The Project Gutenberg EBook of Mariquita, by Konni Zilliacus

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Mariquita
       Andra historier frn verldens utkanter

Author: Konni Zilliacus

Release Date: October 17, 2015 [EBook #50241]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MARIQUITA ***




Produced by Tapio Riikonen






MARIQUITA OCH ANDRA HISTORIER FRN VERLDENS UTKANTER

Af

Konni Zilliacus



N. A. Zilliacus' Frlag, Wiborg, 1890.






INNEHLL:

 Mariquita.
 P lokomotivet.
 Min reskamrat.
 Ur min portrttsamling.
 William Anilin.
 Den nya kaptenen.




MARIQUITA.


Det var i San Jos de Costa Rica jag gjorde don Luis', ssom han der
kallades, bekantskap. Vi rkade bo vgg i vgg p samma hotel och d
vggarna blott bestodo af rr med litet psmetad lera, var det nstan
som hade vi delat rum och sledes ganska naturligt att vi inom kort
blefvo s bekanta som om vi knt hvarandra mnga r.

Han var af sydlndsk hrkomst, ehuru fdd och uppfostrad i Europa, hade
rest verlden omkring, sett allt, hrt allt och njutit af allt, som kan
ses, hras och njutas och var derfre vid trettiotre rs lder
betydligt skeptisk och svr att intresseras fr ngonting. Sin
frmgenhet hade han i det nrmaste gjort slut p och derfre ltit
engagera sig af ngra affrsmn i San Francisco, hvilka sndt honom ut
att studera handels och andra frhllanden i Syd och Centralamerika fr
deras rkning. I Panama hade han haft en slng af klimatfebern och
ansg sig derfre behfva ligga fver ngon tid i San Jos fr att helt
och hllet frdrifva den innan han satte sig i tillflle att i San
Salvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.

Fr frigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brdska med att
tervnda. De som sndt honom ut betonade i hvart bref att han skulle
taga sig god tid att se och inhemta det mesta mjliga; alla omkostnader
bestredos af dem och hans rikligt tillmtta arvode, det han under
bortavaron alls icke behfde rra, kades under tiden till en rtt
aktningsvrd summa.

S alltfr strngt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag
godt egna ngra timmar per dag t kringstrfvandet med don Luis bde
inom San Jos och i dess omgifningar. Han hade ett utmrkt stt att
umgs med infdningarna och kom snart p s vnskaplig fot med hvarenda
en att vi voro skra om att vara vlkomna p hvarje hacienda i trakten,
der man nd i allmnhet icke r s synnerligen hugad fr att utan
vidare taga emot utlndingar. Jag profiterade i vidstrckt mtt af hans
popularitet och beskte i hans sllskap alla, hvilkas bekantskap han
gjort under veckorna fre min ankomst till San Jos.

Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi p
infdningsvis brukade sitta och rka i den ppna drren, prata ngra
ord med frbigende bekanta, sga "adios" t hvarje vacker flicka som
passerade inom hrhll, bara fr att f hra hennes melodiska "adios
seor" till svar, samt lyssna till taon och marimban, hvilka hvarje
kvll ljdo frn en posada nra intill.

En afton, d vi som vanligt stllt vra stolar i drrppningen och
sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och
stadigt rkande, kom der en ung flicka frbi hvilken don Luis inte
tnjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en
frga om huru hon mdde, och d stannade hon ett gonblick fr att
svara. Hon var mycket behaglig, mrkhyad, svarthrig samt hade de
grannaste tnder och de rdaste lppar man kunde nska.

Jag frgade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att
hon hette Mariquita, var sexton r gammal och dotter till en tjock,
otck matrona, som bodde vid nsta tvrgata.

-- Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nstan lust att
bli nrmare bekant med flickan. Hon ser s frisk och glad och pigg ut
att hon verkar helt upplifvande. Frut brukade jag alltid prata ngra
ord med henne i frbifarten, men hon mtte varit bortrest eftersom jag
inte sett till henne p ett par veckor. --

Sedan sgo vi henne nstan hvarje afton vandra frbi och frsummade
aldrig att sga: "adios Mariquita", lika litet som hon underlt att
smle och svara: "adios seores". Ibland sprkade vi litet med henne
och blefvo smningom rtt goda vnner.

Hon gick i lra hos en modist och det var p tervgen derifrn hon
hvarje kvll passerade frbi vr drr. Roligt tyckte hon inte det var,
sade hon, att sitta instngd hela dagen i ett rum, och hon tnkte icke
hlla ut mycket lnge dermed. Men hvad hon mnade fretaga sig ville
hon inte sga.

Hon bara skrattade s tnderna lyste nr vi frgade om hennes "novio"
lofvat gifta sig med henne och pstod att hennes mor inte tyckte om att
ngon af gossarna stod och hngde utanfr hennes fnster om kvllarna
-- och ingen gosse har lust att vara ngons novio om han inte ens fr
ha det njet.

Underligt var det fr resten ej heller om hon icke trifdes vid att
sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade s mycket som ett
fnster ut t gatan, ty frst och frmst hade hon tydligen en del
indianblod i sina dror, och det hade redan varit frklaring nog p
hennes motvilja mot sdant lefnadsstt, men dessutom hade hon i all sin
dar frut lefvat p landet, p sin fars hacienda, och det var ett skl
mera fr att tycka att hennes nuvarande lefnadsstt var rentaf
odrgligt.

Det var frst efter fadrens dd som de flyttat till staden, der de nu
bott ett r. D hade hans slgtingar lagt beslag p hela haciendan med
allt hvad der fans och helt kort om godt frklarat att d Mariquitas
mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rtt att vidare stanna
kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de nd
ftt och med den lefde de nu s godt sig gra lt.

Allt detta berttade hon oss under samtalen utanfr vr drr och
tycktes icke alls finna det underligt att det s gtt, lika litet som
det p minsta vis tycktes frefalla henne frdmjukande att vara dotter
till en hustru som aldrig varit gift.

Men s ro de moraliska begreppen der nere i sdern icke heller s
synnerligt utvecklade. Det r ingenting ovanligt alls att se barn af
tre, fyra olika mdrar, af hvilka endast en varit gift med den
gemensamma fadren, uppfostras tillsammans ssom medlemmar af en och
samma familj. Och d man ej r s alltfr nogrknad med frgen heller,
hnder det ofta att fruns i huset barn ro hvita, medan kksans ro
mulatter och mellanfrgerna representeras af sm halfindianer, hvilkas
mdrar under kaffesaisonen kommit ned frn bergstrakterna fr att
arbeta ihop ngra dollars och ofrhappande rkat skaffa haciendadons
familj tillkning af en ny nyans.

Man drar frsorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sllan faller
det ngon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva
tillsammans under hennes fveruppsigt. Det r endast frmlingen som
finner ett sdant hushll besynnerligt. Landets egna barn fsta sig ej
dervid, dertill r det alltfr vanligt.

Mariquitas fall var nu ett undantag frn den allmnna regeln, beroende
p att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller
med ngon annan, och s hade hela hans frmgenhet gtt fver till
aflgsna slgtingar, hvilka icke ansett sig hafva ngra skyldigheter
mot den illegitima dottern, utan affrdat henne blott med ett magert
rsunderhll.

Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och
ingalunda ngon orsak att vara ngslig. Fr eller senare skulle hon nog
finna ngon novio, som vore villig att frstta henne i bttre
frhllanden. Lngre strckte sig inte hennes frhoppningar, och
sjelffallet tyckte hon det ocks vara, att hennes de icke kunde
gestalta sig bttre n hennes mors.

Ngon sorgsenhet dagalade Mariquita p intet stt d hon talade om
dessa frhllanden. Endast nr hon berttade om sina pinotimmar hos
modisten var hon ledsen, men det behfdes bara en frga eller ett ord
fr att bringa henne in p andra tankar igen, och d skrattade hon p
nytt s gonen glittrade och tnderna lyste.

Hon hade ett sdant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som
kunde vara lngre eller kortare, men aldrig blef hgljudd. Det var
endast den intensivare glansen i hennes sm svarta gon och djupleken
af groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.

En gng frgade vi om hon inte ville stiga in, men d blef hon
allvarsam och frklarade att det vore hgst opassande. Hon kunde nog
st en halftimme ute p gatan, om s skulle vara, och prata med oss
medan hon knaprade konfekt som ett mss knaprar socker, men komma in
till tv caballeros -- det kunde aldrig komma i frga. Och dervid frde
hon sitt hgra pekfinger af och an framfr munnen under en kokett liten
skakning p hufvudet, en gest som betyder ett oterkalleligt nej.

Don Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han
pstod i alla fall att hon var i grund och botten frderfvad och trots
sina sexton r en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att
depravationen hos sderns folk r medfdd och lika naturlig som begret
efter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna f, frklarade han,
bestod i undervisning om huru man skall fnga en man, och den konsten
knna de i grund redan innan de fullstndigt hunnit trampa ut
barnskorna.

-- Ngon knsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och
veta icke hvad verklig tillgifvenhet vill sga. S lnge de f allt
hvad de stunda, kunna de vara trogna nog, men om ngot bttre erbjuder
sig tveka de inte en minut att gripa derefter. --

Jag tyckte nu att ett par af de drag, han ansg specifika fr
tropikernas kvinnor, med samma skl kunde sgas utmrka knet i
allmnhet, men var i frigt af olika sigt angende sjelfva grundlaget
i deras natur. Fr min del vidhll jag att det inte behfdes annat n
att behandla en flicka af Mariquitas skaplynne p ett annat stt n det
hon var van vid fr att ingifva henne helt andra aspirationer n dem
hon insupit i den omgifning der hon frut lefvat. Jag trodde och
frfktade att en sdan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott
genom umgnge med en bildad, finknslig man skulle och mste vakna upp
till ett helt annat skdningsstt af lifvet och troligen utveckla en
knsla af tacksam tillgifvenhet, om icke ngot mera, s stark som trots
ngonsin en kvinna af mera civiliserade fregenden i den vgen kunde
prestera.

Vi kunde ibland disputera kvllen igenom hrom, naturligtvis utan att
ngonsin komma till resultat, och hvar gng Mariquita hade hllit
tillgodo med ngra Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behfdes
sdana tnder som hennes fr att r med, samt pratat en stund med oss,
brjades dispyten p nytt.

S strfvade vi en lrdag, torgdagen i San Jos, omkring i
saluhallarna. Det var ett af vra stende njen att se p hvimlet der,
insupa doften frn ananashgarna och orangerna, hvilka i massor bjdos
ut i hvart hrn af den vidstrckta bygnaden, mnstra och kriticera
seoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt
studera folktyperna, af hvilka de frfrligt fula ofrfalskade
indianerna frn bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet
svarade mot begreppet af det tappra, dla rdskinnet som pojkbckerna
tala om. De allra roligaste att se p voro dock negerkringarna,
isynnerhet nr de rkade i grl, hvilket intrffade allt jemt, men nog
frefll det oss svrt att erknna brdraskapet med denna gren af
menskligheten, s lika vi n enligt traditionen ro infr vr Herre.

Midt i stimmet upptckte vi med ens Mariquitas skrattande gon och mun
och bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade
t flickan nr de kommo frbi och frgade huru hon mdde, och d
stannade hon och presenterade oss fr modren. Gumman neg s djupt de
feta knna medgfvo, sade att hennes dotter berttat huru vnliga vi
varit och frgade om vi inte ville gra hennes ringa hus ran af ett
besk. Vi tackade och lofvade med det frsta efterkomma uppmaningen.

-- Der ser ni, sade don Luis, nr de gtt vidare, att jag hade rtt.
Jag hller vad om huru mycket ni vill att den der kringen nr som
helst r frdig att slja flickan, om man bjuder ett anstndigt pris.
Men hon vet nog huru ntt och aptitlig snrtan r, s billigt blir det
inte.

-- Bra, svarade jag, men d jag ju egentligen inte hllit p
omjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den
sannolika effekten p Mariquita sjelf af en lngre sammanvaro med en
hygglig och bildad karl, mste jag litet f precisera aftalet. Gr upp
med modren om att lefva och resa med Mariquita ngon tid, tag henne med
er hrifrn s fort som mjligt, behandla henne som ni skulle behandla
en europeiska eller amerikanska, och jag pstr att hon inom kort blir
s totalt frndrad att ni sjelf erknner er hafva bedmt henne ortt i
alla stycken. --

-- Godt, sade don Luis p sitt vanliga korta stt, vi g redan i kvll
till dem och gra upp saken. Fr ni rtt, s stller jag till den
finaste middag Frisco kan stadkomma nr vi trffas der uppe, fr ni
ortt s -- ja, s stller jag till middagen nd; men ni fr lof att
vid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och
hgtidligen gra afbn hos de nrvarande damerna fr att ni psttt en
liten vildinna frn barfotarepubliken i Centralamerika kunna i ngot
afseende jemfras med civiliserade fruntimmer. --

Det var ju skligen goda vilkor. Jag frklarade mig villig att
underkasta mig fljderna om jag mot frmodan skulle hafva misstagit
mig, och p kvllen vandrade vi ned till Calle del Menado, der
Mariquita och hennes mor bodde.

Hon var inte hemma nnu, men modren frskrade att det ej skulle drja
mnga minuter innan hon komme. Vi skulle bara gra oss den mdan att
sitta ned ett gonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans
som vrt eget o.s.v. o.s.v, -- en hel strm af den vanliga spanska
artigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.

Don Luis sade till en brjan knapt ngonting alls, s att jag hade att
fra konversationen allena, och d jag var rdd att Mariquita skulle
komma innan vi hunnit fr modren klargra ndamlet med vrt besk,
frskte jag s fort som mjligt leda samtalet in p rtta spret. Det
gick lttare n jag kunnat frestlla mig. Vid frsta antydan frstod
den otcka gamla halfindianskan gonskenligen genast hvarom det var
frga, men skte som vid all annan handel drifva upp priset p varan s
hgt som mjligt. Det blef ett ondligt loftal fver Mariquita, hvars
alla egenskaper vi fingo hra utlggas bde vidt och bredt.

Scenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en
gng varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, hll tal
som om hon bjudit ut en hst till salu och rkte dervid den ena
stinkande, af brunt omslagspapper och frfrlig tobak tillverkade
cigaretten efter den andra. Jag brjade knna mig obehaglig till mods
och don Luis skrufvade sig af och till p sin stol, nervst tvinnande
sin ena mustasch, hvilken dock omjligt kunde bli mera uddhvass n hvad
den redan var.

Slutligen kunde han icke hrda ut lngre.

-- Est bueno, sade han tvrt, jag vet att Mariquita r en st och glad
flicka s det behfva vi inte vidare tala om. Var god nmn utan omsvep
de vilkor, hvarp ni vill afst henne. Jag hatar allt ondigt prat. --

-- Hvad tnker ni om mig? frgade kringen, som vid hans inblandning i
saken synbarligen trodde att det var ngot slags bolagsaffr vi ville
gra upp, i hgst frnrmad ton. Tror ni jag vill slja mitt barn till
ett skamligt lif? --

Och s fljde en lng historia om huru hederliga hennes frldrar och
frfder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru rbar och
ansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i frga att hon p
sdant stt skulle skiljas vid sin enda gldje i verlden o.s.v.; det
mesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande
bragte henne i tillrckligt vldsam svettning fr att rttfrdiga
anvndandet af den smutsiga nsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern
aftorkade alla andra delar af ansigtet utom gonen.

Det var en trenig komedi. Vi frskte ett par gnger stmma hennes
ordflde, men hon bara hjde rsten s vi fruktade att grannarna skulle
tro ngot mord vara i grningen och rusa till hjelp. Och nnu
trefligare blef det d Mariquita kom in midt under oljudet.

Hon sg frvnad ut, men innan hon hann gra ngon frga vnde sig
modren till henne med ett nytt utbrott:

-- Inte sant, querida de mi alma, du hller af din mor? Sg det t los
caballeros och sg dem ocks att vi ro rbart folk; dig tro de nog.

Men nu blef don Luis ond p allvar.

-- Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en frga och
behfver inte svar af ngon annan, innan jag ftt ert. Nu ber jag er
sluta detta samtal, men s mycket vill jag nd tillgga att min vn
hr endast talade p mina vgnar.

Det var tillrckligt fr att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde
ocks omedelbart frontfrndring i det hon p Mariquitas frga: hvad
som vore p frde, frklarade att los caballeros missfrsttt henne.
Hon vore visst icke emot ngot, som kunde gra hennes barn "lyckligt",
men hon hade icke genast rtt uppfattat meningen.

Och dermed gaf hon sig till att fr Mariquita frklara det don Luis
hlle mycket af henne och nu gjort ett frslag att taga henne med sig.

Mariquita skulle nu sjelf afgra, sade hon, om hon  sin sida hlle
tillrckligt af don Luis fr att flja med honom. Derp kommer allt
dock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och ngot som
vl skulle frestlla ett mt uttryck i rsten.

Mariquita sg p oss och smskrattade p ett stt, som visade att hon
fullt uppfattade situationen, men nr hon svarade sin vrda mamma att
hon mycket hellre ville flja med don Luis n fortstta hos sin modist,
hll hon sig bermvrdt allvarsam.

S skickades hon ut i kket fr att tillreda en kopp chocolad, den
gumman sade sig ndvndigt vilja bjuda los seores, som gjort sig mdan
att beska hennes hus, men i sjelfva verket fr att icke fvervara
fortsttandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.

S snart Mariquita aflgsnat sig brjade gumman helt diplomatiskt med
en frklaring att ehuru hon visst inte hade ngonting att invnda mot
ett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon nd
tacksam fr att f veta hvilka garantier don Luis ville lemna fr dess
fortvaro.

-- Inga alls, svarade don Luis krft. Jag tar henne med mig hrifrn,
frser henne med allt hvad hon behfver och kan nska, medan vi ro
tillsammans, och skickar henne om ett halft r eller s tillbaka.
Besparingar kan hon gra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte
mnar vara njugg med. Det r alltihop. --

-- Och alldeles tillrckligt, skyndade gumman att frskra. -- Men
tyckte inte don Luis nd det vore rttvist att ansl ngonting fr den
nrmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, d ju naturligtvis den
stackars flickan skulle hafva alltfr svrt att glmma sin vn fr att
inom kort inlta sig med ngon annan novio. Hennes mor skulle nog
frvalta detta ngot tills Mariquita sjelf behfde det. --

Der krp ndtligen bockfoten fram och den var s tydlig att jag ansg
mig fverfldig vid den vidare underhandlingen, som nstan bragte mig
att m illa, hvarfre jag sade mig vilja se t om jag kunde vara
Mariquita till ngon hjelp, och gick ut i kket.

Hon rodnade ngot litet d jag kom, men skrattade nd nr hon frgade
om don Luis och hennes mamma blifvit vnner igen. Det lilla
fullfjdrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare fr sig n
jag ngonsin skulle trott.

Jag visade ocks tydligt mitt misshumr, men vr temmeligen enstafviga
konversation behfde lyckligtvis icke rcka lnge, d modren snart
ropade p Mariquita och frgade om icke chocoladen var frdig.

Det var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis sg ut som om han tagit
in ngon betydligt bsk medicin, drack tyst sin chocolad och tnde en
ny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.

-- I morgon p frmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och
fr henne till ngon som kan stlla i ordning t henne en ordentlig
utrustning af allt hvad hon behfver. Jag vill sjelf vlja ut hvad jag
tycker passar henne bst. Buenos noches, seoras. Och dermed gingo vi.

Don Luis skakade p sig som en vt pudel d vi vl voro ute p gatan.

-- Fy f--n hvad den kringen r vidrig, sade han med ett uttryck, som
om han behft ltta sig med en dugtig grofhet fr att inte kvfvas af
allt hvad han ftt lof att svlja under visiten. -- Jag fr Mariquita i
morgon dag till Agua Caliente s jag slipper se hennes mor. Hon kan der
underg en liten frberedande trning i civilisation p tumanhand med
mig, tills hennes saker bli i ordning och jag fr henne ombord p
ngbten bland andra menniskor.

-- Nog blir det ett lttvunnet vad, tillade han efter en stund med ett
halft cyniskt leende. -- Ni har nnu fr mycken europeisk, eller kanske
rttare nordisk idealism i kroppen fr att rtt kunna bedma den hr
sortens folk. --

-- Jag nstan fruktar fr att ni har rtt, svarade jag, -- men s
alldeles skert r det inte. --

Ngot vidare samtal blef det ej om saken. Det frefll mig nstan som
hade vi bda tv knt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de
kvlltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att
frlnga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum s snart vi kommo
fram.

Fljande dag lemnade don Luis verkligen San Jos och jag knde det, d
jag efter middagen rkte min ensliga cigarr, som hade straffet fr min
andel i menniskohandeln redan begynt. Det var lnga aftnar jag sedan
tillbragte helt ensam, och mnga gnger ngrade jag det dumma
tilltaget, som berfvat mig det enda sllskap jag haft.

S fick jag en vacker dag, ungefr en vecka derefter, ett telegram frn
don Luis. "Kom och helsa p oss", lydde det, "tag minst par dagar p
er. Luis". Han tycktes behfva sllskap han ocks.

Jag for redan med frsta tg till Cartago och d jag ej hade lust att
vnta tills ngsprvagnen gick, skaffade jag mig en hst och red ned
till Agua Caliente. Don Luis hade icke vntat mig fran fljande dag d
jag kunnat komma nda fram i en bekvm kup, s att jag tog dem med
fverraskning nr jag med ens trdde in i hans rum.

Mariquita satt helt uppkrupen i en stor lnstol och lste en bok som
tycktes lifligt intressera henne, eftersom hon inte ens sg upp nr
drren pnades. Don Luis satt och rkte vid det pna fnstret, med bda
ftterna p fnsterkarmen och gungade bakt med stolen, i en stllning
s kta amerikansk att jag skrattade till. Han vnde p hufvudet.

-- Halloh! ropade han i det han hoppade upp, det var mer n hyggligt af
er att komma s snart. Det hr brjar bli litet monotont, skall jag
sga, men jag vill inte tervnda till San Jos innan jag vet nr bten
gr frn Puntarenas. Svrmor r inte s ljuflig och hit fr hon inte
komma.

Mariquita hade ocks stigit upp. Hon sg fr komisk ut i en modern
europeisk drgt, men tyckte synbarligen sjelf att hon var utmrkt
lyckad och rckte mig med mycken vrdighet handen samt frgade huru jag
mdde.

-- Hade jag vetat vnta er ren i dag s hade jag ltit henne klda om
sig, sade don Luis. Annars fr hon d och d klda sig p europeiskt
stt fr att smningom vnja sig att upptrda som en dam. Mariquita
mia, tillade han p spanska, vill du gra oss det njet att byta
kostym? Vi tycka bda att du r mycket nttare i Costa Rica drgt. --

Hon rodnade litet och sg kanske en smula frtretad ut, men gick nd
genast.

Jag tog upp hennes bok. Det var en berttelse frn stora verlden i
Europa, en fversttning af en af Ouidas fantastiska historier, just
egnad att frvrida hjernan p en liten vildinna som Mariquita.

-- Jag odlar hennes sjl, som ni ser, sade don Luis skrattande. -- Hon
r frtjust i sdana der historier och tror naturligtvis hvarenda
galenskap de innehlla.

-- Det skulle ni lta bli, svarade jag. Hon blir alldeles tillrckligt
vriden genom den berring hon kommer att ha med verlden, utan att lsa
sdant hr. Se ni till bara att inte fventyret fr en ledsam
upplsning. --

-- Basch! skrattade don Luis, i det vi satte oss p balkongen
utanfr rummet. -- Ni r allt samma fantast. Det r inte mera
farligt fr Mariquita att lsa och drmma om englagoda engelska
lsdrifvar-aristokrater och moraliskt frderfvade hertiginnor n fr en
pojke att nska sig vara Robinson Crusoe. Det sysselstter hennes
fantasi och ger henne nd ngon aning om huru man lefver och rr sig
utanfr Costa Rica -- om den nu ocks blir ngot vriden. --

Jag svarade ingenting, om jag ocks knde mig lngt ifrn fvertygad.
Men utsigten frn vr balkong var mera vrd uppmrksamhet n Mariquitas
utsigter att bli frvandlad till en civiliserad dam.

Mnen har gtt upp bakom vulkanen Irazu, hvars vldiga konturer
afteckna sig skarpt och klart mot natthimlens upplysta fond. Nedanfr
skimra ljusen i Cartago och derifrn snker sig marken i breda afsatser
nda till de heta kllorna under oss. Deras varma vatten snder upp en
tjock hvit dimma, hvilken som en bred strimma af rk fljer bckens
slingrande lopp s lngt vi kunna se nedt dalen. Frn orchidkorgarna,
som hnga rundt om balkongen, stiger en nstan dfvande stark doft i
den svala nattluften upp till oss och nedanfr faller ljuset frn
lampan i ett fnster bjert p tv camelia trd, fversllade bda med
praktfulla, lysande rda och hvita blommor.

-- Icke sant, det hr r vackert, sger Mariquitas rst helt sakta. Hon
str i den pna drren, fullt belyst af lampan inne i rummet, kldd i
Costa Rica flickornas kldsamma drgt: en ltt, ljus kjol, en
spetsprydd, blndande hvit camison och en mngfrgad, mjuk rebozo
vrdslst kastad fver axlarna s att endast en del af halsens och
armarnas varma bronsfrgade hy r dold.

Hon skrattar inte nu, utan ser med drmmande gon ut p det skna
landskapet och hennes rst har ett frmmande tonfall nr hon
fortstter:

-- Jag visste aldrig frut att verlden var s hrlig -- det kan nog
inte vara mycket vackrare i andra lnder n hr. --

Jag sg noga p henne och frgade mig hvarifrn detta tonfall och dessa
tankar kommit, men don Luis fste ingen uppmrksamhet dervid. Han
komplimenterade henne blott till hennes utseende i den vackra drgten
och sade att hon fven i San Francisco, alltid d de vore hemma, skulle
klda sig p samma stt om hon ville gra honom ett srskildt nje. Och
dermed var den flyktiga stmning frjagad, som vckts hos henne af
naturens nattliga fgring och vr tysta beundran deraf.

Nr vi gingo in igen pratade och skrattade hon s fullkomligt p sitt
gamla stt att jag knappast visste om jag sett rtt.

Nsta dag tillbragte vi med en lng ridtur bland bergen, hvarunder
Mariquita var liflig som en gnista och glad som en fisk hela tiden; nr
vi p kvllen kommo tillbaka voro vi fr trtta att sitta uppe och
prata.

Men nr jag morgonen derp reste, fljde mig don Luis till stationen
och yttrade dervid bland annat att Mariquita verkligen fvertrffade
alla hans frvntningar. Glad, liflig, lraktig och alltid frdig
att foga sig efter hvarje hans nskan, var hon idealet af en
fljeslagarinna fr ngon tid. -- Och dervid, tillade min skeptiske
vn, gr hon sig inga illusioner alls vis--vis framtiden, utan har
fullt klart fr sig att dessa festdagar inte komma att vara
i evighet. --

Sedan sg jag dem icke mera fre min afresa frn San Jos, en vecka
derefter. De voro fortfarande kvar i Aqua Caliente, sysselsatta med att
studera engelska, det don Luis fresatt sig att lra Mariquita, samt
med lnga strftg nda bort till indianbyarna bland bergen, enligt
hvad don Luis skref till mig d han nskade mig en lycklig resa och ett
gladt terseende i San Francisco, om inte frr.

       *       *       *       *       *

Vi trffades emellertid redan i Guatemala. Jag hade behft betydligt
lngre tid fr min resa n jag antagit och trodde derfr att don Luis
lngesedan var i San Francisco -- om med eller utan Mariquita visste
jag ej.

Ja, s fvertygad var jag derom att jag inte ens frgade efter honom
vid min ankomst till Guatemala City, och d jag under senare delen af
resan skaffat mig en smygfeber p halsen, rrde jag mig de frsta
dagarna icke heller ute. Men tre dagar efter min ankomst skulle en
tjurfktning g af stapeln, ngonting riktigt extra storartadt, och den
skulle jag naturligtvis fvervara.

Det var sndag, strlande klart solsken och massor af folk i rrelse;
alla styrande ut mot la plaza de los toros. En s hrligt belgen plats
r det nstan syndigt att anvnda fr ett s mkligt tidsfrdrif,
dertill r den storartade utsigten fver bergskedjan med de tv vldiga
vulkanerna invid La Antigua, den gamla hufvudstaden, alltfr vacker.
Men sinnet fr natursknhet r s ytterst litet utveckladt hos sderns
folk, tminstone i bredd med det fr djurplgeri, att sdant ej stter
ngon, och s har man bygt tjurfktningsarenan p ett stlle som vore
egnadt att omskapas till en lustgrd.

Spektaklet var redan brjadt nr jag kom fram. En stackars lnghornad
tjur, som sg mycket fredlig ut, skte frgfves vrja sig mot sina
plgoandar, los banderilleros, hvilka stucko sina vid, med hulling
frsedda jernspetsar fastade bandrosetter i hans hud, och los
picadores, hvilka frn hstryggen oroade honom med sina lansar. Han
begrde nog inte bttre n att slippa ut frn arenan, men d han funnit
det vara omjligt och motstndarne blefvo alltmera nrgngna, gjorde
han en och annan schock emot dem, ehuru utan synnerlig energi.

Publiken blef otlig och uttryckte sitt frakt med hyssjningar och
stampningar, hvilka till slut blefvo s hgljudda att djuret mste
fras bort. Ty hr r man fr ekonomisk fr att dda hvar tjur som
hemtas fram. Annonserna fr tillstllningen meddelade att sex tjurar
skulle upptrda och bland dem skulle "la espada" utvlja en, den han
skulle sticka ned. Alla de friga bara retas och plgas en stund samt
fras sedan ut igen.

Kom s N:o 2 fram, ett sttligt mrkbrunt djur med lnga uddhvassa
horn, som nog kunde bli farliga fr den som ej hll sig p tillbrligt
afstnd. Han mottogs ocks med allmnna applder nr han lungt och
sttligt marscherade in. Men s stannade han och blickade helt vnligt
p det frsamlade publikum. Han var tydligen inte ledsen ett smul. Och
han blef inte ledsen ens nr en banderillero steg fram och hgg fast
tvnne bandprydda jernspetsar i hans nacke; han bara skakade p
hufvudet och gick par steg t sidan.

Det blef ett nnu vrre hvisslande n frut, och nr svl
banderilleros som picadores frgfves gjort allt fr att reta honom
till vrede, steg ovsendet till en otrolig hjd. Till slut sprang en
banderillero, en neger, den djerfvaste och vigaste af allesamman, fram
och hgg en spets frn hvardera sidan i tjurens flanker, och d satte
han sig i rrelse. Men endast fr att ska en utgng. Ursinnigt af
smrta och bldande frn ett halft dussin stllen, der de granna
bandrosetterna hakats fast, rusade det arma, plgade djuret rundt om
arenan utan en tanke p anfall.

Folkmassan hvisslade, tjt och stampade tills man var tvungen att pna
en port och lta det ohjelpligt fredliga krket slippa ut.

Icke minst hgljudda i sina yttringar af frakt voro damerna, af hvilka
ngra tillochmed hvisslade lika bra som hvilken tjufpojke som helst. I
det stora hela frefllo de mig mycket intressantare att iakttaga n
djurplgeriet p arenan, s att jag till en brjan egnade mycket liten
uppmrksamhet t tjuren N:o 3, en svart raggig best, hela hopen mindre
n de tv fregende, men hela hopen mera argsint ocks. Han kom
inrusande i full galopp, stannade ett gonblick hpen midt i arenan,
gaf s till ett ilsket blande och rusade i nsta gonblick emot en af
banderilleros, hvilken svngde sin rdgula duk emot honom.

Nu blir det lif i spelet. Ingen annan af banderilleros n den svarte
lyckas fsta sina rosetter i tjurens nacke och fven han kan blott
genom ett vldigt sprng fver skranket undg nrmare berring med dess
horn, medan picadorerne hafva all mda ospard med att hlla sig utom
rckvidd vid de anfall besten gng p gng gr mot dem.

Nu r det applder och bravorop som ljuda, allt lifligare ju mera
upphetsadt djuret blir. Och nekas kan ej att skdespelet r eggande.
Los banderilleros i bl, guldstickade sammetskostymer, med en
bjertfrgad, rd eller gul duk i ena handen och ett par fladdrande
mngbrokiga bandrosetter i den andra, ska gng p gng nrma sig fr
att fsta rosetterna i tjurens skin. Picadorerne p sina magra, med
grannlter fverhngda hstar, galoppera af och till, riktande en
lansstt mot det marterade djuret hvar gng det kommer nra dem. Och
tjuren sjelf, med hngande tunga, ursinnig blick och bloden strmmande
ned p hvardera sidan af den vldiga nacken, sparkar upp sanden under
ett ihligt, ilsket blande, rusar ibland fram mot en eller annan af
sina plgoandar och stannar slutligen med fradgande mun i vanmktigt
raseri midt i arenan. D kommer la espada fram fr att taga del i
leken. Hans drgt r fvertckt af guldbroderier, p hufvudet br han
en svart filthatt med uppbjda bretten, i hgra handen en lng vrja
och i den venstra ett bjertrdt klde.

Han helsar publiken med en hgtidlig bugning, men fr inte lng tid
till ceremonier, ty tjuren har redan ftt sigte p honom och besluter
gonblickligt att frska sin lycka med den nya uppenbarelsen.

En viftning med det rda kldet bringar hans raseri till kokpunkten och
han rusar fram i vild fart. Mannen str orrlig med vrjan lyftad tills
tjuren r blott ett par fot ifrn honom, d han med en snabb rrelse
kastar kldet fver dess horn -- och stter miste.

Vrjspetsen trffar sjelfva bogbladet och flcker endast upp djurets
hud och ktt i ett fotslngt sr, men det r fr litet fr att hejda
honom. I ett gonblick ligger den granna espadan kullslagen i sanden
och den rasande tjuren stter gng p gng efter honom med hornen,
ehuru utan att trffa, frblindad som han r af duken, hvilken allt
hnger fver hans hufvud.

Det har blifvit tyst bland publiken, som inte lter ett ljud undfalla
sig, medan los banderilleros frn alla sidor skynda till och ska
afleda tjurens uppmrksamhet frn hans offer. Damerna luta sig i hgsta
spnning fram fver skranket fr att icke frlora ngon detalj af
skdespelet, hvilket hotar att taga en tragisk vndning.

Det r den svarta banderilleron som rddar situationen. Han gr nda
fram till tjuren, rycker kldet af hans hufvud och stter i samma
gonblick en jernspets djupt in i hans nacke. Djuret rusar efter honom,
men gng p gng viker han vigt och skickligt undan tills han lockat
detsamma tillrckligt lngt bort, d han med ett sprng frsvinner
fver skranket. Jag har hela tiden fljt honom med gonen, medan man
ledt den frolyckade espadan bort, beundrande den ytterliga
kallblodighet, hvarmed negern gng efter annan lter tjuren komma
alldeles inp sig fr att med en enda bjning af den smidiga kroppen
och ett steg t sidan vika undan dess hvassa horn. Nr han s springer
fver skranket ser jag omedelbart derinvid ett ansigte, som frut
undgtt min uppmrksamhet och som nu r helt blekt af den sinnesrrelse
som den spnnande scenen vckt.

I frsta gonblicket fattar jag icke om jag ser rtt eller ej, s lngt
r egarinnan till det npna, mrkhyade lilla ansigtet der midt emot
frn mina tankar, men i det nsta r jag fvertygad om att det
verkligen r Mariquita som sitter der, och don Luis ttt bakom henne.

Genast kan jag dock ej komma ditfver, ty nu kommer espadan in igen och
folkmassan trnger sig s nra till skranket som mjligt fr att se om
han denna gng skall lyckas bttre. Det gr han, oaktadt den
sinnesrrelse han tydligen r ett rof fr. Nr tjuren igen rusar emot
honom faller det rda kldet p nytt fver dess horn och vrjan snkes
nstan till fstet in bakom dess venstra bog. Ett gonblick str djuret
orrligt, s faller det tungt till marken -- ddt. Och folkmassan
bryter ut i jubel.

Nu frst lyckas det att trnga fram genom hopen, som stimmar af och
till i frvntan p nsta akt af skdespelet.

Mariquita upptcker mig frst och nickar redan p afstnd en helsning
t mig. Och nr jag kommer fram blir jag fverhopad med frgor af svl
henne som don Luis, om huru min resa aflupit, hvarfre jag drjt s
lnge o.s.v. o.s.v. -- mycket flera n jag kan besvara p en gng.

Mariquita r kldd helt och hllet p europeiskt stt, om ock med en
liten anstrykning af exentricitet i frgsammansttningarna, en
exentricitet, som emellertid passar utskt till hennes sydlndska typ.
Litet blekare r hon fven n senast, men det klr henne ocks. Hon ser
med ett ord frfinad och frdlad ut och har frlorat ngot af det
tjufpojkaktiga, som frut utmrkte hvarje hennes blick och hvarje
rrelse.

Jag komplimenterar henne till hennes utseende och sger don Luis att
han aldrig kunnat hitta p ngonting mera kldande och originelt p
samma gng n den lilla fruaktiga hatt i orange och rdt som Mariquita
br. Men han skrattar och frskrar att den tid redan r frbi d han
valde Mariquitas toiletter.

-- Hon har mycket strre anlag fr vissa sidor af civilisationen n jag
ngonsin skulle trott, tillgger han p tyska, -- och spelar sin roll
alldeles utmrkt. --

Mariquita ser smtt frtretad ut d hon ej frstr hvad don Luis sger,
men klarnar omedelbart upp igen d han fortstter p engelska:

-- Kom nu med oss hrifrn och lemna er hotellmiddag i sitt vrde. Vi
bo i ett privat hus och hafva eget hushll, det Mariquita skter fr
att inte alldeles ledas ihjl af brist p sysselsttning. Ni fr lra
knna henne frn en ny sida -- den af vrdinna. Och af det hr njet
har ni vl i alla fall redan ftt nog. --

S lemna vi tjurfktningen och g, Mariquita skenbarligen alldeles
oberrd af de mer eller mindre tydligt beundrande blickar, som riktas
p henne. Endast en gng rodnar hon litet, d vi hra en herre upplysa
en annan om "att det r en Costa Ricanska, gift med den der mrklette
amerikanaren, som gr till venster om henne".

Deras bostad r frtjusande ntt. Don Luis har packat upp en del af
allt det kram af kuriositeter och folksljd, han under sin sista resa
samlat ihop, och dermed dekorerat deras mottagnings och hvardagsrum p
ett mycket originelt och anslende stt. P ena lngvggen har han
draperat en jttestor Nicaraguansk pitahngmatta i brokiga frger och
fstat p denna en trof af indianarbeten, betsel, sporrar, stigbyglar,
vapen, fiskredskap och annat -- en hel etnografisk kollektion. En
vldig divan r kldd med ett par ljusbruna vicuna ponchos frn Chili
och dess dynor med mngbrokiga, skiftande rebozos frn Costa Rica och
San Salvador, lst knutna fver dem. P golfvet st ett par stora,
rdbruna lerkrukor med bizarra ornament, af det slag indianerna i
Guatemala tillverka och begagna, fyllda med blommande, doftande grenar
af en buskvxt. Sofrummet ligger der innanfr och matsalen utgres af
det tckta galleri, hvilket lper rundt om den lilla, af palmer och
orangetrd skuggade trdgrden, som i tropikerne hr till hvarje
vlfrsedt hus.

-- Jag kom hit redan tv veckor efter er afresa frn San Jos, sade don
Luis som svar p min frvnade granskning af rummet, -- och d jag
mnade stanna hr ett par mnader hyrde jag genast detta hus, samlade
allting af mbler det innehll i dessa par rum och frskte gra det s
trefligt fr oss som mjligt. Och nu trifves jag s bra vid detta
"dolce far niente" lif att jag endast med strsta saknad kommer att
lemna det. -- Vore det inte fr att jag uttryckligen lofvat Mariquita
att fra henne till San Francisco, tillgger han efter en liten paus,
-- s gjorde jag slut derp redan hr och lte henne vnda om hem --
jag brjar sanningen att sga bli rdd fr att till ett godt slut
rentaf bli kr i flickan. --

-- Det vore nu vl det minsta, svarade jag, men jag  min sida brjar
bli rdd fr att vi begingo mera n en dumhet nr vi inlto oss p den
hr historien der nere i San Jos. Mariquita hade visst icke der heller
mera n ett framtidsperspektiv, men hon visste d tminstone icke ngot
bttre, hvaremot hon synbarligen redan nu ftt gonen ppnade och
kommer att f det i nnu mycket hgre grad, och d kan hon heller icke
undg att knna hela bitterheten af sitt de, nr hon en gng anstller
jemfrelser mellan denna tid och den som kommer, d hon tervndt till
Costa Rica. --

-- N, s farligt r det nu vl inte, menade don Luis, ehuru med
betydligt mindre skerhet i tonen n frut d vi talat hrom. -- Jag
har srjt fr att hon efter terkomsten kan lefva som hon fr godt
finner, oberoende af novios och sin gemena mor. --

Mariquitas intrde afbrt allt vidare meningsutbyte om saken. Hon hade
kldt om sig och sg nnu bttre ut n p frmiddagen i sin drgt af
grddfrgad, ljus surah med endast en stor mrkrd ros vid brstet och
en annan dylik p ena sidan i hret.

Middagen var frdig, sade hon, och s gingo vi till bords. Det var en
utskt liten middag, med blommor och frukt och tropikernas stora lyx,
is, i fverfld och vrdinnan glad och liflig nr hon beskref sina
erfarenheter, sedan vi sist trffades i Costa Rica.

Don Luis var p briljant humr ocks han och hade som vanligt utmrkta
cigarrer att bjuda p, d vi efter middagen sutto kvar vid bordet och
njto af vrt kaffe och pratade nda tills det var full skymning.

Men nr han blef bortkallad fr att taga emot ett besk, kom det nyss
frut s lifliga samtalet till ett tvrt slut. Det var som om Mariquita
och jag rakt ingenting haft att sga hvarandra, utan sutto vi tysta och
liksom vntande p ngot, som skulle gifva konversationen ny fart.

-- Kom, sade hon till slut, det finnes stolar der ute i trdgrden, der
vi sitta bekvmare. Bordet mste dukas af. --

Stolarna stodo under ett par af orangetrden, hvilkas blommor fyllde
den svala aftonluften med en sfvande vllukt. Mariquita krp tipp i en
stor amerikansk gungstol, i hvilken hon kunde intaga en riktigt bekvm
stllning och jag satte mig midt emot.

-- Nu mste jag bedja er om en sak, brjade hon, -- innan Luis kommer
tillbaka. Han skulle kanske inte tycka om det. Vill ni vara snll och
inte kalla mig vid namn nr andra hra p? --

Jag kunde se huru djupt hon rodnade, men innan jag hann svara fortsatte
hon:

-- Hr tro alla att vi ro gifta och derfre bemter man mig helt
annorlunda n om man visste huru det frhller sig, och det r s
underligt behagligt att bli bemtt med aktning af alla man trffar. Ni
frstr ju och blir inte ledsen?

Det sista kom med ett ljud af grt i rsten.

Stackars liten, tnkte jag, det har kommit snarare n jag trodde. Men
jag sade intet annat n att jag fullkomligt fattade hennes tankegng
och lofvade gra som hon nskade.

-- Men ni fr inte tala om mina dumma funderingar fr Luis. Jag r rdd
fr att han inte skulle tycka om att jag bryr min hjerna med sdana
tankar, och han r s utomordentligt snll och vnlig mot mig, ger mig
mycket mera n jag nskar och trttnar aldrig att besvara alla mina
frgor. Jag r ju s dum och okunnig, som ni vet, och frstr inte
alltid allt hvad jag ser, hr och lser, och d fr han frklara. --

Inom mig instmde jag i allo i hennes tro att don Luis mycket litet
skulle tycka om att se hvilken utveckling fventyret tydligen hll p
att f, men hgt sade jag endast att jag ingalunda skulle meddela honom
hvad vi talat om.

Straxt derp kom han tillbaka och samtalet tog naturligtvis dermed en
annan vndning, men nr jag sedan steg upp fr att g, sade han sig
vilja flja mig tillbaka till hotellet. S snart vi kommo ut p gatan
frgade han om jag tyckte att Mariquita frndrat sig.

-- Otroligt, svarade jag, -- och uteslutande till sin frdel. --

Och d nu isen slunda var bruten, frgade jag om han verkligen stod
fast vid sin fresats att om par mnader skicka henne hem igen,
tillggande att jag i hans stlle knappast skulle kunna frm mig att
gra det.

-- Hvad vill ni d jag skall gra? frgade han surmulet. Jag kan inte
behlla henne d jag sjelf inte r riktigt bofast p ngon ort, och
fven om jag vore det kunde ju detta frhllande icke fortg i lngden.
Det enda jag kan och vill gra r att skicka henne hem redan efter ett
par veckor i Frisco, -- det hon nu framfr allt lngtar att f se, --
s att hon inte hinner insupa allt fr mycken civilisation. Nu redan
har jag all mda att hlla henne tillbaka. Hon lser allt hvad hon
kommer fver, och det inger henne vl till slut tankar och ider dem
hon vore mycket bttre frutan. --

-- Fr resten, tillade han efter ngra gonblicks tystnad p sitt
gamla, ltta stt, -- tror jag ni inger mig alldeles ondiga farhgor.
Hon talar helt lugnt om den tid d vi skola skiljas och finner det
tillsvidare nog helt naturligt och tillbrligt att det s skall g. Nr
hon kommer hem igen blir hon den mest efterfikade dam i San Jos och
kommer att tacka sin lycka att hon slapp litet ut. --

Hrom hyste nu jag mina vlgrundade tvifvelsml, men d jag icke kunde
meddela don Luis hvad Mariquita nyss frut bedt mig om och inte heller
annars kunde gra ngonting till saken, teg jag och skte intala mig
att det vl nnu ej vore s illa, isynnerhet om don Luis fullfljde sin
afsigt att inte lta vistelsen i San Francisco rcka lngre n ett par
veckor.

Huru det fr frigt i sjelfva verket frhll sig med Mariquitas tankar
och knslor kunde jag icke riktigt komma p det klara med. Ty ehuru jag
sedan trffade henne s godt som hvarje dag, kom hon aldrig mera
tillbaka till temat om sin stllning och sitt frhllande till don
Luis. Tvrtom hnde det att hon, d jag i andras nrvaro tilltalade
henne med ordet fru, gaf mig en riktig kta tjufpojksblick af den gamla
sorten jag s vl knde till frn San Jos.

Men bcker mste jag skaffa henne, ty don Luis, pstod hon, bara
skrattade t hennes lslust och sade att hon skulle frderfva sina gon
om hon hll p lnge. Det var otroligt mycket hon hann med, och dervid
lste hon ingenting utan tillbrlig eftertanke, ehuru hennes stt att
bedma det lsta ofta nog var rtt egendomligt, s att hon mera n en
gng satte mig p det hala med sina frgor och genom den rent kvinliga
logik, som utmrkte hennes stt att resonnera.

Hennes strsta nje under vistelsen i Guatemala var att beska teatern.
Truppen var lngt ifrn frsta rang, men det var ngonting s
fullkomligt nytt fr Mariquita att hon kunnat sitta der hvar kvll och
finna nje deri nnu dertill. Med aldrig svikande uppmrksamhet och
spndaste intresse fljde hon det uppfrda styckets gng och skrattade
eller rrdes till trar msom.

Eftert fingo vi sedan alltid lof att fra en lng diskussion om de
handlande personernas grande och ltande, om deras tankar och knslor,
och dervid var det rent af mrkvrdigt att bevittna med hvilken sker
instinkt Mariquita oftast trffade det riktiga i sin kritik, i det hon
drog slutledningar och gjorde distinktioner som skulle hedrat en gammal
psykolog.

S gafs en kvll Camelia damen. Utfrandet var i det nrmaste under all
kritik men likafullt var Mariquita djupare intresserad n ngonsin
frr. Och nr slutet kom grt hon, grt s hejdlst, att vi hade all
mda med att lugna henne tillrckligt fr att kunna fra henne
derifrn.

Under hemvgen var hon sedan tyst och frstmd och likas under den
halftimme jag nnu tillbragte hos dem. Hon serverade vrt th utan att
p ngot stt taga del i don Luis och mitt samtal, hvilket ocks i
sjelfva verket var bra matt; hon sg ut som om hennes tankar varit lngt
derifrn.

Men nr jag steg upp fr att g frgade hon med ens:

-- Hvad tror ni Marguerite skulle gjort om hon hvarken ftt sin lskare
tillbaka eller ftt d?

-- Troligen fortsatt att lefva som frut, brummade don Luis, innan jag
hann svara.

-- Det tror inte jag, sade Mariquita, men d hon icke inlt sig p
ngon frklaring af hvad hon trodde, aktade jag mig att frga derom,
utan slog bort alltsamman med ett skmt och gick.

Vi hade ursprungligen kommit fverens om att resa p samma ngbt upp
till San Francisco, men frargligt nog blef det mig omjligt att
fullflja aftalet. Tre veckor hade flugit bort och s gick jag en
vacker majmorgon efter Mariquita och don Luis fr att flja dem till
tget, som skulle fra dem ned till kusten.

Allting var nedtaget och inpackadt s att intet spr mera terstod af
den trefnad som utmrkt deras lilla hem. Men nd hade Mariquita trar
i gonen d hon, kldd i en enkelt elegant reskostym, med en liten
pojkaktig kldesmssa p hufvudet, fr sista gngen steg fver det toma
hemmets trskel.

-- N, Mariquita, sade jag, utan att ltsa mrka hennes vemod, nu r ni
vl frtjust d det ndtligen p allvar br af ut i verlden? --

Hon sg p mig med sina trfylda gon, som kvlde fver nr hon
svarade:

-- Nog r jag njd att f resa, men jag vet inte hvarfre det
frefaller mig som om jag aldrig mera kommer att f upplefva s
lyckliga dagar som hr. --

Redan p bangrden hade emellertid den sorgsna stmningen flyktat.
Rrelsen och sorlet der verkade upplifvande p henne, s att hon med
ett helt gladt leende nickade mig ett "au revoir" nr tget gled ut
frn stationen.

       *       *       *       *       *

Mitt frsta besk i San Francisco glde naturligtvis don Luis och
Mariquita, dem jag fann installerade i en af de sm cottages, som flja
de gator t, hvilka leda ut till San Franciscos stolthet, the Golden
Gate Park. Det var ett nje att efter de sista mnadernas vildmarkslif
komma midt in i s raffinerad civilisation som don Luis hem, der
europeisk smak och amerikanskt sinne fr bekvmlighet och komfort rckt
hvarandra handen fr att stadkomma ngonting riktigt mnstergiltigt.

Mariquita hade skert aldrig under sitt tidigare lif ens drmt om ngot
s i alla afseenden elegant, smakfullt och luxust som hennes nuvarande
omgifning, men nd sg hon hvarken lika frisk eller lika glad ut som
senast i Guatemala. Blekheten hade tilltagit och var, ehuru kldande
nog, nstan fr pfallande, medan de sm, pigga gonen hade frlorat
det mesta af sitt muntra, tjufpojksuttryck. Men i gengld hade hon
ocks helt och hllet mistat det drag af hlften vildhet, hlften
civilisation, som nnu fr ngra veckor sedan vidldt henne. Ingen, som
nu sg henne i den eleganta morgondrgten af ett egendomligt rdgrtt
japanesiskt tyg i briljant mnster och koiffyren arrangerad i
fverensstmmelse dermed, genomtrdd af ett par lnga, ljusa
skldpaddnlar, hade kunnat tro annat n att hon frn sin frsta
barndom lefvat i en omgifning egnad att utveckla bde smak och
sknhetssinne.

-- ndtligen! utropade don Luis d jag trdde in. -- Nu, Mariquita,
skola vi hafva ngra festdagar medan vi fra vr vn hr omkring och
visa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte
han till mig -- att jag dessa frsta tider varit fr mycket upptagen
med affattande af mina reserapporter och annat fr att hinna fra
Mariquita ut, s att hon i sjelfva verket sett mycket litet nnu. Var
nu god och underhll henne en stund medan jag slutar hvad jag har fr
hnder; s ta vi frukost tillsamman och gra derunder upp program fr
resten af dagen. --

-- Jag r glad att ni kommit, sade Mariquita, s snart vi stigit in i
hennes rum. -- Luis har haft ondligt mycket brk och arbete sedan vi
kommo hit och p lngt nr inte varit s glad som frut, men nu blir
det skert bttre. Han har s ofta talat om huru roligt det skulle bli
att f er hit upp. --

-- Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? r lifvet
hr verkligen s hrligt som ni frestlt er det, eller r det bara en
mer eller mindre gckad frhoppning? --

Hon smlog litet tveksamt och tog sig ngon betnketid innan hon
svarade:

-- Jag vet inte rtt hvad jag skall sga derom. nnu har jag ju p det
hela sett s litet af lifvet hr; och det lilla jag sett har jag
troligen inte betraktat p samma stt som d jag brukade tnka p det
der borta. Och s har det plgat mig att se Luis nedstmd och
irriterad. Jag knner det alltid som om jag, tminstone till en del,
vore orsaken dertill. -- Men nu blir det helt annorlunda d vi komma
att rra oss mera ute och han gr sig fri frn sitt brk. --

S mycket var nu uppenbart att don Luis inte nnu meddelat Mariquita af
huru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli,
men om det var detta som plgade honom eller om han verkligen hade mera
arbete n han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden
sluta mig till.

Under frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade
godt t Mariquitas beskrifning af ngbtsresan frn Guatemala och af
ngra typer bland deras ressllskap. Efter frukosten, freslog han,
skulle vi gra en tur i parken och derp ka ut till The Cliffhouse fr
att se slorna, samt ta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare
vore att gras fr att vrdigt sluta dagen.

-- Vi stlla till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han
skrattande, -- fr att brja er San Francisco sejour. --

Men nr Mariquita gtt in till sig fr att klda om sig fr utfrden,
blef don Luis med ens allvarsam, i det han vnde sig till mig:

-- Nu mste jag bedja er om en tjenst. Till en brjan mste ni taga er
att fra Mariquita ut om dagarna, s hon kommer i rrelse, ty med detta
instngda lif gr hon under. Sjelf kan jag ju inte fr mina hrvarande
vnners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det
kan gra er detsamma hvad man tnker och sger. Och bland mina
ungkarlsvnner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte infra
henne. --

-- Och s, tillade han efter en liten paus med ett halft frlget
uttryck, -- ville jag bedja er att vid tillflle brja bereda henne p
en snar afresa hrifrn -- det r ett kapitel, som jag, skamligt nog,
nnu inte haft kurage att alls berra. Skert r att jag skulle gifva
bra mycket fr att ha den hr historien ogjord eller fverstnden. --

-- Jag ocks, svarade jag. -- Och kanske nnu mera fr att slippa vara
den som meddelar Mariquita att hennes gldjedagar ro frbi -- fr
alltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bra mig t fr att
komma fram med det. --

-- Det blir i alla fall inte s svrt, trstade don Luis. Hon vet ju
att jag senare p sommaren skulle resa fver till Europa, s ni kan
skylla p att jag ftt underrttelser som troligen komma att pskynda
min resa hela hopen. Passa p ngot lgligt gonblick och -- -- --

Men nu kom Mariquita tillbaka och vrt samtal till ett s tvrt slut,
att hon skrattande hotade oss med fingret.

-- Nu talade ni bestmdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbrt s
hastigt. Men g p bara, i dag blir jag inte ledsen. --

Nog misstnker jag att hon skulle knt sig ngot ledsen i alla fall om
hon vetat hvad samtalet glde, men som det nu var strde ingenting den
glada stmningen under vr krtur.

Den r bra nog ensam i sitt slag, denna "den gyllene portens park" i
San Francisco med sina dungar af svartgrn barrskog, mot hvilka
eucalyptustrd och en del hrdiga palmarter skarpt teckna sina
gr- eller bjertgrna blad, medan de ljusa, stndigt vrgrna
grsmattorna ro fversllade af blommor och buskar, hrande till par,
tre olika zoners flora. Det r Californiens underbara klimat, -- hvars
temperatur aldrig stiger s hgt att vrmen blir besvrlig, lika litet
som den sjunker lgt nog fr att man skulle kunna tala om ngon kld,
-- som tillter sammanfrandet p ett stlle af denna mngfaldiga
vxtlighet, hvilken frlnar alla trdgrdar och planteringar ett s
omvexlande behag. Den sttliga parken upptar mnga tiotal tunnland och
meningen r att utstrcka den nda till hafvet, dit redan nu en prktig
krvg leder, en fortsttning af den vg, som i tjugutal mil lnga
vridningar genomlper hela den vackra anlggningen.

Vi hade en treflig tur och tyckte att den tog nstan fr hastigt slut
nr vi hamnade vid klipphuset, ett vrdshus bygdt ute p yttersta udden
vid inloppet till den vlomhgnade hafsvik, vid hvilken San Francisco
ligger. Men den praktfulla utsigten fver detta inlopp -- "den gyllene
porten" -- med seglare och ngare i mngd, gende ut till hafs eller
lpande in i hamnen, och ut fver oceanen som bryter sig i tunga
brnningar mot kusten, kom oss snart att glmma allt annat. Och s
klipphusets stora mrkvrdighet, de halftama salarna, hvilka i
hundratal lefva p de tre enstaka klippor, som hja sig ur vattnet inom
par hundra alnar frn land. Ngra dussin af djuren ligga alltid
uppkrupna p klipporna, frsnkta i smn, medan andra under ett
idkeligt, doft vrlande ska erfra sig en plats, och ytterligare andra
tumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de
menniskor, som i timtal st uppe p klipphusets veranda eller p
stranden nedanfr, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.

Mariquita var frtjust och skrattade som ett barn nr ett par af de
lustiga gynnarne under kampen om ngon bekvm plats hals fver hufvud
tumlade ned i sjn och dervid gfvo luft t sin fverraskning med ett
hgljudt fnysande, fr att nsta minut p nytt trnga undan hvarandra
vid frsket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi lto
servera ute p verandan, trttnade hon inte att betrakta de glnsande
bruna, vta kropparna der ute i vatnet, men nr vinden mot solnedgngen
smningom dog bort, medan det rda klotet sjnk ned i hafvet lngt
borta i vester, glmde hon dem och betraktade under tystnad den
skimrande vattenytan, som i lnga, mjuka, glnsande dyningsvgor sakta
smg sig fram till stranden fr att brytas mot dess klippor i en
dnande, hvitskummande brnning.

P hemvgen kommo vi fverens om att jag skulle brja rida ut med
Mariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande hst
och stlde sin egen till min disposition.

-- Det kommer att gra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars
gon glindrade redan vid tanken p det lnge saknade favoritnjet.--
Inom ngra dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som frr,
tillade han med mera mhet i tonen n jag frut mrkt d han talat med
Mariquita.

Till mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma
vandrade till mitt hotell, att jag inte behfde gra mig ngon alltfr
stor brdska med att meddela Mariquita att slutet var nra.

-- Det r inte fr mycket om hon fr ngon liten tid p sig fr att
gra bekantskap med de angenmare sidorna af lifvet hr, af hvilka hon
ju tillsvidare sett nstan ingenting. --

-- Nej, min vn, svarade jag. -- Vid frsta lmpliga tillflle mnar
jag gra slag i saken. Ju lngre det gr p detta stt, desto svrare
blir det fr henne att finna sig i det oundvikliga slutet -- och med er
har jag ingen misskund alls, om jag ocks godt kan frst att ni s
mycket som mjligt ville uppskjuta detta slut. --

-- Kanske r det en orsak till till min motvilja att sga ifrn t
Mariquita, sade don Luis fundersamt, -- ehuru jag inte gjort det klart
fr mig. Ja, gr som ni vill, tillade han med en suck. -- Jag litar p
att ni gr Mariquita s litet ondt som det fverhufvudtaget r mjligt
d ni inleder den oundvikliga slutuppgrelsen. --

Att don Luis inte heller tog saken alldeles s ltt som han frut tnkt
sig det, hrdes godt p hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid
att gra? P aftonen lg jag lnge och funderade derp innan jag
somnade, men kunde inte finna p ngon lmpligare utvg ur dilemmat n
att snda Mariquita hem s fort som mjligt. Ty om don Luis beslte sig
fr att taga henne med sig fver till Europa s blefve det eftert bara
s mycket svrare fr dem att skiljas och derfre var det vida bttre
att det skedde redan nu.

Tillfllet att tala om saken med Mariquita kom snarare n jag hade
frmodat. Vi hade sedan ngra dagar brjat vra morgonridter ute i
parken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar
samlas fr att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera
sig efter fregende dags anstrngningar, och hade som alltid ridit en
stund lngs den vanliga vgen der det talrika sllskapet galopperade af
och an. S hade vi slagit in p en sidovg, der vi lto hstarna g i
skridt, medan vrt samtal s smningom blef allt enstafvigare och
slutligen helt och hllet afstannade. Intet annat hrdes n vra
hstars jemna steg och det sakta, s att sga frnma knarrande
lderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, d och d afbrutet af
ett klirrande nr Mariquitas otliga fuchs kastade upp hufvudet och
gjorde ett frsk att komma i vg, s att ryttarinnan tvangs att taga
ett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med d
och d en doft af daggfuktig vxtlighet, som kom oss att draga ett
djupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan
grenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel p vgen framfr oss.

-- Det r skada att Luis inte hinner vara med p vra morgonridter,
sade jag tanklst, -- det kunde nog gra ocks honom godt att vara mera
i rrelse. --

-- Tror ni verkligen att han inte har tid? frgade Mariquita med ett
litet matt smleende. Men i detsamma stego trarna henne i gonen vid
det hon vnde bort ansigtet -- och jag insg att hon fullkomligt lika
vl som jag fattade hvarfre don Luis inte fljde med oss.

-- Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa
tillfllet i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, --
men d finge han att arbeta in p ntterna i stllet. Det r icke s
ltt fr honom att f allting ordnadt och afslutadt under den vecka han
har kvar fre afresan till Europa. --

Mariquitas hst stannade tvrt, i det hon p nytt vnde sitt nu
kritvita ansigte mot mig.

-- Har don Luis bedt er sga mig detta?

Jag sg att ett nekande hr tjenade till mindre n ingenting och
svarade derfre rent ut att s var, att han bedt mig ska frbereda
henne derp, fr att slunda mhnda gra det litet lttare.

Hon lt sin hst stta sig i gng igen och vi redo en stund utan att
ngondera ytrade ett ord.

-- Stackars Luis, sade hon slutligen, -- hvad det mste hafva plgat
honom, dessa sista veckor, medvetandet att han mste gra mig sorg --
mngen annan skulle nog tnkt bra litet p den sidan af saken. -- Nu
rida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru
hrdt det trffat -- och kanhnda den takt hon lt sin hst insl.

Farten blef alltfr hftig fr att medgifva ngot vidare samtal tills
vi om ngra minuter stannade vid deras drr. D bad hon mig flja med
in.

-- Det blir lttare fr Luis om vi ej ro p tumanhand de frsta
gonblicken. --

Endast honom tycktes hon tnka p, och det obehag situationen mste
innebra fr honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar
s vl, att om jag icke hade sett huru all frg med ens vek frn hennes
ansigte d slaget fll, jag knappast skulle vetat huru hrdt det
drabbade.

Men nr vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt
skrifbord, bjde sig ned fver honom och kysste honom, ngot som hon
aldrig frut gjort i min nrvaro -- och s skyndade hon in i sitt rum
med trarna strmmande ned fver kinderna.

-- Hvad har ni sagt henne? frgade don Luis med en skiftning af
ansigtsfrgen ocks han.

-- Att ni reser till Europa om en vecka. Nu r saken afgjord
och klar. --

-- Det var vl nog det bsta, sade don Luis tveksamt, men med ett
uttryck som om han gifvit bra mycket fr att det bsta icke hndt. --
Huru tog hon det?

Jag beskref tillgngen s noga jag kunde, betonande srskildt att
Mariquitas frsta tanke glt honom och det obehag medvetandet att vlla
henne smrta mste frorsakat honom. Och s tillade jag, kanske med en
helt liten bismak af skadegldje:

-- Nu medger ni vl tminstone att jag frn brjan bedmt Mariquita
riktigt, ty draget att glmma all sin egen sorg, sitt delagda lif och
sin elndiga framtid, fr att blott tnka p den man har kr, r vl s
kta kvinligt och fint, att den som r mktig deraf mste anses
fullkomligt hafva lemnat vildinnestndpunkten bakom sig. --

-- Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trtt, -- och har
sanningen att sga redan lnge gtt och burit p medvetandet att
Mariquita var och r mycket fr god fr sdan lek som jag bedrifvit. --
Jag bara nskar att vi kunde gra slut p alltsamman redan i dag. --

-- Nsta bt till Panama gr om tre dagar, sade jag, -- och med den
mste Mariquita flja, ty sedan gr ingen p fyra veckor, som anlper
hamn i Costa Rica. --

-- Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken p
Mariquitas lnga ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi
och rkte tyst och ihrdigt tills hon kom in och sade att frukosten
vntade.

Hon var lugn nog, men de muntra sm gonen sgo s innerligt sorgsna ut
och gonlocken voro betnkligt svullna -- svrt hade den lilla, modiga
stackaren att svlja sin grt och sin frukost, den hon skert endast
fr don Luis skull rrde vid.

-- Nr gr ngbten till Puntarenas? frgade hon slutligen, i s lugn
ton hon kunde stadkomma.

-- Om tre dagar, svarade jag. -- Och sedan gr ingen p en mnad.

-- Allts om tre dagar, sade hon sakta, med en s hopplst sorgsen
blick p don Luis att det skar mig i hjertat.

-- Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi p otroligt kort tid stkat
undan frukosten. -- Vi ta middag tillsamman hr hos oss och fara sedan
till theatern. Jag skall telefonera efter en loge. --

Middagen blef icke just mycket gladare n frukosten, ehuru vi nog alla
anstrngde oss fr att samtala om likgiltiga saker; och bra liten
uppmrksamhet egnade innehafvarne af vr loge t stycket som uppfrdes.

Nr s don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den frmodan
att Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.

-- Tvrtom, svarade hon, -- nu mera n frut. Ni kan vl frst att det
r plgsamt fr Luis och mig att tala om min afresa och nstan nnu
plgsammare att frska tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi ro p
tumanhand, desto bttre -- s ni fr vara beredd p trgen tjenstgring
dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt
nd hade en skymt af likhet med frra tider.

De gingo snabt de tre sista dagarna. P morgnarna gjorde vi lngre
ridter n frut, to frukost i deras hem och trffades igen till
middagen p ngon restauration, fr att sedan tillbringa ocks aftonen
utomhus.

Den sista morgonen redo vi p hemvgen upp p en hg kulle, derifrn
man har en den hrligaste utsigt fver hela San Francisco, fver staden
med dess rckor af hus, affrskvarteret med dess sttliga palatser och
fver hamnen med dess otaliga fartyg och vldiga ngfrjor, dem man kan
flja med gat nstan nda bort till Oakland p andra sidan bugten.

Mariquita satt en lng stund alldeles tyst och betraktade det rrliga,
pulserande lifvet der lngt nedanfr oss. Lngsamt lt hon till slut
blicken frerfara hela den vackra taflan. S vnde hon ansigtet bort
derifrn och satte sin hst i gng igen, i det hon med en djup
snyftning tryckte nsduken mot sina gon.

Jag tyckte mig icke kunna sga ngonting.

S redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke fr med
att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna
lemnade jag dem bda, i det jag lofvade komma tillbaka p aftonen en
stund innan bten gick.

Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju lngre tiden led; de
sista dagarna hade han gtt omkring som om han icke vetat hvar han
skulle gra af med sig sjelf. S hade han hittat p att stlla till sin
frlorade middag p sjelfva afskedsaftonen ute p Klipphuset. "Jag
mste hafva lif och rrelse omkring mig", sade han, "fr att inte
blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle flja
henne till bten och derifrn kra rakt ut till det vntande
sllskapet.

Det var ungefr vid elfvatiden jag lemnade dem, och d jag inte knde
mig s srdeles gladt stmd, jag heller, begaf jag mig hem till
hotellet fr att der p bsta stt frdrifva tiden till klockan sju, d
jag lofvat afhemta dem.

Men framp eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade p
mig i telefonen. Jag gick ned och hrde don Luis' rst som bad mig
komma tidigare, s fort som mjligt.

-- Programmet r ngot frndradt, sade han med ett helt annat uttryck
i rsten n d jag senast hrt honom p morgonen, men utan att gifva
ngon vidare frklaring.

Jag skyndade att klda om mig, ty frn ngbten skulle vi ju begifva
oss direkte p middag, och s for jag ut till don Luis' villa,
hgeligen nyfiken att f veta hvad som nu stod p.

Det var Mariquita som pnade drren vid min ringning. Hon var kldd i
reskostym, sg frlgen och frgrten ut, men log nd med hela
ansigtet i det hon tillika torkade sina gon med en nsduk, som
tydligen anvndts fr samma ndaml redan frut.

-- Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann s mycket som pna
munnen. -- Jag r s rysligt lycklig och njd -- Luis fr bertta allt.
Och dermed flg hon in till sig igen.

Don Luis stod i sitt rum framfr en koffert, den hans betjent hll p
att packa. Han skrattade ocks d han fick syn p mig.

-- Tag en cigarr, sade han, -- och stfja er nyfikenhet ett par minuter
medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.

-- G er vg, Charles, och hvila er en stund, sade jag -- jag skall nog
hjelpa don Luis om det behfves.

-- Och nu, fortsatte jag till denne, s snart betjenten stngt drren,
-- hvad r meningen med allt det hr? Hvarfr har ni narrat mig hit i
otid och hvad har ni fr inpackning fr er? --

-- Jo, svarade don Luis med smflat min, -- det blef klart fr mig i
dag att jag inte kunde lta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica --
och derfre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och
tar henne med mig. --

Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig t
som ett nt.

-- Om ni nu skiljts frn Mariquita, slutade jag, -- s fans det
tminstone ngon mjlighet fr att hon smningom skulle glmt de sista
mnaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bra
er t fr att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare ngra
mnader? --

-- Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,-- och kommer
troligen heller aldrig att f veta det, emedan jag inte alls mera har
fr afsigt att skiljas frn Mariquita. Jag mnar nnu frrn vi resa
vigas vid henne. --

Det sista med en stadig blick p mig.
-- Halloh! brjade jag i min ytterliga frvning, men tystnade i
detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en lngt
bttre lsning af trasslet n jag ngonsin tnkt mig.

-- Vagnen r straxt hr, fortsatte don Luis, -- tillstndsbevis tog jag
ut i frmiddags och presten vntar oss. Ni blir vitne. --

Dermed ringde han p Charles, gaf honom ngra sista ordres fr
inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangrden i god tid.

S gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder
och andra lmpliga medel skt frstta sin lilla, strlande fysionomi i
presentabelt skick igen.

Jag gratulerade henne till frndringen i reseplanerna, men hann inte
med ngot vidare, ty nu anmlde Charles att vagnen var der och vi gingo
ned.

Mycket talade vi ej heller under kningen, som fr resten inte rckte
lnge. Mariquita frgade endast halfhgt om don Luis var sker p att
inte ngra sig.

-- Det r tid nnu att vnda om, sade hon, men sg icke riktigt ut som
om hon nskat f gra det.

Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.

Presten var frdig och ceremonien -- med hans hustru som andra vitne --
var amerikanskt kort och enkel, s att vi inom mindre n en halftimme
voro p vg till bangrden.

-- Kom ihg att hrefter aldrig kalla mig annat n Mariquita, sade hon
s snart vi satt oss i vagnen, med kta tjufpojksmin syftande p ett
fregende tillflle d hon bedt mig om ngot annat i den vgen.

-- Nu fr ni vara ensam vrd p middagen, sade don Luis. -- Jag har
bedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen fr er rkning
s att ni mjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man vl
redan brjar bli otlig. Urskta nu mig p bsta stt, tillade han
skrattande.

Vid stationen vntade Charles med biljetter och kappsckar. Sofkupn
var abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag
hunnit hviska ett ord t Charles innan vi foro till presten. Tid hade
vi just jemnt tillrckligt fr att trycka hvarandras hnder och uttala
ett hopp om att ngongng trffas igen -- och s rullade tget i vg,
utan att jag riktigt hunnit hemta mig frn min frvnade hpenhet.

Ned Richards trafvare var ett utmrkt djur, som p otroligt kort tid
frde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sllskap af
damer och herrar vntade p vrden med allra strsta otlighet -- en
otlighet, som frbyttes i en nnu strre frvning nr jag med ett par
ord frklarade huru sakerna stodo.

Ned Richards hviskade ngot t hofmstaren, straxt derp smlde
champagnekorkarna och s drucko vi alla ett glas i botten fr de
resandes vlgng.

Det var ju visst oegentligt att brja med champagnen fre soppan, men
hela historien hade ju s att sga brjat frn oriktig nda.




P LOKOMOTIVET.


Ofta nog under de ondligt lnga, trttsamma timmarna i jernvgskupn,
d der ingen fans att sprka med och gonen begynt trttna vid de
stndigt lika fruktlsa frsken att uppfatta ngot af det
frbiskymtande landskapet, hade jag tnkt p huru mycket intressantare
det nd vore att en gng gra en resa p sjelfva lokomotivet. Men det
hade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tnkte visst icke
egentligen p att Pullman vagnen i sjelfva verket var en s ondligt
mycket angenmare vistelseort, men jag fruktar fr att det nd i
grunden blott var det dunkelt nrvarande medvetandet hrom, som
afhllit mig frn frsket.

Ocks den dag, hvarom nu hr r frga, hade jag under den lnga frden
frn fregende afton till lngt in p eftermiddagen hunnit bli
hjertinnerligen trtt p alltsamman -- ressllskap, tobaksrkning,
tidningar och alla andra till buds stende distraktioner. Vi hade
slutligen kommit till middagsstationen, min mltid var undanstkad och
jag gjorde ett slag lngs perrongen fr att litet rta p benen, samt
kom dervid nda upp till lokomotivet.

-- Halloh, gamle gosse, hvart gller resan? --

Jag sg mig omkring. Frgan mste glla mig, ty ingen annan var synlig
i nrheten. Men hvem var frgaren? Det var lokomotivfraren, "the
engineer"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det
som rkte fram sin flottiga hand och sg s bekant ut. Men inte knde
jag honom. Skakade hand likafullt, men sg tveksam ut frmodar jag, ty
han fortsatte:

-- Trffades senast vid Piedras de Fuego, d ni red som paymaster, en
liflig eftermiddag nr niggerna frskte gra revolt. --

Nu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela
scenen tydligt fr min blick.

Det var nere i Costa Rica vi hade rkats, och det var ingen annan n
Tom, som hjelpte oss ur klmman nr ett par hundra negrer gjorde
revolt, emedan vi  dragande kall och embetets vgnar frn deras
mnadslikvid afdrogo priset fr ngbtsresan frn Jamaica till Puerto
Limon.

De stodo skockade utanfr drren till kommissariatsbutiken och ngra af
de frckaste, med en groflemmad, blcksvart gynnare i spetsen, trngde
sig in, frklarande att de skulle ha sin likvid till fullo -- med godo
eller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rrelse
med den pk han hade i handen.

Det var d Tom steg upp, gick fram till anfraren med den lugnaste min
i verlden och -- stack sin revolver rtt i hans mun innan ngon hann s
mycket som blinka.

-- Och nu, ert frb----de pack, rt han t de frbluffade svartingarna,
nu lagar ni er i vg p gonblicket om ni inte vill ha bitarna af den
hr gossens skalle i synen. Vi ha sex skott hvar, utom tv
hagelladdningar i gevret der, s det rcker allt fr flera n den hr
syndaren. Och ni har just jemt en minut p er.

Ingen som sg Tom i det gonblicket kunde ens en sekund betvifla
allvaret i hans afsigter, och inom mindre n en half minut var platsen
klar, s nr som p den blstore anfraren, som blifvit gr af skrck
och slog en formlig trumhvirfvel med tnderna mot revolverpipan.

-- Inom tio minuter r du borta frn lgret och visar du en enda gng
till din babianfysionomi p den hr trakten, s hnger jag dig med mina
egna hnder -- sade Tom, i det han omsorgsfullt torkade af revolvern p
rmen af sin ylleskjorta. Och niggern, som kort frut varit kavat nog,
frsvann som en rk.

Hela scenen drog, som sagdt, i en blink frbi mitt minne nr jag sg
Toms rliga gr gon blicka emot mig.

Med ett par ord meddelade jag honom att jag reste p samma tg, norrut
hn -- hvart, visste jag ju icke sjelf s noga.

-- Hoppa upp hr, uppmanade Tom. Det r bara en half timme till nsta
station, der ni kan byta om igen ifall det hr blir fr lngtrdigt och
obekvmt. --

S hade jag d ftt min stundan uppfyld, att en gng resa p
lokomotivet.

Egentligen bekvmt var det nu inte. Jag fick sitta p Toms verktygslda
p ena sidan, medan han sjelf stod p den andra, frdig att nr som
helst stta i gng. Emellan oss hade vi ugnen, den eldaren allt efter
litet ppnade fr att kasta in mera kol, och d strmmade der ut en
hetta, som nstan frtog andedrgten. Men framfr oss lg banan slt
och jemn med skenorna likt tvnne svarta streck, hvilka lngt, lngt
borta lpte samman i ett enda; den vida, dsliga prrien i gldande,
dallrande solljus, med flockar af boskap utstrckta der och hvar i
grset och lngst borta ett blaktigt, otydligt tcken, nedtill
liknande kullar och skog, upptill smltande i ett med molnen och
solrken.

Mnga ord hunno vi inte vexla frrn konduktren gaf signal och Tom
slppte p nga. Helt litet frst, s ngot mera, maskinen pustade ett
tag, ett till, hjulen rrde sig lngsamt omkring, nsta gonblick gledo
vi utan den minsta ryckning ut frn stationen och inom ytterligare
ngra sekunder skto vi fram med full fart.

Tom sg p mig och nickade.

-- Det r en fin pjes det hr lokomotivet, ska jag sga. Jag knner
henne ut och in och hon lyder ordres bttre n en rlogsmatros. --

Och Tom lt sin seniga hand med en smekande rrelse glida lngs staken,
som meddelade hans vilja t maskinen och satte dess kraft i rrelse.

Det var verkligen bde nytt och intressant att ka p lokomotivet. I
stllet fr otydliga glimtar af landskapet, trttande genom sin brist
p detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, lg hr hela nejden som en
karta fr vra gon. Frst lngt borta, liksom sedd genom en bakfram
hllen kikare, s vxande i storlek och tydlighet ju nrmare vi kommo,
tills bilden med ens tycktes flyga rtt inp oss, fr att nsta sekund
frsvinna och lemna plats fr en ny.

Och s sjelfva banan. Hr en kurva, der en bro fver en liten bck,
hvilken jag alls icke mrkt der den silade sig fram genom grset tills
vi med en knyck och ett dn flgo derfver. S en stigning, ty s jemn
r prrien ingalunda som den p afstnd frefaller; farten blir
omrkligt allt saktare, lokomotivet pustar hrdare -- det r nstan som
om vi sjelfva knde tyngden af de mnga vagnar bakom oss; och
ofrivilligt drar jag ett andetag af lttnad nr vi ntt hgsta punkten
och ter brja glida utfor.

Tom ser p mig och smler. Han behfver inte frga fr att veta att jag
frsta gngen ker p lokomotivet. S ger han sin stake en ytterligare
knyck i den riktning jag redan vet betyder kning af farten och vi
skjuta i vg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslngt framfr
oss, solen har brjat sjunka och snder sina strlar lngs skenorna,
hvilkas slitna ytor glnsa som band af silfver. Farten blir allt vrre,
nr vi glida utfr en sakta sluttning, men Tom vet att det icke r
ngon fara. Han bara ser p mig och hvarje gng ngon liten ojemnhet
ger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara
utmrkt roligt.

Tala kunna vi icke fr dnet och rasslet, men det r utmrkt roligt, om
ocks den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande knsla som nr
man kommer nedt med en slnggunga och emellant frestar en att gripa
tag i ngonting fr att -- ja, bara fr att det gr s fort.

Tom rr igen p sin stake. Vi hejda oss ngot litet, s drar han i
signalrepet fver vra hufvuden, en gng, tv, tre gnger och hvar gng
svarar lokomotivet med ett blande ljud. Farten saktas alltmera och
ngon minut derp stanna vi vid en liten station, som ser s ytterst
obetydlig, ensam och fvergifven ut, nstan som utkastad p mf i det
stora, vida grshafvet.

-- Ni har prktiga nerver, sger Tom med en gillande blick p mig. De
allra flesta bruka frsta gngen knna sig uppskakade nr jag slpper
henne ls i en sluttning. Det betyder sextio  sjuttio mil i timmen och
det r inte litet. N, vill ni fortstta eller g tillbaka i vaggonen?

-- Fortstta, svarar jag. Och tv minuter derp flyga vi ter fram
fver sltten, rakt in i det gldande rda solljuset. Det blir allt
rdare ju lgre solen sjunker och till sist str hon som en jttestor,
rdgldgad boll i det fina, blnande tcknet. Str stilla ett gonblick
och s, nr vi glida utfr sluttningen, dyker hon med ens ned under
synranden. Men t hger norrut faller skenet nnu s varmt och klart p
en rad af kullar, kldda med mrk, hgtidlig skog, och nr ocks de
sjunkit i mrker; dallrar nnu det sist dende ljuset fver bergskedjan
der bakom -- s lngt borta att vi frst p natten hinna dit, trots den
svindlande farten.

Allt nnu sluttar banan utfre, vi svnga smningom t hger och nrma
oss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den
tilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram lngs
flodstranden, flja den en bit, g i en kurva, s skarp att lokomotivet
lutar fver, ned p bron och brusa med ett dn likt skans fver och
emellan dess ntverk af jern, som i ett virrvarr skymtar fr vra gon.

P andra sidan ligger ter en station, der vi taga in vatten samt tnda
vra lyktor, och s framt igen.

Vi arbeta oss uppt en lng sluttning med allt saktare och saktare
fart. fverst r kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen
sedan hela tget hunnit upp och nsta minut rusa vi in i skogen och
mrkret.

Endast en helt liten bit af banan framfr oss och de raka, slta
stammarna p bda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt
det andra r mrker, ty trden st s ttt att deras kronor bilda ett
enda hvalf, som utestnger hvar smul af den svaga skymningsdagern.

Men inte sakta vi farten fr det. Min vn lokomotivfraren knner
tydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu
mera passera vi sdana allt efter litet. Terrngen blir alltmera och
mera ojemn ju nrmare vi komma till bergstrakten och krfver oafltlig
uppmrksamhet och ppasslighet af den, i hvars hand hela det sttliga
tgets och dess hundratal passagerares den ytterst hvila. Aldrig frut
har det fallit mig in hvilket oerhrdt ansvar lokomotivfraren
egentligen har. Ett gonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion -- och
tget rusar ohjelpligt till sin undergng.

Men Tom har inga sdana distraktioner. Hans gr gon blicka ofrnvndt
p den korta, upplysta strckan framfr oss och det r tillrckligt fr
att i hvarje nu upplysa honom om hvar vi ro och hurudan terrng vi
hafva framfr oss. Den starka handen med de lnga, seniga fingrarna
hller med ett fast grepp om staken och kar eller minskar farten efter
behof.

Vi frska alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten.
Endast framfr oss r det ljust; men sjelfva sitta vi i mrker fr att
s mycket bttre kunna tillgodogra oss belysningen frn lyktorna.
Blott nr eldaren kastar in mera brnsle, strmmar det skarpa rdgula
eldskenet ut frn ugnen, lyser ett gonblick upp den nedhukade
gestalten, golfvet der han str, tendern med dess kolhgar bakom honom
-- och lemmar oss i mrker igen.

Vi hafva redan dnat fram fver flera broar, pustat uppfr stigningar
och rusat; nedfr andra i hejdls fart, allt med den mrka, hgtidliga
skogen till sllskap, och hafva ter ntt hgsta kammen af en s. Men
nu skjuta vi icke fart som frut nr det brjar g utfr. I stllet ser
Tom efter att luftbromsarna ro klara och lter tget helt sakta glida
nedt.

Skogen glesnar och frsvinner. Framfr oss ligger ngot mrkt, hgt,
stort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det r sjelfva
bergskedjorna. Nedanfr oss r mrkret s djupt att jag ingenting kan
urskilja. Det ser bottenlst ut.

Nu sttas luftbromsarna i verksamhet, farten, som kats af sig sjelft,
saktas igen och s glida vi ned p viadukten, hvilken i en ytterligt
skarp kurva fr oss fver det bottenlsa mrkret framfr oss. Vi kunna
icke se huru djupt det r till botten af ravinen och urskilja ingenting
annat n tv skenor, lpande fver jernsyllar, hvilka tyckas hvila p
sjelfva det svarta mrkret, medan vi djupt under oss hra ett otydligt
brus af vatten, blandadt med ekot af rasslet frn vrt tg.

ter trnger sig p mig den tanken huru bekymmerslst vi ofta sofva oss
fram fver afgrund och brddjup. Ett enda felgrepp, en axel som
brister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de
prktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans smn i
ett gonblick blefve fr djup att ngonsin mera kunna stras.

Men nu r viadukten passerad och straxt p andra sidan derom ligger den
station, der vi byta lokomotiv. Med en knsla af saknad lemnar jag min
plats, men Tom frskrar mig att den snart blefve obehaglig, ty nu
komma vi in i bergstrakten, der nattluften r isande kall och banan gr
fram genom den ena tunneln efter den andra.

Det r med mera vrme n frut jag trycker Toms hand till afsked, och
nr han presenterar mig fr sin eftertrdare, ger sig min nyvckta
respekt fr lokomotivfrarens ansvarsfulla, hvarje nerv och muskel
anstrngande verksamhet luft i en bugning, aktningsfullare n jag
vanligen brukar best mina medmenniskor.

S gr jag tillbaka i min vagn -- och sofver snart som de andra.




MIN RESKAMRAT.


"Det r s ledsamt och enformigt att resa allena, man har ingen att
meddela sig med om sina intryck och erfarenheter" -- lter det vanligen
d det r frga om frdelarna af att resa ensam eller i sllskap. Och
ofvanstende uttrycker nog den sigt som hyllas af det stora flertalet.

Men sannerligen sger jag er: det r bttre att knna sig s ensam och
fvergifven som en ung fru; d hennes man frsta gngen rest bort p en
vecka, n att resa i sllskap med en preussisk ljtnant.

Ty dertill hade vr herre uppenbarligen mnat honom; och endast
storartadt ungdomligt lttsinne var det, som bragt honom att skolka med
sin skolgng s att han frverkat rttigheten att fullgra sin
vrnepligt som "einjhriger freiwilliger" och sedan avancera till
epletterna. I stllet hade han rymt undan de r i uniformsrock, som
vntade honom och efter den betan var paradiset nu stngdt fr alltid.

Det hjelpte inte alls att frbanna frbemlda lttsinne bde sent och
bittida och att kamma hret med bena nda ned i nacken samt sno
mustaschmnena uppt. P sin hjd var det bara en ringa trst i
olyckan. Och stort mera var icke heller anvndandet af ofrfalskad tysk
officersjargon, s ofta sig blott gra lt. Men fr mig var det mera.
Det var en mara, som pinade mig om dagarna och frfljde mig i mina
nattliga drmmar.

Huru vi nu kommit att resa tillsammans hr vl egentligen inte hit, men
jag vill nd antydningsvis nmna att urvalet -- i kvalitatift
hnseende -- inte var s synnerligen stort bland de fventyrare det
hvimlade af der nere i vildmarkerna. Bland de blinde r ju den engde
kung. Min frfelade ljtnant var rentaf en ljuspunkt i den omgifningen.

       *       *       *       *       *

I Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till
kathedralen fr att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det r
ett vackert, vrdnadsbjudande tempel, denna kathedral. De hga, smala
fnstren sprida blott en sparsam belysning under de hga hvalfven, der
luften knnes frisk och sval. Tystnaden fre messans brjan r djup och
hgtidlig och den gamla altartaflan vacker och rrande i all sin
naivitet -- allt gr stmningen andaktsfull och lugn.

Framfr en Mariabild lg en ung flicka p kn, gonskenligen helt
frsjunken i bn. Radbandet rrde sig snabbt mellan de fina fingrarna,
lpparna mumlade den ena bnen efter den andra, och emellant lutade
hon fr lnga stunder t gngen pannan mot det kyliga stengolfvet.

Nr s messan brjade och dess hgtidliga toner, vackert accompagnerade
af orgeln, liksom strmmade ned frn det hvlfda taket, tycktes den
unga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Lpparna rrde sig
ifrigare, trarna stego henne i gonen och nr hon nsta gng hjde
ansigtet mot gudsmodersbilden strmmade de ned fr kinderna.

Den hvita drgten och den lst hngande svarta rebozon kldde henne p
ett rentaf frtjusande stt. De stora mrka gonen sgo s sorgsna ut,
kinderna voro s bleka och trarna flto s rikligt, att jag sjelf
knde mig halft rrd der jag stod bakom en af de vldiga pelarne, fullt
inne i den stmning den hgtidliga musiken, rkelsen och de skumma hga
hvalfven framkallade.

-- "Eigentlich ein fams nettes Kind!" -- hrde jag en rst i mitt ra.

Och nr jag vnde p hufvudet sg jag min reskamrat st och tvinna sin
ena mustasch, med brstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest
frfriska blickar p min sorgsna lilla bedjerska.

Svara gjorde jag ej, nr jag sakta drog mig fver till andra sidan af
kyrkan -- och inte var det Gud fader jag kallade i de par bner jag i
min tur frammumlade.

       *       *       *       *       *

I de vilda, dsliga grnsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en
dag ridit frn dagbrckningen till lngt in p eftermiddagen. Vgen
hade gtt genom ett torrt, solfrbrndt landskap, hvars enformiga
karakter icke afbrutits p minsta stt. Vatten hade vi icke trffat p
sedan flera timmar i de torra bckar vi passerat, hvarfre ocks vra
hstar voro uttrttade och vi sjelfva s frslade af hettan och
trsten, att vi ej mera brydde oss om ngonting, knappast ens sgo oss
omkring.

In i bergstrakten hade vi dock kommit och hllo som bst p med att
klttra upp fr en hjd af ngra tusen fot. Vgen slingrade sig i
ytterligt branta zigzagkrkningar lngs bergvggen, som var betckt med
tt buskskog, nu lfls och gr, men med hr och hvar en svag skiftning
i ljusrdt eller hvitt, der en eller annan buske eller ngot litet trd
stod i blom.

Luften var gldande het och hettan dallrade fver marken s att vra
vrkande gon i frtviflan skte ngon hvilopunkt, medan doften frn de
blommande buskarna, kvalmigt staktig och kvfvande stark, steg mot
hufvudet som ett opiumrus.

Allt efter litet stannade hstarna fr att pusta ut i branten. Solen,
som baddade rtt p bergvggen, frambragte strmmar af svett frn de
arma djuren, men vi voro sjelfva alltfr trtta och slappa fr att
stiga af och till fots frska n hjden af passet.

Slutligen kommo vi upp p sjelfva krnet -- och der var allt med ett
slag frndradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten plat, bevuxen
med ttt, fint grs under en dunge af hgresta, grnskande barrtrd.
Vinden strk fram derfver och frde med sig den hrligaste friska doft
af kda och barr -- ja, nstan af nord. Trttheten frsvann med ens nr
jag med en obeskriflig knsla af njutning sg in den gamla, vlbekanta
doften, den jag p s lng tid ej knt.

Det var som hade jag vaknat. Nu sg jag ocks den praktfulla,
vidstrckta utsigten fver den vilda bergsnejden och lngs en dal, som
vidgade sig mil efter mil, begrnsad af hga, vldiga ryggar p bda
sidor, med vulkanen Momotombos jttekgla och en glimt af
Nicaraguasjns glittrande vatten lngst borta vid synranden.

Jag hade stannat min hst och satt frsjunken i tankar och minnen, dem
den friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i
hundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom
ngra minuter, och bragte mig in i en stmning s full af vemodig
hgkomst, att s godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina
gon -- -- --

-- "Ein kolossal schneidiger Geruch" -- sade reskamratens rst. Han
hade hunnit upp ocks han.

Jag hgg till min hst med sporrarna s att det stackars krket med ett
par satser flg bort fver den lilla platn -- och mina tankar voro bra
fula. Men jag sade ingenting, hvarken under det lnga, besvrliga
nedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der
jag i timtal lg och rkte, medan det blndande klara mnskenet
hindrade mig frn att f smn.

       *       *       *       *       *

En annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der
hundrade vgar korsade hvarandra i alla riktningar, s att snart sagdt
blott instinkten hjelpte oss att hlla rtt kosa. Nr vi efter lngt
letande slutligen kommo in p rtta strten igen, var solen redan nra
sin nedgng och vra hstar s trtta, att vi mste unna dem ett par
timmars rast och fortstta frst sedan mnen gtt upp.

Det blef en besvrlig frd. Vgen gick berg upp och berg ned, mest
genom skog, der skuggorna voro s tta att man blott med mda kunde
urskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant
stigning upp p en hgsltt, som bildade det egentliga passet, och der
stodo trden s ttt att vi funno fr godt att stiga af och leda
hstarna vidare.

En timme ungefr rckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu
snafvade fver trdrtterna, dem det var omjligt att se i det hga
grset. S upphr skogen med ens, vi komma ut p en liten grsbevuxen
sltt -- och der stannar jag, full af hpen beundran fver den utsigt
som ter sig fr min blick.

Tusental fot snker sig bergvggen i breda, vldiga terasser frn den
lilla sltten ned mot dalen. Lngs denna flyter en sttlig flod, hvars
vatten glimmar som silfver i mnskenet. Bortom floden och de odlade
flt som kanta den, vidtar skogsmarken igen, strckande sig i en mrk
massa upp lngs den bergs, som lngst borta reser sig hgt mot skyn.
Och der str skogen i brand p tre skilda stllen.

Breda, flammande blten slingra sig genom mrkret, emellant skjutande
lnga, hvassa eldtungor nda upp till sjelfva krnet af bergen, ofvan
hvilka tunga, svarta moln af rk hnga nstan orrliga i den lugna
nattluften.

Intet ljud af branden nr fram till oss och intet annat ljud str
heller den nstan fverjordiska stillheten i bergsverlden rundt
omkring. Mnens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar
djupt svarta skuggor frn de enstaka trd och dungar, hvilka likt mrka
jttebuketter teckna sig mot de grna betesmarkerna nedanfr.

Och borta p sltten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit
vi strfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn hjer
sig hgt fver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig
som en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.

Stillheten r s fullstndig, lugnet s djupt, tystnaden s hgtidlig
att hela synen frefaller som en storartad, fantastisk drmbild, den en
rrelse, en flkt kunde frjaga. -- "Bei der Prachtaussicht wrde ein
Glschen Bier so recht fams schmecken." -- Jag vnde mig bort frn det
magiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under
nedfrden lngs den branta vgen att jag i andanom sg en hop
ldrickare der uppe p den lilla fridfulla bergplatn, med vldiga
muggar i hnderna och tobaksrken bolmande fram mellan rdblonda skgg
-- och natten derefter drmde jag att jag blef utdrifven frn
lustgrden af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher,
bena i nacken och pickelhufva.

       *       *       *       *       *

ngbten hade kastat ankar p redden utanfr hamnen Acajutla i San
Salvador p aftonen efter en dag, s olidligt het att en och hvar gtt
och suckat efter kvllen, som borde bringa ngon svalka.

Nu hade kvllen kommit men utan att medfra den vanliga brisen, och
luften var lika tryckande som frut. Passagerarne hade alla samlats
uppe p dck och bildade efter vanligheten sm grupper, inom hvilka
samtalen emellertid denna afton flto mycket trgt och matt.

Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett
mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland,
hvilkas bda sprk hon talade s vl som trots ngon infding.

Den har nog skl fr sig den allmnna sigten att amerikanskorna i
regeln ro hgljudda och ej s litet framfusiga och okvinliga i sitt
stt, men i stllet ro undantagen, nr man lyckas ptrffa sdana, s
mycket mera lysande. Det r nstan fransk esprit, men utan frivolitet,
tysk gedigen bildning, men utan trkighet, engelsk kvinlighet utan
pryderi och fver det hela ett drag af specifik amerikansk ppenhet
samt frihet frn allting tillgjordt.

Den gamla damen jag samtalade med var ett sdant undantag.

Hon frgade ut mig angende de centralamerikanska vulkanerna, deras
utbrott, de hrjningar de stadkommit och en mngd andra detaljer; dem
jag lyckligtvis nnu hade i frskt minne.

mnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nra
kusten och r fullt synlig frn Acajutlas redd, r en af de farligaste
i hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rkt p ett stt, som
lt frmoda att ett utbrott icke var lngt borta.

Bakom Izalco hjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en arm af
resar med en framskjuten frpost, som d och d frkunnar att han vakar
och nr som helst r redo att slunga ut dd och frstrelse fver
nejden. Kring dessa hga toppar hade smningom massor af hotande svarta
moln dragit sig samman, antydande att ett ovder var att frvnta efter
de sista dagarnas oerhrda hetta.

Ju lngre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen
brja skifta i kopparfrg och mullret i vulkanen har tystnat. S hafva
ock samtalen ombord. Det r som knde enhvar p sig att ngot ovanligt
r i annalkande och man bidar under tystnad.

D dnar det pltsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner
och i samma gonblick skjuter en vldig eldpelare flera hundra fot hgt
fver Izalcos topp mot den mrka skyn. Den stiger och faller, skiftar i
lysande rdt och brnnande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot
den svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandmmen smatra
de skarpa knallarna s godt som utan afbrott, blandande sig med dnet
af eldpelaren, hvar gng den skjuter upp p nytt.

Det r storartadt vackert, hgtidligt och skrckinjagande p samma
gng. Och nnu mera storartadt blir det d skvdret bryter lst.

De blndande hvita blixtarna, hvilka synas nnu hvitare i jemfrelse
med den rdgula eldkvasten fver vulkanens topp, slungas icke fram en
om en utan i hela knippen p en gng. I alla riktningar ljunga de genom
molnen, som stiga allt hgre och hgre tills de breda ut sig fver hela
himlahvalfvet. S kommer skdundret till och rullar med ett doft
mullrande fram och tillbaka, frstrkt af de skarpa underjordiska
knallarna frn vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu str nstan
orrlig upp mot skyn, lik en upp och nedvnd brinnande jttekon.

Ngot sdant har ingen af oss nnu bevitnat. Enhvar knner sig gripen
af samma knsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas
uppror. Damerna se bleka ut och allas blickar ro ofrnvndt riktade
mot land, der hrden fr det vldiga arbetet befinner sig. Ingen
frsker att yttra ngot och nnu mindre tillter sig ngon hda den
praktfullt hemska synen genom ngotslags utrop af beundran.

D ljuder ett:

-- "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" --

Den gamla amerikanskan riktar p min reskamrat -- ty det r
naturligtvis han som ger sina knslor luft -- en lng blick, rycker p
axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i frbifarten
hugnar ocks mig med ett gonkast af ungefr samma innebrd, men
kortare.

Jag sade heller ingenting -- men jag kommer mycket vl ihg hvad jag
tnkte.

       *       *       *       *       *

Ja, mera var det inte jag hade att frtlja om min reskamrat.




UR MIN PORTRTTSAMLING.

Antti Ulukka.


Han var nr allt gick omkring den bste arbetaren i hela lgret,
ingalunda den flinkaste, men den som nd i lngden utrttade det
mesta. Det sg kanske icke s mycket ut, nr han med betnksamma tag
frde sin hacka eller spade, men i stllet hll han heller aldrig upp
en minut. Frn det gonblick frmannens hvisselpipa ljd, till tecken
att arbetstimmen var inne, och till dess hornet frkunnade att det var
matdags, var han intet annat n en arbetsmaskin, som gick p jemt och
utan afbrott.

Och aldrig ngot frspillande af tiden med ondigt prat dervid. De ord
voro fverhufvudtaget icke mnga som kommo fver hans lppar ocks d
han intet hade att gra, och under arbetstiden hnde det nstan aldrig
att han ppnade munnen fr annat ndaml n fr att slppa ut rken
frn pipan, hvilken ofrnderligen och alltid hngde i venstra
mungipan.

Hemma var han frn Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han,
med frdiga skulder p och fyra yngre syskon som delegare uti, hade
rft efter sin far. I mnga r hade han der kmpat mot frost, missvxt
och hypotheksrntor, hade under tiden gift sig och sedan, d ett par
munnar kommit till, funnit det nnu svrare att f bda ndar att g
ihop.

D hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden ocks han,
dit bort till guldlandet p andra sidan hafvet, hvarom han p
kyrkbacken och p sina slsynta stadsresor hrt s mycket sprkas.
Hustrun och brdren, som var nstan fullvuxen, finge skta hemmanet
under tiden -- han skulle nog frtjena ihop tminstone s mycket som
till kronoutskylder och rntor.

Och dermed reste han, frst in till Uleborg, der han slde sin unghst
fr att f respengar, s till Wasa, der han kpte biljett till New-York
och sedan den vanliga strkvgen fver Sverige och England.

I New-York hade han genast ltit vrfva sig ned till Costa Rica och der
hade han nu arbetat i ngot fver tv r, hvarunder han sparat ihop och
skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans
berkning hemmanet vara skuldfritt, men han rnade nd stanna kvar
tills jernvgen blefve frdig fr att skaffa sig ett litet extra
kapital, som nog kunde behfvas fr att stta lgenheten i godt stnd
igen.

Det var ingalunda p en gng han meddelade mig allt detta, dertill var
han alldeles fr ordkarg och otillgnglig, men efterhand som jag
lyckades vinna hans frtroende kunde jag locka ur honom det ena efter
det andra.

Mig hade han, frn frsta stunden jag sg hans tysta, ofrtrutna,
rliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det lg ngonting s
kta nordiskt, manligt och helgjutet fver den vldiga, fver sex fot
hga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess
tungsinta, ljusgr gon, att det icke kunde frfela att gra intryck i
bredd med allt det sldder der fr frigt fans i lgret.

Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett
par gnger visat att hans fromsinthet p intet vis hrledde sig frn
feghet eller svaghet. S lnge han fick vara i fred gjorde han inte en
mask frnr, utan upptog de andras skmt med fverlgset lugn och
blandade sig aldrig i det som ej rrde honom -- med ett ord -- en den
godmodigaste jtte som Finlands skogar ngonsin fostrat.

En enda gng sg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gngen
ej rrde honom det minsta.

Lgrets slagtare och hans medhjelpare hade fngat in en tjur frn
betesmarkerna, der vrt kttfrrd fick strfva fritt omkring tills
ngon del deraf behfdes. Slagtaren var till hst och hade sin lasso
kring djurets horn, och likas medhjelparne, hvilka gingo bakom och
hade till uppgift att hindra den halfvilde besten frn att rusa p
ryttaren.

Tget hade i allskns lugn avancerat nda till nrheten af
lgerbarackerna, men der beslt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte,
hvarken skymford, stenkastning eller kpprapp, d medhjelparne till
slut vgade sig tillrckligt nra fr att anvnda sina pkar.

Slagtaren sjelf red gng p gng tillbaka fr att lta sin hst taga
fart och flg sedan i full galopp framt s lngt linan rckte, men
tjuren bara knyckte p hufvudet och rrde sig inte ett steg. De tv
halfvilda hundarna, hvilka alltid fljde med sin herre fr att hjelpa
till vid infngandet af tjurarna, sklde och beto det arma djuret hvar
de blott kunde komma t, s att bloden fverallt rann frn dess kropp,
men det hjelpte inte heller.

Slutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i
benen. Det sg otckt ut, men tjuren gaf bara ifrn sig ett doft
blande och rrde sig ej.

Jag hade redan en gng tillropat karlarna att sl linan kring ett trd
och lemna djuret i fred fr en stund, d det troligen sedan skulle taga
reson och lta leda sig till slagtarhuset, men de voro fr mycket
upphetsade fr att lyda.

Nr s inte ens machetesttarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken
tjenstgjorde som slagtare i lgret, s ursinnig att han i sin tur drog
macheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans frn
kroppen.

Jag rusade ut fr att -- ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag
mnade sga eller gra, d jag sg Antti Ulukka, som varit sysselsatt
med tvtt vid bcken straxt nedanfr, springa upp. Han hade en sten s
stor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par lnga satser fram
till tjuren och flde den med ett enda slag mot pannan till marken.

-- Nu kan ni bra den hrifrn om ni har lust, ni hundar, sade han p
ren finska till slagtaren och hans drngar, men pina den kan ni inte
mera. -- Och dermed vnde han om till sin tvtt igen.

Ursinniga voro mnnen nog, ty nu mste de slutfra slagten der de voro
samt bra bort allting derifrn, men de ansgo det dock icke rdligt
att frska gra Antti ngot fr nr. Han frefll dem ptagligen
alltfr hrdhndt.

Annars var det svrt nog att frm honom till utfrande af ngot
kraftprof. Han skulle d vara p srskildt godt humr eller eljest ha
ngon giltig anledning dertill. En sdan fick han oskt en dag ute p
arbetsplatsen.

Det var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat
friskt sedan tidigt p morgonen, s att jag ansg mig hafva skl att se
genom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur
pannan eller tog sig en klunk vatten oftare n det kanske strngt taget
varit ndigt.

Den ende som inte arbetade ett smul lngsammare n vanligt var Antti
Ulukka. Med samma jemna, afmtta tag som alltid skyfflade han sin
skottkrra full och skt den fram till branten der den utskoflade
jorden kastades ned. Men sin pipa hade han ltit slockna. Den hngde
nog kvar p sin vanliga plats, men det kom ingen rk derur och det var
ett skert tecken till att egarens humr ej var det allra bsta.

S kom kontraktren ut till vr arbetsplats under sin vanliga
inspektionsrund och der stannade han en stund fr att se huru det led.

De andra arbetarne fingo med ens kad fart, men Antti hll p precist
p samma stt som frut. Han hade ju inte frut saktat af och ansg sig
derfre inte nu heller behfva skynda p.

-- Hvarfre lassar den der karlen inte mera p sin skottkrra? sade
kontraktren till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. --

Jag fversatte frgan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara
lemnade sin fulla skottkrra fr ett gonblick, gick fram till en stor
sten, som nyss frut blifvit utgrfd, bar den med strsta ledighet fram
till krran och lade den fverst derp.

Skottkrran var som sagdt redan frut i det nrmaste fyld och stenen
som nu kom till hade varit en lagom brda fr tre vanliga karlar.
Fljden var ocks den att d Antti, skenbart utan minsta anstrngning,
lyftade krran, bda skalmarna brusto tvrt af.

-- Derfre tar jag inte mera p, sade han. Och kontraktren svor ett
par mustiga tag fver den som levererat honom skottkrrorna, men sade
fr resten ingenting.

Helt och hllet intima vnner blefvo Antti och jag sedan jag en gng
skrifvit ngra rader fr honom till kontoret i New-York, genom hvilket
hans penningefrsndelser frmedlades. Ja, han gick tillochmed s lngt
att han en dag frgade om jag ville hafva den vnligheten att skrifva
till hans hustru -- i hans namn frsts.

Hon hade icke p lnga tider ftt ngot bref, emedan han inte tyckte
riktigt om att lta ngon af kamraterna skrifva fr sig och sjelf var
fr styf i fingrarna att mera lra sdana konster. Nog visste de ju der
hemma att han lefde och mdde bra, s lnge han skickade hem pengar,
men han tyckte nd det vore roligt att en gng snda litet utfrligare
meddelanden.

Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att frska
locka ngot ur Antti sjelf om hans tankar och knslor, var emellertid
frspild mda. Han bara log sitt allra bredaste lje till svar och
menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, s att jag var
hnvisad uteslutande till min egen uppfinningsfrmga.

Det blef ett utmrkt vackert bref i alla fall, fullt af m lngtan och
trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket hggradigare temperatur
n Antti ngonsin knt. Ocks var han s belten att han tillochmed
gjorde ett frsk till en bugning nr han tackade fr skrifvelsen.

Ett par mnader derp kom svaret och det innehll en sannskyldig
knalleffekt. Om det nu var den vrme jag ltit Antti uttrycka eller
hans frkunnade hemkomst som tagit gemlen p det mma och kommit henne
att nu redan beknna kort, kan jag icke afgra. Nog af, efter att frst
hafva smickrat mig med att tacka fr Anttis bref "med de mnga vackra
orden" samt meddelat honom allting om rsvxten, vderleken, kornas
helsotillstnd o.s.v., fvergick hon till att hon nu hade att omfrmla
en mycket ledsam hndelse, fr hvilken hon icke kunde annat n
dmjukeligen bedja om frltelse. Det var ju frsta gngen ngot sdant
passerat och derfre skulle Antti inte bli ond, hon ngrade sig redan
s bittert -- o.s.v.

Jag lste brefvet hgt fr min vn, som frst myste helt frnjd fver
de goda underrttelserna, men sedan sg alltmera frvnad ut ju lngre
preludierna och bnerna om frltelse rckte.

S kom knalleffekten: familjen hade fr en tid sedan kats med en son!

Anttis pipa fll ur hans mun -- troligen fr frsta gngen i tiden, men
han sade intet annat n: "har man sett p f--n!"

Jag visste inte rtt hvad slags min jag skulle hlla, men ansg det
nd fr min skyldighet att frska komma fram med ngra trstegrunder,
hvilka Antti tycktes hra med stor andakt. Men nr jag slutade sg han
bara stint p mig och sade en gng till: "har man sett p f--n!" Och s
steg han upp och gick, lemnande bde pipa och bref i min vrjo.

Den aftonen lg Antti full utanfr lgret, ddfull tillochmed -- fr
frsta gngen p tv och ett halft r.

Han hade gtt direkte till kommissariatsbutiken, kpt en flaska
"cognac" och satt sig att dricka p en sten utanfr sofbaracken. Der
hade han suttit tills flaskan var tom och d hade han rullat ned frn
stenen samt somnat der han lg, allt utan att sga ett ord till ngon
menniska.

Det hade nu harmen och bedrfvelsen gjort.

Fljande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblst
till arbete, ifrd sina bsta klder, tvttad, kammad och utan andra
spr af fregende dagens bekymmer n ett resolut drag fver munnen och
gonen.

Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes
inte duga att drja alltfr lnge borta.

Mig sg han nstan ut som om han kunnat stlla till en olycka s jag
frgade hvad han vidare mnade gra; hvad han mnade taga sig till med
hustrun och den nya familjemedlemmen.

Han blickade litet frvnad p mig och sade att pojkstackaren ju inte
rdde fr olyckan. Med honom fick det vl blifva som det var, "men",
tillade han, "hustru min ska' ha stryk".

Det lt ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smlje p
hans lppar genom att terstlla pipan, som ofrdrjligen insattes p
sin gamla plats, och s skref jag ut hans likvid.

Han mumlade ngonting "till tack fr min vnlighet", rckte mig handen
och gick. Men i drren vnde han nnu en gng p hufvudet och sade med
en bekrftande nick till mig: "jaa, stryk ska' hon ha".

En half timme senare sg jag honom med filten och arbetsklderna
hoprullade i ett bylte under armen vandra med lnga, jemna steg p
vgen t San Jo. Det frefll mig som om der legat ngonting af en
klar, bestmd fresats i hans stadiga fjt och i de taktmssiga bloss
han sg ur sin vlstoppade pipa samt fr hvartannat steg blste ut i
den friska morgonluften.

Inom par minuter frsvann han bakom den frsta skogsdungen p sin vg
hem till Kuusamo och sedan har jag icke tersett Antti Ulukka. Men
knde jag honom rtt, s fick hon verkligen stryk -- och det hade hon
ju p det hela taget rligt frtjenat.




WILLIAM ANILIN.


Till professionen var han egentligen garfvaregeslL hemma frn Ylistaro
och hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat p en norrlndsk
sg och derunder lrt sig litet svenska, ansg han sitt namn tarfva
ngon modernisering, och d han ju visste att Anilin var en grann frg,
tyckte han att Wilhelm Anilin skulle lta nog s styft ssom namn.

Sedermera hade han begifvit sig till sjs och nr han s uppsnappat ett
par ord engelska, insg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt
i bredd med William, hvilket han ddanefter antog som dopnamn. William
Anilin var derfre den firma under hvilken han numera dref omkring i
verlden och det hade han tillochmed lrt sig skrifva -- med en prydlig
slng nedantill.

Sjmanslifvet hade han snart ftt nog af, hade sedan vistats p olika
trakter i Frenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna,
der han var kock fr ett lag arbetare d jag gjorde hans bekantskap.

Srdeles reputerlig att se p var han just inte, d han med en
obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett frklde, tillverkadt af en
gammal kaffesck, framfr sig och en mssa af samma material p
hufvudet, stod och rrde i sina grytor. Men flink och behndig var han
och hade synnerligt hga begrepp om sin egen vrdighet, den ingen fick
underst sig att trda fr nra. Fr frigt var han af understsig
gestalt samt hade ett par lnga, seniga armar och mycket korta ben,
glest skgg, som inte rakades oftare n hvarje likviddag, ett bra nog
fyrkantigt ansigte, stripigt hr af obestmd ljus frg och grbl gon,
sm, men ofantligt pigga och vakna.

Ngot annat sprk n finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde
han sig tala bde svenska och engelska, nr han gaf till lifs en
obegriplig rotvlska, den ingen kunde bli klok p. Och det gjorde han
hvar gng han konverserade med ngon som han ansg vara tminstone sin
jemlike i bildning.

Jag var till slut tvungen sga honom att jag var betydligt klen svl i
svenska som i engelska och bad honom derfre vara god och tala finska
med mig. Han upptog min anhllan vnligt och frskte smleende trsta
mig med ett: "ten lr you nog qvick", men erbjd sig lyckligtvis nd
inte att gifva mig lektioner utan hll sig derefter p min niv och
talade finska.

Roligast var han nr lrdagskvllen kom, arbetet fr veckan var slutadt
och skurandet af grytorna undanstkadt, ett gra det han inte ansg af
nden oftare n om lrdagarna. Under veckans lopp var han intet annat
n kock och ansg sig som sdan st betydligt fver den vanliga mobben,
hvilken endast i tjensterenden -- s att sga officielt -- tillts
intrda i kket. Men p lrdagsaftnarna steg han ned frn sin piedestal
och blef medborgare och sllskapsmenniska igen.

Om vdret d var vackert samlades en hel skara af hans landsmn, af
hvilka det fans bortt ett femtiotal i lgret, omkring honom under ett
vldigt brdfrukttrd, som stod i omedelbar nrhet af mitt rum, genom
hvars glesa vggar man kunde hra hvart ord som talades. Och det var
sannerligen vrdt att hra p d William Anilin slog upp sin sprklda
och nedlt sig till att underhlla sina mindre beresta, okunniga
landsmn.

O! I milde gudar s han ljg! Det fans intet land p jordklotet som han
ej beskt, ingenting mellan himmel och jord som han ej knde till. Och
allt hvad regenter eller annars hgt uppsatta personer hette hade han
tminstone sett, om ocks icke haft ngon nrmare berring med.

Det hvimlade i hans berttelser af sdant folk som "Austraalian
kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter ltt igenknlig p
den totala afsaknaden af ftter), indiska kungar, arabiska prinsar och
andra mer eller mindre mythiska personligheter.

Men sdana historier voro nd bara oskyldig barnlek i bredd med
berttelserna om hans egna fventyr till lands och vatten. Alla de
odjur, sjmans fantasin under rhundradenas lopp kallat till lif, och
tskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade fr sitt eget
privata bruk, upptrdde i de mest hrresande kombinationer och i
fventyr s storslaget lgnaktiga till sin upprnning, att de kunnat
komma salig friherre von Mnchhausen att stna af afund nnu i grafven.

Sdana smsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett
skepsbrott hafva ndgats vandra tv och en half mil (om engelska eller
svenska glmde han tala om) lngs ryggen af den stora sjormen, hvilken
lyckligtvis just d var sysselsatt med att plocka ned kokosntter med
stjerten frn ngra palmer p stranden och slunda kunde anvndas som
brygga fver till fastlandet frn det klippref der fartyget strandat.
Sdant, menade han, kunde ju hnda enhvar, som hade helst ngon tur.
Han fr sin del hade nog varit med om vrre.

Det var t.ex. hela hopen vrre att, ssom det engng hndt honom d han
tog ett bad utanfr brasilianska kusten, blifva upplockad och svljd af
en stor sjfogel.

Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar p stranden jemte sina
klder, och kunde derfre inte karfva sig ut, utan mste gifva sig till
tls tills han blef utvrpt i ett gg. Tre runda veckor tog det fr
fogeln i frga att rufva ggen och han kunde frskra att de veckorna
inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bttre, ehuru visst de sex
andra kycklingarna, som klckts p samma gng, varit s glupska att han
kommit t blott en obetydlig del af fdan, som af modren hemtades till
boet.

Rddad derifrn hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lra vara
synnerligt begifna p de spda ungarna af frenmda andart och i
ndaml att komma t den fretagit den svra och farliga klttringen
upp i trdet, der boet var bygdt.

Hos dem hade han haft det bra och frtjenat dugtigt med penningar genom
att infra frbttrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem
kineserna importerade frn Arabien och dem de frut endast hgst
ofullkomligt frsttt att behandla. S som han beredde dem betingade de
mycket hgre pris p marknaderna i Indien, der frnmt och rikt folk
endast ogerna i finare lag lra begagna skodon af annat lder.

Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit f ihop en
anstndig frmgenhet, men der som annorstdes, hvar han kommit i
berring med det tcka knet, hade kvinfolken varit s galna efter
honom att han inom kort kommit p spnd fot med hela den manliga
befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och
dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.

Dermed kom han, som vanligt litet senare p kvllen, fver p kapitlet
om sina erotiska fventyr, hvilka p intet vis voro mindre mrkliga n
de andra; om ock fullkomligt omjliga att nrmare beskrifva.

Huru mycket hans hrare egentligen trodde af de stndigt i allt
bjertare frger skiftande historierna r inte godt att sga, ty det
hade de lngesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste
tvifvel om berttarens sannfrdighet genast bragte honom till tystnad
och slunda gjorde slut p roligheten.

Bland de yngre tycktes nog den sigten vara frherrskande att William
Anilin var den strste lgnare som ngonsin brukat munlder, men bland
de ldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera n en,
som inte var s alldeles sker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att
Anilin hr och der skarfvade till betydligt, insgo de nog, men de hade
ju redan sjelfva sedan afresan frn hemmet i Finlands skogsbygder sett
och hrt s mycket som frut skulle frefallit dem otroligt, att de
inte mera riskerade frklara just ngonting fr alldeles omjligt.

Ngon nrmare utredning kunde heller icke stadkommas, ty det var, som
redan nmnts, en m punkt hos kocken-sagoberttaren att han inte tlde
ngon kritik af sina historier.

-- Om du vet det bttre s r det ju ondigt att jag berttar -- lydde
det vanliga svaret p gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga urskter.
Det var slut nda till nsta lrdag.

En annan punkt, som var kanske nnu mmare hos Anilin, var hans
tillgifvenhet fr hemlandet och allt hvad dertill hrde. Derom tlde
han heller icke ngra frklenande yttranden utan att genast p det
skarpaste snsa till den ofrsigtige, som lt slikt komma sig till
last.

S fick han nog af matlagningen och beslt sig fr att styra kosan
tillbaka till New-York igen. Kket var fverlemnadt i eftertrdarens
vrd jemte kaffescksfrkldet och mssan, Anilin sjelf kldd i
helgdagsstt med hvit skjorta och hgbl kravatt, samt hrareskaran
ovanligt talrikt frsamlad fr att fira den sista aftonen i lgret med
ett par flaskor s.k. cognac.

Jag hade i god tid begifvit mig till mitt rum fr att f hra ngot
riktigt extra rosenrasande befngdt ssom slutkapitel i William Anilins
fventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet
fventyrsberttande alls, utan frst bara ett utbyte af nyheter frn
hemlandet, dem posten medfrt samma dag, och sedan ett allmnt samtal
om hvars och ens utsigter och planer fr den nrmaste framtiden.

De fleste mnade sig hem sedan de ftt ngot ihopsparat fr att sedan
lefva i lugn och ro p ngon egen liten lgenhet. Endast bland de yngre
fans det en och annan, som menade att man inte borde tnja sig med
alltfr litet utan hellre frska p nnu ngot r. Kanske hade man tur
och kunde frtjena ihop s mycket att man rentaf kom hem som rik karl.

Ty derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och
klent med frtjensten. Hr ute skulle man samla hvad man behfde fr
att sedan der hemma inrtta sitt lif efter egen nskan. Hemt skulle
man nog frr eller senare ska sig igen, det fans nd inte ngot land,
der man hellre ville stanna. Till den sigten nickade gubbarna sitt
tysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.

Men en ung, fvermodig fyr, som frst nyligen kommit fver och nnu
inte hunnit glmma de tre rens exercis i Wasa, ville inte ena sig med
de andra.

Han kunde icke frst, sade han, hvad som fverhufvudtaget bragte folk
att lngta tillbaka till Finland. Hvarfre skulle man byta ut den
dollar man hr frtjenade mot en mark der hemma? Och det fr att f
frysa och emellant kanske svlta nnu dertill. Hr hade man d
tminstone bra mycket bttre fda, och att frysa kom alls inte i frga.

D blef William Anilin vred och tog sig fre att ge pojkspolingen huden
full med ovett.

-- Du r en valp, sade han, ingenting annat n en valp och talar just
som du r klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebrd och
ingen heller i bara sommarvder. Den dag kommer nog nnu d ocks du
blir led p sdant lif och ger allt hvad du har fr att komma hem till
Finland igen. Der behfver man heller inte svlta och frysa om man bara
arbetar som en karl, det r nd det bsta land p jorden och -- ja, nu
hurra vi gossar!

Och gubbarna stmde upp ett ljud som dnade tillbaka frn bergen p
andra sidan dalen och kom vrlaporna nere vid floden att tystna af skam
fver ofrmgan att konkurrera med slik bjrnalt.

Och jag? jo, jag frskte frst draga p munnen en smula -- men det
blef ingenting af. Man blir s underlig till mods emellant der ute i
vildmarkerna.




DEN NYA KAPTENEN.


Det var en brokig hop af folk det hade samlats vid jernvgsarbetet der
nere i tropikerna. Skandinaven och finnen frn den yttersta norden,
tysken, som r allestdes nrvarande p hela jordklotet, irlndaren,
som trifves fverallt der tillgngen p whisky och slagsml icke r
alltfr liten, den amerikanske fventyraren, som drifver verlden
omkring i hopp om att ngonstdes f tag p det "buciness", som skall
gra honom rik, negern frn Westindien, som r fr lat att arbeta hemma
p sin rika , den snedgda, gulskinnade kinesen, som knogar ihop ett
par tiotal dollars fr att sedan etablera sig som affrsman -- alla
voro de representerade bland arbetareskaran.

Ett vildt, laglst sllskap utgjorde de och mnga af dem voro efter
vanliga begrepp knappast vrda ett ordentligt rep att hngas med. Men
frstod man dem och tog dem frn den rtta sidan, kunde man gra hvad
som helst med dem. Hunger och trst och brnnande solsken och
strmmande regn voro lika mnga bagateller, dem de inte ens tnkte p
nr de vl voro i tagen, vare sig sen att det glde arbete eller en
muntration, der spiritusa och slagsml spelade hufvudrollen.

Det var ingalunda hvar man som dugde att fra befl fver en trupp af
det folket, men s svrt var det inte heller som det i frsta
gonblicket frefll. Slapphndt fick man inte vara med dem, men heller
icke petig och ondigt strng i smsaker. Det behfdes bara en dosis
varmt hjerta fr att frst huru en man den ena dagen nra p kunde sl
ihjl sin kamrat samt dagen derp taga lasten af en mulsnas sriga
rygg fr att sjelf bra den genom den vrsta dyn; och derjemte behfdes
det ett kallt hufvud fr att hlla styr p fljet, nr de ftt i sig
tillrckligt med sprit och knde behof af en allmn batalj, af att
sprnga lgret i luften, eller af ngon annan liten rolighet i samma
stil.

Det fans dem bland beflet som varit arbetare sjelfva och ndock kommo
jmmerligt till korta nr det glde att leda sina frra kamrater, och
det fans andra fr hvilka den vrste banditen i hela lgret skulle
ltit fyrdela sig om det kunnat vara hans "kapten" till ngon nytta
eller gldje.

Jag knde en kapten -- s kallades cheferna fr arbetslagen -- hvilken
var en mycket dugtig karl, frstod sin sak i grund, visste precist huru
mycket man kunde begra af arbetarne och sllan eller aldrig lemnade
dem ur sigte, som var strngt rttvis och aldrig brkade med ngon fr
smsaker men hvilken dock alltid var p efterklken med sitt arbete och
aldrig vgade rra sig bland sitt folk utan en vldig revolver
dinglande vid sidan. Hans nrmaste granne vid linjen ter var en man
som aldrig frut haft med sdant folk att skaffa, som endast d och d
gjorde en rund fver arbetsplatsen och d ingalunda sg genom fingrarna
med ngon frsumlighet, men som deremellan alltid hade ett vnligt ord
fr folket, nr helst de trffades utom tjensten. Han hade alltid mera
arbete gjordt n nra p hvarje annan p linjen, och endast en enda
gng, s vidt jag vet, lt han s mycket som mrka att han alls egde en
revolver.

Det var frsta dagen d han kom till lgret. Vi voro alla frsamlade i
kommissariatsbutiken, d de bda kassrerne och den nya lgerchefen
redo upp, ty det var mnadslikviddag och d brukade svl arbetare som
befl frn nrliggande lger samlas hos oss. Men det var en farlig dag
derjemte, isynnerhet fr en nykomling, ty sdana dagar flt whiskyn i
strmmar och arbetarne voro alltid frdiga att stlla till ofog,
hvarvid en nykomling, som inte var van vid och knde dem, ltt kunde
rka i obehagligheter och en gng fr alla frlora sitt anseende och
dermed alla utsigter att ngonsin bli respekterad af sitt folk.

Det sgo vi nu genast allesamman att det var den nya kaptenens frsta
erfarenhet af vildmarkslif, ty har man ngon id derom frut, s kommer
man inte kldd i rock och vidbyxor och gula lderdamasker med en hel
bundt saker bakom sig p hstryggen. Man har lngstflar, korderojbyxor
och ylleskjorta och vet att en rock bara r till besvr i vrmen, medan
man inte slpar med sig annat n en filt och p sin hjd en
reservskjorta till ombyte.

Och s rkte den olyckliga menniskan cigarett och lyfte p hatten nr
han steg af hsten och sade "god afton mina herrar" -- i stllet fr
att begagna en anstndig pipa samt nicka som andra bruka och sga
"halloh, gossar".

Att ngra bland arbetarne, som alltid voro fulla af upptg och sattyg,
skulle frska sin lycka med den figuren, var s temmeligen klart. Vi
nickade frstulet t hvarandra som om vi tagit hans mtt och funnit det
inte frsl.

-- Kan han rida? frgade Jack Loofs, en f.d. cowboy frn Texas, af
kassren nr den nye kaptenen vnde ryggen till.

-- Hll vad om det, svarade kassren, och rdd r han inte heller.

S blef det allmn frestllning och ett par glatta lag af dryckesvaror
fr att frmedla den nrmare bekantskapen.

Alldeles illa var han nu inte nr man hrde honom tala och nog hade han
varit bland folk frut, men det var p lngt nr icke tillrkligt fr
att reda sig med arbetarne. Innan han kommit i berring med dem var det
bst att inte bilda sig ngot omdme om honom.

Att det icke skulle rcka lnge innan han fick tillflle att skra ihop
med folket insgo vi genast nr den frman, som haft chefskapet
omhnder tills det blefve besatt, kom fram och sade att han helst ville
fverlemna allt ifrn sig utan uppskof.

Vi sgo igen p hvarandra och frstodo godt att karlen gjorde det af
ren gemenhet. Han visste nog att dagen inte skulle slutas utan ngot
spektakel och hoppades att den nya kaptenen genast skulle rka ut fr
ngon obehaglighet. Men denne sg lika lugn ut som frut nr han steg
upp och gick fver till frmannens rum fr att taga emot arbetslistor
och materialfrteckningar.

-- Hr blir roligt ska' ni f se innan kvllen r frbi, sade Jack
Loofs, Texasbon, d den nya kaptenen gtt ut. Jag slr vad om en omgng
varor att gossarna derute stlla till ngot f--nstyg, och hller den
der herrn med damaskerna inte tungan rakt i munnen, s r det allt bst
han sliter sina fina ridbyxor p tervgen i morgon. Hr slr han sig
inte ut. --

-- Jag hller, sade kassren, densamme som frut gifvit nykomlingen
vitsord att kunna rida. Om han inte biter ifrn sig s det frslr, s
betalar jag, annars gr omgngen p Jacks konto. --

-- Bra, sade denne, och d vi gonblicket derp hrde ett tjut nere t
barackerna till fortsatte han hgst lifvad: hvad var det jag sade? Det
r Jim Kelly som r p krigsstrten och d rcker det inte lnge frrn
roligheten brjar. --

Jim Kelly var irlndare, en dugtig arbetare, men vild och oregerlig,
ja, nstan lifsfarlig nr han drack, och det gjorde han hvar gng han
kom fver pengar. Nu hade han ftt sin likvid och hade redan hunnit
intaga tskilligt, det kunde man godt se d han med nnu ett vildt tjut
kom upp till kommissariatsbutiken, stack in hufvudet genom drren och
frgade efter den nya kaptenen.

-- Han r inte hr, svarade kassren, och kommer inte hit p en god
stund nnu s det r inte vrdt du vntar, Jim. -- Han nskade tydligen
uppskjuta afgrandet af vadet.

-- Hvar i h--vete hller han hus, svor Jim. Innan jag gr p arbete fr
honom vill jag bli bekant med honom frst, det r inte fr mycket
begrdt.

-- r det mig ni vill trffa s str jag till tjenst, hrde vi den nya
kaptenens rst bakom Jim. Hvad vill ni?

Jim vnde sig om och vi stego upp allihop fr att se hvad som nu skulle
komma. Utanfr hade en hop af de vrste lymlarne i hela lgret samlat
sig, tydligen i frvntan p ngot extraroligt.

Ett gonblick mnstrade Jim den nya kaptenen som sg hgst lugn, men
alls inte njd ut.

-- Dricka med er vill jag, sade han rtt. Hr r rom, fortsatte han och
tog sjelf en klunk ur flaskan. Nu r det er tur och dricker ni inte s
fr ni flaskan i skallen. --

Kaptenen vek ett steg tillbaka och drog i detsamma obegripligt flinkt
revolvern ur fickan.

-- Bort med flaskan, sade han barskt, begagnar ni den s anvnder jag
den hr. --

De andra arbetarne trngde framt ocks de, och vi beredde oss litet
hvar p att ingripa, d den nya kaptenens rst igen hrdes:

-- Ni andra, sade han halft vnd till dem, har ingenting med den hr
saken att skaffa. Om karlen hr vill ha stryk s kan han f det p ett
anstndigt stt, men blanda sig flera i leken s skjuter jag.

-- Det r rtt, hrdes ett par rster. Bort med buteljen, Jim, efter
kapten vill slss. --

Det var irlndaren genast med om. Flaskan lemnade han t en af de
andra, kastade hatten t sidan och sg sjlafrnjd ut t det stundande
njet.

-- Akta er, sade kassren till den nya kaptenen d han tog emot hans
rock, hatt och revolver, den der karlen r starkare n de flesta och
van vid sdant hr. --

-- Ja, men full derjemte, svarade denne och gick ett steg framt.
Irlndaren trodde tydligen att han skulle hafva ltt gra och rusade
gonblickligt p sin motstndare, mttande ett slag mot hans ansigte;
tillrckligt fr att flla en oxe.

Men den nya kaptenen var p sin vakt. Med en bjning af kroppen undvek
han slaget och placerade i detsamma sin egen nfve midt emellan
irlndarens gon med ett eftertryck, som kom denne att ragla.

Och i nsta gonblick, innan Jim Kelly nnu hunnit besinna sig, hade
kaptenen med ett halft steg t sidan intagit ny stllning och mttade
derifrn frst ett slag med venstra handen mot irlndarens kk och
omedelbart derp ett annat med den hgra mot hans hals s att mannen
fll till marken. Det var en affr p hgst tio sekunder alltihop.

Kelly steg upp igen och sg sig omkring halft frvnad och halft
bedfvad, men fullt nykter.

-- Hvad tycker ni om det? frgade den nya kaptenen med samma lugna ton
som frut. r det nog eller vill ni fortstta?

-- Nog har jag tillrckligt, mumlade irlndaren otydligt i det han
spottade ut en tand som lossat, men kanske ngon af er ocks har lust
att bli bekant med vr nya kapten, vnde han sig med ett svagt frsk
att skmta till kamraterna.

Ingen tyktes frsprja ngon lust t det hllet, hvarfre den nya
kaptenen tog rocken p igen och vi gingo in.

-- Det der gjorde ni bra kapten, sade Jack Loofs. Jag trodde
sannerligen inte att ni var s kvick i nfvarna. Frn och med nu str
ni p rtt fot med gossarna och kan lita p dem. Hvad dricker ni?

Och deri hade han rtt. Den nya kaptenen hade verkligen kommit p rtt
fot med gossarna, det visade sig redan fljande morgon d Jim Kelly kom
in och begrde sin "tid".

-- Hvarfr vill ni bort? frgade kaptenen.

-- Jag trodde inte jag skulle f stanna, svarade irlndaren, d jag bar
mig s lurkaktigt t i gr, men om kapten vill behlla mig s kan jag
nog lofva att det inte blir mitt fel om ngonting framdeles hnder. --

-- Stanna ni kvar, sade kaptenen, det var ju inte jag som fick stryk i
gr, s jag anser mig inte ha skl att afskeda er. --

-- Tack kapten, sade Kelly med ett grin som drog hela hans svullna och
brokiga ansigte p sned. Lita p mig hdanefter. Jim Kelly glmmer
aldrig en vnlighet. --

Det gjorde han inte heller och lika litet tycktes de andra glmma den
frsta bekantskapen med den nya kaptenen. Om de p ngot stt kunde
visa sin tillgifvenhet eller gra sin kapten ngon liten tjenst s
frsummade de aldrig tillfllet. Och arbeta gjorde de s det var en
lust och gldje dert. Truppen, som frut haft rykte om sig att vara en
af de smsta p linjen, blef inom kort citerad som mnster och fick sig
mer n en liten frihet beviljad af fveringeniren, hvilken aldrig
talade om den i andra uttryck n som "de pnyttfdda banditerna i Los
Mesas".

S kom dagen d den nya kaptenen skulle lemna sitt befl. Gossarna hade
med en mun frklarat att de inte mnade g p arbete fre frukosten den
dagen. De strko omkring i lgret, kommo ibland upp fr att se om det
snart skulle bra af, synade mulsnan och knde p sadelgjordarna fr
att se om allt var i ordning, och buro sig i allmnhet t som om de
haft ngonting p sinnet, hvilket inte ville komma fram.

Nr allt var frdigt kom den nya kaptenen ut, gick fver till
hospitalet fr att sga farvl till ett par af gossarna som lgo der,
och fann de friga samlade i en klunga utanfr kommissariatet, nr han
kom upp tillbaka och var frdig att stiga i sadeln.

De sgo menande ut, den ena knyckte p den andra och ngra mumlade till
hvarandra, men det ville inte blifva ngot af.

-- Hvad r det gossar? frgade kaptenen till slut, har ni ngot p
hjertat s sjung ut. --

-- Jo, de ville bara sga, kom det frn ngon innerst i klungan, som
inte kunde ses, att om kaptenen kom ngonstdes der han kunde anvnda
arbetare igen s behfde han bara skrifva. De hade kommit fverens om
att hjelpa hvarandra med respengar om s vore och skulle skert komma
allihop. Och om de ocks inte kunde f fullt lika hg arbetsln som
hr, s var det inte s noga. De skulle nog komma nd. --

Det frefll mig som om hans rst var en smula oklar d den nya
kaptenen tackade dem och de skrattade inte nu nr han lyfte p hatten i
det han red bort och sade dem farvl.

Men nr han kom upp p kullen, der vgen krkte sig bakom en
skogsdunge, och vnde sig om i sadeln, flgo allas hattar p en gng i
luften och gossarna hurrade s det grnade i skogen.








End of the Project Gutenberg EBook of Mariquita, by Konni Zilliacus

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MARIQUITA ***

***** This file should be named 50241-8.txt or 50241-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/0/2/4/50241/

Produced by Tapio Riikonen

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
