Project Gutenberg's Den bergtagna, by Ernst Ahlgren and Axel Lundegrd

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Den bergtagna
       En krlekens tragedi

Author: Ernst Ahlgren
        Axel Lundegrd

Release Date: April 10, 2015 [EBook #48676]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN BERGTAGNA ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.









                            DEN BERGTAGNA


                         EN KRLEKENS TRAGEDI

                                  AF
                  ERNST AHLGREN OCH AXEL LUNDEGRD.

                              STOCKHOLM
                  Z. HGGSTRMS FRLAGS-EXPEDITION.
                     IVAR HGGSTRMS BOKTRYCKERI
                                1890.




                              PERSONER:


   GUSTAVE ALLAND.
   LOUISE STRANDBERG.
   ERNA WALLDN.
   LILLY WALLDN.
   VIGGO PIHL.
   HENRIK RYBERG.
   BERGSTRM           }
   JOHANSSON           }  m. fl. konstnrer.
   LIND                }
   VRDINNAN.
                       *
   KAMRER MLLER.
   FRU KNUTSON.
   FRKEN KNUTSON.
   FRKEN SVENSSON.
   FRKEN JNSSON.
   FRKEN TORNSTRM.
   BOTILDA.
   BREFBRAREN.




                                  I.
                        Solig majdag i Paris.


En atelier p nedre botten. I bakgrunden ett stort fnster och ett par
glasdrrar, vettande till en trdgrd, som inhgnas af en hg mur. I
trdgrden str ett blommande krsbrstrd; syrener och murgrn klnga
upp fver muren.

Rummet r glest mbleradt: en chslong, ett bord, ett antikt skp och
ngra stolar. Hr och der p vggarne hnger en kvarlemnad studie.

P hgra sidovggen r drren till entren, p venstra drren till
sofrummet, och strax der bredvid en kamin.

Louise ligger p chslongen med kuddar bakom ryggen och en filt fver
ftterna.

Henrik sitter framfr kaminen med armbgarne p knna och en pipsnugga i
munnen.

Erna sysslar med att laga t vid en spritlampa p kamin-frisen; gr fram
till skpet och tar fram koppar, sockerskl m. m.; lyfter i frbigende
upp en flik af filten, som fallit frn chslongen ner p golfvet.

                               LOUISE.

Tack, Erna lilla. Det vrsta med att ligga sjuk r nstan det, att man
r till s mycket besvr fr sina vnner.

                                ERNA.

Prat! Fr det jag kokar litet t t dig? Kallar du det fr besvr?

                               LOUISE.

Tnk p allt annat, som du gjort fr mig under hela tiden jag legat
sjuk.

                                ERNA.

Det r just lnt att tala om nu, sedan allt r fver! Om ett par dar r
du s kry, att du kan promenera omkring p gatorna. Det ska' bli en
knsla, det!

            Till Henrik, i det hon stter honom p axeln.

Ln' mig din pipa.

                               HENRIK.

Nej, jag vill ha den sjelf.

                                ERNA.

Du ska' f igen den.

                               HENRIK.

Nej, jag vill ha pipan sjelf.

                                 ERNA

                             till Louise.

Se hr, hjertesnoppen, hll i det hr s lnge, s ska' jag g efter
grdde och brd. Huset r inte s frmget, att det ger en bricka.

                                LOUISE

                          tar emot tkoppen.

                                 ERNA

       gr hn till skpet och kommer igen med grdde och brd.

                               LOUISE.

Tack, tusen tack.

                                 ERNA

                    stter sig p chslongkanten.

N, smakar det?

                               LOUISE.

h, s sknt.

                                 ERNA

                            smeker henne.

Lilla bleknbb!

                               LOUISE.

Lilla kraftmenniska.

                                 ERNA

                 reser sig och gr fram till Henrik.

Du vill vl ocks ha en kopp?

                               HENRIK.

Nej.

                                ERNA.

Ses, gr dig inte till!

                               HENRIK.

Jag vill inte ha.

                                 ERNA

           bjer sig ned och talar som till ett elakt barn.

Usch hvad han r otck i dag! ^Rifver rundt i hans hr.^ Vill han ha
kaffe i stllet, s skall jag koka.

                               HENRIK.

Jag vill ingenting ha. Lt mig vara i fred!

                                ERNA.

Igelkott! ^Gr fram till Louise.^ Om jag kunde begripa, hvart Viggo och
Lilly tagit vgen!

                               LOUISE.

Vet du inte, hvart de gtt?

                                ERNA.

Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre fr att se p Besnards
mlningar, men det kunde de vl ha gjort fr lngesen.

                               LOUISE.

De ta nog vara p hvarandra.

                                ERNA.

Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta f g s mycket hon vill. Med de
andra r det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna
hitta p att prata fr henne.

                               LOUISE.

Det r alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.

                                ERNA.

Jag r tolf r ldre n hon -- -- och det r p mitt ansvar, hon fr
vistas i Paris.

                                LOUISE

                              smleende.

Nr det rr henne, tycker jag nstan, att du r sipp.

                                ERNA.

Bttre det, n lta henne vara fr fri.

                                LOUISE

                           slr ned gonen.

                                ERNA.

Jag ser hvad du tnker, men -- ^lgt och lidelsefullt^ -- Tror du, jag
skulle vilja, att hon blef som jag? ^Hgt.^ Nej, nu skall du ha en kopp
t till.

                               LOUISE.

Ha vi rd? Du har inte sjelf druckit.

                                ERNA.

Jag behfver ju bara spda vatten p -- detder murmeldjuret vill ju inte
ha ngot. ^Knuffar Henrik i hufvudet.^ Du somnar ju fver pipan! Kan du
inte s vl lna mig henne, snljobb?

                               HENRIK.

Nej.

                                ERNA.

lskvrdaste trbelte! Jag afgudar dig -- men ln' mig din pipa.

                               HENRIK.

Nej.

                                ERNA.

Bara ett enda tag.

                               HENRIK.

Nej.

                                ERNA.

Gud, hvilken karaktrsfasthet! ^Serverar t t Louise och stter sig
ter hos henne p chslongkanten.^ Nr jag tnker p, att Lilly skulle
kunna f g igenom detsamma som jag, s kan jag bli alldeles tokig.

                               LOUISE.

Men du r ju alltid s glad och belten.

                                ERNA.

Nja -- hvarfr skall man hnga lpp. Det ligger inte fr mig.

                                LOUISE

                         deltagande, skyggt.

Men -- -- -- du har det ju bra? r du inte lycklig?

                                ERNA.

Du talar som ett barn, min vn, och det r du ocks -- ett stort, sjukt
barn. ^Lgt och lidelsefullt.^ Lycklig? Ja, man kan fverlefva allting.
Det r det som gr verlden s usel och futtig. Man trstar sig med en
pipa tobak och -- -- ^ser hn till Henrik.^ Nej -- ^afbryter, reser sig
hastigt upp och gr ett slag fver golfvet^ -- men det r underligt i
alla fall, att inte barnen komma! ^Stannar i nrheten af spiseln, der
Henrik sitter.^

                               HENRIK.

Du har varit hos Bergstrm i dag.

                                ERNA.

Ja.

                               HENRIK.

Med blommor! Det kan man kalla gentilt.

                                ERNA.

Jag skulle tro det.

                               HENRIK.

Du ger aldrig mig ngra blommor.

                                ERNA.

Du har inte brutit benet.

                               HENRIK.

Vill du inbilla mig, att det r fr benets skull?

                                ERNA.

Visst inte, det r fr hela karlens skull! Han r en snll pojke. Hade
han varit hr, skulle jag inte ha behft sukta fr tobak.

                               HENRIK.

Jas! Du erknner sledes -- --

                                ERNA.

Sta herr Adonis, han ska' f dubbelt s mnga blommor som Bergstrm.
Han ska' f allt hvad han vill, bara han r snll.

                               HENRIK.

Jag vill ingenting ha.

                                 ERNA

                   gnolar och gr fram till Louise.

Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri fr Lilly utan att ta henne hit
till Paris, s hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda
bref, och nr hon nu kunde ha godt af att lra sig franska riktigt
ordentligt, s tyckte jag, att jag inte kunde sga nej.

                               LOUISE.

Kra du, hvad skulle hon ha fr ondt af att komma till Paris?

                                ERNA.

h du! Lifvet bland oss artistslarfvar r inte nyttigt fr en sdan der
liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i
snusfrnuftigheten. Hrute ha vi lsare tyglar p allting -- och det gr
mnga underliga djur i vr Herres hage.

                                HENRIK

            utan att vnda sig om, med kufvad frbittring.

Sjelf r du ett af de allra underligaste.

                                ERNA.

Tycker du?

                                HENRIK

                            vnder sig om.

Tror du inte, jag mrkt, hur du lgger an p honom?

                                ERNA.

Lgger jag kanske inte ocks an p dig? -- -- Ln' mig din pipa.

                                HENRIK

                    reser sig och gr emot henne.

Jag tl det inte lngre! Du gr mig galen med dina konster.

                                ERNA.

S bryt! Du har din frihet.

                               HENRIK.

Du tycks nska det!

                                ERNA.

Jag hvarken nskar eller fruktar. Men r det din mening att plga lifvet
ur oss bda med svartsjuka, s r det bttre, att vi g hvar t sitt
hll.

                               HENRIK.

Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!

                                ERNA.

Hvad r det yttersta?

                                LOUISE

                              medlande.

S -- s -- s, inte vara hftiga!

                                ERNA.

Han gr mig ursinnig med sin smaktighet.

                               HENRIK.

Hon dljer allting fr mig.

                                ERNA.

Jag dljer ingenting. Jag r vnlig mot mina vnner, och mot Bergstrm
derfr, att han r en af dem. Om han blir mer fr mig, skall jag sga
dig det rligt.

                               HENRIK.

Du frutstter mjligheten!

                                ERNA.

Jag har sett s mycket, att jag inte lngre tror p omjligheter.

                               HENRIK.

Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt frflutna knner jag. Kan
jag veta hur mnga -- -- --

                                ERNA.

Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!

                               Tystnad.

Om jag inte sjelf berttat dig om den ende, som jag inte kan nmna, hvad
hade du vetat?

                               HENRIK.

Det r just det, som gr mig vansinnig! Jag kan mta honom p gatan, vid
hvart hrn kunna vi stta p hvarandra. Jag misstnker alla! h, detta
r ett helvete!

                                ERNA.

Du mter honom aldrig.

                               HENRIK.

Hur kan du veta det?

                                ERNA.

Jag har ju sagt, att han r som dd.

                               HENRIK.

_Som_ dd! Men han _r_ inte dd!

                                ERNA.

Det r inte min skull.

                    Det hres steg utanfr drren.

                               LOUISE.

Ses, nu ha vi Lilly och Viggo hr.

                                 ERNA

                         hastigt till Henrik.

Inte ett ord mer! Inte ett ord s att hon hr det!

                   *       *       *       *       *

                                VIGGO

        kommer in frn entren med en blomsterbukett i handen.

                                 ERNA

                           gr emot honom.

Hvar r Lilly?

                                VIGGO.

Hon kommer strax. ^Gr hn till Louise och lemnar henne buketten.^ Jag
har tagit en helsning frn sommaren med mig till vr lilla sjukling.

                               LOUISE.

Tack, tusen tack. h, hvad ni alla ro snlla mot mig!

                                 ERNA

                             till Henrik.

Der ser du! Viggo br ocks blommor till en sjuk -- inte tycker ngon
_det_ r besynnerligt.

                                VIGGO

                              till Erna.

Lilly gick till Maison blanc fr att kpa ngot, som jag inte skulle f
vara med om. Det var vl en tournyr, kan jag tro. Men jag tnkte nstan,
att hon skulle ha hunnit hit redan, fr jag var inne p Caf de la
Regence och tittade i tidningarne -- ^vnder sig till Louise^ -- och det
r sant, jag har en fverraskning t dig.

                               LOUISE.

Frn tidningarne?

                                VIGGO.

Nej, men kan du gissa, hvem jag trffade p kafet?

                               LOUISE.

Nej.

                                VIGGO.

Frsk!

                               LOUISE.

Pelle?

                                VIGGO.

Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!

                               LOUISE.

En storhet? Prinsen?

                                VIGGO.

Prat! Hade det varit s mrkvrdigt! Nej, en konstnr.

                               LOUISE.

Ja, det var just en upplysning! Nr det vimlar af konstnrer.

                                VIGGO.

Ingen af de vanlige. En som du beundrar!

                               LOUISE.

Jag beundrar s mnga.

                                VIGGO.

Ja, men -- mer n alla andra.

                               LOUISE.

Det vet jag ingen.

                                VIGGO.

En skulptr.

                               LOUISE.

Alland! Gustave Alland!

                                VIGGO

                               nickar.

                               LOUISE.

r han i Paris?

                                VIGGO.

Ja. Efter tv rs frnvaro.

                               LOUISE.

Hur har han kunnat vara borta? Frn salongen och allting?

                                ERNA.

Han har gtt tillbaka i sin konst, och andra ha gtt framt. Han skms.

                                VIGGO.

Hvem sger, att han gtt tillbaka?

                                ERNA.

Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utstllt
ngot.

                                VIGGO.

Det har han visst. P sista salongen fans ett par byster.

                                ERNA.

Javisst -- ja. Kungliga hgheter!

                                VIGGO.

De ro vl menniskor de ocks!

                                 ERNA

                        skrattar fraktfullt.

                                VIGGO

                             till Louise.

Nej, men fverraskningen var den, att han kommer hit.

                           LOUISE och ERNA

                              samtidigt.

Hvem?

                                VIGGO.

Alland.

                               LOUISE.

Hit? Hvad menar du?

                                VIGGO.

Han har trffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vnner, och nr
han hrde, att Karls syster var hr och legat sjuk, s ville han beska
dig.

                                 ERNA

                           mellan tnderna.

Vnliga sjl!

                               LOUISE.

Nr d?

                                VIGGO.

Nu. Strax.

                               LOUISE.

Jag fr upp.

                                VIGGO.

Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.

                                 ERNA

                     har gjort sig beredd att g.

                               LOUISE.

Inte mnar du g?

                                ERNA.

Som du vet afskyr jag storheter.

                               LOUISE.

h, men s blif hr och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur
skall jag bra mig t?

                                VIGGO.

Se! r hon inte rent frtviflad! Och jag som trodde, jag skulle gra dig
en gldje!

                                ERNA.

Adj med dig, lilla bleknbb! Blif nu bttre till i morgon.

                               LOUISE.

Tittar du inte in i kvll?

                                ERNA.

Jo. Det gr jag vl. Jag kan nog inte vara borta frn min sjukling s
lnge. ^Kysser henne p pannan; till Henrik.^ Gr du med?

                                HENRIK

   reser sig lngsamt, knackar ur sin pipa och fljer efter. De g.

                   *       *       *       *       *

                               LOUISE.

Jag r s rdd.

                                VIGGO.

Hvarfr r du rdd? Han bits inte.

                               LOUISE.

Jag talar dligt franska -- och nr jag blir frlgen, r det nnu vrre
-- --

                                VIGGO.

Prat! Du talar mycket bttre n jag.

                               LOUISE.

Ja, _det_ var just en trst!

                                VIGGO.

Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.

                               LOUISE.

Du narras.

                                VIGGO.

Nej. Han r ju en blandningsmenniska, och har sprksinne som en ryss.
Han r fdd kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack.
Och han har bott i Finland tre somrar.

                               LOUISE.

Ja, men -- en fransman som talar svenska -- --?

                                VIGGO.

Han bryter naturligtvis frskrckligt, men han frstr parfaitement --
^smleende^ -- han sger, att han frstr mig mycket bttre nr jag
talar svenska n franska.

                                LOUISE

                               smler.

                                VIGGO.

Hvarfr skrattar du?

                               LOUISE.

Jag tnker p din franska.

                                VIGGO.

Jag tnker p, att jag skall resa, jag.

                                LOUISE

                    strcker handen ut emot honom.

r du ledsen fr det?

                                VIGGO.

Ja. Det blir s tomt.

                               LOUISE.

Efter Lilly?

                                VIGGO.

Efter hela lifvet hrute -- mest efter henne kanske -- -- Jag vet inte.

                               LOUISE.

Tack fr allt hvad du gjort fr mig under denhr tiden.

                                VIGGO.

h, det r ju ingenting -- --

                               LOUISE.

r det ingenting, att du sktt mig och vrdat mig och varit nstan som
en mamma fr mig under sjukdomen? Du och Erna.

                                VIGGO

                              smleende.

Just derfr tycker jag det r trkigt, att resa ifrn min patient, som
kanske kunde behfva mig nnu.

                               LOUISE.

h, nu r jag ju rask.

                                VIGGO.

Du r svag nnu. Du behfver ha vnner omkring dig.

                               LOUISE.

Jag har ju Erna. Och fr resten -- -- -- Jag vnjer mig nog af med att
vara pjunkig, nr jag inte lngre har dig, som klemar bort mig.

                                VIGGO.

Du r inte pjunkig. Du r mtlig. Du har finare skinn n vi andre -- du
tl inte att knuffas som vi. Allt griper s djupt fatt i dig. ^Stryker
smekande fver hennes hr.^ Du r s exalterad.

                                LOUISE

               smleende i det hon besvarar smekningen.

Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och s kommer du och helsar p oss i
sommar -- Botilda och mig -- och s kan ni f pyssla om mig s mycket ni
vill.

                                VIGGO

                         rcker fram handen.

Afgjordt! Ja, farvl d.

                                LOUISE

                              ngsligt.

Inte skall du g nu? Kre Viggo, stanna, s r du s snll.

                                VIGGO.

Jag har inte packat en bit och inte kpt en smul af allt det, jag skall
ha med mig. Och tget gr klockan sex.

                                LOUISE

                              bevekande.

Ja, men du _fr_ inte g nu! Vnta tminstone till monsieur Alland
kommer. Jag vet inte -- inte alls hvad jag skall tala med honom om.

                                VIGGO.

Han r ingen tysk klkborgare. Du behfver inte alls vara ngslig. Var
bara enkel och naturlig -- -- det r allt hvad som behfs.

                        Det knackar p drren.

Entrz!

                   *       *       *       *       *

                                ALLAND

                         kommer in om drren.

                                VIGGO

                        vnder sig emot honom.

Se der! Min sjukling hr ligger just och beklagar sig fver, att hon
inte kan fra ngon konversation.

                                ALLAND

   gr fram till Louise och rcker henne handen, enkelt och vnligt.

r det fr min skull?

                               LOUISE.

Ja. ^Reser sig i sittande stllning.^

                               ALLAND.

Nej, fr all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit s sjuk, hr
jag.

                               LOUISE.

Ja. Och derfr kommer ni p sjukbesk.

                                ALLAND

                             till Viggo.

Frken Strandberg _kan_ ju konversera.

                                LOUISE

                               smler.

Frhasta er inte i ert omdme.

                                ALLAND

                               muntert.

Det der var ju ocks en riktig konversationsreplik. ^Till Viggo.^ Skall
ni g? r det jag, som skrmmer er?

                                VIGGO.

Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontget och jag har inte
packat n.

                               ALLAND.

Blir ni lnge borta?

                                VIGGO.

Troligen.

                               ALLAND.

Det blir ju trkigt fr er -- hur heter det? -- ^uttalar ordet med
svrighet^ -- fostersyster. ^Leende till Louise.^ Icke sant? Ni r ju
herr Pihls fostersyster?

                               LOUISE.

Ja.

                               ALLAND.

Det r ett lustigt ord! -- -- Blir det icke tomt fr er, nr han rest?

                               LOUISE.

Jo. Frskrckligt. Men nr jag bara fr g ut, s blir det bttre.

                                VIGGO

                        rcker Louise handen.

Farvl med dig nu, kra lilla Lisa.

                               LOUISE.

Farvl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!

                                VIGGO

                    bugar sig fr Alland och gr.

                   *       *       *       *       *

                                ALLAND

       ser p henne smleende och upprepar med Viggos tonfall.

Kra lilla Lisa.

                                LOUISE

                          rodnar, frlgen.

                               ALLAND.

Det lter s lustigt. Det betyder Ma chre Louise -- icke sant?

                               LOUISE.

Jo.

                               ALLAND.

Det r ett lustigt sprk, svenskan. Men jag tycker om det -- -- Skall ni
icke lgga er ner igen?

                               LOUISE.

Nej tack. Jag kan godt sitta.

                               ALLAND.

Lt mig nu frst se p er riktigt.

                               LOUISE.

Det r inte mycket att se p.

                               ALLAND.

Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.

                               LOUISE.

Jag har haft tyfus.

                                ALLAND

                    med tydligt konstnrsintresse.

Sitt -- jag ber -- alldeles tyst ett gonblick, s att jag fr se ert
ansigte i ro.

                   Tystnad. De betrakta hvarandra.

                               ALLAND.

Jag tycker om er. Sdana rliga gon ni har.

                                LOUISE

                               smler.

                                ALLAND

                      i frndrad ton; retligt.

Trodde ni, att jag ville sga en komplimang?

                                LOUISE

                               frsagd.

Nej.

                               ALLAND.

Det kan aldrig falla mig in. Det gr mig ingenting, om ni r ful eller
vacker, om ni har runda kinder eller hliga. Men jag tycker om eder,
sdan som ni r.

                               LOUISE.

Ni knner ju min bror?

                               ALLAND.

Ja. Han r en duktig konstnr.

                               LOUISE.

Ja, inte sant!

                               ALLAND.

Han r lika mycket vrd, som sitt namn. Det kan man icke sga om alla.

                      Betraktar hennes ansigte.

Men se huru ni lyser upp! Ni r stolt fver honom. Det r vl han, som
gifvit er en smula lif.

                               LOUISE.

Ja -- frr. D voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne,
och nr han var borta, skref han ofta.

                               ALLAND.

Men nu?

                               LOUISE.

Nu r han gift.

                                ALLAND

                               leende.

Ja, det frstr alltid en menniska.

                               LOUISE.

S menade jag inte.

                               ALLAND.

Men s r det i alla fall -- --

Bertta mig ngonting om er sjelf.

                               LOUISE.

Det fins nstan ingenting att bertta.

                               ALLAND.

Alltid finnes det vl ngot -- -- fastn -- -- ja, egentligen har ni vl
aldrig lefvat?

                               LOUISE.

Hvad skall man eljes kalla det?

                               ALLAND.

Att vegetera. ^Tar hennes hand.^ Srar jag er?

                               LOUISE.

Nej, men det kns som om ni hade rtt.

                               ALLAND.

Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn -- ett frskrmdt barn.

                                LOUISE

                     lgger handen fver gonen.

                               ALLAND.

Lifvet har varit hrdt och elakt mot er. r det icke s? Och ni r skygg
och misstrogen.

                               LOUISE.

Inte mot er.

                               ALLAND.

Bertta mig d ngot.

                               LOUISE.

Jag kan inte.

                                ALLAND

                       ser p hennes kldning.

Ni br sorgdrgt -- och hvarfr r ni hr i Paris?

                               LOUISE.

Jag skall bertta er allt hvad det fins att sga. Jag r fdd i en
svensk smstad. Min far dog nr jag var sjutton r. Jag har inte flere
syskon n min bror, en syster och s min fosterbror, Viggo, som ni
knner. Fr ett par r sedan blef min syster sinnessjuk. -- Vi ville
gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var s frfrligt, det
slet ut oss alldeles. S blef mamma sjuk; jag kunde inte skta dem bda,
s mste min syster p drhuset, och strax derefter dog mamma. Min
lkare sade, att jag borde resa och frstr mig. Jag har alltid hyst
intresse fr konst och jag ville hellre resa hit n till Konstantinopel.

                                ALLAND

                              smleende.

Konstantinopel! Hade ni mnat er dit? Till harems-staden?

                               LOUISE.

Karl reste ju dit -- --

                               ALLAND.

Det var frstndigt, att _ni_ fredrog Paris!

Har ni aldrig varit hr frr?

                               LOUISE.

Nej.

                               ALLAND.

D knde ni er vl som en lsslppt fgelunge i brjan?

                               LOUISE.

Jag blef ju sjuk nstan strax.

                               ALLAND.

Det r sant. Frlt mig.

Detta r er brors atelier, eller hur?

                               LOUISE.

Jo. Han hade hyrt den p ett r, och efter den stod ledig, tyckte han,
att jag kunde bo hr.

                                ALLAND

               gr upp och ser sig omkring i atelieren.

Hr r ju bde vackert och rymligt. ^Stannar i fonden och ser ut.^ Och
trdgrd har ni ocks. ^Vnder sig emot henne.^ Var det inte tomt att
ligga sjuk hr -- ensam i detta stora rum?

                               LOUISE.

Inte lg jag hr och inte var jag s ensam. Hr bo landsmn i huset:
Erna Walldn, mlarinnan.

                               ALLAND.

Bor hon hr?

                               LOUISE.

Ja. Knner ni henne?

                               ALLAND.

Jag har trffat henne -- ngon gng -- -- men det r lngesedan nu.

                               LOUISE.

Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande!
Hur mt hon vrdat mig!

                               ALLAND.

Hvilken lofsng! Aldrig hade jag trott, att frken Walldn var en sdan
engel.

                               LOUISE.

Hon frefaller kantig och hrd; men hon har ett hjerta af guld. Hon gr
intryck af ngonting brustet -- -- Jag tnker s ofta, att hon mtte ha
gtt igenom ngon frfrlig sorg.

                                ALLAND

             som betraktat henne tigande medan hon talat.

S stora gon ni har! Och nr ni talar om sorgen, se de ut som nr en
krusning gr fver ett vatten.

Ni liknar icke er bror.

                               LOUISE.

Inte? ^Slr ner gonen.^

                               ALLAND.

Nej. -- Hvarfr slr ni ned gonen?

                               LOUISE.

h, fr ingenting just.

                               ALLAND.

Nu slingrar ni! Ses! Var nu rlig.

                                LOUISE

                                blygt.

Jag tycker ni ser p mig s underligt.

                                ALLAND

                              skrattar.

S-! ^Allvarsamt.^ Jag har knt en kvinna, som var mycket lik er.

                                LOUISE

                              smleende.

Det frklarar saken.

                               ALLAND.

Frklarar? Inte behfver den saken ngon frklaring! Inte gr man sig
reda fr, hvarfr man ser p en person! Fr mig r det lika naturligt
som att andas -- och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se p, lr
jag ngot.

                       Ett gonblicks tystnad.

                               LOUISE.

Hvem var hon, som ni sger, jag liknar?

                               ALLAND.

Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som sttt mig mycket
nra.

                                LOUISE

                               rodnar.

                               ALLAND.

-- s nra som en kvinna _kan_ st en man!

                                LOUISE

                             rycker till.

                                ALLAND

                               hastigt.

Inte kan det frnrma er? Det var ingen modell -- af det slagets
frbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer n en enda.

r ni mlarinna?

                               LOUISE.

Nej.

                               ALLAND.

Har ni ngot annat arbete?

                               LOUISE.

Arbete?

                               ALLAND.

Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. -- Jag menar ett arbete att
_egna_ er t.

                               LOUISE.

Nej.

                               ALLAND.

D skall ni vl gifta er?

                               LOUISE.

Nej.

                               ALLAND.

Visst skall ni det!

                                LOUISE

                              smleende.

Ni sade ju, att det frstr alltid en menniska!

                               ALLAND.

Ja, en man -- icke en kvinna. Samhllet r nu en gng sdant, att hon
mste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i frtid. Det vore skada p
er.

                               LOUISE.

Tror ni?

                               ALLAND.

Ja. Ni ser s god ut. Ni skulle helt skert gra en man lycklig.
^Leende.^ Ni _r_ god -- icke sant?

                                LOUISE

                               muntert.

Tyvrr!

                               ALLAND.

Se, se! Har ocks ni mrkt, att det bara r egennytta, nr menniskorna
predika fr hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom
ihg det! Man gr alltid klokare i att sl ihjl en menniska n att
lska henne.

                               LOUISE.

Det vore visst svrt fr mig att sl ihjl ngon, i synnerhet just nu.

                               ALLAND.

Ni menar, att ni har intet val?

                               LOUISE.

h -- fy -- -- ni talar s styggt. Ni tror visst inte p krlek, ni.

                               ALLAND.

Jo! Men jag tror icke p _kvinnorna_. Det r icke mnga af dem, som tla
vid att lskas.

                               LOUISE.

Tla vid?

                               ALLAND.

Jag menar tla vid det alldeles som en man -- s att det blir endast en
episod i deras lif.

                               LOUISE.

Om s r -- -- det lnder vl vrt kn till heder!

                               ALLAND.

r ni s sker p det?

Jag har knt en. Hon var mlarinna. Hon lefde i tv r tillsammans med
en af mina vnner. Han var ocks konstnr, och de hjelpte hvarandra med
rd och dd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid
gr.

                               LOUISE.

Hur?

                               ALLAND.

Se icke s hpen ut. Krleken r bara en blomningstid, derfr r den s
kort. Min vn och hans vninna brto med hvarandra. De hade trttnat
bda.

                               LOUISE.

Ocks hon?

                               ALLAND.

Skrmmer det er? Ja, ocks hon -- --

Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gr, d hon icke lskar
lngre.

                               LOUISE.

Alltid?

                               ALLAND.

Ja, alltid. Deri ligger det lga hos ert slgte. En man behller alltid
vlvilja fr den, han lskat; en kvinna aldrig.

                               LOUISE.

Alla ro inte lika -- -- Men hur gick det med henne -- mlarinnan?

                               ALLAND.

Hur det gick? Det gick henne utmrkt p alla stt!

Hon hade mlat sitt sjelfportrtt p hans atelier. Det portrttet var
ett msterstycke -- djerft, kraftigt, hnsynslst sant. Det inbringade
henne en medalj p salongen och det inkptes af franska staten. Det var
den frsta vindflkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som fr en
konstnr r ndvndigare n allt annat: sjelftillit.

                               LOUISE.

Men sedan -- --?

                               ALLAND.

-- -- har hon utstllt hvarje r, och om jag inte visste bttre, skulle
jag svra p att en _mans_ hand utfrt hennes arbeten.

                               LOUISE.

Jag tnker inte p det der yttre -- jag tnker p hennes inre historia.

                               ALLAND.

Den ligger ju _bakom_ de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig,
kan den tolkas i tv ord: _hon hatar_. Krleken var blott en episod i
hennes lif, och smrtan gjorde henne till en konstnr af rang.

                               LOUISE.

Stackaren!

                               ALLAND.

Det skulle ni icke sga, om ni visste, hvad det r att kunna arbeta --
^Reser sig upp.^ -- Men nu skall jag g -- ^Pltsligt oreflekteradt.^ --
Hvarfr sger ni stackaren? Under den tid, de lefde samman, utfrde
bda det bsta arbete, de ngonsin gjort. Han ocks.

                               LOUISE.

Var det hennes frtjenst?

                               ALLAND.

Hvem vet? Fr mig tminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen
lskar, ett nytt arbete.

                               LOUISE.

Hur har det varit de sista ren?

                                ALLAND

                               leende.

Det har varit fr mnga. Derfr har det icke blifvit annat n
portrttbyster af. ^Bugar sig till afsked.^ Hur lnge stannar ni i
Paris?

                               LOUISE.

Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.

                               ALLAND.

Hvad skulle ni hemma att gra?

                               LOUISE.

h, ingenting just -- --

                               ALLAND.

Hur kan man tveka i valet mellan Paris och -- ^med svrighet^ --
Krkvinkel; heter det icke s?

                               LOUISE.

Min bror har inte ateliern lngre n till den 1:sta Juli.

                               ALLAND.

S har ni ju mer n en mnad att bo hr. ^Ser ut.^ Och ni har trdgrd,
en sdan frtjusande gammal trdgrd -- fvergifven, frfallen,
undangmd. Der r ni ju borta frn verlden.

                               LOUISE.

Tycker ni om den?

                               ALLAND.

Jag tycker om alltsammans hr. Hvad ateliern kunde gras vacker! Men ni
r en spartan. Man ser det p hela er drgt, p hret, p allting. S
strng ni ser ut! Hvilken hrd dom afkunnar ni icke i ert hjerta fver
mig, lttsinnige man! I era gon r det synd att njuta af lifvet. Vill
solen skina, skall man spnna parasollen upp eller krypa i skuggan!
_Jag_ rullar mig der det r varmast i sanden. -- Ni tycker att jag r
lttsinnig -- icke sant?

                                LOUISE

                        lngsamt och dmpadt.

Jag vet inte. Nej -- -- men det kns som om er verld inte vore min.

                   *       *       *       *       *

                                LILLY

   kommer inspringande frn entrn och stannar frlgen d hon fr
                              se Alland.

                                LOUISE

                             presenterar.

Frken Walldn -- monsieur Alland.

                                LILLY

                         helsar; till Louise.

r Viggo gngen?

                               LOUISE.

Ja. Han skulle hem och packa.

                                LILLY

                           med missrkning.

Redan?

                               LOUISE.

Du har ju varit borta lnge -- --

                                LILLY

                             grtfrdig.

Jag fick se ett brllop -- ett fint brllop -- i Madeleine-kyrkan -- --
och s glmde jag --

                                ALLAND

              som betraktat Lilly med synbart intresse.

Var inte ledsen, frken! ^Smleende.^ Han kommer nog igen.

                                LILLY.

Tror ni det?

                               ALLAND.

Ju mer jag ser p er, dess lifligare fvertygas jag om, att han kommer.

                              ERNAS RST

                               utanfr.

Lilly! r Lilly der!

                                LILLY

                             ropar utt.

Jaha. Jag kommer strax.

                                ALLAND

                        bugar sig fr Louise.

Nu hoppas jag snart f se er riktigt rask och kry. ^Tar hennes hand,
hller den ett gonblick i sin och ser p den.^ En sdan vacker hand ni
har -- kraftls, blodls, men s fint modellerad. ^Lyfter den upp och
kysser den.^

                                LOUISE

                    drager den tillbaka, frlgen.

                               ALLAND.

Hvarfr gr ni s? ^Hrmar hennes rrelse med handen.^ Brukas det inte
hos er, att man kysser en dam p handen?

                               LOUISE.

h -- jo -- -- men -- --

                               ALLAND.

_Jag_ kysser alltid p hand -- -- nr handen r vacker.

                                LILLY

   som dragit handskarne af, kastar ett mnstrande gonkast p sin
                             hgra hand.

                                ALLAND

                         bugar sig fr henne.

Farvl, frken! ^Gr mot drren. Just som han fattar i vredet, ppnas
den utifrn och Erna kommer in. D hon varseblir honom, viker hon t
sidan och blir stende, blek och upprrd, stirrande p honom med vidgade
gon. Han gr en ltt bugning och gr hastigt frbi henne ut.^

                   *       *       *       *       *

                           LOUISE och LILLY

                          g hn emot Erna.

Hvad -- -- hur r det fatt -- -- har ngot hndt?

                                 ERNA

                             hemtar sig.

Nej -- -- hnej -- -- ingenting. Jag blef bara s rdd -- -- Jag trodde
herr Alland var gngen -- och s stod han alldeles innanfr drren. ^Med
ett frsk att skratta.^ Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe
lyckats gra mig nervs med sitt eviga traggande. ^Hftigt till Lilly.^
Hvarfr kom du inte strax upp?

                                LILLY.

Jag trodde, Viggo var hr.

                                ERNA.

Viggo, Viggo! -- -- Jag vill inte veta af, att du springer s der!

                                LILLY.

Du har ju sjelf sagt -- --

                               LOUISE.

Hvad r det med dig? Du r s hftig -- --

                                 ERNA

                      stryker sig fver pannan.

Jag r nervs. Det kns som om hvarenda fiber hoppade.

                                LOUISE

   gr bort och tar henne om lifvet, fr henne hn till chslongen,
       ndgar henne att stta sig och klappar henne lugnande p
                              hufvudet.

S -- s. Stackars min lilla kraftmenniska.

                                 ERNA

                              reser sig.

Strunt i det. ^Till Lilly.^ N -- har du ftt sga farvl till honom?

                                LILLY.

Hvilken honom?

                                ERNA.

Prat! Det fins bara en. -- N?

                                LILLY.

Nej.

                                ERNA.

D kommer han vl hit innan han far?

                                LILLY

                          kmpar med grten.

Jag vet inte.

                                ERNA.

Visst gr han det!

                                LOUISE

                         gr fram till Lilly.

Kns det s svrt att skiljas?

                                LILLY.

Det blir s tomt, s frfrligt tomt.

                                LOUISE

   tar hennes hufvud mellan sina hnder och kysser henne p pannan.




                                 II.
                           Junidag i Paris.


Samma atelier, men flera, delvis nya, mbler. Draperier framfr
drrarne. Ngra stora, japanesiska lyktor nedhngande frn taket. P
divanbordet en vas med rosor. P ett mindre bord vid sidan om chslongen
ett kabinettsportrtt af Alland.

Louise och vrdinnan samtala framfr drren till entren. Louise i ny,
elegant parisertoalett.

                              VRDINNAN.

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den frsta juli r atelieren ledig.
Det r hg tid, att jag fr den uthyrd.

                               LOUISE.

Jag hyr den p en mnad -- -- tv mnader -- -- ett kvartal, om s
ndvndigt skall vara -- --

                              VRDINNAN.

Nej, inte mindre n ett r, det sade jag er hromdagen, mademoiselle.

                                LOUISE

                   ser sig omkring; fr sig sjelf.

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? ^Till vrdinnan.^ Ett
halft r -- jag hyr den p ett halft r.

                              VRDINNAN.

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgsten vntar p svar, och han
rknar mig pengarne p bordet, mademoiselle -- -- pengarne p bordet.

                               LOUISE.

Det gr ocks jag.

                              VRDINNAN.

D har ni fretrdet, mademoiselle.

                               LOUISE.

Jag kan betala hlften nu och andra hlften frsta September. Jag har
inte s mycket pengar att undvara strax.

                              VRDINNAN.

Till den frsta September kan jag vnta. Men ni betalar mig vl litet
fr allt extra, mademoiselle?

                               LOUISE.

Om ni lter mig f allt som jag vill, och -- --

                              VRDINNAN

                          med en blinkning.

Man r diskret. Man har sett verlden. ^Nickar.^ Ni stter nog vrde p,
att inte ha med ngot vanligt dumhufvud att gra, mademoiselle?

                                LOUISE

                               otligt.

Ja -- ja -- --

                              VRDINNAN.

Godt! Jag har varit mycket belten med mademoiselle, derfr skall ni
ocks ha er atelier. Och monsieur r ocks en utmrkt herre, en riktigt
nobel herre.

                                LOUISE

     gr hn till skpet, tar fram en bundt sedlar och rknar upp
                               summan.

                              VRDINNAN.

Och om det skulle vara ngonting extra med uppkp eller uppassning eller
dylikt, s str jag alltid till tjenst.

                                LOUISE

                           lemnar pengarne.

Se der! Det r ju riktigt.

                              VRDINNAN.

Alldeles rtt. Jag skall skrifva kvittensen och s g efter ett timbre.
-- -- Ja, s r det mblerna, de mblerna som mademoiselles bror hyrt.
De ro ocks lediga den 1:ste Juli.

                               LOUISE.

Vi kunna ju tala om det sedan.

                              VRDINNAN.

Godt. Ni kan f allt efter er egen smak, mademoiselle. ^Gr.^

                                LOUISE

                blir stende och stirrar ut i luften.

h, det r vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.

                              VRDINNAN

                           kommer in igen.

Nu ro de hr igen -- frknarna -- -- hon, mlarinnan hruppe och hennes
syster. Hvad -- --?

                               LOUISE.

Lt dem komma in.

                              VRDINNAN.

Godt. Jag str alltid p ert bsta, mademoiselle -- slpper aldrig in
ngon utan att frst ha sagt, att ni inte r hemma.

                                LOUISE

                              frstrdd.

Ja, jag vet -- -- --

                              VRDINNAN.

Jag gr det af pur vnskap -- det vet Gud i himmelen -- af pur vnskap
fr er, mademoiselle, och den vackre monsieur -- -- -- -- Ja, ja, blif
inte ond, man har ju ocks varit ung en gng, fast det inte syns lngre
-- -- men jag mins hur det var i alla fall! ^Springer ut.^

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

                        dmpadt, lidelsefullt.

O Gud i himmelen, hvar r han! Hvad har jag gjort! Hvarfr kommer han
inte. -- Jag blir frn frstndet!

                Erna och Lilly komma in frn entren.

                                ERNA.

Sdana nyheter posten har frt med sig. ^Rcker Louise ett ppet bref.^
Ls!

                                LOUISE

                          lser; frstrdd.

Jag frstr inte.

                                ERNA.

Frstr du inte, att jag ftt stipendium?

                                LILLY

                           gldjestrlande.

Nio tusen kronor! Ja, det vill sga _tre_ tusen under tre r!

                                LOUISE

                                matt.

Jag gratulerar dig, kra Erna.

                                LILLY.

Och jag fr lof att stanna!

                                ERNA.

Det har jag inte lofvat skert.

                                LILLY.

h, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.

                                ERNA.

Jo, det blir nog bst, att du reser hem med Louise.

                               LOUISE.

Jag stannar nog -- -- nnu ngon tid.

                                ERNA.

Du sade ju, att du inte hade rd?

                               LOUISE.

Litet lngre kan jag vl strcka mig.

                                LILLY.

Ja, det r rtt! Du har ju kontanter -- behfver bara skrifva till
bankmenniskan derhemma -- ^Klappar i hnderna.^ -- h, hvad jag r glad!
Nu skall det lefvas!

                                 ERNA

                                krft.

Lefvas, ja! -- -- Louise har ju dragit sig tillbaka frn oss alla -- --

                                LILLY

                lgger sin arm kring lifvet p Louise.

Ja, men nu ska' hon dras fram igen!

                                LOUISE

                              till Erna.

Hur kan du sga s?

                                 ERNA

                    gr planlst omkring i rummet.

Din drr r alltid stngd fr dina vnner numera -- -- ^Studsar d hon
fr syn p Allands portrtt.^

                               LOUISE.

Jag r ju ofta p teatern -- -- och s har jag mina franska lektioner.

                                 ERNA

                        betraktar portrttet.

Hvad heter din lrare?

                                LOUISE

                              frlgen.

Det kan vl egentligen inte intressera dig.

                                 ERNA

                 stter portrttet och vnder sig om.

h-nej, du har rtt. Lt oss inte tala om det.

                                LILLY

                             till Louise.

Vet du hvad! Jag har haft bref frn Viggo.

                                LOUISE

                               kyligt.

Jas.

                                ERNA.

Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de mtte innehlla!

                                LILLY.

h -- fy. ^Gr till fnstret, tar fram brefvet och frdjupar sig i dess
innehll.^

                                 ERNA

                             till Louise.

S frndradt hr r! S mycket nytt i gamla skrpkammaren. Du plottrar
visst bort vdligt med pengar? ^D Louise ingenting svarar.^ N, ta inte
illa upp, ungen min -- -- Jag r ju van att vara allas frmyndare.

                                LOUISE

                           vnder sig bort.

                                ERNA.

Blef du verkligen ond?

                               LOUISE.

Nej.

                                ERNA.

Fr inte rr det mig, hvad du gr och inte gr. ^Ser sig om efter
Lilly.^ Str hon inte der och lser det vlsignade brefvet frn den
vlsignade karlen omigen. Du evige! Det r fjerde gngen!

                                LILLY.

Inte! Det var bara ngonting, jag skulle se efter.

                                ERNA.

Javisst! Du ser efter p alla sexton sidorna!

                                LILLY.

h tyst! Det var bara det, jag skulle tala om fr Louise, att han ftt
frlggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent
hr och -- -- --

                                 ERNA

                               hrmar.

-- -- och -- och -- och! Ja, man hoppas s mycket, som aldrig blir af.

                                LILLY.

Hvad r du i fr humr i dag?

                                ERNA.

h ja, h ja. Man kan inte vara som sammet alltid.

                                LILLY

                         smeksamt instllsam.

Men nr man ftt stipendium!

                                ERNA.

Jag r glad invrtes. Men g du upp p ateliern, ifall trbeltet skulle
komma. Han lofvade hjelpa till med uppkp och sdant -- ^till Louise^ --
fr vi ska' ju ha en liten stipendiejunta, gu'bevars. Vi kom just fr
att be dig illustrera den med din nrvaro.

                               LOUISE.

Tack -- -- Jag vet inte skert, om jag kan -- --

                                 ERNA

                             till Lilly.

Skynda dig nu, fr om ingen r hemma, blir han arg och gr sin vg.

                                LILLY.

Ja -- -- men du kommer vl strax?

                                ERNA.

Ja.

                                LILLY.

-- -- fr det r s otrefligt att vara ensam med en karl, som bara
sitter och glor. ^Nickar till Louise och gr.^

                                 ERNA

            stller sig framfr Louise och fixerar henne.

Du gr vl inte och blir sjuk igen?

                               LOUISE.

Jag? Hur kan du tro det?

                                ERNA.

Du ser s frstrd ut, s blek -- -- och s frplgad. Hvad r det? Du
har grtit -- ja, det tjenar till ingenting, att du sker dlja det. Man
har sett sdant frr.

                               LOUISE.

Jag har sofvit dligt bara.

                                ERNA.

Jas, bara det.

Hr du, brukar Alland ofta beska dig?

                               LOUISE.

h, inte s ofta just -- -- Ngon gng. P sista tiden har det fr
resten varit mycket sllan -- -- Jag r ju inte ofta hemma -- -- --

                                ERNA.

Du har inte mycken fning nnu, min vn.

                               LOUISE.

Hvad menar du?

                                ERNA.

I att ljuga. -- ^Tystnad.^

Du borde inte stanna hr lngre.

                               LOUISE.

Jag frstr dig inte.

                                ERNA.

Du r alltid i feber, alltid nervs. Och som du magrat! -- -- Jag knner
till det der!

                               LOUISE.

Men Erna d!

                                ERNA.

Jag vet, att det r ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. -- --
Alland r en bdel! Akta dig!

                                LOUISE

                              harmfullt.

Jag tl inte att du talar illa om -- --

                                ERNA.

Se bara! Du blir ond -- -- det bevisar, att min varning inte var
fverfldig.

                               LOUISE.

Med hvad rtt varnar du? Du knner honom ju inte.

                                 ERNA

                            lidelsefullt.

Jo! Jag knner honom! Jag knner honom genom min bsta vn. Han gjorde
lifvet till ett helvete fr henne -- -- och s slngde han henne undan.

                               LOUISE.

Det r inte sant. De brto med hvarandra. De hade trttnat bda.

                                ERNA.

Hvem har sagt det?

                               LOUISE.

Han har berttat det fr mig.

                                 ERNA

                               hftigt.

_Har_ han? ^Beherskar sig.^ N det r sant. Det ingr i hans
anfallsplan. Men han nmner inga namn. -- -- Och han frgyller -- kom
ihg att han frgyller -- -- ^sakta^ -- framfr allt sig sjelf!

                               LOUISE.

Men hur kan du tro -- -- --?

                                 ERNA

                   med tervunnen sjelfbeherskning.

Jag mtte honom hrutanfr.

                                LOUISE

                                glad.

Gjorde du!

                                ERNA.

Ja.

                               LOUISE.

Hr! Utanfr?

                                ERNA.

Ja, ja, ja. Det sg ut, som om han mnat sig hit, men d han fick syn p
mig, vek han om hrnet.

                               LOUISE.

D kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, nr han har sina
vgar t vra trakter.

                                ERNA.

Det hnder visst inte s sllan?

                               LOUISE.

h -- nej -- -- men -- --

                                ERNA.

N -- kommer du i kvll?

                               LOUISE.

Hvarthn?

                                ERNA.

Det r mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag fr fem minuter se'n
hgtidligen inviterade dig.

                                LOUISE

                              skrattar.

Jo, jo -- visst mins jag -- -- men jag vet inte -- --

                                 ERNA

                        med ett elakt tonfall.

Du har kanske -- fransk lektion?

                               LOUISE.

h -- fy!

                                ERNA.

Jas, inte? N, d kommer du vl?

                               LOUISE.

Ja, ja -- kanske -- -- en liten stund -- --

                                ERNA.

Jas! En liten stund! Tack! ^Fixerar henne.^ Du vntar Alland?

                               LOUISE.

Ja. Han har inte varit hr p en hel evighet -- och -- --

                                ERNA.

Ett par dar kan jag tro. Det r vl hela evigheten?

                               LOUISE.

Du fr inte bli ond, Erna, men -- -- lemna mig nu, s r du snll.

                                ERNA.

Gud bevars! Jag skall inte genera! ^Gr.^

                   *       *       *       *       *

    Louise gr oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hr, stter
       sig, tar en bok och frsker lsa. Strax derefter kommer

                                ALLAND

     frn entren; gr hn emot henne och kysser henne p pannan.

                               LOUISE.

ndtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.

                                ALLAND

                            ser p henne.

S blek ni r. S frgrmd.

                               LOUISE.

Jag hade blifvit s van vid att se er hvarje dag.

                                ALLAND

                                torrt.

Man skall akta sig fr vanor.

                                LOUISE

                           vnder sig bort.

Har ni varit ond p mig?

                               ALLAND.

Ond? Nej -- -- Men jag kommer fr att trffa _er_. Era vnner intressera
mig icke.

                               LOUISE.

Mina vnner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka frn dem alla.

                               ALLAND.

Sista gngen var hr tminstone fullt hus.

                               LOUISE.

Och derfr straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.

                                ALLAND

                                kallt.

Ni tager allting s hgtidligt. Hvad gr det, om jag kommer eller blir
borta -- --

                                LOUISE

           bedjande, i det hon knpper samman sina hnder.

Kom -- som frr!

                               ALLAND.

S nervs ni r!

                               LOUISE.

Jag kan inte uthrda att se er ond.

                               ALLAND.

Jag r icke ond. Det r ni som r tragisk.

                                LOUISE

                        strider emot trarne.

Jag rr inte fr det. Dessa dagar ha varit s frfrliga.

                                ALLAND

                      ser p henne och skrattar.

Jag delar aldrig med ngon.

                               LOUISE.

Hur kan ni tala s! r jag inte s likgiltig emot alla mina gamla
bekanta -- --

                               ALLAND.

Det begr jag ju inte; jag begr ju ingenting alls. Jag r det
beskedligaste lam under solen.

                               LOUISE.

Ni r ond. h, hvad skall jag gra fr att f er god igen!

                               ALLAND.

Ses! Lt oss inte brka om det. Nu r jag ju hr och -- -- ser man p!
En ny kldning. r det fr min skull?

                               LOUISE.

Nej -- -- ja -- ^skrattar^ -- jo.

                               ALLAND.

Ni har ftt ett helt annat uttryck i gonen sedan ngon tid. Och ni har
lrt er skratta.

                                LOUISE

              slr ned gonen vid hans mnstrande blick.

                               ALLAND.

Svart nnu -- ja, jag menar kldningen. N, den r vacker i alla fall.
Men blommor mste det till. ^Tar ngra rosor frn vasen p bordet och
fster dem vid hennes axel.^ S der, det hjelper redan. Ni som r s
smrt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhljd
i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se s ung ut?
Och s glad.

                               LOUISE.

Det r som om jag varit blind; aldrig frr har verlden synts mig s
grann som nu. Jag glds t allt p ett helt annat stt n frr: t sol,
t blommor, t den stora vackra staden, t de gra broarne och t
lyktorna, som spegla sig i floden. h, det r s, att jag tycker
andedrgten kan frg mig.

                               ALLAND.

Vet ni ocks af, att ni blifvit vacker?

                               LOUISE.

Nej. Men jag nskar, jag vore det.

                               ALLAND.

Aha! Ni r ffng!

                               LOUISE.

Inte ffng, men -- -- -- ja _ni_ tycker ju om dem, som ro vackra.

                               ALLAND.

Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.

                                LOUISE

                       lgger sin hand i hans.

Tack. Det tycker jag mer om, n att ni kallar mig vacker.

                               ALLAND.

En sdan underlig varelse ni r! En fgel, som setat i bur och slpat p
vingen, men som nu blifvit fri och brjat kvittra. ^Lgger armen kring
hennes skuldror och fr henne fram till en spegel.^ Se sjelf! Tycker ni,
att ni r samma menniska, som nr ni kom?

                               LOUISE.

Alla mina bekanta sga ocks, att jag blifvit ung.

                               ALLAND.

Ser ni det! -- -- Stt er nu der och lt mig vara er kammarjungfru. ^Hon
stter sig p stolen framfr spegeln och han lser upp hennes hr.^ Hvar
har ni er kam? S vackert krusigt hr ni har. Se hur det faller fver
pannan, ltt och fint. Och det hret pinar ni tillbaka. S hr skall det
sttas upp -- -- och s hr -- -- och s hr! N? Klr det?

                                LOUISE

                     reser sig och ser i spegeln.

Ja.

                               ALLAND.

Fr jag nu slippa se den otcka klosterfrisyren?

                               LOUISE.

Ja.

                               ALLAND.

S hr tycker jag om er. ^Han bjer henne tillbaka och kysser henne.^ Ni
r inte heller skygg fr mig nu lngre -- -- som ni var den frsta
tiden.

                               LOUISE.

Nej. Ni har varit s enkel och s god och s vnlig. Jag knner
frtroende fr er. Och jag r lycklig.

                               ALLAND.

Kom och lgg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att
ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni r en fri varelse, som vgar
knna helt och vgar flja sin natur.

                                LOUISE

                         reser sig drjande.

                               ALLAND.

Skygg nnu?

                                LOUISE

                             frebrende.

Ni?

                                ALLAND

                   ser henne in i ansigtet och ler.

Du!

                                LOUISE

                   lgger armarne kring hans hals.

Det r ju det enda mjliga -- och nd r jag rdd fr att sga det --
^smleende^ -- det lter s underligt -- till er.

                                ALLAND

                           omfamnar henne.

En liten liten hngifven kvinna. Kan du ocks vara stark?

                               LOUISE.

Hvarfr skulle jag vara stark? Jag har ju dig.

                               ALLAND.

Men nr du inte har mig lngre?

                               LOUISE.

Inte -- -- Hur menar du?

                               ALLAND.

Jag har ju sagt dig, att krleken inte rcker evigt.

                                LOUISE

                          drar sig tillbaka.

                                ALLAND

                               sorgset.

Ocks du skall hata mig en gng.

                               LOUISE.

Nej, aldrig.

                                ALLAND

                                vekt.

Hvad vet du om det? Du har aldrig sttt vid branten af sjelfmord eller
vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf nnu. Om du flt p en planka i
hafvet, ensam med mig, och det gllde fr en af oss att d, s skulle du
hugga tnder och naglar i mig. Sdant r lifvet, sdan r du, sdana ro
vi alla.

                               LOUISE.

Du fr inte tala s styggt.

                               ALLAND.

Hvar tror du den krlek fins, som bjer sitt hufvud tyst och dr?

                               LOUISE.

_Jag_ ville hellre d n gra dig ondt.

                               ALLAND.

Det vet du icke -- frr n du str tomhndt.

                               LOUISE.

Tomhndt? Efter hvad?

                               ALLAND.

Lyckan.

                               LOUISE.

Du skrmmer mig.

                               ALLAND.

Jag vill inte, att du skall komma till mig med frbundna gon.

                               LOUISE.

Jag frstr dig inte.

                               ALLAND.

Inte?

                               LOUISE.

Jag trodde nyss -- -- nu vet jag inte hvad jag skall tro -- --

                               ALLAND.

S se p mig d! ^Han bjer sig fram emot henne och fngar hennes
blick.^ Hvad ser du?

                                LOUISE

                          rodnar, frlgen.

                               ALLAND.

Mina gon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra.
Det r _det_, jag vill du skall frst.

                               LOUISE.

Ah -- det r -- --

                               ALLAND.

Det r frihet -- lycka -- lif -- -- t dig, som aldrig lefvat.

                               LOUISE.

Det lifvet _vill_ jag inte lefva.

                               ALLAND.

D. v. s. du _trs_ inte? N -- ja, flj din natur! ^Han gr tigande af
och an p golfvet.^

                                LOUISE

                              bedjande.

Var inte ond.

                               ALLAND.

Nr du r feg?

                               LOUISE.

Det r jag inte.

                               ALLAND.

Inte?

                               LOUISE.

Det r inte feghet.

                               ALLAND.

r det motvilja d?

                               LOUISE.

Nej, men jag rr inte fr -- -- det r som om ngot i min natur uppreste
sig mot -- --

                               ALLAND.

-- -- mot hvad?

                               LOUISE.

Mot _det_.

                               ALLAND.

Hvad vill _det_ sga?

                               LOUISE.

Jag kan inte frklara det -- -- det r -- -- jag menar: att tala om
krlek och inte ge den fr lifvet -- -- hu!

                               ALLAND.

Jag _talar_ aldrig om krlek. Nr den fins, lyser den ur mina gon,
strmmar den fram ur mitt vsen. _Du_ vill ha ord och frskringar. Du
vill att jag skall svra vid himmelens stjernor att lska dig evigt.

                               LOUISE.

Nej! Det behfdes inga eder -- _uppstet_ -- den redliga viljan vore
nog.

                               ALLAND.

Jag har det starkaste uppst att lefva, den redligaste vilja att klnga
mig fast till lifvet -- -- -- men jag frmr icke lgga en sekund till
dess lngd. S r det ocks med krleken.

                               LOUISE.

Du frstr mig inte.

                               ALLAND.

S sga ni kvinnor alltid -- -- N -- det r mjligt, att s r.

                               LOUISE.

Lt oss tala om ngot annat -- -- lt allt vara som frr.

                               ALLAND.

Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som frr. Antingen mer
eller mindre. Det r du som afgr.

                               LOUISE.

Utan din vnskap kan jag inte lefva.

                               ALLAND.

Sjelfbedrgeri! Kvinnor ljuga bort allting. ^Tar sin hatt.^ Men du
_mste_ vlja nu.

                                LOUISE

                              bedjande.

Stanna nnu en stund! G inte!

                               ALLAND.

Se icke s hgtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni s vill. Men det
blir bara pinsamt fr oss bda.

    Han stter sig och lgger bort hatten; betraktar under tystnad
                hennes minspel och sger i dmpad ton

Det r icke mot mig, du kmpar; det r mot dig sjelf. Se hur
frkonstlingen klmmer sina hnder kring naturens strupe, fr att
frkvfva den! -- -- Jag bara ser p; jag skall icke rra ett finger.

                                LOUISE

                        knpper ihop hnderna.

Inte s bitter! Var god! Tala till mig som frr -- sg ngonting.

                               ALLAND.

Hvad skall jag tala om? ^D Louise icke svarar, fortstter han i
konversationston^

Jag skall bertta er en historia. Stt er der; var icke rdd. Jag sker
aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med
mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke rra er med ett finger, icke
komma er en hrsmn nrmare n shr.

                                LOUISE

                               skyggt.

Det lt s vackert, nr ni sade du.

                               ALLAND.

Hvarfr skulle jag sga du? Vi st ju i intet frhllande till
hvarandra. Vi ro tv frmmande menniskor -- som ni sjelf vill. Men
kanske ni inte bryr er om min historia?

                               LOUISE.

Jo, ack jo.

                                ALLAND

            ltt skmtsamt, men med en underton af allvar.

Den handlar om mig sjelf, frsts. Konstnrer, som stannat i sin
utveckling eller gtt tillbaka, och mn, som brja bli gamla, tala
alltid om sig sjelf. Har ni lagt mrke till det?

                               LOUISE.

h -- --

                               ALLAND.

Jag hller p att modellera en byst af en dam. Hon ser ngorlunda bra ut
-- -- riktigt fula kvinnor vnda sig aldrig till mig. Ryktet vet
nemligen bertta, att jag aldrig frsknar mina offer --

                               LOUISE.

Det fins nog tillrckligt af den sortens bildhuggare, som frskna -- --
och de ro visst billigare.

                                ALLAND

                              smleende.

Tror ni? N -- ja. -- Hon som jag hller p med nu, har ett af dessa
ansigten, som ro s svra att fngsla i bild just derfr, att charmen
ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer n i
dragen. Hon r oregelbundet, sjlfullt vacker; nr man talar med henne,
knner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga,
hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor ga -- -- och veta af att
de ga.

                                LOUISE

                flyttar sig instinktlikt lngre bort.

                               ALLAND.

Jag r, som ni kanske vet, mycket emottaglig fr intryck, och alla mina
blidare knslor samla sig oftast i hvad vi fransmn kalla tendresse. Jag
tyckte strax, att det var synd om henne; hon var s ensam. Hennes man r
en ungersk magnat, som lefver endast fr hstar och kapplpningar. Han
r otroligt rik, har ett halft tjog lskarinnor och vrdslsar sin
hustru.

                               LOUISE.

Fast hon r vacker?

                               ALLAND.

Han r en landtjunkare. Hans smak mtte g i en annan genre -- -- Fr
resten fngslar sknheten ju icke evigt -- --

                               LOUISE.

N -- men hon?

                               ALLAND.

Hon r en sjlsaristokrat och hon r stolt -- verldsdam i hvarje fiber
af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem
fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar -- kastar bort
dem, eller tillrttavisar dem, nr de trtta henne. Hon r fullkomligt
frdomsfri, men hon lskar ingen af dem -- --

-- -- och hon lngtar efter ngon att lska, ty hennes lif r s fattigt
midt i fverfldet.

                                LOUISE

                          med anstrngning.

Har ni varit bekant med henne lnge?

                               ALLAND.

En vecka knappt -- men det r som hade vi varit tillsammans ratal
redan. -- -- S blek ni r! Mr ni inte vl?

                               LOUISE.

Jo, fullkomligt. Fortstt, jag ber.

                               ALLAND.

Sdana kvinnor som hon ha en otrolig makt fver mig. Detta fullkomligt
klara och medvetna, detta p en gng fria och kyliga -- kyska -- -- Hon
har sjls- och brds-adelns hela prestige. Generationers frfining
ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klr sig -- ah! -- -- Jag
tycker nu en gng om, att en dam klr sig vl. Men det fraktar ni.

                                LOUISE

                        under stigande ngest.

Nej -- jag fraktar det inte.

                               ALLAND.

Det kns, som hade hon brjat spinna silkesnt omkring mig -- Jag blir
nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nstan p frhand besegrad -- --
Jag kommer att falla p kn, blotta mitt brst och sga: stt till.

                                LOUISE

       har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen.

                               ALLAND.

Hur r det? Ni mr fortfarande vl -- icke sant? ^D hon ingenting
svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och sger i
frndrad ton^ Kra! Gr det s ondt, nr sanningen skall fram. Du
lskar mig! ^Lyfter upp hennes hand och kysser den.^

                                LOUISE

                       rycker den hftigt bort.

Nej! Ah -- -- ni tror mig visst vara mycket naiv och dum -- -- derfr
att jag inte lefvat i stora verlden som ni -- -- men ni misstar er! Jag
har genomskdat er. Frn frsta stund! Jag ville -- ville bara veta, hur
don Juan brukar g till vga! Er egenkrlek har gjort er blind -- -- ni
har gtt i min snara -- --

                                ALLAND

                            tar sin hatt.

I s fall har ni glmt att draga t den -- --

                                LOUISE

                       utan att hra p honom.

Fr mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare
konstnren och -- kvinnoerfraren -- -- Men ni? Hvad har _ni_ haft fr
motiv till -- --

                               ALLAND.

Motiv? Det fins aldrig mer n ett motiv? Men man dissekerar inte upp
det! Det r som att skra i en sngfgel, stoppa upp den och stta den
p pinne i stllet fr att lta den flyga och sjunga! Det ligger ngot
ofint och hjertlst i _det_.

                               LOUISE.

Hvad gldje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarfr?
_Hvarfr_ har ni fr hvarje dag dragit mig nrmare till er? Jag frstr
inte, hvad ni _vill_.

                                ALLAND

                                kallt.

Jag _vill_ aldrig ngot. Fr mig r lifvet en flod, och jag glider med
dit hndelserna fra mig.

Jag kom till er som menniska till menniska, ppet, frtroendefullt, utan
biafsigter. Jag tyckte om er frn frsta stund -- och sade er det; s
blef jag varm -- och smekte er. Det der var allt lika naturligt fr mig
som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni -- -- ja, ni slog
armarne kring min hals och tergldade mina smekningar. Men ni tnkte
bara p att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era strnga
grundsatser! Det var ju vackert -- icke sant? -- h, fy, fy! ^Vnder sig
bort med ett uttryck af leda.^

                                LOUISE

    har satt sig ner p en stol, med armbgarne p dess ryggstd;
           skyggar med handen fr gonen och grter stilla.

                                ALLAND

                  gr nervst af och an p golfvet.

Det gr mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det r s vidrigt.
^Stannar framfr henne.^ Och som en egenkr narr har jag sknkt er mitt
portrtt; nu har ni vl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.

                                LOUISE

               bedjande, men utan att ndra stllning.

Nej -- h nej, inte _det_! Lt mig f behlla portrttet!

                                ALLAND

           rrd af det frtviflade uttrycket i hennes rst.

Tag det d inte s svrt!

                                LOUISE

                              som frr.

Lt mig f behlla portrttet.

                               ALLAND.

Ja, ja -- -- Men hvarfr kunde ni icke lta det utveckla sig som det
ville, detta som fans mellan oss tv. Kunde det icke ha ftt vxa i
fred. Hvarfr skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.

                               LOUISE.

Ja, hvarfr, hvarfr -- --

                               ALLAND.

Trodde ni, att jag icke hll af er? Fr det jag berttade den der
historien?

                               LOUISE.

Ja.

                               ALLAND.

Och s blygdes ni fver att icke ha afvisat mina smekningar!

                               LOUISE.

Ja, ja.

                               ALLAND.

Ni har inga frutsttningar att frst en natur som min. Ni vill mta
mig med ert mkliga klkborgarmtt -- -- och det passar icke. D vaknar
er reflexionssjuka: hvarfr? hvarfr? Hvilken smaktig misstnksamhet!
Tror ni, man gr sig reda fr, hvarfr man kysser en kvinna? Om det icke
faller af sig sjelf, s gr man det icke.

                               LOUISE.

Jag var s frplgad -- jag -- jag frstr mig inte sjelf -- --

                               ALLAND.

Trodde ni, att jag skulle anse er vara lttfrdig?

                               LOUISE.

Ja.

                               ALLAND.

Det r man icke med de der gonen, den pannan och den munnen. ^Berr
hennes ansigte ltt med sin hand.^

                               LOUISE.

Om ni knde de frhllanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske
frst mig -- -- och frlta.

                               ALLAND.

Stackare! Lifvet har varit hrdt emot er -- det har gjort er misstnksam
och bitter. ^Tystnad; han gr omkring i rummet.^

Det var sjelffrsvar; ni knde det, som om jag skulle komma att vlla er
smrta -- och er natur reagerade. Jag borde ha frsttt det strax.

                               LOUISE.

Ja, ja. Jag tror det -- Jag var rdd, att ni skulle komma att gripa fr
djupt in i mitt lif.

                                ALLAND

           bjer sig fram och ser henne leende in i gonen.

Och nu tror ni det icke lngre?

                                LOUISE

                  smler emot honom utan att svara.

                                ALLAND

            skmtsamt i det han rcker handen till afsked.

D kanske ni tillter, att jag drar mig tillbaka?

                               LOUISE.

h-nej -- -- stanna ett gonblick nnu.

                               ALLAND.

Jag kan icke. ^Ser p klockan.^ Baronessan har vntat mig en timma
redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.

                               LOUISE.

Men om jag nu ber er -- --

                               ALLAND.

Bed mig aldrig beg en taktlshet emot en dam. -- -- D svarar jag nej.

                               LOUISE.

Fr jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen -- -- efter
sancen?

                               ALLAND.

Jag vill i alla hndelser ingenting lofva. ^Raljant.^ Jag binder mig
aldrig -- som ni vet -- --

                                LOUISE

                              bedjande.

Kom igen!

                                ALLAND

            bugar sig till afsked och kysser hennes hand.

Au revoir! -- _Kanske_  bientt! ^Gr.^

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

   ser efter honom genom fnstret; vnder sig derp om och gr fram
   p golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett gonblick mt
     och trycker till sist sina lppar mot den flck, han kysst.

               Utanfr hres ljudet af trtande rster:

Mademoiselle r inte hemma! -- Jo, det r hon! -- Nr jag sger er,
att hon _inte_ r hemma! -- Ses -- brka nu inte, gamla rifjern!

                                 ERNA

    kommer in frn hger, fljd af vrdinnan, som frgfves sker
                            hindra henne.

                              VRDINNAN.

Hon trnger sig in, menskan hr. Det hjelper ju inte, hvad man sger.

                                ERNA.

Jag har ngot att tala med m:lle Strandberg om.

                              VRDINNAN.

Tala -- tala! Nr jag sger, att mademoiselle inte r hemma.

                                ERNA.

Der str hon ju.

                              VRDINNAN.

Str hon -- ja.

                                LOUISE

                           till vrdinnan.

Lemna oss nu ensamma, madame.

                              VRDINNAN.

Bevars! Jag ska' inte genera! Jag ska' aldrig genera. Jag ska' slppa
hela verlden in! ^Med hatfulla gonkast till Erna; mumlar^ Men vnta
mig, du! ^Gr.^

                   *       *       *       *       *

                                 ERNA

                           hftigt upprrd.

Jag har ngot att tala med dig om.

                               LOUISE.

Sitt -- sitt ner, kra Erna!

                                ERNA.

Tack. ^Gr fram emot Louise och stannar framfr henne.^

Jag tycker inte om att g krokvgar. Det gller Alland.

                               LOUISE.

Alland?

                                ERNA.

Ja. Jag sg, han gick hrifrn nyss. Jag har vntat p det.

                               LOUISE.

Men jag frstr inte hvarfr -- -- Du knner honom ju inte och -- --

                                ERNA.

Jag har ljugit fr dig. Jag _har_ knt honom. Det r derfr jag kommer
till dig nu.

                                LOUISE

                      betraktar henne forskande.

                                ERNA.

Du nmde, att han talat med dig om en mlarinna, som -- --

                               LOUISE.

Ja -- ja --

                                ERNA.

Den mlarinnan var jag.

                            Lng tystnad.

                                ERNA.

Frstr du _nu_, hvarfr jag kommer?

                                LOUISE

                               tonlst.

Ja.

                                ERNA.

Att det r fr _din_ skull? Derfr att jag hller af dig -- -- derfr
att -- -- du r fr god att bli som jag.

                                LOUISE

                       snker hufvudet, stilla.

                                ERNA.

Derfr lgger jag min skam i dina hnder! Jag _kan_ inte lta dig g
samma vg som jag.

                               LOUISE.

Jag vet alltsammans -- allt -- allt --

                                ERNA.

Nej. Du knner det kanske genom _hans_ framstllning, men -- -- den r
s olik den nakna verkligheten.

                               LOUISE.

Jag vet, att han aldrig ljuger.

                                ERNA.

Han talar sanning -- men han frglgger. Han hypnotiserar en, tills man
ser med _hans_ gon och -- -- ^Tvingar sig att tala lugnt.^ Han har
berttat dig, att de trttnat p hvarandra -- han och hon?

                               LOUISE.

Ja.

                                ERNA.

Det r inte sant. _Han_ hade trttnat -- inte jag. Men det var jag, som
brt. Jag sade honom -- att det -- att det var frbi -- ocks fr mig.

                               LOUISE.

D var ju skulden din och icke hans!

                                ERNA.

Jag r ingen tiggare! Jag r fr stolt att taga emot ndesmulor af den,
hvars krlek jag egt!

                               LOUISE.

Du visste ju frn brjan, att det skulle sluta s?

                                ERNA.

Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hr! Han
snrjer en in i sin tankegng. Han lter glimta fram s mnga drag af
kta knsla och sjlens finhet, att man till sist -- trots allt -- gr
och invaggar sig i drmmar. Och s en vacker dag mrker man att det r
frbi; d kommer det som en isande fverraskning.

                                LOUISE

                           slr ned gonen.

                                 ERNA

                         fattar hennes hand.

Res hem, Louise!

                               LOUISE.

Jag kan inte.

                                 ERNA

                       ser p henne, frgande.

                               LOUISE.

Nej. Det fins ingenting mellan oss -- ingenting.

                                ERNA.

Jag vet, att han kommer hr nstan hvarje dag. Jag vet ocks, hvad det
betyder. Fins det ingenting i dag, s blir det i morgon. Han r en
blodigel. Han slpper aldrig frivilligt sitt tag.

Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!

                               LOUISE.

Det r -- r inte som du tror. Jag r stark nog att inte lta honom
komma mig nrmare, n jag sjelf vill.

                                ERNA.

Du r svagare n jag -- -- och mig tog han.

                               LOUISE.

Jag vill inte resa. Jag vet, att min lngtan efter att se honom -- bara
se honom och hra honom tala -- d skulle bli mig fvermktig.

                                ERNA.

Tror du, det r bttre att stanna?

                               LOUISE.

Ja.

                                ERNA.

Du r ett barn. Du vet inte hvad du gr.

                                LOUISE

                        ser henne in i gonen.

Jo. Jag vet hvad jag gr.

                                ERNA.

Du tror dig stark -- -- fr det du kanske sttt emot en enda gng! Det
skall komma igen -- frestande -- lockande. Och till sist skall han
tvinga beknnelsen fram -- -- med tortyr, om det behfs.

   Hrmar Allands rst och stt; icke karrikeradt utan drmmande och
                                vekt.

Var icke rdd! Antingen af fri vilja eller ocks icke. -- -- -- Lt oss
tala om ngot annat -- -- --

-- -- Jag har brjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men
arbetet fder hos mig alltid en s stark lngtan efter lycka -- efter
krlek. Jag blir fullkomligt vrnls -- -- en kvinna kan fnga mig genom
att strcka ut sin hand -- --

-- -- Jag hller p att modellera en furstinnas byst. Hon r rik och
vacker -- och hennes man vrdslsar henne -- --

-- -- Sdana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt fver mig. Hon r
fullkomligt frdomsfri, men s nobel och fin. Den man, hon lskar, blir
en lycklig man.

-- -- Jag blir nog hennes offer en dag -- --

                                LOUISE

         har vndt sig bort; kmpande med sin sinnesrrelse.

                                ERNA.

Han r en mstare i att vrida knifven om i ett sr. Man tycker, man vill
d af smrta. Man brjar tro p sin makt att binda honom, trots hans
egna frskringar. Men man binder honom aldrig. Han r hal som en l.
Man m rispa honom s att blod kommer fram -- man kan nd inte hlla
honom kvar!

                               LOUISE.

Har han -- berttat -- det der -- fr dig?

                                ERNA.

Hvilket?

                               LOUISE.

Som du talade om nyss -- det der om henne -- som han hll p att
modellera?

                                ERNA.

Ja. Och jag har skl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.

                               LOUISE.

Tror du -- tror du ocks att -- att det var sant -- det der -- --

                                ERNA.

Sant -- men frglagdt. Han har alltid ngon furstinna, som han
modellerar. Och han vet att anvnda henne. Han gr henne till bulvan i
sin kvinnojagt. Jag har frsttt det sedan. Jag har i minnet gtt igenom
hans plan steg fr steg -- -- eftert r man alltid s klok! Jag kunde
ha slitit hret af mig i blygsel fver att ha ltit fverrumpla mig. Men
det var ingen fverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken p, att en
annan skulle f de smekningar, han nyss gett mig -- den tanken brnde
mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag mste vlja --
-- att jag antingen mste bli helt och hllet hans, eller ocks uppge
honom helt och hllet. Det kunde jag inte.

     Dmpadt och mjukt, med ett tonfall genombfvadt af lyckliga
                               minnen.

S kom det.

                                LOUISE

       gr fram till henne och lgger sin arm kring hennes lif.

Du var lycklig?

                                 ERNA

                  lutar sitt hufvud mot hennes axel.

Ja. Det var den sknaste tiden i mitt lif. ^Ngra sekunders tystnad; s
rycker hon sig ls.^ Nej, nej! Det r inte sant. Det r en olycka. Det
r skam och frnedring. Smekningar ger han nog -- mer n nog -- men
intet af den trygga tillgifvenhet, man trstar efter! Hans kvinnohunger
gr honom oplitlig. Han r s liten! Han r s narraktig i all sin
storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.

                               LOUISE.

Jag har aldrig sett dig s vacker som nyss -- den enda sekunden. Du
_har_ varit lycklig -- mycket lycklig.

                                ERNA.

Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det r, att se sig
frsmdd.

                               LOUISE.

Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tnker jag, att bara
ett sdant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus fver hela ens
kommande lif.

                                ERNA.

Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvrtom! Han har smekt 50, 60, 100
kvinnor fre oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedrande
tonfall: du r god. Jag hller af dig.

                               LOUISE.

Tror du ocks, att det tonfallet alltid klingat kta?

                                ERNA.

Ja. Just derfr r det s farligt att lyssna till. Han r en
stmningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en brkdel af sitt
eget jag, ett uns af verklig knsla. Derfr har han nu s litet kvar.
Och det, han har, r bara hyfvelspn, som flammar upp en sekund och dr.

                               LOUISE.

Ja -- jag -- -- jag har kanske -- ltit vrt umgnge p tu man hand --
fortg -- alltfr lnge -- alltfr fritt -- Jag har varit svag -- jag
hade bordt tillbakavisa -- -- -- ^slr fver i en annan tankegng^ --
Han har nog rtt -- -- vlja -- Detta r inte hllbart lngre.

                                ERNA.

S reser du vl?

                               LOUISE.

Ja, ja, ja -- Jag mste bort. Jag har aldrig frr n nu vetat, hvad
frestelse r -- -- -- Om han nu kommer -- --? Jag bad honom komma hit
igen i kvll -- --

                                ERNA.

D stnger du din drr.

                               LOUISE.

Nej. Inte i kvll. Jag kan inte skiljas ifrn honom utan farvl. Det
skulle bli alltfr tungt. Men i morgon -- --

                                ERNA.

Reser du?

                               LOUISE.

Det tror jag -- --

                                ERNA.

Du vet inte hvad du vill! Du r redan snrjd.

                               LOUISE.

Jag kan inte resa utan att sga honom, hur kr han blifvit mig.

                                ERNA.

Det r ett farligt experiment.

                               LOUISE.

Jag tror -- ibland -- att han hller af mig -- mer n andra.

                                ERNA.

Det trodde ocks jag.

                               LOUISE.

Om han -- -- om han nu bad mig -- -- bli sin hustru!

                                ERNA.

Alla ha vi tnkt detsamma! Men han lter aldrig knslan lpa af med
frstndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. Allting
vissnar, sger han. Och nr det r slut, kysser han galant p hand och
gr sin vg. Och s r man ensam -- ensam -- --

                                LOUISE

                             ryser till.

                                ERNA.

-- -- Res hem. Ryck dig ls nu. Du r svagare n jag -- -- och -- jag
vet hvad jag led. -- Det var som om kropp och sjl skulle slitas i sr.

   Trarne ha brjat rinna utfr hennes ansigte, som r upprifvet af
    smrta. Hon kmpar med sig sjelf; s lyfter hon upp hufvudet,
                         stolt och trotsigt.

Det r fver nu. Och smrtan har gjort mig hrd. Eld hrdar. Jag _var_
mjuk -- dmjuk. Jag sg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet
fr hans ftter. Det der tl ingen man vid -- och minst han. Nu r jag
hans jemnlike. I Luxembourg hnger mitt sjelfportrtt i salen nstintill
hans egen marmordrm. -- Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. Nr man
kan hata, kan man ocks lefva.

                                LOUISE

                                sakta.

Det kan inte jag.

                                ERNA.

Dess vrre fr dig! Res derfr. Grf dig ner i din vr derhemma -- och
glm.

                               LOUISE.

Ja, ja. Jag vill hem! Det kns som om jag varit instngd i en
underjordisk trollverld, der ljuset r flammor och gldjen bestr i
menniskors tortyr.

Kanske fins det rddning deruppe, der solen lyser, skogen str grn och
vinden blser kallt frn hafvet -- --

                   *       *       *       *       *

                                ALLAND

   kommer frn entren med hatten i hand. D han fr se Erna, bugar
   han sig kallt. Derp gr han hn till Louise, tar hennes hand och
                             kysser den.

Det blef ingenting af med sancen. Och hr har ni mig nu igen.

                               LOUISE.

Tack! Jag trodde knappast att -- --

                               ALLAND.

Hvarfr trodde ni knappast att -- --?

                               LOUISE.

Derfr att -- -- ^Ser hn till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, d
Alland gick emot dem och nu str stilla med venstra handen mot brstet,
stirrande p hans ansigte.^

                               ALLAND.

Jag vet inte, om frken Walldn knner mig -- i alla hndelser frsmr
hon alltid min helsning, nr jag ngon gng har det njet att mta henne
p gatan -- --

                                 ERNA

     kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i gonen;
                   derp vnder hon sig om och gr.

                                ALLAND

   ser efter henne; sedan hon frsvunnit sger han, ltt hnkastadt,
                        men en smula nervst.

Se der en kvinna som frstr att drapera sig -- i sin vrdighets
mantel, heter det visst. ^Gr fram emot Louise, som str stilla, blek
och med nedslagna gon.^ Men hvad r det med er? Ni ser s underlig ut.

                               LOUISE.

Det r ingenting -- -- det -- -- gr nog fver -- --

                                ALLAND

                         fattar hennes hand.

Sg. Hvad r det -- Har frken Walldn spelat donna Elvira? -- Men se d
p mig tminstone! ^Hon slr upp gonen.^ Eller har jag gjort er ondt p
ngot stt? Har jag srat er?

                               LOUISE.

Om s vore -- -- hvad skulle ni bry er om det?

                                ALLAND

                               mulnar.

Icke bry mig om att jag srat er? Med det insinuerar ni ju, att jag
skulle vara r! -- Hvad r det?

                                LOUISE

                   stryker med handen fver pannan.

Ingenting -- h ingenting. Jag r bara litet melankolisk -- eller
sentimental, om ni s vill. -- --

                               ALLAND.

Hvarfr r ni det d?

                               LOUISE.

Fr ingenting! Jag r vl sdan af naturen. Ni skulle bara finna det
ljligt.

                               ALLAND.

Nej, nu _vill_ jag veta det.

                               LOUISE.

Det r bara det, att jag skall lemna Paris.

                               ALLAND.

Nu snart?

                               LOUISE.

I morgon.

                               ALLAND.

S-. Det har beslutits hastigt.

                               LOUISE.

Ja.

                               ALLAND.

Har ni haft underrttelser hemifrn?

                               LOUISE.

Nej.

                               ALLAND.

Men hvarfr -- -- ^Bjer sig fram emot henne; dmpadt.^ r det fr _min_
skull?

                               LOUISE.

Ja.

                               ALLAND.

Det r inte mjligt! Menar ni -- menar ni verkligen att -- -- att jag
kunde bli farlig fr er?

                                LOUISE

                  sitter stilla med nedslagna gon.

                                ALLAND

                               muntert.

Ni r en underlig varelse. Ni r ju inte kvinna. Ni r inte barn. Ni r
-- ingenting.

                               LOUISE.

Jag r en kvinna, som begynner ldras.

                               ALLAND.

Koketteri! Ni vet, att ni r ung, ser ung ut, knner ungt -- -- Men inte
som kvinna.

                                LOUISE

                                tiger.

                               ALLAND.

Har jag inte rtt?

                               LOUISE.

Nej.

                               ALLAND.

Ni kan inte lska.

                               LOUISE.

Jag fr inte -- Jag vill inte.

                               ALLAND.

Hvad tror ni krleken bryr sig om hvad man fr och vill.

                               LOUISE.

Nej -- tyvrr!

                                ALLAND

       slr armarne kring henne och trycker henne in till sig.

Nu r du min!

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Nej. ^Lgger armarne kring hans hals, sluter gonen och smyger sitt
hufvud in till hans brst.^

                               ALLAND.

Hela din varelse sger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af
ditt blod!

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Nej. Jag r rdd. Det r mig emot -- emot min natur, min uppfostran,
mina grundsatser.

                               ALLAND.

Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I _det_ fallet
r du tminstone kvinna. ^Gr sig ls.^ N ja -- som ni behagar! Ni
nordbor ro icke fdda under Romeos och Julias stjerna.

                                LOUISE

                         med trar i gonen.

Var inte hrd. Det gr mig s ondt. Vi ska' ju skiljas nu, skiljas fr
alltid. -- Eller -- -- vill du att jag stannar? Jag skall gra allt hvad
du vill, bara inte detta enda.

                               ALLAND.

Halfhet! Nej. D r det bttre att du reser.

                                LOUISE

                              kvidande.

Jag kan inte. Jag har varit s lycklig. Det var som om solskenet kom in
i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens
fglar sluppit lsa. Nr du var borta fans det ingen gldje i verlden,
nr du var hos mig var all sorg och tungsinthet s lngt borta, som om
de aldrig skulle kunna n mig mer. Du ser hurudan jag blifvit p dessa
f dagar, d jag inte ftt se dig. Det r som om jag skulle d eller bli
vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vnskap och vlvilja. Jag
lskar dig och olyckan r obotlig.

                               ALLAND.

r det en olycka att lska?

                               LOUISE.

Det kns s.

                               ALLAND.

Tiden lr en alltid att glmma.

                               LOUISE.

Inte mig. Det sitter fr djupt.

                                ALLAND

             vnligt, i det han bjer sig ned emot henne.

Stackare! Det gr mig s ondt om dig. Jag har svrt att frst det --
din natur r s olik min. Men jag tror, att du r sann, och jag skall
hjelpa dig. Jag skall inte tnka p mig sjelf. Du skall resa. Du duger
inte fr lifvet hrute. Du r fr vek. -- -- Res hem, gift dig med ngon
bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din
uppfostran.

                               LOUISE.

Jag kan inte.

                               ALLAND.

Du fr inte vara svag. Du skall inte stanna hr -- -- d kan jag inte
skona dig. Nr jag mter ett motstnd s _mste_ jag bryta det. Motstnd
och hinder egga mig -- jag blir mig icke sjelf mktig.

                                LOUISE

                         ser upp emot honom.

Du r s god. Just derfr r det s svrt.

                                ALLAND

                              smleende.

_Jag_ god? Det har ingen sagt mig frr n du.

                               LOUISE.

Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som lskat dig?

                               ALLAND.

Nej.

                               LOUISE.

Men de ha tnkt det.

                               ALLAND.

Det tror jag knappt.

                               LOUISE.

Jag vet det. Du r god. Du frtjenar att bli lycklig.

                               ALLAND.

Du vet det gr oss icke efter frtjenst hr i lifvet. -- --

                               LOUISE.

Du har inte lrt knna mig under denhr tiden. Jag har varit s tryckt
af din fverlgsenhet -- derfr har jag icke kunnat tala.

                               ALLAND.

Jag trodde, att du sett mina svagheter framfr allt. Jag har aldrig
frskt att dlja dem.

                               LOUISE.

Just derfr har jag dess tydligare sett din storhet -- --

                               ALLAND.

Tror du d inte det r sant, som folk sger: att jag kulminerat -- --
att jag gtt tillbaka?

                               LOUISE.

Det har jag aldrig trott.

                                ALLAND

                              energiskt.

Jag skall visa, att du har rtt! Jag skall visa, att jag nnu har makt
att skapa konstverk som bedra!

                                LOUISE

                         griper hans hnder.

Ja, gr det!

                               ALLAND.

Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?

                               LOUISE.

h! Du vet inte hur regirig jag r fr din rkning! Du knner mig inte.

                                ALLAND

   ser p hennes entusiasmerade ansigte och sger sakta och betnksamt.

Nej. Jag knner dig inte. Du har djupare botten n jag nnsin vetat af.
^Gr fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina hnder och kysser
henne p pannan.^ Farvl! Tack fr denhr tiden. Och tnk p mig
ngongng.

                               LOUISE.

Alltid, alltid!

                                ALLAND

                   ser henne tankfullt in i gonen.

Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det -- -- jag menar s der
lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar
icke s mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med --
alltid -- mste vara af en ondlig blidhet, just derfr, att jag sjelf
r s orolig och nervs -- -- ^Han tiger en stund; derefter tillgger
han sakta.^ Jag har icke trffat mnga sdana kvinnor i mitt lif.

                               LOUISE.

_Hur_ mnga?

                               ALLAND.

Tv.

                               LOUISE.

Det var en fr mycket.

                                ALLAND

                 tar hennes hand och kysser den; gr.

                                LOUISE

     vnder sig om och ser efter honom; derp sjunker hon ner och
                           brister i grt.




                                 III.
                 Regnig julidag i en svensk smstad.


Ett hvardagsrum, lgt till taket. Tv fnster med sm rutor, draperade
af hvita gardiner. I fnsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och
kaktusvxter. P vggen midt emot fnstren drrar till kk och matrum; i
bakgrunden en tredje drr, till en frstuga med hvitrappade vggar och
tegelgolf bestrdt med enris.

Gammaldags mbler, stelt anordnade. Hvita fverdrag klda soffan och
stolarne. Framfr soffan str ett tomt divansbord med en hvit duk.
Hemvfda mattor ligga i kors fver golfvet.

                                LOUISE

   kldd i bomullskldning; sitter vid ena fnstret med armbgarne i
                          karmen och ser ut.

                               BOTILDA

    kommer frn kket med kaffekoppar p en bricka; hon ordnar dem
                omstndligt och symmetriskt p bordet.

                                LOUISE

                        utan att vnda sig om.

Regnar det shr alltid?

                               BOTILDA.

Kra grynet, det m hon vl veta, att det gr. Det regnar _alltid_, nr
het str ute.

                               LOUISE.

Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda
dag har gatan sett annorlunda ut, n nu.

                               BOTILDA.

Nej, hur skulle den vl se ut? Den ser ju ut som vanligt.

                               LOUISE.

Som vanligt -- -- Ja, det r just det -- --

                               BOTILDA.

Om en inte skulle resa bort fr annat, n att bli missnjd med allt, en
har, s kunde en lika gerna stanna hemma.

                               LOUISE.

Det r sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. ^Reser sig.^ Hvad
r det fr en dag i dag?

                               BOTILDA.

Kors s hon frgar! Det r ju hennes fdelsedag.

                               LOUISE.

Ja, men dagen i veckan?

                               BOTILDA.

Det vet hon vl, att det r Onsdag. Det r ju torgdag i dag.

                               LOUISE.

Onsdag -- inte mer. Tnk -- bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag
kom ju en Onsdag?

                               BOTILDA.

Ja.

                                LOUISE

                             frnvarande.

Fjorton dar! De ha varit som fjorton r. -- -- Det r som om allting
skulle somna -- st stilla och d -- -- och dammet lgga sig som ett
tcke fver allt.

                               BOTILDA.

Jesses, dammet mtte en vl kunna hlla ifrn sig!

                                LOUISE

   sjunker ned i soffan, lgger armarne p bordet och brister i grt.

                               BOTILDA.

Men kra barn, tnk p hvad hon gr! Rena duken! ^Sltar ut den med sitt
frklde.^

                                LOUISE

    reser sig och gr af och an p golfvet; torkar sina gon, men
                utan att kunna hlla trarne tillbaka.

                               BOTILDA

                        str och ser p henne.

Jag vet inte, hvad det gr t henne, sedan hon kom frn det olycksaliga
Pariset. Hon r sig inte sjelf lik.

                               LOUISE.

Nej, det r jag inte.

                               BOTILDA.

Hon mtte vl inte g hn och bli som Agnes!

                               LOUISE.

D dr jag hellre.

                               BOTILDA.

Sl inte ut sdana stora ord till Vr Herre! En fr nog g hr, s lnge
Han vill.

                                LOUISE

            har ter satt sig vid fnstret och stirrar ut.

                               BOTILDA.

Kra hjertandes, inte ska hon grta p sin fdelsedag. Det r inte ngot
godt varsel.

                               LOUISE.

Jag kan inte hjelpa det.

                               BOTILDA.

Hon har det ju s bra. Alla menniskor tycka ju, att hon r snll och
rar. ^Hemlighetsfullt.^ Kan hon gissa, hvad jag sg i dag morgse, d jag
gick p torget?

                               LOUISE.

Nej.

                               BOTILDA.

Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trdgrd -- -- och
kan hon gissa hvad han gjorde?

                               LOUISE.

Nej.

                               BOTILDA.

Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantnka -- -- Nog
vet en hvar _den_ skulle hn, alltid!

                               LOUISE.

Ja, kamrern r ju alltid s snll.

                               BOTILDA.

Jo, jo men! Skulle vl det vara! Han har vl sina randiga skl,
kantnka!

               Det hrs en hvissling af ett lokomotiv.

                               LOUISE.

Nu kom tget.

                               BOTILDA.

Det r vl en frfrdelig hop folk och f med, kantnka. Det r stor
hstmarknad, m hon veta. Patron Svensson r inne med alla tre
unghstarne -- -- ^Gr hn till fnstret.^ Nej, se hur dom vimlar ut!
Patron p Tjellmo -- och prosten i Wallby -- och inspektor Knutson! Men
hvem r den unge herrn, han gr med?

                                LOUISE

                          gladt uppfarande.

Viggo! Nej se, Viggo! ^Viftar med sin nsduk utt.^

                               BOTILDA.

Ja, minsann r det inte herr Viggo! Jag hade s nr inte knt igen
honom! Nej, se s brdt han har. Kantnka. Ja, nu fr jag ut och stlla
om kaffe, s han kan f en smula varmt i sej!

                    Skyndar beskftigt ut i kket.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

                    gr mot drren och ppnar den.

                                VIGGO

                        kommer in i frstugan.

                                LOUISE

                         rcker honom handen.

Viggo! Du hr.

                                VIGGO.

God dag, Lisa lilla. Och lycka p fdelsedagen! ^Tar af sin lnga
reskappa, stller galoscher och paraply i frstugan, kommer in och
stnger drren.^ Ses! Nu fr jag helsa p dig ordentligt! ^Hller
hennes hand i sina bda och ser p henne, frvnad.^ Hvad du r
frndrad!

                               LOUISE.

Tycker ocks du det?

                                VIGGO.

Det r alldeles pfallande. -- -- r det Paris? Eller sorgen efter mor,
som gjort dig sder ...?

                               LOUISE.

Sder?

                                VIGGO.

Ja, sder -- -- liksom strre -- -- liksom mer kvinlig n frr?

                               LOUISE.

Kom nu fram och stt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du r vl
trtt efter resan?

                                VIGGO.

Inte spr. Det skall mycket till innan jag blir trtt.

                               LOUISE.

Hvila dig behfver du vl tminstone, du som vi andra.

                                VIGGO.

Ja, men inte nnu. Jag reser vidare med ett-tget.

                               LOUISE.

_Reser du?_ Hvarthn?

                                VIGGO

                                gladt.

Till Paris. Jag fick litet pengar fr min bok, och s har jag tre
tidningar att skrifva korrespondenser till. S jag hoppas kunna sl mig
fram.

                                LOUISE

                              nedstmd.

Jag trodde, du skulle stanna hr nu -- -- Jag blef s glad fver att se
dig -- -- Jag trodde ... ^fr trar i gonen.^

                                VIGGO.

Jag har kpt direkt biljett ... ^stryker fver hennes hr.^ S ... s.
Inte ledsen fr det!

                   *       *       *       *       *

                               BOTILDA

      kommer frn kket med kaffe, grdde och brd p en bricka.

                                VIGGO.

Se god dag, Botilda.

                               BOTILDA

                                niger.

Tack fr det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var d en gldje och en
fverraskning p fdelsedagen, kantnka! ^Stter brickan p bordet,
torkar sin hand p frkldet och rcker fram den, nigande.^ Vlkommen
fr en vl sga! Och var s go' nu och ta' en kopp kaffe. Jag tnkte,
det kunde gra godt, nr man rest lnga vgar.

                                VIGGO.

Tack, tack, Botilda! ^Serverar sig.^ Det skall minsann bli riktigt sknt
...... N -- -- hur str det till annars?

                               BOTILDA.

Tackar som frgar, herr Viggo, mig gamla skr gr ingen nd t, m veta.
Men si frken -- hon r visst inte riktigt som hon skulle vara -- ^till
Louise^ -- Ja, hon fr urskta att jag sger det rent ut, men sen hon
kom hem frn det vlsignade Pariset, har det va'tt en enda jmmerlighet
-- -- -- och derfr var det minsann riktigt vl, att herr Viggo kom, fr
kan inte _det_ muntra upp henne, s vet jag ingenting -- -- --

                               LOUISE.

Vi f minsann inte behlla honom. Han reser med ett-tget.

                               BOTILDA.

Jesses d, hvad str p? Efter det r s'nt hastverk?

                                VIGGO

                              skrattar.

Ingenting str p -- -- men jag skall till Paris.

                               BOTILDA.

Ska' han dit nu igen?

                                VIGGO

                               nickar.

                               BOTILDA.

Om jag kunde begripa, hvad det kan vara fr mrkligt med den sta'n!

                                VIGGO.

Jo -- det r det mrkliga med den stan, att se'n man en gng sett den,
s lngtar man alltid dit igen.

                                LOUISE

                                sakta.

S r det ... ja.

                               BOTILDA.

D borde man aldrig ge sej dit! -- -- Ska' herr Viggo inte ha mer kaffe?

                                VIGGO.

Nej, tack.

                               BOTILDA.

D blir det vl bst, jag tar ut det igen, s det kan hlla sig varmt.
-- -- Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.

                                VIGGO.

Hvilka?

                               BOTILDA.

Dom som kommer och gratulerar, kantnka. Hr r ju fdelsedag i huset --
-- fast inte syns det p frken, gu'bevars! H, h -- ja ja.

    Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och gr ut i
                                kket.

                   *       *       *       *       *

                                VIGGO

                          tar Louises hand.

Hur r det med dig? Du r s nedstmd och frnvarande ... Tala nu om fr
mig, hvad det r.

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Ingenting, Viggo, ingenting.

                                VIGGO.

r det slut med frtroendet?

                               LOUISE.

Nu kommer hr folk ...

   Man hr buller ute frn frstugan. Fru Knutson ppnar drren och
     man ser henne och frken Knutson i frd med att taga af sig
                      galoscher och ytterplagg.

                   *       *       *       *       *

                             FRU KNUTSON.

Man fr vl inte dra syndafloden in i rummen. -- -- Stt paraplyerna
tillhopa der i hrnet, Agneta -- -- s der! Lna mig din nsduk, s fr
jag torka af bukettpapperet -- -- det r alldeles genombltadt ...

   Louise har rest sig och gtt gsterna till mtes. Fru Knutson och
       frken Knutson trda in med blomsterbuketter i hnderna.

                             FRU KNUTSON.

God dag, kra Louise! Och har den ran att gratulera! ^Rcker fram
buketten.^ Det var ett frskrckligt regnande.

                           FRKEN KNUTSON.

Har den ran att gratulera! ^Rcker ocks fram buketten.^

                               LOUISE.

Tack, tack.

                             FRU KNUTSON.

Och se herr literatren! Kommen fr fdelsedagens skull, frsts! Det
var ju roligt. ^Rcker hand.^

                            FRKEN KNUTSON

                          rcker ocks hand.

                               LOUISE.

Var s god och stig fram, tant. Fr jag bjuda p en kopp kaffe? ^Gr
till kksdrren och ger order t Botilda.^

                             FRU KNUTSON.

Tackar som bjuder. ^Tar plats i soffan. Frken Knutson stter sig p en
stol vid bordet.^ N, herr literatr, som kommer frn stora verlden --
hvad nytt?

                                VIGGO.

Ingenting, det jag vet! Annat n, att det r ett frskrckligt regnande!

                             FRU KNUTSON.

N, det r ju ingenting precis nytt. Hr p orten har det varit alldeles
frskrckligt -- -- Ht str ute -- -- och Gud vet, nr det kommer under
tak.

                           FRKEN KNUTSON.

Vi skulle haft skogsparti i Lrdags, men i sdant hr vder kunde det
naturligtvis inte bli af.

                                VIGGO.

Nej, det frsts.

               Botilda kommer med kaffekannan; helsar.

                             FRU KNUTSON

                               ndigt.

God dag, Botilda.

                           FRKEN KNUTSON.

God dag, Botilda.

                               LOUISE.

Fr jag lof att servera tant?

                             FRU KNUTSON.

Tack, mitt barn, tack.

                   *       *       *       *       *

       Frknarna Svensson, Jnsson och Tornstrm komma in frn
      frstugan, alla med blomsterbuketter i hnderna; de helsa:

God dag, kra Louise! Har den ran att gratulera!

                                LOUISE

            gr emot dem, helsar och tar emot buketterna.

Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var s god och stig fram! En
kopp kaffe? ^Serverar.^

             Frknarna stiga fram, helsande och nigande.

                          FRKEN TORNSTRM.

God dag, herr Pihl. Vi hrde just, att ni var kommen!

                                VIGGO.

Har nyheten redan spridt sig?

                           FRKEN JNSSON.

Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa' dom -- --

                           FRKEN SVENSSON.

Det var knappt vi knt igen er i dender lnga kappan.

                                VIGGO.

Det var inte mycket smickrande fr det, som fans _i_ kappan.

                             FRU KNUTSON

                               menande.

h -- det har jag nu min egen tanke om -- -- knner jag Gerda Svensson
rtt -- --

   Frknarna Knutson och Jnsson puffa hvarandra i sidan och fnissa
                   diskret. Frken Svensson rodnar.

                                VIGGO.

Frken Svensson sger ju sjelf, att hon knappt knde igen mig.

                             FRU KNUTSON.

Det r bara som hon pratar -- tro mig. Hela sta'n vet, hvem som sitter
p frsta sidan i hennes album.

                           FRKEN SVENSSON

                             frebrende.

h fy, tant.

                             FRU KNUTSON.

Jag har ingenting sagt -- jag. Men jag frskrar herr literatren, att
friare -- -- det har Gerda Svensson ingen brist p.

                                VIGGO.

Det har jag aldrig betviflat.

                          FRKEN TORNSTRM.

Hur lnge stannar herr Pihl i sta'n?

                                VIGGO.

Till klockan ett.

                               DAMERNA

                               i korus.

Till klockan ett?

                                VIGGO.

Ja. Jag reser vidare med tget sderut.

                           FRKEN JNSSON.

Redan? Vi hade hrt, att herr Pihl skulle stanna hr en mnads tid.

                             FRU KNUTSON.

Ja, det r till och med inte utan, att man rknat en smula p det.
Ungdomen skall stlla till sllskapsspektakel, och herr literatren
skulle spela med.

                                VIGGO.

Det gr mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svr att fylla.

                             FRU KNUTSON

                               menande.

Sg inte det!

                           FRKEN JNSSON.

Vet ni hvad ni skulle spela?

                                VIGGO.

Frste lskare?

                           FRKEN JNSSON.

Ja. Men emot hvem?

                                VIGGO.

Mot er?

                             Fnissningar.

                             FRU KNUTSON.

Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, frsts.

                                VIGGO.

Det gr frken Svensson ju alltid.

                           FRKEN SVENSSON

                               rodnar.

Hvad menar ni med det?

                                VIGGO.

Det vet vi vl? Att ni r samhllets primadonna assoluta.

                          FRKEN TORNSTRM.

Hvad Louise ser ledsen ut.

                                LOUISE

            som sutit och hrt p med en frnvarande min.

Gr jag?

                             FRU KNUTSON.

Ja, det vore synd att sga annat. Kan inte literatren finna p ngot
medel att muntra sin fostersyster mer? Hon r alldeles frskrckligt
melankolisk.

                                VIGGO.

Ja, Louise har ju aldrig hrt till de riktigt glada -- --

                             FRU KNUTSON.

Men nu r det alldeles som om hon vore frhexad. Hon r sig inte lik.

                           FRKEN SVENSSON.

Nej, vi fjsa fr henne och pyssla om henne p alla vis, men det hjelper
inte stort -- -- --

                               LOUISE.

h, hur kan Gerda sga det. Jag r s tacksam fr det ni ro snlla emot
mig.

                             FRU KNUTSON.

Ja, inte behfver Louise leta lnge efter folk, som vill vara snlla
emot henne! Jag knner en herre, som bestmdt inte begr bttre, n att
f pyssla om henne hela lifvet igenom -- --

                   *       *       *       *       *

                               EN PIGA

       kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger fr
          sllskapet, gr fram och lemnar Louise blommorna.

Jag skulle helsa s mycket frn kamrern och lemna denhr. Kamrern har s
mycket folk p banken, att han inte kan komma sjelf, frr n banken
stnges.

                               LOUISE.

Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.

                                PIGAN.

Tack, det skall jag.

                    Niger fr sllskapet och gr.

                   *       *       *       *       *

    Frknarna Knutson och Jnsson ha fnittrande lutat sina hufvud
     samman i hviskande samtal. Fru Knutson och frken Tornstrm
                       utbyta menande blickar.

                             FRU KNUTSON.

Stackars kamrern!

                      Fnissningar frn damerna.

                               LOUISE.

Hvarfr sger tant s?

                             FRU KNUTSON.

Som r tvungen att sitta p banken hela frmiddagen!

                          FRKEN TORNSTRM.

Ja, jag r sker p, att hans tankar ro p annat hll.

                           FRKEN JNSSON.

Hm!

                               LOUISE.

Behagar tant en liten tr kaffe till?

                             FRU KNUTSON.

Nej tack, kra barn. ^Skmtsamt vlvilligt.^ Vi ska' laga, att det fins
en tr till kamrern ocks, nr han kommer. Han tycker s mycket om kaffe
-- ^klappar Louise p handen^ -- i synnerhet nr det serveras af denhr
lilla handen.

                               LOUISE.

Behagar ingen en ptr? Gerda? Hanna? Sofi?

                           FRKEN TORNSTRM

                        rcker fram sin kopp.

Jo tack -- kanske en liten tr.

                                LOUISE

                              serverar.

Det var snllt.

                             FRU KNUTSON.

_Jag_ fr vl se att komma stad, annars r jag rdd, att middagen inte
blir frdig i tid. Och Knutson blir i misshumr, om inte maten str p
bordet klockan tolf. ^Reser sig.^ Ja, s r det att vara husmor.

                            FRKEN KNUTSON

                           reser sig ocks.

h ja, men -- --

                             FRU KNUTSON.

Det har du rtt i, mitt barn. Det r inte farligt alls, egentligen. Det
har ocks sina behag, Louise lilla. ^Gr fram emot Louise och rcker
hand till afsked.^ Hur gammal r det egentligen, du blir i dag -- -- om
man fr vara s nsvis att frga?

                               LOUISE.

Tretiotv r.

                             FRU KNUTSON.

Det r hg tid! ^Skrattande.^ Farvl, farvl! Helsa kamrern!

   De andra damerna resa sig ocks; frken Tornstrm slukar i hast
               kaffet och de smbrd, hon serverat sig.

                            FRKEN KNUTSON

                       rcker hand till Louise.

Farvl, farvl!

                            FRKEN JNSSON

                             rcker hand.

Adj, Louise! Helsa -- -- ^fnittrar.^

                           FRKEN TORNSTRM

                            nnu tuggande.

Adj, Louise.

                             FRU KNUTSON

                             rcker hand.

Farvl, herr literatr. Lycklig resa!

                                VIGGO

                              bugar sig.

Tack, tack!

         De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning.

                           FRKEN SVENSSON

               gr hn till Louise och tar hennes hand.

Farvl, Louise. Det var ju trkigt, att herr Pihl skall resa s snart.
Det r du vl ledsen fr? Det blir ju s tomt? Har du inte lust att
titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det r ensamt?

                               LOUISE.

Tack, Gerda, tack!

   De friga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort till
    drren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i frstugan,
                                medan

                           FRKEN SVENSSON

                 gr bort och rcker Viggo sin hand.

Farvl, herr Pihl! Lycklig resa.

                                VIGGO.

Tack, frken. Farvl.

                           FRKEN SVENSSON

          fr trar i gonen; vnder sig hastigt om och gr.

     Sllskapet troppar af. Louise, som fljt dem ut i frstugan,
             kommer in igen och stnger drren efter sig.

                   *       *       *       *       *

                                VIGGO.

Puh! ^Gr af och an p golfvet. Louise har ter slagit sig ned vid
fnstret, stirrande ut.^

                               BOTILDA

       kommer frn venster med en bricka; dukar af kaffebordet.

Kors en s'n massa blommor! Det m jag sga! Och nd sitter hon der
igen och ser ut som om hon hade slt smret och tappat pengarne. Jo, det
nyttar visst att vara vnlig mot henne! ^Gr ut i kket.^

                                VIGGO

                             till Louise.

Huru r det med dig, Lisa lilla. Sg mig det nu.

                               LOUISE.

Jag vet det inte sjelf -- -- Jag knner mig s frmmande, s hemls hr
i mitt hem. Jag fryser.

                                VIGGO.

Du saknar Paris?

                               LOUISE.

Ja.

                                VIGGO.

Jag frstr det s vl. Hr gapar tomheten emot dig frn hvarje vr. Hr
har du lefvat omgifven af dina kra -- och nu r du ensam kvar.

                               LOUISE.

Ensam? Ja! Men det r inte bara det -- -- Menniskorna ro ju s vnliga
emot mig, men -- -- det r som om jag inte hrde hit -- -- Allt hvad de
tala om r mig s likgiltigt, deras intressen synas mig s sm -- -- och
deras ofinheter plga mig -- --

                                VIGGO.

Du menar -- --

                               LOUISE.

Jag menar deras stt att blanda sig i andras intimaste frhllanden --
deras fnittrande, deras klumpiga hntydningar -- -- allt r mig emot.
Det pinar mig. Jag tycker det r rtt. Om det fins ngonting i verlden,
som borde vara heligt, s vore det vl _det_ -- --

                                VIGGO

                                sakta.

Det gjorde mig s ondt -- -- det der med frken Svensson -- --

                               LOUISE.

Hon r den enda af hela sllskapet, som har en smula finknslighet i
behll -- hon och kamrern -- --

                                VIGGO.

Det r ju alltid tv menniskor, som du kan umgs med i din ensamhet.

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Ocks de ro mig frmmande. Allt r mig frmmande hr. Det frefaller
mig sjelf ljligt -- -- sder -- efter ett par mnaders vistande i Paris
-- -- men det _r_ s. Det r som om hret kunnat grna p mitt hufvud
under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt brst.

                                VIGGO.

Sg mig nu allt, Louise. Ngonting har intrffat -- -- ngonting som --
--

                               LOUISE.

Det pinar mig att tala om det -- --

                                VIGGO.

Ocks med mig?

                               LOUISE.

Ja, Viggo, ocks med dig.

                                VIGGO

                            reser sig upp.

Frlt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte
-- --

                               LOUISE.

Hvad?

                                VIGGO.

Att du ocks knde dig frmmande fr mig.

                                LOUISE

                  strcker ut sin hand efter honom.

Det gr jag inte, Viggo. Men jag kan inte _tala_ om det. Jag tycker, du
borde frst mig nd. Jag vill ingenting dlja fr dig -- -- det _fins_
ingenting att dlja. Jag skulle nska, att jag vore af glas, och att du
kunde se allt, som rr sig inom mig -- -- allt det der, som jag har s
svrt att profanera med ord.

                                VIGGO.

Nu frstr jag. ^Bjer sig ned och kysser henne p pannan.^ Kra lilla
syster!

                               LOUISE.

Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag
mins den mycket dunkelt -- -- men jag tror, hon drades af glansen i
trollens verld; och se'n hon en gng sett den, lngtade hon alltid dit
igen.

Jag r som den jungfrun i sagan -- blndad af glansen i en verld, som
icke r min -- -- det stolta, fria lifvet derute ...

                                VIGGO.

Ocks jag har knt ngot liknande -- --

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Inte som jag. Du r lycklig, du. Du r en riddare, som stiger ditner och
hemtar sin brud -- -- Jag? Hvad r jag? -- En skugga, bunden till en
annans tillvaro -- -- dmd att fjerran ifrn honom fra en sjelfstndig
och derfr overklig existens -- --

                                VIGGO.

Det der frstr jag inte.

                               LOUISE.

Frstr du inte, att denna knsla mste bryta mig loss frn mitt
fregende -- -- derfr att den strider mot mina grundsatser, min
uppfostran -- -- ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter -- -- --
Derute ha de friare tyglar -- -- der ger man sin krlek fr stunden --
icke fr lifvet.

                                VIGGO

   stirrar framfr sig ett gonblick under tystnad; derp sger han
                                sakta.

Jag borde inte ha rest ifrn dig derute. Jag borde ha stannat hos dig.
-- -- Nu eftert kommer det fr mig, hvilken underlig beklmning, som
grep mig, d vi skildes -- -- det var en s bestmd aning om, att en
olycka hotade dig -- --

                               LOUISE.

Den olyckan hade du inte kunnat afvrja ... och fr resten ... _r_ det
en olycka att en enda gng i sitt lif ha ftt erfara, hvad det r att
lska och vara lskad tillbaka?

                                VIGGO

              vnder sig bort fr att dlja sin rrelse.

Jag kan inte lngre skilja svart frn hvitt. Jag erknner min ofrmga.
Frlt mig, att jag trngt in i din hemlighet och sjelfkrt trott mig
kunna gagna dig med mina rd ... Hr kan ingen menniska rda.

                               LOUISE.

Inte s, Viggo! Du r alltid s finknslig och god. Du har inte trngt
in i mitt frtroende -- tvrtom -- -- du r den enda menniska, som jag
kunnat tala med om detta ...

                                VIGGO

                         med trar i gonen.

Jag vill dig vl. Jag ville s gerna se dig lycklig. -- -- Men jag
knner med dina nerver -- -- det r en ratal igenom samlad lngtan, som
nu slagit ut. Den har vuxit i ln under alla dessa r -- -- nu, nr den
blommar, har den s djupa rtter genom hela din varelse, att den aldrig
kan ryckas bort. Bara vissna och d -- -- men nr den vissnar, vissnar
du sjelf med den ...

                               LOUISE.

Du har frsttt det. Ja, Viggo, ja, s r det.

                                VIGGO.

Det r som att stirra ut i mrka natten -- man ser inte en hand fr sig.
^Bjer sig fram mot henne.^ Sg mig nu uppriktigt, kra lilla syster --
-- vill du att jag stannar hos dig?

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Det hjelper inte. Du har rtt -- hr kan ingen menniska rda.

                               Tystnad.

                                VIGGO.

Hur kom det sig?

                               LOUISE.

Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn -- -- kanske deraf, att hans
verld var s frmmande fr min, att den just derigenom drog mig
oemotstndligt till sig ... Eller -- ^sakta^ -- kanske det var min
natur, som tog ut sin rtt ...... att lska en gng.

                                VIGGO.

Och nu strider naturen sin strid p lif och dd ...

                               LOUISE.

Jag fruktar striden r utkmpad redan. Jag knner inte lngre mig sjelf.
Jag r som en gengngare hr i dessa tysta, lga sm rum, der damtygen
klda mblerna som hvita liksvepningar. r det jag, som lekt och vuxit
upp hr? -- -- Som trott p Gud och knt mig trygg och stark i
medvetandet om mina fasta grundsatser? -- -- Nu ha de alla strtat i
grus under mina ftter.

                                VIGGO.

Tag vara p dig sjelf -- -- och tag vara p framtiden!

                               LOUISE.

Det fins ingen framtid. -- -- Nr jag tnkte p att stanna hr i kylan
alltid -- -- tnkte p, att r skulle komma och g, utan att jag fick se
honom -- hra hans kra stmma -- -- att dag skulle glida bort efter
dag, utan att s mycket som ett bref frde bud mellan honom och mig --
-- d sg jag, att de dagarne och de ren icke skulle synas mig vrda
att lefva. Fr mig fans hvarken gldje eller sknhet -- -- ingenting
annat n en ondlig tomhet -- --

D skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min
fruktan att bli glmd.

                                VIGGO.

Huru lnge r det sedan du skref?

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Jag vet inte om jag vntat lnge eller kort. Jag vet inte om dagarne
mist sin lngd eller om de icke lngre ega ngot slut ... tiden har
blifvit ngot formlst, som flyter i ett ... jag vet blott att tomheten
r evig.

                               Tystnad.

                                VIGGO

                                sakta.

Om han nu ber dig komma?

                               LOUISE.

Jag skulle lyda honom blindt -- -- om han ocks bad om mitt lif.

                                VIGGO

                stryker med handen fver hennes panna.

Jag skall inte pina dig med ngra rd. Men du r exalterad nu. Kanske
skall du se annorlunda p allt detta, se'n dina nerver kommit i ro.

     Frn frstugan hres ett ltt buller: ett par galoscher, som
   tagas af och en paraply, som sttes mot golfvet. Strax derefter
          knackar det p drren och kamrer Mller kommer in.

                   *       *       *       *       *

                               KAMRERN

                              bugar sig.

Jag har tyvrr inte kunnat komma ifrn frr n nu, men jag ville ogerna
frsaka njet att personligen f lycknska frken Louise p
fdelsedagen.

                                LOUISE

                        rcker honom sin hand.

Tack, herr kamrer. Tack fr blommorna. Det var s snllt.

                               KAMRERN.

h fr all del, det ... ^Helsar p Viggo.^ God dag, Viggo Pihl! Jag
hrde just, att du var kommen -- -- det blir ju ett kort besk, denhr
gngen?

                                VIGGO

                               helsar.

Ja. Jag reser vidare med ett-tget.

                               KAMRERN.

Jag hr det, ja. Till Paris?

                                VIGGO.

Ja.

                               KAMRERN

                             till Louise.

Frken Louise tycker vl, det r trkigt, att Viggo reser s snart?

                               LOUISE.

Naturligtvis. Men det fr man ju finna sig i. Det var roligt att se
honom i alla fall -- fast det var kort.

                               KAMRERN.

Det blir nog mycket folk med p tget. Hr har varit ovanligt lifligt i
dag.

                                VIGGO

                           ser p klockan.

Och jag har mitt bagage att stlla om. Det r kanske p tiden, att man
ger sig af.

                               LOUISE.

Redan?

                               KAMRERN

                               artigt.

Tiden gr fort i angenmt sllskap.

                                VIGGO

                       ser Louise in i gonen.

Vill du, att jag skall stanna? D stannar jag.

                               LOUISE.

Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men du skall resa.

                                VIGGO

                           tar hennes hand.

Farvl d, lilla Lisa.

                                LOUISE

                         med trar i gonen.

Farvl, Viggo ... och ... helsa Paris.

                                VIGGO.

Adj, kamrer.

                            De skaka hand.

                               KAMRERN.

Adj, Viggo. Lycklig resa.

                                VIGGO.

Tack. ^Gr till kksdrren, ppnar den och ropar utt.^ Adj, Botilda!
Nu br det af igen!

                   *       *       *       *       *

                               BOTILDA

            kommer i drren, torkande handen p frkldet.

Adj, herr Viggo! ^Fr se kamrern och niger djupt.^ Nej, men att kamrern
r kommen, och frken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!

                               LOUISE.

Jag fr verkligen be om urskt, att jag inte tnkt p ...

                               KAMRERN.

Tack, inte fr min skull.

                               LOUISE.

Det r vl inte kaffedags lngre -- Men ett glas vin fr jag vl bjuda
p? Botilda, tag in litet vin.

                               KAMRERN.

Tack -- men -- -- hm! om jag fr vara alldeles ogenerad -- blodet stiger
mig alltid t hufvudet, om jag dricker vin p frmiddagen -- --

                                VIGGO,

^som under tiden tagit p sig reskappa, hatt och galoscher ute i
frstugan, nickar nnu en gng in genom drren.^ Adj, adj!

                               LOUISE.

Adj, Viggo.

                               BOTILDA.

Fr man ingenting alls bjuda kamrern p?

                               KAMRERN.

Tack, Botilda -- jag skall ingenting ha.

                               BOTILDA

                               mysande.

Kamrern fr tminstone sitta en stund och hlla frken sllskap, annars
leds hon fr galet.

                           Gr ut i kket.

                   *       *       *       *       *

                               KAMRERN.

Ja, jag vill gerna stanna en stund, om frken Louise inte har ngot emot
det.

                               LOUISE.

h! Hur kan kamrern tro det.

                               KAMRERN.

Sg bara uppriktigt, hvilket frken Louise vill. Jag vill s gerna gra
alldeles som frken Louise vill. Kanske frken Louise helst vill vara
ensam? Frken Louise r nog mycket ledsen fver att Viggo reser?

                               LOUISE.

Ja. Det r s tomt -- --

                               KAMRERN

                             medlidsamt.

Kan jag ingenting gra -- -- hm! -- jag menar -- -- frken Louise vet ju
-- --

                 Det hres en signal frn stationen.

                               LOUISE.

Nu gick tget.

                               KAMRERN.

Ja.

                               Tystnad.

                                LOUISE

                       sker att beherska sig.

Det har vl varit mycket folk p banken i dag?

                               KAMRERN.

Ja.

                               LOUISE.

Men nu r arbetet slut fr i dag?

                               KAMRERN.

h -- nej. Det fins arbete nog fr hela eftermiddagen -- -- gud ske lof.

                               LOUISE.

Tycker kamrern om att arbeta?

                               KAMRERN.

Ja. Det r det enda som hjelper, nr lynnet r tungt.

                                LOUISE

                                sakta.

Jag nskar, att jag ocks hade ett arbete.

                               KAMRERN.

h! -- Kvinnans verkningskrets r hemmet. Frken Louise's arbete borde
vara att gra ett hem ljust och gladt.

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

Jag nskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag frstr s vl,
att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer -- -- om man grfver ner sig
i det helt och hllet, egnar sig t det med hvarje fiber. -- ^I tankar.^
-- Timme efter timme gr, siffrorna rada sig upp framfr en p papperet
... tanken slpper dem inte fr en sekund ... och tiden rinner, utan att
man vet, hvart den tar vgen. Nr man s till sist r trtt till kropp
och sjl ... hur hrligt mtte det d inte vara att lgga sig ner och
sofva frn alltsammans ... sofva lugnt och utan drmmar ... hemta
krafter till morgondagens slit ...

                               KAMRERN.

Tala inte s, frken Louise. Det gr mig s ledsen. Det r ngonting s
hopplst och brustet ... ngonting i tonfallet och i gonens och
ansigtets uttryck, som ... ^Tar hennes hand.^ Hvarfr r frken Louise
inte som frr? Hvad har hndt? Hvad r det, som tynger? Har frken
Louise inte lngre frtroende fr sin gamle vn? Kan jag ingenting gra
... det skulle vara min hgsta nskan.

                               LOUISE.

Det gr nog fver.

                               KAMRERN.

r det sorgen, som tynger? Frken Louise r ensam nu i sitt fordna hem,
der allt pminner om de kra, som gtt bort. Frken Louise behfver
komma bort hrifrn i andra omgifningar -- i nya frhllanden.

                               LOUISE.

Ja.

                               KAMRERN.

Om frken Louise fick ett nytt hem att styra och stlla med, s skulle
nog sorgen lindras s smningom.

                                LOUISE

                                tiger.

                               KAMRERN

                      flyttar sin stol nrmare.

Mins frken Louise den sommaren, d jag sg Louise fr frsta gng?
Louise var ett barn och satt p mitt kn och lste franska lexor -- --
Louise satt der s tryggt, som om den platsen var hennes och alltid
skulle frbli det. Jag var Louises stora vn -- -- det fans ingen som
hon tyckte s bra om, som mig, sade hon -- -- och ibland slog hon
armarne kring min hals och kysste mig -- -- --

Det r lngesedan nu, men jag mins det grant. Louise vxte upp ... hon
satt aldrig mer p mitt kn ... och hon glmde visst, bde att jag varit
hennes stora vn, och att hon kysst mig -- -- -- Jag glmde det inte,
jag. Jag har vntat i tjugo r. Det r inte frsta gngen, jag gr den
frgan, som jag nu upprepar fr sista gng. Kanske Louise tycker, att
det r efterhngset? Men Louise var s ung frra gngen. Jag kunde s
vl frst, att Louise ville se sig om i verlden frst. -- -- Sedan
kommo ju sorgerna och -- -- jag visste, att Louise aldrig skulle ha
lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern -- --

Nu str Louise ensam i verlden -- och har sett nog -- -- kanske mer n
nog -- af lifvet derute. Nu frgar jag igen: Vill Louise bli min hustru?

                                LOUISE

               stirrar framfr sig med trfyllda gon.

                               KAMRERN.

Louise skall inte svara strax; men tnk p hvad jag sagt. Jag r ju inte
ngon yngling, lngre, och Louise r ingen oerfaren ung flicka. Men en
vnskap s gammal som vr har djupa rtter -- -- och tjugo rs
tillgifvenhet r kanske, nr allt kommer omkring, en mera solid basis
fr ett ktenskap, n ungdomens flyktiga tycke.

                                LOUISE

                         skakar p hufvudet.

                               KAMRERN.

Detta gller Louise -- inte mig. _Jag_ kan inte tnka mig strre lycka
p jorden n att f kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra
af Louise mer n Louise sjelf vill ge -- -- det tror Louise mig vl om?
Jag nskar bara, att jag hade rtt att -- -- med min tillgifvenhet -- --
-- ge Louise det std, som -- -- --

                               LOUISE.

Det kan aldrig ske.

                               KAMRERN

    reser sig upp och brjar g af och an p golfvet, kmpande med
             sin rrelse; stannar s framfr henne igen.

r det -- -- ^med anstrngning^ -- ngon annan?

                               LOUISE.

Ja.

                               KAMRERN.

D ber jag om frltelse -- men -- ja, blif inte ond -- men -- ^med ett
frplgadt uttryck^ -- kunde frken Louise inte ha sparat mig dethr?

                               LOUISE.

Jag visste ju inte -- och -- -- det r inte som kamrern tror. Jag kan
inte tala om detta -- -- jag _kan_ inte -- det -- det r s frfrligt
-- --

                               KAMRERN

              ser p henne med en lng, medlidsam blick.

Jag har pinat -- -- frlt -- -- det skall aldrig hnda mer. Men -- --
frken Louise tror ju, att jag r hennes vn?

                               LOUISE.

Ja, ja, det vet jag. Tack, tack fr allt.

                   *       *       *       *       *

                             BREFBRAREN

        knackar p drren, ppnar den och rcker in ett bref.

M:lle Louise Strandberg! Var s god.

                                LOUISE

            skyndar fram och griper det; hftigt upprrd.

                             BREFBRAREN.

God middag!

                                 Gr.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

             hller brefvet framfr sig, liksom tveksam.

                               KAMRERN.

Jag generar vl inte?

                               LOUISE.

h -- nej. Men om kamrern tillter -- -- ^gr bort till fnstret, bryter
brefvet och lser. Efter hand som hon lser, f kinderna frg, och hela
ansigtets uttryck frndras.^

                               KAMRERN

                           efter en stund.

Jag hoppas det r goda nyheter!

                                LOUISE

                            vnder sig om.

h -- frlt mig -- -- jag glmde -- --

                               KAMRERN.

Det var goda nyheter -- det syns.

                                LOUISE

   sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af dmpad
                                lycka.

Godt eller ondt -- -- allt ligger i framtidens hand.

                               KAMRERN

                          pekar p brefvet.

Der fans lkemedlet, som jag inte kunde ge.

                               LOUISE.

r kamrern ledsen p mig?

                               KAMRERN.

Ack -- nej.

                               LOUISE.

Jag rr ju inte fr det. Det r som hade jag gtt ensam i lnga r, med
natt p alla sidor -- -- och s pltsligt hrt en rst som ropat mitt
namn ur mrkret -- -- lngt borta.

                               KAMRERN.

Mtte den rsten inte leda vilse, det nskar jag s innerligt. -- ^En
smula bittert.^ -- Jag ropade ocks jag, men det hrde frken Louise
aldrig.

                               LOUISE.

Frlt mig. Jag r s tacksam -- -- s riktigt af hjertat tacksam -- --
--

                               KAMRERN.

Om jag kunde -- p ngot stt vara -- -- till minsta tjenst.

                                LOUISE

                        rcker honom sin hand.

Tack, det vet jag nog, och jag litar p, att kamrern fortfarande vill ha
mina affrer om hand.

                               KAMRERN.

Det r ju ingenting annat n min skyldighet som tjensteman i banken.
Penningarne ro ju disponibla, och -- --

                               LOUISE.

Lt oss icke tala om affrer nu. Jag mste tnka mig om, och sedan
kommer jag till kamrern och rdgr -- innan jag reser -- --

                               KAMRERN.

_Nr_ reser frken Louise? Och hvart?

                               LOUISE.

Jag vet inte _nr_ ... i morgon ... eller om ngra dar. -- -- Till
Paris.

                               KAMRERN.

Gud gifve lycka p frden. Farvl.

                                 Gr.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

                 ppnar drren till kket och ropar.

Botilda.

                               BOTILDA.

Jesses s glad hon ser ut! Nu har han friat.

                               LOUISE.

Nej, Botilda, det har han inte.

                               BOTILDA.

Inte? Men hvad i Herrans namn r det d? Hon r ju alldeles frndrad.

                               LOUISE.

r middagen frdig?

                               BOTILDA.

Ja, men hvad i Guds namn gr t henne?

                               LOUISE.

Jag r hungrig. Har du ngot godt till mig?

                               BOTILDA.

Jag har inte gjort annat, se'n hon kom hem, n laga ihop mat, som hon
skulle tycka om -- och hon har knappt rrt den.

                               LOUISE.

I dag ska' du f se p annat.

                               BOTILDA.

Nr gick kamrern?

                               LOUISE.

Nu nyss. Hr -- Botilda -- -- jag reser min vg om ett par dar.

                               BOTILDA.

Jesses hvad r det nu fr konster, hon har fr sig? Hvart ska' hon resa?

                               LOUISE.

Till Paris.

                               BOTILDA.

Ja, jag sger d det, hon r alldeles frn vettet! Vga sig ut p sjn
nu nr det regnat i 14 dar -- -- tnk ett sdant djyp.

                               LOUISE.

Tag nu in maten, s r du snll.

                     Botilda frsvinner i kket.




                                 IV.
                Paris, fljande r, en afton i April.


Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya mbler, mattor,
gobeliner, studier _i ram_, m. m.

I ena hrnet p en kolonn omgifven af palmer och andra bladvxter str
en marmorbyst af Alland; der nedanfr en chslong. Lngre fram ett
pianino.

Taklampor och japanesiska lyktor ro tnda i ateliern och i trdgrden
utanfr, dit glasdrrarne st ppna.

Erna, Bergstrm, Johansson, Lind m. fl. konstnrer sorla och glamma
kring en bl derute. Alltemellant stmmer en manskvartett upp en sng.

Viggo och Lilly sitta i frtrolig tte  tte p chslongen inne i
ateliern.

                                LILLY.

Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk
smstad, n stanna hr i Paris.

                                VIGGO.

Hur r det mjligt? -- Det stolta, fria lifvet hrute -- --

                                LILLY.

Ju mer jag ser af det stolta, fria lifvet hrute, dess mer skrmmer
det mig.

                                VIGGO.

r du en sdan liten harunge?

                                LILLY.

Ja. Jag kan ligga vaken ibland om ntterna och tnka, och ju mer jag
tnker, dess vrre blir det. Jag blir riktigt mrkrdd till sist. Och d
vet jag ingen annan rd n att krypa alldeles ner under tcket -- -- det
hjelper. ^Trycker sig in till honom.^ D tnker jag p dig och nskar,
att du vore hos mig.

                                VIGGO

                            smeker henne.

Stackars min lilla harunge! -- -- Hvad r det egentligen, som hon r s
rdd fr?

                                LILLY

                              hviskande.

Krleken.

                                VIGGO

                               muntert.

S-? Det har jag aldrig mrkt.

                                LILLY

                  stryker med handen genom hans hr.

Nej, fr jag kan inte lta bli att tycka om dig. Det r just det som r
olyckan.

                                VIGGO.

Jas! Det r en olycka.

                                LILLY.

Inte att jag _tycker_ om dig; men att jag inte kan _lta bli_.

                                VIGGO.

Skulle du nska, att du kunde _lta bli_.

                                LILLY.

Ja, fr nr du s inte brydde dig om mig lngre, s skulle jag inte
heller bry mig om dig.

                                VIGGO.

Jas! Ja men nu bryr jag mig hndelsevis om dig -- -- rtt mycket, till
och med.

                                LILLY.

_Nu_ ja.

                                VIGGO

                            kysser henne.

Ja just nu!

                                LILLY.

Men i morgon?

                                VIGGO.

Troligen i morgon ocks.

                                LILLY.

Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara fr.

                                VIGGO.

Kan _du_ det?

                                LILLY.

Jag _tycker_, att jag kan. Vi kvinnor knna visst i allmnhet djupare n
ni mn.

                                VIGGO.

Derom tvista de lrde. Men de lrde ro partiska -- -- det ligger nstan
alltid en olycklig krlekshistoria bakom deras visdom. De gamle
ungkarlarne sga: ha! kvinnorna ro trolsa! De gamla ungmrna: ha!
mnnen ro flyktiga! -- -- Men historien lr oss, att det fins flyktigt
och trofast folk bde bland mn och kvinnor.

                                LILLY.

D mtte olyckan vara den, att de trofaste alltid frlska sig i de
flyktige.

                                VIGGO.

Alltid?

                                LILLY.

Ja, eftersom _en af dem_ alltid trttnar.

                                VIGGO.

En sdan liten pessimist! ^Skrattar.^ Och s menar du, att eftersom du
sjelf r en mycket trofast liten ts, s ...

                                LILLY.

Du fr inte gra narr!

                                VIGGO

                            smeker henne.

Kra barn! Hur kommer du p s dystra tankar?

                                LILLY.

h, jag har exempel nra till hands.

                                VIGGO.

Erna och Henrik?

                                LILLY.

Ja.

                                VIGGO.

Hvad vet du om dem?

                                LILLY.

h, du tror vl ocks, att man inte har gon, fast man r ung och
oerfaren. -- -- Han r s svartsjuk och oresonlig. Och Erna -- --

                                VIGGO.

Hvad r det med henne?

                                LILLY.

Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till
det. -- -- Tror du, att hon hller af honom?

                                VIGGO.

Hvad tror du sjelf?

                                LILLY.

Hon har blifvit s underlig p den sista tiden -- -- Ja, det brjade
strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon r s nervs, s hftig --
-- ja, ibland tycker jag, att hon r riktigt elak.

                                VIGGO.

Men han r d ocks en riktig mes. Han bara gnller och bkar sig. Du
har kanske rtt i en del af det du sade nyss om krleken. Men man skall
d ocks taga p den med en smula frstnd ... Jag menar: man har d en
viss skyldighet att visa sig frn den lskvrda sidan, om man vill bli
lskad tillbaka. Inte sant? ^Slr armen kring hennes lif och lutar sitt
hufvud mot hennes brst.^ Man skall taga vara p hvad man har. Krleken
r en mtlig blomma, som behfver mycken vrd. Den blomman r det bsta
lifvet sknkt mig. Jag skall vrna om den med allt hvad jag eger af
mhet och klokhet.

                                LILLY

                       kysser honom p pannan.

Det skall ocks jag -- --

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

   kommer inifrn sofrummet; d hon fr se paret p chslongen, vill
                       hon draga sig tillbaka.

                                VIGGO

              tar sakta sin arm bort frn Lillys midja.

Louise!

                                LOUISE

                              smleende.

Frlt mig! Det var ju trkigt, att jag skulle stra.

                                VIGGO.

Du str oss inte. Frga Lilly -- gr hon?

                                LILLY.

Nej. Inte Louise.

                                VIGGO.

Sitt nu ner hos oss ett gonblick. -- -- Sngen derutifrn lter s bra
p afstnd. Och hr r s vackert, hrinne.

                                LOUISE

                             stter sig.

Ja, hr r vackert, det ser jag sjelf bttre n ngon annan.

                                LILLY.

h, det r minsann inte svrt att se!

                               LOUISE.

Fr er alla r det bara det yttre, de vackra mblerna, frgernas harmoni
-- -- Fr mig r det sjlen, doften af det hela -- -- det, som gr detta
rum till mitt _hem_.

                                LILLY.

Det der frstr _jag_, men inte Viggo. Det der mste man vara kvinna fr
att kunna knna -- -- Jag menar s der, att man hller af hvarenda
mbel, som en kr vn -- derfr att den varit vittne till -- --

                                VIGGO

                              afbryter.

Vet du hvad vi talade om, nr du kom?

                               LOUISE.

_Talade_ ni verkligen?

                                VIGGO.

Ja. Men det var ett gammalt tema.

                               LOUISE.

Om krleken?

                                VIGGO

                               nickar.

Lilly r skeptisk.

                                LILLY.

h fy dig!

                                VIGGO.

Hon har sett p lifvet med sin nittonriga erfarenhet och funnit, att
krleken r en olycka, ty en af de lskande trttnar alltid -- --

                                LILLY.

Viggo! Det r riktigt skam af dig.

                                LOUISE

                   lgger sin hand p Lillys panna.

Dethr ljusa hufvudet r s klokt, s klokt -- --

                                VIGGO.

Jas! r ocks du en krlekens pessimist?

                               LOUISE.

Nej. _Jag_ tror, det r bst, att inte p frhand plocka bladen af
nyponblommorna vid vgkanten -- -- om man ocks vet, att morgondagens
vind skall sopa dem bort.

                                LILLY.

Jag kan inte lta bli.

                               LOUISE.

Hvarfr grubbla? Lgg ditt hufvud mot hans axel och var glad t att vara
lskad! -- -- Lyckan kommer och lyckan gr. Kanske stannar hon kvar --
kanske inte -- i alla hndelser r det fruktlst att ska binda henne.

                                VIGGO.

Det der r hvad man kallar filosofi.

                               LOUISE.

Ja, men inte pessimism.

                   *       *       *       *       *

                                HENRIK

             kommer med dyster uppsyn in frn trdgrden.

                                LILLY

                          sakta till Viggo.

Usch, der r han. Jag r sker om, att han vill jmra sig. Kom, lt oss
g.

                        De g ut i trdgrden.

                                HENRIK

                      stter sig p chslongen.

h, Louise, jag r s olycklig.

                               LOUISE.

Hvarfr ska' ni plga hvarandra.

                               HENRIK.

Det r ju inte jag!

                               LOUISE.

Jo, du r svartsjuk.

                               HENRIK.

Kan jag vl annat! Hon vill knappt erknna, att det r skilnad p mig
och hennes andra bekanta. Och om jag vgar yttra ett ord af klagan, s
straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begtt ett brott.

                               LOUISE.

Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du r ju
ocks -- --

                               HENRIK.

Hon r grym, hon r kall, hon r hrd.

                               LOUISE.

Nej, hon r god.

                               HENRIK.

Mot alla andra -- bara inte mot mig -- derfr att jag lskar henne -- --
och derfr att min krlek gr mig vek.

                               LOUISE.

Jag tycker, ni skulle kunna vara s lyckliga, ni tv. Hon har ju sjelf
velat vinna dig, och du begr inte bttre n att f vara henne trogen.

                               HENRIK.

Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt
manlig karaktr. Hon trttnar och hon kastar bort.

                               LOUISE.

r en man alltid sdan?

                               HENRIK.

_Jag_ r inte sdan. Men annars -- -- Ifall han inte trffar p en
kvinna, som vrider hjertat ur brstet p honom, som pinar honom med
gldande tnger -- -- Sdan r _hon_! ^Bjer sig ned och snyftar.^

                               LOUISE.

Stackars barn! Du blir aldrig ngon man!

                                HENRIK

                           knyter hnderna.

Jo! Jag skall bryta med henne! Jag str inte ut med dethr.

                   *       *       *       *       *

    Erna och Bergstrm komma frn trdgrden, glada och upprymda,
   blossande p cigaretter. Efter hand komma flere konstnrer in och
     bilda konverserande grupper p golfvet. Sngen har tystnat.

                              BERGSTRM.

Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och mla naket ute.

                                ERNA.

Du r tokig!

                              BERGSTRM.

Snick snack! Det ska' bli nge' styft m du tro!

                                ERNA.

Hvad ska' det bli d?

                              BERGSTRM.

En naken pojke, frstr du!

                                 ERNA

                             skrattande.

Han fryser ihjl.

                              BERGSTRM.

Asch -- -- han r delvis kldd i pels.

                                ERNA.

Delvis kldd i pels? ^Skrattar.^ Hvad skall han frestlla?

                              BERGSTRM.

Det vete fan -- ett namn hittar man vl alltid. Kolossalt vacker kropp!
-- Du skulle se hans ben! Det vore ngot fr dig.

                                ERNA.

Gr mig en cigarett s r du hygglig. Min tobak r slut.

                              BERGSTRM.

Det r min snart ocks. Men fr dig skulle jag offra min sista droppe
hjerteblod, det vet du.

                                ERNA.

Tack. Jag fredrar tobaken.

      Bergstrm stter sig ner p en stol och rullar cigaretten.

                                 LIND

             i det han kritiskt skrskdar Allands byst.

Styf karl! Ja, gu'bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, sger jag
dig. Nu hller han p med en marmorgrupp, har jag hrt. Den r snart
frdig, och han r sjelf i en sdan der feber som han alltid r i, d
han gr nge' styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag frskte i
gr.

                              JOHANSSON.

Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra p,
att monsieur Alland stnger sin drr.

                                LIND.

Kan man inte undra? r jag kanske inte ocks -- -- Kunde han inte ha
godt af ett rd -- --

                           Allmnt skratt.

                              BERGSTRM

                       lemnar Erna cigaretten.

Jas, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta' rd af dig!

                                LIND.

Det vore vl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde
honom uppmrksam p ett och annat -- --

                   *       *       *       *       *

      I detsamma ppnas drren och Alland kommer hastigt in. Han
   studsar frst vid synen af de mnga menniskorna, men d han ser
    sig observerad gr han ogeneradt fram emot Louise och helsar.

                               ALLAND.

Jag kommer kanske olgligt. Jag visste inte, att ni hade frmmande.

                                LOUISE

                              frlgen.

Det r min fosterbror Viggo, som firar fdelsedag -- --

                                ALLAND

      vnder sig till Viggo, som str i drren till trdgrden.

Tillt mig att gratulera. Jag hr, att ni firar er fdelsedag.

                                VIGGO.

Tack.

                                ALLAND

            helsar p Lilly, som str vid sidan om Viggo.

God dag, frken Walldn. Har jag den ran att vara igenknd? Jag har
trffat er hr en gng frr.

                                LILLY.

Skulle man inte knna igen en s bermd man som ni, nr man en gng har
haft den ran att bli frestlld fr er!

                               ALLAND.

Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket vl. Ni
kom utifrn -- Jag mins hur rdblommig och frisk ni var -- -- riktigt
frtjusande -- --

      Bergstrm, Johansson och Lind g fram och helsa p Alland.

                              BERGSTRM

                             skrattande.

S mrkvrdigt! Vi talte just om er, monsieur Alland, d ni kom.

                               ALLAND.

D talade ni vl illa om mig?

                                LIND.

Ah, hur kan ni tro det!

                               ALLAND.

Det gr en kollega alltid.

                              JOHANSSON.

Ja men _ni_ r ju hors concours.

                              BERGSTRM.

Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som
ni hller p med.

                               ALLAND.

Det gr mig ondt, kre kollega. Men jag tl aldrig att _ngon_ ser hvad
jag har fr hnder -- ^med ett fint smleende^ -- och naturligtvis
allraminst en s talangfull yrkesbroder, som ni.

                                LIND.

Jag ber, jag ber!

                                VIGGO

                  ute i trdgrden; knackar i blen.

Mina damer och herrar! Lt oss dricka ett glas med den sist anlnde
gsten!

   Allmn tillslutning. Alla strmma ut i trdgrden med undantag af
                   Erna, som blir sittande orrlig.

                   *       *       *       *       *

                                HENRIK

       som gtt ut med de andre kommer in igen frn trdgrden.

S ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han fvergett Venus fr
Bacchi skull?

                                 ERNA

                   vnder sig bort, utan att svara.

                               HENRIK.

Jas, du ger den stumma! Aj, aj! D str det illa till med samvetet.

                                ERNA.

Lt mig vara i fred.

                               HENRIK.

I fred med ditt onda samvete? En skn duett!

                                 ERNA

                        vnder sig emot honom.

Stll inte till upptrde nu! Jag r inte i humr att tla dina dumheter!

                               HENRIK.

Jas! Du r inte i humr! Det var ju trkigt, det! Hur kan det komma
sig? Du skulle vl inte ha lagt ut dina garn frgfves?

                                ERNA.

G din vg!

                               HENRIK.

G! Ja, det r just det, jag tnker gra. Men jag skall sga dig
sanningen frst. Jag lter inte sparka bort mig som en hund. Jag har
tlt det alltfr lnge -- akta dig nu, fr nu bits jag!

                                ERNA.

S bit d, om du trs, din byracka!

                                HENRIK

           knyter hnderna och far emot henne; hejdar sig.

                                ERNA.

Se bara! Du trs ju inte slss en gng.

                               HENRIK.

Jag slss inte med en kvinna.

                                ERNA.

Nej, tminstone inte med en som r starkare n du.

    Kvartetten stmmer upp i trdgrden och sorlet derute dmpas.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

   kommer hastigt in i ateliern och gr fram till Erna och Henrik.

Sch! Inte gr det an att ni grlar s hgt! Man hr er ju derute. Tnk
p det!

                                ERNA.

Det r inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hlla sig i styr och
g.

                               HENRIK.

Den der herrn! -- Hvad tycker du, Louise?

                               LOUISE.

Tyst, tyst! Inte skrika!

                                HENRIK

                              utom sig.

Jag har lskat den der hyndan hgre n mitt lif -- -- derfr har hon
under tv r kunnat gra mitt lif till ett helvete -- --

                                ERNA.

Ni r inte tillrknelig! G er vg! Och stt aldrig er fot inom min
drr!

                               HENRIK.

Jag skall stta dig i gapstocken i stllet -- -- Jag skall brnnmrka
dig -- ska' du f se -- ditt -- --

                               LOUISE.

Henrik! -- --

                                ERNA.

Gr det! Gr det! Skrik ut fr verlden, att jag tlt er i min nrhet,
att jag tilltit er hand att rra vid min kropp -- -- Jag har aldrig s
tydligt som nu sett, hur nesligt det var -- --

                                HENRIK

    kmpar med sig sjelf som om han ville sga ngot; tar ett steg
       emot henne; vnder sig derp hastigt om och strtar ut.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

                           ser efter honom.

Stackaren! S frtviflad han var! Hur brjade det?

                                ERNA.

Som vanligt. I dag var jag inte i humr att frdraga hans lumpenhet --
--

                               LOUISE.

Ja, men -- -- detta r ju -- ^stter sig hos henne^ -- Sg mig
uppriktigt, Erna lilla -- lskar du honom inte lngre?

                                ERNA.

Ack du -- Jag har aldrig lskat honom! Aldrig en sekund. r det en
menniska, som man kan lska, denna parasit p konstnrslifvet hrute? En
menniska som ingenting r, ingenting blir, ingenting duger till.

                               LOUISE.

Men det visste du ju frut.

                                ERNA.

Jag visste! Jag visste! Hvad gr det fr nytta hvad man vet? Jag led s,
att jag kunde bli vansinnig. Jag var frhexad, frbannad, bunden! Det
fans bara en i verlden, som jag tnkte p -- -- Men det, som en gng
hade dtt, kunde icke ter vckas till lif -- -- Du har kanske hrt
talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig krlek? Jag var fr feg
att d -- fr litet romantisk om du s vill. Jag kastade mig i hans
armar derfr, att han just gick och suckade fr mig -- -- --

Der har du min krleks historia! Den r poetisk -- inte sant!

                                LOUISE

                      stryker fver hennes hr.

Stackars, stackars Erna!

                                 ERNA

                           drar sig undan.

Och nu i kvll nr jag sg de tv bredvid hvarandra -- -- d mrkte jag
min frnedring. Jemfr de tv! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud
-- -- och nd har jag kunnat snka mig ner till det der krypet! ^Reser
sig upp och gr mot drren.^ Adj!

                                LOUISE

                         skyndar efter henne.

Hvart gr du? Du r s upprrd och -- --

                                ERNA.

Jag mste ut hrifrn -- hrinne kvfs jag. Jag kan inte andas samma
luft som han. Jag hatar honom -- med rtt eller ortt -- det bryr jag
mig inte om! Jag hatar honom fr det jag aldrig mer kan tilltvinga mig
hans intresse -- aldrig annat n denna iskalla likgiltighet, som jag kan
krossa min panna emot, men aldrig rubba. -- -- Men jag skall fram! Jag
skall upp till hans sida igen! Jag vill gra underverk -- -- ^I en
snyftning.^ h -- om jag vore en man! h -- om jag vore en man! Men jag
blir aldrig, aldrig annat n en kvinna, som han fraktar -- -- ^Rycker
upp drren till entren och strtar ut.^

                   *       *       *       *       *

          Viggo och Lilly komma hastigt in frn trdgrden.

                                LILLY.

Gick Erna?

                               LOUISE.

Ja.

                                VIGGO.

Hvarfr gick hon?

                               LOUISE.

Hon mdde inte riktigt bra -- hon var s nervs och -- --

                                LILLY.

Jag fr lof att g till henne!

                               LOUISE.

Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft -- --

   Gsterna, som mrka, att ngonting r p frde, ha skockat sig i
      drren till trdgrden. Bergstrm och Johansson komma in i
                              ateliern.

                                VIGGO.

Henrik r ocks borta. Det har vl varit ett upptrde igen?

                                LOUISE

                          sakta till Viggo.

G ut i trdgrden och laga att de andra g med. Bed dem sjunga -- --
eller hvad du vill -- --

                                VIGGO

   nickar; gr fram till Bergstrm och Johansson, tar en under hvar
                      arm och drar dem med sig.

Lt oss f en sng till. En fosterlndsk -- -- som vcker
hemlandsminnen.

                              BERGSTRM.

Kr fr det. Om vi skulle ta Josephsons Vrt land?

                              JOHANSSON.

Jaha! ^ropar^ Sngare!

   De g ut i trdgrden; gsterna flja med. Lilly gr min af att
      stanna hos Louise, men d hon ser Alland komma in, gr hon
                hastigt frbi honom ut till de andre.

                   *       *       *       *       *

                               ALLAND.

Hvad stod p? Hvarfr gick frken Walldn?

                               LOUISE.

h -- hr var ett upptrde -- mellan henne och Henrik Rydberg.

                                ALLAND

   stter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i gonen.

Var det ingenting annat?

                               LOUISE.

Jo -- storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara p det?

                               ALLAND.

Naturligtvis -- om du finner det obehagligt. Men sg mig d i stllet,
hvarfr alla de hr menniskorna trngt sig in i _mitt_ paradis?

                               LOUISE.

Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag -- -- Festen skulle ha
varit p Ernas atelier, men hon har ingen trdgrd -- -- och s frgade
de, om de inte kunde f flytta hit ner. Jag _kunde_ inte sga nej.

                                ALLAND

                             skrattande.

Nej, det kunde du vl inte -- -- Men vet du, hvad jag hade tnkt?

                               LOUISE.

Nej -- hvad?

                                ALLAND

                      tar upp ett par biljetter.

Taga dig med till operan i kvll.

                               LOUISE.

Det skulle ha varit roligt!

                               ALLAND.

Och s skulle vi ha superat eftert. Fint och ltt, alldeles som min
krsna lilla prinsessa vill ha det.

                               LOUISE.

Ja, men nu stanna vi hemma i stllet.

                               ALLAND.

Omjligt, min frken! Jag mste ju g med de andre!

                               LOUISE.

Hvarfr mste du g?

                               ALLAND.

Inte kan jag ensam stanna kvar. Tnk p ert rykte, min frken!

                               LOUISE.

Det bryr jag mig inte om. ^Nedslagen.^ _Skall_ du verkligen g?

                               ALLAND.

Absolut! Om inte madame sjelf r rdd om sitt rykte, mste _jag_ taga
vara p det. Jag r vl nrmast till det, skulle jag tro. ^Betraktar
henne leende; d hon fortfarande ser nedslagen ut, bjer han sig fram
emot henne och hviskar.^ Jag _gr_ sledes med de andre. Men jag kommer
igen -- --

                                LOUISE

                    nickar emot honom, smleende.

                               ALLAND.

Och d skall madame vara kldd i nya, fina morgonrocken -- -- och s
skall hon stta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur --
som arbetat hela dagen -- ligger p chslongen och hvilar -- --

                               LOUISE.

Gr det ltt fr monsieur att arbeta nu?

                               ALLAND.

Ja.

                                LOUISE

                       nickar upprepade gnger.

Det visste jag.

                               ALLAND.

Du r en mrkvrdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga
frgor, intet brk -- och ingen jmmer fr det jag hller dig borta frn
min atelier.

                               LOUISE.

Jag vill inte komma dit frr, n du sjelf ber mig.

                               ALLAND.

Lilla orm! Jag brjar frukta, att du mnar beveka mig genom din blidhet.

                               LOUISE.

Tror du det? D mste jag ju bli pockande fr att visa, att du tar fel.
^Skrattar.^ Men det skulle vara mycket svrt fr mig.

                                ALLAND

                         ser ut i trdgrden.

Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det gr vl inte an. Det terstr
mig sledes ingenting annat n att sga farvl. ^Reser sig upp, bugar
sig och tar hennes hand, som han kysser.^ Adieu, frken Strandberg!
^Hviskande.^ A bientt!

    Han tar sin rock och hatt och gr ut i trdgrden fr att sga
   farvl till de andre. Det blir allmnt uppbrott. Gsterna komma
              in, och taga farvl under sorl och skratt.

                              BERGSTRM

                           till Johansson.

Du sjng falskt, din bof! Tror du inte, att jag mrkte det?

                              JOHANSSON.

Det var du sjelf som gnllde fr hgt. Du har inte ra -- inte sant,
Viggo? Det var han, som sjng falskt?

                                VIGGO.

Det hrde jag inte.

                                 LIND

              som hller p att sga farvl till Louise.

Monsieur Alland! Vnta ett gonblick -- vi f sllskap.

                               ALLAND.

Det skall bli mig ett stort nje.

                                De g.

                              BERGSTRM

                             till Lilly.

God natt! r Erna gngen?

                                LILLY.

Ja, hon mdde inte riktigt bra.

                              JOHANSSON

                        bugar sig fr Louise.

Tack fr i kvll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergstrm
sjng falskt.

                               LOUISE.

Jag tyckte, det lt mycket vackert.

                              BERGSTRM.

Jag bryr mig inte om att frsvara mig -- -- det var han sjelf som inte
hll sig uppe -- -- det r just hans svaga sida, bde som menniska och
konstnr, att han inte kan hlla sig uppe -- -- ^Bugar sig fr Louise.^
Tack fr i afton!

                              JOHANSSON.

Och du vill klifva hgre n vingarne bra -- ^I drren.^ -- Godnatt hr,
allesammans! ^Gr.^

                              BERGSTRM.

Hr du Janne du! Vnta litet. Vi f sllskap. ^Skyndar efter.^

    De andre gsterna ha under tiden sagt farvl, de g alla, utom
                           Viggo och Lilly.

                   *       *       *       *       *

                                LILLY.

Jag undrar om Erna r kommen hem.

                                VIGGO.

Lt oss g upp och se efter. Och om hon inte r kommen, ta vi oss en
promenad p boulevarden.

                                LILLY.

Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det r det mest frtjusande jag
vet.

                                LOUISE

                              skmtsamt.

Det r egentligen mycket opassande -- --

                                LILLY.

h, hr i Paris kan man ju gra alldeles hvad man vill.

                               LOUISE.

Det r just det, som r det farliga.

                                LILLY.

Faran r inte stor, nr man vill det, som r rtt -- --

                                VIGGO

                    sticker sin arm under Lillys.

Nr jag gr med henne under armen, d knner jag mig alltid som en
riktig hnsmamma -- -- som om jag spnt min stora, varma vinge ut fver
kycklingen vid min sida -- -- Du kan vara lugn!

                                LOUISE

                              smleende.

Jag menade inte heller, att det kunde vara farligt _fr er_.

                   *       *       *       *       *

                                 ERNA

               kommer hftigt in om drren; till Lilly.

Jas hr r du! Gud ske lof!

                                LILLY

                         gr bort till henne.

Bevars, bevars! Hvad str p? Du r s blek -- --

                                ERNA.

Kom nu, s g vi upp.

                                VIGGO.

Lilly och jag ha kommit fverens om att taga oss en liten promenad
frst.

                                 ERNA

                                hrdt.

Det blir ingenting af med det!

                                VIGGO.

Hvad fr slag? Blir ingenting af? Jag antar, att Lilly har sin egen
vilja.

                                ERNA.

Inte s lnge hon r hr i Paris -- hos mig.

                                VIGGO.

Hon r min fstm!

                                ERNA.

Hon r min syster! ^Hnfullt.^ Fstm? Ja, s heter det alltid. Men jag
knner er mn ... Ni ro alla lika!

                               LOUISE.

Erna d!

                                ERNA.

Jag bryr mig inte om, hvad ni sger! Inte ett grand! Jag lgger mig inte
i andras affrer! Stt gerna hufvudet i vggen sjelf ... Kasta dig i
djefvulens armar ... Jag skall inte sga ett ord. Men s lnge jag har
kraft nog att vrna om henne der, skall det bli lgn att ...

                                VIGGO.

Sg inte mer, Erna. Du r inte tillrknelig i kvll.

                                LILLY

                         gr hn emot honom.

God natt, Viggo. Jag gr med -- -- vi trffas ju i morgon -- inte sant?

                                VIGGO.

Jo. God natt liten.

                                LILLY

                       kysser Louise p pannan.

God natt! Sof godt.

                          Erna och Lilly g.

                   *       *       *       *       *

                                VIGGO.

Hvad kom t Erna? Jag har aldrig frr sett henne s upprifven ...

                               LOUISE.

Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i kvll.

                                VIGGO.

Det ha de gjort s ofta.

                               LOUISE.

Ja, men nu r det allvar ... nu blir det aldrig godt igen.

                                VIGGO.

S mycket bttre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.

                               LOUISE.

Nej. D hade hon inte varit s olycklig.

                                VIGGO.

Hur menar du?

                               LOUISE.

Det ringer i mina ron en underskn replik ... jag vet inte hvar jag
lst den ... det r vl i en af de moderna bckerna, kan jag tro. Den
handlar vl om en kvinna, som gett sig t den man, hon lskar -- -- och
derigenom rkat i kollision med pligt, heder och samvete ... Han ser,
att hon lider -- -- han frebrr sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon
gaf -- -- och s frgar han henne en gng, om hon r mycket olycklig ...
D smyger hon sig in till honom och ser p honom med en blick full af
hngifvenhet. Jag olycklig? sger hon. Jag r som en utsvulten
tiggare, hvilken ftt mat; mhnda fryser han nnu i sina trasor -- --
men olycklig r han inte lngre.

                                VIGGO.

Och Erna -- -- menar du -- --?

                               LOUISE.

Hon r olycklig -- -- derfr att hon kastat sig i armarne p en man, som
aldrig egt hennes hjerta.

                                VIGGO

                             begrundande.

Ja, ja. Fr en finknslig kvinna mste _det_ vara den strsta olycka p
jorden.

                                LOUISE

                             ryser till.

Hu! Att f hela sitt lif besudladt ... forntid och framtid ... allt --
-- -- ett tjockt, smutsigt streck draget fver allt som man knt fint
och friskt och omedelbart och omedvetet -- -- den drmda lustgrdens
blommor och buskar och trd frvandlade till slemmig tng -- --
paradisets frukter till stinkande svampar -- -- -- och vid allt detta,
att minnas den tid, d man lg i grset och sg bla drufklasar skimra i
solen fver sitt hufvud -- -- man behfde endast strcka ut handen fr
att n dem -- -- man drjde bara derfr, att man ville vlja den
vackraste -- -- --

^Rcker honom sin hand.^ God natt, Viggo. Du fr inte vara ond p henne.
Hon har lidit mer n ngon vet om.

       Hon gr in i sitt sofrum. Han str ett gonblick stilla,
    frsjunken i tankar; vnder sig om och gr mot drren, stannar
    igen och ser ut i trdgrden. Lyktorna ha brjat slockna, men
     mnen skiner klart fver buskarne derute och genom det stora
   fnstret in i ateliern. Han stirrar ett gonblick ditut, drar en
                 djup suck och gr lngsamt sin vg.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

    kommer frn sofrummet, kldd i en morgonrock af ljusrdt siden
   med spetsgarnityr; hon slcker lamporna, stter sig till pianot
   och slr an ett par enstaka toner, hvilka efterhand fverg till
               en melodi. Slutligen brjar hon sjunga:

   Och jungfrun hon skulle sig till ottesngen g.
   Tiden grs mig lng.
   S gick hon den vgen t hga berget lg,
   Men jag vet att sorgen r tung. -- --

                                ALLAND

   kommer sakta in. Stannar och ser p henne medan hon sjunger. Nr
    hon slutat gr han bort och lgger sin hand p hennes hufvud,
                    bjande hennes ansigte uppt.

Hvad tnker du p, nr du sitter s hr ensam?

                               LOUISE.

P dig. Alltid p dig.

                               ALLAND.

Och hvad tnker du om mig?

                               LOUISE.

Att du r bergakungen, och att jag kunde sitta hr i hundra r och tro
att ngra veckor frflutit.

                                ALLAND

                         kysser hennes panna.

Du gr mig nstan rdd.

                               LOUISE.

Med hvad? Att jag r s lycklig?

                               ALLAND.

Ja.

                                LOUISE

                   lgger sin hand fver hans mun.

Tyst. Jag vet hvad du vill sga.

                               ALLAND.

Allting dr.

                               LOUISE.

Det skall man inte tnka p, s lnge solen skiner och lifvet r s
rikt.

                                ALLAND

                              vemodigt.

Det lter s underligt, att _du_ predikar den lran fr _mig_. --
^Entusiastiskt.^ -- Du r -- -- du r den noblaste, den lskligaste
kvinna jag mtt i lifvet.

                               LOUISE.

Jag r hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck -- bergakung!

                                ALLAND

   bjer sig p kn, lgger ena armen kring hennes lif och ser upp i
                           hennes ansigte.

Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du r s
fin och sval. Du r s vacker. Jag lskar dig.

   Lgger sitt hufvud i hennes skte. Hon stryker fver hans hr med
                              sin hand.




                                  V.
                     Paris, en eftermiddag i Maj.


Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trdgrden, hnga i stora klasar
fver muren, belysta af den nedgende solen.

Erna, Lilly och Viggo st samtalande midt i rummet.

                                VIGGO.

Vet ingen hvart hon gtt?

                                ERNA.

Det r mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i
atelieren. Hon har vl gtt dit.

                                VIGGO.

Det r troligt.

                                LILLY.

Var det ngot srskildt? Du ser s besynnerlig ut.

                                VIGGO.

Jag har ftt ett bref frn kamrer Mller derhemma -- -- en gammal vn
till Louises familj och utredningsman i sterbhuset -- -- Han skrifver:

                      Tar upp ett bref och lser

-- -- -- d jag r tjensteman i den sparbank, der frken Strandberg har
sina medel insatta, har jag icke kunnat undg att iakttaga, hur mycket
det under de sista mnaderna lyftats  denna sparbanksbok. Jag har ingen
rtt att misstnka den person, i hvars hnder hon lemnat den, ehuru det
fr mina gon ser omjligt ut, att frken Strandberg sjelf kunnat
anvnda s stora summor. Jag ber dig derfr med strsta grannlagenhet
och af vnskap fr din fostersyster skaffa ngot ljus i denna sak,
rrande hvilken jag af vissa skl har svrt att vnda mig direkte till
henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta r, att om minskningen
af kapitalet fortgr p samma stt, frken Strandberg inom kort skall
befinna sig utan existensmedel -- --

                                ERNA.

Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar -- ^med en gest
omkring ateliern^ -- allt dethr.

                                LILLY.

Och hennes toaletter sen!

                                ERNA.

Jo jo! Som en hertiginna -- -- och med en liten prestdotters
frmgenhet. Ngra fattiga tusen i en bank derhemma. -- -- Sparfven i
tranornas dans -- -- det r en gammal historia -- -- och den tar alltid
en nda med frskrckelse -- --

                                VIGGO

                som gr nervst af och an p golfvet.

Jag har lnge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf
-- -- fr egna medel -- --

                                 ERNA

                                hrdt.

Naturligtvis! Det var ju klart! Ramen kring hennes lifs roman -- en
mycket dyrbar lyxartikel fr en menniska med hennes tillgngar -- --

                                LILLY

                                sakta.

Stackars, stackars Louise!

                                ERNA.

Prat! Det r bst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.

                                VIGGO

                        stannar framfr henne.

r du s sker p det?

                                ERNA.

P hvilket?

                                VIGGO.

Att hon reser?

                                ERNA.

Ja. Nr det inte fins mera pengar s -- --

                                VIGGO.

nnu fins det ju litet kvar och dessutom ...

                                ERNA.

Man mste skrifva till dender kamrern, att han inte fr betala ut mer --
--

                                VIGGO.

Det blir han tvungen till nd, nr hon sjelf s nskar.

                                ERNA.

Men det r ju vanvett. Man mtte vl i Guds namn kunna finna ett medel
att hindra en menniska frn att kasta sig rakt i frderfvet.

                                VIGGO.

S nmn ett medel d! -- --

                                ERNA.

Hvarfr inte stlla henne under frmyndare?

                                VIGGO.

Emot hennes vilja?

                                ERNA.

Om s skulle behfvas -- ja.

                                VIGGO

                         skakar p hufvudet.

Nej, Erna. Fr det frsta _kunna_ vi inte gra det -- -- och om vi ocks
kunde, skulle vi inte ha rtt att bruka vld ...

                                ERNA.

Inte ens om det gllde lif eller dd?

                                VIGGO.

Inte ens d.

                                ERNA.

Det r skna sigter.

                                VIGGO.

De glla fr mig -- inte fr dig.

                                ERNA.

Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rtt att ska
bringa henne till frnuft. Man skulle st stilla som ett fr och bara
bliga -- -- Tack! det ligger inte fr mig!

                                VIGGO.

S gr hvad du finner fr godt. Tala till henne -- sg henne allt --
^sakta^ -- men det tjenar ingenting till -- jag knner henne jag.

         Louises rst hres utanfr, i samtal med vrdinnan.

                                ERNA.

Hr kommer hon. -- -- G ni er vg -- jag vill tala med henne ensam --
-- ^Pekar ut t trdgrden.^ Den vgen -- -- trdgrdsluckan r ppen --
--

               Viggo och Lilly g ut genom trdgrden.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

    kommer in frn entren; hennes ansigte r blekt, frstenadt i
        uttrycket och hon stirrar framfr sig som en somnabul.

                                 ERNA

                       gr emot henne; hftigt.

Hvad str p? Hvad har hndt?

                               LOUISE.

Ingenting.

                                ERNA.

r du sjuk?

                               LOUISE.

Nej. Det r ingenting.

                                ERNA.

Det r ngonting med Alland; neka inte.

                               LOUISE.

Jag kommer frn hans atelier. Ni ha sagt, att han gtt tillbaka. Det r
inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla sga
med en mun detsamma. Ngonting sdant har han aldrig stadkommit frr.

                                ERNA.

Men jag frstr inte ... Du ser ut som en somnabul. Hvad r det som
gripit dig s?

                               LOUISE.

Gruppen.

                                ERNA.

Hvad frestller den?

                               LOUISE.

Han kallar den _det_.

                                ERNA.

det?

                               LOUISE.

Ja.

                                ERNA.

Men s tala ut! det, hvad vill det sga?

                               LOUISE.

Vnta -- jag skall bertta.

Jag var den frsta som kom. Han hade nskat det s. Han tog undan det
gra skynket -- -- -- och jag sg ...

                                ERNA.

Hvad?

                               LOUISE.

Att brja med var det som om det blndat min syn, men s lste sig
konturerna och stodo der fasta och klara ... jag skall minnas dem alltid
... i min sista stund ...

                                ERNA.

Var det ngot emot dig? Han har de besynnerligaste infall.

                               LOUISE.

Det var hvad han kallar det: det. -- -- Fotstllningen bildas af ett
skrofligt klippblock, som vid venstra sidan hjer sig uppt och bakt
tycks antyda liksom ingngen till en hla eller klyfta. Den starka
sluttningen framt, en kant af sjgrs och ngra refvor af tng ge en
frestllning om hafvet. Man tycker sig nstan knna dess kyliga luft,
s vl har han frsttt att ge stmningen af dess nrhet -- -- --

                                ERNA.

Men figurerna? Figurerna? Det r ju en grupp?

                               LOUISE.

Hufvudfiguren r af ngot mer n kroppsstorlek -- en kvinnoskepnad med
starka lemmar, inhljd i ett draperi, som faller ner frn hufvudet och
hvari stormen sliter; med ena handen hller hon det samman omkring
halsen, den andra strcker hon ut som fr att taga std af klippblocket.
Hllningen r framtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i
rymden -- mot ett fr andra osynligt ml. Hon tycks vara i gende och
har just tagit ett steg framt -- -- fver den kropp, som ligger
hnkastad p marken -- --

                                ERNA.

En kvinnokropp?

                                LOUISE

                        med ett djupt andetag.

Ja. En lifls, naken kvinnokropp. Ftterna och benen ligga slngda ner
fver sluttningen mot hafvet, hufvudet har ftt std mot en sten vid
hlans ingng, hakan har sjunkit emot brstet och armarne hvila p
marken slappt och tungt -- -- Hela figuren ligger der just s, som
vgorna vrkt den upp -- -- s enkelt men s plastiskt gripen -- utfrd
med en storslagen konst. Det r vanmakten och hjelplsheten, adlade till
hghet af ddens ro -- -- --

-- -- Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har ngot af
fverjordisk jemnvigt: -- -- den kalla blidheten hos den, fr hvilken
menniskors nskningar och menniskors lidanden icke lngre finnas till --
den heliga glmskan af allt det, som hr benmnes gldje och sorg --
godt och ondt -- -- Detta ansigte, p hvilket ddsleendet ligger
stelnadt som en olslig gta, r en siares verk -- --

                                ERNA.

Ja, men -- --

                               LOUISE.

Nr jag stod der och sg, d greps jag af bfvan, ngest, beundran.
Denne mstare, denne konstnr hade jag behandlat som en jemnlike. -- Han
hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behfde
min trst, nstan min hjelp -- -- han, en konstens storman!

                                ERNA.

Du fverdrifver; du r inte normal. Han r en menniska -- han som vi
andre -- ingenting mer -- --

                               LOUISE.

Du knner honom inte -- -- sjelf har jag aldrig frr n i dag vetat hvad
han var. Aldrig s, genom mig sjelf -- -- i frsta hand. Jag tror, att
jag hittills sett honom endast genom andras berm, i glorian af hans
verldsrykte. Men nr jag stod der och sg p hans verk -- -- d gick det
upp fr mig, hur stor, han r -- -- --

                                ERNA.

Och nd stod han der vl sjelf vid sidan och sg p dig med forskande
intresse fr att studera, hvad intryck msterverket gjorde.

                               LOUISE.

Jag sklfde som infr ngot fvernaturligt: den dda bar mina drag, men
frdlade, oddliggjorda -- -- -- det var mitt eget stelnade jag -- --
en saga som skall fverg till efterverlden -- _min_ trista saga -- --
^Knpper hnderna samman och str en stund i tankar.^

                                ERNA.

Det r ett af hans vanliga phitt. Du skall inte taga dig det s nr.

                                LOUISE

                         stirrar ut i luften.

Och den stora figuren -- det! Dragen voro en menniskas, men uttrycket
var mer n menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, fr hvilken
allt i vr verld mste bja sig eller krossas -- -- det af evighet
bestmda -- -- hvilket gr hn fver ett menniskolif som vore det mindre
vrdt n hafvets tng -- --

                                ERNA.

Du r s blek. Du fr visst lof att lgga dig -- annars svimmar du.

                               LOUISE.

Ja, nu vill jag hvila. Nu r det frbi.

                                ERNA.

Hvilket?

                               LOUISE.

Allting -- -- ^Kastar sig framstupa p chslongen.^ Mrker du inte,
Erna? -- Detta r ett farvl.

                                ERNA.

En nedrighet, r det!

                                LOUISE

                               hftigt.

Det har du ingen rtt att sga. Han har inte bedragit mig, han har inte
bedragit dig, han har inte bedragit ngon. Han har en annan natur n vi
-- -- han r af en annan race n vr.

                                ERNA.

Du skall stnga din drr fr honom och visa, att det r _du_ som gr
slut!

                                LOUISE

                     med ett melankoliskt leende.

_Jag_ gra slut!

                                ERNA.

Det r du skyldig dig sjelf -- din stolthet -- --

                               LOUISE.

Jag har ingen stolthet. -- -- Och nu fr du inte bli ond, om jag ber dig
om en tjenst.

                                ERNA.

Du vill vl, att jag skall g?

                               LOUISE.

Ja.

                                ERNA.

Du vntar honom.

                               LOUISE.

Jag har lofvat, att han inte skall trffa dig oftare.

                                 ERNA

                            betnker sig.

Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjl.

                               LOUISE.

Lt honom gra det, men g.

                                ERNA.

Nej. Du kan inte svara fr dig sjelf. Trygga dig till mig. G in i ditt
sofrum och lt mig taga emot honom.

                               LOUISE.

Det r kanske sista gngen, jag fr se honom, och nd vill du hindra
mig.

                                ERNA.

Sista gngen? Nej, den tortyren kan rcka lnge nnu.

                                LOUISE

                           ser upp, gladt.

Tror du?

                                ERNA.

Res hem.

                               LOUISE.

Aldrig mer. Det fins intet hem.

                                ERNA.

Du _kan_ inte lefva hr alltid. Utan arbete, utan frmgenhet -- -- ja,
Viggo har just haft bref -- --

                               LOUISE.

G och tala inte mer.

                                ERNA.

Du mtte vl kunna hra ett frnuftigt ord!

                               LOUISE.

Om du inte gr, s _drifver_ jag ut dig.

                                ERNA.

Bevars, bevars! ^Mumlar i det hon gr.^ Och intet medel att stta henne
p drhuset.

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

   gr nervst af och an p golfvet. Det har brjat skymma och hon
    tnder lampan p bordet. Strax derefter kommer Alland in frn
                               entren.

                                ALLAND

                       skyndar mot henne; mt.

Hur r det med dig -- barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte
flja dig.

                               LOUISE.

Det r bra nu, nr jag ser dig.

                                ALLAND

                            smeker henne.

Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lra dig att bli frstndig?

                               LOUISE.

Jo. Nr det behfs. Det har jag lofvat dig.

                               ALLAND.

Och att glmma?

                               LOUISE.

Nr du s fordrar -- ja!

                               ALLAND.

Det kommer att knnas som nr man rycker ett hrstr af sitt hufvud.
Just s ondt gr det.

                               LOUISE.

Skola vi d skiljas nu? Fr alltid?

                               ALLAND.

Ingen vet det. Jag reser i morgon kvll -- jag har ju sagt dig det. Jag
har en bestllning -- i New-York.

                                LOUISE

                      stder sig mot stolryggen.

Det hade jag glmt.

                               ALLAND.

Se nu inte s tragisk ut. Det r ju att frstra alla vra minnen.

                               LOUISE.

Dem kan intet frstra. Min hela, vida, vackra verld -- ^strcker ut
armarna som till ett stort famntag.^

                               ALLAND.

Du reser vl hem -- kan jag tro?

                               LOUISE.

Hem? Ja! Till det mrka, kalla hemmet ... O Gud!

                               ALLAND.

Allting skall der falla in i de gamla hjulspren.

                               LOUISE.

Jag skall lyda dig.

                               ALLAND.

Glmma?

                                LOUISE

    stirrar framfr sig utan att svara; d ser han in i hennes af
              smrtan frvridna ansigte och rycker till.

                               ALLAND.

Du gr mig rdd. Sg ngonting! Det kan vl inte vara mjligt, att du
lskat mig p fullt allvar -- -- s som en kvinna lskar frsta gngen.

                                LOUISE

                               tonlst.

Hur lskar hon frsta gngen?

                               ALLAND.

S, att hon gr helt upp i den knslan. S att den fyller hennes
varelse. S att hennes vilja r ofri -- bunden af en annans?

                               LOUISE.

Har du inte frsttt, att det r just s, jag lskat dig?

                               ALLAND.

Jag vet inte -- kanske jag tnkt det ngon gng -- frr -- --

                               LOUISE.

Hvad har du d trott om mig --?

                                ALLAND

                                tiger.

                                LOUISE

    ser p honom med ett uttryck af frfran och dljer ansigtet i
                      sina hnder med ett skri.

Det ocks!

                               ALLAND.

Jag tror det inte lngre -- olyckligtvis!

Barn, hur kunde du lska _mig_? Inte hade jag omedelbarhet nog att
besvara en knsla sdan som din? -- -- Men det behfs vl ocks bara,
att du fr gonen upp fr hvad jag r, fr att ...

                               LOUISE.

Du r finknslig och du r god. Mot mig har du varit bttre n ngon
annan menniska p jorden.

                               ALLAND.

Tjugo kvinnor ha lskat mig fre dig. Tnk p det.

                               LOUISE.

Hvad gr det mig? Inte kan jag hlla mindre af dig fr det.

                               ALLAND.

Men barn -- kalla din stolthet till hjelp. Kom ihg -- -- det kan ju
hnda att -- -- att du inte blir den sista.

                               LOUISE.

Om ngon blir s god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, s
unnar jag dig henne -- och henne dig.

                                ALLAND

                                sakta.

Du gr afskedet allt fr svrt fr oss bda.

                               LOUISE.

Jag ville gra det s ltt fr dig -- efter det _mste_ ske. -- -- --
Se! Jag grter ju inte ens! ^Lyfter sitt ansigte upp emot honom.^

                                ALLAND

                                 mt

Jag nskar, att jag aldrig tagit dig. Du var fr god -- och detta bryter
dig.

                               LOUISE.

Inte ledsen fr min skull. ^Lutar sitt hufvud mot hans axel.^ Jag r ju
lycklig -- in i det sista. Hvad begr man mer? Tack fr allt. Jag nskar
intet ogjordt af det, som skett.

                               ALLAND.

Du r s underlig. Jag trs nstan inte lemna dig. Men jag _mste_ g;
man vntar mig till festen.

                               LOUISE.

S g d. Men kyss mig innan du gr -- -- nej, p pannan som du brukade
strax nr vi blefvo bekanta.

                                ALLAND

   kysser henne p pannan; derp tar han hennes hand, som han ocks
                               kysser.

Din hand r het, och den darrar.

                               LOUISE.

Det r ingenting.

                               ALLAND.

Jo, du r upprrd.

                               LOUISE.

Men jag skall bli lugn. h, s lugn. Det r ju det du vill? Och s skall
du minnas mig ibland och tnka att jag kunde gra allting fr dig -- --
ocks glmma, nr du s ville.

                               ALLAND.

Du fr inte tala s. Dina ord skra i mig. Jag lider mer n du tror.

                                LOUISE

                 stryker med sin hand fver hans hr.

Det skall du inte, kre! Du ville ge mig lyckan. Det andra rdde du inte
fr.

                               ALLAND.

Hvilket andra?

                               LOUISE.

Ingenting. G nu. Om du _skall_ g. ^Leende.^ Det r visst frsta
gngen, jag inte sker hlla dig kvar.

                               ALLAND.

Jag kommer hit igen sent i kvll. Jag mste se dig igen. Du r sjuk --
och jag r orolig fr dig.

                               LOUISE.

Nej, kom inte i kvll. Jag r s trtt. Jag behfver sofva. Kom inte
frr, n i morgon.

                               ALLAND.

Jag lofvar ingenting.

                                LOUISE

                         sorgset, skmtsamt.

Jag stnger min drr.

                                ALLAND

                               likas.

Och jag mutar drravrdaren. ^Ser p henne lnge och sger stilla.^ Du
r god -- lycklig blir ingen. ^Kysser hennes hnder och gr.^

                   *       *       *       *       *

                                LOUISE

   ser efter honom tills han frsvunnit och sista ljudet af hans steg
   dtt bort; d vnder hon sig om och gr lngsamt fram p golfvet.

S. Nu r redovisningens dag. Nu r min skuld frfallen. Nu skall jag
betala -- -- och priset visste jag. ^Ser sig omkring.^ Det var hrligt
att lefva -- och det kns tungt att d.

   Samlar ihop papper p skrifbordet, flyttar lampan dit och stter
      sig att skrifva. Hennes hnder darra och hennes kinder ro
                        blodrda af feber. --

        -- Viggo kommer sakta in frn entren. Hon lgger ett
    lskpappersark fver det pbrjade brefvet och nickar vnligt
                             emot honom.

                                VIGGO.

Str jag dig?

                               LOUISE.

h-nej. Det kan vara detsamma -- -- Jag r glad att du kom. Det r s
hemskt att vara ensam.

                                VIGGO.

Erna sade -- -- Hur r det?

                               LOUISE.

Tack. Det gr snart fver. Du stannar ju hos mig nu?

                                VIGGO.

Ja.

                               LOUISE.

Jag knner mig s underlig till mods, s hjelpls och sorgsen, men nd
lycklig.

                                VIGGO.

Skall jag inte hemta Erna eller Lilly?

                               LOUISE.

Nej. Jag vill bara ha dig. Du minner om min barndom.

                                VIGGO.

Du r visst mycket sjuk.

                               LOUISE.

Jag skall strax g och lgga mig -- och sofva bort det.

                                VIGGO.

Ja. Det blir nog bst.

                               LOUISE.

Men vnta litet. ^Gr hn och ppnar drren ut till trdgrden.^ Kom!

                                VIGGO

                   stller sig vid sidan om henne.

                               LOUISE.

Knn en sdan doft af knoppar som svlla! Och se hur stjernorna titta
fram, en efter en. ^Leende.^ Gud fader sitter deruppe och sticker hl
med sin knappnl, s att en glimt af himmelens hrlighet strlar ner
till oss menniskor p den mrka jorden ... Men tror du ocks, att
himmelen _fins_ deruppe, bakom det tunna, bla skalet? Kanske det bara
r en stor, stor eld ... som brinner och brinner derbakom ... mot
aftonen regna milliarder gnistor ner fver jordens bla sidentak ... vi
kalla dem stjernor och planeter ... Nr jag var barn gick jag i en evig
ngest ... att _hela_ himmelen en natt skulle rka i brand ... d skulle
det ondliga eldhafvet deruppe strta ner fver vra hufvuden ... och
frbrnna oss alla ...

                                VIGGO.

Kom in nu! ^Drager henne med sig in.^ Du har feber, du fr inte st
lngre derute. ^Stnger drrarne.^

                                LOUISE

                       gr sakta fram i rummet.

Jag tycker det r som om jag inte sett stjernorna se'n jag var ett litet
barn. De liksom frsvinna fr en sedan. ^Knpper hnderna samman.^ Hvad
himlen var stor! S stor och mrk! Den kom en att krympa ihop till
ingenting. Bara ett stoftgrand. Man r inte mer. Och man inbillar sig,
att man haft gldje och sorger. Men det _var_ ingenting -- ingenting
alls.

                                VIGGO.

Du skall g och lgga dig nu.

                               LOUISE.

Ja. ^Ser uppt i tomma luften.^ Men hvad himlen var stor. Tnk om man
inte sg annat n himlen och vattnet! Och himmelen vxte och vxte och
nrmade sig och slukade allting ...

                                VIGGO

                        griper henne i armen.

Louise!

                                LOUISE

     spritter till och ser p honom i det hon stryker hret frn
                             tinningarne.

Ja, Viggo, ja. Nu vill jag g. ^Vacklande hn mot drren till sofrummet;
stannar.^ Nej, inte nnu. Jag tycker, jag har s mycket att tala med dig
om frst. ^De stta sig; hon ser p honom, leende.^ Du r ju frlofvad
nu? Och skall gifta dig?

                                VIGGO.

Ja.

                               LOUISE.

Och bli tidningsredaktr hemma och stta bo och f familj och alltid
lefva samman med Lilly?

                                VIGGO

                       betraktar henne; orolig.

Ja.

                               LOUISE.

r du inte glad?

                                VIGGO.

Jo ... men -- --

                               LOUISE.

Och Lilly skall heta fru Pihl? Det skall hon ju?

                                VIGGO.

Ja, naturligtvis.

                               LOUISE.

Och g med hvita kksfrklden och ordna allt fr dig och alltid tnka
p dig?

                                VIGGO.

Ja ... men kra Louise ...

                                LOUISE

                               nickar.

Det r rtt. Den fria krleken -- ^ryser^ -- den passar inte fr alla.
Den hr till trollens verld ... Sjelf nog, sjelf nog! ... det r
trollens lra. Den passar inte fr oss andre ... inte fr vr race. --
-- Men s blir man bergtagen -- -- --

                                VIGGO

     stryker hret frn hennes panna och vill lgga henne ner p
                             chslongen.

Nu skall du inte tala mer.

                               LOUISE.

Nej. Nu skall jag g. God natt. Sitt der vid bordet, s att du kan hra
om jag ropar p dig.

                                VIGGO.

Ja. Men jag borde visst skicka bud efter Erna.

                               LOUISE.

Nej, nej. Lofva mig, att du inte gr det. Jag behfver bara sofva. Och
om du inte hr af mig, s vet du, att jag ftt ro -- -- och det var ju
det bsta.

                                VIGGO.

Sof godt d.

                               LOUISE.

Hur lnge kan du sitta hr?

                                VIGGO.

Hela natten, om du vill.

                                LOUISE

                    slr armarne kring hans hals.

Tack, tack, du trofasta sjl.

                         Gr in i sofrummet.

                                VIGGO

                stter sig vid bordet och tar en bok.

                                LOUISE

                       kommer hastigt in igen.

Om det skulle komma ngon -- -- om Alland skulle komma, s slpp honom
inte in. Bed honom komma i morgon.

                                VIGGO.

Ja.

                               LOUISE.

Lt ingen vcka mig; jag r s trtt. ^Kastar en slngkyss t honom och
gr ter in i sofrummet.^

                   *       *       *       *       *

                                VIGGO

   gr sig i ordning att lsa, men kastar snart boken, reser sig upp
                             och ringer.

                              VRDINNAN

                            frn entren.

Hvad str p, att det ringer s hr dags?

                                VIGGO.

Madame r sjuk. Kan ni skaffa mig ett bud upp till frken Walldn, som
har atelier hruppe?

                              VRDINNAN.

Omjligt.

                                VIGGO.

Jag trs inte g hrifrn sjelf, men jag betalar tv francs fr ett bud.
^Tar upp pengarne.^ Se hr.

                              VRDINNAN.

Hvad skulle det vara?

                                VIGGO.

Bara helsa frn mig och bed frken Walldn komma hit ner.

                              VRDINNAN

                          tar emot pengarne.

N -- ja.

                                VIGGO.

Men laga, att det gr fort.

                              VRDINNAN

                             skyndar ut.

                   *       *       *       *       *

                                ALLAND

    har under den sista repliken kommit in och stannar vid drren.
         Han br hgtidsdrgt och en mngd ordnar p brstet.

Str ngonting p? Har ngot hndt?

                                VIGGO

                       gr tecken till tystnad.

Louise r sjuk.

                               ALLAND.

Har hon gtt in till sig?

                                VIGGO.

Ja.

                               ALLAND.

Men hvad -- -- Hvarfr sitter ni hr?

                                VIGGO.

Jag har lofvat att vaka i natt.

                               ALLAND.

Jag mste se henne, tala vid henne ...

                                VIGGO.

Det kan inte lta sig gra.

                               ALLAND.

Hon visste, att jag skulle komma.

                                VIGGO.

Ja. Men hon kunde inte stanna uppe. Hon behfde hvila. Och hon bad er
komma igen i morgon.

                               ALLAND.

Jag _mste_ tala vid henne nu. Hon var s underligt uppskakad, nr jag
gick hrifrn.

                                VIGGO.

Just derfr mste hon ha ro nu. Och derfr vakar jag hr i natt.

                               ALLAND.

Jag stannar ocks.

                                VIGGO.

Som ni behagar.

                               ALLAND.

I ert stlle, min herre.

                                VIGGO.

_Min_ plats kan ni inte erstta.

                                ALLAND

            som gtt oroligt omkring, stannar och lyssnar.

Tyst! Hrde ni inte ngot?

                                VIGGO.

Nej.

                   *       *       *       *       *

                                 ERNA

                   kommer hastigt in frn entren.

Hvad r det? ^Fr se Alland.^ Jas, ni hr? ^Till Viggo.^ Hvad str p?

                                VIGGO.

Louise r sjuk. Jag ville inte vara ensam hr -- och -- jag tnkte -- --
det kunde ju hnda, att hon behfde din hjelp.

                                 ERNA

                        gr p t mot drren.

                                VIGGO.

Vck henne inte, om hon sofver.

                                 ERNA

                   ser genom nyckelhlet; lyssnar.

Ljuset r slckt och allting tyst.

                                VIGGO.

D sofver hon verkligen. ^Han har under tiden kommit att skjuta
lskpappersarket p skrifbordet t sidan och ser nu det pbrjade
brefvet.^ Hvad r detta? ^Lser.^ Gustave Alland -- --

                                ALLAND

                  rycker brefvet till sig och lser.

Nej, det fr inte hnda. Louise! ^Springer mot drren till sofrummet.^

                                VIGGO

            stller sig fr drren och sker hindra honom.

Hvad r det?

                                ALLAND

                         kastar honom undan.

Nu har jag rtt att g in; hon skall bli min hustru. ^ppnar drren och
springer in; ropar inifrn.^ Ljus hit! Ljus!

                Erna och Viggo skynda till med lampan.

                                VIGGO.

Hon r borta!

                                ERNA.

Men det fins ju ingen drr!

                               ALLAND.

Fnstret! Det r lgt till marken. Till floden. Men hvar, hvar ...?

   Springer igenom rummet och ut genom drren till entren. Erna och
      Viggo flja. Viggo stter lampan p bordet och fr syn p
            brefvet, som Alland lemnat kvar; brjar lsa.

                                 ERNA

                    stannar, halfvgs mot drren.

Hvad skrifver hon?

                                VIGGO

           lser, hastigt och febrilt, med sklfvande rst.

Gustave -- -- frlt mig. Du afskydde lgn och jag inspann mig i ett
nt af lgner fr att synas st p samma sociala trappsteg, som du. Jag
knde det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Frlt
mig detta. Det r det enda, du har att frlta. Fr din skull kunde jag
ha stulit i kyrkor -- -- Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var fr
mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans
icke, ty jag visste, att den dagen, du icke lskade mig lngre, skulle
jag inte kunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du
hade ju sagt det frn brjan. Du har aldrig ljugit fr mig, aldrig
bedragit.

lskade, farvl!

Jag skulle s gerna velat lefva, fr att inte genom min dd vlla dig
minsta lilla sorg; men jag kan icke. Du har ju intet att frebr dig;
men utan dig r lifvet mig fr tungt; jag orkar icke bra det.

Jag visste det p frhand och handlade derefter. Ansvaret r mitt --
icke ditt -- --

           Medan han lser hres utanfr ett stigande sorl.

                   *       *       *       *       *

                                HENRIK

         kommer strtande in i ateliern, blek och frskrmd.

Jag kom gende lngs med kajen. S ser jag en kvinna komma springande.
Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner fr trappan, fver
slta marken dernere. Och hon strtar sig i floden. Jag skrek, jag
sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. S kom det folk med
rddningsattiralj och en bt. Men det drog om. De kunde inte finna
henne. -- -- Och nr hon kom upp -- -- Gud i himmelen en sdan syn. Det
var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde -- -- en lkare hade kommit till
-- -- men -- --

                                VIGGO

                      till Alland som kommer in.

r hon dd?

                                ALLAND

                               tonlst.

Hon r dd.

               Det blir en lng tystnad; den brytes af

                                ERNA,

              som vnder sig bort och brister ut i grt.

Hvarfr gjorde jag inte som hon. h -- hvarfr gjorde jag inte som hon.




            Frn Z. Hggstrms Frlagsexpedition ha frut
                              utkommit:


ERNST AHLGREN:

Pengar. Novell. Andra upplagan. Pris: hftad 3 kr.

Fru Marianne. Roman. Andra upplagan. Pris: hftad 4 kr.

Folklif och Smberttelser. Pris: hftad 2 kr. 75 re.

Berttelser och Utkast. Pris: hftad 3 kr.

ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGRD:

Final. Skdespel i tre akter. Pris: hftad 2 kr.

Modern. En berttelse. Pris: hftad 3 kr. 50 re.

AXEL LUNDEGRD:

Rde Prinsen. Ett ungdomslif i stmningar. Pris: 3 kr.

Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). En sjelfbiografi ur bref och
anteckningar. Pris: 4 kr.




Noteringar:


Betoning r utmrkt med _understreck_ och scenanvisningar med
^cirkumflex^.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 28]:
   ... LUOISE. ...
   ... LOUISE. ...

   [S. 37]:
   ... ALLALD. ...
   ... ALLAND. ...

   [S. 72]:
   ... fr intyck, och alla mina blidare knslor ...
   ... fr intryck, och alla mina blidare knslor ...

   [S. 150]:
   ... Erna, Bergstrm, Johansson, Lind m. fl. kostnrer ...
   ... Erna, Bergstrm, Johansson, Lind m. fl. konstnrer ...

   [S. 163]:
   ... lemnar Erna cigarretten. ...
   ... lemnar Erna cigaretten. ...

   [S. 168]:
   ... Ni r inte tillrknelig! G er vg? Och ...
   ... Ni r inte tillrknelig! G er vg! Och ...

   [S. 172]:
   ... hvar arm och drar dem med mig. ...
   ... hvar arm och drar dem med sig. ...

   [S. 187]:
   ... -- -- -- d jag r tjensteman i den sparbank, ...
   ... -- -- -- d jag r tjensteman i den sparbank, ...

   [S. 209]:
   ... ett stoftgrand. Man r inte mer. Och man ininbillar ...
   ... ett stoftgrand. Man r inte mer. Och man inbillar ...

   [S. 217]:
   ... Springer igenom rummet och ut genonom drren till entren. ...
   ... Springer igenom rummet och ut genom drren till entren. ...






End of Project Gutenberg's Den bergtagna, by Ernst Ahlgren and Axel Lundegrd

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN BERGTAGNA ***

***** This file should be named 48676-8.txt or 48676-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/6/7/48676/

Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

