men det bsta r, att den prglas af en varm kristlig knsla, hvaraf man
knner sig understundom mktigt gripen och hnfrd. Boken r allts
srdeles passande att ssom lektyr sttas i unga flickors hnder.

                                                    _Gotlands-Posten._

Berttelsen r vl skrifven och innehller mnga bde vackra och
tnkvrda ord.

                                                      _Sv. Dagbladet._

Dess innehll vittnar om frfattarinnans blick fr det verkliga lifvet
och r prgladt af sann kristlig anda. Arbetet kan tryggt rekommenderas
t hvem som helst, gammal och ung.

                                                       _Sv. Morgonbl._

Hvardagslif af _Runa_. Tredje upplagan. Hft. 1:75, kart. 2 kr. klotb.
2:50.

-- -- -- Runa skrifver lskligt, friskt och hjrtevarmt. Ls hennes
naturskildringar, hennes skildringar af barndomstidens lif och lekar,
hennes teckningar af prsthemmet i Vsterlnga! Berttelsen saknar fr
frigt ej sin spnnande intrig och skall helt visst lsas med lifligt
intresse och drtill lyckligtvis utan moralisk skada.

                                              _Nya Dagligt Allehanda._

_Hvardagslif_ af den unga, vi kunna redan sga framstende frf. Runa
har redan utgtt i en upplaga och freligger nu i den andra. Vi undra
icke p att den talangfulla frfattarinnans lika fina och anslende som
friska teckning af en sjls utvecklingshistoria i Hvardagslif finner
vgen till mnga hem, dr man sker en verkligt kristligt bildande
lektyr.

                                                        _Ledstjrnan._

En srdeles god ungdomslsning.

                                             _Gteborgs Veckotidning._

Denna berttelse af den talangfulla frfattarinnan r en fin anslende
och lyftande teckning af en sjls utvecklingshistoria och r inspirerad
af den varmaste kristliga uppfattning. Synnerligen lmplig till
familjelsning.

                                            _Ny Ecklesiastik-Tidning._

Ljudande Malm af _Runa_. Hft. 2:50, kart. 3 kr., klotb. 3:50.

Det r ett vackert arbete, detta, som den begfvade frfattarinnan nu
sknkt oss. Det r en berttelse frn den gustavianska tiden, full af
liffulla skildringar och interirer, som stta lsarens intresse i
spnning. Och genom berttelsen gr en understrm af varm religiositet.
Man har sagt, att nykterhetsvnnerna lsa mycket, hvilket ocks r en
vacker sanning. t alla vill jag ocks rekommendera denna bok, som frn
brjan till slut ger frmga att fngsla lsaren.

                                                         _Bl bandet._

Den vlbekanta frf. skildrar hr en skande sjls kamp och strid att
finna den rtta vgen till frid. Boken kan frordas bland vra lsare.

                                                 _Sndagsskollraren._

Denna bok r ett sknlitterrt alster och har vckt ej ringa
uppmrksamhet. Framstllningen r ytterst fngslande. Boken vill, ssom
redan titeln gifver vid handen, vara en kommentar till aposteln Pauli
allbekanta ord i I Kor. 13. Kristi krleksmakt och det mnskliga lifvets
ffnglighet, d det r i saknad af nmnda krleks brkraft ro de
tvenne rda trdar, som genomg det hela.

                                                    _Folkskolans Vn._

En af de bedste kristelige Fortllinger, jeg har lst paa lnge. Den er
lige spndende som den er dybt kristelig.

                                                       _Lutheraneren._

Huru jag kom till frid. En sjlfbiografi. fversttning frn tyskan.
Hft. 1:50, kart. 1:75.

Hr skildrar en kvinna sina lifserfarenheter p ett sympatiskt och
underhllande stt. Och det skall helt skert gra mnga unga kvinnor
godt att tillegna sig dessa erfarenheter, emedan de ha mnga bde
andliga och praktiska lrdomar att gifva.

                                                    _Nerikes Tidning._

Ljus i mrkret. En berttelse frn fransk-tyska kriget. Hft. 1:75,
kart. 2 kr.

Denna gripande, rrande berttelse frn 1870 rs krig skall skerligen
gifva sina lsare mnga djupa och hlsosamma intryck, de m nu vara unga
eller gamla. Srskildt de lidande och srjande har boken mnget
trsterikt ord att sga.

                                                    _Ny Eckles. Tidn._

Studentkamraterna af _Hans Tharau_. Hft. 1:25, kart. 1:60, klotb. 2:25.

Nr man lser igenom boken om studentkamraterna, mste man sga: Det var
en bra bok. Det r en bok fr dagen, hvilken torde blifva obefstade och
tviflande sinnen till gagn. M denna bok vinna stor spridning och s
inpredika trosvisshet, dr frut tvifvel varit rdande.

                                                            _G. S--d._

Helvi. Berttelse fr ungdom af _Hilja Haahti_. Tv delar. fversttning
frn finskan. Hft. 2 kr., kart. 2:25, klotb. 3 kr.

Det mest gldjande p det religisa omrdet i vra dagars Finland r
utan tvifvel den andliga vckelse, som under de senaste ren gripit
omkring sig i synnerhet inom studentkretsar. Den bok, hvars titel lses
hr ofvan, utgr ett exempel p vckelsens styrka och djup.

Frfattarinnan, en aktiv medlem i vr frening, K. F. U. K., har sjlf
pverkats af rrelsen och skildrar nu p ett skdligt stt densamma.
Man hr mellan raderna liksom hennes hjrtas egna slag. Och s brjar
det knnas s underligt fven i ens egen barm, och det r ej utan, att
trarna ibland vilja komma i gonvrrna. Jag minnes ej, nr jag lst en
bok, som verkat p mig s godt och s djupt som denna. Och mngen skall
skert sga detsamma. Helvi r en god bok.

                                                         _Mot hemmet._

Under den Hgstes beskrm. En berttelse frn trettioriga krigets dagar
af _Margareta Lenk_. Hft. 2 kr., kart. 2:50, klotb. 3 kr.

Freliggande bok innehller en liflig och fngslande skildring frn
det frdande religionskriget. De mnga prktigt gjorda
karaktrsteckningarna, ej mindre n de spnnande fventyren bra gra
boken srskildt lrorik och tilldragande fr de unga. Vi rekommendera
den varmt ssom passande till hglsning inom familjen.

                                                    _Ny Eckles. Tidn._

Det rofulla tertget. En episod ur valdensernas historia. Af _Crona
Temple_. Andra uppl. Pris hft. 1 kr., kart. 1:25, klotb. 2 kr.

Valdensernas strider fr sin tro, deras stndaktighet och deras segrar
r en martyrhistoria i smtt, som alltigenom visar sanningen af den
apostoliska satsen: Segern, som fvervinner vrlden r vr tro.

                                                   _Verml. Allehanda._

Hemt. Berttelse af _Ernst Evers_. Andra uppl. Hft. 1:50, inb. 1:75.

Det r ngra utomordentligt gripande lifsbilder, som den tyske
frfattaren med djup religis knsla i dessa berttelser framlgger. --
En bttre julklapp torde man hafva svrt att till upplyftande lsning
fr unga sinnen uppleta i bokldan.

                                                    _Ny Eckles. Tidn._

Genom mrka dalar. Berttelse ur lifvet af _P. D. von Blomberg_. Frn
tyskan af E. W--n. Hft. 1:25, kart. 1:50.

Berttelsen r bde lrorik och stmningsfull. Den inskrper den
lrdomen, att man skall vara njd med hvad man har och icke lttvindigt
lmna en lnande plats fr att ska lyckan i det ovissa.

                                                    _Nerikes Tidning._

En i hg grad underhllande och af sund kristlig uppfattning buren bok,
som frtjnar den strsta spridning.

                                                        _Ledstjrnan._

-- -- -- Boken lses med bde nytta och nje.

                                                          _Helsingen._

Freliggande berttelse r lika underhllande som buren af en genomsund
kristlig blick. Dess innehll r vl gnadt att gifva ett godt begrepp
om hvad verksam och hngifven kristendom vill sga, som i tro och
tlamod frstr att fverlmna allt i Guds hand och underkasta sig hans
vgar. Boken passar ypperligt till familjelsning samt br blifva en
vlkommen julgfva.

                                                    _Ny Eckles. Tidn._

En ganska underhllande och vl skrifven berttelse utan utsmyckning och
konstgjorda talestt. Den kan vl sttas i ungdomens hnder -- -- --
fversttningen r ledig och vrdad.

                                                 _Stockholms Dagblad._

P olika vgar. Berttelse fr ungdom af _Minna Blmmer_. Frn tyskan af
E. W--n. Hft. 1:25, kart. 1:50.

I berttelsens ltta form har frfattaren hr bundit en vacker krans af
skna moraliska och religisa lrdomar. Den ltta och behagliga stilen,
som utmrker detta lilla arbete, gr, att detsamma ovillkorligen skall
blifva en af ungdomen grna lst bok.

                                          _Vesternorrlands Allehanda._

En fngslande och god berttelse af det slag, som br kunna bde vrma
och vcka ett ungt hjrta. Kan drfr anbefallas som god ungdomslsning.

                                                    _Ny Eckles. Tidn._

dla tankar, goda lrdomar framstllda i en enkel och tilltalande form,
i en med betydande talang genomfrd berttelse, karaktrisera denna
lilla bok, och den unga lsekrets, till hvilken den fretrdesvis
adresserar sig, fr genom dess lsande och behjrtande en vrdefull
behllning.

                                                          _Vrt land._

Pastorn. Berttelse af _V. L._ Bemyndigad fversttning frn danskan.
Hft. 1 kr., kart. 1:25.

P Fosterlands-Stiftelsens frlag har utkommit en bok, som med sina
lifliga, varma och gripande skildringar ur lifvet br blifva mycket
omtyckt af allvarligt sinnade unga flickor och som fr resten med nje
kan rekommenderas fven t den manliga ungdomen och de ldre. -- -- --
Boken hr till dem, som gra ett djupt och allvarligt intryck.

                                                _Nya Dagl. Allehanda._

Man lser ej ltt denna frtrffliga bok utan allvarliga intryck af
sanningen, ty den manar till sjlfprfning af den egna stndpunkten och
uppfordrar till personlig afgrelse fr eller emot sanningen.

                                                    _Sanningsvittnet._

Pastorn r en skrift, som vi grna nskade lst och begrundad af
hvarje pastor inom vr kyrka. Skildringen synes af frfattaren vara
gripen ur lefvande lifvet inom den danska kyrkan. Allvarligt och p
samma gng krleksfullt stlles man infr det icke minst fr en prst
viktiga sprsmlet: vet du af ngon verklig fvergng frn dd till lif?

                                                   _Missions-Tidning._

En mycket intressant och lrorik berttelse, lmpad fr prsthemmet.

                                                        _Ledstjrnan._

P himlastigen af _E. Prentiss_. Ny och fullstndig fversttning frn
engelskan af Stepping Heavenward af lektor G. S. Lwenhielm. Hft. 2
kr., kart. 2:50, klotb. 3 kr.

Bland den religisa berttelselitteratur, som r alldeles srskildt
gnad att lra oss frst sjlslifvets utveckling till en helgjuten
kristlighet, intaga dessa dagboksanteckningar utan tvifvel ett
framstende rum. De lika gedigna som om den finaste uppfattning
vittnande tankarna, som hr nedskrifvits, skola helt visst lmna lsaren
den bsta vederkvickande och trsterika behllning.

                                                        _Ledstjrnan._

En synnerligt vl skrifven (och likaledes vl fversatt) bok. Jag skulle
vilja se den i hnderna p hvar och en, som har brjat vandra p
himlastigen eller, i likhet med hjltinnan i boken, Katarina Mortimer,
strfvar efter att fvervinna sig sjlf och blifva s till sinnes, som
Jesus var. Man finner en verklig karaktrsutveckling hos bokens
hufvudperson och fljer med djupaste intresse hennes den, framstllda
af henne sjlf i dagboksutdrag. P ett lekande och likvl djupt
allvarligt stt tecknar hon sina erfarenheter i barndomshemmet, ssom
trolofvad, ssom maka och moder. Dr r mycket att hmta i den boken,
som r ej blot til lyst.

                                                _Helsingborgs-Posten._




Noteringar:


Betoning r utmrkt med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 25]:
   ... Lt mig bara lsa ut kapitlet. Det r s spnnade ...
   ... Lt mig bara lsa ut kapitlet. Det r s spnnande ...

   [S. 116]:
   ... ofrslldt sin sympati fr honom, d hon sg, att det ...
   ... ofrstlldt sin sympati fr honom, d hon sg, att det ...

   [S. 179]:
   ... det ena ndvndiga. ...
   ... det enda ndvndiga. ...

   [S. 254]:
   ... de sina omkring sig. Slolt var han ocks fver dem. ...
   ... de sina omkring sig. Stolt var han ocks fver dem. ...






End of the Project Gutenberg EBook of P Elghyttan, by Elisabeth Beskow

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK P ELGHYTTAN ***

***** This file should be named 48638-8.txt or 48638-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/6/3/48638/

Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

