The Project Gutenberg eBook, Frrdarens ln, by J. O. (John Olof) berg


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Frrdarens ln
       Berttelse frn sista finska kriget


Author: J. O. (John Olof) berg



Release Date: July 29, 2016  [eBook #52671]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRRDARENS LN***


E-text prepared by Tapio Riikonen



FRRDARENS LN

Berttelse frn sista finska kriget

Af

J. O. BERG






Stockholm,
F. & G. Beijers frlag
1891.





      "Sveko vi vid Siikajokis, nr det ndligt glde se'n?"

                      RUNEBERG, Fnrikens Marknadsminne.



INNEHLL:


    I. Inledning. Hjertestrider.
   II. Branden.
  III. Under drabbningen.
   IV. P fdernehemmets ruiner.




I.

Inledning. Hjertestrider.


Ehuru ganska svra strider utkmpats under det finska hren lngsamt
drog sig norr ut, hade ingenting vunnits med dessa blodsutgjutelser,
annat n att den tro p ryssarnes fverlgsenhet, som brjat gra sig
allt mera gllande bland gemenskapen, blef starkare fr hvarje dag. De
exempel p feghet, som fltmarskalk Klingspor dag ut och dag in gaf
sina underlydande, kunde icke annat n uppvcka misstroende mot honom
och en dyster modstulenhet i soldaternas hjertan. De fingo ej, ssom de
nskat, och nnu nskade, p fullt allvar taga itu med den hatade
fienden; kom det ngon gng till affr, och finnarne vunno ngon
framgng, strax kom fltmarskalkens order om tertg. Frbittringen och
afskyn mot Klingspor gaf sig ocks luft i mngahanda utgjutelser, men
hvad bekymrade det denne "kommissariatets man"; han sg endast p sin
egen frdel, och vid sitt rikligt frsedda bord klagade han nd fver,
att han mhnda skulle svlta ihjl i Finland. Och hans soldater d,
hur lefde vl de? Illa kldda och med knapp fda mste de, genomtgande
sina fders land ssom flyktingar, i oafbrutna strider kmpa mot en
fvermodig, hnande fiende. Och nd sveko de icke sina fanor. Tvrtom
strmmade nya skaror till hufvudhren, och icke nog dermed, p
landsorten erbjdo sig bnderna sjelfmant, mot det att de undfingo
gevr och ammunition, att i de vidstrckta skogarne gra fienderna allt
mjligt afbrck. Och denna gldande fosterlandskrlek, hur upptogs den
vl af "mannen med tv hakor och ett ga", och af den svenska
regeringen? Det r sorgligt att pminna sig denna dystra tid, men fr
att bilda sig ett rtt begrepp om detta p nederlag och hrliga segrar
s rika flttg, mste man ocks se skuggsidorna.

Bnderna fingo icke de vapen, som de begrde; de blefvo tvrtom ofta
utsatta fr de frnmares hn; deras dla sjelfuppoffring betraktades
frn vissa hll ssom vansinne, och om bnderna, ssom ganska ofta
intrffade, fverraskade och nedgjorde smrre fiendtliga afdelningar,
sgs detta med visst icke blida gon.

Siikajokin, Sikn -- icke Sikajokin Svinn, ssom man ibland fr se
namnet stafvadt -- r omkring 400 alnar bred. Den sdra stranden, p
hvilken kyrkan, prestgrden, klockargrden, Gerthela gstgifveri och
flere torp af betydenhet ligga, r betydligt hgre n den motsatta, och
bar vid tiden fr denna berttelse en ymnig skog. Ungefr 1,000 alnar
sder om kyrkan fanns en ganska djup dalgng, som man antager har
utgjort den gamla flodbdden. Bakom denna dalgng hade andra brigaden,
anfrd af Georg Karl von Dbeln, intagit en fast position. P bda
sidor om vgen hade han frlagt en bataljon bjrneborgare, bakom midten
sterbottens sdra bataljon, och bakom venstra flygeln terstoden af
bjrneborgarne. Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner. Tredje
brigaden, som utgjorde venstra flygeln af hren, hade ftt sin plats p
elfvens norra strand. Andra brigaden hade redan frut blifvit afskickad
fr att bemktiga sig Carlo, en hgst vigtig punkt, under nrvarande
omstndigheter. Adlercreutz terkallade genast denna sist nmde brigad.
Trossen, som mest varit utsatt fr ryssarnes angrepp, frdes
ofrtfvadt fram p vintervgen till Sumijoki, fr att alltid vara i
skerhet.

Det var den adertonde april 1808, annandag psk, som drabbningen vid
Siikajoki utkmpades.

Vi skrifva en af de frsta dagarne i april mnad. Det var p
eftermiddagen, och skymningen brjade redan kasta sina sljor fver den
hr och der blndhvita jorden, fver trdens gungande snfransar och
fver Siikajokielfvens samt det bundna hafvets ismassa. Klden, som de
fregende dagarne icke varit srdeles stark, hade den nmde dagen
tilltagit, hvarjemte den svaga nordanvind, som bjde trdens tunga
toppar, ocks bidrog till att ka klden. S lngt blickarne kunde n
utefter hafvet, var isfltet dsligt, endast de der och hvar till en
ansenlig hjd upptornade islagren samt den lngt i vester sig hjande
Garln bidrogo till att ngot minska den enformighet, som annars skulle
vidldt vintertaflan. Lt man blickarne deremot halka fver den frusna
elfven, kunde det hnda, att man d och d sg en enslig vandrare
skynda fver frn den ena stranden till den andra. Den tafla, som t
detta hll upprullades fr betraktarens blickar, hade icke den frras
enformighet, men fver den lg fven vinterns stillhet som en kylande
boja.

Vid Siikajokielfvens mynning och p dess norra strand lg ett hemman,
som vi vilja kalla Pirrtis. Det var ett af de vackraste och p samma
gng bsta som fanns i trakten, samt egdes af den hgdragne bonden
Pekka Pirrtiainen. Ingen i hela trakten kunde mta sig med honom i
egodelar; ingen kunde heller uppvisa en s vl tillredd jord som Pekka.
Detta bidrog ocks till att ka hans hgmod, som tidt och ofta skaffade
honom stort obehag, ty de andra hemmansegarne lto icke kufva sig af
den rytande Pirrtiainen, hur vldig stmma han n hade. Nr denna
ovnskap frst brjade, trodde likvl alla, att den snart skulle
upphra och ett godt frhllande intrffa, men deruti misstogo de sig,
ty Pekka, som egentligen till sin fdsel var frn sdra sterbotten,
och sledes hade dessa inbyggares olater, ville icke p ngra vilkor
taga frsta steget till frsoning. Det var en styfhet utan like. Skulle
den bjas eller ej?

Det var halfmrkt i Pekka Pirrtiainens hvardagsstuga, fver hvars hr
och der bristflliga golf han vandrade med stora steg och under det han
tidt och ofta fktade med armarne, Pekka var mkta upprrd, det syntes
tydligt p honom; hans sm, mrka gon glnste oftast som glimrande
eldkol, och de tunna, hopbitna lpparne tillknnagfvo mer n tydligt,
att den kalla berkningen, som s ofta frndrar en menniska, ocks
ltit honom komma p andra tankar.

"Elli tycker om honom och han om henne", mumlade Pekka och kade
stegen. "Ja, nog r Rietu [Fredrik] bra, men han r fr mycket lugn.
Ingenting frmr skrmma honom, och om faran nalkas, skrattar han henne
rakt i ansigtet. Det der retar mig, ty pojken blyges icke att skratta
fven t mig. _t mig_", fortfor han med eftertryck och knt de
senfulla hnderna. "Skratta t mig! Nej, det skall han d inte ha gjort
ostraffadt. Rietus' far r en rysshatare af frsta sorten; ja, nog
hatar jag den frbannade ryssen, jag ocks, men", och vid dessa ord
glnste hans blickar af en besynnerlig eld, "det gr mig en ganska stor
vinst att helst vara overksam. Hvad r det fr ett frdmdt phitt, som
Rietus' far kommit upp med, att bevpna folket och i skogarne gra
fienden s mycket afbrck som mjligt! Det der lyckas aldrig, s mycket
kan jag sga, tminstone skall jag..."

Hans monolog afbrts i detsamma, derigenom att drren ppnades och en
ung flicka vid pass aderton r trdde in. Det var Pekka Pirrtiainens
tcka dotter, Elli, afhllen af alla och bekant fr sin sknhet, fven
lngt utom Siikajoki. I det gonblick den unga flickan trdde in, lg
ett djupt vemodigt uttryck fver hennes drag.

"Hyv ilta (god afton), fader", hviskade hon med en stmma, lindrigt
darrande. "Har ni hrt den stora nyheten?"

"Nej, hvilken nyhet", frgade Pekka.

"Att de vra nalkas hitt, frfljda af ryssarne?"

Hur modig Pekka n var, kunde han icke betvinga en obehaglig knsla,
som intog honom vid Ellis ord: frfljda af ryssarne. Den inre stmma,
som ropade efter mera guld, och som dfvade alla betnkligheter hos
honom, nedtystades fr ngra gonblick. Ellis ord kommo honom att i
dessa sekunder skda allt det namnlsa elnde, som hotade hans
fdernebygd. Men, ssom vanligt hnder, de goda rrelserna voro allt
fr svaga fr att vinna stadigt fste; de verldsliga bestyren togo
snart fverhanden.

"Bah", utbrast han efter en stunds begrundande och brjade ter sin
vandring fver golfvet. "Om ryssen kommer, s skall han nog uppfra sig
skonsamt; jag r sker derp."

"Ja, lika skonsamt som fverallt i landet, der han tgat fram", infll
Elli, icke utan en viss bitterhet, som djupt skakade Pirrtiainen. Men
denne slog  nyo "dfrat" till fr det varnande i dotterns ord, och
sade i stllet med allvarlig stmma:

"Du tycker om Rietu, jag vet det."

Elli spratt till. Dessa ord hade hon icke vntat sig f hra.

"N", sade Pekka och drog Elli fram till fnstret, p det att han
bttre skulle kunna observera uttrycket i hennes anlete, "har jag inte
rtt?"

"Jo, fader", svarade Elli sakta och lt hufvudet sjunka ned mot
brstet. "Men", fortfor hon och upplyfte det snart, liksom insge hon
genast, att hennes unga krlek till Rietu icke var ngonting att blygas
fr, "hvarfr gr ni mig denna frga och det p ett s besynnerligt
stt?"

"Derfr, att jag icke gillar din krlek till _honom_", svarade Pekka
med tonvigt p sista ordet.

"Hvarfr d, fader?"

"Derfr... derfr... ah, hvad tjenar det till att upprepa det", sade
Pirrtiainen med en viss oro.

"Jo, fader, jag vill veta det", utropade Elli och omfattade lifligt
faderns arm. "Ni _mste_ sga det."

"Jas, _mste_ jag sga det?"

"Ja."

"Nvl d", infll Pekka med dyster stmma, och tertog sin hftiga
gng, "Rietu och hans far st i vgen fr mina planer. Du knner dem",
fortfor han och grep Elli vldsamt i armen, "och frbannad vare du, om
du yppar ett halft ord om dem."

Elli sprang tillbaka, hennes hjerta bultade vldsamt; hon lade bda
hnderna fver brstet liksom fr att hmma de oroliga slagen.

"N", utbrast Pekka dystert, "inser du inte nu, hvarfr jag ogillar
din krlek?"

"Jag kan ej upphra att lska honom", sade Elli, icke utan
anstrngning.

"Du mste", rt Pekka till och stampade i golfvet.

"Nej, fader, jag kan icke."

"D frskjuter jag dig och..."

"Hll", ropade Elli och sprang fram till den gamle, som dyster stod
framfr henne, "vid minnet af min moder, som ni lskade s hgt, besvr
jag er, att ni tager edra ord tillbaka."

"Aldrig" svarade Pekka hotande, och hans mrka gon gldde af en hatets
eld. "Aldrig tertager jag mina ord."

En hrd strid utkmpades inom Elli; det var striden om krleken till
fadern eller till Rietu. Det blef fr en stund tyst i stugan; till och
med Pekka hade slagit sig ned p en stol och fvertnkte, med ansigtet
doldt i bda hnderna, sina planer.

"Fader", sade ndtligen Elli och hennes stmma var nu fastare, "jag kan
ej svika min krlek till Rietu, hellre..."

"Tyst, flicka", dundrade Pirrtiainen och sprang upp. "Icke ett enda ord
mer om den saken. Tyst."

Elli drog sig darrande tillbaka, ty hon visste allt fr vl, att fadern
icke var att leka med, d han blef ond. Sedan hon frblifvit stum ngra
minuter, mnade hon just  nyo tilltala fadern, nr drren ter rycktes
upp och en hgvxt yngling intrdde.

"God afton, fader Pekka", sade Rietu, i det han skakade snn ifrn sig,
"jag har en helsning frn far att tillfra eder."

Pekka mumlade fr sig sjelf ngra ord, hvilka ej kunde frnimmas af de
andra. Hrunder tog Rietu tillfllet i akt att nrma sig Elli och
tillhviska henne ngra krlekens ord.

"N, hvad r det fr en helsning du medfr?" sade ndtligen Pekka,
sedan han en stund med kufvad harm betraktat de unga, som tycktes helt
och hllet hngifva sig t sin krlek. "Sg ut fort och st inte och
prata dumheter med flickan."

En fin rodnad af frtrytelse uppsteg vid dessa Pirrtiainens skarpa ord
p Rietus kinder. Han terhll likvl de hrda ord, som han hade p
tungan, och sade i stllet:

"Ryssen nalkas. Han brnner och hrjar hvar han gr fram. Det r nu
fars och mnga andras nskan, att ni fljer med, fr att gra fienden
afbrck annars..."

Rietu tystnade och kastade en blick, full af smrta, p Elli, hvilkens
hjerta bultade med hrdare slag vid afhrandet af Rietus ord.

"Annars", upprepade Pekka frsmdligt och satte bda hnderna i
sidorna, "hvad menar du med det der ordet?"

Rietu teg en stund. Pekka upprepade sin frga, och det nu i hotande
ton.

"Jo, annars blir ni ansedd som en frrdare." Dessa ord uttalade Rietu
lgt och med svfvande stmma. Fruktade han mhnda, att ngon obehrig
lyssnare skulle finnas?

Pekka teg en stund; han kmpade synbarligen med sig sjelf en hrd kamp.
Slutligen sade han med strnghet:

"Helsa du din far och alla de andra, att Pekka Pirrtiainen gr sin bana
fram utan att bry sig om hvad andra tycka och gra. Du har mitt besked,
och det r att jag _icke_ fljer er."

"Far, far", utbrast Elli och strtade fram till den gamle, "betnk..."

Den gamle gjorde en afvrjande rrelse med handen.

"Betnk du sjelf hvad _jag_ har sagt", afbrt han strngt.

"Ja, det har jag betnkt", svarade Elli modigt.

"Och det r?"

"Att jag fljer Rietu", utbrast den unga flickan och kastade sig i
ynglingens armar. "Gud skall nog frlta mig denna olydnad."

Uttrycket i Pekkas ansigte var hotande, och han hade den frfrliga
frbannelsen p sina lppar, men blef helt och hllet frstummad af
fverraskning, d Rietu och Elli, utan att bekymra sig om Pekkas vrede,
strtade ut. En lng stund frgick, utan att han kunde tnka en enda
redig tanke, men slutligen terfick hans sjl den spnstighet, som den
saknat under de frflutna gonblicken.

"De ha hotat mig", utbrast han och stampade i golfvet, "men jag skall
visa dem, att Pekka Pirrtiainen alls icke fruktar deras hotelser."

Det blef nu tyst i Pekkas stuga; ingen vnlig qvinnohand ordnade ssom
frut, ty Elli hade begifvit sig till Rietus far. Hennes krlek till
Rietu var allt fr stark, att den skulle kunna rubbas. Vl tyckte hon
ibland, att hon gjorde ortt, d hon fvergaf fadern, men hon hyste
ndock den frestllningen, att hon, p den plats hon nu var, skulle
kunna verka mera till faderns frdel, n om hon stannade qvar i hemmet,
och detta var egentligen orsaken till, att hon fr gonblicket
sidosatte sina pligter ssom dotter. Om hon lyckades i sina dla
bemdanden att rdda fadern, eller icke, det tillhr just denna
berttelse att lsa.




II.

Branden.


Det var pskdagsaftonen den 17 april 1808. I Siikajoki kyrkby och der
omkring rdde stor liflighet, ity att de finska bataljonerna kommit
dit. Skulle vl tertget fortsttas lngre norr ut, s frgade sig en
hvar, men han, som p denna frga skulle svara, nemligen Klingspor, han
fanns icke vid hren. Feg som han var, hade han redan afrest mot
norden, lemnande t Adlercreutz, som efter drabbningen vid Pyhjoki
blifvit generaladjutant, att leda hndelsernas gng. Ett hade
Klingspor, sin vana trogen, dock frstndigat Adlercreutz, och det var
att genast retirera, s fort fienden envist trngde p. Det r
sorgligt, men sant: dagens lsen var detta enahanda: tillbaka! Skulle
fven nu denna lsen utdelas?

Vi frflytta oss till en sprakande lgereld invid Siikajoki kyrkmur.
Vid elden, som flitigt underhlls, lgo tvenne bjrneborgska soldater
och samtalade ifrigt. Ett litet stycke ifrn dem fanns en annan bivuak,
der ngra officerare af olika regementen samsprkade. Och hvilket mne
skulle vl afhandlas, om icke just kriget.

"Du, Jussi", sade den ldre soldaten och upplyfte hufvudet samt
betraktade skarpt kamraten, "har du hrt, att fltmarskalken vgrat
bnderna gevr?"

"Ja, nog har jag det", svarade den, som kallades Jussi, "men jag har
ocks frnummit, att Siikajokis byamn sjelfve skaffat sig sdana och
fr ngra dagar sedan tgat ut, under anfrande af en bonde vid namn
Ollola. Det r kckt folk, skall jag sga."

"Ja, om det r sant."

"Jo, det r sant", infll en underofficer, som nu trdde fram till
bivuaken; "jag hrde det fr en stund sedan af dem der borta." Vid
dessa ord pekade han p officerarnes lgereld, hvarifrn ett hgljudt
sorl brjade hras.

"Men", fortfor den gamle soldaten och reste sig upp, "det r vl inte
tnkbart, att vi f sls p allvar nnu."

"Jo, det torde allt hnda", infll underofficeren. "Bde Adlercreutz
och Dbeln ha beslutat att gra skarpare motstnd hr n annorstdes."

Ett tviflande leende visade sig kring den unge soldatens lppar, d han
sade:

"Deras vilja r icke gllande, ssom vi nogsamt knna till. Det r ju
Klingspor, som fr beflet."

"Och som r den frste p flykten, ja", infll underofficeren, i det
han harmfullt bet ihop tnderna.

I detsamma hrdes sorlet starkare frn officerarnes lgereld, och
tskilliga utrop, sdana som "lefve Adlercreutz, lefve Dbeln",
frnummos tydligt. Inom kort var platsen mellan de bda lgereldarne
uppfyld af officerare och soldater, som uppmrksamt lyssnade till
hvad n den ene, n den andre sade. Allmnna samtalsmnet var
Siikajokibndernas utmarsch. Jemvl sprades en tydlig oro hos alla
fver de kcka bndernas de, ty de hade, oaktadt fyra dagar gtt till
nda, nnu icke afhrts. Hade de mnne dukat under fr de fverlgsna
fienderna?

Det led allt lngre och lngre fram p qvllen. Skymningen fvergick
till mrker och bivuakeldarne lyste i fljd deraf klarare. Det var en
lugn och stjernklar afton, en sdan, d jorden, svept i sin hvita
oskuldsmantel, tyckes ligga frsnkt i heliga bner infr all tings
upphofsman. Det var en afton egnad helt och hllet t friden. Tflande
i hvithet med snn, lg der det ldriga templet; dess spira pekade,
ssom nnu i dag, manande upp till himmelen, och frn dess torn ljd
aftonklockans klingande toner. De manade ocks till frid och hvila. Men
hvad hvila kunde frunnas den p tertg stadda hren? Kringsvrmade af
Kulneffs vaksamma kosacker, mste soldaterna i sina qvarter sofva p
gevret, beredda hvarje minut att bryta upp och genom sndrifvor och
fver olndiga marker fortstta det nesliga tertget. Hvem kan d
undra p, om harmen brt ut i ord, och det skarpa nd; i tillmlen,
som i andra fall icke blifvit ostraffade.

Aftonklockans toner hade nyss frklingat, d en liten trupp marscherade
fram lngs ns sdra strand. Det syntes tydligt, att det icke var
reguliera trupper. Kanske att det var fngar.

"Der ha vi bnderna", utropade Jussi s hgt, att alla kunde hra det
"Jag r sker p det."

Ett sorl af frvning genomlopp soldathopen, ty hvar och en kunde nu
fvertyga sig om riktigheten af den unge soldatens utsago.

Med Ollola i spetsen tgade Siikajokibnderna fram till officerarnes
bivuak. De frde med sig tio fngar, deribland en officer. Denne blef
vl mottagen och under bevakning affrd till hgqvarteret.

"Ryssen r oss i hlarne", ropade Ollola.

"Det knna vi nog till", svarade en starkt byggd nylndsk jgare.

"Ja, Gud lte honom bara komma inom skotthll", infll en bjrneborgare
med stridslysten min, "nog ska vi mrka honom."

"Nu till Pekka Pirrtiainen", fortfor Ollola. "Det r en frrdare och
frtjenar derfr en sdans de. Framt, kamrater!"

"Till Pekka, till landsfrrdaren Pirrtiainen!" ropade soldaterna och
bnderna om hvarandra, och fver det dfvande larmet frnams tydligt
detta utrop:

"Tnd eld p den skurkens nste! Det frtjenar ej bttre de."

"Ja, till Pekka!" ropade alla om hvarandra, "och ltom oss frst som
sist brnna upp den skurken."

Nr den stora massan blir retad, r den fruktansvrd i sin vrede; den
skyr inga hinder fr att n sitt ml; den r oemotstndlig likasom
hafvets vg, som bryter fver det redlsa fartyget.

Pekka Pirrtiainen var, ssom frut blifvit nmdt, mycket hatad af
befolkningen, icke blott i Siikajoki, utan fven i nrgrnsande
socknar, och det fr sin ryssvnlighets skull. Och det var naturligt,
att i denna tid, d hvarje redlig finne med gladt sinne offrade lif och
blod fr fdernejordens befrielse, ett frrderi, sdant som
Pirrtiainens, icke skulle frblifva ostraffadt.

"Till Pirrtis!" ropade gamle Ollola och svngde muskten fver sitt
hufvud.

"Till Pirrtis, till Pirrtis", skrnade soldater och bnder om
hvarandra. "Dd t frrdaren!"

Det fanns en, som icke tog del i skrnet, men som ovilkorligen rycktes
med strmmen. Det var Rietu. Dyster och fordig, fljde han motvilligt
bnderna; han tnkte p Elli. Ack, hur gerna skulle han icke velat
trffa henne, ty nu, d faran var fverhngande, knde han sig manad
att bist den skyldige, och det ehuru han var en frrdare. Rietu
tnkte icke p ngot annat, n att det var _Ellis_ far, som hotades af
olyckan, och att afvnda denna skulle nu blifva hans frnmsta omsorg.
Men p hvad stt skulle det g till? Jo, endast genom att vinna tid; ty
Rietu insg nog, att bland de frsamlade det allt skulle finnas ngon,
som skulle underrtta Pekka om den fara, som svfvade fver hans
hufvud. Han sade fr den skull med en stmma, som tydligt hrdes af
alla:

"Lt oss vnta en stund, kanske..."

Han fick ej tala till punkt, ty en grof stmma infll:

"Jas, Rietu vill uppehlla oss, p det att frrdaren m kunna varnas.
Ja ja, det r inte alls underligt, nr han och Elli tycka om hvarandra.
Slgten framfr allt."

Rietu bleknade mrkbart, och skulle just svara, d fadern utbrast:

"Perkele! Icke trodde jag mig f hra dylika ord af min son. Men r du
frrdare, pojke, du ocks, s knner jag dig inte, s mycket du vet
det."

Ett doft mummel genomlopp hopen vid dessa Ollolas ord, men ingen stmma
tog Rietus parti. Fanns det tillfventyrs ngon, som hyste medlidande
med den redan till dden dmde Pirrtiainen, s vgade han icke
upptrda, af fruktan fr lifvet.

"Rietu hller med Pekka", hrdes en stmma; "han r kanske med om
frrderiet."

"Lt oss underska den saken", utbrast mannen.

D Ollola sg, att faran verkligen svfvade fver sonens hufvud, tog
han raskt sitt parti.

"Stilla", ropade han med dundrande stmma och hjde gevret. "Den
frste, som vgar lgga sin hand p min son, fr smaka denna kula.
Rietu r ej frrdare, derp stter jag mitt hufvud i pant. Hvad hans
krlek till Pirrtiainens dotter anbelangar, s r det ju en sak, som
inte rr ngon af er. Framt, kamrater! Till Pirrtis, till frrdarens
bostad!"

"Ja, ja, till Pirrtis!" ropade alla med en mun. Rietu var nu glmd;
begret efter hmd p Pekka hll allas hjertan fngslade.

I samma gonblick de hmdlystne bnderna och soldaterna frsvunno
i skogen p norra stranden, ilade en ung flicka, som under
fverlggningen hllit sig dold bakom kyrkmuren och frn detta
gmstlle hrt allt, med skyndsamma steg ned p isen. Hon tvekade ngra
gonblick, om hon skulle vnda om, eller icke, men slutligen tog hon
mod till sig och fortsatte sin snabba gng mot ns mynning.

"Gud lte mig ej komma fr sent", flmtade hon och stannade en stund
fr att hemta andan. "Gud gifve mig styrka och krafter."

Denna flicka var Elli. Mlet fr hennes frd gissar nog lsaren.

       *       *       *       *       *

"Far, far", ropade den unga flickan och strtade andfdd in i stugan,
"fly fr Guds skull. Bnderna..."

"Hvad pratar du fr dumheter", utbrast Pekka Pirrtiainen vresigt. "Lgg
dig, jag vill sofva."

"Men bnderna d", klagade Elli. "De skola mrda er, det har jag sjelf
hrt."

"Hvad sger du?" sporde Pekka oroligt och reste sig till hlften upp i
sngen.

Elli omtalade i korthet hvad som frefallit vid kyrkan, och sklfvande
lyssnade Pirrtiainen derp, ty ssom alla lmska naturer var han feg
och bar en djup frskrckelse fr dden. Benen ville knappt bra honom;
hela hans kropp sklfde, som om den varit behftad med frossan.

"Hvad sger du?" utbrast han ndtligen. "Talar du verkligen sanning?"

Elli mnade just svara, d ett dfvande larm frnams frn skogen. Far
och dotter sprungo till fnstret.

"Ja, du har rtt", mumlade Pirrtiainen med dyster stmma. "Men hvad r
att gra?" fortfor han med tydlig ngest i sina anletsdrag.

"Ni mste genast fly, fader", sade Elli brdskande.

"Och du?"

"Jag blir qvar, hvem skulle vl gra mig ngot illa."

"Du har rtt."

Med dessa ord grep Pekka hatten och kppen och strtade ut, fljd af
Elli. Men knappt hade han tagit ngra steg utom drren, d han
upptcktes af de antgande.

"Han flyr, han flyr den skurken, den frrdaren", skreko tjogtals
rster; "hindra honom frn att komma undan."

Krleken till lifvet gaf Pekka krafter; han sg ingenting, han hrde
ingenting, utom kulorna, som hveno kring hans ron. Utt hafvet styrde
han kosan; bland dess snberg ville han gmma sig. Sedan jagten
fortsatts en stund, tervnde bnderna med ofrrttadt rende, och
deras harm gaf sig luft i tskilliga hrda tillmlen.

"Det r du, som hjelpt din far p flykten", sade Ollola med hotande
stmma till Elli, som i yttre drren, till utseendet lugn, invntade
truppen.

"Ja, det har jag", svarade Elli utan den ringaste tvekan. "Skulle ni
fvergifvit er far, om han varit i samma belgenhet som min?"

Ollola blef svaret skyldig.

"Ja, d fr flickan lida i faderns stlle", utbrast en af soldaterna.
"Hon r naturligtvis ryssvnlig, hon ocks."

Elli darrade. Hennes irrande blickar fllo slutligen p Rietu, hvilken,
ett rof fr de djupaste sinnesrrelser, nstan vanmktig stdde sig p
gevret. Han var nu den ende, af hvilken hon kunde hoppas hjelp.

"Nej, hon r ingen frrderska", utropade slutligen Rietu och sg sig
omkring med stadiga blickar, "och den, som vgar bra hand p henne,
han fr med mig att gra. Perkele! Den som en gng till kallar henne
fr ryssvnlig, han m st sitt kast."

Med dessa ord rtade ynglingen ut sin smrta, om styrka och vighet
vittnande gestalt och intog en utmanande stllning framfr Elli. Ingen
svarade p en lng stund. ndtligen brt gamle Ollola tystnaden med
dessa ord:

"Vi kriga ej mot vrnlsa qvinnor och barn. Men Pirrtiainens stuga
skall jemnas med jorden, s mycket r skert. Fort, gossar, tnd eld p
frrdarens nste."

Det behfdes icke en uppmaning till. Tjogtals hnder framburo
vlvilligt allt, som behfdes fr att tutta p, och det drjde icke
lnge, frrn Pekka Pirrtiainens vackra grd var omgifven af ris och
qvistar.

Elli hade flytt till Rietu och snyftande hvilade hon i hans famn. Ett
svagt anskri brt fram fver hennes lppar, nr de frsta eldtungorna
girigt brjade slicka vggarna. Snart skulle det blott terst en
gldande askhg af det kra hemmet. Ellis mod var tillintetgjordt; hon
var  nyo den svaga qvinnan.

"Var lugn, kraste vn", trstade Rietu och smekte den unga flickans
kinder, "det kommer vl en bttre tid."

"Men far, far", snyftade Elli. "Tnk fr hvilka faror han r utsatt.
Kanske skall han frysa ihjl, kanske blifva tagen af de otcka
kosackerna! O, min Gud, om blott detta vore vl fverstndet!"

Bnderna och soldaterna jublade i kapp, nr eldens hftighet allt mera
tilltog. Men lngt ute p hafsisen, mellan ett par vldiga snberg,
icke lngt frn Carlns strand, lg Pekka vl gmd. Han sg, att det
var hans grd, som gick upp i lgor, och hans frbittring knde inga
grnser. Men hvad ville han gra? Han mste tiga och lida och se till
p hvad stt han skulle kunna undg faran att falla i sina landsmns
hnder.

Nr Pekkas grd var ngot mer n till hlften nedbrunnen, dnade
larmtrumman frn Pietola, och i det obestmda ljus, som snn kastade
fver alla freml, kunde man upptcka mrka massor, som frn det
bundna hafvet nrmade sig stranden.

Det var kosackerna, som nu  nyo brjade den blodiga leken.




III.

Under drabbningen, i.


1.

Det var annandag psk den 18 april 1808, som finska hrens de skulle
afgras. Frn alla hll och kanter stormade de ryska kolonnerna in p
finnarne, som enligt befallning till en brjan frsvarade sig ganska
lamt. Adlercreutz var betnkt p att tertga, hellre n att riskera
hren. Med dyster blick stod han p en hjd invid kyrkan, och hans gon
fverforo spanande allt, hvad som kom i hans vg, s vl de finska som
de ryska anstalterna. Det var vid middagstiden. Vid Pietola, der
trossen befann sig, hade Nylands jgare och dragoner mycket att gra,
och det var endast de frres ihrdiga eld, som kunde tvinga Kulneffs
kosacker att stanna. S fortgick striden utefter hela linien, och
klockan blef ndtligen fyra p eftermiddagen. D, sedan frsta och
tredje brigaden gtt fver elfven, fick Dbeln befallning att retirera.
Han gjorde det ogerna, ty den stllning, han intagit bakom den frut
nmda dalgngen, gjorde, att han ansg sig nnu lngre kunna hlla
stnd. Men han mste lyda order. I den allra bsta ordning fvergick
han fr den skull isen, och stlde marschen till Karinkarda. I och med
andra brigadens tertg fingo ryssarne strre spelrum, och de ansgo
sig redan ssom herrar p platsen. En allmn stormning mot norra
stranden fretogs; det sg mrkt ut fr den adlercreutzska hren, ty
fienderna hade vid Grytila hemman gtt fver n till Sadinper, samt
hade lyckats fatta posto vid sjelfva elfvens mynning, i nrheten af
Gerttula gstgifvaregrd. Vi frflytta oss fram till klockan 6 p
aftonen. Den ltta skymningen hade redan inbrutit. P elfvens is och
uppfr den norra stranden krlade ryssarne som i en myrstack, allt
under det finnarne med harmen i hjertat lngsamt drogo norr ut. Det var
ett dystert skdespel. Mngen rrig kmpe sedan Gustaf III:s krig grt
raseriets trar, mngen tvang tren ned igen och svor ve och
frbannelse fver upphofsmannen till detta nesliga tertg. Men alla
lydde, ingen vgrade att g.

Frn en liten snhljd kulle helt nra den plats, der von Herzen stod
med sina nylndingar, tog Adlercreutz en ytterligare fverblick af
stllningen. Det ena smrtsamma uttrycket efter det andra vexlade i
hans manliga anlete, och mngen gng frammumlade han stympade meningar,
dem ingen mer n han frstod. Han var finne till lif och sjl och fdd
i Nyland. Det var ocks derfr som han srdeles omhuldade krigarne frn
detta landskap. Framfr honom lg det fvergifna Finland, prisgifvet t
den hrjande fienden; bakom honom den hga, kalla norden med sin is och
sin sn; omkring honom hans prfvade soldater, frdiga att lida,
frdiga att kmpa till sista man. Hvad skulle han icke tnka i dessa
gonblick; hur smrtsamt skulle icke hjertat krympa tillsammans vid
tanken p det kommande! Adlercreutz for med afviga handen fver den
svettiga pannan, och en djup suck banade sig vg ur hans brst. Hans
blickar fllo p nylndingarne, och de ljusnade en smula. Hans
forskande ga mtte von Herzens. Var det mhnda denna blick som med
ens frndrade stridens gng?

Ryssarne trngde p, och minut efter minut blef finnarnes trngml
strre. D sprngde Adlercreutz p sin eldiga springare fram till von
Herzen. Hans ga brann af feberns gld och hans stmma darrade
lindrigt, d han utropade: "Tillbaka!"

Von Herzen rrde sig ej; hans soldater stodo likaledes orrliga som
bildstoder.

Adlercreutz studsade; detta hade han icke vntat sig. En skr rodnad
sprang upp p hans kinder, och han var nra att frifra sig.

"Tillbaka", ropade han med strnghet, och det blanka svrdet blnkte i
hans hand.

Von Herzen kastade en prfvande blick fver sina ttt sammanslutna led.
Det brann fven i hans gon en flammande eld; hans hjerta bultade
vldsamt och hans senfulla hand omfattade konvulsiviskt svrdfstet.

"Tillbaka, tillbaka", dundrade Adlercreutz med hotfull stmma.

D sprang von Herzen fram i tten af sin kolonn; hans kinder brunno som
af feberns eld, hans blickar tycktes genomborra hvarje soldat, och hans
vldiga stmma lt som skan, d han, hjande svrdet fver sitt
hufvud, ropade:

"Framt! fll bajonett!"

Nu blef det lif i den frut till utseendet stendda kolonnen; ett
enstmmigt utrop af gldje frnams; bajonetterna fldes s fort som de
kanske aldrig frut blifvit flda; den jemna marschen kades med hvarje
sekund, och mnga minuter hade icke gtt till nda, d kolonnen med
stormsteg rusade nedfr stranden, fverndakastande allt i sin vg.

Adlercreutz visste knappt till sig, han rycktes med i strmmen; hans
entusiasm lgade  nyo upp; hans springare var som af eld, och sjelf i
spetsen fr de modiga nylndingarne, hgg han in p de ryska
kolonnerna, som vacklade, dels krossades, dels frstrddes som agnar
fr vinden.

"Ljtnant", ropade han till sin adjutant under sjelfva stormningen af
sdra stranden, "sprng  stad; kalla de andra brigaderna tillbaka. Vr
r segern!"

Herzens bataljon hade, lik en lavin, med oemotstndlig makt sprngt
ryska centern. Blod och dd betecknade dess vg. Nu blef det annat af.
Frn alla hll terkommo de finska afdelningarna. Trgt hade de tgat
tillbaka; nstan i sprngmarsch vnde de ter. Ack, deras heligaste
nskan, att f p fullt allvar mta sig med den hatade fienden, den
skulle nu uppfyllas, de skulle f visa, att de hade mod i brstet och
kraft i armen. Hvilket ndlst jubel, nr de vikande massorna kastade
sig fver fienden; hvilken ryslig frvirring; hur stolt och segerglad
ljd icke bjrneborgsmarschen fver stridsbullret; det var ett helt
folk, smdadt, tillbakasatt, jagadt nra nog ur dess landamren, som nu
i ett gonblick fick vakna upp till en annan verklighet, i hvilken
segerns krona vinkade s skn; det var en berusning, som var omtlig;
om mngdubbel styrka sttt emot dem, skulle finnarne nd vunnit seger.

D centern s ofrmodadt genombrts, mste de bda ryska flyglarne, som
just hllo p att frflja den finska hren, retirera, fr att icke i
sin ordning blifva fverflyglade. Det drjde icke lnge, frrn striden
 nyo utspann sig lngs hela norra stranden, upp p hvilken ryssarne
blifvit jagade, snart sagdt i en handvndning.

       *       *       *       *       *

Dyster och ett rof fr de grsligaste lidanden vandrade Pekka
Pirrtiainen mellan de kylande snbergen. Fram till Siikajoki tordes han
icke. Frrdarens samvetsfrebrelser hopade sig fver honom och tyngde
hans sinne; hvart han sg, tyckte han sig upptcka armar, som ville
gripa honom, krossa honom. Under det Pirrtiainen fridls irrade
omkring, hade Rietu slutit sig till en strfkr, som blifvit utsnd fr
att underska isen. Den unge mannen brann af begr lika mycket att
utmrka sig, som att f reda p Pekkas spr. Och detta fr Ellis skull.

Det var stark skymning, d den trupp, till hvilken Rietu hrde, tgade
ut i riktning mot Carln. Truppen var sammansatt af nylndingar och
bjrneborgare; hvar och en tflade att gra sitt bsta; hr och der
skingrades en trupp ryssar, hr och der tillfngatogs en annan. Elden
frn handgevrssalvorna upplyste de kala sndrifvorna och spred ett
magiskt, fastn minutligt sken fver det vidstrckta, dsliga fltet.
Ljudet frn kanonerna och muskterna vid Siikajoki hrdes n doft, n
klart och tydligt.

Pltsligt spratt Rietu, som gick i frmsta ledet, till. Hvad kunde
orsaken vara? Jo, mellan ett par hga sndrifvor hade hans skarpa ga
upptckt en manlig varelse, som bemdade sig om att s fort som mjligt
fly undan. Vl kunde han icke upptcka den flyendes anletsdrag, men en
inre stmma sade honom, att det var Pekka, och han uppbjd allt, hvad i
hans frmga stod, att flja hans spr.

fven Pekka hade igenknt finnarne. Hade det varit ryssar, skulle han
icke ett enda gonblick tvekat hvad han borde gra: bttre att
fverlemna sig t fienden, n t de frbittrade socknemnnen, ty i
senare fallet visste han nog, att hans dd var gifven.

Den starka klden hade nnu icke frmtt att stelna hans lemmar; det
var den inre starka spnningen, som hll hans lifliga sjl i en orolig
verksamhet, som gjorde, att han icke s snart erfor kldens inverkan.

Frn drifva till drifva ilade han undan allt hvad han kunde, men
finnarne voro honom stdse i hlarne. Seg som en kta sterbottning,
hll han ut i det lngsta, men det var dock tydligt, att, huru hrdade
hans senor n voro, han ndtligen skulle duka under fr trttheten. Med
frfran tnkte Pekka p det gonblick, d han mste gifva sig fngen.
Han gaf till ett ilsket vrlande och de senfulla hnderna knto sig
konvulsiviskt om skaftet p en bredbladig, skarpslipad knif, hvilken
han i brdskan icke glmt att taga med sig. Skulle han nnu gra ett
frsk att fly undan, eller skulle han frsvara sig. Han var en stund
riktigt obeslutsam om hvad han skulle fretaga. Men d han ndtligen
hade beslutat sig fr ngot och skulle begifva sig af mellan ett par
drifvor, hejdades han pltsligt af en person, som stngde hans vg.

"Ha, fader Pekka", sade Rietu och utrckte sin hand, "ndtligen har jag
funnit er. Nu skall ni icke irra omkring hr lngre. Dden skulle hinna
er frr eller senare."

"Lt mig g, Rietu", bad Pirrtiainen med ngestfull stmma.

"Nej, fader Pekka, ni mste stanna."

"Du fr alla mina egodelar, ja, du fr Elli p kpet."

"Ni fr ej g", svarade Rietu  nyo med allvarsam stmma.

"Nej", utbrast Pekka och hans gon gldde af en hemsk eld, "hellre
stupar jag hr."

Med dessa ord svingade Pekka den skarpslipade knifven fver sitt
hufvud. Han syntes beslutsam.

Rietu sprang fram, just som Pekka Pirrtiainen slungade en bjrneborgare
till marken. Utan att lnge betnka sig rusade han p den gamle bonden
och slog sina armar kring hans kropp. Frgfves anstrngde sig den
gamle af alla krafter fr att slippa ls; han satt som i ett skrufstd.

"Slpp mig", ropade han med vansinne, "jag mste blifva fri."

"Nej", svarade Rietu allvarligt; "ni mste flja mig. Jag ansvarar fr
er skerhet."

Pekka sg en stund tvinande p Rietu; dennes frklaring, att han skulle
ansvara fr honom (Pekka) susade s besynnerligt i hans ron. Skulle
han, som var stmplad ssom frrdare, kunna hoppas p tillgift! Det
sg tminstone i det nrvarande mrkt ut.

"Ni mste foga er i ert de", sade Rietu, nr de friga finnarne
omringade dem.

"Hvar r Elli?"

"Ah, hon r i godt frvar; p henne gr det rakt ingen nd."

Detta tycktes ngorlunda tergifva Pekka det lugn, han s vl behfde.
Med en djup suck fogade han sig i det nrvarande oundvikliga.

Sedan recognosceringen var fullbordad, tervnde den lilla truppen till
Siikajoki och hann fram under det striden nnu pgick som bst.


2.

Ellis sinnesstmning kan hvar och en med ltthet fatta. Visserligen
omhuldades hon p det omsorgsfullaste af Rietus mor, men det var nd
icke detsamma: hon saknade allt fr mycket den lskade, hvarjemte oron
fver faderns de stndigt hll hennes sjl i spnning. Men Elli var en
modig och frstndig flicka, som, efter ett kort resonnemang med sig
sjelf, kom till den frnuftiga slutsatsen, att det alls icke tjenade
till ngonting att srja i otid, utan fastmera handla s lngt
omstndigheterna det medgfvo. Det frsta, hon d brkade sin hjerna
med, var att utfundera ett stt att rdda fadern, i fall han, ssom hon
frmodade, skulle blifva tillfngatagen. Vl tnkte hon i vissa
gonblick p att uppdaga allt fr Adlercreutz, och hon var nra deran,
d hon en gng mtte honom, men inom hennes brst fanns det ndock
_ngot_, som hll henne tillbaka. Detta ngot, som obevekligt stlde
sig emellan henne och lyckan, det var den omstndigheten, att fadern
var en fosterlandsfrrdare. S modig Elli n var, sklfde likvl
hennes kropp af fruktan, d hon tnkte derp.

Nu, d striden rasade som vrst, skulle hon d gitta i overksamhet och
se huru hennes brder lemlstades? Nej, dertill var hon fr mycket
qvinna, fr mycket finska. Hon begaf sig ut. Visserligen studsade hon
fr ngra gonblick tillbaka, nr kulorna brjade hvina omkring ronen,
men hon tog snart mod till sig, och det varade icke lnge, frrn hon
var ifrigt sysselsatt med att frbinda de srade och skaffa ndig
hjelp, s vl t vn som fiende. Den unga flickans modiga upptrdande
aftvdde icke allenast den mrka flck, som faderns nedriga handling
satt p henne -- hennes lskliga och milda vsende, detsamma fven i
faran, uppvckte allas beundran, bde officerares och manskaps.

"Bra gjordt, flicka", ropade en hgre officer, d Elli med anlitande af
alla sina krafter drog en srad krigare till ett af dikena och der
brjade bispringa honom med all den hjelp, hon fr nrvarande kunde
stadkomma.

"Bra, bra", ropade flere rster bredvid den unga flickan, som,
uppmuntrad af bifallen, arbetade med den mest spnda ifver. "Om alla
vore s modiga som du, skulle inte s mnga d undan."

Nr ingenting mer var att gra p norra stranden, sprang Elli fram till
den sdra, der Herzens bataljon som bst hll p att storma. Hr tyckte
den unga flickan visserligen, att det kndes nnu vrre n p den andra
stranden, men begret att utmrka sig hade s intagit henne, att det
tycktes henne vara en af de strsta njutningar att nu  nyo f kasta
sig in i stridsbullret. Utan betnkande fljde hon de eftersta leden af
Nylands infanteri, men pltsligt stannade hon och hela hennes kropp
sklfde. Hvad sg hon mnne, som s upprrde henne?

Icke s srdeles mnga alnar ifrn henne hade Adlercreutz fr ngra
minuter hllit stilla och betraktade frn sin farliga stndpunkt den
sig allt mera utspinnande striden. Omkring sig hade han nu endast ngra
f soldater och en adjutant. Elli kunde icke taga sina vackra blickar
ifrn beflhafvaren, som satt der p sin eldiga springare, till
utseendet fullkomligt lugn, men till sitt inre ej olik en gldande
vulkan. Hvad beundrade hon hos honom? Var det vl hans uttrycksfulla
ansigte, hans vl vxta kropp? Nej, hon beundrade det mod, som han
dagalade, nr han tvrt emot order bjd fienden spetsen.

Pltsligt hjdes ett gemensamt rop af de omkring beflhafvaren varande
soldaterna, och det var fven hg tid fr Adlercreutz att stta sig i
frsvarstillstnd, ty i sporrstreck nrmade sig nu en liten kosacktrupp
med dragna sablar; den styrde kosan mot Adlercreutz. Snart kom striden
fven hr i gng, och den blef ytterst hrdnackad.

Adlercreutz och hans mn kmpade med verkligt ddsfrakt, ty i frstone
sg det verkligen mrkt ut fr dem att komma undan, alldenstund
fiendernas antal efter hand kades, hvaremot finnarnes minskades. Kalla
till sig frstrkning ville han icke, ty d skulle mhnda slagets de
berott derp.

"Ltom oss genombryta fiendernas led", ropade han i stllet och
sporrade hsten mot den till utseendet svagaste punkten. Men d han hr
mtte ett det ihrdigaste motstnd, sg han sig tvungen att afst frn
hvarje frsk.

"Detta ser ut att blifva vr sista strid hr p jorden", sade han till
sin adjutant, ljtnant Lange. Men denne svarade frimodigt:

"hnej, herr general, nnu skola vi lgga i dagen vr krlek till vr
fdelsebygd."

"Det skola vi, om vi ocks skola stupa derfr", sade en annan af
officerarne och upptrdde vid dessa ord en svartmuskig kosack p sin
vrja som en stek p ett spett.

Frn Herzens bataljon hrdes dnande hurrarop; den hade fullstndigt
sprngt ryssarnes center; icke lngt derifrn slogos bjrneborgarne med
ursinnig tapperhet, och lik en mrk, med en oundviklig dd hotande
lavin skred den tavastlndska bataljonen med Gripenberg i spetsen sdra
stranden utfr. fver Siikajokin och de nrmaste skogspartierna
simmade den qvfvande krutrken och gjorde tillsammans med skymningen
det till slut ganska svrt att igenknna hvarandra.

Utan att Elli visste af det, hade hon, tillika med ett par andra lika
behjertade qvinnor, blifvit indragen i den hvirfvel, som omslt den
stridande Adlercreutz. Hennes hjerta bultade vldsamt, och hennes spda
fingrar omfattade konvulsiviskt kolfven p en skarpladdad ryttarpistol,
tillhrande en fallen kosack, att dma af inskriften, hvilken den unga
flickan icke frmdde tyda. Skrande kontrast! Med ena handen hll hon
pistolen, i hvarje minut frdig att utsnda den ddande kulan; med den
andra handen aftorkade hon varsamt det ymniga blod, som flt ur en
soldats genomstungna brst. Hon sg en kosack rikta lansen mot
Adlercreutz's brst, musklerna i hennes arm spndes hrdare; sakta
reste hon sig frn den knbjande stllning hon intagit; i det dfvande
vimlet, der hstar, menniskor och dda freml syntes som ett enda
kaos, en fantastisk sammangyttring, sg Elli, den modiga bondflickan
frn Siikajoki, endast den fara, som svfvade fver generalens hufvud.
Hon bekymrade sig icke om de stridandes buller, om de srades och
dendes qvfda utrop. Modigt och utan att darra utstrckte hon hgra
armen, under det hon stdde den venstra mot en dende hsts lnd. I
detta gonblick rrde sig ingen muskel i hennes tcka anlete.

Kosacken kom nrmare; de omkring Adlercreutz varande slto sig ttare
tillsammans, hvar och en beredd att offra nda till sista blodsdroppen
fr beflhafvarens rddning. D, just i det kritiska gonblicket,
smlde ett skott frn sidan; kosacken slppte lansen; ftterna, med
hvilka han, enligt detta steppfolks vana, styrt springaren, slppte
sitt fste; armarne beskrefvo ngra vglinier i tomma luften, liksom
ville de ter gripa efter vapnet; ett svagt stnande hrdes frn
steppsonens lppar, derp fll han tungt till marken. De friga
kosackerna studsade, och detta gaf finnarne tid att  nyo samla sig och
anfalla med frdubblade krafter. Deras angrepp blef nu oemotstndligt,
och de skyndade sig undan s mycket fortare, som Kulneffs ryttarskaror
ute p hafvet nu mste jaga tillbaka, medan de finska brigaderna
erhllit befallning att vnda om. Det var ett egendomligt och tillika
fngslande skdespel, att i den ltta skymningen se de ryska
kavalleriskarorna sprnga fver isen och det blndhvita sntcket. Hade
ej kanondundret, handgevrssalvorna och de stridandes dfvande larm
tryckt sin verklighetsstmpel p taflan, skulle man trott, att allt
endast var ett fantasispel.

Nr de ryska massorna allmnt veko tillbaka och segern ansgs med
skerhet vunnen, kom general Adlercreutz fram till Elli, som nnu
outtrttligt hll p att egna srade vnner och fiender sina mma
omsorger. Generalens gon uttryckte en allt fr tydlig beundran, och
han sade, i det han vnligt klappade den djupt rodnande Elli, som vid
hans ankomst stigit upp:

"Du har rddat mitt lif, flicka. Hvad heter du, och hvarifrn r du?"

Elli sade sitt namn och boningsort.

"Sledes husvill i detta krigets elnde och i denna kld", mumlade
Adlercreutz halfhgt fr sig sjelf. "Stackars flicka!"

Elli hade, utan att hon behfde anstrnga sina hrselorganer, frnummit
generalens ord.

"Ah, med mig r det alls ingen fara", utbrast hon och sg sig omkring.
"Jag har nog i kyrkbyn vnner, som inte skola neka mig tak fver
hufvudet." Och med dessa ord lt hon sina blickar fverfara ngra
qvinnor, hvilka, liksom hon, voro ifrigt sysselsatta med de srade.
Dessa qvinnor frstodo mer n tydligt Ellis blickar, och i deras tysta
nickningar kunde man lsa detta: Vi ro beredda att uppoffra allt fr
dig.

Detta tysta, men vltaliga sprk frstod synbarligen fven Adlercreutz,
ty han sade till Elli, i det han ter steg till hst:

"Jag ser, att du r i goda hnder. Vill du utbedja dig ngonting af
mig, s uppsk mig och jag skall gra allt hvad jag kan fr dig."

Med dessa ord gaf talaren hsten sporrarne och frsvann i stridsvimlet.

"Ja, det torde kanske snart behfvas, att jag anlitar hans hjelp",
tnkte Elli fr sig sjelf. "Det beror p, huru det gr med far. Ah, nu
skall det allt g bra", utbrast hon med inre hnfrelse; "han sg ju s
mildt p mig, d han sade, att jag skulle uppska honom. Ja, far skall
blifva rddad, och det genom mitt lyckliga skott."

Hur ltt hoppas icke barnet och ynglingen, att allt skall utfalla efter
deras nskan; och om detta lifliga hopp ej funnes, hvad skulle d
verlden vara? Ett hemvist fr sjlar, utan detta aningens och hoppets
slla rosenskimmer, som mngen gng frmr att nedbryta det oblida
dets skrankor.

D Adlercreutz lemnade Elli, hrdes de frsta svaga tonerna frn
bjrneborgsmarschen i sdra strandens skog. Dessa toner kommo nrmare;
de brusade mktiga som skor, och de hnfrde fven de redan i striden
stende. Den trtte knde ny kraft tillstrmma armen, den srade
anstrngde sig fr att resa sig upp en smula, och kring de lppar, som
redan brjade sklfva af ddens kalla kyss, spred sig ett sekundlikt
leende. Ack, hvad skulle icke dessa kcka krigare knna i dessa
stunder, p denna deras frsta hgtidsdag! Ddens smrta blef ljuf, ty
de visste att segern var deras.

Adlercreutz sprngde emot Dbeln; deras blickar mttes, deras hnder
slto sig i hvarandra. Hvad skulle icke _de_ knna i denna stund! Nr
de sist sgo hvarandra, frdystrade tanken p det hopplsa tertget
deras blickar; nu deremot, nu vinkade ngot helt annat: den frsta
hrliga segern.

Bjrneborgarne strtade som rasande lejon utfr sdra stranden, fver
isen och uppfr den norra stranden. Hvad de frut gende skarorna icke
kunnat drifva undan, det mejades nu som sd till marken, s vida det
icke flydde. Frgfves frde Rajewsky och Kulneff sina skaror i elden;
de kastades fver nda snart sagdt i en handvndning; allt mste fly,
och allt flydde.

Sdan var aftonen af annandag psk 1808. Den utmattade hr, som
tillfrne mst draga sig tillbaka, hade nu rest sig upp och aftvtt
skammen med en lysande seger -- en seger, som tergaf den frtrstan
till nya framgngar och gjorde fiendens tro, att han var oemotstndlig,
om intet.

Och han, som egentligen var satt till fverbeflhafvare fr den
svensk-finska hren, var han, _fltmarskalken_ Klingspor, mnne
nrvarande vid drabbningen och ledde dess gng? Nej; redan lngt frr
n de frsta skotten fllo, hade han i en beqvm slde skyndat norr ut.
Han var fr mycket rdd om sin vrda person, att han skulle gifva den
till pris i en kamp p lif och dd.

Och t en sdan fltherre, om hvilken den genomhederlige gamle Lode i
Franzila hade det mustiga yttrandet, att

    "det r skam att tappre mnner
    tckas tala om en sdan",

hade Sveriges konung och rd anfrtrott frsvaret af brdralandet ster
om Bottnen. Man kan icke, vid knnedomen hrom, annat n erfara djupt
vemodiga knslor af en harm, som utgngen af flttget visade vara
fullt berttigade.

En lycka var, att hren egde s dugliga och beslutsamma
underbeflhafvare som Adlercreutz, Dbeln och Sandels, annars hade
armn vl icke ftt stanna frr n vid nordpolen.




IV.

P fdernehemmets ruiner.


Det var ett par timmar efter det striden ndat; finnarnes segersnger
hrdes d och d genomtona luften, alla frsakelser voro nu frgtna,
framfr Finlands kcka sner lg nu fosterlandet  nyo ppet; den
frsta segern var vunnen, och lngt i sder strfvade de ryska
bataljonerna fr att hinna undan i tid. Den finne, som kunde fverlemna
sig t smnen, han gjorde det nu med all trygghet; den som icke kunde
det, och mnga voro de, strfvade omkring p det af tusendes blod
fuktade bataljfltet, kanske fr att ska en kamrat, mhnda ocks fr
att i ensamheten pminna sig de nst fregende timmarnes faror och
vrma sin sjl vid hgkomsten af de utkmpade bragderna.

Bland dem, som med skyndsamma steg ilade vester ut, finna vi Elli
alldeles ensam. Nr striden afstannat, blef det henne fr trngt inom
Ollolas stuga; hon mste hemta frisk luft; hon mste, kosta hvad som
helst, nnu en gng terse det brnda fdernehemmet, der hon lidit s
mycket, njutit s mycket. Det drjde icke lnge, frrn hon var framme
vid Pirrtis ruiner, frn hvilka nnu en svag hvitgr rk uppsteg mot
vrhimmelen. En dyster bfvan genomfor den unga flickans kropp, nr hon
satte foten p en af de kolade bjelkarne; hon ville nnu icke riktigt
tro, att det hon sg var den nakna verkligheten; hon gnuggade sig
hftigt i gonen. Kanske att allt var en sorglig drm, pskickad henne
till prfning! Ack, nej; verkligheten var allt fr sann; den kolade
bjelken knastrade under Ellis ftter, och hur mycket hon n gnuggade
gonen, sg hon ndock, att rken alls icke var ngon bedrglig
synvilla.

"O, min Gud, min Gud", suckade hon och knppte hnderna bedjande
tillsammans fver brstet, "det r d en ryslig sanning, att jag ej
mera har ngot fdernehem! Och du, min stackars far, hvar r du nu?
Kanske irrar du omkring ute p det vida hafvet och vgar dig ej fram
till bebyggda stllen!"

Vid dessa ord sprang hon upp frn sin dmjukt knbjande stllning;
hennes gon voro fuktiga, hennes barm hfde sig med vldsamma slag. Hon
tnkte fver, antingen hon skulle vnda om till Ollolas grd eller
begifva sig ut p isen, fr att uppska fadern. Men nu kunde hon icke
besluta sig s fort som hon annars brukade; det var inom henne
ngonting, som alltid hll tillbaka, d hon trodde sig ha fattat
beslutet.

De tunga skyarne delade sig efter hand, och Elli hade icke lng stund
varit p ruinerna, d hon omgts af mnens klara strlar. P strid
fljer frid. Lugnet i naturen tergaf den unga flickan ocks i viss mn
lugnet i sjlen. Hon gick med varsamma steg fverallt i det nedbrnda
hemmet; hon underskte allt hvad som kunde vidrras utan att falla till
stoft, och hon hade just slutat sin vandring, samt fvertnkte nu p
nytt, hvart hon skulle styra sina steg, d ett buller, som med hvarje
minut tilltog, tog hennes uppmrksamhet i ansprk.

"Kan det vara ryssar", tnkte hon och darrade. "Nej, de ro ju slagna.
D r det finnar. Tnk om..."

Hon fick ej tala till punkt, ty en liten trupp, som med lngsamma steg
brt fram ur strandskogen och satte marschen p Pirrtis, hejdade henne.
Truppen nrmade sig; Elli gaf till ett anskri af smrta, ty i frsta
ledet igenknde hon fadern med bakbundna armar. Nstan medvetsls
vacklade hon fram, men hade icke uttagit mnga steg, frrn hon sjnk i
Rietus armar. Hennes kinder hade snns frg, hennes lppar voro som
frseglade; hon kunde i detta gonblick icke ens tnka redigt; en kort
vanmakt fverfll henne. -- -- --

       *       *       *       *       *

"Mine herrar", sade Adlercrentz ungefr vid samma tid som mtet p
hemmets ruiner egde rum, till sina underbeflhafvare, och gick med
hftiga steg fram och tillbaka i det rum han tagit i besittning, "vr
stllning r nu s mycket bttre, att vi kunna g anfallsvis till vga.
Och vi skola ej lemna tillfllet obegagnadt; det terkommer mhnda
aldrig mera. Nsta dust blifver..."

Ett buller utanfr drren gjorde, att han afbrt sitt tal. Han syntes
en smula missnjd.

"Hvem r det", sporde han posten, som nu intrdde.

"En ung flicka, herr general, en ung..."

"Har synbarligen frvridit hjernan p dig", afbrt Adlercreutz tvrt
den stammande soldaten, och det med en viss skmtsam ton. "Fr in
flickan!"

Nr drren ppnades fr andra gngen, var det Elli som trdde in. Snns
blekhet hvilade nnu fver kinderna, blickarne stirrade utan tervndo
t alla sidor.

"Hvad vill du, flicka?" sporde Adlercreutz medlidsamt och tog Ellis
hnder mellan sina. "Du r s upprrd."

Det vnliga tilltalet hade ett afgrande inflytande p Elli. Hon
lsryckte hnderna, for med dem fver pannan och tycktes en stund
fvertnka hvad hon skulle sga.

"Tala fritt", sade generalen med en stmma s mild, att Elli spratt upp
ur sina drmmar och med ett ltt, ett gladt utrop kastade sig till hans
ftter, under det hon utropade:

"Ni frlter ju ett brott! O, ja, jag ser det p er, general! Min far
r brottslig; han hlles fr en frrdare derfr, att han icke ville
flja bnderna p deras strftg. Vrt hem r uppbrndt, och nu vilja
Siikajoki byamn taga lifvet af min far, som lyckats fly undan, men
blifvit fngad nra Carln. General", fortfor den vackra flickan och
strckte bedjande sina hnder mot Adlercreutz, som, sjelf ett rof fr
de mest olikartade sinnesrrelser, knappast visste hvad han skulle
tnka, "ni lofvade, att jag skulle f utbedja mig ngonting af eder
derfr att jag rddat _ert_ lif; nu beder jag om _min fars_ lif. O,
skynda er, annars kommer ni fr sent! Skynda er!"

Adlercreutz lt sina blickar en stund hvila p krigskamraterna. I
somligas gon lste han det obevekliga svaret: "lt frrdaren undf
sin frtjenta ln", i andras deremot, och, vi tillst det, i de
flestas: "lt denna gng nd g fr rtt."

"Din far skall blifva fri", sade ndtligen generalen och tecknade ngra
ord p en papperslapp, gaf den t en af sina adjutanter och befalde
honom att flja Elli.

Den unga flickans gldje var outsglig. Hon hade ju rddat sin far, och
hon var sker p, att han efter den dagen skulle brja ett annat lif.
Adjutanten kunde endast med anstrngning flja henne; lik en jagad hind
ilade hon fver snflten mot fdernehemmets ruiner.

Knappt hade hon frsvunnit frn generalens bostad, nr Adlercreutz
vnde sig till de frsamlade, i det han sade:

"Mine herrar, det lyster mig hgligen att se utgngen p denna sak. Det
torde hnda, att bnderna hr tillmpa den grymma lynchlagen. Viljen I
flja mig?"

Alla voro genast frdiga, helst som natten var obeskrifligt hrlig, och
snart voro de p vg till Pirrtis.

       *       *       *       *       *

Lsaren fattar nogsamt orsaken till Ellis pltsliga upptrdande hos
Adlercreutz. Bnderna svuro enhlligt, och med dem soldaterna, att
landsfrrdaren, hnda hvad som hnda ville, skulle hnga i det
nrmaste trdet invid sin egen skflade grd. Frgfves bad Elli om
tillgift fr fadern, frgfves lofvade denne att bttra sig, och lika
frgfves tiggde Rietu om Pekka Pirrtiainens lif.

"Han mste d", skrnade bnderna och soldaterna om hvarandra.

En djup suck hjde Pekkas brst. Han ville tala, men orden fastnade i
halsen. Det var frfrliga stunder fr den fordom s hgmodige bonden.
Dden gapade mot honom; endast ett underverk kunde rdda honom, det
insg han mer n vl. Men Pekka Pirrtiainen trodde icke p ngra
underverk, derfr underkastade han sig, tminstone till utseendet, det
de, som vntade honom. I hans brst stormade dock de vldsammaste
lidelser; han mste anlita hela sin sjlsstyrka fr att visa sig
ngorlunda lugn, ty han visste, att endast detta kunde stmma hans
fiender till hans frmn.

Nr Elli mrkte det ffnga i att slsa med bner, delgaf hon Rietu
sitt fasta beslut att skynda till Adlercreutz, samt omtalade orsaken
till de gynsamma frhoppningar hon hyste.

"G du, kraste vn", hviskade Rietu; "jag skall emellertid frska att
uppehlla bnderna och soldaterna i det lngsta."

En tacksam, krleksfull blick, och Elli var frsvunnen.

Det blef en stund tyst vid ruinerna, fver hvilka mnen gt sitt bleka,
dallrande sken. Stunden var icke utan sin stora hgtidlighet. Man sg
hr ett folk i beredskap att hmnas p den, som med stolt frakt
trampat fosterlandskrleken under ftterna. Det var grymt, men
rttvist. Ren och stark lgade denna krlek i sterbottningarnes brst;
de kunde icke ens tla _hra_ namnet landsfrrdare, och nr dertill
kom, att den brottslige var frn samma provins, ja, till och med var
bosatt i samma socken, blef hatet mot honom nnu mera uppjagadt.

En half timme hade gtt till nda, och nnu hade ingen arm hjt sig fr
att verkstlla den redan afkunnade domen. Ville Pekkas domare grymt
leka med honom, ssom katten med rttan? Det r svrt att sga, men
skenet hade det likvl fr sig.

Pltsligt utbrast en af soldaterna s hgt, att det hrdes fver hela
samlingen:

"Nu tycker jag det r tid att gifva frrdaren Pekka Pirrtiainen den
ln han frtjenat."

Bnderna och soldaterna rusade upp. fven Rietu, som redan frn brjan
tagit plats bredvid den lifdmde, reste sig upp och intog en hotande
stllning framfr Pirrtiainen. Ynglingens ansigte var ddsblekt, och
beslutsamheten stod tydligt att lsa s vl i hans gon som i alla hans
drag.

"G bort ifrn honom", rt en jttelik bonde och armbgade sig fram.
"Vi mste taga hans lif."

"Nej", utbrast Rietu med styrka, "jag lemnar icke Pekka, frrn ni
lofvat mig att ej gra honom ngot ondt."

"Men, betnk d, Rietu", frampustade Pirrtiainen, under det
ngestsvetten rann utfr hans panna, "du utstter ju fven dig fr
misstankar, och hvem vet hvilken hmd som..."

"Tyst, fader Pekka", afbrt den kcke Rietu beslutsamt; "endast fver
mitt lik skola de komma er p lifvet."

"Vettvilling", skrek en medellders bonde och sprang fram till Rietu
samt grep honom i armen, "ser du d inte, att fven du gr din
undergng till mtes, om du lngre envisas att frsvara frrdaren!"

"Tillgif honom d hans brott, ssom en rttvis och barmhertig Gud ocks
skall tillgifva honom det", bad Rietu bevekande.

"Nej", ropade alla med en mun. "Hng frrdaren!"

Pekka Pirrtiainens kropp skakades som af en frossa. Han sg nu, att
ngot medlidande icke stod att erhlla.

"Nd, nd!" stnade Pekka med sklfvande stmma.

"Nej", skreko alla om hvarandra, "upp i trdet med honom!"

"Tillbaka", dundrade Rietu och kastade en bonde till marken, samt gaf
en annan ett s hftigt knytnfslag fr brstet, att han ryggade
tillbaka. "Endast fver mitt lik skola ni komma till Pekka."

Det var ett egendomligt skdespel, som nu uppfrdes vid Pirrtis ruiner.
Hufvudfiguren, Pekka Pirrtiainen, med ddsngsten tecknad i sina mrka
drag och sklfvande son om han legat i frossa; Rietu stende framfr
honom och med de senfulla hnderna hjda till slag, samt den fasta
beslutsamhet, som icke lter rubba sig af ngonting, i hvarje drag i
sitt uttrycksfulla ansigte. Vidare de kolade bjelkarne, de larmande
soldaterna och bnderna, och fver hela denna tafla mnen med dess
bleka, dallrande sken -- allt detta bildade, sga vi, en hgst
egendomlig tafla, tyvrr alls icke frmmande fr kriget.

"Pojke, du r alldeles galen", ropade Ollola och mnade just springa
fram, fr att, om s behfdes, med vld rycka sonen frn Pekkas sida.
Men han hade knappt tagit ut ett par steg, frrn han sg Rietu,
trffad i bakre delen af hufvudet af en kolfstt, strta till marken.
Ollola ilade fram och kastade sig p kn vid sonens till utseendet
liflsa kropp.

"Var lugn, gamle Ollola", sade en af bnderna, "slaget var inte s
farligt; pojken kommer sig nog. Den der dufningen gjorde honom godt."

I och med Rietus fall frlorade Pekka helt och hllet det smula mod han
kunnat tilltvinga sig. Men ssom det ofta hnder med dylika naturer som
Pekkas, de sl ltt fver frn den ena ytterligheten till den andra. S
hr ocks. Nr Pekka nu sg, att han stod ensam och fvergifven af
alla, brann raseriet i hans sjl, och han frskte med all makt att
slita sina bojor, men detta var frgfves.

"G bort, g bort!" skrek han, nr ett par soldater kommo med en snara,
och gonen voro nra att trnga ut ur sina hlor. "Jag _vill_ inte d
nu! Tag allt hvad jag eger, men lt mig lefva. Jag ber er derom... Ha,
ni skratta t min bn. Stt er bara sjelfva i min stllning, s f ni
vl knna huru det smakar... Nej, tag bort snaran! Hu-u! Tag bort den!"

"Nej, du usle frrdare", dundrade ett par stmmor, "du skall bums in i
evigheten. Gr din bn nu! Fem minuter har du p dig."

Men hurudan var vl den bn, som gick fver Pirrtiainens sklfvande
lppar? Icke var den sdan, som den borde vara. Han _kunde_ icke bedja
rtt, ty raseriet och den hopplsa frtviflan hade helt och hllet
bemktigat sig honom.

Innan han visste ordet af, var han kullslagen. En frfrlig ed brt
fram fver hans lppar; snaran drogs till och i ett af de hgsta trden
p Pirrtiainens grd hngde nu den fordom s hgmodige Pekka. Blott ett
par konvulsiviska ryckningar, och allt var slut.

"Vi komma fr sent", utbrast Adlercreutz, som med sitt flje nu kom
till ruinerna p samma gng som Elli frn sidan strtade fram. "Det var
det jag fruktade, att bnderna skulle tillmpa lynchlagen."

Ett anskri brt fram fver den arma Ellis lppar, nr hon upptckte
faderns kropp. Hennes frfran kades nnu mera, d hon varseblef
Rietu. Det var nu slut med hennes krafter. Sakta sjnk hon ned fver
den lskades kropp och frlorade sansen.

"Det var ett allt fr hrdt straff", sade Adlercreutz till bnderna.

"Nej, det var alls inte fr hrdt", svarade Ollola frimodigt. "Han var
en frrdare, och de ro inte vrda ngon annan ln."

Generalen teg, ty sanningen i gamle Ollolas ord var obestridlig.

Snart randades en ny tid fr Finland. Det blef ryckt ifrn oss, men
friden hgnar nu dessa bygder. Pirrtis uppbyggdes af Rietu, som med sin
hustru Elli der framlefde ett lyckligt lif. Men aldrig glmde Rietu att
fr sina barn omtala det sorgliga de, som drabbat Pekka Pirrtiainen.

"Barn", sade han och pekade p det stora trdet, i hvilket Pekka
blifvit hngd, och som lnge stod qvar, "nr I sen detta vldiga trd,
s bed Gud bevara er frn att blifva fosterlandsfrrdare, _ty en sdan
r vrd icke blott sina medmenniskors frakt, utan fven det svraste
timliga straff man kan upptnka_."



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRRDARENS LN***


******* This file should be named 52671-8.txt or 52671-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/2/6/7/52671


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

