The Project Gutenberg EBook of Kalevala, by Anonymous

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.



Title: Kalevala

Author: Anonymous

Translator: Matthias Alexander Castrn

Release Date: January 24, 2018 [EBook #56421]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KALEVALA ***




Produced by Jari Koivisto








KALEVALA.

fversatt af

M. A. Castrn.





Helsingfors,
J. Simelii Enka,
1841.






        Imprimatur: J. M. af Tengstrm.






Frste Delen.




FRORD.


Likasom frtjensten att undan frgngelsen hafva rddat Finlands
historiska minnen nstan uteslutande tillhr Porthan, likas hafva
nationens mythiska qvarlefvor hufvudsakligast genom D:r Lnnrots
verksamhet blifvit framkallade i ljuset. Alldeles obanad var vl
icke heller den vg, han betrdde; men, hvad man fre honom gjort,
r liksom det icke vore till, sedan Kalevala och Kanteletar trdt
i dagen. De f dessfrinnan gjorda runo-samlingar hafva numera
betydelse endast i den mon, som de tjenat till att framkalla dessa
tminstone fr Finland evigt dyrbara skatter. Men ur denna synpunkt
betraktade hafva de ett stort, historiskt vrde, och vi anse af sdan
anledning fr en pligt att omnmna de frnmsta bland dem, som fr
D:r Lnnrot banat vgen. -- Den som frst fstade uppmrksamheten
vid vr inhemska poesi, var Porthan -- den Finska litteraturens
heros. Man tror, att Porthan det oaktadt icke alltfr hgt uppskattat
de mythiska sngerna; men han samlade dem icke desto mindre, och
genom hans fresyn vcktes fven andra, i synnerhet Ganander, att
fortg p samma bana. Gananders frtjenst bestr dock icke s mycket
i gjorda runo-samlingar, som i bemdandet att tillvgabringa en
Finsk Mythologi. Vl sger han sig "_i flere r hafva genomgtt
alla tillgngliga och i landet mjligen existerande Runor_", men
ur dedicationen i hans arbete framlyser, att de till strre delen
blifvit af Porthan honom meddelade. Detsamma torde i nnu hgre
grad glla om Lenqvist, hvars mythologiska arbete fr frigt vida
fvertrffar Gananders. I allmnhet synes man vid denna tid nnu
icke varit betnkt p utgifvandet af en fullstndig runo-samling,
utan ansg det till en brjan vara ndvndigare att bearbeta en
mythologi, ssom "clavis poseos Fennicae" (Gan.). -- Efter Porthans
dd stod den Finska litteraturen en lng tid stilla, srjande blott
den hdangngne. Men med r 1809 vaknade hon ter till nytt lif. Vid
denna tid eller tminstone kort derefter upptrdde mnga utmrkta
litteratrer, och under den tidrymd, som sedan tillndalupit,
rknar den Finska litteraturen flere bearbetare, n under hela det
fregende seklet. Ibland dem hafva de flesta i strre eller mindre
mon egnat sin uppmrksamhet t folkpoesien. Mest frtjent r i detta
afseende D:r Topelius, hvilken i fem srskildta hften utgifvit en
samling af ldre och nyare runor. Honom tillhr fven frtjensten
att hafva angifvit de orter, hvarest de Finska sngerna renast och i
strsta mngd bibehllit sig. Han sger i fretalet till femte hftet
af sin samling: "P f stllen och nstan ingenstdes i Finland
finnas fullstndiga och ofrderfvade forntida qvden. -- --
Ett enda stlle p jorden, som fven r utom Finlands grns, nemligen
ngra Socknar i Archangelska Guvernementet samt i synnerhet,
Wuokkiniemi Frsamling, rddar nnu fordna seder och den fordna
hjelte-ttens minnen i deras rena och ofrfalskade drgt. -- --
Derifrn har fven jag med icke ringa mda frskaffat mina bsta
snger." -- r 1820 fretog sig Prof. v. Becker i Turun Wiikko-Sanomat
att till enhet bringa en mngd snger om Winminen. Detta frsk, s
obetydligt det fven var, frtjenar likvl uppmrksamhet, ssom det
frsta i sitt slag. Emellertid synes man i brjan icke fstat ngon
uppmrksamhet vid denna vink. Sledes fortfor Topelius att utgifva
sin samling i fragmentarisk form. Samma, method fljdes af D:r
Lnnrot i "Kantele", ehuru, han i fretalet till Kalevala sger
sig redan r 1826 vid frfattandet af sin academiska afhandling om
Winminen hafva kommit p den tanken, att de frhanden varande
Sngerna om Winminen, Ilmarinen och Lemminkinen m.. sannolikt
voro fragmenter ur lngre cykler. Men de runor han samlade under sina
vandringar i Finland ren 1828 och 1831, voro alltfr obetydliga fr
att gifva anledning till ett combinations-frsk. Frst sedan han
1832 och fljande ren beskt de af Topelius anvista orter utom
Finska grnsen, brjade han utfra sin storartade plan att till
enhet bringa alla Fornfinska snger af episkt innehll. [Ehuru den
ursprungligt Finska folkpoesien r s charakterristisk, att deri
icke en enda rad kan infuskas, utan att hvar och en, som gjort dess
nrmare bekantskap, genast urskiljer det kta och ursprungliga frn
all okta afvel, s hafva likvl tskilliga Pseudo-critici i mjugg
skt insinuera den oskyldiga frmodan, att D:r Lnnrot, fr att
f sin id realiserad, sjelf completterat Kalevala. Skulle dessa
affllingar vilja i nder sknka sitt fosterland en tusende del af
den krlek, hvarmed de sannolikt omfatta sina egna, hga personer,
s vore det fr dem, om icke ltt, tminstone mjligt att fvertyga
sig derom, att icke en enda af D:r Lnnrot sjelf frfattad vers
frekommer i hela Kalevala. Vare det likvl lngt ifrn mig att fr
den Finska Litteraturen vilja gra proselyter af dessa petrificater.]
Huru han lyckats i detta fretag, m blifva ett problem fr kommande
tider, d, ssom vi hoppas, ett nnu strre antal af forntida qvden
kommit i dagsljuset. Emellertid vore det nskligt, att D:r Lnnrot
skulle redogra fr sammanhanget i Kalevala och dagalgga den enhet,
han trott sig finna deri. Af de sigter, han uttalat i sitt fretal
till Kalevala, synes hrflyta, att han icke anser detta qvde kunna
gra ansprk p enhet i hgre mening. Han sger bland annat: "Enligt
min mening hafva dessa runor uppsttt smningom och i samma ordning,
som hndelserna tilldragit sig. De skilda sngerna om Winminen,
Ilmarinen och Lemminkinen torde icke vara frfattade af en enda,
utan ett verk af mnga. Den ena anfrtrodde t minnet en, den andra
en annan tilldragelse och skildrade, hvad han sjelf hade sett eller
hrt." Utan att inlta oss i ngon kritik fver dessa pstenden,
vilja vi allenast anmrka, att, enligt D:r Lnnrots sigt om runornas
historiska uppkomst, enheten i Kalevala kommer att bero derp, att de
skilda tilldragelserna ordnas i behrig tidsfljd. Det var sannolikt
fven denna sigt, som frmdde honom att i Kalevala infra runorna
28-32, hvilka till sitt innehll p intet vis sammanhnga med de
friga. -- Men huru D:r Lnnrot fven m hafva uppfattat sammanhanget
i Kalevala, s r i hvarje fall den mening obefogad, som finnes
uttalad i fretalet till Runola, att Kalevala endast innehller en
mngd stympade runo-fragmenter. Hvem medger icke, att mngen runa
under tidernas lopp kunnat stympas och frndras, ja till och med
frsvinna? Men en hvar, som ej lter frblinda sig af frdomar, br
finna i Kalevala vida mer n fragmenter. fversttaren skall, fr
att icke gra sig skyldig till maktsprk af motsatt beskaffenhet,
lemna en kort fversigt af arbetets innehll, s att lsaren bttre
kan sammanhlla det hela och lttare inse sammanhanget emellan de
srskildta partierna. -- Det r i frga om detta sammanhang icke
likgiltigt, hvilken ordning runo-sngarne sjelfva iakttaga. De flesta
flja naturligtvis ingen ordning, utan recitera ett stycke allt
eftersom det faller dem i minnet. Men de flesta bland dem jag under
mina vandringar i Olonetska och Archangelska Guvernementen varit
i tillflle att hra, sjunga runorna om Sampo i ett sammanhang.
Winminens, Ilmarinens och Lemminkinens Pohjola-frder betrakta
de ter ssom skilda cykler. Men d Pohjas fagra m var mlet fr
dessa frder, s kunna fven dessa cykler betraktas ssom ett inom sig
slutet helt. Slunda erbjuder Kalevala tvenne vsendtliga afdelningar,
hvilka ter hafva ett ganska nra inbrdes sammanhang derigenom, att
Pohjolas vrdinna hade utfstat sin dotter ssom belning fr den, som
kunde smida Sampo. Detta underbara redskap frfrdigas af Ilmarinen.
Ehuru sledes flickan hade bordt tillhra honom, ledsnade han likvl
vid lifvet i Pohjola, frr n det lyckats honom att tillvinna sig
hennes krlek, och tervnde s till sin hembygd. Emellertid skte
fven Winminen och Lemminkinen att vinna hennes ynnest; men
slutligen segrade dock Ilmarinen -- Genom de runor, som besjunga dessa
trenne hjeltars Pohjola-frder, afsndrar D:r Lnnrot Sampo-cykeln
i tvenne afdelningar. Han lter frieri-runorna begynna, s snart Sampo
var hopsmidd, och Ilmarinen tervnde till hemmet. Denna frdelning kan
ur flere skl frsvaras. Frst och frmst trda Kalevala och Pohjola
i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln i ett s fiendtligt
frhllande till hvarandra, att ngra frieri-frder ifrn den ena
orten till den ndra derefter ej kunna tnkas ga rum. Vidare r
det ganska naturligt, att fiendtligheterna frst d taga sin brjan,
sedan Ilmarinens hustru blifvit ddad, och Pohja-dottren icke
mera utgjorde ett freningsband emellan Pohjolas och Kalevalas
folk. Ett vigtigt skl fr ifrgavarande frdelning r fven det,
att Lemminkinens den i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln
frutsttas ssom bekanta?

-- Vi inskrnka oss nu till dessa anmrkningar och g att lemna den
utlofvade fversigten af innehllet i Kalevala samt bifoga dertill
hvarjehanda anmrkningar. Till vinnande af redighet indela vi qvde
i smrre cykler.



1. Pohjola kommer i besittning af Sampo. (R. I-V).


Likasom enligt Grekernas Gudalra vishetens Gudinna alldrig
framtrder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, s
var fven hos Finnarne den "vise" Winminen redan vid fdelsen
en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och
trettio vintrar legat i modrens skte och frgfves anropat Solen,
Mnen och Karlavagnen att lta honom ndtligen f skda dagens
ljus. Winminen fds om natten, gr i smidjan fljande dagen,
smider sig en hst, ltt som ett halmstr, och rider med den ut p
hafvets vida fjrdar. En vindgd Lappman hyser gammalt agg till
Winminen och stller sig i frst fr honom vid "eldforssens
fall, den helga flodens hvirfvel", afskjuter fruktlst tvenne pilar,
men trffar hsten med den tredje, hvarefter Winminen drifves
omkring p det vida hafvet -- en kastboll fr vind och vg. P dessa
irrfrder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Pltsligt
kom frn Turjaland en rn, bygde sitt bo och lade ngra gg p
Winminens kn. Winminen knner sina leder vrmas; han rr
sig; ggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och mne, jord
och stjernor. -- Derefter fortfar Winminen allt nnu att irra p
hafvet, bedrfvad och rdvill, hvad han mnde fretaga sig: "bygga
en stuga i luften, eller timra den p bljan." Sydvest-vinden kastar
honom till grannskapet af det mrka, mnner frdande Pohjola.
Hr brister han ut i klagan och grt. Louhi, Pohjolas vrdinna,
frnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, fr honom i land,
och undfgnar mannen med mat och dryck. Hr brjar Winminen
ter att klaga och jemra sig af lngtan till det lskade hemmet.
Pohjolas vrdinna lofvar snda honom dit, om han frst smider Sampo
och bildar den af ett svan-fjder, ett ullstr, ett kornfr och en
sndrig slndas stycken. Winminen sger sig icke kunna smida, men
lofvar efter sin hemkomst snda smeden Ilmarinen fr att ihopsmida
Sampo. Med detta lfte befriar han sig ifrn Pohjola. -- P sin
hemfrd ser Winminen Pohjas skna dotter sitta och skta sin vf
p fstets bge. Winminen ber henne stiga ned i hans slde. Hen
jungfrun lgger honom, att med en uddls knif klyfva ett tagel och
sl i knut ett gg utan tt knuten igenknnes. Sedan Winminen
lyckligen utfrt dessa prof, lgges han nnu att timra en bt af
slndans stycken, utan att yxan vidrr klippan. Nu styrde Hiisi yxan
frst mot klippan och derefter i knt p Winminen. -- Ur stnd
att bota sret, emedan han frgtit ngra vigtiga besvrjelse-ord,
uppsker Winminen en trollkarl, som besvrjer plgorna och botar
Winminen, s att han blir friskare n han frr ens varit. --
Derefter ger han sig ter stad. Kommen till Winls lunder qvder
han en gran, i granens topp mnen och p dess grenar Karlavagnen.
Derp mter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att
begifva sig till Pohjola fr att smida Sampo och i belning vinna
Pohjas jungfru. Men d Ilmarinen vgrar att ngonsin fara till den
mnner frdande orten, lockar Winminen honom upp i trdet fr
att nedtaga mnen och karlavagnen. Derefter qvder han en hftig
stormvind, som fr smeden till Pohjola. Pohjolas vrdinna undfgnar
gstvnligt den komne. Sin dotter befaller hon klda p sig det bsta
hon ger. Ilmarinen smider om dagarna p Sampo; ntterna hvilar han
vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans
krlek kunde smeden icke vinna, utan ndgades tervnda hem utan sin
mdas ln.

Den frsta runan erbjuder ngra genast i gonen fallande
motsgelser. Redan i moderlifvet anropar Winminen Solen, Mnen
och Karlavagnen, derefter rider han i Winls lunder, p Kalevalas
moar, och frst sedan han i mnga r drifvit kring p hafvets
fjrdar, skapas himmel och jord, sol, mne och stjernor. Vidare
omtalas hr en Lapp, som skall hyst ett _lngvarigt_ agg till
Winminen, och runan ger likvl icke anledning till ngon annan
uttydning, n att Winminen kort efter sin fdelse rkade ut
fr Lappen. nnu en tredje motsgelse bestr deri, att Winminen
i den frsta runan skapar verlden och i den andra omanligt klagar.
-- De tvenne frstnmnda motsgelserna hafva sin grund antingen i
ngon frvexling af personer, eller mera sannolikt i en felaktig
combination samt mjligen fven deri, att enskildta partier i den
frsta runan p en sednare tid tillkommit. Till den frsta frmodan
franleder Gananders Mythologi, hvarest qvdet om Winminens
fdelse r tillmpadt p hans fader, Ukko benmnd. Men d en
"Kave Ukko, Nordens herre" r alldeles fremmande fr den Finska
Mythologien, s torde varianten i Kalevala vara att fredraga,
helst den i allmnhet terspeglar Winminens personlighet. Att
Winminen hr sges smida sig en hst, men fr frigt, ja redan i
den tredje runan skildras ssom alldeles okunnig i konsten, r en
oegentlighet, sdana man i folk-posien ofta antrffar och ltt
fverser. -- Den frmodan, att ngra partier i den frsta runan
p en sednare tid uppsttt, vinner bekrftelse af sttet, hvarp
jag ofta hrt verldens skapelse berttelsevis utlggas. I tidens
begynnelse skulle endast funnits vatten och en rn, samt Winminen,
som drefs omkring p hafvet. rnen flyger i ster och vester, skande
frgfves ett stlle fr sitt bo, varsnar slutligen Winminen,
bygger sitt bo p hans kn och lgger ngra gg i boet. Af dem skapade
enligt ngra Winminen, enligt andra rnen sjelf verldsaltet. --
Sdan var sannolikt ursprungliga upprnningen till den frsta
runan. Men man tnjde sig icke med denna kunskap, utan ville fven
veta, huru Winminen kommit p hafvet, och invecklade sig genom
sttet, hvarp denna sak utreddes, i uppenbara motsgelser.
-- I det fregende upptogo vi en motsgelse, bestende deri,
att Winminen i den frsta runan framstlles ssom verldens
skapare och i den fljande knappt ger vanlig hjelte-kraft. D denna
motsgelse hufvudsakligast beror derp, att fven i den Finska
Mythologien Skapare-kraft vore detsamma som Guda-kraft, s r det
ndigt att vi ngot underska detta mne. S mycket r uppenbart,
att enligt Fornfinnarnes frestllningsstt skapandet af enskildta
freml icke fverstiger mensklig frmga. S skapar uti 13:de
runan lbryggerskan Osmotar en ekorre, en mrd, ett bi. Lemminkinen
och Pohjolas vrd frambringa i 17:de Sngen genom trollqvden orrar,
fr, oxar, vargar, m.m. I den tredje runan sger en trollkarl
skrytsamt, att han med ngra ursprungsord tillslutit floder och
trsk, hejdat forssars svall, tskilt fjrdar och frenat ns. --
Det r ganska sannolikt, att Winminen tnktes hafva frambragt
hela verlden genom sin utomordentliga trollvishet. Till denna
frmodan franleda ngra i den frsta runan frekommande uttryck.
Det heter der ibland annat, att Winminen _lser_, genom lsning
frambringar (lukevi) hafven, och att han sger, medelst ord skapar
(saneli) holmar. Orden _lukia_, och _sanoa_, freqvent _sanella_,
hafva i runorna nstan alltid betydelsen af _besvrja_. Af verbet
_lukia_ hrstmmar n.s. _luku_, hvilket ord mig vetterligt i pluralis
(luvut) icke har ngon annan betydelse, n den af besvrjelse.
Samma betydelse har fven ofta sanat af _sanoa_. Sledes betecknas
med _tulen sanat_ eldens besvrjelse, med _raudan sanat_ jernets
besvrjelse, o.s.v. -- Att man trodde Winminen genom en magisk
handling hafva frambragt verlden, upplyses fven af sista verserna
i den frsta runan, hvilka ga formen af en vanlig besvrjelse.
Denna vr frmodan str fr frigt i nrmaste fverensstmmelse
med Winminens hela vsen. Allt hvad sngen tilldelar honom, gr
ut p att frherrliga hans vishet. Men d vra frfder skattade
trollvisheten hgre, n all annan kunskap, s kunde man naturligtvis
icke undg att tilldela denna egenskap t sjelfva vishetens ideal
-- den gamle Winminen. r han nu i sjelfva verket ingen Gud, ja!
r icke ens hjeltekraft den egenskap, som Skalderna fretrdesvis
lskade prisa hos honom, s ljuder den ldriges klagan i sanning icke
oangenmt frn hafvets vida fjrdar.



2. Lemminkinens frd till Pohjola. (R. VI-VIII.)


Hu rustar sig Lemminkinen till en Pohjola-frd. Den skna
bner fvertala honom att stadna hemma och icke begifva sig till
Pohjas trollmn, hvilka ofelbart skola bringa honom i frderfvet.
Lemminkinen aktar ej sin moders bner och varningar, han kastar sin
borste p sparren och yttrar dervid:

    "D r Lemminkinens bane,
    Arme mannens ofrd kommen,
    Nr ur borsten bloden flyter,
    Rinner ned i rda strlar."

Derefter vpnar han sig, far stad och kommer efter tre dagars frd
till Pohja-grden. Hr qvda trollmn Lappska snger; Lemminkinen
brjar fven att qvda och bringar ofrd fver samteliga Pohjas
trollmn. Blott en enda -- Ulappalas gamla gubbe -- lemnar han
af frakt ovidrrd. Vredgad fver denna skymf sprang gubben till
Tuonelas elf, fr att der bida Lempi-sonen. -- Nu begr Lemminkinen
af Pohjolas vrdinna hennes dotter till kta. Gumman frelgger
honom ssom ett vilkor att frst fnga en elg bakom Hiisis flt.
Efter flera motgngar lyckas det honom att fasttaga elgen. Derp
skickas han att fnga Hiisis fradga frustande hst. fven detta vrf
utfr han lyckligt. Sist fr han sig frelagdt, att skjuta en svan
i Tuonelas flod. Men nr Lemminkinen kommer till elfven, trollar
Ulappalas gamla gubbe ett tillslutet rr (en orm?) frn bljan och
drifver det genom Lemminkinens hjerta. Derp kastar han honom i
elfven, och Lemminkinen bortfres af strmmen till Tuonis (ddens)
boning, hvarest Tuoni-sonen hugger honom i stycken med sin klinga. --
Emellertid brjar Lemminkinens moder lngta efter sin son, hvilken
hon finner drja alltfr lnge p sin friar-frd. Lemminkinen
egde en redan frut ktad maka. Hon ser alla aftnar och morgnar p
borsten, finner en gng, att bloden rinner derur och yppar detta
fr modren. Bedrfvad af det olycksbdande tecknet, flyger modren
med lrkans vingar till Pohjola och frgar af vrdinnan, hvart hon
skickat Lemminkinen. Endast genom hotelser frms Louhi att beknna,
hvilka vrf hon frelagt honom. Derefter sker modren somrar och
vintrar "sitt gyllne pple, sin silfver-staf", och fr omsider af
solen veta det de, som drabbat hennes olyckliga son. Sedan lter hon
smida sig en rfsa af jern och flyger med den till Tuoni-elfven. Hr
rfsar hon ur flodens botten hnder, ftter och andra delar af den
arma Lemminkinen, fogar alla stycken tillsamman och vaggar s den
illa farne mannen till lifs igen.

Lemminkinen r den mrkvrdigaste freteelse, som den allvarsamma
Finska Snggudinnan fostrat. Han r en gladlynt, lttsinnig,
ofrvgen man, utan hllning (lieto), klok berkning, omtanke
och frsigtighet. Han kallas ofta Kaukomieli, den till fjerran
lngtande, emedan han var bjd fr fventyr och stdse vistades p
vikinga-frder. Han skildras vidare ssom en skn, intagande man,
och hans frmga att vinna qvinno-gunst prisas hgt i runorna.
Sjelf stter han ett icke ringa vrde p sitt utseende. Han ansar
med omsorg sina lnga lockar, skryter med sina mrka gonbryn och
sin lediga gng. Han r, med f ord, Winminens fulla motsats.
Winminen skildras ssom en gammal, vis och erfaren man, hvilken
icke kastar sig i faror och fventyr utan stora skl och vigtiga
ndaml. Hans planer ro vanligen s vl anlagda, att de sllan
misslyckas. Endast i sina frierier r den ldrige vise alltid utsatt
fr motgngar. Joukahainens syster blir hellre "sikens syster i
hafvet, n ett std fr den gamle." Oaktadt sitt ldriga utseende
och styfva skick r Winminen likvl Runotars lskling. Den i
tta vadmalsrockar svepta gubben lter hon ur harpans strngar
framlocka toner, till hvilka icke blott Gudar och menniskor, utan
fven skogens vilddjur, luftens foglar och vattnets fiskar med undran
lyssna. Deremot roar det henne icke sllan att gckas med den skna
Lempi-sonen. Utan skonsamhet lter hon hans lnga lockar frvandlas
till tranbr p krret, ftterna till vide-grenar, hufvudet till en
tufva o.s.v. Man skulle harmas fver hennes gyckel, om hon icke till
frsoning begfvade Lemminkinen ter med lif och en nnu utmrktare
sknhet.

Sammanhanget emellan dessa tre runor r ganska naturligt, med
undantag likvl af den 7:de runan, deri D:r Lnnrot hopat tillsamman
s mnga Skogsmanna-snger, att enheten till ngon del gr frlorad.
-- Den ttonde runan synes vara en imitation af ett qvde, hvari
Frlsarens dd och uppstndelse besjungas. Ssom Lemminkinens moder
hr sker sin son, alldeles p samma stt frestlles Maria ska
Frlsaren. "Hiisis moar, den onda maktens lgor" ro frestllningar,
lnade ur Christi lidandes historia, likasom idn om Lemminkinens
pnyttfdelse naturligast kan frklaras genom Christi uppstndelse.
Men en sdan frklaring frutstter likvl, att den sjunde runan
ursprungligen icke slutats med Lemminkinens dd, s vida han nnu
ofta upptrder i de fljande runorna.



3. Winminens och Ilmarinens friar-frder till Pohjola. (R. IX-XII.)


I afsigt att begifva sig till Pohjola, brjar Winminen timra sig
en bt medelst sng, men rkar dervid i frlgenhet om tre ord. Efter
srskildta misslyckade frsk att skaffa sig dem, besluter han att
gra en frd till Tuonela. Anlnd till Tuoni-floden ropar han efter
bt. Tuonelas dttrar svara frn den motsatta stranden, att bten ej
frr skulle hemtas fver elfven, n han yppat orsaken, som vllat
hans frd till Tuonela. I brjan sker Winminen genom falska
fregifvanden frvilla Tuonelas dttrar; men d det icke lyckas honom
att fra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och sger
sig hafva kommit till Tuonela fr att f de behfliga orden. Nu
bringas han fver elfven, kommer till Tuonis boning, undfgnas frst
med mat och dryck och fres s att hvila. Under natten spinner man i
Tuonela ett nt af jern, kastar det tvrsfver och lngs efter elfven
fr att fnga Winminen vid terfrden. Under allt detta hade
Winminen varit vaken, ehuru han ltsat sofva, och gifvit akt p de
stmplingar, som frehades. Han undkommer derigenom, att han ssom
sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom
ntet. -- Hemkommen brjade han ter tnka p sin farkost och ngon
utvg att frskaffa sig ndiga trollord. Han visste vl, att i Antero
Wipunens, den ldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal,
men vgen till honom var mdosam och fventyrlig. Den gick fver
flickors nlsuddar, fver mnners svrdsgg och hjeltars stridsyxor.
Icke desto mindre besluter han att antrda frden. Utrustad med skor,
skjorta och handskar af jern samt en jernstng ger han sig stad och
kommer lyckligt fram till sitt ml. Wipunen hade redan hvilat s
lnge i jorden, att en tjock skog vxte fver hans graf. Winminen
fller skogen och drifver sin jernstng in i Wipunens mun, som genast
vaknar ur sin smn och, efter ett misslyckadt frsk att afbita
stren, uppslukar Winminen. I Wipunens mage anordnar Winminen
af sin skjorta en smidja, gr blsblg af skjortans rmar, nyttjar
sina knn som std, armbgarna som hamrar och lillfingren som tnger;
smider s med den styrka, att Wipunen rkar i vnda och nd. Han
sker med en trollsng befria sig frn sin obehagliga gst; men d
Winminen icke viker, utan tvrtom hotar att fr alltid qvarstadna
der han r och der det r honom godt att vara, ndgas Wipunen omsider
ppna sitt ordfrrd. Han sjunger dagar och ntter. Sol, Mne och
Karlavagn stadna fr att lyssna till hans sng; haf och floder hra
upp att svalla. Rikligen frsedd med ord tervnder Winminen hem
och fullndar sin nya bt. -- Dermed begifver han sig nu till Pohjola
fr att fria till den fagra flickan. Nr han seglade p ngot afstnd
frn den udde, hvarest Ilmarinen hade sin grd, sg dennes syster
Annikki, som stod vid stranden och skljde byke, ngot bltt skymta
ute p fjrden. Hon eftersinnar, hvad det mnde vara, gissar n p
ett, n p ett annat, faller slutligen p den tanken, att det kunde
vara Winminens farkost, och nskar, att den mtte komma till
stranden. S skedde fven. Annikki sprjer Winminen om anledningen
till hans resa. Winminen sker i brjan hlla sina afsigter dolda,
men ndgas slutligen yppa verkliga frhllandet. Straxt afbryter Anni
sitt groml och hastar att underrtta sin broder om Winminens
uppst att bemktiga sig den vidt frejdade flickan, fr hvars skull
Ilmarinen redan gjort s stora uppoffringar. I en hast gr sig smeden
resfrdig och beger sig landvgen till Pohjola, rikligt frsedd med
silfver och guld. Winminen och Ilmarinen anlnda p samma gng
till Pohjola. D man hr ser dem nalkas, och Pohjolas vrdinna genast
anar, i hvilken afsigt de komma, sker hon fvertala sin dotter att,
med sidosttande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den frmgne
Winminen till sin make. Men flickan frbehller sig att, enligt
hvad frut varit bruket i Pohjola, f sjelf bestmma sitt val och
sger sig vara bjd fr den, som hopsmidt Sampo. Winminen
hinner i stugan frrn Ilmarinen, han andrager sitt rende och fr
afslag. -- Derefter trder Ilmarinen in och frgar utan omsvep, om
den m, till hvilken han s lnge hade friat, nnu icke vore beredd
att flja honom. Modren sger henne vara redobogen, men frelgger
honom frst trenne vrf: att plja en af ormar uppfylld ker, tygla
vargar och bjrnar, samt fnga en gdda i Tuonelas elf utan ngra
fisk-redskap. Ilmarinen utfr lyckligt dessa bragder, och fr sedan
af Pohjolas vrdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den
gamle Winminen tervnder hem med bedrfvadt sinne och ger t
andra det rd, att alldrig fria i tfling med smeden Ilmarinen.

Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och
11:te runan samt dessutom ett och annat stlle i Wipunens besvrjelse
ro af christligt ursprung, s hafva dessa runor likvl i det hela
en hednisk charakter. Idn om de ddas uppvckande, som i den
10:de runan frekommer, hr i sjelfva verket till de urldsta, som
menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig
gllande hos nordliga folkslag. I allmnhet synes man hafva trott,
att de dda kunde uppvckas genom besvrjelser. Men detta medel kunde
den trollvise Winminen icke begagna, emedan han nu var ordfattig
och just hade kommit till Wipunen fr att frskaffa sig nya frrder.
Sledes brokar han endast sin armkraft fr att vcka den slumrande,
och det r sannolikt icke blott fr att plga, utan fastmer fr att
upplifva Wipunen, som Winminen brjar smida i hans mage.

I 11:te och 12:te runan har lsaren fr andra gngen gjort bekantskap
med Ilmarinen. Han framtrder hr ssom en ofrskrckt hjelte,
redobogen att utfra de fruktansvrda vrf, Pohjolas vrdinna lgger
honom. Annars skildras han blott ssom en fyndig smed och hans
frnmsta verk r det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V:
220-224 sges han hafva "smidt p himmel", men detta torde vara ett
af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska posien fverfldar.
Det hr p anfrda stllen till saken att upphja Ilmarinens frmga
ssom smed. Men nr den Finska sngmn vill prisa sitt freml, s r
hon alldrig karg p berm, likasom hon ej heller lter tadel tryta,
d sdant r af nden. I Winl glimmar allt af silfver och guld;
i Pohjola finnas endast vargar, bjrnar, etter-ormar, nidingar,
afskyvrda trollmn m.m. Dessutom mste man hr taga i betraktande,
att i den Finska posien allt framtrder i concret form, i lefvande
gestalt. Att Ilmarinen r en "skicklig smed" (r. II: 181), -- ett
sdant uttryck ljuder i och fr sig matt fr ett Finskt ra; men nr
dertill kommer, att han "smidt p himlalocket, utan att hvarken spr
af hammare eller mrken efter tnger ro synliga", d frst begriper
man, att hans skicklighet var stor, utan att likvl ngon bland
folket tnker hrvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten.



4. Ilmarinens brllop. (R. XIII-XVI.)


Nu brjar man tillreda brllop i Pohjola. Frst afskaffas en oxe,
s stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamren icke
fanns den man, som hade kunnat flla oxen. Sedan man fverallt, ja
till och med i Tuonela skt men ej funnit dess baneman, uppstiger
slutligen ur hafvet en liten kmpe, som ddar det oerhrda djuret.
Derp brygger man l, men vill ej f det att jsa. En ekorre och en
mrd utskickas fr att anskaffa jsningsmne, men let brjar ej att
jsa, frrn _mehilinen_ flyger nda bortom nio haf och derifrn
hemtar honung. let jser nu med styrka och hotar snderbryta
alla krlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar
en skicklig sngare. D snder vrdinnan sin trlinna att bjuda
brllopsgster, med befallning, att hon fven skall bjuda fattiga och
usla, blinda, lytta och lama. Winminen skulle bjudas till sngare,
men den obndige Lemminkinen lemnas objuden. -- Pohjolas vrdinna
hr ett gny frn tget, hon kastar sin blick t vester och ser en
stor skara brllopsgster vara i antg. Midt i skaran ker mgen.
Pohjolas vrdinna vlkomnar honom, fr honom i stugan och beundrar
hans vackra, ljusa gon. Festen brjas och Winminen skter sngens
vrf. -- Nr brllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas vrdinna
sin dotter om skilsmessan ifrn hemmet och frebrr henne att s
lttsinnigt hafva fvergifvit sina frldrars boning. D stiger tren
i flickans ga, och hon sger sig icke skiljas med gldje ur det
gyllne hemmet; hennes sinne r "som en dunkel natt om hsten, som en
mulen dag om vintern." Modren sker nu trsta henne med tanken p den
sttliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter pminner hon
sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya stllning skall ska
att uppfylla, och varnar jemvl Ilmarinen att med lmpa och klokhet
behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vrdat
hennes barndom, tackar grdens husfolk och alla barndomsvnner,
stter sig i Ilmarinens slde och reser bedrfvad bort till sitt nya
hem. -- Ilmarinens moder emottager sin svrdotter med gldje. Ett
gstabud tillreder, hvarvid Winminen ter fgnar gsterna med sng.

D bruket att sjunga vid brllop blott synes hafva gt rum i de
stra delarna af landet, s r det troligt, att denna plgsed r ett
ln ifrn Ryssland, hvarest samma bruk nnu i dag skall fortlefva.
Men om sjelfva idn fven r utifrn lnad, s ro i alla fall de
i Finland gngse snger rena skapelser af den Finska sngmn. De i
Kalevala intagna brllops-snger rja likvl mycket af en sednare
tids bildning, och Pohjola skildras hr p ett stt, som r alldeles
ofrenligt med den ursprungliga frestllningen derom.



5. Lemminkinens brllopsfrd. (R. XVII-XVIII).


D Lemminkinen frnam, att man firade brllop i Pohjola, beslt
han att objuden fara till gstabudet. Han ber modren framlgga mat,
elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren
sker afrda sin son ifrn denna frd, frestllande honom de mnga
faror, som mta s vl p vgen, som i sjelfva Pohjola, om han
ndtligen skulle komma fram. Lemminkinen lter icke afskrcka sig;
han tager sitt goda svrd och sin snabba bge, ger sig  frde,
undslipper lyckligt alla faror och kommer s till Pohjolas stugor.
Hr var brllopet redan firadt. Lemminkinen yttrar sin frtrytelse
derfver, att han icke blifvit bjuden till brllopet, och befaller,
att man skall brygga l p nytt och slagta en oxe till hans
undfgnande. Louhi skickar sin trlinna att tillreda mat och hemta
l t Lemminkinen. Den onda trlinnan kokar en soppa p fiskhufvun,
rofstrngar m.m.; i let lgger hon etter-ormar och dlor. Fga
njd med denna vlfgnad, begr Lemminkinen l fr betalning af
Pohjolas vrd. Frgrymmad fver en sdan skymf, sker denne genom
hexerier frgra Lempi-sonen; men d detta icke lyckas, utmanar
han honom p envig. I frsta hugget skar Lemminkinen hufvudet af
Pohjolas vrd och bragte derefter ofrd fver Pohja-folket, men
Louhi manade fram nya hjeltar att frflja den flyende Lemminkinen.
-- Hemkommen frtljer Lemminkinen fr sin moder med bedrfvelse
hndelsen i Pohjola och frgar af henne, hvar han kunde finna en
sker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkinen den ed,
att alldrig mera frdas i rlig, snder hon honom till en holme,
der fven hans fader hllit sig frdold. Lemminkinen blir med
vlvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid
i deras samqvm. Men d han en morgon skall g fr att helsa p en
af jungfrurna, blir han varse, att p hela holmen icke fanns den
man, som ej slipade sitt svrd till men fr hans hufvud. Utan att
ens hinna omfamna sina lskarinnor, hastar Lemminkinen p flykten.
Kommen till stranden ser han sin bt vara frbrnd till aska; han
timrar i hast en ny, stter sig i btens bakstam och afseglar frn
holmen, bedrfvad fver skilsmessan ifrn de skna. Efter tre dagars
segling lgger han i land vid en klippig holme. Hr brjar bten
beklaga sig fver sitt olycksde att alldrig mera komma ut i rlig.

Gripen af btens klagan besluter Lemminkinen att tvrtemot sin ed
gifva sig p hrnadstg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar
ut p Pohjolas haf. Pohjolas vrdinna snder en frost, s hftig, att
bten fryser fast ute p hafvet. Lemminkinen ndgas lemna bten och
undkommer sjelf med mda. Derp ger han sig att vandra i skog och
demark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans srjande moder och
ljufva ungdomsdagar lgger sig djupt upp hans sinne.

Uti denna episod och srdeles i 17:de runan framtrder den Finska
hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant r, lskade
fornfinnarne hos sina heroer mera andens n armens kraft. Om fven
den sednare egenskapen ansgs ndvndig hos en frejdad man, s
bestmdes dock alltid hans verkliga storhet efter mttet af hans
andliga frmga -- hans vishet, och en med andans vapen frvrfvad
seger skattades vida hgre n den, som blifvit tillkmpad med
svrdet. fven i dessa runor utfr Lemminkinen -- hr vanligen
Ahti [Ahti (eller Ahto) r fven namnet p hafvets gud] benmnd --
de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke frr till
svrdet, n han af Pohjolas vrd blifvit manad till strids; men hans
hela beteende rjer dock ett mod och en ofrskrckthet, som lter
frmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i
vapenbragder, n man velat medgifva.



6. Ilmarinen frlorar sin hustru. (R. XIX-XX.)


Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre ntter gammal sndrade
sin lindas bindlar. Han frdes till Karelen och sldes t smeden
Ilmarinen fr ngra lumpna redskap. Straxt den frsta dagen begrde
han arbete af sitt vrdsfolk. Man hade honom att vrda ett barn.
Kullervo ddade barnet och uppbrnde vaggan. Snd den andra dagen
att flla en svedja, frtrollade han marken att ej ngonsin blifva
skogbevxt, ej heller frambringa sd. Hvad helst man honom plade,
utfrde han det alltid tvrtemot befallning. P sjette dagen af sin
tjenstetid skickas han att valla boskap. Vrdinnan bakar t honom
till vgkost ett brd och gmmer deri en sten. Nr Kullervo skall
skra brdet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hmnas,
frstr Hjorden och tervnder hem med vargar och bjrnar, hvilka
sarga vrdinnan till dds. Derefter beger sig Kullervo till krig; --
men Ilmarinen begrter ntter och dagar sin frlorade hustru, och
faller slutligen p den tanken att af silfver och guld bilda en ny.
Bruden blir skn att skda; men Ilmarinen kan icke frlna henne
ordet, och d han tager den guldsmidda mn bredvid sig till natten,
mrker han, tt dess gyllne sida sprider kyla. Han sknker bruden
t den gamle Winminen till "evrdelig maka." Men nr Winminen
fven hvilat en natt vid hennes sida, ger han t kommande slgter det
rd att alldrig tnka p en brud af silfver och guld; ty, sger han,

    Kyla sprider rda guldet,
    Kyla sprider hvita Silfret,
    Lagom varm var ena sidan,
    Den i ylle-tcket svepta,
    Men till is den ville stelna,
    Som var vnd t unga jungfrun.

Derefter gr Ilmarinen ter en frd till Pohjola fr alt fria till
en yngre syster, men ndgas tervnda hem med ofrrttade render.
Winminen sprjer honom vid terkomsten om tillstndet i Pohjola.
Ilmarinen genmler:

    Ltt i Pohja r att lefva,
    D i Pohja Sampo finnes;
    Der r pljning, der r sning,
    Der r all slags vxt och grda,
    Der, just der en evig lycka.

fversttaren har redan tillfrene vid ngot tillflle anmrkt den
fverensstmmelse, som ger rum emellan den 20:de runan i Kalevala
och en Esthnisk folksng, som finnes fversatt bland "Herders
Stimmen der Vlker in Liedern", samt tillika angifvit de skl,
som vllat uppkomsten af en vid frsta anblicken s ovanlig id.
Pohjola var nemligen den enda ort, derifrn Kalevalas innevnare
valde sig hustrur. Men d Ilmarinen efter olyckan med sin frsta maka
frlorat allt hopp att vidare rna ngon framgng p detta hll,
faller det sig icke orimligt, att Sampos mstare gr ett frsk att
dana en m af silfver och guld. -- Fr frigt lnder ifrgavarande
fverensstmmelse till bevis p runans lder, emedan den sannolikt
uppkommit p en tid, d Finnar och Esthar nnu utgjorde ett och samma
folk.

Arhippa, den strsta nu lefvande sngare i Ryska Karelen, lter
Ilmarinen efter frlusten af sin frsta hustru ej mera fretaga sig
en ny friar-frd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Winminens
rd till kommande slgter, och combinerar icke denna runa med den
21:sta, utan frenar, ssom frut r anmrkt, den 5:te och den
21:sta sngen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skligt
att terfrena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgende
sammanhang, s bra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i stlle
fr vv. 337-350 i den 5:te; ty endast slunda sluta sig dessa runor
naturligen till hvarandra.



9. Pohjola frlorar Sampo. Fljderna af denna frlust. (R. XXI-XXVII.)


D Winminen hrde, hurudan vlmakt Sampos gande hade beredt
Pohjolas folk, freslog han fr Ilmarinen, att de skulle fara till
Pohjola och bemktiga sig detta medel fr lycka och vlstnd.
Ilmarinen yttrar farhgor i afseende  framgngen af ett sdant
fretag, alldenstund Sampo var vl frvarad inom Pohjolas
koppar-berg. Men Winminen lter icke afskrcka sig. Han anmodar
Ilmarinen att smida sig ett svrd, Pohjas sner till skrck. Nr
klingan var frdig, fann Winminen, att den i allo anstod en
hjelte. Sedan fven Ilmarinen kldt sig i stridsrustning, g brderna
att ska sig hst, men hra under vgen Wins bt jemra och beklaga
sig fver sitt missde att alldrig foras ut i rlig. D freslr
Winminen, att Pohjola-frden skall gras sjledes. Ogerna gr
Ilmarinen in p frslaget, emedan han anser en sjresa vara frenad
med strre faror och besvrligheter. Winminen sjunger bten ut
p bljan, qvder den full med menniskor, unga och gamla, mn och
qvinnor, ordnar dem till rodd och stter sig sjelf vid styret. Under
frden antrffas Lemminkinen; han sllar sig till de friga. -- Man
frdas vidare, men under frden utfr "eldforssen" fastnar bten vid
en oerhrd gddas skuldror. Winminen ddar gddan och kommer vid
betraktandet af dess tnder p uppfinningen af kantele. Sedan den var
frdig, lter Winminen allt folk spela derp, men ingen frstod
att derur framlocka rtta toner. Slutligen slr Winminen sjelf p
harpans strngar, och det fanns ej ett lefvande vsen, som icke kom
att lyssna till de underbara ljuden. Winminen sjelf hnfres af
tonernas makt; trar, stora som tranbr, rulla utfr hans kinder. --
Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola sprjer vrdinnan, hvad
nytt de hafva att tlja. Winminen sger utan omsvep, att de kommit
fr att dela Sampo med henne, men Pohjolas vrdinna yttrat hrvid:

    Hermelinen kan ej delas,
    Ekorn r t tre fr ringa.

Winminen sprider nu en djup smn fver Pohjolas befolkning.
Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Winminens
sng och Ilmarinens konst ppnas den igenrostade porten till borgen,
hvarest Sampo frvarades. Man borttager Sampo, fr den i bten och
antrder terfrden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna
portar glimma. D begynner Winminen att sjunga. En trana i Pohjola
frnimmer sngen. fverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf
hela Pohjola vaknar. Louhi gr att efterse Sampo och finner den vara
bortrfvad. Hon anropar Ukko att uppvcka en storm, som frhindrar
Winminens frd. Ukko hr hennes bn och snder en stormvind,
som upprr hafvet och till och med bortfr kantele. Medan stormen
fortfar, brjar Ilmarinen yttra klagan derfver, att han gifvit sig
ut p det oskra hafvet; men Winminen sger med lugn:

    Trar hjelpa ej ur nden,
    Jemmern ej frn onda dagar.

Lemminkinen yttrar hvarken gldje eller sorg; han blott reder
sqvttbord till bten. Emellertid utrustar Pohjolas vrdinna ett
fartyg fr att dermed frflja Winminen. D det brjar nalkas,
skapar Winminen ett stengrund, hvaremot Pohjas bt snderkrossas.
Louhi frvandlar sig till en rn, tager alla mnner under sina vingar
och flyger upp p masten af Winminens bt, hvilken dervid hll p
att kullstjelpas. Derp hugger hon tag i Sampo och bemdar sig att
f den ifrn bten. Frgfves ska Ilmarinen och Lemminkinen med
svrdet afbja hennes uppst. Winminen drager icke sitt svrd; med
blotta styr-ran utdelar han s vldiga hugg, att mnnerna dimpa i
hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva frlorat alla sina fingrar,
med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen trffad fogel
faller i bten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne
likvl att vrka Sampo i hafvet och f den i bitar. En del af Sampos
stycken nedsjnk i hafsbottnen, -- af dem fick Ahti sina skatter; en
ringa del frdes af stormen till hafs-stranden, -- deraf vlmakt i
Kalevala; men Pohjolas vrdinna fick endast locket, --

    Derfr r i Pohja jemmer
    Och ett brdlst lif i Lappland.

Winminen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till
stranden, gifver dem t Sampsa Pellervoinen och ber honom befrda
marken. Sampsa utsr skiljaktiga frslag, och nu uppvxa alla slags
trd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men d den omsider
fs att skjuta skott, hjer den sin krona nda upp till skyarna,
hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och mne med sina
grenar. Man besluter att flla eken; men det fanns ingen kmpe, som
hade frmtt nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hg kmpe
frn hafvet och nedhgg "Guda-trdet." Derefter fullndas sdden och
allt frodas frtrffligt. Men Louhi, afundsjuk fver den vlmakt,
som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgra Winminens dla
verk. -- Hon framfder sjukdomar och snder dem att plga Kalevalas
folk; men Winminen frjagar dem till Kipuvuori. -- Derefter
trollar hon sol och mne in i Pohjolas hlleberg. Winminen och
Ilmarinen uppstiga p det fversta himlahvalfvet fr att underska,
hvad som kunde undamskymma solens och mnens ljus. [Det som nu fljer,
tyckes, allt intill 27:de runan, ej hra till Kalevala.] Dit komne
fretaga de sig att sl upp eld. En jungfru uppe i molnet skall
vagga gnistorna (till lga?), men genom hennes oaktsamhet faller en
gnista p jorden. Brderna begifva sig att uppska den; de trffa p
vgen en qvinna, som sger sig vara den ldsta bland qvinnor. Hon
berttar, att gnistan tillfogat stora olyckor p jorden och omsider
genom frtrollning kommit i Aluejrvi, samt der blifvit uppslukad
af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en
gdda. Winminen lter i hast tillreda en not, och dermed uppfngas
gddan; men d den blir klufven, kommer elden ter ls, anstller stora
frdelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en
besvrjelse. -- Emellertid fortfara sol och mne att vara osynliga.
Winminen trder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af
silfver och guld. Ilmarinen lgger straxt hand vid verket, och d de
ro frdiga, bra brderna dem upp p fstet; men de sprida ej ljus.
Nu besluter Winminen att begifva sig till Pohjola, fr att f veta,
hvart man bragt solen och mnen. Han kommer bland Pohjas bevpnade
hjeltar och frgar trotsigt, hvart sol och mne frsvunnit. Man svarar,
att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola
komma derur. Winminen utmanar Pohjolas mn till strid. Klingorna
mtas; Winminens r en hrsmon lngre. Honom tillkom sledes det
frsta hugget. "Ssom rofstrngar skalar Winminen hufvuden af Pohjas
sner." Derp gr han att befria sol och mne ur sitt fngelse, men
slipper icke in i klippe-borgen. Han tervnder hem och her Ilmarinen
smida sig sdana redskap, som bana vgen till berget. Medan Ilmarinen
r sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lrka till
smidjan, stter sig vid gluggen och frgar, hvad Ilmarinen smidde.
"Halsring t Pohjolas vrdinna", var svaret. Bestrt flyger Louhi
hem, bringar sol och mne p fstet, flyger s i dufvo-skepnad till
Ilmarinens smidja och ger honom den underrttelse, att sol och mne
ter stigit p fstet. Ilmarinen bringar budskapet till Winminen,
som vlkomnar de lnge saknade med fljande helsning:

    "Hell dig mne, att du lyser,
    Att ditt anlete du visar,
    Hell dig gyllne dag, som randas,
    Hell dig sol, som ter uppgr!

    Du guldmne slapp ur stenen,
    Skna sol, du steg ur klippan;
    Ssom gyllne gk du uppsteg,
    Hjde dig som silfver-dufva.
    S du m hvar morgon stiga
    fven efter denna dagen,
    Och hvar gng, d hit du kommer,
    M du ymnig helsa bringa,
    Hopa hfvor upp hfvor,
    Fra lycka till vr metkrok,
    Hemta fngst t vra fingrar.

    Vandra nu din vg med helsa,
    Lgg din bana frisk till rygga,
    Gr din bge skn och vacker,
    G om aftonen till hvila."

Med denna herrliga solsng ndas Kalevala, om man med detta namn
betecknar _samtliga de snger, som skildra det frhllande, hvari
Kalevala och Pohjola st till hvarandra._ Detta frhllande r
till det mesta fiendtligt, det r, om man s vill, en ljusets strid
med mrkret. Vl skimrar fver Pohjolas dunkla himmel ett ljus,
som frherrligar de dystra fremlen i denna vederstyggliga nejd och
stiftar frsoning emellan Kalevalas sner och Pohjolas folk; men
sedan detta ljus frsvunnit, s r Pohjola ett hem blott fr leda
troll, afskyvrda nidingar, m.m. Louhi str i spetsen fr detta
vidriga slgte. Hon sker med trolldomens giftiga medel samka frderf
fver Kalevala. Winminen behfver all sin vishet fr att afvrja
hennes stmplingar. Striden r lnge oviss, men ndas dock slutligen
med Winminens seger fver Louhi, Kalevalas fver Pohjola, ljusets
fver mrkret.

Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala
och Pohjola vore att betraktas; antingen ssom historisk, grundad
p verkliga tilldragelser, eller ssom mythiskt-ethisk och, i detta
fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af
Winminen  ena sidan och Louhi  den andra. -- Den frra sigten
kan lika litet bevisas som vederlggas, och den sednare r s vida
falsk, som den fr mythen antager en ethisk grund. Ifrgavarande
strid, som nstan uteslutande hvlfver sig kring Sampo, afser
ptagligen yttre vlstnd. Detta bevisar redan Sampos bildande af
en svanfjder, ett ullstr, ett kornfr och en slndas bitar. Ngra
sngare tillgga nnu ko-mjlk. Hraf synes, att de mnen, af hvilka
Sampo bildades, ro tagna ifrn freml, som fr Finnarnes yttre
vlstnd voro af vigt och vrde. Sedan Sampo var hopsmidd, sges den
i dagens gryning hafva malat en lr att tas hemma, en annan att
sljas och en tredje att frvaras, och i 20:de runan frtljes, att
genom Sampos besittning tillvgabragtes pljning, sning, all slags
vxt och en evinnerlig lycka. Nr Sampo blef sndersplittrad p
Pohjolas haf, s frvandlades de stycken, hvilka nedsjnko i hafvet,
till Ahti-gudens skatter, de ter, som af stormen drefvos till
stranden, stadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot sges
elnde och ett brdlst lif hafva drabbat Pohjola genom frlusten af
Sampo. Louhi sker hmnas denna frlust, och hennes stmplingar
g fverhufvud ut p att berfva Kalevala dess genom Sampo vunna
vlmakt. Med f ord allt hvad runorna frtlja om Sampo, afser endast
det _yttre goda_.

D:r Lnnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas
Jumala-bild. Pohjola vore d Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro
skulle vllat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke
blifvit godknd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen
anledning till en sdan frmodan. Sampo r, enligt Finnarnes mythiska
frestllning derom, ett magiskt medel -- en talisman, och spelar i
denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade,
allt intill Christendomens infrande, i sin religisa utveckling icke
hunnit vida fver Magiens stndpunkt. Vl framskymtar i runorna hr och
der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt fver menniskan r s
ringa erknd, att de, i stlle fr att anropas, vanligen endast
besvrjas och begagnas af menniskan ssom medel fr hennes enskilda
nskningar och ndaml. Hon har nnu icke kommit till insigt af sitt
beroende af ngot hgre vsen. Sledes frambringar hon sjelf medlet fr
sin lycka och vlgng. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att
menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; -- deri visar sig ett
erknnande af ngot objectivt, men detta r ej uppfattadt ssom ett
fver menniskan upphjdt vsen, utan som ett af henne sjelf frambragt
yttre ting. Sampo r sledes ett foster af magisk cultur, men utgr
tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalra. -- En
mera utvecklad framstllning af mnet hr icke till detta forum.

I de fem terstende Snger skildras olikartade mnen. I 28:de
runan fngar Winminen en bjrn, och i den 29:de bildar han en ny
kantele. Runorna 30-31 hafva till mne en strid emellan Winminen
och Joukahainen, som slutas p det stt, att Joukahainen mste
lofva sin enda syster till hustru t Winminen. Men flickan "gr
hellre i hafvet" fr att der vara "en syster t siken", n hon blir
den ldriges vrn. I 32:dra runan skildras Frlsarens fdelse och den
gamle Winminens hdanfrd.

Denna runa utgr en del af ett strre epos, som besjunger Frlsarens
fdelse och seger fver den Finska Hedendomen. Detta epos frekommer
utfrligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar.

Det var fversttarens ursprungliga afsigt, att i fretalet fven
lemna en allmn fversigt af den Finska Gudalrans natur; men emedan
en sdan framstllning, om den icke utgr ett torrt register, skulle
leda till alltfr stor vidlyftighet, s mste den af sdan anledning
uteblifva. -- Mngen lsare hade kanske fven nskat att hr finna
ngra anmrkningar angende de mjliga historiska frhllanden, som
ligga till grund fr Kalevala; men det r min ofrgripeliga tanke, att
mythen r en svag och oftast vilseledande stjerna fr historien, och
jag lskar fr frigt icke att i mythen ska ngon annan verklighet,
n mythens egen.

Hvad nu sjelfva fversttningen [Det torde kanske icke vara
fverfldigt att omnmna, det brjan af 1:sta runan, hela 5:te,
11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan
tillfrene blifvit af andra fversatta, och med f frndringar
af mig begagnade.] betrffar, s m den glla fr hvad den kan.
Meningen har varit att p en gng gra den s trogen och s ledig,
som mjligt. Der begge dessa syfteml ej kunnat vinnas, har
ordagrannheten blifvit sidosatt, s framt ingen srskild vigt
legat i det enskildta uttrycket. Sdana skildringar, som i svensk
drgt hade kunnat sra anstndigheten alltfr mycket, hafva blifvit
mildrade, och brjan af 25:te runan, som till sin natur r sdan, att
den icke kan modifieras, r alldeles utjemnad. Af samma anledning
saknas i fversttningen den i 13:de runan ngra gnger frekommande
versen: "molempihin reisihihin." Likvl br anmrkas, att den Finska
snggudinnan fverhufvud r ytterst kysk och sedesam. -- tskilliga
parallela verser hafva, i brist p synonymer i Svenskan, blifvit
sidosatta. Ngon gng har fversttaren fven varit ndsakad
att fr andemeningens skull utbyta en frestllning emot en helt
annan. S t.ex. har ordet gs, der det i originalet begagnas ssom
ett bermmande epithet fr flickor, blifvit fversatt med dufva.
Ytterst sparsamt ro varianter (Varianterna ro i fvers. utmrkta
med *, och [ ] betecknar sdana verser, som ej st i sitt rtta
sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej
r af D:r Lnnrot angifven. Men att upprkna de smrre afvikelserna
ifrn originalet, skulle leda till det ondliga. De ro ett malum
necessarium vid hvarje fversttning, och om de i strre mngd skulle
antrffas hr, n i tskilliga andra versioner, s br det fven
tagas i betraktande, att Finska och Svenska sprken ro himmelsvidt
skilda frn hvarandra. Ty fr att ej tala om den olikhet, som r en
fljd af begge folkslagens ursprungligt olika frestllningsstt, s
har Svenskan redan fr mycket utbildat sig inom reflexionens omrde,
fr att ega ett natursprks musikaliska harmoni. Reflexionen har det
med sig, att den frvandlar sprket till ett aggregat af termer och
utmnstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa.
Hvad angr det frstndet, huru vinden susar och lrkan sjunger
och bcken sorlar? Det r allt ofrnuftigt; deri ligger alls ingen
tanke. Men just sdant angr natur-posien, och hvad mera r: den
lter ur den ringaste smsak, ur en "grdsgrdsstr", en "vidja", en
"vatten-ruska" ljuda en ton, som fr tillfllet frherrligar dessa
och dylika hvardagsfreml. Sdant frm ej vra moderna sprk. fven
fr det musikaliska i alliterationen har vr tid ingen smak, och i
Kalevala finnas likvl otaliga verser, hvilkas sknhet blott beror
p alliterationen. -- Vi hafva hrigenom velat antyda, att mnga
brister i vr fversttning ligga i sjelfva sakens natur. nnu flere
ro troligen af fversttaren sjelf frvllade. Men vi hoppas dock,
att lsaren, af krlek till den Finska sngmn, gerna fverser det
bristflliga i fversttningen.

Helsingfors den 9 Junii 1841.

M. A. Castrn






Frsta Runan.


    Nu mig gres lust i hgen,
    I mitt hufvud bor en tanke,
    Lust jag har att brja runor,
    Laga mig till reds att sjunga.
    Du min vn, min gode broder,
    dle sprk-kamrat, ej ofta
    Hnder, att vi hr frenas,
    Brja samtal med hvarandra,
    Har i dessa de-trakter,
    Dessa sorgsna nordanlnder.
    Lgg d hand i hand och foga
    Haka i den andra haken,
    Fr att sjunga goda qvden,
    Fram de bsta snger lgga,
    Att de dle dem m hra,
    Sngens vnner dem frnimma
    Bland den ungdom, nu hr uppgr,
    Bland den skara, som hr vxer --
    Dessa ord som gfva fngna,
    Dessa ljufva snger, tagna
    Frn den gamle Wins blte,
    Under Ilmarinens ssja,
    Ned frn Kaukomielis svrdsudd,
    Joukahainens bges bane,
    Frn det innersta af Pohja
    Och frn Kalevalas moar.

    Dessa sjng min fader fordom,
    D till yxan skaft han tljde,
    Dessa lrde mig min moder,
    Qvad fr mig min fostrarinna,
    Under det hon vred sin slnda.
    Bringade sin ten i rullning.

    nnu andra ord det finnes,
    Dem jag fngat, dem jag lrt mig,
    Plockat upp vid vgens sidor,
    Dem jag brutit har frn ljungen,
    Rifvit ls frn skogens ruskor,
    Frn de spda skotten dragit,
    Under det jag gick att valla,
    Gick som barn att vakta hjorden,
    P de honungsrika tufvor,
    Upp fltets gyllne kullar,
    Efter Muurikki den svarta,
    Den med flckar mrkta Kimmo.

    Hundra ord jag hemtat ddan,
    Tusen mnen fr att sjunga;
    Sngerna uti ett nystan,
    I en bundt jag sammanhvlfde,
    Lade nystanet p klken,
    Bundten i min lilla slde.
    Lnge har min sng i klden,
    Lnge i det dolda varit;
    Nu jag sngen vill ur kylan,
    Visorna ur klden hemta
    Hit till hrnet af vr jernbnk,
    Andan af den fasta plankan,
    Under dessa skna sparrar,
    Denna vidtbermda taks,
    Lossande mitt nystans nda,
    Knuten lsande af bundten.

    S en vacker sng jag sjunger,
    Lter vl en herrlig ljuda,
    Sen jag rgens krna njutit
    Och med kornet mig frfriskat.
    Om ej l frhanden finnes,
    Om ej spisl mer r frigt,
    Sjunger jag med torra lppar,
    Drillar vid en droppe vatten,
    Att den skna qvllen nda,
    Aftonskymningen frjaga,
    Kanske nsta morgon mta,
    Nsta gryning n frljufva.

              ----

    S jag hrde fordom sgas,
    S man sngen frr begynte:
    En i sender kommer natten,
    En i sender ljusnar dagen,
    Ensam fddes Winminen,
    Den evrdelige sngarn.

    Kave Ukko, Nordens herre,
    Gamle trygge Winminen
    Lg uti sin moders skte,
    Dvaldes der i tretti somrar
    Och i vintrar lika mnga.
    Tyckte tiden lngsamt skrida.
    Knde ledsnad vid sin lefnad,
    Nr han ej fick mnen skda
    Och ej solens ljus betrakta.

    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Ls o Mne, Sol befria,
    Och du Karlavagn ledsaga
    Mannen frn ej knda drrar,
    Genom obekanta leder,
    Ifrn dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala gngar.
    Hjelpen mig att mnen skda
    Och att solens ljus betrakta,
    Lra karlavagnen knna,
    Gldja mig af fria luften."

    Nr ej Mnen honom lser,
    Honom Solen ej befriar,
    Sjelf han fr sig ledet ppnar
    Med det ej benmnda fingret,
    Sparkar upp den rda porten
    Med en t p venstra foten,
    Gr p hnderna till trskeln,
    Fram till farstu-drrn p knna
    Och p ftterna till grden.
    Kom s ut att mnen skda
    Och att solens ljus betrakta,
    Lra karlavagnen knna,
    Gldja sig af fria luften.

    Winminen fds om natten,
    Gr i smidjan andra dagen.
    Smider hamrande med slggan,
    Stdet klingar under slagen;
    Smider sig en halmlik fle,
    Hst, sm liknar rtens stngel.

    Stryker hsten lngsmed ryggen,
    Klappar flen upp hullet:
    "Dugde att p ryggen sitta,
    Gunga p det mjuka hullet."
    Sjelf han stter sig p ryggen,
    Grnsle sig p hsten kastar,
    Rider, s att marken dnar,
    Och tillryggalgger vgen
    P sin hst, som halmen liknar,
    P den rtskaftlika flen.

    Red i Win-grdens lunder,
    Upp Kalevalas moar,
    Hsten sprang, det led med frden,
    Hemmet blef och vgen aftog.
    Red s ut p hafvets yta,
    P den vida, ppna fjrden.
    Icke vtas hingstens hofvar,
    Hstens leder fuktas icke.

    Var en Lapp med skefva gon,
    Som af gammalt ilska hyste,
    Nrde agg frn fordna dagar
    Mot den gamle Winminen.
    Fogade en eldsnabb bge,
    Bildade ett sttligt vapen.
    Utaf jern han bgen smider
    Och dess rygg af koppar gjuter.
    Dem med guld han sedan pryder,
    Smyckar omsorgsfullt med silfver;
    Fr s bgen frdig bildad,
    Snabba vapnet sammanfogadt.
    Skn var bgen till att skda
    Och dess vrde icke ringa.
    Der en hst stod bak p ryggen,
    Lngsmed stocken sprang en fle,
    [Kapo hvilade p bgen]
    och vid trissan lg en hare.

    Tljer nu en skock af pilar,
    Fjdrade p trenne sidor.
    Hvarje pil, han frdig tljer,
    Blir af snerna befjdrad
    Med sm fjdrar utaf svalan
    Och med sparfvens ltta vingar.

    Hvarmed hrdas dessa pilar,
    Hvarmed hrdas och bestrykas?
    Med en ormsls svarta vtskor,
    Skarpa ettern af en huggorm.

    Hvadan fick han fjder-snren,
    Hvadan strngen till sin bge?
    Der han fick sig fjder-snren,
    Der han fick en strng till bgen:
    Ifrn hr af Hiisi-hsten,
    Ifrn Lempo-flens kldnad.

    Sedan pilarna man svarfvat
    Och med fjdrar dem omgifvit,
    Han till fots sin vg betrder,
    Vandrar stigande med snabbhet:
    Goda bgen under armen,
    Kogret pil-uppfyldt p ryggen;
    Gr till fallet af eld-forssen,
    Till den helga flodens hvirfvel.

    Spejar morgon, spejar afton,
    Spejar hela middagstiden,
    Om ej Winminen komme,
    Om ej vattnets vn anlnde.

    Nr en dag det ter hnde,
    Fogade sig ngon morgon
    Att sin blick han hof mot vester,
    Vnde hufvudet t solen,
    Sg han gamle Winminen
    P det bla hafvets yta.

    Fattade i eldsnabb bge,
    Tog sitt allra sknsta vapen,
    Spnde s det snabba vapnet,
    Drog den starka koppar-bgen
    Upp emot det venstra knet,
    Hll i bgeln hgra foten.
    Grep en pil utur sitt koger,
    Fjdrad pil ur djurskinnshlstret;
    Tog den rakaste bland pilar,
    Valde ut det bsta skaftet.

    Skyndsamt nu han bgen spnner,
    Vnder den i sina hnder;
    Fr till rat eldig bge,
    Vid sin hgra hand den stller
    Fr att dda Winminen,
    Vattnets vn om lifvet bringa.


    Modren nekar, hustrun nekar,
    Tvenne menskor honom neka,
    Neka tre naturens dttrar
    Att ej Winminen skjuta:
    "Ej du skjute Winminen,
    Son r Win till din faster."

    Skt ndock, han lydde icke,
    Tog till orda sjelf och sade.
    "Allt som handen riktar hgre,
    I den mon m pilen snkas;
    Allt som handen riktar lgre,
    I den mon m pilen hjas."

    Skt s af den frsta pilen,
    Allt fr hgt den pilen flydde,
    fver hufvudet till himlen;
    Himlen hade nra brustit,
    Luftens bgar sprungit snder.

    Skt s af den andra pilen,
    Allt fr lgt den pilen flydde,
    For i lga moder-jorden;
    Den till Manala vill sjunka
    Och dess sar nstan brista.

    Skt s af den tredje pilen,
    Och den tredje pilen trffar
    Uti bla elgens mjlte
    Under gamle Winminen.
    Pilen for igenom kttet
    Upp hstens venstra skuldra.

    Nu den gamle Winminen
    Kom med hnderna i vattnet,
    Fll med fingrarna i bljan
    Damp med nfvarna i svallet,
    Sjnk ifrn den bla elgen,
    Frn den rtskaftlika hsten.

    Lappen med de skefva gon
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ej du gamle Winminen
    Skall uti din lefnad mera,
    Ej s lnge tiden varar,
    Klara mnen nnu lyser,
    Win-grdens flt betrda,
    Kalevalas moar trampa."

    Gamle trygge Winminen
    Sen omkring i sex r vrkes,
    Hit och dit sju somrar drifves,
    Irrar af och an i tta
    Upp hafvets stora yta,
    P den vida, ppna fjrden.
    Under honom flyter vattnet,
    Ofvan hvlfves bla himlen.

    Hr nu mannen tljer hafven,
    Hjelten bljorna begrundar;
    Hvar han hjer upp sitt hufvud,
    Der med ord han holmar skapar;
    Hvar han rkar vnda handen,
    Der han reder till en udde;
    Hvarest foten mter bottnet,
    Grfver han fr fisken gropar;
    Hvarest land till land sig nrmar,
    Signar han fr notvarp stllen;
    Hvar han stadnar upp fjrden,
    Lter han sm klippor fdas,
    Dolda grund i vattnet vxa,
    Emot hvilka skeppen styras,
    Kpmnnen sitt lif frlora.

    Kom en rn frn Turja-landet.
    Fogel sig frn Lappland snkte,
    Flyger msom, msom stadnar;
    Flg i ster, flg i vester,
    Flg s lngt sydvest sig strcker
    Och till nordens sista grnser.
    Sker fr sitt bo ett stlle,
    Plats, hvarest hon vistas kunde.

    Nu den gamle Winminen
    Hjde upp sitt kn ur hafvet,
    Att en hrik tufva vara,
    Strbevuxen, vissnad torfve.

    rnen ifrn Turja-landet
    Fann nu plats att bo sig bygga,
    Mrkte tufvan uti hafvet,
    Upp bljan bla strimman.
    Flyger msom, msom stadnar,
    Snker sig p knets nda,
    Utaf het bo sig fogar,
    Fltar af det torra grset;
    Lgger s sex gg i boet,
    Gyllne voro de sex ggen,
    Men ett sjunde var ett jern-gg.

    Ligger sedan upp ggen,
    Knets nda rnen vrmer.
    Deraf gamle Winminen
    Knde hetta uti knet,
    Rjde att hans leder vrmdes.
    Pltsligt rrde han p knna,
    Skakade om sina leder,
    ggen rullade i vattnet,
    Skramlade emot ett stengrund,
    ggen splittrades i stycken,
    rnen hjde sig i luften.

    Derp gamle Winminen
    Ngra ord allenast sade:
    "Nedra delen utaf gget
    Till den lga jord m varda,
    fra delen utaf gget
    M till hga himlen bytas.
    Hvad som hvitt i gget finnes,
    M som sol p fstet lysa,
    Men det gula uti gget
    M som mne mrkret skingra.
    ggets andra smrre stycken
    Bytas m till himlens stjernor."




Andra Runan.


    ndock nalkas onda dagar,
    Ofrd hotar Winminen.
    Som en stubbe utaf furu,
    Lngsmed ar, dem han skapat,
    Holmar, hvilka sjelf han frambragt
    Ruskan r till men i vattnet,
    Fattig man fr rik i vgen.

    Der nu gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ve mig arme, olycksfulle,
    Af elnde undertryckte!
    Hurudant r nu mitt lge,
    Hvart r jag, en hjelte, kommen?
    Att i r och dar kringdrifvas,
    Irra under ppna himlen,
    Kastas af och an af stormen,
    Hit och dit af bljor vrakas
    Upp dessa vida vattnen,
    Upp hafvets breda bljor.

    Icke vet jag, olycksfulle,
    Uti dessa onda dagar,
    Dessa mdofulla tider,
    Invid lifvets grns, som flyktar,
    Om min stuga jag i vinden,
    Eller uti vattnet timrar;
    Gr min stuga jag i vinden,
    Intet std i vinden finnes;
    Om jag den i vattnet timrar
    Vattnet bortfr, hvad jag timrat."

    Blste frn sydvest en stormvind,
    Bljorna frn vester drefvos,
    Frde gamle Winminen
    Bort till Pohjola, det mrka,
    Till den ort, som mnner slukar,
    Hjeltar uti vgen drnker.
    Der nu grter Winminen,
    Grter och sig hgljudt jemrar,
    Hundra sr han har i sidan,
    Tusen hugg af vinden gifna.
    Sade gamle Winminen:
    "Ve att ifrn egna nejder
    Bort jag samm beklagansvrde
    Och kom hit till andra lnder.
    Onda ro dessa trakter,
    Inga vgar af mig knda,
    Hr mig rifva alla trden,
    Alla barrtrdsruskor sra,
    Alla qvistar sl mig arme,
    Mot mig rasar allt det vrsta
    Uti dessa usla nejder,
    Dessa arma nordanlnder.

    Icke kan jag finna vgen,
    Vet, som frmling, ej af kosan
    Att till hemmet tervnda,
    Komma till bekanta nejder.
    Vgen leder ut t skogen,
    Onkelvoinen fr mig vilse.
    Teppo, du om vgen rder,
    Kom att kosan t mig visa,
    Att med stakar vgen teckna,
    Mrken skra uti trden,
    Att i skogar mannen hittar,
    Hjelten sig ur knen letar,
    Nr han om till hemmet vnder,
    Sig beger till egna nejder."

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Vaknade en morgon tidigt
    Och i dagens gryning uppsteg.
    Eldar i en hast sin stuga,
    Samlar kolen upp hrden
    Stdar s sin lilla stuga,
    Sopar golfvets tiljor rena,
    Torkar med sin lilla risqvast
    Af lfrika qvistar fogad.
    Soporna hon sedan ser
    I en ask af koppar gjuten,
    Br dem ut igenom drren,
    Fr p kern fver grden.
    Stadnar pltsligt fr att lyssna,
    Fr att lyssna, fr att hra,
    P det lngst belgna fltet,
    P den mest aflgsna kern;
    Hr ett grtande p hafvet,
    Jern rande tvrsfver floden:
    "Barna-grt r icke grten,
    Jemmern ej en qvinnas jemmer;
    Grten r en skggig hjeltes,
    Jemmern af Uvantolainen."

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Skt sin farkost ut p vattnet,
    Trebrdsbten upp bljan.
    Ror s hn till Winminen,
    Fram till hjelten, som sig jemrar.

    Der nu grter Winminen,
    Jemrar sig Uvantolainen,
    Munnen rres, skgget darrar,
    Men ej vrida sig hans lppar,
    Icke skiljas t hans tnder.

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma,
    Gr p mannens grt en nde,
    Hjelten ifrn jemmern frlsar;
    Stller honom uti styret,
    Sjelf vid rorna sig stter.
    S till Pohjola hon rodde,
    Framfr Pohja-grdens portar.
    Lter mannen ta, dricka,
    Frlsar honom ifrn dden;
    Sedan tager hon till orda,
    Talar och af hjelten sprjer:
    "Hvarfr grter du o Win,
    Jemrar dig Uvantolainen?"

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ledsnaden mig hr betager,
    Ingen ro den t mig lemnar,
    D jag frmling r i landet,
    Oknd man ibland ej knda.
    Derfr all min tid jag grter,
    Srjer genom hela lifvet,
    Att jag samm frn egna lnder,
    Mig begaf frn knda nejder
    Hit till obekanta drrar,
    Portar, dem jag icke knner."

    Louhi Pohjolas vrdinna
    Tog till orda nu och sade:
    "Ej du grte Winminen,
    Jemre dig Uvantolainen.
    Hr fr dig r godt att lefva,
    Att ditt hela lif tillbringa,
    Uti Pohja-sners grdar,
    P de ljufva boningsstllen,
    ta ktt, som fr dig sttes,
    Dricka l ur fulla stopet."

    Nu den gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Borta btar maten ringa,
    Om man fven vl undfgnas.
    Mannen i sitt land r bttre,
    Hgre r hans vrde hemma.
    O du Skapare frunna,
    Att till eget land jag kommer;
    Bttre r i egna lnder
    Dricka vatten ur en rifva,
    n att uti andra lnder
    Tmma l ur fulla stopet."

    Louhi Pohjolas vrdinna
    Yttrade ett ord och sade:
    "N hvad skulle du mig gifva,
    Om jag dig till hemmet bragte,
    Bort till egna kergrenar,
    Spnorna p egen backe?"

    Sade gamle Winminen:
    "Hvad vill du af mig begra,
    Om du bringar mig till nejder,
    Der min hembygds gkar gala,
    Hvarest egen tupp jag hrer,
    Der min egen stuga eldas?"

    Sade Pohja-grds vrdinnan:
    "O du vise Winminen!.
    Kan t mig du Sampo smida,
    Sira ut det granna locket,
    Bilda af en svane-fjder,
    Gra af ett litet ullstr,
    Af ett enda litet kornfr
    Och en sndrig slndas stycken;
    Med en m jag lnar mdan,
    Arbetet med fager flicka,
    Bringar fven dig till nejder,
    Der din hembygds gkar gala,
    Hvarest egen tupp du hrer,
    Der din egen stuga eldas."

    Gamle trygge Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Sjelf jag ej frstr att smida,
    Kan ej sira granna locket,
    Men en smed i hemmet finnes,
    Hamrare med fyndigt sinne,
    Hvilken fven smidt p himmel,
    Som p luftens lock har hamrat;
    Hvarken synas spr af hammarn,
    Eller mrken efter tnger."

    Sade Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma:
    "Den som Sampo t mig smidde,
    Kunde granna locket, sira,
    Bilda af en svane-fjder,
    Gra af ett litet ullstr,
    Af ett enda litet kornfr
    Och en sndrig slndas stycken,
    Finge jungfrun fr sin mda,
    Fr sitt arbet' fagra flickan."

    Nu den gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Om du mig till hemmet bringar,
    Ger jag smeden Ilmarinen,
    Som det goda Sampo smider,
    Sirar ut det granna locket,
    Jungfrurs sinnen fven blidkar,
    Tennbriskprydda flickor eldar."

    Derp Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Satte hingsten till att springa,
    Hvita manen till att rras.
    Gamle, trygge Winminen
    Sjelf sig uti slden stter,
    Hjer sig i granna korgen,
    ker bort med gny och buller
    Ifrn Pohjola det mrka,
    Frn det mulna Sariola.




Tredje Runan.


    Det var Pohjas m den skna,
    Landets ra, vattnets prydnad,
    Kldde sig i rda strumpor,
    Lade granna skor p foten,
    Prydde sig med allt det bsta,
    Tog det vackraste om halsen,
    P sitt brst det prydligaste,
    Det mest lysande om kroppen;
    Satte sig p luftens loka,
    Strlande p himla-bgen,
    I den allra rensta drgten,
    I en lysande bekldnad.

    Gamle trygge Winminen
    Frdas fram med gny och buller
    Ifrn Pohjola det mrka,
    Frn det mulna Sariola;
    Kastade sin blick mot himlen,
    Bge skn p fstet lyste,
    Fager jungfru upp hgen,
    Vid dess rand en vacker flicka.
    Der sin vf af guld hon vfde,
    Vrdade om silfver-tyget
    Med en gyllne vf-skottspole,
    Med en vfvar-sked af silfver,
    Frde skeden fram och ter,
    Skaften lt hon hjas, snkas.

    Gamle trygge Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Kom, o flicka, i min slde,
    Snk dig ned i granna korgen!"

    Flickan svarar honom fyndigt:
    "D jag man dig skulle kalla,
    Skulle dig fr hjelte hlla,
    Om du taglet klyfva kunde
    Med en knif, som udd ej ger,
    Och i saknad r af spetsen;
    Om ett gg i knut du sloge,
    Utan att man knuten mrker."

    Gamle trygge Winminen
    Skar i tvenne delar taglet
    Med en knif, som udd ej gde,
    Och i saknad var af spetsen;
    Slog jemvl en knut p gget,
    Utan att man knuten mrkte.

    Sade gamle Winminen:
    "Se nu har jag taglet klufvit
    Med en knif, som udd ej ger,
    Och i saknad r af spetsen;
    Har en knut p gget slagit,
    Utan att man knuten mrker.
    Kom, o flicka, i min slde,
    Snk dig ned i granna korgen!"

    Flickan svarar honom fyndigt,
    Yttrande med dessa orden:
    "I din slde jag ej kommer,
    Frrn liten bt du timrar,
    Gr den af min slndas bitar,
    Fogar hop af tenens stycken;
    Yxen fr ej trffa stenen,
    Ej dess blad mot klippan klinga."

    Derp gamle Winminen
    Reser upp sig ifrn slden;
    Bitar s af slndan tager,
    Samlar tenens sneda stycken,
    Brjar timra bt p berget,
    Hugga p den hrda hllen.
    Hugger en dag, hugger tvenne,
    Hugger n p tredje dagen;
    Yxen trffar icke stenen,
    Ej dess blad mot klippan klingar.
    Hnde sig den tredje dagen,
    Att p knappen Piru rrde,
    Lempo ryckte upp bettet,
    Hiisi skakade p skaftet;
    Yxen trffade nu stenen,
    Bladet klingade mot klippan.
    Yxen s frn stenen slintar,
    terstudsar ifrn klippan,
    Trffar knt p arme mannen,
    Tn p gamle Winminen.
    Lempo den vid kttet fogar,
    Hiisi styr den till hans dror,
    Yxens egg i kttet biter
    Och dess skaft af bloden slukar;
    Bettet ter ra kttet,
    Skaftet varma bloden slukar.
    Nu i strmmar bloden rinner,
    Brusar fram i strida forssar.

    Gamle trygge Winminen,
    Den evrdelige vise,
    Hvilken alla ord besitter,
    ger icke ord mot sdant.
    Sjelf han tar sig fr att trolla,
    Sjelf han brjar att besvrja;
    Lser ursprungsord grundenligt,
    Enligt mnet vishetsrunor.
    Ngra ord han dock ej minnes,
    Stora ord, som bloden hmma,
    Hvaraf bom han kunnat bilda
    Och ett stadigt ls bereda
    Fr de stllen, jernet skurit,
    Och den bla munnen bitit,
    Till att dmma blodens flde,
    Hmma den i strida loppet.

    Nu i strmmar bloden rinner,
    Brusar fram i strida forssar
    Ifrn knt p trygge mannen.
    Ifrn tn p Winminen.
    Icke fanns en flod, s ymnig,
    Allraminst bland bckar ngon,
    Hvilken ej blef fversvmmad
    Af det alltfr stora fldet;
    Icke fanns en sdan kulle,
    Ej en sdan kulles hympel,
    Icke af den hjd en bergstopp,
    Att den ej blef fversvmmad
    Ifrn knt p helga mannen,
    Ifrn tn p Winminen.

    Svrare nu knnes smrtan,
    Brjar blifva mer besvrlig,
    Mera plgsam att frdraga,
    Gamle trygge Winminen
    Stack sin fle uti redet,
    Bruna trafvaren fr slden,
    Sjelf i den sig hjde sedan,
    Satte sig i granna korgen.

    Slog sin snabba hst med spet,
    Smlde till med perle-snerten.
    Hingsten sprang, det led med frden,
    Slden skrann och vgen aftog.

    ker lngsmed ppna vgen
    Till den nedersta bland grdar,
    Sprjer sedan fver trskeln,
    Frgar efter kunnig trollkarl:
    "Monn' i denna grden finnes
    Den som jernets verk beskdar,
    Som kan denna flod frdmma,
    Hmma blodens strida flde?"

    Var ett litet barn i stugan,
    Satt ett di-barn upp golfvet.
    Barnet svarade ur stugan,
    Di-barnet frn golfvet talte:
    "Icke finns i denna grden,
    Den som knner hjeltens plga,
    Hvilken jernets verk beskdar,
    Som p trdets spr kan blsa.
    Der i andra grden finnes,
    Kr din hst till andra grden."

    Gamle trygge Winminen
    Slog sin snabba hst med spet,
    Smllde till med perle-snerten,
    Krde fram med gny och buller
    Lngsmed vgen, som var fverst,
    Till den fversta bland grdar;
    Sprjer sedan fver trskeln,
    Frgar s inunder gluggen:
    "Monn' i denna grden finnes
    Den som jernets verk beskdar,
    Som kan denna flod frdmma,
    Hmma blodens strida flde?"

    Lg en gumma under tcket,
    Pladdrerska vid hllens nda,
    Gammal gumma med tre tnder,
    Frr vrdinna uti grden;
    Gumman sig till gluggen nrmar,
    Yttrar s ett ord ock sger:
    "Icke finns i denna grden
    Den som knner mannens plga,
    Som frmr hans smrtor stilla,
    Hvilken dmmer der-forssen,
    Kan det starka blod-regn hindra,
    Hmma blodens strida flde;
    Der i andra grden finnes,
    Kr din hst till andra grden."

    Gamle trygge Winminen
    Slog sin snabba hst med spet,
    Smllde till med perle-snerten,
    Krde fram med gny och buller
    Lngsmed vgen, som var ytterst,
    Till den yttersta bland grdar;
    Sprjer sedan fver trskeln,
    Talar s vid skrmtaks stolpen:
    "Monn' i denna grden finnes
    Den som jernets verk beskdar,
    Som kan denna flod frdmma,
    Hmma blodens strida flde?"

    Upp ugnen bor en gubbe,
    Grskggsman inunder sen,
    Gubben ryter ofvan ugnen,
    Grskgget p muren ropar:
    "Strre floden har man hmmat,
    Dmmt i loppet mera strida,
    fvervunnit strre hinder,
    Mktigare ting besegrat
    Blott med trenne ord af Skaparn,
    Med de helga ursprungsorden;
    Floder dmmt och sjars utlopp,
    Strida forssars svall betvingat,
    Fjrdar har man skilt frn fjrdar
    Och med ns man ns frenat."




Fjerde Runan.


    Derp gamle Winminen
    Sjelf ifrn sin slde stiger;
    Ohjelpt stiger han ur slden,
    Reser sig med egna krafter.
    Sedan trder han i stugan,
    Under taket sig begifver.

    Hr ett silfver-stop man bringar,
    Hemtar fram en gyllne kanna.
    Kannan r dock alltfr ringa,
    Rymmer ej den minsta delen
    Utaf bloden frn den gamle,
    dle guden Winminen.

    Gubben ryter ofvan ugnen,
    Grskgget p muren ropar:
    "Hvem kan du bland mnner vara,
    Hvilken utur hjeltars skara,
    Nr af blod sju fulla btar,
    Hela tta stora sar
    Frn ditt kn, du arme, flutit
    Och p golfvet runnit neder.
    Andra ord jag skulle minnas,
    Stora ord, som bloden hmma,
    Men jag minnes icke brjan,
    Vet ej, hvarest jernet fddes."

    Nu den gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Sjelf jag knner jernets ursprung
    Tror mig veta stlets brjan;
    ldst bland brderna r vattnet,
    Jernet r den yngsta brodren
    Ock i ordning mellerst elden.

    Elden brjar sanslst rasa
    Lgan ofrvget frdas,
    Upp sig fvermodigt svingar,
    Vxer till och blir frfrlig,
    Brnner krr och brnner lnder,
    Mnga krr och mnga lnder,
    Det der stora torko-ret,
    Sommaren, d allt frbrndes
    Och ej elden slckas kunde.
    Jernet lyckas dock sig gmma,
    Gmma sig och finna tillflykt."

    Gubben ryter ofvan ugnen,
    Yttrar der ett ord och sger:
    "Hvarest gmde sig d jernet,
    Gmde sig och fann en tillflykt
    P det stora torko-ret,
    Sommaren d allt frbrndes?"

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Se, der gmde sig d jernet,
    Gmde sig och fann en tillflykt;
    Vid det lnga molnets nda,
    I den slta ekens krona,
    Uti unga jungfru barmen
    Hos en n ej fullvxt flicka.

    Fyra mr i molnet funnos,
    Trenne jungfrur, skna brudar,
    Jungfrur tre med brst, som svllde,
    Och med spenar, hvilka vrkte.

    Mjlken gjto de p marken,
    Tmde ut de fyllda brsten;
    Svart kom mjlken frn den ena,
    Hvit den flt ifrn den andra,
    Rd den tredjes var som elden.

    Af den svarta jungfru-mjlken
    Alstrades det mjuka jernet,
    Af den hvita jungfru-mjlken
    Har man ftt det sprda jernet,
    Och utaf eldrda mjlken
    Har man ter stlet bildat.

    Derp jernet sig frdolde,
    Dolde sig ett r och tvenne
    Uti sanka mossans klla,
    I en der uti gungflyn,
    Upp krrets lngsta strckning,
    P det vilda fjllets hjessa,
    Hvarest svanor ggen lgga,
    Gssen klcka sina ungar.

    Vargen sprng lngsefter krret,
    Bjrnen ilade p heden,
    Vargen lyftar mull frn krret,
    Bjrnen sparkar jern ur heden.

    Guden rkar g p vgen,
    Mrker d det svarta gruset,
    Der som vargen lyftat foten,
    Bjrnen sina hlar fstat,
    Yttrar s ett ord och sger:
    'Ve dig jern, beklagansvrda,
    Hvad du r i uselt lge,
    I en lg och mklig boning,
    Under vargens ben p mossan,
    Stdse under bjrnens fotspr!'

    Men allt efter denna dagen
    Vaskas jernet upp frn mossan,
    Ifrn jordens smuts befrias,
    Ryckes upp ifrn det blta."

    Gubben ryter ofvan ugnen,
    Yttrande med dessa orden:
    "Deraf allts fddes jernet,
    Deraf alstrades d stlet."

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Deraf n ej jernet fddes,
    Nej deraf alldeles icke;
    Ej det arma jernet fdes
    Utan vilda eldens tillhjelp,
    Icke heller blir det hrdadt,
    Utan att i vattnet vtas.

    Bragtes uti smedens smidja,
    Ned i Ilmarinens ssja.
    Sade smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn:
    'Om jag dig i elden bringar,
    Drifver ned uti min ssja,
    Alltfr fvermodig blir du,
    Vxer till och blir frfrlig,
    Hugger vl nnu din broder,
    Srar barn af egen moder'.

    Eden svor nu arma jernet,
    Jernet svor den svra eden
    Uti ssjan, upp stdet,
    Under slagen utaf hammarn:
    'Finns ju trd fr mig att ta,
    Stenens hjerta till att bita,
    Att jag ej min broder hugger,
    Srar barn af egen moder'.

    Derp smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn
    Bringar jernet ned i lgan,
    Drifver det uti sin ssja.
    Frst uppmjukade han jernet,
    Hrdade det sen i vatten.
    Prfvar vattnet med sin tunga;
    Mycket gerna smeden smakar
    Vttskorna, der stlet bildas,
    Vattnet, hvari jernet hrdas.
    Sade smeden Ilmarinen;
    'Ej r detta vatten tjenligt,
    Att deri jag bildar stlet,
    Att jag jernet der bereder.
    Mehilinen, du vr fogel,
    Flyg nu hn med ltta vingar
    fver hela nio hafven
    Och det tionde till hlften,
    Ila fver flt och mossor,
    Flyg p snedden fver hafven;
    Bringa honung med din vinge,
    Honung med din tunga hemta,
    Tag ifrn sju grs-strns spetsar,
    Skaffa frn sex blomster-toppar
    Till det stl, som hr beredes,
    Jernet, som jag nu tillverkar'.

    Herhilinen, Hiisis fogel
    Lyssnar noga och betraktar,
    Under takets list beskdar,
    Tittar fram i skygd af nfret,
    Medan smeden jern bereder,
    Ilmarinen stl tillverkar.

    Bar s ormens skarpa etter,
    Bragte maskens svarta vtskor
    Och de ting, som dlan gnat,
    fven hemligt gift af grodan,
    Till det stl som nu bereddes,
    Jernet, som af smeden smiddes.
    Dervid smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn
    Trodde, att hon bringat honung,
    Hemtat af de sta safter,
    Yttrar s ett ord och sger:
    'Se det hr r godt och tjenligt,
    Att deri jag bildar stlet,
    Att jag jernet den bereder'.

    Gick en liten tid till nda,
    Ganska ringa tid var liden;
    Se d vredgas arma jernet,
    Jernet vredgas och frargas,
    Bryter eden som det svurit,
    ter som en hund sin ra:
    Hugger i sin egen broder,
    Srar barn af samma moder.
    Jernet studsade i kttet,
    Tog i knt p arme mannen,
    Fick s bloden till att flyta,
    Till att flyta, till att frusta."

    Gubben ryter ofvan ugnen,
    Skgget sjunger, hufvet skakas:
    "Nu jag jernets ursprung knner,
    Knner ock dess vrsta den.
    Ve dig jern, beklagansvrda,
    Stackars jern, du usla smidslagg!
    Monn' till stor du ren hann fostras,
    Vxte alltfr stor och vldig,
    Nr mot din natur du brutit
    Och din slgt med munnen fattat.

    Icke var du stor den tiden,
    Icke stor och icke liten,
    Icke var du alltfr vacker
    Och ej heller mycket smrtsam,
    Nr du ssom mjlk lg stilla,
    Nr nnu du, flt som stmjlk
    Uti unga jungfru-brstet,
    Hos en icke fullvxt flicka,
    Vid det lnga molnets nda,
    I den slta ekens krona.

    Icke var du stor den tiden,
    Icke stor och icke liten,
    Nr du hvilade som vtska,
    Stod nnu som vatten stilla
    Uti sanka mossans klla,
    I en der uti gungflyn,
    Upp krrets lngsta strckning,
    P det vilda fjllets hjessa.

    Icke var du stor den tiden,
    Icke stor och icke liten,
    Nr du vaskades frn mossan.
    Rycktes upp ifrn det blta,
    Blef frn jordens smuts befriad,
    Renad ifrn lerans blandning,
    Utan att ens handen vttes,
    Utan att en t blef fuktad.

    Icke var du stor den tiden,
    Icke stor och icke liten,
    Nr du ssom smidslagg frste
    Och din ed, du usla, gjorde,
    Uti ssjan, upp stdet,
    Under slagen utaf hammarn.

    Sedan blef du ond i sinnet,
    Blef frderfvad af din plga,
    Brt den ed, som du besvurit,
    t som hunden, upp din ra.

    Hvem har bedt till onda verket,
    Hvem har rdt till usla bragden?
    Monn' din fader, eller moder,
    Monn' den ldsta ibland brder,
    Den bland dina systrar yngsta
    Eller andra hga frnder?
    Ej din fader, ej din moder,
    Ej den ldsta ibland brder,
    Ej den yngsta ibland systrar.
    Icke andra hga frnder,
    Sjelf du gjorde onda verket,
    Kalmas bragd du sjelf frrttat.

    Kom att se den bragd, du fvat,
    Att ditt onda verk frbttra,
    Frrn jag t modren sger,
    Yppar allt infr den gamla.
    Mer fr modren d att gra,
    Strre blir den gamlas mda,
    Nr det onda sonen fvar,
    Nr sig barnet illa uppfr.

    Hvem bland mnnerna r skicklig,
    Hvilken ibland hjeltar vuxen
    Att p bloden sluta munnen,
    Att dess strida flde hmma?

    Skulle man i mig ej finnas,
    Ej i Ukkos son en hjelte,
    Till att detta flde hejda,
    Till att dmma der-forssen,
    S har Lempo feta hnder,
    Onde mannen tjocka fingrar
    Till att hmma detta flde,
    Hindra bloden frn att forssa.
    Foga nu det feta fingret,
    Tryck din tjocka tummes nda
    Till en bom i grymma hlet,
    Tili en lapp fr stygga porten.

    Stadna blod, hr upp att flyta,
    Hejda dig i snabba farten,
    St orrlig ssom vggen,
    Som en grdsgrd, p ditt stlle,
    Ssom svrdet str i hafvet
    Och p mossig tufva starren,
    Hllen upp ker-renen,
    Furu-trdet uti skogen.

    Men om sinnet dig vill bjuda
    Att med strsta snabbhet rras,
    M du rras uti kttet,
    Kroppens ben igenomstrmma.
    Bttre r fr dig derinne,
    Sknare fr dig att lpa
    Under hullet, inom senor,
    Och att uti benen flyta,
    n att rinna ned p marken,
    Der du utaf stoft besudlas.

    In i hjertat r ditt stlle,
    Och din kllare i lungan;
    Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
    Ila hastigt till din boning.
    Hr o dyre! upp att drypa,
    Lt o rda blod! dig hmma,
    Eller m du sjelfmant stadna;
    Sjelfva Tyrj-fors ju dmdes,
    Stadnade ock Jordan-floden,
    Torrt blef hafvet, torr blef himlen
    Upp sommaren den torra,
    D ej elden slckas kunde.

    Om ej det tillfyllest vore,
    nnu minns jag annan utvg,
    Ropar mig en Hiisis gryta,
    Ifrn Helvetet en kittel,
    Hvaruti man bloden kokar,
    Vrmer upp den rda vtskan,
    Att den ej p marken rinner,
    Fr p jorden forssa neder."

    Derp band han dror samman,
    Knt tillhopa deras ndar.
    Rknar alla der-strngar,
    Och med dessa orden talar:
    "O du drornas Gudinna,
    Suonetar, du vackra qvinna!
    Du som spinner dror skickligt,
    Spinner med den ntta tenen,
    Med din slnda utaf koppar,
    Hjulet, som af jern r hopsmidt:
    Kom nu hit, d du behfves,
    Vandra hit, nr du anropas.
    Tag i famn en knippe dror
    Och af hull en bundt p armen,
    Fr att dror sammanfoga,
    ndorna tillhopaknyta.

    Tuonis son med rda kinder!
    Af det rda garnet tvinna,
    Tvinna mot det venstra lret
    Ned inunder hgra handen,
    Att dermed jag dror binder,
    ndorna tillhopaknyter."

    Dermed hop han dror fogar
    Och frenar deras ndar.
    Stora dror och arterer
    Fster han emot hvarandra,
    Vid hvarandra smrre dror.
    Snder s sin son i smedjan,
    Fr att goda salvor gra,
    Och tillreda lkemedel
    Utaf frskal ifrn grsen,
    Af de tusen blomster-knoppar,
    Som man bragt frn andra lnder.
    Fjerran ifrn byn den kalla.
    Icke hrt, ej sett man hafver
    Grs-slag alla, som der vxa.

    Sonen kommer s ur smedjan,
    Der han goda salvor lagat
    Och tillverkat lkemedel;
    Bragte dem i Gubbens hnder.
    Denne smorde Winminen,
    Helade den illa farne,
    Smorde nedan, smorde ofvan,
    Smorde midtupp tillika;
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Ifrn Gudar komme bistnd,
    Hjelp ifrn grundmnens modrar!
    Gode skapare bevara,
    Milde Gud du oss beskydda,
    Att vi ej i lyten bringas
    Och af plgor ej besvras.
    Sjelf o Gud, du uppenbare,
    Spnn i rede dina flar.
    Dina hstar stll i ordning;
    Kr s med din granna slde
    Genom ben och genom leder,
    Genom kttet, som r skadadt,
    Genom n ej knutna dror.
    Lgg i benens gropar silfver,
    Guld, der dern r frderfvad,
    Ben, der kttet r ihopklmdt,
    Blod, der dern blifvit knuten.
    Hvarest hullet snderbrustit,
    Der m hull du lta vxa:
    Hvarest ben har slintat undan,
    M du ter ben instta;
    Der som dern blifvit vrickad,
    M du nya dror knyta;
    Hvarest bloden har afrunnit,
    Dit du lte bloden rinna;
    Och der kttet blifvit skadadt,
    Dit du ter ktt m foga."

    Derp band han om med silke,
    Lindade med skna trden
    Knet p den arme mannen,
    Trna upp Winminen;
    Hjde s sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Bandet vare Skaparns silke,
    Herrens hull m blifva linda,
    Kringom detta goda knet
    Dessa tr, som ro fasta."

    Nr nu smrjelsen var plagd,
    Plagdt skra lkemedlet,
    Nr med silke knt var bundet,
    Lindadt om med skna trden,
    Svimnar nstan Winminen,
    Dras tillsamman utaf smrta.

    Gubben manade nu plgor
    Och frdref de svra smrtor
    Hn till plgo-backens kulle,
    Toppen utaf sjukdoms-berget,
    Fr att bringa stenar smrta,
    Hafva hllar till att vrka.

    Gamle trygge Winminen
    Deraf verklig hjelp frsporde,
    terstldes snart till helsan.
    Kttet vxte och blef vackert,
    Blef aldeles heladt nedtill,
    Midtupp frn smrta friadt,
    Blef p alla sidor felfritt.
    Ofvantill fullkomligt botadt,
    Mera friskt n tillfrene,
    Bttre n det frr ens varit.

    Nu en tacksam blick han snder
    Upp emot den hga himmel;
    Hjande sin rst han sger,
    Och med dessa orden talar:
    "Dn ju nden stdse utgr,
    Ddan komma knda tecken:
    Upp ifrn den hga himmel,
    Frn den makt, som allt ting skapat.
    Nu o Gud, du uppenbare,
    Som med mhet vrdar lifvet,
    Har mig hjelp och bistnd gifvit
    Uti dessa svra smrtor,
    Dessa jernets onda plgor,
    Skador utaf stlet gjorda."




Femte Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Straxt sin hemfrd nu begynner;
    Spnde flen uti redet,
    Bruna trafvaren fr slden.
    Sjelf i den sig satte sedan,
    Hjde sig i granna korgen.
    Slog sin snabba hst med spet.
    Smllde till med perle-snerten;
    Hsten sprang, det led med frden,
    Slden skrann och vgen aftog,
    Men bjrkmeden hrdes knaka,
    Knarra sldens gyllne sittkorg.
    S han ker fram med buller,
    fver Win-grdens lundar,
    fver Kalevalas moar,
    Yttrar d ett ord och sger:
    "Ulf, du drmmaren m sluka,
    Sjukdom, vrnga Lappen dda!
    Hvilken sade mig ej hemmet
    Mer med dessa gon skda,
    Sad' att jag i lifvet aldrig,
    Aldrig i min lefnads dagar,
    Skulle Win-grdens lundar,
    Kalevalas moar hinna."

    Derp gamle Winminen
    Sjunger och sin vishet fvar;
    Sjng en gran med blommig krona
    Och med skna gyllne grenar,
    Styrde toppen upp mot himlen,
    Hjde tvrs igenom molnen,
    Spridde grenarna i luften,
    fver himmelen dem bredde.

    Sjunger och sin vishet fvar,
    Sjng s mnen upp att lysa,
    Uti granens gyllne krona,
    P dess qvistar karlavagnen.

    Och han far stad med buller
    Vgen fram t gyllne hemmet,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Att han smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Lofvat bort fr sig till lsen,
    Fr att eget lif befria,
    Bort till Pohjola det mrka,
    Till det mulna Sariola.

    Men till mte kommer smeden:
    "O du gamle Winminen,
    Hvarfr r du s bedrfvad,
    Lter snedt din mssa hnga?"

    Hrvid gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "O du broder Ilmarinen,
    Frnde, barn af samma moder!
    Far att dig en flicka taga,
    Vlja m med skna lockar
    Ifrn Pohjola det mrka,
    Frn det mulna Sariola;
    Vet, i Pohja finns en jungfru,
    I den kalla byn en flicka,
    Som fr svenner icke mmar,
    Ej de bste mn ens aktar;
    Halfva Pohjola dock henne
    Prisar som sin sknsta trna;
    Genom hullet skimrar benet,
    Genom benet lyser mrgen.
    Om du Sampo smida mktar,
    Kan det granna locket sira,
    Fr du jungfrun fr din mda,
    Fr ditt arbet' skna flickan."

    Sjelf nu smeden Ilmarinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Du d lofvat har och offrat
    Mig till Pohjola det mrka
    Fr att s ditt lif befria,
    Att dig sjelf ur dden frlsa!
    Vet dock, jag i lifvet aldrig,
    Aldrig i min lefnads dagar
    Pohjas stugor vill beska,
    Sariolas knutar nalkas,
    Orten se, der mnner drpas,
    Hjeltar uti hafvet drnkas."

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade,
    "Hr du smed o Ilmarinen!
    G dock tt beskda granen.
    Hvilken himmelshgt har stigit,
    Hjt sig tvrs igenom molnen,
    Grenarna i luften utbredt,
    fver himmelen sig spridit.
    Underting du der skall finna,
    Se hur nya mnen lyser
    Upp i granens gyllne krona,
    P dess qvistar karlavagnen."

    Begge s att granen skda
    Sig till Wins sved begfvo,
    Ut till Kalevalas skogsmark.
    Sade gamle Winminen:
    "Nu du smed, min gode broder,
    Klttra upp att hemta mnen
    Och att karlavagnen taga
    Ifrn granens gyllne krona."

    Derp smeden Ilmarinen
    Klttrade i hga trdet,
    Upp emot den hga himlen;
    Klef att mnen hemta neder,
    Och att karlavagnen taga
    Ifrn granens gyllne krona.

    Nu den gamle Winminen
    Sjunger hjande sin stmma,
    Sjunger vinden upp att hvirfla,
    Luften att frbittrad rasa.
    Derp tager han till orda,
    Brister ut och sger detta:
    "Vind, du honom tag i bten,
    Vrens flgt uti din farkost,
    Fr att bra skyndsamt hdan
    Bort till Pohjola det mrka."

    Honom vinden tog i bten,
    Vrens flgt uti sin farkost
    Fr att bra skyndsamt ddan,
    Bort till Pohjola det mrka.

    S nu smeden Ilmarinen
    Frdades och kom med snabbhet
    Bort till Pohjola det mrka,
    Till det mulna Sariola.
    Samma vg han for som vinden,
    Samma strt som vrens flgtar,
    Ofvan mnen, nedom solen,
    Utmed karlavagnens skuldror;
    Frst p Pohjas grd han stadnar,
    Upp Sariolas badvg,
    Att ej hundarne ens hra,
    Valparne ej honom varsna.

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma,
    Sjelf nu ut p grden trder,
    S tilltalande den komne:
    "Hvem kan du bland mnner vara,
    Hvilken utur hjeltars skara;
    Hit du kom p vindens vgar,
    P den strt som vrens flgtar,
    Och p dig ej hundar sklla,
    Ingen ullsvans mot dig glffsar."

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Icke har jag kommit heller,
    Att af byens hundar slitas,
    Af ullsvansarne frfljas
    Vid ej frr beskta drrar,
    Portar, dem jag icke knner."

    Derp Pohjolas vrdinna
    Sprjer s den komne gsten:
    "Monne du har lrt att knna,
    Eller p din vg ftt trffa
    Den der smeden Ilmarinen,
    Honom konsterfarna hamrarn?"

    Det var smeden Ilmarinen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Jag r smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn."

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja grds tandglesa gumma
    Skyndsamt in i stugan trdde,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Du min egen yngsta dotter,
    Du af mina barn mig krast,
    Kld upp dig allt det bsta,
    Tag det vackraste om halsen,
    P ditt brst det prydligaste,
    Det mest lysande om kroppen;
    Nu har smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Kommit hit att Sampo smida,
    Sira ut det granna locket."

    Det var Pohjas m den skna,
    Landets ra, vattnets prydnad,
    Gick i boden upp backen;
    Bodar tre p backen stodo,
    En tillhrde hennes moder,
    Och den boden var den bsta.
    Der fanns kista upp kista,
    Ena skrinet vid det andra,
    ppnade den bsta kistan,
    Granna locket klang och uppfor,
    Fann deri sex gyllne grdlar,
    Fann fem yllne kjortlar fven;
    Kldde p sig allt det bsta
    Tog det grannaste om halsen,
    P sitt brst det prydligaste,
    Det mest lysande om kroppen.

    Derp Pohjolas vrdinna
    Frde smeden Ilmarinen
    In i Pohjas boningsstuga,
    Sariolas bygda timring;
    Hr med mat hon mannen fgnar,
    Fgnar ock med goda drycker,
    Tills af dryckerna frplgad
    Han sig tung och smnig knde;
    Ledde vandrarn s att sofva
    Vid den skna jungfruns sida.

    Pohjolas vrdinna sedan
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Hr du smed, o Ilmarinen,
    Du en hamrare evrdlig!
    Kan t mig du Sampo smida
    Sira ut det granna locket,
    Bilda af en svane-fjder,
    Gra af ett litet ullstr,
    Af ett enda litet kornfr
    Och en sndrig slndas stycken,
    Fr du jungfrun fr din mda,
    Fr ditt arbet' skna flickan."

    D tog smeden Ilmarinen
    Sjelf till orda s och sade:
    "Vl jag kan dig Sampo smida,
    Sira ut det granna locket,
    Bilda af en svane-fjder,
    Gra af ett litet ullstr;
    Af ett enda litet kornfr
    Och en sndrig slndas stycken;
    Smidt jag fven har p himmel,
    Jag p luftens lock har hamrat,
    D ej fanns den minsta brjan,
    Ej ett band var frdiglagadt."

    Derp smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn;
    Sig beger att Sampo foga,
    Sira ut det granna locket.
    Frst han hr dock efter smedja,
    Frgar efter smedje-redskap;
    Men ej smedja finns i Pohja,
    Ej en tng i Pimentola,
    Icke smedja, icke blsblg,
    ssja ej och std ej heller,
    Icke hammare, ej skaft ens.

    ter smeden Ilmarinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Qvinnor m derfver ngslas,
    Uslingar m halfgjordt lemna.
    Ej en man, om ock en smre,
    Om en svagare det vore."

    Sker stlle fr sin ssja
    Och en plats fr blgen lmplig,
    Upp Pohja-grdens backe,
    Klippan som af jern r danad,
    P det hga fasta stlberg.
    Fann ocks ett litet stlle,
    Fann en liten plats till grundlag,
    Hvarest nu sin blg han nedslog,
    Der sin smedje-pust han bredde
    Och sitt std i ordning stllde.

    Satte trlar sen att pusta,
    Lnta drngar till att trycka;
    Trlar pusta ofrtrutet,
    Raskt de lnta drngar trycka;
    Pusta en dag; pusta tvenne,
    Pusta n p tredje dagen,
    Lg s famnshgt dam p skuldran,
    Alnshgt aska upp hufvet,
    Och p kroppens andra delar
    Hela spannet tjockt af kolstoft.

    Redan p den tredje dagen
    Skdar smeden Ilmarinen
    Sjelf uti sin ssjas botten,
    Synar lngst blgens brddar:
    "Blir ej Sampo redan frdig,
    Ej det granna locket lagadt?"
    nnu blir ej Sampo frdig,
    Ej det granna locket lagadt.

    Derp smeden Ilmarinen
    Tager vindarne att pusta;
    Vindarne de vldigt pusta,
    stan pustar, pustar Vestan,
    Sunnan nnu mera pustar,
    Nordanvinden mktigt blser.
    Pusta en dag, pusta tvenne,
    Pusta n upp den tredje;
    Men p tredje dagen redan
    Skdar smeden Ilmarinen
    Sjelf uti sin ssjas botten,
    Synar lngst blgens brddar:
    Sampo sig ur lgan trnger,
    Trder fram ur ssjans botten.

    Derp smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn
    Smider raska tag med slggan,
    Hamrar hurtigt upp stdet,
    Hamrar i en drrls smedja,
    I ett rum, som gluggar saknar.
    Dagen all han Sampo smider,
    Hamrar p det granna locket,
    Hvilar natten om hos jungfrun,
    Fr att hennes krlek vinna.
    Fick omsider Sampo frdig,
    Granna locket prydligt lagadt;
    Vinnas kan dock icke flickan,
    Unga jungfrun ej bevekas.
    Brjar Sampo s att mala,
    Granna locket flitigt svnga,
    Mol en lr i dagens gryning,
    Mol en lr att tas hemma,
    Mol en annan fr att sljas,
    n en tredje att frvaras.

    Detta Pohjas qvinna glder,
    Och hon bringar dit sin Sampo,
    In i koppar-bergets gmmor,
    Uti Pohja-grdens stenberg,
    Bakom ls och reglar nio.
    Der hon ock dess rtter fster
    P ett djup af nio famnar:
    Ena roten ned i jorden,
    Invid vattnets grns den andra
    Och i hemmets berg den tredje.

    Sjelf nu smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Med t sidan lutad mssa,
    Eftertnker och begrundar,
    I sitt sinne fverlgger,
    Hur han stode ut att lefva
    Uti Pohjola det mrka.

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Skulle du vl Ilmarinen,
    Redan lngta i ditt sinne
    Att till eget hemland komma?"

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Dit, ack dit jag lngtar endast,
    Bort till fordna fosterjorden,
    Fr att d i egen hembygd."

    Louhi Pohjolas vrdinna
    Rundligt mannen d frplgar,
    Stter s i btens bakstam,
    Vcker vinden upp att blsa.
    Hrmed smeden Ilmarinen
    ter till sitt hemland vnde,
    Frdades t gyllne hemmet,
    Bort till fordna fosterjorden.

    Frgar gamle Winminen
    D af smeden Ilmarinen:
    "O du broder Ilmarinen,
    Frnde, barn af samma moder!
    Har du nya Sampo fogat,
    Sirat ut det granna locket?"

    Sade smeden Ilmarinen
    Sjelfva mstarn tog till orda:
    "Redan mol der nya Sampo,
    Granna locket flitigt svngde,
    Mol en lr i dagens gryning,
    Mol en lr att tas hemma,
    Mol en annan fr att sljas,
    n en tredje att frvaras."




Sjette Runan.


    Sjelf den muntre Lemminkinen,
    Han den vackra Kaukomieli
    Rustar ut sig till en resa,
    Lngtande att kunna komma
    Hn till Pohja-sners hrdar,
    Till de flt, der Lappar lefva.

    Skor sin hst den lnga sommarn,
    Hela vintern hofjern smider;
    Spnner eldig hst fr slden
    P det flt, som gnistor sprider.
    Vattnet droppade ur redet,
    Fettma flt frn hstens remtyg.

    Tog till orda Lemminkinen:
    "O min moder, gamla qvinna,
    Om du dock min skjorta skljde
    Uti svarta ormens etter,
    Och den torkade om sommarn!
    Nu jag reser bort att fria
    Till en m i byn den kalla,
    Flickan uti Pimentola."

    Modren gr frsk att neka,
    Gamla qvinnan honom varnar:
    "O min son! ej m du resa,
    Utan att du vishet ger,
    r med insigter begfvad,
    Hn till Pohja-sners hrdar,
    Till de flt, der Lappar lefva.
    Dig kan Lappen der besvrja,
    Dig kan Turjalainen trycka
    In med hufvudet i lera
    Och med armarna i gldkol,
    Nfvarna i heta askan."

    Tog till orda Lemminkinen:
    "Redan frr de skt mig trolla,
    Desse trollmn, etter-ormar;
    Trenne Lappska trollmn skte
    Mig en sommar-natt besvrja,
    Nakne p en sten i jorden,
    Utan blte, utan klder.
    Mer af mig de icke fingo,
    n frn stenen yxen tljer,
    Nfvaren frn klippan lser,
    Vlten ifrn hala isen,
    Tuoni tar ur toma stugan.
    Om med dem jag vill mig mta,
    Stlla mig i bredd med dessa,
    Sjelf frmr jag Lappen trolla
    Och p Turjalainen foga
    Hnderna i Kalmas kittel,
    Nfvarna i hrda vdret,
    Knna att p srjan dansa,
    Benen till att isen krossa,
    Snderbrka isens skorpa.
    Klyfver ock med sng hans skuldror,
    Blser lpparna i bitar
    Och i tu hans skjortas krage,
    Brstets pansar uti stycken."

    Modren gr frsk att neka,
    Gamla qvinnan honom varnar:
    "O min gosse, far dock icke
    Att till mn i Pohja fria,
    Flickan uti Pimentola.
    Lika vl dig nr frderfvet,
    Ofrd drabbar Lemminkinen,
    Dig beklagansvrda gosse.
    Ej kan du i sng-frmga
    Mta dig med Pohjas sner,
    Icke kan du Turja-sprket,
    Kan ej qvda Lappska snger."

    Nu den muntre Lemminkinen
    Brjar p att hret kamma,
    Borsta sina lnga lockar,
    Att p friarfrder fara,
    Sig till Pohjola begifva.
    Slngde kammen upp sparren,
    Upp ugnens stolpe borsten.
    Sjelf till orda tog och sade:
    "D r Lemminkinens bane,
    Arme mannens ofrd kommen,
    Nr ur borsten bloden dryper,
    Hinner ned i rda strlar."

    For stad nu Lemminkinen
    Tvertemot sin moders vilja,
    Mot sin vrdarinnas varning.
    Hvar tar mannen sig till vara?
    Ngot tar han sig till vara
    Framfr drren, under sparren,
    Invid drrens post i stugan,
    Vid de mest aflgsna leder.
    Skydd ej dessa medel sknka;
    Hvar tar mannen sig till vara?
    Ofvan fallet af eld-forssen,
    Vid den helga flodens hvirfvel.
    Der tar mannen sig till vara,
    Skyddar sig och sig omgjordar,
    Klder sig i jernsmidd skjorta,
    Stlsmidt blte p sig spnner,
    Talar sen med dessa orden:
    "Mannen r i pansar bttre,
    Starkare i jernsmidd skjorta,
    Stlomgjordad mera hrdig
    Uti dessa trollmns dalar,
    I de vise mnners bygder --
    S den svage ej han fruktar,
    Aktar icke ens den starke."

    Slog sin snabba hst med spet,
    Smllde till med perle-snerten.
    Hingsten sprang, det led med frden,
    Slden skrann, och vgen aftog.
    Krde en dag, krde tvenne,
    Krde n p tredje dagen.
    Mter s en by p vgen,
    Frdas fram med gny och buller
    Upp vgen, som var nederst,
    Till den nedersta bland grdar.
    Sprjer sedan fver trskeln,
    Talar s bak skrmtaks stolpen:
    "Monne hr i grden finnes
    Den som hstens brstrem lser,
    Fimmelstngerna kan flla,
    Taga lokan ur dess spnning?"

    Svarade ett barn frn golfvet,
    Gosse s frn trappan talte:
    "Icke finnes hr i grden
    Den som hstens brstrem lser,
    Fimmelstngerna kan flla,
    Taga lokan ur dess spnning."

    ngslig var ej Lemminkinen,
    Slog sin snabba hst med spet,
    Smllde till med perle-snerten,
    Krde fram med gny och buller
    Upp vgen, som var medlerst,
    Till den medlersta bland grdar.
    Sporde sedan fver trskeln,
    Talte s bak skrmtaks stolpen:
    "Monne hr i grden finnes
    Den som hstens brstrem lser,
    Fimmelstngerna kan flla,
    Taga lokan ur dess spnning?"

    Ifrn golfvet hrs en gumma,
    Sladdrerska frn hrden svara:
    "Nog du fr frn denna grden
    Den som hstens brstrem lser,
    Fimmelstngerna kan flla,
    Taga lokan ur dess spnning.
    Karlar fr du, fastn tio,
    Hundratals, om s du nskar,
    Hvilka hdan skjuts dig skaffa,
    Gifva dig en hst till kning,
    Till att frdas fver hafven,
    fver smrre sjar halka,
    Att du till din husfars qvllsvard,
    Till din matmors frukost hinner,
    ter middag med allt husfolk.
    Ssom tupp du tget uppnr
    Och som hnans unge grden,
    Gr med naglarna p trskeln
    Och p tvren uppfr trappan,
    Sidlngs efter farstu-golfvet."

    ngslig var ej Lemminkinen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Gumman vore vrd att skjutas,
    Kringen man klubba borde."

    Slog sin snabba hst med spet,
    Smllde till med perle-snerten,
    Krde fram med gny och buller
    Upp vgen, som var fverst.
    Till den fversta bland grdar.
    Kom s nda fram till grden,
    Slog p marken med sin piske,
    Dam steg upp, der pisken rrde.
    Och en unger man i dammet.
    Denne lser hstens brstrem,
    Fimmelstngerna han fller,
    Tager lokan ur dess spnning.

    Derp muntre Lemminkinen
    Stadnar frst och lyssnar noga;
    Hrde runor ut p grden,
    Ord igenom mossig springa,
    Hrde qvdas bakom brdet,
    Inom stugans vggar spelas.

    Gick frn knuten nu i stugan
    Bak frn hrnet in i prtet,
    S att hundarne ej hrde,
    Glffsarne ej honom mrkte.
    Mn med lnga trutar stugan,
    Stolta kmpar bnken fyllde,
    Sngare p golfvet stodo,
    Siare vid drrens gafvel,
    Invid sido-vggen spelmn,
    Lngst p bnken suto spmn,
    Onde trollmn framfr ugnen.
    Desse sjngo Lappska snger
    Och p Hiisis qvden gnllde.

    Sjelf hon Pohjolas vrdinna
    Rrde sig vid golfvets fogning,
    Uti stugans midt sig svngde,
    Talte sen med dessa orden:
    "Frr fanns hr ock hund i grden,
    Racka jernet lik till frgen;
    Kttet t han, frtte benen,
    Slukade den ra bloden.
    Hvem kan du bland mnner vara,
    Hvilken utur hjeltars skara,
    D p dig ej hundar skllde,
    Glffsare dig icke mrkte?"

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Hit jag icke heller kommit,
    Utan vett och utan seder,
    Utan makt och utan kunskap,
    Utan rfda trolldoms-konsten,
    Vrnls lemnad af frldrar,
    t Untamo ulfvars munnar,
    t de bistra mnners kftar."

    Derp muntre Lemminkinen
    Brjade att sjelf besvrja
    Och sin sngar-konst anlita.
    Qvad bland sngare de bsta
    Att de smsta runor sjunga,
    Handskar qvad af sten i handen,
    Brdor utaf sten p ryggen,
    Och p hjessan stenig mssa,
    Dref i munnen hvassa stenar,
    Flata hllar uti halsen
    P de bsta ibland skalder,
    De bland sngare frnmsta.

    Qvad s de frmtna mnner
    I en brokig kattas slde,
    Katten qvad han hn att ila,
    Skyndande till fjerran trakter,
    Bort till Nordens sista nda,
    Lapplands demark den vida,
    Der ej hjordens klfvar trampa,
    Hstens fle icke vandrar.

    Qvad ock de frmtna mnner
    Han till Lapplands vik den breda,
    Fjrden, hvilken mnner frter,
    Hjeltar uti vgen drnker,
    Hvarur trollmn dricka vatten,
    Torra halsar trsten slcka.

    Qvad ock de frmtna mnner
    Uti strida Rutja-forssen,
    Fradgiga och stygga gapet,
    Dit brdstupa trden falla,
    Tallarna med rtter rulla,
    Furur sig med toppar strta.

    Der nu muntre Lemminkinen
    Qvad de unga, qvad de gamla,
    Qvad ock medellders mnner,
    Blott en enda qvad han icke,
    Ulappalas gamla gubbe,
    Gubben med de slutna gon.

    Gubben nu till orda tager:
    "O du Lempi-son, den muntre!
    Unga qvad du, gamla qvad du,
    Qvad ock medellders mnner,
    Hvarfr d ej mig du qvder?"

    Det var muntre Lemminkinen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Derfr icke dig jag qvder,
    Att i dina yngre dagar
    Du besof din egen moder,
    Plgade din vrdarinna.
    Till och med du hstar bortskmt,
    Sprungit efter tagelsvansar
    Lngs ett krr, vid jordens nafvel,
    Der en slemmig massa pser."

    Ulappalas gamle gubbe,
    Gubben med de slutna gon,
    Vredgades och gick frtrnad
    Utur stugan, genom drren,
    Nedfr trappan ut p grden.
    Sprang s bort till Tuoni-elfven,
    Spejade der Kaukomieli,
    Bidde lnge Lemminkinen.




Sjunde Runan.


    Nu sig yttrar Lemminkinen:
    "Gumma, gif t mig din dotter.
    Fstm ung du mig frlna;
    Illa jag ej henne hlle:
    Uti famnen, d jag ter,
    D jag gr, i mina armar,
    D jag stilla str, p ryggen,
    Vid min sida, nr jag hvilar."

    Sade Pohjolas vrdinna,
    "D jag gifver dig min dotter,
    Unga fstmn dig frlnar,
    Nr med skidor Hiisi-elgen
    Bakom Hiisis flt du fngat."

    Derp muntre Lemminkinen,
    Sjelf den skne Kaukomieli
    Sljdar skidor under hsten,
    Sommarn all dem skinnbeklder,
    Klyfver en dag ena stafven,
    Dan derp den andra sirar.

    Fr s skidorna i ordning,
    Fr dem vl och prydligt gjorda.
    Derp muntre Lemminkinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Djur i skogen tr ej finnas,
    Springande p fyra ftter,
    Som man upp med dem ej hinner,
    Som man icke ltt kan fnga
    Med Kaleva-sonens skidor,
    De af Lemminkinen gjorda."

    Detta rkar Hiisi hra,
    Guden rkar det frnimma;
    Brjar s en elg att bygga,
    Att ett sttligt rendjur dana.
    Hufvudet af tufva bildar,
    Gr dess ftter utaf vide
    Och af grdsgrds-strar benen,
    Ryggen af en grdsel-trda,
    Utaf nckrosblad dess ron,
    Tunna skinnet utaf granbark,
    Af en rutten stubbe kttet,
    gonen af musslans stenar.

    Klappar med sin hand p ryggen,
    Sjelf s undervisar elgen,
    Som enhvar plr undervisa,
    Hvad till verlden sjelf han frambragt:
    "Ila skyndsamt, Hiisis elg du,
    Rr p benen, stolta skogsdjur,
    Spring min qvicka ren med snabbhet
    Hn till renars kalfnings-stllen,
    Till de flt, der Lappar lefva."

    Ilade s Hiisi-elgen,
    Hoppade det stolta djuret,
    Sprang med snabbhet qvicka renen
    Utmed Pohjas yttre grden,
    Lngs de flt, der Lappar lefva.
    Sparkade p kta-drren,
    Stjelpte kittlarna p elden,
    Vnde upp och ned med koket,
    Vrkte kttet uti askan,
    Hllde soppan ned p hrden,
    Ilar sedan lngre framt.

    Lappars barn nu till att grta,
    Lappars hundar till att sklla,
    Bya-hustrur till att skratta.

    Kom s den frvgne sllen,
    Sade vackra Kaukomieli:
    "Hvarfr greto hr nyss jungfrur,
    Hvarfr skrattade hr hustrur,
    Hvarfr glffsade hr hundar?"

    "Hr frbi lopp Hiisi-elgen,
    Hoppade det stolta djuret,
    Sprang med snabbhet qvicka renen,
    Sparkade p kta-drren,
    Stjelpte kittlarna p elden,
    Vnde upp och ned med koket,
    Vrkte kttet uti askan,
    Hllde soppan ned p hrden,
    Ilade s lngre framt."

    Skt nu den frvgne sllen
    Ut p snn den venstra skidan,
    Hal som smrbestruken skifva,
    Bar till hjelp sin hgra skida,
    Snabb som hken uti flygten.

    Tog s sina tvenne stafvar,
    Fstade vid mindre skidan.
    Hundra mark var vrd den ena,
    Bruna rfvens skinn den andra.

    Stter till den frsta gngen,
    gat honom icke ndde;
    Stter s den andra gngen,
    rat honom icke hrde;
    Stter n den tredje gngen,
    Upp han Hiisi-elgen hinner.

    Reder s af bjrk ett ledband.
    Gr en hgnad utaf ekar:
    "Hiisis elg, der m du stadna,
    Der ren-oxe m du hoppa."

    Stryker elgen lngsmed ryggen,
    Klappar smekande p hullet:
    "Roligt vore der att ligga
    Med en ung och fager flicka."

    Deraf retas Hiisi-elgen,
    Benen brjade att sparka,
    Bandet utaf bjrk frstrde,
    Stjelpte hgnaden af ekar,
    Ilade s lngre framt.

    Derp den frvgne sllen
    nnu en gng fram sig sparkar;
    Venstra skidan brts vid remmen
    Och den hgra under hlen,
    Invid handen ena stafven,
    Och den andra invid doppskon.
    Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen,
    Att ej hufvudet ens syntes,
    Ej en skymt fr gat sknjdes
    Och fr rat intet hrdes.

    Derp muntre Lemminkinen,
    Sjelf den skna Kaukomieli
    Visste nnu annan utvg,
    Hittade p annat medel.
    Hjande sin rst han sade,
    Talade med dessa orden:
    "Monne jag nu skidar lngsamt,
    Monne makligt fram jag skrider?
    Lngsamt gr den svage mannen,
    Kraftls man p staf sig stder.
    Mina hskor af jag kastar,
    Klder p mig vinter-skorna,
    Strumporna fr hsten gjorda,
    Att till Metsola nu frdas,
    Mig bege till skogens trnor,
    Till de bla jungfrurs boning,
    Inom barrtrds-borgens hgnad.

    Mina skidor blifva ntta
    Silfver-skidorna frtunnas,
    Tager Hiisis ltta skidor
    Lempo-gudens altrds skidor.
    Upp Hiisis mark jag skidar,
    Svfvar fver Lempos lnder
    Hn mot randen utaf knen,
    Skogen, som i fjerran skymtar,
    Ddan skymtar ken-skogen,
    Bla randen ddan skimrar.
    Dit mig gres lust i hgen,
    Dit mitt sinne stdse lngtar,
    Till de andra mnners skogar,
    Kmpars vidt aflgsna knar.

    Tar jag mina trenne hundar,
    Valpar fem med yllne svansar,
    Hundar sju med ring om halsen.
    Manar hundarna till jagten,
    Ordnar skyndsamt mina bgar
    Och till mina skidor talar.
    Skidan r en fotens frnde,
    Handens bundsfrvandt r bgen,
    Tr r pilen eller perta.

    Byens ros, du fjerran hrde,
    Du min hund, far fram som nystan,
    Krla som en mask, min skida.
    Sdan p min hund r svansen,
    Som den sknsta gran i skogen;
    gon har min hund s stora,
    Som den strsta ring i betslet,
    Och dess tand jemvl r lika
    Med en lie uti Estland.

    Du bland mina hundar sknast,
    Ibland mina djur det bste!
    Spring nu hn och skyndsamt ila
    P de ppna svedje-lnder;
    Hasta dit t andra nejder,
    Bort till Metsola det ljufva,
    Det vaksamma Tapiola.

    Om ett omildt vder skulle
    Piska p min lilla racka,
    Jag helt enkelt s blott sger,
    Som min fader fordom sade:
    'Tellervo, Tapios jungfru,
    Mielikki, skogs-sonens hustru!
    Lifva upp min hund att ljuda,
    Reta vdraren att sklla
    Uti dunkla de-skogen,
    Inuti den gyllne knen.
    Vnd mot bgen vildbrds-lukten,
    Kasta ngan mot mitt vapen,
    Imman ifrn fjerran skicka,
    Snd p afstnd redan lukten.
    Bringa den i hundens nsborr
    Bde under kld och vta,
    Uti storm och regnigt vder,
    Att mot rofvet hunden lper,
    Springer rtt p villebrdet
    Uti Metsola det ljufva,
    Det vaksamma Tapiola'.

    S min fader fordom sade,
    Yttrade den gamle mannen,
    Nr hans hund ej sprang t rofvet,
    Misste tog om villebrdet:
    Hvem har nu min hund frderfvat,
    Hvem har skadat bruna valpen,
    Stoppat till p honom nosen,
    Hmmat gyllne vderkornet,
    Nr ej hunden skller skert,
    Valpen tar om rofvet misste?

    Nog jag hundens ursprung knner,
    Tror mig veta valpens brjan.
    Valpens knsel r frn vinden,
    Vrens vind har hunden alstrat.
    Blinda skkan uti Pohja,
    Ulappalas blinda qvinna
    Lg med ryggen vnd t vinden,
    Sidan emot hrda vdret,
    Ryggen vette emot vester,
    Var t norr helt litet riktad;
    Vinden bjde pelsens fllar
    Vrens vind upp kjorteln blste.
    Hafvande hon blef af vinden,
    Blef af vrens vind befruktad.

    Hvad r det, hon br i sktet?
    Br en hund uti sitt skte,
    Liten valp inunder mjlten,
    Markens krk uti sin lefver.

    Hvem br bindlarna till lindan?
    Barrtrds-gumman, vilda qvinnan,
    Hon br bindlarna till lindan,
    Br t barnet grofva lindan,
    Vaggar det i linne-dukar,
    Gungar uti kldnings-fllar.

    Penitar, du skna qvinna,
    Ulappalas blinda skka!
    Kom att barnet nu befria,
    Att din son till rtta hjelpa.
    Ls fr hundens mun r anbragt
    Och en bom fr glffsarns tnder;
    Ifrn hundens mun tag lset,
    Bommen ifrn glffsarns tnder.
    Bortlag rigeln ifrn munnen,
    Ryck ur tungans fste kafveln,
    Att mot rofvet hunden lper,
    Springer rtt p villebrdet.

    Ensam jag bland alla hjeltar
    Gr i skogen ut att jaga.
    Blidkens lundar, blidkens knar,
    Var mig blid, du milde Tapio,
    Klarna upp, du Herrans vder,
    Nr till skogen nu jag frdas!
    Till din man du skog mig tage,
    Vlj mig Tapio till din hjelte,
    kenskog att pilar bra.

    Skog p kantele nu spela,
    Lt, o ken, gken gala,
    S att guldet skulle lyssna,
    Silfret fr mig redogra
    Under granens gyllne krona,
    Under vackra enens qvistar.

    Egen makt hos mig r ringa,
    Ovaraktig r min lycka.
    Mina gyllne skidor ntas,
    Silfver-skidorna frtunnas.
    Ledsnaden mig hr betager,
    Ingen ro den t mig gifver,
    Nr ej ngon byter guldet,
    Ingen finns, som silfret vexlar.
    Lng r qvllen utan gldje,
    Dagen lng frutan byte.

    Vredgades den store Guden
    Blef han ond, som ullen gifver,
    Nr ej tidtals ens han gifver,
    Ej ens sllan muntrar sinnet?
    Icke m, o Gud, du vredgas,
    Jordens herre dig frifra.
    Gif dock en gng i min lefnad,
    En gng i mitt lif ett byte,
    Nr s vackert jag anropar,
    Beder med en gyllne tunga.

    Gifvare, hvi ger du icke?
    Hvi ej starke Gud du lofvar?
    Ej de andre ro bttre,
    Icke heligare skyttar.
    Icke hafva andre mnner
    gonbrynen mera mrka,
    gonhret mera vackert,
    Fotens svngning mera ledig.
    Andra f med list sitt byte,
    Taga rofvet bort bedrgligt,
    Ej med list jag ville f det,
    Toge icke bort bedrgligt,
    Frde fr min hafda mda,
    Toge fr mitt eget arbet'.

    O hur allt nu r frndradt
    Uti Metsola det ljufva!
    Skogens fordna herrskarinna,
    Hon var vacker till att skda.
    Hennes brst, det var behagligt,
    Armarna af guldband pryddes,
    Fingrarna af gyllne ringar,
    Hufvudet af gyllne kransar,
    Hret utaf gyllne bindlar,
    ronen af gyllne hngen,
    gonbrynen utaf perlor.
    Skogens nya herrskarinna,
    Hon r vidrig till att skda,
    Hennes brst r vederstyggligt,
    Risband armarna omgifva,
    Fingrarna af risband prydas,
    Hufvudet r risbekransadt,
    Ris hon har till hrets bindlar,
    Ris till sina ron-hngen,
    Ris till perlor upp halsen.

    Hvar r gifverskan nu bosatt,
    Hvar finns goda skogs-vrdinnan,
    Rrer sig den dla modren?
    Der r gifverskan nu bosatt,
    Der finns goda skogs-vrdinnan,
    Rrer sig den dla modren:
    Invid horn-borgens tinnar,
    Borgens kanter uti skogen.
    Jag i gr gick ut i skogen,
    Borgar tre i skogen finnas,
    En af tr, af ben den andra.
    Utaf sten r tredje borgen,
    Denna borgen r vrdinnans.
    Sex der finnas gyllne fnster
    Upp borgens alla vggar;
    Genom dem jag sg i borgen,
    Der de bo, som fngsten gifta,
    De som sknka villebrdet.

    Mielikki, du skogs-vrdinna.
    dla moder, skn att skda!
    Tag upp dig lycko-klder,
    Kld dig uti gfvo-skjortor;
    ppna honungsfylda kistan,
    Rr det ntta honungs-skrinet
    Ifrn honungsrika tufvan,
    Frn den gyllne kullens hympel.
    Skogens l du t mig bringa,
    Gif mig af dess mjd att dricka,
    Mycket l i skogen finnes,
    Stt r mjdet uti skogen.

    Gnid nu dina begge bnder,
    Dina finger-spetsar gnugga,
    Bringa guldet till att frdas,
    Snd ditt silfver ut att vandra
    Gent emot den hvita mannen,
    Den med bjrken ganska lika.

    Du Tapios honungs-jungfru,
    Skogens lilla, vackra trna!
    Spela p din honungs-pipa,
    Lt nu honungs-hornet frjda
    Gunstiga vrdinnans ra.
    Ej vrdinna m du vara,
    Om du ingen piga hller,
    Icke lnar hundra pigor,
    Tusen andra hjon ej ger,
    Fr att dina hjordar valla,
    Flitigt vakta allt ditt vildbrd.

    Mielikki skogs-sonens hustru,
    Tuulikki, du Tapios dotter,
    Bryt ett sp af veka rnnen,
    Tag af entrd dig ett gissel
    nda bortom Tapio-berget,
    Frn hgg-bergets andra sida,
    Fr att drifva fram ditt vildbrd,
    Lngre dina hjordar jaga.
    Kr dem nrmare till randen,
    Till mest ppna svedjelnder.
    Den som ej r snabb att springa,
    Sl med spet upp gumpen;
    Den som lper bort frn vgen,
    Smll mot gonen med pisken,
    Drag frn ronen p vgen.

    Kommer s en bck till mte,
    Gr en rnnil fver vgen,
    Laga dit en bro af silke,
    Trappa utaf rda garnet.

    Dunkelskggig skogens gubbe,
    Frejdad konung fver djuren!
    Skogarna med svrd omgjorda,
    Stt i knens hand en klinga,
    Kld i linne kenskogar,
    Andra skogar pryd med klde.
    Asparna styr ut i vadmal,
    Granarna med guld besmycka;
    Spnn kring furur koppar-grdlar,
    Omkring tallar silfver-blten,
    Bjrkar pryd med silfver-fransar.
    Gr som fordom du ock gjorde.
    Under dina gfvo-tider
    Och p mina fngste-dagar.
    Ty d jag gick ut i skogen.
    D jag hann till demarken

    Och i ken-skogen uppsteg,
    Framkom ndtligt upp p backen:
    Mnlikt lyste granens qvistar,
    Furuns grenar ssom silfver,
    Tallens toppar sollikt glnste,
    Aspens toppar ssom vadmal;
    Goda gossen sken som mne,
    Ssom sol den skna flickan.

    ppna nu ditt stora visthus,
    Rigla upp din bodas benls,
    Tag derur en gyllne klubba,
    Hammare af koppar gjuten,
    Hvarmed du i knen slamrar,
    Vsnar uti de-skogen,
    Upp vildbrds fdslo-stllen,
    Der de ludna djuren vxa,
    S att villebrdet skyndar,
    Skogens hjordar mtte rusa
    Emot mannen, som dem sker,
    Framfr hjelten, som dem tager.

    Bilda utaf guld ett grde,
    Gr en grdsgrd utaf silfver,
    S att hjorden skyndsamt springer,
    Far fram med strsta snabbhet.
    Frdas lngsmed gyllne tget,
    Springer upp silfver-vgen.
    Men om hjorden skulle rymma,
    Villebrdet g t sidan,
    S frbttra du ditt grde.
    Skdar hjorden fver grdet,
    S gr hgre d ditt grde;
    Skdar hjorden under grdet,
    M du gra grdet lgre;
    Om ej hjorden gr t sidan,
    D m grdet blifva orrdt.

    Liten son af Hiisi-Guden,
    Som den goda hsten rider!
    Sadla nu din unga fle,
    Laga ridhsten i ordning;
    Tag s dina gyllne sporrar
    Ifrn silfver-sens nda,
    Frn det ntta gyllne skrinet,
    Frn den blanka koppar-asken.
    Kittla med dem flens lnder,
    Jaga dem i hstens sidor.
    Lt s flen skyndsamt springa,
    Ila fram med strsta snabbhet
    I sitt rede utaf koppar,
    Uti sina gyllne kedjor.
    Om ett grde d dig mter,
    Snderrif det nrmsta stycket
    Grdsgrdsbanden fem emellan,
    Mellan strar sju i grdet,
    Ifrn tta stubbars ndar.

    Tag ett fem famns sp i handen,
    Grip en bjrk om trenne famnar,
    Hvarmed du ditt vildbrd piskar,
    Drifver dina hjordar undan.
    Finns ej nra djur tillfyllest,
    Hemta d frn lngre afstnd,
    nda bak' Tanika-borgen,
    Ifrn Hiisi-borgens fsten,
    t den hjelte, som hr jagar,
    Mannen, hvilken vackert beder.

    Mimerkki, du skogs-vrdinna,
    Qvinna med den dla vxten!
    Dunkelskggig skogens gubbe,
    Frejdad konung fver djuren!
    Kom nu hit att byta guldet,
    Kom att silfret med mig vexla.
    Gammalt r mitt guld som mnen,
    Silfret ldrigt ssom solen,
    Af min far i krig frvrfvadt,
    Taget under stridens tummel.
    Nu det ntes uti pungen,
    Mrknar i min elddons-pse,
    Nr ej finns, den guldet byter,
    Den som silfret skulle vexla.

    Kom att guldet af mig taga,
    Vlja ut mitt bsta silfver.
    Klart r guldet, som jag ger,
    Och ditt guld r mera ludet.
    Utbred dina vackra dukar
    Under guldet, som jag gifver,
    Att det ej p marken faller,
    Att ej silfret strs t sidan.
    Guldet ger jag dig i handen,
    Silfret uti dina fingrar."

    Dermed muntre Lemminkinen
    Slutligt Hiisi-elgen fngar
    nda ifrn Hiisis krar.
    Sjelf han kastade sin snara
    Omkring Hiisi-elgens skuldror,
    Omkring halsen p kamelen,
    Att den ej fick hftigt sparka,
    D han strk den lngsmed ryggen.

    Sade ddan terkommen,
    Nr till Pohjola han hunnit:
    "Nu jag Hiisi-elgen fngat
    nda ifrn Hiisis krar.
    Gumma, gif t mig din dotter,
    Unga fstmn mig frlna."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "D jag dig min dotter gifver,
    Unga fstmn dig frlnar,
    Nr du stora hsten betslar,
    Tyglar Hiisis hst, den bruna,
    Flen, hvilken fradga frustar,
    Hvilkens hof af fasta jernet,
    Utaf hrda stlet bildas,
    Och hvars man r eld och lga."

    Nu den muntre Lemminkinen
    Tager sina gyllne tyglar
    Och sitt grimskaft utaf silfver.
    Gr s hn att ska hsten,
    Den rsgamle efterleta
    Ifrn Hiisi-gudens sltter.
    Brjar stiga p med snabbhet,
    Vandrar fram med ltta ftter
    Hn till grna ngens sltter,
    Till den helga ker-renen.
    Der han sker efter hsten,
    Skdar kring med spnda blickar;
    Br vid grdeln hstens betsel,
    Flens seldon upp axeln.
    Hof sitt ga emot ster,
    Vnde hufvudet mot solen;
    Varsnar hsten upp heden,
    Ibland granar bruna manen.
    Frn dess hr ses elden spraka,
    Rken frusta ifrn manen.

    Yttrade d Lemminkinen:
    "Ukko, du vid himla-midten,
    Dunder-molnets nra granne!
    Lt nu himla-hvalfvet ppnas,
    Fstet uti stycken rifvas,
    Luften all frbyt till fnster,
    Himlens lock till tvenne delar.
    Sn till skidstafs hjd lt falla,
    Lt till spjutskafts djup den yra
    Ned p goda hstens skuldror,
    P den helga blsens lnder;
    Lt ock isen alntals frysa
    P den helga hingstens panna."

    Sn d lter Ukko falla,
    Kastar af den fina yrsn
    Till en hjd af trenne famnar
    P den goda hstens skuldror,
    Upp helga blsens lnder;
    Lter isen alntals frysa
    P den helga hingstens panna.

    Derp muntre Lemminkinen
    Gick p nra hll att skda,
    Att betrakta Hiisi-hsten,
    Tog till orda sjelf och sade:
    "Hstens ursprung r frn Hiisi,
    Ifrn berget skna flens.
    Hiisis hst, som fradga frustar,
    Fle med den bruna frgen!
    Bringa hit den gyllne nosen,
    Och ditt silfver-hufvud utstrck
    Hit till mina gyllne betsel,
    Seldonen af koppar gjorda.
    Illa dig man hr ej hller,
    Icke alltfr hrdt man ker."

    Betslar dermed stora hsten,
    Stter rankor p den stolta,
    Spnner Hiisis fl i redet
    Der p ngens grna sltter,
    P den helga ker-renen.
    Stack i gyllne munnen betslet,
    Grimman upp silfver-hufvet.
    Sjelf han stter sig p ryggen.
    Grnsle sig p hsten kastar;
    Slog sin snabba hst med spet,
    Smllde till med perle-snerten,
    Krde fram med gny och buller
    Till sin svrmoder den strnga;
    Sade, sedan dit han kommit:
    "Nu jag betslat stora hsten,
    Bragt p stolta djuret rankor,
    Spnnt i redet Hiisi-flen
    Der p grna ngens sltter,
    P den helga ker-renen.
    fven Hiisis elg jag fngat
    nda ifrn Hiisis sltter;
    Gumma, gif t mig din dotter,
    Unga fstmn mig frlna."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "D jag gifver dig min dotter,
    Unga fstmn dig frlnar,
    Nr du frst en svan har skjutit,
    Nr du vldig fogel fngat
    Ifrn svrta Tuoni-elfven,
    Frn den helga flodens hvirfvel.
    Blott en enda gng du skjute,
    En gng blott du m frska
    Och frn ett och samma stlle."

    Derp muntre Lemminkinen
    Genast sig beger att skjuta;
    Skna bgen under armen,
    Kogret pil-uppfyldt p ryggen.
    Bort han gr till Tuoni-elfven
    Till den helga flodens hvirfvel.

    Ulappalas gamle gubbe,
    Gubben med de slutna gon
    Ser omkring sig och bespejar
    Vid den svarta Tuoni-elfven,
    Vid den helga flodens hvirfvel,
    Om ej komme Lemminkinen.

    Lngt i fjerran syns den skne,
    Sknjes bort utfver vattnen,
    Nrmande sig mer och mera.
    Gubben med de slutna gon
    Qvad en telning fram ur vattnet,
    Ett tillslutet rr ur bljan,
    Snder det i mannens hjerta,
    In ifrn den venstra sidan,
    Drifver tvrt igenom brstet.
    Sade muntre Lemminkinen:
    "Deri jag det vrsta gjorde,
    Att jag glmde bort att frga
    Af min moder, goda Kave,
    Hur att vara, hur att lefva
    Uti dessa onda dagar.
    Ej jag knner vattnets plgor
    Det tillslutna rrets smrtor."

    Ulappalas gamle gubbe,
    Gubben med de slutna gon
    Fr s muntre Lemminkinen
    Under sprng i elfven neder,
    Kastar i det djupa hafvet,
    Vrker honom ibland bljor.

    Nu den muntre Lemminkinen
    Sjelf den skne Kaukomieli
    Far med buller utfr forssen,
    Ilar, skymtande i strmmen,
    Bort till Tuoni-grdens stugor.
    Blodig son af Tuoni-Guden
    Slr nu mannen med sin klinga,
    Hugger till med hvassa svrdet.
    Hugger en gng, att det blixtrar,
    Uti stycken fem han smulas,
    Splittras uti tta bitar.
    Gr s hufvudet till tufva,
    Ftterna till vide-grenar,
    Kttet till en murlen stubbe,
    gonen till krrets tranbr
    Och hans hr till torra grsstrn.

    Det var Lemminkinens bane,
    Ofrtrutne friarns nda.




ttonde Runan.


    Brjade nu modren grta,
    Gamla qvinnan brast i klagan:
    "Ve min son, den olycksfulle,
    Vidt bermda gyllne pplet!
    Lnge drjer han och friar
    Borta uti andra lnder."

    Fanns en fordom ktad maka,
    Lnge sedan kpt vrdinna
    Uti Lemminkinens boning,
    Skna Kaukomielis hemgrd.
    Ser om aftnarna p borsten,
    P dess nda alla morgnar,
    Ser nu blod ur borsten drypa,
    Rinna ned i rda strlar.

    Sade fordom ktad maka,
    Lnge sedan kpt vrdinna:
    "Visst r nu din son, den arma,
    Vidt bermda gyllne pplet
    Upp obebodda stigar,
    Vgar, dem ej menska knner.
    Se ur borsten dryper bloden,
    Rinner ned i rda strlar."

    Derp Lemminkinens moder
    Sjelf sin blick vid borsten fster,
    Brister ut i grt och klagan,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Ve fr alla dar mig arma,
    Ve ock mina barn, jag usla!
    Nu frderf ntt Lemminkinen,
    Ofrd drabbat olyckssonen,
    Ty ur borsten bloden dryper,
    Rinner ned i rda strlar."

    Steg p lrkans ltta vingar,
    Hjde sig med siskans fjdrar,
    Flg till Pohja-grdens stugor:
    "O du Pohjolas vrdinna!
    Hvart du bringat Lemminkinen,
    Hvart min son, den olycksfulla?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Rikligt matade jag mannen,
    Fgnade jemvl med drycker,
    Tills han blifvit vl frplgad,
    Satte honom s att ka
    Med en eldig hst fr slden,
    Kunde den p isen lemnat,
    Drnkt i srjan stackars mannen?"

    Sade Lemminkinens moder:
    "Osannt du helt visst nu talar,
    Hvart du bringat Lemminkinen,
    Hvart min son, den olycksfulla?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Rikligt matade jag mannen,
    Fgnade jemvl med drycker,
    Tills han blifvit vl frplgad;
    Stllde s i btens bakstam,
    Till att styra utfr forssar;
    Kanske han i strmmen omkom,
    Drunknade den ofrvgne."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Osannt du helt visst nu talar,
    Hvart du bringat Lemminkinen,
    Hvart min son, den olycksfulla?
    Tala ren och svekls sanning,
    Kom till sist med dina lgner,
    Eller nr dig nu frderfvet,
    Sker dd dig genast drabbar."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Snde ut att elgar fnga,
    Taga fast de stolta renar,
    Stora hstar fven tygla,
    Spnna hingstar uti rede;
    Snde s att svanen ska,
    Att den helga fgeln fnga.
    Icke sjelf jag ens kan ana,
    Hvilket de honom drabbat,
    Hvilken dd m honom trffat,
    Nr ej n han hres komma,
    Att en brud t sig begra,
    Att anhlla om en flicka."

    Modren saknar den sig villat,
    Sker den, som r frsvunnen
    Vintrarna med hala skidor,
    Somrarna med ltta btar.
    Icke vet den arma modren,
    Stackars mor, som honom vrdat,
    Hvar nu hennes ktt sig rrer,
    Hvar nu hennes blod sig rullar,
    Far till lands han, eller sjleds,
    Frdas han i stora skogen,
    Vandrar han p kotte-backen,
    Upp ljungbevuxna heden,
    Eller r p hafvets fjrdar,
    P de vida, stora bljor.

    Modren efter sonen sker,
    Saknar den, som r frsvunnen;
    Springer ssom varg i skogen,
    Far i vattnet ssom utter,
    Ssom ekorre i furun,
    Som en hermelin i stenrs,
    Bjer trden, delar grset,
    Letar ibland ljungens rtter.

    Vgen henne kom till mte.
    Hon sig bugade fr vgen:
    "O du vg, som Gud har skapat!
    Har du icke sett min gosse,
    Blifvit gyllne pplet varse,
    Gyllne pplet, silfver-stafven?"

    Fyndigt henne vgen svarar:
    "Icke sett, ej hrt jag hafver;
    Kanske r din son, den arme,
    Vidt bermda, gyllne pplet,
    Upp Hiisis brnda moar,
    I den onda maktens lgor,
    Stlld med armarna i gldkol,
    Nfvarne i heta askan."

    Der hon efter sonen sker,
    Sker der sitt gyllne pple,
    Sker der sin staf af silfver,
    Bjer trden, delar grset,
    Letar ibland ljungens rtter,
    Sker, men hon finner icke.

    Mnen henne kom till mte;
    Hon sig bugade fr mnen:
    "Mne, du som Gud har skapat!
    Har du icke sett min gosse,
    Blifvit gyllne pplet varse,
    Gyllne pplet, silfver-stafven?"

    Fyndigt henne mnen svarar:
    "Icke sett, ej hrt jag hafver,
    Kanske r din son, den arme,
    Vidt bermda, gyllne pplet,
    Invid Nordens sista nda,
    Uti vidt utstrckta Lappland,
    * Hoppar der med knn p isen,
    * Den med sina ben frkrossar
    * Och dess skorpa snderbrkar
    I en liten fiskls insj,
    Der en abborre ej simmar."

    Der hon efter sonen sker,
    Sker der sitt gyllne pple,
    Sker der sin staf af silfver,
    Bjer trden, delar grset,
    Sker ibland ljungens rtter,
    Bland det fina het letar.

    Solen henne kom till mte,
    Hon sig bugade fr solen:
    "O du sol, som Gud har danat,
    Strle, alstrad utaf Skaparn!
    Har du icke sett min gosse,
    Blifvit gyllne pplet varse,
    Gyllne pplet, silfver-stafven?"

    Ngot vet den skna dagen,
    Milda solen s frtljer:
    "Der r nu din son, den arme,
    Vidt bermda gyllne pplet,
    Borta bakom nio hafven,
    Och till hlften bakom tio,
    I den svarta Tuoni-elfven,
    Uti Manala det lga.
    Han i forssen for med buller,
    Skymtande med strmmen bortflt;
    Tufva r den usles hufvud,
    Mannens ftter vide-grenar,
    Kttet r en murken stubbe,
    Torra grsstrn ro hren,
    Och hans gon krrets tranbr."

    Derp Lemminkinens moder
    Gick till hammar-smeders verkstad:
    "O du smed, min gode broder!
    Smid t mig af jern en rfsa
    Med ett hundra famnars tenar
    Och med skaft af dubbel storlek."

    Fr nu der en jernsmidd rfsa,
    Ger sig s stad att flyga,
    Binder qvastar p till vingar,
    Tar till stjert t sig en spade,
    Flyger fladdrande i luften
    fver hela nio hafven
    Och det tionde till hlften.
    Bl var marken, trden rda,
    Krleksfrg betckte lundar.
    Flyger bort till Tuoni-elfven,
    Hn till Manala, det lga.
    Tager sedan sjelf till orda:
    "O du sol, som Gud har danat,
    Strle, alstrad utaf Skaparn!
    Lys en stund med varma strlar
    Och en annan stund med heta,
    Hetast lys den tredje stunden;
    Snk i smn den tvra skaran.
    Trtta Manalas befolkning."

    Solen, hvilken Gud har danat,
    Som af Skaparen r alstrad,
    Flg som dufva utan hufvud,
    Hade som vingls fogel,
    Flg s ned p bjrkens knyla,
    Snkte sig p krkta alen.
    Sken en stund med varma strlar
    Och en annan stund med heta,
    Lyste hetast tredje stunden;
    Sfde in den tvra skaran,
    Trttade Manala-folket.
    Unga emot svrd sig stdde,
    Gamla emot sina stafvar,
    Medellders mn mot spjutskaft.
    Flg s fladdrande i luften
    Till sitt gamla stlle ter.
    P den plats, der frr hon varit,
    Upp p himmelen, den jemna.

    Sjelf nu Lemminkinens moder
    Tog den jernbesmidda rfsan,
    Gick i hafvet intill midjan,
    I den ppna sjn till vaden,
    Intill grdeln ned i bljan,
    Drog s en gng lngsmed elfven,
    Drog en annan gng derfver,
    n en tredje gng p snedden.
    Men den tredje gngen fastnar,
    Kommen fram en sdeskrfve,
    Vid den jernbesmidda rfsan.

    Var dock ingen sdeskrfve,
    Var den muntre Lemminkinen,
    Sjelf den skne Kaukomieli.
    Men han saknar ngot litet,
    Tvenne hnder och ett hufvud,
    Mnga andra smrre stycken,
    nnu saknar lif den arme.

    ter Lemminkinens moder
    Brjar uti floden rfsa,
    Frst hon rfsar utmed strmmen,
    Rfsar sedan uppfr strmmen.
    Hvad hon fr af hand och hufvud,
    Hvad af andra smrre stycken,
    Deraf hon sin son nu bildar,
    Fogar muntre Lemminkinen.

    Sade fordom ktad maka,
    Lnge sedan kpt vrdinna:
    "Ej blir karl af hdangngen,
    Af en drunknad man ej hjelte,
    Mannen dtt och kttet ruttnat,
    Kasta bort i Tuoni-elfven,
    Uti Manala det lga."

    Det r Lemminkinens moder,
    Kastar ej sin son i elfven,
    Hon sin vn blott troget vaggar,
    Gungar den, hon sg s ofta,
    Till det lif, som frr han gde,
    ter till sin frra skepnad.
    Tager sedan sjelf till orda:
    "Hvadan lkedom m lnda,
    Hit en honungsdroppe hemtas,
    Hvarmed jag den matta strker,
    Helar illa farna sonen?

    Ddan rinne lkedomen,
    Drype honungsdroppen neder:
    Ifrn mnen och frn solen,
    Utfr Karlavagnens skuldror.
    Der r tillfrlitlig salva,
    Botemedel alltid verksamt,
    Ljuflig honungssaft der finnes,
    Der finns fven kraftig vtska,
    Den fr ock en ofrmgen,
    Den kan ock en orkls taga.

    Mehilinen, luftens fogel!
    Flyg nu dit och skyndsamt ila
    fver mnen, fver solen,
    Lngsmed Karlavagnens skuldror;
    Flyg i Skaparns egna kllrar,
    I den stora fadrens kamrar.
    Doppa vingen uti honung,
    Vt din kldnad i det sta,
    Dina fjdrar str med ngor.
    Nr du sedan tervnder,
    Hemta honung med din vinge,
    P din kldnad br det sta,
    Till att bota sjuka stllen,
    Sklja bort de svra plgor."

    Derp Lemminkinens moder
    Sjelf den matta mannen lkte,
    Botade den illa farna.
    Smorde honom frsta gngen,
    Nedtill var han redan helad;
    Smorde honom andra gngen,
    Midt upp ej kndes plga;
    Smorde sedan sista gngen,
    Ofvantill var smrtan svunnen.
    Friskare han blef n fordom,
    Bttre, n han frr ens varit.

    Kom ett std frn mossig tufva,
    Hjde sig en man ur bottnet.




Nionde Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Timrar sig en bt med vishet,
    Fogar farkost medelst sngen;
    Botten-trd till bten felar,
    Moder-trd till rlogs-skeppet.

    Sig begifver trd att ska,
    Leta efter ek i skogen,
    Hugger s ett trd med yxen,
    Ekens stam med jemna bladet;
    Men till honom talar eken,
    S det goda trdet sger:
    "Jag till botten-trd ej duger,
    Ej till moder-trd i bten,
    Ty i gr mig arma hnde,
    Att en mask lg invid roten,
    Och p denna dagen redan
    Satt en korp uti min krona;
    Blodig var dess mun och hufvud,
    Halsen all med blod besudlad."

    Derp gamle Winminen
    Vandrade n lngre framt,
    Och han fann en tall p backen,
    Fann ett furu-trd p klippan;
    Fick deraf s btens botten,
    Moder-trd till rlogs-skeppet.

    Timrar sig en bt med vishet,
    Fogar farkost medelst sngen,
    Sjng en dag och byggde bottnet,
    Sjng en annan, sidan fste,
    Sjng nnu p tredje dagen,
    Under det han hgg p tullar,
    Lade sido-trd till bten,
    Timrade p roddar-bnkar.

    Trenne ord dock honom brusto,
    Nr han kom till sidans nda,
    Hann till akter-bogens fogning
    Hgst i spetsen utaf bten,
    Uti akter-stfvens resning.

    Gamle trygge Winminen
    Brjar s att eftertnka.
    Hvar han ord sig kunde lra,
    Kunde f sig goda trollord.

    Honom mter d en herde,
    Denne s till orda tager:
    "Ddan hundra ord du finge,
    Tusen mnen fr att sjunga:
    Ofvan ifrn svalors hjessa,
    Ofvan ifrn gssens skuldror,
    Ofvan hufvuden af svanor."

    Gamle trygge Winminen
    Gick nu att sig ord frskaffa.
    Mycket svalor han frdde,
    Ddade en hop af svanor
    Och af gss en ymnig skara.
    Ej ett enda ord han erhll,
    Fick ej halfva ordet en gng.

    Tnker sedan och begrundar:
    Hundra ord der skulle finnas,
    Tusen mnen fr att sjunga,
    Under sommar-renens tunga,
    P den hvita ekorns lppar.

    Gr att ord t sig frskaffa,
    Ska mnen fr att sjunga.
    Strdde kern full med renar,
    Med ekorrar stora sparren.
    Ej ett enda ord han erhll,
    Fick ej halfva ordet en gng.

    Tnker ter och begrundar;
    Ddan hundra ord jag finge,
    Tusen mnen fr att sjunga:
    Ifrn Tuoni-Gudens boning,
    Ifrn Manala det lga.

    Sig till Tuonela begifver
    Fr att goda trollord hemta;
    Stiger fram med ltta ftter,
    Stiger en dag, stiger tvenne,
    Redan p den tredje dagen
    Kommer han till Tuoni-elfven.

    Hjde d sin starka stmma,
    Ropade vid Tuoni-elfven:
    "Hemta bt, du Tuonis dotter!
    Bringa flotta fver elfven,
    Att jag kommer fver sundet,
    Att jag fver elfven slipper."

    Tuoni-dttrarna, de svara,
    Barnen i Manala sga:
    "Bt skall hrifrn vl hemtas,
    Nr blott orsaken frtljes,
    Som till Manala dig bragte,
    Frde hit till Tuonis boning,
    Utan att dig sjukdom ddat,
    Stort frderf dig bragt om lifvet,
    Eller annan ofrd krossat."

    Sade gamle Winminen:
    "Tuoni frt mig till Manala,
    Tuoni bragt mig till sin boning."

    Tuoni-dttrarna, de bannas,
    Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
    * "Ltt en bakslug man jag knner,
    * Mrker den, som osannt talar.
    Bragte Tuoni till Manala,
    Tuoni frde, d han kommer,
    Manalainen, nr han frdas;
    Mullen skulle skoflas undan
    Och en grop i jorden grfvas;
    Hvad har bragt dig till Manala?"

    Sade gamle Winminen:
    "Jernet bragt mig till Manala,
    Stlet frt till Tuonis boning."

    Tuoni-dttrarna, de bannas,
    Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
    * "Ltt en bakslug man jag knner,
    * Mrker den, som osannt talar:
    Bragte jernet till Manala,
    Stlet hit till Tuonis boning,
    Blod frn klderna d runne,
    Sorlade i rda strlar;
    Hvad har bragt dig till Manala?"

    Sade gamle Winminen:
    "Elden bragt mig till Manala,
    Lgan frt till Tuonis honing."

    Tuoni-dttrarna, de bannas,
    Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
    * "Ltt en bakslug man jag knner,
    * Marker den, som osannt talar:
    Bragte elden till Manala,
    Lgorna till Tuonis boning,
    Klderna af eld frbrndes,
    Stode uti rk och lga;
    Hvad har bragt dig till Manala?"

    Sade gamle Winminen:
    "Vattnet bragt mig till Manala,
    Vattnet frt till Tuonis boning."

    Tuoni-dttrarna, de bannas,
    Manas jungfrur ifrigt trta:
    * "Ltt en bakslug man jag knner,
    * Mrker den, som osannt talar:
    Bragte vattnet till Manala,
    Vattnet utfr fllar runne,
    Skulle strmma ned i vgor.
    Dermed bt man icke hemtar,
    Fr ej farkost fver elfven;
    Tala verklig svekls sanning,
    Kom till sist med dina lgner.
    Hvad har bragt dig till Manala,
    Frt till Tuoni-Gudens boning,
    D dig icke sjukdom ddat,
    Stort frderf ej bragt om lifvet,
    Och ej annan ofrd krossat?"

    Sade gamle Winminen:
    "Ocks vill jag sanning tala,
    Litet gckades jag endast:
    Gjorde mig en bt med vishet,
    Fogade med sng en farkost.
    Sjng en dag och byggde bottnet,
    Sjng en annan, sidan fste,
    Sjng nnu p tredje dagen,
    Under det jag hgg p tullar,
    Lade sido-trd till bten,
    Timrade p roddar-bnkar.
    Men nu trenne ord mig brusto,
    Nr jag kom till sidans nda,
    Hann till akter-bogens fogning
    Hgst i spetsen utaf bten,
    Uti akter-stfvens resning.
    Jag till Tuonela nu kommit,
    Fr att goda trollord lra.
    Hemta bt, du Tuonis dotter,
    Bringa farkost, barn af Kalma!
    Att jag fver sundet kommer,
    Att jag slipper fver elfven."

    Bt nu hemtar Tuonis dotter,
    Fr s mannen fver sundet,
    fver elfven honom hjelper.

    Fgnar s med mat och drycker,
    Lgger vandraren att hvila,
    Mannen ligger, ltsar sofva.

    Tuonis dotter, sned om hakan,
    Sned om hakan, jernbefingrad,
    Flicka, hvilken jern-trd spinner,
    Hon som gjuter garn af koppar,
    Spann en not af hundra famnar,
    Tusen famnar lng den gjorde,
    P en enda natt om hsten,
    P en enda sten i vattnet.

    Tuonis son med krkta fingrar,
    Krkta fingrar, jernbeknotad,
    Hvilken nt af jern-trd binder,
    Han som not af koppar knyter,
    Band en not af hundra famnar,
    Tusen famnar lng den gjorde,
    Upp samma natt om hsten
    Och p samma sten i vattnet.

    Ut man sedan ntet kastar,
    Kastar fver Tuoni-elfven
    fver elfven, lngsmed elfven,

    Kastar nnu snedt derfver,
    Att ej Win mtte slippa,
    Sig Uvantolainen reda,
    Ej s lnge tiden varar,
    Klara mnen nnu lyser,
    Ifrn Tuoni-Gudens boning,
    Eviga Manala-hemmet.

    Gamle trygge Winminen
    Sg nu ofrd honom hota,
    Ndens dag frhanden vara;
    Vgar sig till annat byta,
    Dristar att frndra skepnad,
    Gr i hafvet, svart till frgen,
    Rullar sig som sten i vattnet,
    Ssom starr-grs ut i hvassen.

    Ddar hundrade foreller,
    Tusen moder-fiskens alster,
    Krlar med en jern-orms skepnad,
    Slingrar sig som etter-ormen,
    Far s fver Tuoni elfven,
    Genom ntet, bragt i floden.
    Sade, ddan terkommen,
    Nr frn Tuonela han sluppit,
    t den ungdom, som d vxte,
    t den skara, som sig hjde:
    "Icke m du unga slgte,
    Icke du, som sedan kommer,
    Efter ord till Tuoni fara,
    Ska trollord frn Manala.
    Mnga hafva sig begifvit,
    Men ej mnga terkommit
    Ifrn Tuoni-Gudens boning,
    Eviga Manala-hemmet."

    Ddan ej ett ord han erhll,
    Fick ej halfva ordet en gng.




Tionde Runan.


    Gamle trygge Winminen,
    Nr han ord nnu ej erhll
    Ifrn Tuoni-Gudens boning,
    Eviga Manala hemmet,
    Tnker allt uti sitt sinne,
    I sitt hufvud jemt begrundar,
    Hvar han ord sig kunde lra,
    Kunde f sig goda trollord.

    Yttrade ett ord och sade:
    "Hundra ord vl skulle finnas,
    Tusen mnen fr att sjunga,
    Der hos Antero Wipunen,
    Hos den ldrige Kaleva;
    Men en vg man dit skall frdas,
    Mste lngs en gngstig vandra.
    Alltfr god r ej den vgen:
    Frst skall jag en strcka springa
    Upp qvinno-nlars uddar,
    S skall jag en strcka springa
    fver mnners hvassa klingor,
    n skall jag en strcka springa
    fver bett p hjeltars yxor."

    Tiden nalkas nu att fara,
    Vandra mste Winminen,
    Liksom annars legohjonet,
    Eller ock den lnta trlen.
    Gick s uti smedens verkstad,
    Yttrade ett ord ock sade:
    "Hr nu smed, o Ilmarinen!
    Smid af jern mig skor ock handskar,
    Hamra mig af jern en skjorta,
    Smid ocks ihop en jern-stng.
    Gr en stl-str mot betalning;
    Innantill du stlet foga,
    Och p yttre sidan jernet.
    Nu jag far att ord mig lra,
    Gr att hemta sngens mnen
    Ifrn Kaleva den gamla,
    Ifrn Antero Wipunen."

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Lnge dd Wipunen varit,
    Lnge Kaleva frsvunnen
    Med de fllor, dem han utlagt
    Och de snaror, dem han gillrat.
    Der ej tr ett ord du lra,
    F ej halfva ordet en gng."

    Gamle trygge Winminen
    Dock begaf sig, lydde icke;
    Steg den frsta dagen varsamt
    fver qvinno-nlars uddar,
    Steg med trdsls gng den andra
    fver mnners hvassa klingor,
    Svngde sig den tredje dagen
    fver bett p hjeltars yxor.

    Wipunen i snger kunnig
    Lnge ren i jorden legat,
    Hvilat lifls uti mullen.
    Aspen vxte p hans skuldror,
    Bjrken steg frn tinningarna,
    Alen sig frn kken hjde,
    Vide-busken nedom skgget,
    Ifrn pannan ekorr-granen,
    Furun barrkldd frn hans tnder,
    Tallen frn hans ftter reslig.

    Kom s gamle Winminen
    Fllde aspen frn hans skuldror,
    Bjrken ifrn tinningarna,
    Hgg frn kken stora alen,
    Vide-busken nedom skgget,
    Furu-trdet frn hans tnder,
    Stjelpte granen ifrn pannan,
    Frn hans skuldror stora tallen,
    Dref den jernbesmidda stren
    In uti det ppna gapet,
    Uti kften, hvilken gnisslar.

    Wipunen i snger kunnig
    Genast upp frn smnen vaknar;
    Knde stren hrdt sig trffa,
    Plgades af hftig smrta.
    Bet det fra, mjuka jernet
    Upp jernbesmidda stren,
    Kunde dock ej bita stlet,
    Icke ta jernets hjerta.
    ppnade sin mun n mera,
    Bredde ut de vida kftar
    Fr att sluka Winminen.

    Nu den gamle Winminen
    Kom i munnen p den vise,
    I den starke mannens mage.
    Drjde lnge p hans tunga,
    Vrktes af och an i svalget,
    Sjnk s slutligt ned i buken.

    Skjortan der till smidja reder,
    Gr af skjortans rmar blsblg,
    Pelsen till en pust anordnar,
    Ordnar byxorna till blgrr,
    Strumporna till rrets mynning.
    Knet ssom std han brukar,
    Ssom hammare sin armbg'
    Och som tng sitt lilla finger.
    Smider klappande med hammarn,
    Stdet klingar under slagen,
    I den starke mannens mage,
    I den maktfrseddes skte.

    Wipunen i snger kunnig
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Hvem bland mnner kan du vara,
    Hvilken utur hjeltars skara?
    Hundra mnner har jag slukat,
    Bragt om lifvet tusen hjeltar,
    Aldrig n din like funnit.
    Kolen komma mig i munnen,
    Brnderna p tungan sveda,
    Jernets slagg i halsen stiger.

    Hvadan, Hiisi, r du slungad,
    Hvadan har du kommit, stygge,
    Hvadan, djefvul, i mig farit,
    Nr s samvetslst du kommit,
    Vandrat utan skam och blygsel
    Fr att bita, fr att frta,
    Fr att ta, fr att gnaga?

    r du en af Skaparn alstrad,
    En af Gud tillten sjukdom,
    Eller r fr ln du tingad,
    Rustad ut emot betalning?

    r du en af Skaparn alstrad
    Och af Gud tillten sjukdom,
    Jag mig anfrtror t Skaparn
    Och p Gud mig fast frlitar.
    Gud ej fverger den goda,
    Skaparn ej frgr den vackra.

    Men om du fr ln r tingad
    Rustad ut emot betalning,
    Tr jag bringa dig att lnls,
    Penningls ifrn mig lpa,
    Vika hdan guld frutan.

    Nog man dina anor knner,
    Vet hur, listige, du uppvxt.
    r du Kalma ifrn grafven,
    Djefvul frn den helga jorden,
    Ifrn mullen, hvilken pser,
    Frn den ofta rrda jorden?
    Har du stigit upp frn vattnet,
    Ifrn hafvets fradga runnit?
    r du utaf vinden vaggad,
    r af hafvets svall du drifven?

    Hvadan har du plga kommit,
    Hvadan smitta rkat fastna?
    Monn frn stenar, monn frn stubbar,
    Eller ifrn gamla platser,
    Ifrn brbevuxna rsen,
    Frn de vise mnners nejder,
    Mssbekldde karlars vgor,
    Lngst frn trollmns sanka mossor,
    Vreda mnners hga backar,
    Frn de gluppska hundars hemvist,
    Ifrn bistra bjrnars iden,
    Frn den nejd, der rfvar skrika,
    Ifrn harars parnings-stllen?

    Gif dig, under, nu  frde,
    Vik ifrn mig, landets plga,
    Frrn jag t modren sger,
    Yppar allt infr den gamla.
    Nr jag upp din moder sker,
    Finner lderstegna qvinnan,
    Du i dina plgor svller,
    Spricker n i egna lustar,
    Klyfs i tvenne delar, snde,
    Krossas, sklm, i trenne stycken.

    Ej min far i fordna dagar,
    Ej den lderstegne gubben
    Efter trollmns hug sig bjde,
    Mutade med sknker Lappen,
    Han allt vidrigt fick att vika,
    Fick allt ondt att ta till flykten.

    Skulle man i mig ej finnas,
    Uti Ukkos son ej hjelte,
    Finns det vl uti min broder,
    Hvilken skyarna beherrskar,
    Rder fver himlens strmoln.
    Ddan jag om hjelp anropar,
    Ddan beder jag om bistnd:
    Ofvan frn den hga himlen,
    Ned ifrn den lga jorden.
    Mktigt ropar jag i nden,
    Gifver upp ett skri, som ljuder
    Genom jorden, genom marken,
    Genom de sex granna locken
    Och igenom nio himlar.

    Ukko, du vid himla-midten,
    Dunder-molnets nra granne!
    Bringa hit en eldig klinga,
    Rck t mig ett svrd som gnistrar,
    S att jag den onda tuktar,
    Stillar nidingen fr evigt.

    Stig ur vattnet hafs-gudinna,
    Hj ur bljan bla mssan,
    Fina fallen upp frn kllan,
    Rena anletet ur gruset;
    Kom t mig till hjelp och rddning,
    Till ett std och mktigt bistnd
    Uti dessa hrda mdor,
    Uti denna svra plga!

    Kom, o skog, med dina kmpar,
    ken med ditt hela manskap,
    Kom med allt ditt husfolk, djefvul,
    Insj med din barna-skara,
    Kommen hundra man med slagsvrd,
    Tusen jernbekldde kmpar,
    Att den svaga hjelten skydda,
    Fr att hjelpa klena mannen!

    Om ej det tillfyllest vore,
    Hvadan beder jag om bistnd?
    Finns det gammalt folk i verlden,
    Varelser, som evigt lefvat?
    Stig ur jorden, jordens moder,
    Ifrn kern, urhusbonde,
    Ifrn marken alla svrdmn,
    Alla ryttare frn sanden,
    Fr att hafva detta onda,
    Denna plga fvervinna!

    Kave, du naturens dotter,
    O du herrliga, du skna!
    Du som frr frn plgor friat,
    Som besegrat svra smrtor,
    Kom att hfva dessa plgor,
    Dessa svra smrtor kufva.

    Om ej det tillfyllest vore,
    M hit ngon Gud d komma,
    Tusental af djeflar hasta,
    Att frn alla plgor fria,
    Kufva alla svra smrtor,
    Allt det onda fvervinna.

    Vik nu stygge ur mitt skte,
    Ur min lefver landets plga.
    Rum fr dig der icke finnes,
    Om du fven rum behfde;
    Sl ditt lger annorstdes,
    Flytta lngre bort din boning.
    Hvart skall jag nu dig besvrja,
    Hvart dig mana och frvisa?
    Om du r af andra utsnd,
    r en pil af andra skjuten,
    Sk d att till hemmet komma,
    Hasta bort till grarns nejder,
    I dess skte, som dig hitsndt
    Rr dig, ssom snabba hunden,
    Ila hn, som eldens gnista;
    Ssom tupp du flyg till tget
    Och till grden ssom kyckling,
    Strta hsten uti spiltan,
    Den behornade vid krubban,
    Nacken vrid i krok p ket,
    Nedtryck hornen uti smutsen,
    Svansen emot fhus-golfvet.
    Nr du sen till stugan kommer,
    G p hnderna i trskeln
    Och i farstu-drrn p knna.
    Ifrn skuldfritt folk dig bortvnd,
    G frbi dem, som ej skada,
    Rusa mot dem, som dig mana,
    Strta mot dem, som dig snda.
    Uti vristen dem s fatta,
    Hugg dem bakupp i foten,
    Grip i hlen, der den smalnar,
    I de minsta tr p foten.
    Kasta djeflarna i elden,
    Husets vrdar lngst frn hrnet,
    Dess vrdinnor ifrn drrvrn
    Och frn golfvets midt de spda.
    Drif i elden mun och hufvud
    Stll mot fltet deras nackar,
    gonen i hufvet omvnd,
    Nackarna i blinken kringvrid,
    Knda blod i deras skuldror,
    Rr om tarmarna i magen,
    Koka lungorna i brstet,
    Stt i skakning deras hufvu'n,
    Bringa benen uti dallring,
    Gr ett slut p deras flsning.

    Men ej m jag p dig lgga
    Alltfr fula vrf att skta;
    Jag skall endast dig nu mana
    Att med vrden qvllsvard spisa,
    ta frukost med vrdinnan,
    Med din husmor ggets smulor,
    Middag med allt frigt husfolk.
    Der har du en far, som grter,
    lderstigen far, som klagar,
    Broder, hvilken trar gjuter,
    Och en mor, som bittert srjer.

    Tag dig mssa utaf Hiisi,
    Hufvudbonad af den onde,
    Till att frdas fver hafven,
    fver smrre sjar halka.
    Skaffa dig af Hiisi skidor,
    Altrds-skidor utaf Lempo
    Och en staf af onde mannen,
    Att p Hiisis marker skida,
    Svfva fver Lempos lunder.

    Men om skjuts du skulle nska,
    Bedja om en hst till kning,
    Tag dig d en hst af Hiisi,
    Vlj en fle ifrn berget.
    Sttlig hst hos Hiisi finnes,
    Hst med eldrd man i fjllet,
    Fr en ryttare frtrfflig,
    Fr den man, som hrdt vill ka.
    Hstens eldman gnistor sprider,
    Ifrn munnen frusta lgor,
    Utaf jern dess hofvar ro,
    Ftterna af fasta stlet.
    Hstens ftter halka icke,
    Icke snafva hingstens hofvar,
    Hvarken uti luftens halka,
    Eller upp Kalmas glanskis.

    Om ej det tillfyllest vore,
    Tag af egen slgt dig skidor,
    Dina anfrvandters hstar
    Och din broders rda farkost,
    Att till hemmet tervnda,
    Seglande med bt p vattnet,
    Farande med hst p landet
    Och med skidor utfr backar.

    r du Kalma ifrn grafven,
    Djefvul frn den helga jorden,
    Dit skall jag d dig besvrja,
    Mana dig och dig frvisa,
    Uti mullen, hvilken pser,
    I den jord, som ofta rres,
    Hvari folket nederfallit,
    Dit den starka hopen strtat.

    Har du upp ut vattnet stigit,
    Runnit utur hafvets fradga,
    Dit jag ter dig besvrjer,
    Manar dig och dig frvisar,
    Ut p hafvets stora yta,
    P den vida ppna fjrden,
    Bort till Nordens sista nda,
    Fr att det af vinden vaggas,
    Blnka i det lugna vattnet,
    Af den dunkla vgen skakas.

    r du utaf vinden vaggad,
    Drifven hit af luftens brusning,
    M du vindens vg betrda,
    Samma strt, som vrens ilar.
    Br dig ssom snabba hunden,
    Ila hn som bla pilen,
    Flyg, som eldens gnista flyger.

    Dit jag fven dig besvrjer,
    Till de flt, der elgar fngas,
    Bort till harars parnings-stllen,
    Till den nejd, der rfvar skrika,
    Uti bjrnars stenrs-grottor,
    Kamrar, gjorda utaf hllar,
    Bort till lga, sanka dlder,
    Till de krr, som aldrig tina,
    In i stndigt ppna kllor,
    Kllor med de mjuka brddar,
    Derifrn ej mer du slipper,
    Aldrig ngonsin dig reder.

    Dit jag fven dig besvrjet,
    Till de dda menskors hemvist,
    I de hdangngnas boning,
    Der i svepning liken ligga;
    Och till Nordens sista nda,
    Lapplands demark den vida,
    Uti strida Rutja-forssen,
    Hvirfveln, som af lgor sjuder,
    Dit brdstupa trden falla,
    Tallar rulla ned med rtter,
    Furar sig med toppar strta,
    Krkta furar helt och hllet,
    Med sin rot de stora furar,
    Tallarna med rika kronor.

    Om du det nnu ej lyder,
    Tar jag isbelagda handskar,
    Tager mina orma-vantar,
    Skaffar mig af rnen nfvar,
    Hvassa klor af blod-utsugarn,
    Tnger af den gluppska fogeln,
    Utaf hken fotens grenar.
    Hvarmed jag den onda tuktar,
    Stillar nidingen for evigt.

    Nu r tid fr dig att vika,
    Stunden kommen att mig lemna,
    gonblicket till att bortg
    Och ett skapadt ting ej skada,
    Andligt vsen ej besudla.

    Gif dig, vidrige,  frde,
    Drag dig, onde man, p flykten,
    Frr n dagen ter randas,
    Gudens morgonrodnad uppgr,
    Solen upp fstet stiger;
    Fly frr n jag orda brjar,
    Sinnet mig att tala bjuder.

    Kunskap m om Gud nu komma,
    Herren m sin hjelp frlna.
    Nr man frr om Gud fick kunskap
    Och sitt bistnd Herren lnte,
    Bergen d af smr blott runno,
    Fetma flt frn klippors hllar,
    Sjar liksom hfter drpo.
    Hga lnder ned sig snkte,
    Lga lnder upp sig hjde,
    Flten rrdes, bergen skaktes,
    Kopparbergen hftigt sklfde,
    Tornen strtade till marken.

    S m fven du dig rra,
    S du onde frn mig vika.
    Rr dig, nr man om dig rrer,
    Skaka p dig, nr du skakas."

    Sjelf nu gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Godt fr mig r hr att lefva,
    Njsamt tiden jag frdrifver,
    Ljufligt smakar mig din lefver,
    God r lungan till att koka,
    Flottet kan som mat frtras.
    Icke ger jag mig  frde,
    Skiljes aldrig hr i verlden,
    Om jag ej fr ord frnimma,
    Goda trollord af dig lra,
    Hra ord, s vidt mig lyster,
    Tusen mnen fr att sjunga."

    Wipunen i snger kunnig,
    Med en visdom stor i munnen,
    Obegrnsad makt i brstet,
    Vldig sng-kraft uti magen,
    ppnar orduppfylda kistan,
    Lter upp sin sngar-lda,
    Fr att sjunga goda qvden,
    Fram de bsta snger lgga.

    Icke tryta ord till orden,
    Snger genom sng ej minskas,
    Frr det tryter sten i klippor,
    Uti floder stilla vatten,
    Abbor-fiskar uti sjar
    I Aluejrvi bljor.

    Sjng s dagar utan nda,
    Ena natten p den andra,
    Ord af honom fordom fngna,
    Sngens mnen, dem han lrt sig,
    Medan fllorna han utlagt,
    D han gillrat sina snaror.

    Ursprungsord han sjng grundenligt,
    Enligt mnet vishets-runor.
    Solen stadnade att hra,
    Mnen att p honom lyssna,
    Karlavagnen att sig lra:
    Stadnade ock fjrdens bljor,
    Vgorna i vikens bjning,
    Floder hrde upp att svalla,
    Brusade ej Rutja-forssen,
    Wuoksen hejdades i loppet,
    Jordans bljor stodo stilla.

    Gamle trygge Winminen
    Fr nu ord omsider hra,
    Fr sig goda trollord lra.
    Hundratal af ord han hrde,
    Tusen mnen fr att sjunga
    Ifrn munnen p Wipunen,
    Frn den starke mannens skte,
    Frn den maktfrseddes mage.

    Wipunen i snger kunnig
    Spottar frn sin mages fngsel
    Ut den gamla Winminen.
    S den gamle Winminen
    Kom ur munnen p den vise,
    Frn den starke mannens skte,
    Frn den maktfrseddes mage.

    Gick derp i smedens verkstad,
    Sade smeden Ilmarinen:
    "Fick omsider ord du hra,
    Lra dig de goda trollord,
    Hvarmed btens sida redes
    Akterbogen sammanfstes,
    Brderna i fren fogas?"

    Sade gamle Winminen:
    "Ord jag fick omsider hra,
    Fick mig goda trollord lra;
    Hundratal af ord jag hrde,
    Tusen mnen fr att sjunga."

    Derp till sin bt han trder,
    Fr sin vackra farkost frdig,
    Bten utaf trd i ordning.
    Lemnar bten p dess rullar,
    Nya skeppet p dess spnor.




Elfte Runan.


    Gamle trygge Winminen
    For att fria till en jungfru,
    Till en m med smyckad panna
    Uti Pohjola det mrka,
    I den by, der mnner drpas
    Och i hafvet hjeltar drnkas.

    Skt han ut sin bt p vattnet,
    Nya skeppet upp bljan,
    Ofvan frn de glatta rullor,
    Frn de slta furu-stockar.
    Reste mster p sitt fartyg,
    Som upp en bergshjd tallar,
    Hissade i masten segel,
    Ssom granar p en kulle.
    Steg s sjelf ombord p skeppet,
    Gick uti sitt nya fartyg,
    Styrde sedan ut p hafvet,
    Klf den bla fjrdens bljor
    Med det stora vackra skeppet,
    Med den nya, rda bten.

    Vinden blste uti seglet,
    Vrens vind hans fartyg framdref.
    Redan seglar furu-skeppet,
    Hundrabrdigt fartyg flyter
    Vid den dimomhljda udden,
    Vid den skogbevxta holmen.

    Fanns p n en jungfru Anni,
    Smeden Ilmarinens syster.
    Rkade sitt byke trampa,
    Tvtta klder invid stranden
    P den vackra bryggans nda,
    Ytterst p den rda frjan.

    Vnde sig och sg omkring sig
    fverallt i blida rymden;
    Kastade sin blick p fjrden,
    Vnde hufvudet t sder,
    Varseblef en skymt p hafvet,
    Sg en strimma bl p bljan.
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hvad kan strimma bl du vara,
    Som p hafvets bljor skymtar?

    Om du r af gss en skara,
    Eller ock en prydlig andskock,
    Eller annan vldig fogel,
    M du breda dina vingar
    Och mot hga himlen flyga.

    Om du r en svrm af fiskar,
    Eller ock ett laxrikt sjgrund,
    Eller ngon strre sikart,
    M du simma, nert snkas,
    Dra dig under vattenbrynet.

    Skulle du ett stengrund vara,
    Ngon klippa ut' i hafvet,
    Eller ock en vatten-ruska,
    M du skljas d af vatten,
    fverhljas af en strtvg.

    Om du r en bt frn hemmet,
    Farkost, som min broder timrat,
    M du vnda fren hemt,
    Emot egna landnings-stllen,
    Aktern emot andra hamnar.

    Om du r en bya-farkost,
    M du ter utt simma,
    Emot andra landnings-stllen,
    Vndande din bakstam hitt.

    r du Winminens farkost,
    Den evrdelige sngarns,
    Nrma dig d hit till stranden,
    Segla nr mig till ett samtal,
    Tag ett ord, br hit ett annat,
    Lt i ro ett tredje talas."

    Bten var nu Winminens,
    Den evrdelige sngarns,
    Och den nalkades till stranden,
    Nrmade sig till ett samtal,
    Tog ett ord, bar bort ett annat,
    Lt i ro ett tredje talas.

    Det var holmens jungfru Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Talte s till vandringsmannen,
    Sporde honom om hans resa:
    "Hvart, o Winminen far du,
    Styr din kosa, vattnets lskling.
    Far s grannkldd, landets prydnad?"

    Sade gamle Winminen:
    "Har mig mnat ut p laxfngst,
    Ville se, hur fisken leker
    Der vid Tuoni-elfvens strnder,
    Uti Manala det lga."

    Holmens jungfru Anni ter
    Yttrade ett ord och sade:
    "Ltt en bakslug man jag knner,
    Mrker den som osannt talar.
    Annorlunda frr min fader,
    Annorlunda gamle farfar
    Plgade p laxfngst fara,
    Lade ut att fnga taimen.
    Utaf nt hans farkost fylldes,
    Full var bten utaf bragder;
    Sttel-stngerna p bottnet,
    Ljuster-jernen under bgen,
    Gyllne nlarna i fren.
    Hvart d far du Winminen,
    Frdas nu Uvantolainen?"

    Sade gamle Winminen:
    "mnade mig ut p gsjagt,
    For till skimmervingars lekort
    Fr att fnga dregelnbbar
    Frn de sund, der kpmn frdas,
    Frn det vida, ppna hafvet"

    ter sade jungfrun Anni,
    Tennbriskprydda flickan talte:
    "S en bakslug man jag knner,
    Mrker den, som osannt talar;
    Annorlunda frr min fader,
    Annorlunda gamle farfar
    Plgade till gsjagt frdas,
    For till skimmervinge-leken
    Fr att fnga dregelnbbar.
    Dragen var d skna bgen,
    Starka fjder-stlet tillspndt,
    Gra skallet lg i bten,
    Kopplad var den svarta hunden,
    Men kring strnderna sprang rackan,
    Valpen flg lngs strandens stenar.
    Hvart d far du Winminen,
    Frdas nu Uvantolainen?"

    Sade gamle Winminen:
    "Kom, o flicka, ned i bten,
    Stig uti min farkost, jungfru!
    D vill sanningen jag sga,
    Tala verklig, svekls sanning."

    Anni fortfor oupphrligt,
    Tennbriskprydda flickan talte:
    "Stormen i din bt m komma,
    Vrens ilar i din farkost.
    Upp och ned jag bten vnder,
    Lter s af vattnet drifvas,
    Om jag ej bestmdt fr veta,
    Hvart du Winminen frdas.
    Sg d en gng verklig sanning,
    Lt mig mer ej lgner hra."

    Sade gamle Winminen:
    "Ocks vill jag sanning tala,
    Litet gckades jag endast:
    Jag har farit fr att fria
    Till den hrbeprydda jungfrun
    Uti Pohjola det mrka,
    I det mulna Sariola,
    I den by, der mnner drpas,
    Hjeltar drnkas uti hafvet."

    Det var holmens jungfru Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Nr hon sanningen frnummit,
    Hrt en verklig, svekls sanning,
    Lemnade sitt byke obykt,
    Hann ej klderna mer sklja.
    Samlade sin kldnings-fllar,
    Bar dem upp med sina hnder,
    Sprang s hem frutan drjsml,
    Ilade stad p grden,
    Gick frn grden in i stugan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hr mig smed, o Ilmarinen,
    Frnde, barn af samma moder!
    Smid mig nu en liten spole,
    Smid mig ngra granna ringar,
    Tv par eller tre rhngen,
    Fem, sex kedjor till min grdel,
    Och jag sger sanna saker,

    Yppar fr dig verklig sanning.
    Lnga sommarn skor du hsten,
    Smider hofjern hela vintern,
    mnar dig p frd att fria,
    Tnker fara hn till Pohja;
    Men en mera slug nu frdas,
    Frekommer dig och bortfr
    Den med hundra marker lsta,
    Den med tusende betalta,
    Den du vintrar tv har tingat,
    Friat till i trenne somrar.
    Der nu frdas Winminen,
    Far upp det bla hafvet
    Uti btens gyllne bakstam.
    Stdd mot rodrets krkta nda,
    Bort till Pohjola det mrka,
    Till det mulna Sariola."

    Det var smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Slggan slintade ur handen,
    Tngen fll ifrn hans fingrar
    Och han hof sin rst och sade:
    "Anni du min lilla syster!
    Smida vill jag dig en spole,
    Prydliga och ntta ringar,
    Tv par eller tre rhngen,
    Fem, sex kedjor till din grdel;
    Men ett bad i hast du tillred,
    S att det ej ngon mrker,
    Skaffa fven lut en smula,
    Laga litet slipprig spa,
    Hvarmed denna bofink tvr sig,
    Denna snsparf ren sig tvttar
    Frn hstgamla smidje-sotet,
    Vinterstjocka hammar-slagget."

    Det var holmens jungfru Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Eldade med snabbhet badstu'n,
    Utan att det ngon mrkte;
    Vrmde den med aspveds klabbar,
    Med smklufna, korta spjelkar,
    Bar s vatten ifrn kllan,
    Frn den vasslesta kllan,
    Brt en qvast frn unga skogen,
    Liten krleks-qvast ur lunden;
    Gjorde sedan lut af surmjlk,
    Lagade af benmrg spa,
    Spa, som var ltt att lddras,
    Kunde mannens hufvud rentv.

    Sjelf gick smeden Ilmarinen
    Skyndsamt in uti sin smidja,
    Smidde snart, hvad jungfrun nskat,
    Frdiggjorde grdel-krokar,
    Under det man badstu'n vrmde,
    Medan man om bad besrjde.
    Sedan badar han tillrckligt,
    Skljer sig med vatten, renas
    Frn hstgamla smidje-sotet,
    Vinterstjocka hammar-slagget,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Anni du min lilla syster!
    Hemta hit en linne-skjorta
    Fr min kropp frn svett befriad,
    Fr det obetckta hullet;
    Hemta sedan snfva byxor
    Upp mina torra vador,
    Mina ben frn spa fria;
    Gif mig ock min bla kldning
    fver fina linne-skjortan;
    Gif kaftanen utaf klde
    Ofvanp den bla rocken;
    Tag nnu mitt lena blte
    Till att gjorda om kaftanen;
    Hemta sist min sammets-mssa,
    Hvilken upp i molnen susar,
    Som igenom skogen skymtar,
    Sk den fr mitt torra hufvud."

    Derp smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Tog af guld hvad mssan rymde,
    Tog hattkupan full af silfver;
    Stack sin fle nu i redet,
    Eldrd hst emellan stnger.
    Sjelf sig s i slden satte,
    Hjde sig i granna korgen,
    Manade sin hst att springa,
    Den hvitmanige att skynda.
    Hingsten sprang, det led med frden,
    Slden rrdes, stranden frste.

    ker fram med gny och buller
    Lngsmed reflarna i hafvet,
    Frdas invid Simo-sunden,
    P de albevuxna hjder,
    Och nu skller gra hunden,
    Borgens portvakt hres glffsa.

    Tog d Pohjas vrd till orda:
    "G nu ut och se, min dotter,
    Hvarfr gra hunden skller,
    Hvarfr borgens portvakt glffsar."
    Dottren svarade och sade:
    "Ej jag hinner nu min fader,
    Stor r stenen, som jag malar,
    Stenen stor, men fint r mjlet,
    Sjelf r orkls den, som malar."

    ter sade Pohja-vrden:
    "G d du att se, min hustru,
    Hvarfr gra hunden skller,
    Hvarfr borgens portvakt glffsar."

    Hustrun svarade och sade:
    "Gerna skulle jag ej hinna,
    Tjockt r brdet, som jag bakar,
    Brdet tjockt, men fint r mjlet,
    Sjelf r orkls den, som bakar."

    Yttrade nu Pohja-vrden:
    "Alltid har ju brdt en qvinna
    Och en flicka att bestyra,
    Om hon ock p sngen lge;
    G derfr att se, du gosse."

    Gossen svarade och sade:
    "G du sjelf och se, min fader,
    Ty jag hinner nd icke,
    Har en trafve stor att hugga,
    Trafve stor och fina klabbar,
    Sjelf r huggarn svag och orkls."

    nnu skllde gra hunden,
    Borgens ullsvans gnllde flitigt,
    Klaga hrdes holmens grdvard,
    Sittande p ker-renen,
    Svngande sin svans mot jorden.

    Tog till orda Pohja-vrden:
    "Ffngt skller ej vr gr hund,
    Ffngt borgens vakt ej glffsar,
    Gnller icke utan orsak,
    Morrar ej t skogens furur."

    Gr nu sjelf att se och vandrar
    Till den sista ker-renen,
    Till det lngst belgna fltet
    Kastade sin blick t vester,
    Vnde hufvudet mot solen;
    Ser nu klart och tydligt sklet,
    Hvarfr gra hunden skllde,
    Markens tckhet hrdes klaga
    Och den svarta svansen svngdes.
    Man med brokig slde ker,
    Far om Simo-holmen landvrts,
    Och med vldigt fartyg seglar
    Sjvrts utom Lempi-viken.

    Derp vrden sjelf i Pohja
    Skyndsamt in i stugan stiger,
    Trder under takets hvlfning,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Frmmande nu till oss nalkas,
    Komma p det bla hafvet."

    Pohja-dottren, Pohja-hustrun
    Skyndsamt ut p grden gingo,
    Skdade t stora fjrden,
    Hufvudet t solen vnde,
    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Frmmande, som der nu komma,
    Komma till oss fr att fria.
    Hvem, min dotter, vill du taga?
    Den som der med hsten ker,
    Ilar fram i brokig slde,
    Far om Simo-holmen landvrts,
    Han r smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn;
    Medfr guld, hvad mssan rymmer,
    Har hattkupan full af silfver.
    Den som stora bten styrer,
    Seglar p det rda skeppet,
    Sjvarts utom Lempi-viken,
    r den gamle Winminen,
    Den evrdelige siarn;
    Medfr penningar p skeppet,
    Hemtar skatter med sitt fartyg.
    M du taga den, min dotter,
    Som fr penningar p skeppet.
    Hemtar skatter med sitt fartyg;
    Mera rdfull r den gamle,
    Om mer rask den unge synes."

    Jungfrun svarade och sade:
    "O min moder, som mig fostrat,
    Du som vrdat har min barndom!
    nnu ej till denna dagen
    Man fr penningar oss bortslt;
    Utan penningar vi lemnats
    t de mnner, som begrt oss,
    Karlar, hvilka till oss friat.
    Den jag ville ta, min moder!
    Som det goda Sampo hopsmidt.
    Hvilken granna locket hamrat."

    Nu den gamle Winminen
    Hinner frr till Pohja-grden,
    Skyndsamt in i stugan stiger,
    Trder under takets hvlfning,
    Brjar sedan sjelf att orda
    Framfr drren, under sparren,
    Der man kittlarna betcker,
    Tager mssan af sitt hufvud,
    Handskarna frn handen lser.
    Hjande sin rst han sade,
    Talade med dessa orden:
    "Finnes hr fr mig en jungfru,
    Flicka till min lifstids maka,
    Till en dufva vid min sida,
    Fr att bdden t mig reda,
    Ordna vackert hufvud-kudden?"

    Nu den skna Pohja-dottren,
    Landets ra, vattnets prydnad,
    Skyndade sig sjelf att svara:
    "Fga prisar jag en sjman
    Och en lderstegen gubbe;
    Hafvets stormar rubba sinnet,
    Vrens ilar skada hjernan,
    Till frtret man tar en gammal,
    Till besvr en ldrig make.
    Hr ej finnes ngon jungfru,
    Flicka till din lifstids maka,
    Till en dufva vid din sida,
    Fr att t dig bdden reda,
    Ordna vackert hufvud-kudden."




Tolfte Runan.


    Sjelf nu smeden Ilmarinen
    Skyndsamt in i stugan stiger,
    Trder under takets hvlfning,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "r nu redo mn, fr den jag
    Vakat har och skulle vaka?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Redo flickan r, fr den du
    Vakat har och skulle vaka,
    Nr du huggorms-kern pljer,
    Vnder ormuppfylda fltet.
    Samma ker redan ofta
    Hiisi brjat p att plja
    Med af koppar smidda billar,
    Med den hvassa eldbetts-plogen;
    Stdse dock min son, den arme
    Lemnat kern pljd till hlften."

    Nu ej vgar Ilmarinen
    Gripa verket an med fingrar,
    Arbetet med hnder fva,
    Utan jernbesmidda vantar,
    Handskar utaf stenar gjorda.
    Tager jernbesmidda vantar,
    Handskar utaf stenar gjorda;
    Sedan smider han sig jernskor,
    Gr af stl till benen brynjor,
    Klder sig i koppar-skjorta,
    Stlsmidt blte p sig spnner.
    S han pljer huggorms-kern,
    Frar ormuppfylda fltet
    Och med plogens billar lyftar
    Ormar p de vnda tegar.
    Sger ddan terkommen:
    "Pljt jag har nu huggorms-kern,
    Frat ormuppfylda marken.
    Fltet vndt det ormbetckta,
    r nu redo mn, fr den jag
    Vakat har och skulle vaka?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Redo flickan r, fr den du
    Vakat har och skulle vaka,
    Nr du skogens vargar betslar,
    Tyglar bjrnarna p fltet
    Stndigt mina kor de skingrat,
    Ddat stoen fr mig arma."

    Straxt nu smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn
    Gr af stl t djuren betsel
    Och af jern dem grimmor smider.
    Betslade s skogens vargar,
    Band med grimma fltets bjrnar,
    Stack i vargars munnar betslen,
    Grimmorna kring bjrnars hufvun,
    Sade ddan terkommen:
    "Pljt jag har nu huggorms-kern,
    Fltet vndt det ormbetckta,
    Ormuppfylda marken frat;
    Skogens vargar har jag betslat,
    Tyglat bjrnarna p fltet.
    r nu redo mn, fr den jag
    Vakat har och skulle vaka?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Redo flickan r, fr den du
    Vakat har och skulle vaka,
    Nr du fngar frst en fjllfisk.
    Vldig gdda, snabb att simma,
    Ifrn Tuoni-flodens blja,
    Ifrn Manala det lga,
    Fngat nt och not frutan,
    Utan alla andra redskap;
    Hundra mnner har den slukat,
    Bragt om lifvet tusen hjeltar."

    Ren i trngml rkar smeden
    Finner arbetet besvrligt.
    Hamrar sig en eldig hafs-rn,
    Fogel stark och hvit till frgen;
    rnens klor af jern han smidde
    Bildade af stl dess tnger,
    Band sig sedan fast vid vingen,
    Der som vingens ben sig slutar.

    Flaxande nu rnen flyger,
    Ilar bort till Tuoni-elfven.
    Ena vingen klyfver vattnet,
    Himlarna den andra vidrr,
    Nbben stter emot klippor
    Och till hafvet klorna rcka.
    Flg nu hn att fnga gddan,
    Fisken med de grymma tnder.

    Slingrande ses gddan komma,
    Vattnets hund i bugter skrida.
    Gddan r ej af de minsta,
    Icke heller af de strsta;
    Tvenne yxskaft lng r tungan,
    Tnderna af rfsans storlek,
    Gapet r som trenne forssar,
    Forssar sju dess ryggrad liknar.

    rnen flyger, stadnar stundom,
    Luftens fogel ned sig svingar.
    rnen r ej af de minsta,
    Icke heller af de strsta.
    Hundra famnar vid r munnen
    rnens gap sex forssar liknar,
    Af fem yxskafts lngd r tungan,
    Klorna med fem lior lika.
    Ena vingen himlen vidrr
    Och den andra vattnets yta.

    Flyger msom, msom stadnar,
    Vnder sig, med gat spejar,
    Varsnar s den stora gddan,
    Rrliga och feta fisken.
    Efter den nu rnen spnner,
    Rusar p dess rygg med klorna.

    Stora fjllbelagda gddan,
    Rrliga och feta fisken
    Trycker rnens starka vingben
    Ned inunder klara vattnet.
    rnen stiger upp mot himlen,
    Hjer sig i luftens rymder.
    Lyftar af det svarta gruset
    Ofvan klara vattnets yta.

    Flyger msom, msom stadnar
    n en annan gng frsker;
    Hgg af sina klor den ena
    Fast i grymma gddans skuldror,
    Uti vatten-hundens refben;
    Hgg af sina klor den andra
    Vid en klippas fasta jernvgg,
    In i sidan af ett stlberg.
    Men dess klo frn stenen slintar,
    terstudsar ifrn klippan;
    Gddan dyker ned i vgen.
    Vattnets starka djur sig sliter
    Ifrn klorna upp rnen,
    Frn den starka fogelns nfvar.

    rnen med de starka jernklor
    Tredje gngen n frsker;
    Lyckades nu hugga skert,
    Hgg med sina klor i fisken.
    Fick s gddan uti klorna
    Vatten-banden uti nfven;
    Lyftar s den stora gddan
    Drager vattnets djur, det starka,
    Ifrn flodens djupa bljor
    P det klara vattnets yta.

    Lyftar gddan hgre uppt,
    Hjer nnu derutfver,
    Upp p ollon-ekens grenar,
    Uti breda tallens krona.

    Fr s gddan hgre uppt,
    Lyftar fisken ifrn trdet
    Upp till lnga molnets nda,
    Randen af den lnga bgen.
    Skyar rrdes, himlar hveno,
    Luftens lock i lutning bragtes,
    Snder brast fr Ukko bgen
    Och behornad spets fr Mnen.

    Fick s smeden Ilmarinen
    Stora, fjllbelagda gddan,
    Rrliga och feta fisken
    Ifrn Tuoni-flodens bljor,
    Ifrn Manala, det lga.
    Vattnet liknade ej vatten
    Fr de fjll, som gddan lemnat,
    Luften ssom luft ej kndes
    Fr de fjdrar, rnen bortfllt.

    Derp smeden Ilmarinen
    Drager fram sin knif ur slidan,
    Fr att gddans hufvud lsa
    Och dess mage snderklyfva;
    Smakar sedan sjelf p fisken
    Och dess brstben skr i stycken.

    Skr s af dess hela hufvud
    Och till Pohja-stugan frde
    Som en gfva t sin svrmor,
    Tog till orda d och sade:
    "Det fr alla tider dugde
    Till en stol i Pohja-stugan."

    Derp smeden Ilmarinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Pljt jag har nu huggorms-krar,
    Ormuppfylda flt jag omvndt,
    Betslat vargar uti skogen,
    Tyglat bjrnar upp fltet.
    Stora gddor har jag fngat,
    Rrliga och feta fiskar
    Ifrn Tuoni-flodens bljor,
    Ifrn Manala, det lga.
    r nu redo mn, fr den jag
    Vakat har och skulle vaka?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Illa du dig ock betedde,
    Nr du fiskens hufvud afskar,
    Gddans mage snderklyfde
    Och dess brstben slet i stycken,
    Smakade jemvl p kttet."

    Dervid smeden Ilmarinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Utan fel ej bytet fngas
    fven ifrn bttre stllen,
    Mindre n frn Tuoni-elfven,
    Ifrn Manala det lga.
    r nu redo mn, fr den jag
    Vakat har och skulle vaka?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Redo flickan r, fr den du
    Vakat har och skulle vaka.
    Skna jungfrun r nu vunnen,
    Sld den hr-beprydda flickan
    Bort t smeden Ilmarinen
    Till en dufva invid sidan,
    Till en maka fr hans lifstid."

    Gaf s bort sin egen dotter
    Yttrande med dessa orden:
    "Hvaraf visste du min lskling,
    Hrde det, mitt gyllne pple,
    Att hr fddes denna jungfru,
    Att en sdan flicka vxte,
    Nr hon r, vr unga jungfru,
    Frst en spd och liten dufva?"

    Qvad ett barn s ifrn golfvet,
    Ifrn hrden liten gosse:
    "Deraf visste det din lskling,
    Hrde det ditt gyllne pple:
    Fadren har ett frejdadt rykte
    Ut ifrn det gyllne hafvet,
    Der hans btar ofta seglat,
    Lagt till rygga vida fjrdar,
    tervndande till hemmet
    Lastade med gods och skatter.

    Deraf visste det din lskling,
    Hrde det ditt gyllne pple:
    Modren har ett frejdadt rykte
    Frn det skna, gyllne hemmet;
    Vnligt fram hon brd har burit,
    Skyndsamt mat t gster gifvit.

    Hon gtt lutad fram i tgen,
    Nedbjd uti ladugrdar.
    Goda kon har blat tidigt,
    Ganska tidigt hvarje morgon;
    Tidigt brkt har vrens tacka,
    Tidigt lammet, fdt om vren,
    Lngtande att redan komme
    Den som fina het rcker,
    Som frbttrar matens smulor.

    Deraf visste det din lskling,
    Hrde det ditt gyllne pple:
    Ganska tidigt hvarje morgon
    Sotet snrrtt upp sig svingat,
    Rken flytt i tjocka lager
    Frn bermda jungfruns boning;
    Spolen farit fram och ter,
    Som bland stenar hermelinen;
    S vfskedens tenar surrat,
    Som en hackspik invid trdet;
    Vfvens bom s hastigt vndt sig,
    Som i grenig fura ekorn."

    Derp Pohjolas vrdinna
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Lnga hsten jag ju sade,
    Yrkade den hela vren:
    Lt ett hemligt loft oss timra,
    Bygga upp en liten stuga,
    Der sin vfnad jungfrun skter,
    Vfver sina hundra alnar.

    Lt ett litet loft oss timra
    Litet loft med dolda gluggar,
    Hvarest jungfrun vi frdlja,
    Fostra upp den hr-beprydda.
    Svr en jungfru r att gmma,
    Lockig m att rtt frvara;
    Lttare man hsten dljer,
    Tagelprydda flen aktar."

    Gamle trygge Winminen,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Bort till hemmet tervnder,
    Yttrar d ett ord och sger:
    "Icke m det folk, som fdes,
    Icke J, dess sners sner,
    Er bege p trots att simma,
    Kasta er fr vad i vattnet
    Och till m i tfling fria
    Jemte smeden Ilmarinen!"




Trettonde Runan.


    Derp brllop man bereder,
    Brjar gstabud anordna,
    Brllop uti Pohjas stugor.
    Gstabud i Pimentola.

    Hvad har man vl kunnat hemta
    Och hvad allt tillvgabringa
    Till det goda Pohjas brllop,
    Sariolas dryckesgille,
    Fr att mtta goda folket,
    Ge till mat t ymnig skara?
    Hemtad r en frodig oxe,
    Vldig tjur man dit har skaffat.

    Oxe vxte i Karelen,
    Frodades en tjur i Finland,
    Oxen var ej af de strsta,
    Icke heller af de minsta,
    Tavastland sg svansen flgta,
    Hufvudet i Kemi rrdes,
    En fot i Olonets trampar,
    Upp Turjas fjll den andra,
    Bort vid Wuoksens fors den tredje
    Och den fjerde uti Lappland.
    Svalan flg en dag p vgen
    Oxens bda horn emellan,
    Sommar-ekorn lopp en mnad
    Ifrn svansens ena nda
    Utan att den andra hinna,
    Mste midt p vgen rasta,
    Hvila ut en natt p svansen.

    Efter slagtare man sker,
    Sker karl att oxen flla
    nda frn det lugna Ryssland,
    Ifrn Karjala det skna,
    Ifrn Suomis vida bygder
    Och frn Sveas djerfva rike,
    Som med detta rike tvistar,
    Som frfljer detta vlde.

    Ukko sig beger att slagta,
    Palvonen att hornen hlla,
    Wirokannas till att skra.
    Oxen svnger p sitt hufvud
    Och de svarta gon blnger;
    Ukko springer upp i granen,
    Palvonen i videt hoppar,
    Wirokannas flyr p stubben.

    Ukko vsnar ifrn granen,
    Palvonen frn vide-busken,
    Wirokannas ifrn stubben:
    "Nr en annan gng jag kommer
    Tr af dig jag f till byte
    Ktt, som hundra sar fyller,
    Blod i btar sju att tappas
    Och af fett sex fulla tunnor."
    Men han kom ej mera ter,
    Kom ej efter denna resan.

    Efter slagtare man sker,
    Sker karl att oxen flla
    Ifrn Tuoni-Gudens boning,
    Under jorden i Manala,
    Sker, men man finner icke,
    Letar, men man blir ej varse.

    Liten man ur hafvet uppsteg,
    Hjelte sig frn bljan hjde,
    Hjelten r ej af de minsta,
    Icke heller af de strsta:
    Upprtt tummes lngd han ger,
    Har en hjd af trenne fingrar,
    Ryms att ligga under sklen,
    Ryms att st inunder sllet.
    Skgget rcker fram till knna,
    Ned till hlarna nr hret,
    Br p hufvet stenig mssa.
    Skor af sten p sina ftter,
    Har en gyllne knif i handen.
    Silfver-slida vid sin grdel.
    Der sin bane oxen trffar,
    Finner den, som honom fller.

    Mannen knappt sitt byte mrker,
    Innan han p nacken rusar,
    Trycker tjuren ned p knna,
    Bjer sidan emot marken.

    Fick deraf han ymnigt byte?
    Blott ett ringa byte fick han:
    Kttet hundra sar fyllde,
    Korfvens lngd var hundra famnar.
    Bloden upp sju btar fyllde,
    Och af fett sex tunnor erhlls
    Fr det goda Pohjas brllop,
    Sariolas dryckesgille.

    Derp Pohjolas vrdinna
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Hvaraf skola l vi gra,
    Hvaraf m vi spisl brygga
    Fr det brllop, som skall firas,
    Fr det gstbud, som skall gifvas?
    Ej jag vet, hur spisl brygges,
    Knner icke lets ursprung."

    Humlan susar ifrn trdet,
    Vattnet ifrn strmmen sorlar,
    Kornet hviskar ifrn kern:
    "Nr m vi tillsamman komma,
    Komma samman och i jsning?"

    Osmotar, som l bereder,
    Skicklig bryggerska af spisl
    Eftersinnar och begrundar:
    "Hvad monn deraf kunde blifva,
    Stllde grytan jag p elden,
    Hade koket till att sjuda?"

    Gick att plocka korn ur kern
    Tog sex korn frn sdes-axet,
    Knoppar sju frn humlans stngel,
    ste tta slefvar vatten,
    Stllde grytan upp elden,
    Hade s sitt kok att sjuda.

    Stenar hettades en mnad,
    Vatten kokades en sommar,
    Trdrik skog till brnsle ddes --
    All den skog en holme frambragt.
    Detta nu allt folk betraktar,
    Ser och spritter till af undran:
    "Hvadan m den rken stiga,
    Svinga sig i hga rymden?"

    Derifrn den rken stiger,
    Svingar sig i hga rymden:
    Elden brinner upp holmen,
    Lgan flammar upp udden,
    Alltfr liten till en vakteld,
    Alltfr stor till herdens brasa.

    Osmotar, som l bereder,
    Skicklig bryggerska af spisl
    Brygger l den hela sommarn,
    Spisl vintern om bereder,
    Brygger korn-l och det lgger
    I ett kril nyss tillagadt.

    Brygdt hon fick omsider let,
    Men ej fick hon det att jsa,
    Eftersinnar och begrundar,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Hvad skall hrtill nu man hemta,
    Hvad skall hit nnu man skaffa,
    Fr att let mtte jsa
    Och i skumning drycken komma?"

    Pohjas m, den goda flicka,
    Flickan med de ntta fingrar,
    Som med snabbhet stdse rres,
    Som r alltid ltt p foten,
    Rrde sig vid golfvets fogning,
    Uti stugans midt sig svngde,
    Ett och annat der bestyrde
    Midt emellan tvenne kittlar.
    Ser en sticka upp golfvet,
    Tager stickan opp frn golfvet.

    Vnder och betraktar stickan:
    "Hvad monn deraf kunde blifva
    Uti skna kapos hnder,
    I den goda jungfruns fingrar?"
    Fr den s i kapos hnder,
    I den goda jungfruns fingrar.

    Kapo gnuggar sina hnder,
    Gnuggar sina begge hnder,
    Fddes s en hvit ekorre.

    Brjar nu att barnet lra,
    Undervisa lilla ekorn:
    "Ekorre, min lilla fogel,
    Du mitt barn, som far ej ger!
    Spring nu hdan, dit jag bjuder,
    Dit jag bjuder och dig manar,
    Bort till Metsola det ljufva,
    Det vaksamma Tapiola.
    I ett litet trd s klttra,
    Uppstig varsamt i dess krona,
    Att dig rnen icke griper,
    Luftens fogel dig ej spnner.
    Bit en kotte under frden,
    Hemta kottar tv i tassen;
    Bringa dem i kapos hnder,
    Br till Osmo-dottrens skuldra."

    Ekorn nog frstod att springa,
    Frdas kunde markens tckhet,
    Sprang i hast den lnga vgen,
    Ilade de korta hllen,
    Sprang lngs backar, sprang tvrsfver,
    Sprang ock fver dem p snedden;
    Sprang till Metsola det ljufva,
    Det vaksamma Tapiola.
    kengranar tre der funnos,
    Funnos fyra smrre granar,
    I ett litet trd han klngde,
    Uppsteg varsamt i dess krona,
    Utan att af rnen gripas,
    Spnnas utaf luftens fogel.
    Brt frn trdet tvenne kottar,
    Skar frn qvisten af dess spetsar;
    Gmde kottarna i klorna
    Slt dem uti sina tassar;
    Frde s i kapos hnder,
    I den goda flickans fingrar.
    Kapo kastar dem i let,
    Osmo-dottren i sitt spisl.
    let brjar ej att jsa,
    Frska drycken vill ej skummas.

    Eftersinnar och begrundar:
    "Hvad skall hit nnu man hemta,
    Fr att let mtte jsa,
    Drycken uti skumning komma?"

    Pohjas m, den goda flicka,
    Som r alltid ltt p foten,
    Rrde sig vid golfvets fogning,
    Uti stugans midt sig svngde,
    Ett och annat der bestyrde
    Midt emellan tvenne kittlar.
    Ser en spn p golfvets tilja,
    Tager spnen tipp frn golfvet.

    Vnder och betraktar spnen:
    "Hvad monn deraf kunde blifva
    Uti skna kapos hnder,
    I den goda jungfruns fingrar?"
    Fr den s i kapos hnder,
    I den goda jungfruns fingrar.

    Kapo gnuggar sina hnder,
    Gnuggar sina begge hnder,
    Mrd med gyllne brst d fdde.

    Brjar nu att mrden lra,
    Undervisa arma barnet:
    "O du mrd, min lilla fogel,
    Du mitt barn, som far ej ger!
    G nu hdan dit jag bjuder,
    Dit jag bjuder och dig manar,
    Spring till bjrnens stenrs-grotta,
    Bjrnens grd i de-skogen.
    Bjrnarna der hftigt tagas,
    Lefva uti all sin vildhet.
    Samla dregel uti nfven,
    Fradga lt i handen rinna,
    Hemta s i kapos hnder,
    Br till Osma-dottrens skuldra."

    Mrden nog frstod att springa,
    Ila kunde gyllne fogeln,
    Sprang i hast den lnga vgen,
    Ilade de korta hllen,
    Sprang lngs elfvar, sprang tvrsfver,
    Sprang ock fver dem p snedden,
    Sprang till bjrnens stenrs-grotta,
    Grden utaf hllar formad.
    Bjrnarna der hftigt togos,
    Lefde uti all sin vildhet
    P en hll af fasta jernet,
    P ett berg af hrda stlet;
    Ifrn bjrnars mun rann dregel,
    Fradga drp frn deras kftar.
    Samlar dregel uti nfven,
    Fradga uti handen upptar,
    Br s uti kapos hnder
    I den goda jungfruns fingrar;
    Kapo blandar det i let,
    Osmo-dottren i sitt spisl.
    let brjar ej att jsa,
    Frska drycken vill ej skummas.

    Eftersinnar och begrundar:
    "Hvad skall hit nu mera bringas
    Fr att let mtte jsa,
    Drycken uti skumning komma?"

    Pohjas m, den goda flicka,
    Som r alltid ltt p foten,
    Rrde sig vid golfvets fogning,
    Uti stugans midt sig svngde,
    Ett och annat der bestyrde
    Midt emellan tvenne kittlar.
    Mrker s ett lf p golfvet,
    Tager lfvet upp frn golfvet.

    Vnder och betraktar lfvet,
    "Hvad monn deraf kunde blifva
    Uti skna kapos hnder,
    I den goda jungfruns fingrar?"
    Fr det s i kapos hnder,
    I den goda jungfruns fingrar.

    Kapo gnuggar sina hnder,
    Gnuggar sina begge hnder
    Och ett bi s fdas lter.

    Brjar att sin fogel lra,
    Undervisa Mehilinen:
    "Mehilinen, skna fogel,
    Du mitt barn, som far ej ger!
    Flyg nu hdan, dit jag bjuder,
    Dit jag bjuder och dig manar:
    fver hela nio hafven
    Och till hlften fver tio.
    Hemta honung med din vinge,
    Ljuflig saft i din bekldnad,
    Ifrn ljusa grsets nda,
    Ifrn gyllne blommans krona,
    Hemta hit i kapos hnder,
    Br till Osmo-dottrens skuldra."

    Mehilinen, hon vr fogel,
    Frdades med strsta snabbhet,
    Flg i hast den lnga vgen,
    Ilade de korta hllen,
    Flg lngs haf, och flg tvrsfver,
    Flg ock fver dem p snedden.
    Flg s fver hafven nio
    Och det tionde till hlften,
    Bort till Tuuris nya stuga,
    Palvonens ej tckta boning.
    Der i smn en jungfru sjunkit,
    Koppargrdlad m inslumrat.
    Hade gyllne grs vid landen
    Silfver-blommor vid sin grdel,
    Invid sidan ljufva rter,
    Honungs-grs i sina fllar.

    Mehilinen, hon vr fogel
    Vter vingarna i honung,
    Fuktar dem med ljufva saften,
    Saften i det ljusa grset,
    I de gyllne blommors krona,
    Fr s honung med sin vinge,
    Ljuflig saft i sin bekldnad,
    Bringar uti kapos fingrar,
    I den goda jungfruns fingrar.
    Kapo blandar det i let,
    Osmo-dottren i sitt spisl;
    let brjade nu jsa,
    Frska drycken kom i skumning
    Uti krlet nyss tillagadt,
    Uti sn af bjrktrd fogad.
    Pste jemnhgt med dess handtag
    Frste fver krlets brddar,
    Ville ned p marken strmma,
    Forssa upp golfvets tiljor.

    Lades s det rda let,
    Skna drycken lt man rinna,
    I en kagg af ektrd fogad,
    I en ganska liten tunna,
    Inom koppar-tappens stngsel,
    Ned i kllaren s frde.

    let sttte uti tunnan,
    Drycken uti kllarn pste:
    "Om ndock man skulle komma
    Att mig dricka, mig frtra,
    Skulle fven skickligt sjunga,
    Lta goda qvden ljuda."

    Sngare man sedan sker,
    Sker sngare frtrfflig,
    Den som skickligt kunde qvda,
    Kunde vackra toner drilla.

    Hemtad r en lax att sjunga,
    Gdda till att skickligt qvda.
    Laxen duger ej att sjunga,
    Dregelkften kan ej qvda;
    Laxens kftar ro sneda,
    Glesa ro gddans tnder.

    Sngare man sedan sker,
    Sker sngare frtrfflig,
    Den som skickligt kunde qvda,
    Kunde vackra toner drilla.

    Hemtadt r ett barn att sjunga,
    Gosse frd att skickligt qvda.
    Barnet duger ej att sjunga,
    Dregelmunnen kan ej qvda;
    Hesnat rsten har fr barnet,
    Gossens ml i munnen fastnat.

    Yttrade nu rda let,
    Frska drycken hftigt utfor
    Uti kaggen gjord af ektrd,
    Inom koppar-tappens stngsel:
    "Om man icke genast hemtar
    Hit en sngare frtrfflig,
    Fr att snger skickligt qvda,
    Fr att vackra toner drilla,
    Alla band jag sndersparkar,
    Vsnar s, att bottnet brister."

    Straxt nu Pohjolas vrdinna
    Bragte bjudningar i omlopp,
    Tog till orda d och sade:
    "Hr nu mig, min lilla trna,
    Min bestndiga trlinna!
    G att bjuda folk tillsamman,
    Mnners hop till dryckeslaget.
    Fattiga du bjud och rika,
    Bjud hit lytta, bjud ock lama,
    Slpa lytta uti sldar
    Lama fr p hstars ryggar,
    Ro de blinda uti btar.
    Bjud den gamle Winminen
    Till en sngare frtrfflig.
    Bjud dock icke Kaukomieli,
    Bjud ej muntre Lemminkinen,
    Ty den muntre Lemminkinen
    Stdse r p kif begifven."

    Tog till orda nu trlinnan,
    Sprjande af sin vrdinna:
    "Hvaraf skall jag Ahti knna,
    Knna muntre Lemminkinen?
    Ej jag knner Ahtis boning,
    Skna Kaukomielis hemgrd."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Ltt du knner Kaukomieli;
    Ahti bor upp en holme,
    Skalken invid vattnets nrhet,
    Vid den bugt, sig bredast vidgar
    Uti Kauko-uddens krkning.
    Vindt r Kaukomielis ga,
    Kften lng p Lemminkinen,
    Ahtis mun p sned r vriden,
    Skalken har en trubbig nsa."

    Det var Pohjas lilla trna,
    Lejd fr pengar att arbeta,
    Gick att bjuda folk tillsamman,
    Mnners hop till dryckeslaget.
    Bjuder fattiga och usla,
    Bjuder lytta, bjuder lama,
    Slpar lytta uti sldar
    Fr p hstars ryggar lama,
    Ror de blinda uti btar.
    Bjuder gamle Winminen,
    Den evrdelige sngarn;
    Men den skna Kaukomieli,
    Honom hon objuden lemnar.




Fjortonde Runan.


    Sjelf hon Pohja-grds vrdinnan
    Rkade nu vara ute,
    Rra sig vid grdens grindar,
    Hrde s ett gny frn tget,
    Sldors rassel ifrn stranden,
    Kastade sin blick t vester,
    Vnde hufvudet mot solen;
    Ser nu folk i antg vara,
    Mgens folk till grden nalkas,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Vinden der jag blsa trodde,
    Trodde ngon vedrad ramla,
    Vgen brusa emot stranden,
    Eller smrre stenar skramla.
    Men ej var det vind, som blste,
    Der ej ramlade en vedrad,
    Vg ej brusade mot stranden,
    Skramlade ej smrre stenar.
    Det r mgens folk, som kommer,
    Hundratal med honom flja.

    Mgen r ej bland de frmsta,
    Icke heller bland de sista.
    Mgen ker midt i hopen,
    Midt i goda brllops-skaran.
    Hvaraf knner jag min svrson?
    Deraf knner jag min svrson:
    Han med svarta hsten ker,
    Hvilken liknar glupska vargen,

    Korpen, som med rofvet flyger,
    Lrkan, som med snabbhet ilar.
    Gyllne gkar sex der finnas,
    Galande p mgens loka,
    Bla foglar sju der sitta,
    Sjungande p mgens roma."

    Hrdes nu ett gny frn tget,
    Sldors rassel ifrn vgen;
    Mgen kommer fram till grden,
    Kommer med sin hela skara.
    Satt ett litet barn i stugan.
    Satt en gosse upp golfvet;
    Barnet qvder uti stugan,
    Gossen upp golfvet talar:
    "Upp J mnner, ut J kmpar,
    Lngsta karlar ut p grden,
    Fr att hstars remmar lsa,
    Fr att lsa deras romor!"

    Kmparne sig ut begfvo,
    Mnnerna p grden gingo.
    Der nu Pohjolas vrdinna
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Byens gossar, unga dufvor!
    Spnnen mgens hingst ur redet,
    Ur sitt rede utaf koppar.
    Ur de jernbesmidda romor,
    Tagen ls dess vide-loka
    Och dess tmmar utaf silke,
    S att hsten fr sig vltra
    P den mjuka, jemna grden,
    Upp honungsrika lindan,
    P den mark, som lefvern liknar,
    Utan att ett hrstr krkes,
    Halfva hret ens frkommer.

    Byens gossar, unga dufvor!
    Mgens vackra hingst J vattnen
    Med den gyllne brunnens vatten,
    Vatten ur den sta kllan,
    Som sig tmmer, fylles ter,
    Kllan, hvilken sakta sqvalpar
    Under granens blomster-krona,
    Under tallens rika grenar.
    Gen t mgens hst till foder
    Skrdadt brd och renad kornsd,
    Gifven kokadt sommar-hvete,
    Sommar-rg, af stampen krossadt.

    Byens gossar, unga dufvor!
    Mgens vackra hingst J bringen
    Ytterst uti boskaps-grden,
    Till den fversta bland spiltor,
    Stllen den vid koppar-asken,
    Framfr det frgyllda skrinet.
    Mgens vackra hingst J binden
    Fast i skna gyllne ringar,
    Vid den jernbesmidda kroken
    Uti stolpen gjord af ektrd.

    Ryms vl mgen in i stugan,
    Om man drrens post ej hjer,
    Snker trskeln lgre neder,
    Tager bort den frmre vggen,
    Flyttar sido-vggen undan
    Och den inre snderrifver?

    Mgen ryms ej in i stugan,
    Utan att man posten hjer,
    Snker trskeln lgre neder,
    Tager bort den frmre vggen,
    Flottar sido-vggen undan
    Och den inre snderrifver.
    Mgen r ett hufvud hgre,
    Skjuter fver med ett ra.

    Posterna m upp sig hja,
    Utan att han mssan lyftar,
    Tager hatten af sitt hufvud!
    Trsklarna m ned sig snka
    Att ej skorna mtte ntas,
    Mantelns fina fllar slpa.
    Drrarna m upp sig lta,
    Utan att af hnder rras,
    Utan att med tummen gripas!"

    Mgen in i stugan stiger,
    Trder under takets hvlfning:
    "Monne bnkarna man tvttat,
    Monne golfven man har sopat,
    Har man golfvens brder stdat,
    Stllt p tallrickarne skedar?
    Visst har bnkarna man tvttat,
    Visst har golfven hr man sopat,
    Golfvens alla brder stdat,
    Stllt p tallrickarne skedar.

    Ej jag knner denna stuga,
    Af hvad trd den blifvit timrad,
    Hvarifrn man huset skaffat;
    Hundra famnar lng r stugan,
    Tusen famnar bredt r prtet.

    Sido-vggen r af sil-ben
    Och den inre r af ren-ben,
    Utaf filfras-ben den frmre,
    Drrens fra post af lam-ben.

    Sparrarne man gjort af apel
    Och af hassel ugnens stolpe,
    Ugnens brder utaf nckblad,
    Takets hvalf af fjll frn braxen.

    Golfvet r med vatten renadt
    Och med guld r bordet siradt,
    Utaf jern r lnga bnken,
    Utaf smtt mynt andra bnkar.

    Ugnen r af tegel-stenar,
    Hrden utaf Tyska hllar,
    Ugnens tak af hafvets stenar,
    Frmre delen pryds af rnnar."

    Derp smeden Ilmarinen
    Sjelf sig trnger fram i stugan:
    "Frid, o Gud, ock hit frlna,
    Uti detta furu-huset,
    Detta prte utaf tallar,
    Under vidt bermda sen."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Hell ock dig, som nu har kommit
    Hit till detta ringa boet,
    Uti denna lga hydda.

    Byens gossar, unga dufvor!
    Bjuden nu vr mg att sitta
    Med sin rygg t bla vggen
    Hufvudet mot rda bordet,
    Rda, guldbeprydda bordet,
    Brstet vndt t christna skaran.

    Byens flickor, unga dufvor!
    Eld J hit med nfver bren,
    Bringen med en tjrvedsticka,
    Att jag sge mgens gon,
    ro bl de, eller rda,
    Eller hvita ssom vadmal.
    Eld man hemtade med nfver,
    Bragte med en tjrvedsticka;
    Elden sprakade ur nfret,
    Svart steg rken ifrn stickan.

    Byens flickor, unga dufvor!
    Eld J hit med ljus nu bren,
    Lysen rummet upp med vax-ljus,
    Att jag sge mgens gon,
    ro bl de, eller rda.
    Eller hvita, ssom vadmal.

    Jag nu ser min svrsons gon,
    Bl ej ro de, ej rda,
    Icke hvita ssom vadmal,
    Men som vattnets fradga ljusa,
    Liksom rr i hafvet bruna,
    Skna ssom sf i vattnet.
    Vid hans sida passar siken,
    Dufvo-bret i hans armar.

    Hr mig, du min lilla trna,
    Byens bsta tjensteflicka!
    Hemta l med vackra kannan,
    Kannan med sitt dubbla handtag,
    t de bjudna brllopsgster,
    Att de kra gster hedra.
    Skl fr sig lt stopet gra,
    Fembandskrlet flitigt rras,
    Lt frn sparren let rinna,
    Mjdet ifrn spikars gmmen
    t de bjudna brllopsgster,
    Att de kra gster hedra.
    Lnge bryggd har drycken varit,
    Goda let lnge frdigt
    t de bjudna brllopsgster,
    Att de kra gster hedra."

    Det r byens lilla trna,
    Den fr pengar lnta flickan,
    Hemtar l med vackra kannan,
    Kannan med sitt dubbla handtag,
    t de bjudna brllopsgster,
    Att de kra gster hedra.
    Kannan lt hon g kring skaran,
    Fembandskrlet flitigt rras,
    Lt frn sparren let rinna,
    Mjdet ifrn spikars gmmen
    t de bjudna brllopsgster,
    Att de kra gster hedra.

    Der fann nu det goda let
    Dem som drucko, dem som sjngo,
    Sngare det fann der goda,
    Mn, som kunde herrligt qvda.
    Men den gamle Winminen,
    Ett evrdligt std fr sngen,
    Var bland sngare de bsta,
    Bland de skickligaste skalder.

    Frst han l ur stopet tmmer;
    Sedan brjar han att qvda,
    Sig till sngens vrf frfogar.
    Sade gamle Winminen:
    "Vrdarna sig hr frundra
    Och vrdinnorna de tnka:
    Monne usel dryck jag gjorde,
    Monne dligt l jag bryggde.
    Nr ej sngare nu sjunga,
    Goda skalder icke qvda,
    Ljud ej ge gyllne gster,
    Gldje-gkar sig ej frjda?

    Hvem skall hr d sngen skta,
    Hvem skall med sin tunga qvda
    Uti detta Pohjas gstbud,
    Detta lag i Sariola?
    Golfven hr visst icke sjunga,
    Om ej de, som st p golfven;
    Hr sig fnstren icke frjda,
    Om ej de, som r om fnstren;
    Borden larma hr ej heller
    Om ej de, vid borden sitta.

    Om ej andra feta sjunga,
    Raskare ej vilja qvda,
    Sjunger jag, en mager gosse,
    Qvder man med bleka kinder,
    Sjunger ur det magra hullet,
    Ur de istertoma sidor,
    Fr att denna afton gldja,
    Frejdad dag med snger pryda.

    Finnes vl bland denna ungdom,
    Ibland denna skna ungdom,
    Uti detta hga slgte,
    Bland den store fadrens sner,
    Den som lade hand i handen,
    Haka fogade i haken,
    Fr att goda snger sjunga,
    Lgga fram de bsta qvden?

    O du gode Ilmarinen,
    Frnde, barn utaf min moder!
    Sjelf du kom att med mig sjunga,
    Lt oss nu tillhopa qvda,
    Mun du ger, mun jag ger,
    Ljuflig tunga ha vi begge.
    Hvad som godt r, talar munnen,
    Och till detta lyssnar rat,
    Tungan under-ting frtljer,
    Detta minnet sen frvarar.
    Dlig man gr dligt frn sig,
    Det en bttre man frbttrar."

    Der nu smeden Ilmarinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Vi af samma moder fdde,
    Burna utaf samma qvinna.
    Utaf samma bofink tvagna,
    Vrdade af samma knipa,
    Sllan komma vi tillsamman,
    Brja samtal med hvarandra
    Uti dessa Pohjas gstbud,
    Sariolas dryckesgillen.

    Sjunga skulle jag och kunde,
    Om jag uti hemmet vore,
    Men i byn jag blygs att sjunga,
    Bya-flickor kunde skratta,
    Bya-trnor kunde gcka,
    Mnnerna i byn mig skymfa.

    Du en sngare evrdlig,
    Sngens std i alla tider,
    Sjelf du snger sammanfoga,
    Sjelf du framlgg skna qvden,
    Att de hpna, som dem hra,
    De jemvl, som icke hra.
    Du kom en natt frr i dagen,
    Jag en dag derefter fddes."

    Sade gamle Winminen:
    "Om ej ngon annan kommer
    Att med mig tillsamman sjunga,
    Ensam brjar jag d qvda.
    Att de dle mnde hra,
    Sngens vnner det frnimma,
    Bland den ungdom, som hr uppgr,
    Bland den skara, hr nu vxer.

    Gif, o Gud, ock hdanefter
    Unna Skapare, du sanne,
    Att p detta vis man lefver,
    Att p sdant stt man larmar
    Uti dessa Pohjas gsthud,
    Sariolas dryckesgillen.

    Gif, o Gud, ock hdanefter,
    Unna Skapare, du sanne,
    Att i floder let rinner,
    Mjdet uti strmmar flyter
    Hr i Pohja-grdens stugor,
    Uti Sariolas timring,
    Under vidt bermda sen,
    Under detta skna taket,
    Medan denna vrd n lefver
    Och vrdinnan r vid lifvet.

    Skaparn gifve vedergllning,
    Gud belningen m stlla
    Uti farstun t vrdinnan
    Och t vrden fram p bordet,
    Upp prtets bnk t sonen
    Och t dottern uti slndan,
    Att ej framdeles de ngra,
    Efter nattens slut ej hpna
    fver brllopet, som firas
    Gstabudet, som nu hlles.

    Hr jag intet mer frtjenar,
    Kan ej heller skickligt sjunga,
    Kanske hr jag upp och stadnar,
    Slutar nu med mina qvden.
    Sngen sjng jag, gjorde qvdet.
    Grenar qvistade, fann vgen.
    Sngerna uti ett nystan,
    I en bundt jag sammanhvlfver,
    Stller den p visthus-skullen,
    Inom ls af ben den gmmer,
    Att de derifrn ej slippa,
    Sig i detta lif ej reda,
    Blott ben-lset icke rubbas,
    Om ej kken blifver utbredd,
    Tnderna i munnen skiljas.
    Tungan af och an sig slingrar."

    Derp gamle Winminen
    Sjunger en dag, sjunger tvenne.
    Sjunger n p tredje dagen.
    Men upp den tredje dagen,
    Gick fr skalden slden snder,
    Brast fr sngaren hans mede
    Uti detta Pohjas gstbud,
    Sariolas dryckesgille.

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Finnes vl bland denna ungdom,
    Ibland denna skna ungdom,
    Den som hemtar borr frn Tuoni,
    Nafvare ifrn Manala,
    Att en slde ny jag reder
    Och en hst fr slden spnner."

    Svarade s vl de unge,
    Ssom ock de gamle sade:
    "Icke finns bland denna ungdom,
    Uti detta hga slgte,
    Den som hemtar borr frn Tuoni,
    Nafvare ifrn Manala,
    Att du slde ny dig reder
    Och en hst fr slden spnner."

    Nu den gamle Winminen,
    Den evrdelige sngarn,
    Gick att hemta borr frn Tuoni,
    Nafvare ifrn Manala.
    Men vrdinnan sjelf i Pohja
    Fgnar vl de bjudna gster,
    Att de kra gster hedra.

    Deras mun i smr sig rrde,
    Nfvarna bland fisk-piroger,
    Och framfr dem voro satta
    Goda skifvor utaf laxen,
    Utaf flsket feta bitar.
    Smret smuladt var i stycken
    Och det feta flsket skiradt.

    Okpt var det goda let,
    Mjdet ej betaldt med pengar
    Uti detta Pohjas gstbud,
    Goda skarans dryckesgille.
    let rann frn sparrens nda,
    Mjdet ifrn spikars gmmen,
    t de bjudna brllopsgster,
    Till de kra gsters heder.




Femtonde Runan.


    Lnge ren man brllop hllit,
    Firat gstabud ren lnge,
    Haft i Pohjola ett brllop,
    Gstabud i Pimentola.
    Sade Pohjolas vrdinna
    D till smeden Ilmarinen:
    "Hvarfr sitter du, min frnde,
    Vakar du min ldsta broder?
    Sitter du fr vrdens godhet,
    Eller fr vrdinnans huldhet,
    Brllops-skarans fgring, eller
    Fr det ntta prtets skimmer?
    Ej fr vrdens skull du sitter,
    Eller fr vrdinnans huldhet,
    Ej fr brllops-skarans fgring,
    Fr det ntta prtets skimmer;
    Nej fr jungfruns skull du sitter,
    Fr den unga flickans huldhet,
    Fr den skna lsklings skimmer.
    Fr den unga dufvans fgring.
    Brudgum, lnge ren du vntat,
    Vnta n, min gode broder;
    n r ej din lskling frdig,
    Ej din lifstids vn i ordning;
    Hret r till hlften fltadt,
    Hlften terstr att fltas.
    Brudgum, lnge ren du vntat,
    Vnta n, min gode broder;
    n r ej din lskling frdig,
    Ej din lifstids vn i ordning;
    Nyss r ena rmen ptrdd,
    nnu terstr den andra.
    Brudgum, lnge ren du vntat.
    Vnta n, min gode broder;
    n r ej din lskling frdig,
    Ej din lifstids vn i ordning;
    Nyss r ena foten pskodd,
    nnu terstr den andra.
    Brudgum, lnge ren du vntat,
    Vnta n, min gode broder;
    n r ej din lskling frdig.
    Ej din lifstids vn i ordning;
    Nyss r ena handen pkldd,
    nnu terstr den andra.

    Brudgum, du min gode broder,
    Nu r ren din lskling frdig,
    r din lifstids vn i ordning.
    G d nu, du kpta jungfru,
    Flj d med, frslda flicka,
    Efter penningar du lskat,
    Varit snar att rcka handen,
    Snabb att ta emot en brudsknk.
    Unga flicka, ingalunda
    Har du vetat alltfr mycket,
    Sett t bda sidor om dig;
    Om ett ngradt kp du slutit,
    Lifvet ut det blir att grta,
    ret ut det blir att klaga,
    Att din faders hus du lemnat,
    Flyttat bort frn fosterjorden,
    Frn din moders boningsorter,
    Frn din fostrarinnas grdar.
    Hvad betog dig d din klokhet,
    Kom din fjrhet att ge vika,
    Du, den alltfr mycket kloka,
    Du, i hela byn, den visa,
    Nr du gick ifrn din fader,
    Frn din egen moders nrhet?
    S r dottren hos sin fader,
    Som uti sitt slott en konung;
    S svrdottren hos sin make,
    Som en fnge uti Ryssland.
    Fr en natt du tnkte vandra,
    Ville fr en dag bege dig,
    Hoppades en mnad drja,
    Eller blott en half bli borta. --
    Ej dock fr en natt du vandrat,
    Kunnat fr en dag bege dig,
    Eller drja blott en mnad,
    Eller blott en half bli borta.
    Nej fr lngre tid du vandrat,
    Bortgtt fr en menskolder,
    Frn din faders hem fr alltid,
    Fr din lifstid frn din moder.

    Fstm, du min unga syster,
    Du min sng, min grna stngel,
    Grt nu nftals dina trar,
    Gpentals din trnads vatten.
    P din faders rena grdar,
    Droppar grt p fostrarns grdar,
    P din faders stuggolf sjar!
    Grden rcker ett steg lngre,
    Farstun r ett spann frstorad
    Och ett stockhvarf hgre trskeln.
    Nr en gng hrnst du kommer."

    Flickan suckade, den arma,
    Drog med suckar efter andan,
    Sorg i hennes barm sig lade,
    Tren steg i hennes ga.
    Nftals gret hon sina trar,
    Gpentals sin trnads vatten
    P sin faders rena grdar,
    Gret p fostrarns grdar droppar,
    P sin faders stuggolf sjar;
    Men i ord hon talte detta:
    "Vl jag visste, vl jag trodde,
    Vl jag tyckte i min lefnad,
    Sade i min blomningslder:
    Icke r du n en jungfru
    Under egen moders vrdnad,
    Vid din fostrarinnas skte;
    D frst vore du en jungfru,
    Nr en make hem du fljde,
    Satt din ena fot p trskeln
    Och den andra i hans slde,
    D frst skte du i hjden,
    Blefve du ett hufvud hgre.
    Sdant var mitt hopp i lifvet,
    Var mitt ml i blomningsldern,
    Som ett brdigt r frvntadt,
    Motsedt som en vacker sommar.
    Nu r ren min bortgng nra,
    Och mitt hopp r nu besannadt,
    Ena foten r p trskeln,
    Andra i min fstmans slde.
    Dock ej vandrar jag med gldje,
    Eller skiljer mig med jubel
    Bort ifrn det gyllne hemmet,
    Der jag sutit i min ungdom.
    Med bekymmer far jag, spda,
    Skiljer mig med saknad hdan,
    Gr i famnen af en hstnatt,
    Frdas p en glansig vris,
    Att ett spr ej syns p isen,
    Icke fotens steg p halkan,
    Ej min kldnings flkt p drifvan,
    Att min mor ej hr min stmma,
    Ej min far min grt frnimmer.
    Hurdant tr d andras sinne,
    Andra brudars sinne vara?
    Sdant r de sllas sinne,
    Som en gryning r om vren;
    Men mitt sinne, mitt den armas,
    r som hstens, d den sljes,
    Stoets, nr det gr i handel,
    Eller hingstens, d den kpes.
    S mitt sinne r, den armas,
    Som en dunkel natt om hsten,
    Som en mulen dag om vintern."

    S till dottren sade modren,
    Talte till sitt barn den gamla:
    "Flicka, var ej alls bekymrad,
    Frukt utaf din moder, srj ej!
    Icke till ett krr du fres,
    Icke till en bck du tages.
    Nej, du fick en man, den bsta.
    Fick den ypperste af kmpar,
    Den i smide hgst frfarne,
    I sin sljd frstndigaste --
    Rena kakor ter smeden,
    nnu renare hans hustru --
    Fick en man, som trifs i skogen.
    Strfvar kck i demarken.
    Ej hans hundar ligga hemma,
    Ej p strn hans valpar hvila.
    Denna vr ren trenne gnger
    Har han vid en stockeld vaknat,
    Uppsttt frn ett granrislger.
    Denna vr ren trenne gnger
    Hafva barr hans hufvud kammat.
    Torra qvistar borstat honom.

    Flicka, var ej alls bekymrad,
    Frukt utaf din moder, srj ej!
    Se din fstman ger hjordar,
    Hundrade med horn i pannan,
    Tusende med fulla jufver,
    Tusende med ull betckta.

    Flicka, var ej alls bekymrad.
    Frukt utaf din moder, srj ej!
    Icke ger denna fstman
    Ngon bredd utan kornskrd,
    Ngon sltt, der hafra saknas,
    Ngon strand, ej sdd med hvete.
    Se han har ju, denna fstman,
    Vid hvar bck en lr med spannml.
    Sdesstackar vid hvart svedland,
    Alskog, der sitt brd han bergar,
    Smskog, der hans hvete frodas,
    Mynt han fr ur hvarje rse,
    Och af klapperstenar pengar.

    Flicka, var ej alls bekymrad,
    Frukt utaf din moder, srj ej!
    Se han har ju, denna fstman,
    Hjerpar, som med buller flyga.
    Fladdrande, omkring hans loka,
    Gyllne gkar, sex till talet,
    Som upp hans rankor svfva,
    Trastar, som med gldje drja
    Sjungande p okets remmar.

    nnu rder jag min dotter,
    Lr mitt barn, som frn mig skiljes:
    Fstm du min unga syster,
    Du min sng, min grna stngel!
    Hra m du, hvad jag sger,
    Hvad den gamla qvinnan talar:
    Till en annan grd du kommer
    Der en annan mor befaller,
    Kommer i ett okndt hushll;
    Annat r i andras grdar,
    Der en annan mor befaller,
    Annat i ett okndt hushll,
    Ej som i den egnas boning,
    Egna fostrarinnans vrdnad.

    Aldrig m du i din lefnad,
    Under mnens gyllne klarhet,
    Nalkas grden utan seder,
    Utan make mannens boning
    Seder efterfrgar grden,
    Seder, om den n r dlig,
    Lynnet efterknner mannen,
    Lynnet, om han n r dugls.

    Sdant br du noggrannt vja;
    Gubbens kke hvass och benig,
    Gubbens tunga, skarp som stenen,
    Svgerns kalla ord, och systerns
    Spotska kastning med sin nacke.
    Om en varg i vrn r gubben,
    Gumman som en bjrn i stugan,
    Svgern som en orm p trskeln,
    Systern som en spik i drren;
    Br dock samma aktning gifvas,
    Samma dmjukhet bevisas,
    Som i eget hem tillfrne,
    I din egen moders vrdnad,
    Samma vrdnad fr den gamle
    Och fr brdren samma aktning.

    Hr d jungfru hvad jag sger,
    Hvad den gamla qvinnan talar:
    Lyss med mssets skarpa ra,
    Rrs med harens snabba ftter,
    Hll den unga barmen smidig,
    Bj den rena hvita halsen,
    Som sin topp den friska hggen.
    Sina qvistar enen bjer.
    Rr dig icke utan kldning,
    Stka icke utan linne,
    G ej utan skor p foten.

    Hr d nnu hvad jag sger,
    Hvad den gamla qvinnan talar:
    Laga dina ylle-kjortlar
    Af en enda tapp af ullen,
    Koka ock ett mustigt kornl,
    En till smaken ljuflig maltdryck,
    Af ett enda korn i brygden,
    Med blott trenne trn till brasa.
    Tvtta bnkar qvll och morgon,
    Bordet fven midt p dagen,
    Sklj ocks med vatten golfvet,
    Allrasist nr veckan slutat.

    Hr d nnu hvad jag sger,
    Hvad den gamla qvinnan talar:
    Ej har grdsvrdinnan stunder
    Att i prtet stndigt vistas.
    Nedbjd skall hon trampa tgen,
    Lutad i sin ladgrd syssla,
    Ddan sen till stugan skynda,
    Der har barnet brjat grta,
    Spda barnet i sitt tcke.
    Icke kan det arma tala,
    Icke har det ord att sga,
    Om det fryser eller hungrar,
    Frr n den bekanta kommer,
    Moderns rst dess ra hinner.

    Hr d nnu, hvad jag sger,
    Hvad den gamla qvinnan talar:
    Hll i rkning dina skedar,
    Haf p dina kril reda,
    Att ej kattor dem m slpa,
    Luftens fglar gmma bort dem.
    Helgade m grdens rnnar,
    Qvistarna p dem dig vara,
    nnu heligare bren.

    Brudgum, du min gode broder!
    Ej m du vr unga dufva
    Fra till en ndbrds mortel,
    Stlla fr att stampa barkbrd,
    Att af agnar baka kakor,
    Eller tallens safva krossa.
    Nej vr dufva m du fra,
    Till en tufva rik p nring,
    Till att sa korn ur lrar
    Och i bitar skra rtter;
    Nej vr dufva m du stlla,
    Fr att grdda tjocka kakor,
    Fr att baka brd af hvete,
    Fr att klappa rena degar.

    Brudgum, du min gode broder!
    Ej m du vr unga dufva
    Visa vg med slafvens piske,
    Tvinga med en rem att klaga,
    Med en knippa ris att qvida,
    Med din tm att yttra jmmer.
    Sg du flickan, sg du jungfrun,
    Sg du flickans unga sinne!
    Visa henne d du hvilar,
    Lr vid sluten drr den unga,
    Fortfar s ett r igenom,
    Ett r lr med ord allenast,
    Blott med gats blink, det andra,
    Trampa foten ltt, det tredje.

    Om hon detta icke aktar,
    Icke efterfljer sdant,
    Tag dig d ett rr ur hvassen,
    Tag ett starrgrs d frn fltet,
    Stt med stngelns spetsar henne,
    Aga henne med ett skfte,
    Med en piske af ett rrstr,
    Med ett ris af ylle viradt.

    Om hon d ej aktar detta,
    Icke efterfljer sdant,
    Tag dig d ett ris ur skogen,
    Tag ur dlden d en bjrkqvist,
    Br den under pelsens skrte,
    Att en annan grd ej ser den.
    Vrm med detta hennes skuldror
    Och gr ryggen mjuk med detta.
    Rigta ej ett slag mot gat,
    Och vid rat rr ej heller;
    Dervid kunde svgern frga,
    Dervid ock en svrfar mena:
    Monne vargen henne rifvit,
    Eller bjrnen skrapat henne?"

    Flickan suckade, den arma,
    Drog med suckar efter andan,
    Sorg i hennes barm sig lade,
    Tren steg i hennes ga;
    Och hon brast i grt och talte,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Icke var jag dock tillfrne
    Mrkare n andra jungfrur,
    Blekare n vattnets fiskar;
    Mrkare jag blef n andra,
    Blekare n vattnets fiskar.

    Hur betalar jag min moders
    Mjlk, och hur min faders godhet?
    Dig jag sger tack, min fader,
    Fr min hittills funna bergning,
    Fr de bsta bitars gfva,
    Fr den fda frr jag njutit!

    Dig jag sger tack, min moder,
    Som mig vaggat i min barndom,
    Burit mig som spd i famnen,
    Och din barm mig rckt till nring.

    Er jag tackar, grdens husfolk,
    Goda barndomsvnner alla,
    Jemte hvilka hr jag lefvat,
    Vuxit i min blomningslder!

    Nu allts jag mste resa,
    Fara frn det gyllne hemmet,
    Frn min faders sal, min moders
    Alltid gstfritt ppna boning.

    Blif d qvar i lugn, o prte,
    Prte, med ditt tak af brder,
    Godt det blir att terkomma,
    Krt att en gng n hr vandra.
    Blif d qvar i lugn, o farstu,
    Farstu, med ditt golf af brder,
    Blif i ostrd ro der ute
    Grd, med dina ljufva rnnar.
    Er i fridens hgn jag lemnar
    Lnder, bruppfyllda skogar,
    Trsk, med edra hundra holmar,
    Hedar med er ljung bevuxna."

    Derp smeden Ilmarinen
    Slngde flickan i sin slde,
    Tog till ordet sjelf och sade:
    "Far d vl, du Pohjas boning!
    Blifven alla qvar i trefnad,
    Alla backens smrre tallar,
    Alla hga trn i skogen,
    Alla enar upp flten,
    Br, som vxa upp marken,
    Telningar, som gro i vattnet,
    Alens qvistar, bjrkens nfver,
    Granens rtter, furans stubbar!"

    Och med dn han frdas framt,
    ker fver Pohjas strnder,
    Lngsmed Simosalmis brddar,
    Lngsmed skuldrorna af sen.
    Med sin ena hand vid tmmen,
    Och vid flickans barm den andra,
    Ena foten utom sldan,
    Och vid flickans kn den andra.

    Flickan suckade, den arma,
    Drog med suckar efter andan:
    "Kallt mig tyckes under fllen,
    Kulet uti slden vara."

    Och han far ett stycke framt,
    ker blott ett litet stycke;
    Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,
    Talar d och sger detta:
    "Hvem har sprungit hr tvrsfver.
    Hvilken usling har hr vandrat?"

    Sjelf d smeden Ilmarinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Haren sprungit hr tvrsfver,
    Harens son har trampat spren."

    Jungfrun tog till ordet ter:
    "Bttre vore det att vara,
    Bttre stod jag ut att vara
    I den snabba harens fotspr,
    P hans viga ftters stigar,
    n som hr i friarns slde."

    Derp smeden Ilmarinen
    Vred sin mun och rrde hufvet,
    Skakade det svarta hret,
    Och med dn han ker framt,
    Och han far ett stycke framt,
    ker blott ett litet stycke,
    Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,
    Talar d och sger detta:
    "Hvem har sprungit hr tvrsfver,
    Hvilken usling har hr vandrat?"

    Det r smeden Ilmarinen,
    Sjelf han yttrar sig och sger:
    "Rfven sprungit hr tvrsfver,
    Rfven p sin frd hr skridit."

    Jungfrun tog till ordet ter:
    "Bttre vore det att vara,
    Bttre stod jag ut att vara
    I den qvicka rfvens fardon,
    I hans klke under frden,
    n som hr i friarns slde."

    Derp smeden Ilmarinen
    Vred sin mun och rrde hufvet,
    Skakade det svarta hret,
    Och med dn han ker framt,
    Och han far ett stycke framt,
    ker blott ett litet stycke;
    Jungfrun lyfter opp sitt hufvud,
    Frgar d och sger detta:
    "Hvem har sprungit hr tvrsfver,
    Hvilken usling har hr vandrat?"

    Sjelf d smeden Ilmarinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Bjrnen sprungit hr tvrsfver,
    Ohto p sin frd hr lunkat"

    Jungfrun tog till ordet ter:
    "Bttre vore det att vara,
    Bttre stod jag ut att vara,
    Uti bjrnens stenrsgrotta,
    I hans kammare af hllar,
    n som hr i friarns slde."

    Sjelf d smeden Ilmarinen
    Vred sin mun och rrde hufvet,
    Skakade det svarta hret,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Var ej sorgsen, arma jungfru,
    Nr du hinner friarns boning,
    Ktt frutan knif du ter,
    Dricker l frutan skopa."

    Och han ker fram med buller
    fver Wins svedjelunder,
    fver Kalevalas sltter.
    Trafvarn sprang och frden framled,
    Slden skrann och vgen aftog,
    Buller gaf den hrda meden,
    Bjrken ljd i fimmelstngen,
    Hggen knarrade i fjttran. --
    Om en stund r hemmet synligt,
    Stiger rk ur egna stugor.




Sextonde Runan.


    Nu ett gny frn tget hrdes,
    Nra piskens smllar ljdo,
    Sldens rassel ljd frn stranden,
    Stngers brak frn grdens brunnsvg.

    Sjelf nu Ilmarinens moder
    Yttrade ett ord och sade:
    "Det r sonens vackra slde,
    Ren frn Pohjola han kommer.
    Vackra gkarna de gala
    Fram upp den granna korgen,
    Ekorrarna skyndsamt ila
    Lngsmed stngerna af lnntrd,
    Skna orrarna de kuttra
    P hans loka, gjord af almen.

    Byn har bidt p mnens skifte,
    Solens uppgng folket vntat,
    Barnen mark med smultron frgad,
    Rullarna en tjrad farkost;
    Jag min son allenast vntat,
    Sonen och hans unga hustru.

    Nu du m dig hitt vnda,
    Komma hit till dessa grdar.
    Stugor af din fader byggda,
    Redda af den lderstegna."

    Sjelf han smeden Ilmarinen
    Vnder nu sin kosa hemt,
    Till af fadren byggda grdar,
    Af den lderstegne redda.
    Sldens begge sidor prydas
    Utaf nystan bl och rda,
    Mellan dem en rf r mlad.

    Sade Ilmarinens moder:
    "Brudgum, du min gode broder!
    Har nu frisk och sund du frdats,
    Har du gjort en ljuflig resa?
    Fick du jungfrun, vann du borgen,
    Krossade du stridens portar?
    Fick du hundarna att sklla,
    Fick du borgens mr att grta,
    Fick du flickan till att skratta,
    Vann du unga jungfruns krlek,
    Nr din svrmor du beskte,
    D du drjde hos din svrfar?

    Men jag ser det, hvarfr frga?
    Mrker det, hvarfr d sprja?
    Visst r knipan i din vljo,
    Dufvan uti dina armar.

    Hvem bar hit det falska budskap,
    Att vr fstman tom har kommit,
    Att frgfves hsten sprungit?
    Tom ej kom vr fstman ter,
    Hsten icke sprang frgfves.
    Ngot hingsten har att draga,
    Den hvitmanige att fra.

    Stig, du skna, nu ur slden,
    Ur dess korg, du goda gfva;
    Res dig, utan att du lyftas,
    Hj dig, utan att du hjes,
    Om han r for ung, som lyftar,
    Och fr stolt, som hjer upp dig.
    Stll p meden ena foten
    Och den andra upp tvrtr't,
    G upp den dunkla vgen,
    P den lefverlika marken,
    Som r sltad utaf suggan,
    Trampad utaf lilla grisen,
    Utaf frets ftter jemnad
    Och af hstars manar gniden.

    Stig med dufvans ntta ftter,
    Trippa som en rta trippar,
    Upp dessa rena grdar,
    Grdar herrliga och skna,
    Hvilka hr din svrfar tillredt
    Och din svrmor bragt i ordning.
    Ofta svgern p dem vandrat,
    Svgerskan betrdt dem stndigt.

    G nu i den slta farstun.
    Farstun utaf andben fogad.
    Redan upp denna sommar,
    Sommarn, som s lngsamt skridit,
    Drrarna sig stdse ppnat,
    Vntande p ppnarinna;
    Drrars handtag ofta knarrat
    Efter ringprydd slutarinna
    Trsklarna sig stdse nedbjt
    Fr den stoltas fina fllar.

    Redan upp denna sommar,
    Sommarn, som s lngsamt skridit,
    Hr sig farstun sidlngs flyttat,
    Vntande p stdarinna;
    Stugan vndt sig om af lngtan
    Efter den, som golfvet sopar.

    Redan upp denna sommar,
    Sommarn, som s lngsamt skridit,
    Andbens golfvet ofta ljudit
    Fr den, som skall st p golfvet;
    Gyllne taket ofta klingat
    Fr den, som skall g derunder;
    Fnstren fver den sig frjdat,
    om skall invid fnstren sitta.

    Redan upp denna sommar,
    Sommarn, som s lngsamt skridit,
    Loften snkt sig ofta neder
    Fr den, som skall loften ppna;
    Boskaps-stllen ofta nrmat
    Sig till den, som dem skall skta,
    Fhusgrdar vikit undan
    Fr den rta, dem skall trampa.

    Redan upp denna sommar.
    Sommarn, som s lngsamt skridit,
    Goda kon hr tidigt blat
    Mot den, som skall knippen gifva,
    Vrens lam har brkt hr tidigt
    Mot den, som skall maten ka;
    Sommar-tackan ropat efter
    Den, som fina h't skall rcka.

    Hell dig grd med all din fullhet,
    Hell er gster upp grden,
    Hell er yttre grdens kmpar!

    Hell dig trappa med din fullhet,
    Hell er gster upp trappan,
    Hell dig skara under taket!

    Hell dig stuga med din fullhet,
    Hell er gster uti stugan,
    Hell er barn inunder taket!

    Hell dig mne, hell dig konung,
    Hell dig unga brllops-skara!
    Icke har frut hr varit,
    Icke frr, i gr ej heller,
    Sdan stolt och prydlig skara
    Och en folkhop, skn som denna.

    Brudgum, du min gode broder!
    Visa fram din kpta maka,
    Den med hundra marker lsta,
    Den med tusende betalta.
    Har du hemtat, den du rnat?
    Dufva rnade du hemta,
    Mjellhvit m i landet vlja,
    Bringa med dig fager blomma.
    Men jag ser det, hvarfr frga?
    Mrker det, hvarfr d sprja?
    Visst har du en dufva hemtat,
    Mjellhvit m i landet utvalt,
    Bragt med dig en fager blomma.

    Goda fstm, skna fstm,
    Du mjellhvita, fagra fstm!
    Vl du var i hemmet frejdad,
    Flicka n i faders huset;
    Lt dig alltid vl bli frejdad,
    Ssom gift, i mannens boning."

    Derp Ilmarinens moder
    Fgnade med mat och drycker
    Alla bjudna brllopsgster,
    Att de kra gster hedra.
    Deras mun i smr sig rrde,
    Nfvarna bland fisk-piroger.
    Lnge bryggd ren drycken varit,
    Goda let lnge frdigt
    t de bjudna brllopsgster,
    Till de kra gsters heder.
    Rgade der krlen voro,
    Faten upp till brdden fyllda;
    Der fanns ymnigt till att ta,
    Till att ta, till att dricka
    Fr de bjudna brllopsgster,
    Till de kra gsters heder.

    Humlans saft nu munnen skljde,
    Hvitt af lets skum var skgget,
    let rann frn sparrens nda,
    Mjdet ifrn spikars gmmen
    t de bjudna brllopsgster,
    Till de kra gsters heder.

    Hvem blef der vl bedd att sjunga,
    Redd att snger skickligt qvda?
    Gamle trygge Winminen,
    Den evrdelige sngarn,
    Sjelf han brjar p att qvda,
    Sig till sngens vrf frfogar.
    Hjande sin rst han sger
    Och med dessa orden talar:
    "Icke har frut hr varit,
    Tr hrnst ej heller komma
    Sdan stor och sttlig fstman
    Och en brud s ntt som denna,
    Icke sdan prydlig skara,
    Ej en ungdom s behaglig.

    Hvem skall hr jag frst nu prisa?
    Frst m jag vrdinnan prisa;
    Hvem r gunstiga vrdinnan?
    Det r Ilmaris vrdinna.
    Hon af korn har bryggt oss let,
    Gjort af malt den ljufva drycken.
    Hennes sd r st och smaklig,
    Smakligt r hos henne maltet;
    Ej vrdinnans sd r smakls,
    Ej r maltet krft och unket.

    Hvarken fruktade hon vargar,
    Eller andra skogens villdjur,
    Nr hon gick att se p maltet,
    Hastade till rkfull stuga.
    Ej med krok hon maltet rrde,
    Rrde alltid om med hnder,
    Vnde det med sina nfvar,
    Jemkade med sina fingrar.

    Sjelf hon bakat stora brden
    Och de tjocka kakor klappat
    Till den goda skarans gille,
    Fr att frjda goda folket;
    Skyndsamt har hon maten framlagt,
    Gladt och vnligt brden burit.

    Nu jag har vrdinnan prisat,
    Skall s vrden sjelf ock prisa.
    Hvem r hufvudet for skaran,
    Det mot solen vnda pplet?
    Ilmari den store vrden,
    Han r hufvudet fr skaran,
    Det mot solen vnda pplet.

    Han ju hit hat husen skaffat
    Och allt virke till dem hemtat.
    Slpat vggarna frn skogen,
    Stockarna frn stora backen,
    Takets brder ifrn brmon,
    Nfret frn hgghergets hjder,
    Sprtena frn stenig jordmon,
    Mossan frn de ppna krren;
    Har af buskar bnken lagat,
    Stllt den p ett lmpligt stlle,
    P en stadig plats den fstat.

    S jag vrden sjelf har prisat,
    Skall nu ock vr talman prisa.
    Hvem r hr till talman utsedd,
    Hvem r vld att vgen visa?
    Talman r i byn den bste,
    Byens sllhet vgen visar.

    Denna talman br p kroppen
    Skjorta utaf fina linnet
    Och en bl kaftan af vadmal.
    P den fina linne-skjortan.
    Fllarna i sanden slpa,
    P den lefverlika marken.

    Grdel fin har denna talman
    Kring den bla vadmals-rocken --
    Grdel vfd af Mnens dotter
    Och af Solens dotter spunnen
    Utaf fjun frn sommar-tackan,
    Utaf ull frn vinter-fret
    P en tid, d eld ej lyste,
    D man ens om eld ej visste.

    Visst har fven denna talman
    Skgget uti gyllne fltor,
    Hret uti gyllne lockar,
    Gyllne mssa p sitt hufvud,
    Upp sina gyllne lockar.
    Mssan upp i molnen susar,
    Skymtar fram bland trdens toppar.

    Nu jag har vr talman prisat,
    Skall s prisa brudens trna.
    Hvadan fick man brudens trna,
    Hvadan tog man hjelparinnan?
    Ddan fick man brudens trna,
    Ddan tog man hjelparinnan:
    Bak Tanika-borgens fsten,
    Utanfr den nya borgen.
    Derifrn r hon ej hemtad --
    Ej den minsta grund det ger --
    Hvadan fick man brudens trna,
    Hvadan tog man hjelparinnan?
    Ddan fick man brudens trna,
    Ddan tog man hjelparinnan:
    Ifrn vattnen ofvan Dvina,
    Frn de vida, ppna fjrdar.
    Ej ens ddan r hon hemtad --
    Ej den minsta grund det ger --
    Hvadan fick man brudens trna,
    Hvadan tog man hjelparinnan?
    Fanns ett smultron upp backen,
    Fanns ett lingon-br p fltet,
    Ljusgrnt grs p kern vxte,
    Gyllne blomma uti lunden.
    Ddan fick man brudens trna
    Ddan tog man hjelparinnan.

    Munnen r fr brudens trna
    Ntt som spolen uti Finland,
    gonen p henne tindra
    Ssom stjernorna p fstet.
    Hg r hennes hufvudbonad
    Som en upprtt spets af molnet,
    Hennes ntta skor, de likna
    Gssen p en vatten-ruska.
    Brudens trna har p balsen
    Klingande och klara perlor,
    Hnderna af guldband prydas,
    Fingrarna af gyllne ringar,
    ronen af gyllne hngen,
    gonhren utaf perlor.

    Nu jag prisat brudens trna,
    Skall s hela skaran prisa.
    Icke har frut hr varit,
    Icke frr, i gr ej heller,
    Sdan skn och prydlig skara
    Och en ungdom s behaglig.
    S r folket kldt i vadmal,
    Ssom skogen uti rimfrost --
    Nedantill likt morgonrodnad,
    Ofvantill likt dagens gryning.

    Godt frrd p silfver funnits,
    Penning-psar hr p flten
    Hos de bjudna brllopsgster,
    Gsterna till pris och heder.
    Mynt p mark och vgar legat,
    Halfva rubels mynt fr gossar,
    Tre kopeks fr gamla qvinnor
    Och fr jungfrur fyra grivners."






Sednare Delen.




Sjuttonde Runan


    Ahti bor upp en holme,
    Kauko vid en uddes krkning,
    Hller p att plja kern,
    Draga fror p sitt plogland
    Vid den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen;
    Ahti har ett skert ra,
    Hr de allraminsta ljuden.
    Hrde bjudna gster frdas,
    Ryttar-hstar hoptals springa,
    Fick en tanke i sitt hufvud,
    Olyckstanke i sin hjerna:
    Pohjola nu firar brllop,
    Hller gstabud i lnndom.
    Vred sin mun, sitt hufvud rrde,
    Skakade det svarta hret,
    Slutade p stund sin pljning,
    Afbrt fran midt p kern.
    Steg p hstens rygg frn marken,
    Skyndade sig hem till grden,
    Till sin alltid kra moder,
    Till den lderstigna qvinnan.
    Kommen hem ett ord han sade,
    Talte till sin gamla moder:
    "O min moder, gamla qvinna!
    Mat i strsta hast nu framlgg
    Fr den hungrige att ta,
    Fr den lystne till att tugga;
    Ofrmrkt s badstu'n elda,
    Vrm den upp med strsta snabbhet,
    Att sig mannen tvtta finge,
    Hjeltars prydnad ansa om sig."

    Det var Lemminkinens moder,
    Mat i strsta hast hon lade
    Fr den hungrige att ta,
    Fr den lystne till att tugga,
    Under det man badstu'n vrmde,
    Medan man om bad besrjde.

    Derp muntre Lemminkinen
    Gr i strsta hast sin mltid,
    Gr s ofrmrkt till badstu'n,
    Sig beger till vrmda badet.
    Der nu mannen ren sig tvttar,
    Hjeltars prydnad ansar om sig.
    Sger ddan terkommen:
    "O min moder, gamla qvinna!
    Hemta hit min pansar-skjorta,
    Br till mig min stridsbetckning,
    Hvarmed frr i krig jag frdats,
    Svngt mig upp farans brllopp."

    Modren straxt af honom sprjer:
    "Hvart skall nu, min son, du fara?
    Monn till skogen, monn p hafvet,
    Monne fr att elgar fnga,
    Eller ut till stora striden,
    Hvarest mnners hufvu'n jemnas?"

    Sade muntre Lemminkinen:
    "O min mor, min fostrarinna!
    Ej till skogen, ej p hafvet,
    Icke fr att elgar fnga,
    Icke ut till stora striden,
    Hvarest mnners hufvu'n jemnas,
    Jag nu far till Pohjas brllop,
    Som i hemlighet man hller.
    Hemta hit min pansar-skjorta,
    Br till mig min stridsbetckning,
    Att p brllopet mig pryda,
    Att vid gstabudet bras."

    Modren varnar nu sin gosse
    Och sin make varnar hustrun,
    Varnade s tvenne menskor
    Och naturens dttrar trenne
    Lemminkinen att ej fara
    Till det goda Pohjas gstbud:
    "Du ju dit ej blifvit bjuden
    Och ej lr man der dig sakna."

    Nu sig yttrar Lemminkinen:
    "Hunden kommer nr den kallas,
    Utan bjudning gr den gode;
    Der en evig bjudning finnes,
    Der p egget af mitt eldsvrd,
    Upp spetsen af min klinga.
    Bringa hit min pansar-skjorta,
    Gif mig straxt min stridsbetckning."

    Derp Lemminkinens moder
    Fortfar n att honom varna:
    "O min son, ej m du fara
    Hn till Pohjola det mrka.
    Vgen dit r rik p under,
    Stora, oerhrda under;
    Tre frderf dock svrast ro,
    Och de bringa dd och ofrd."

    Yttrade nu Lemminkinen:
    "O min mor, min fostrarinna!
    Sg det frsta bland frderfven,
    Sg det frsta, sg det sista."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Det frderfvet r det frsta;
    Nr ett stycke vg du frdas,
    ndar frsta dagens resa,
    Du d kommer till en eldfors,
    Eldfull klippa str i forssen,
    Eldfull bjrk p klippan vxer,
    Eldig rn i bjrken sitter,
    Elden gnistrar ifrn klorna,
    Elden frustar ifrn munnen,
    Elden flammar utur gapet
    Och af eld dess fjdrar hljas.
    Natten om den slipar tnder,
    Hvsser klor den hela dagen
    Emot frmlingen, som kommer,
    Emot vandraren, som nalkas."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Deremot ett rd jag finner,
    Minns en konst, ett medel knner,
    Trollar fram en hst af altrd,
    Qvder utaf al en hjelte
    Fr att vid min sida vandra,
    Dykar sjelf som and i vattnet,
    Ssom alla ned i bljan,
    Undan vingbroskstarka rnen,
    Undan stora fogelns ftter;
    Sg det medlersta frderfvet."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Det frderfvet r det andra;
    Nr ett stycke vg du frdas,
    ndar andra dagens resa,
    Du d kommer till en eldsj,
    Eldfull  ur sjn sig hjer,
    Gldhett badrum finns p eldn
    Och en eldgraf under rummet --
    Den r full af heta stenar,
    Full af hllar, hvilka glda.
    Mnner hundrade dit kommit,
    Tusen hstar sjunkit neder."

    Nu den muntre Lemminkinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Deremot ett rd jag finner,
    Minns en konst, ett medel knner:
    Bildar mig en man af altrd,
    Gr en kmpe utaf furu,
    Att uti den heta badstu'n
    Med en qvast af jern sig bada
    P den jernbesmidda lafven.
    Sjelf jag bad t honom kastar
    Och mig hller under lafven;
    Sg det sista bland frderfven."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Det frderfvet r det tredje,
    Nr ett stycke vg du vandrat,
    Lagt till rygga n en dagsfrd,
    Ser du Pohjas portar lysa,
    Jernbesmidda drrar rassla.
    Der man gjort af jern ett grde,
    Utaf stl ett stngsel tillredt
    Ifrn jorden upp till himlen,
    Ifrn himlen ned till jorden,
    Stuckit spjut till grdets strar,
    Dem med ormar sammanfogat,
    Lindat om med etter-ormar
    Och ihop med dlor bundit.
    Stjertarna att hnga lemnats
    Upp grdets inre sida,
    Men upp dess yttre sida
    Hufvuden man stllt att hvsa.
    nnu andra stora ormar
    ro staplade p marken;
    Strcka tungan upp och hvsa,
    Svnga nedt sina stjertar;
    Men en orm p marken ligger,
    Strckt p tvren framfr porten,
    Lngre n den lngsta fura,
    Tjockare n stugans stolpe,
    Strcker tungan upp, med hvsning,
    Fr att dda Lemminkinen."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Nyss jag huggorms-kern pljde,
    Frade ormfulla marken,
    Ormbetckta fltet vnde
    Med helt obetckta hnder.
    Deraf n ej ofrd lnder,
    Det ej r en hjeltes bane.

    Tar jag mina huggorms-handskar,
    Tager mina orma-vantar,
    Och med dem de leda krossar,
    Klmmer ormarna fr evigt.
    Tiotal af etter-ormar
    Binder jag med klafve, spnner
    Ormar hundrade i redet.
    Hemta hit min pansar-skjorta,
    Br till mig min strids-betckning;
    Jag nu far till Pohjas gstbud,
    Som i hemlighet man firar."

    Derp Lemminkinens moder
    Fortfar n att honom varna:
    "O min son, far ndock icke
    Hn till Pohja-grdens gstbud.
    Redan funnos mnga faror,
    Stora underting p vgen,
    Mnga finnas n p stllet,
    Vid din resas ml de vrsta;
    Tre bland dem dock svrast ro,
    Tv frderf de grsligaste.

    Utmed Pohjas tg du vandrar,
    Gr lngsefter boskapsgrden,
    Der en varg i betselringar
    Och en bjrn med jernked bunden
    ro satta framfr porten,
    [Invid Ahti-grdets vndning].
    Fram den grymma vargen springer,
    Bjrnen upp till anfall rusar;
    Redan hundra mn de slukat,
    Bragt om lifvet tusen hjeltar,
    fven dig de kunna sluka
    Och min hga tt frgra."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Ssom frsk m tackan tas,
    Fret slitas, d det lefver,
    Ej en man, om ock en smre,
    Om en svagare det vore.
    Jag p mnners vis r grdlad,
    r frsedd med mnners hakar
    Och med hjeltars spnnen bunden.
    Icke tr s ltt jag komma
    Uti Pohja-ulfvars munnar,
    I de vilda djurens kftar,
    Tmjer vargarna med betsel,
    Bjrnarna med jernked binder,
    Kommer s frn denna fara."

    Stdse honom modren varnar:
    "O min son, far ndock icke,
    Du i Pohjas stuga kommer,
    Inom Sariolas vggar;
    Svrdomgjordade der ro
    Alla mn och stridsbekldde,
    Ruset dem berfvat sansen,
    Onda de af drycker blifvit.
    Dig de strta med sitt qvde
    Mot din egen skarpa klinga,
    Mot det egg, som sjelf du bildat,
    Mot det svrd, du br vid sidan.
    Qvdet frr har tappra strtat,
    fvervunnit stora hjeltar
    Och besegrat starka kmpar.
    Hvad r du, en sparf, bland dessa,
    Du utaf en ringa moder,
    Af en kraftls qvinna vaggad,
    nnu opp frn strmmen lyftad,
    Utur forssen sammanburen?

    Hundra strar st p backen,
    Tusen stolpar upp grden,
    P hvar str ett hufvud sitter,
    Tom blott r en enda blefven,
    Och ditt hufvud tr man stlla
    Upp p spetsen utaf denna."

    Nu den muntre Lemminkinen
    Fattade sin egen klinga,
    Sttte spetsen emot golfvet;
    I hans hand sig svrdet hjde,
    Liksom hggens friska krona,
    Eller som den unga enen.
    Sade muntre Lemminkinen:
    "Ej der finns, den klingor mtte,
    Den som svrd beskda ville,
    Uti dessa Pohjas stugor,
    Inom Sariolas vggar."

    Tog nu skyndsamt ock sin bge,
    Vnde den i sina hnder,
    Hjande sin rst han sade,
    Talade med dessa orden:
    "Den en man jag skulle kalla,
    Skulle fr en hjelte hlla,
    Som min bge kunde spnna,
    Draga upp det bjda stlet,
    Uti dessa Pohjas stugor,
    Inom Sariolas vggar."

    Ren fr muntre Lemminkinen
    Nalkas tiden till att fara.
    Handen bjuder, handen nekar
    Och hans finger-senor vrka.
    Nu han fr sin pansar-skjorta,
    Fr sin fordna stridsbetckning.

    Men sin son frmanar modren,
    S sitt barn den gamla varnar,
    Framfr drren, under sparren,
    Der man kittlarna betcker:
    "Yngre du af mina sner,
    Du mitt barn af mera styrka!
    Om till dryckeslag du kommer,
    Rkar uti ngot samqvm,
    Tm din kanna blott till hlften,
    Men den andra smre hlften
    M du gifva t en smre.
    S kan karl utaf dig blifva
    Och du reda dig till kmpe
    Uti kmpa-skarors samqvm."

    nnu varnar hon sin gosse,
    Omsorgsfullt sitt barn frmanar
    Vid den lngst belgna kern,
    Vid de mest aflgsna leder:
    "Om i dryckeslag du rkar,
    Kommer uti ngot samqvm,
    Intag blott det halfva stet,
    Stig med halfva steget endast,
    Men den andra smre hlften
    M du gifva t en smre.
    S kan karl utaf dig blifva
    Och du till en kmpe duga
    I en skara utaf kmpar,
    I en krets af tappra mnner."

    Derp muntre Lemminkinen
    Straxt ur hemmet sig begifver,
    Stiger s den frsta dagen,
    Och han kommer till en eldfors,
    Eldfull klippa str i forssen,
    Eldfull bjrk p klippan vxer,
    Eldig rn i bjrken sitter,
    Elden gnistrar ifrn klorna,
    Elden trastar ifrn munnen,
    Elden flammar utur gapet.
    Natten om den slipar tnder,
    Hvsser klor den hela dagen
    Emot frmlingen, som kommer,
    Emot vandraren, som nalkas.

    ngslig var ej Lemminkinen,
    Brjar i sin ficka leta,
    Ska i den lilla pungen,
    Derifrn orr-fjdrar tager,
    Gnuggar fjdrarna och smular
    Mellan sina begge hnder,
    Inom tio fingrars fogning.
    Deraf fddes fram en orr-skock,
    Den till flygt sig pltsligt hjde,
    Orrarna i lf-trn flgo,
    Tjderhonorna i bjrkar.

    Tog frn lf-trn sina orrar,
    Tjderhonorna frn bjrkar,
    Slngde dem i rnens kftar,
    Uti gapet p den gluppske.
    Tog till orda sjelf och sade:
    "Du min rn, min skna fogel!
    Vnd t annat hll ditt hufvud,
    Tillslut dina skarpa gon,
    Lt s vandringsmnner frdas,
    Framfr andra Lemminkinen."
    Dermed slapp han denna fara,
    Dermed kom han fram en dagsfrd.

    Frdas n ett litet stycke,
    Vandrar fram ett vga-stycke,
    Och en eldsj r p vgen,
    Eldfull  ur sjn sig hjer.
    Gldhett badrum finns p eldn
    Och en eldgraf under rummet;
    Den r full af heta stenar,
    Full af hllar, hvilka glda,
    Fr den frmling, hvilken kommer,
    Fr den vandrare, som nalkas.

    ngslig var ej Lemminkinen,
    Snde upp en bn till Ukko:
    "O du Ukko, hgst bland Gudar,
    O du fader uti himlen!
    Hj ifrn sydvest en molnsky,
    Snd en annan ifrn vester,
    Lt en tredje gro i ster,
    Upp ifrn nordost den lyfta;
    Stt tillhopa molnens kanter,
    Mot hvarann de toma stllen,
    Snd en stafs hjd sn frn molnen,
    Lt till spjutskafts djup den sjuda
    Ned upp de heta stenar,
    Upp hllar, hvilka glda?"

    Sn d snde Ukko neder,
    Snde af den fina yrsn,
    Lt den till en stafs hjd falla,
    Lt till spjutskafts djup den sjuda
    Ned upp de heta stenar,
    Upp hllar, hvilka gldde.

    Sjelf den muntre Lemminkinen
    Qvad en jernstr, fr att lpa
    fver elduppfyllda grafven
    Och frn kant till kant sig strcka.
    Dermed slapp han denna fara,
    Dermed kom han fram en dagsfrd.

    Vandrar s ett vga-stycke,
    Frdas fram nnu en dagsfrd,
    Redan synas Pohjas portar
    Och de onda gngjern rassla.
    Der man gjort af jern ett grde
    Och af stl ett stngsel tillredt
    Ifrn jorden upp till himlen,
    Ifrn himlen ned till jorden,
    Stuckit spjut till grdets strar,
    Dem med ormar sammanfogat,
    Lindat om med etter-ormar
    Och ihop med dlor bundit.
    Stjertarna att hnga lemnats
    Upp grdets inre sida,
    Men upp den yttre sidan
    Hufvuden man stllt att hvsa.
    nnu andra stora ormar
    ro staplade p marken.
    Strcka tungan upp och hvsa,
    Svnga nedt sina stjertar;
    Men en orm p marken ligger,
    Strckt p tvren framfr porten,
    Lngre n den lngsta fura,
    Tjockare n stugans stolpe,
    Strcker tungan upp med hvsning,
    Fr att dda Lemminkinen.

    ngslig var ej Lemminkinen,
    Tager fram sin knif frn sidan,
    Grymma jernet ur dess slida,
    Hugger dermed uti grdet,
    Uti hgnaden af ormar;
    Grdet fll t tvenne sidor
    Grdsgrdsbanden fem emellan,
    Mellan strar sju i grdet.

    Nu den muntre Lemminkinen
    P de andra ormar trter:
    "Svarta krk, som jorden tillhr,
    Mark, den ddens frg betcker,
    Du som slingrar dig i grset,
    Vid nckblommans rtter vistas,
    Krlar ibland trdets rtter,
    Uti murkna stubbar grfver!
    Hvem har skickat dig frn grset,
    Fram ur trdets rtter manat,
    Fr att slingra dig p vgen,
    Fr att ofvan jorden krla?
    Monn din fader, monn din moder,
    Monn den ldsta ibland brder,
    Den bland dina systrar yngsta,
    Eller andra hga frnder?
    In i torfven r din stuga
    Och din grd inunder stubben,
    Under grdet r din bostad
    Och din lgerplats i tufvan.

    Slut din mun och hlj ditt hufvud,
    Undangm din ltta tunga,
    Mun af ull du har och hufvud,
    Har af ull fem dina tnder,
    Ullig r din ltta tunga,
    Ulligt krk r sjelf du fven.
    Rr dig som en ylle-flaga,
    Frdas fram som bnans skida,
    Till en bundt dig sammanrulla,
    Vrid ihop dig till en knippe,
    Stick ditt hufvud in i torfven,
    Stoppa det i tufvan neder.
    Om du lyftar upp ditt hufvud,
    S skall Ukko det frkrossa
    Med sitt jernbetyngda hagel,
    Som ur moln han lter falla."

    Dermed muntre Lemminkinen
    Fr ock denna dagsfrd ndad,
    Vandrar fram ett vga-stycke,
    Kommer s till Pohja-grden.
    Der en varg i betsel-ringar
    Och en bjrn med jernked bunden
    ro satta framfr porten.
    Redan hundra mn de slukat,
    Bragt om lifvet tusen hjeltar,
    Ville sluka Lemminkinen.

    Nu den muntre Lemminkinen
    Brjar leta uti fickan,
    Ska i den lilla pungen,
    Tar s litet ull frn fickan.
    Gnuggar ullen, rullar tappar
    Mellan sina begge hnder.
    Inom tio fingrars fogning
    Och en fra-hjord s uppstod,
    Fddes fram en ymnig fr-skock,
    Alstrades en krusig skara,
    Att af Pohjas ulfvar frtas,
    Slukas af de bistra djuren.

    Derp muntre Lemminkinen
    Sjelf sig trnger in i stugan,
    Trder under takets hvlfning,
    Men han stadnar framfr drren,
    Framfr drren, under sparren,
    Der man kittlarna betcker,
    Tager mssan af sitt hufvud,
    Handskarna frn handen lser.
    Hjde nu sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Prktig r den bjudne gsten,
    Prktigare den objudne."

    Dervid Pohjolas vrdinna
    Yttrade ett ord och sade:
    "O du son af Lemminkinen!
    Ej ditt gstande mig glder,
    Hit du kom att mig frtrampa,
    Kom att trycka ned mitt sinne,
    let n som korn frvaras,
    Ssom malt den ljufva drycken,
    Ej r hvetebrdet bakadt,
    Ej r kttet nnu kokadt.
    Mtte en natt frr du kommit,
    Eller ock en dag hrefter."

    Nu den muntre Lemminkinen
    Vred sin mun, sitt hufvud rrde,
    Skakade det svarta hret,
    Tog till orda sjelf och sade:
    "S r maten hr d ten,
    Alla dryckerna frtrda,
    l med ymnigt mtt man utdelt,
    Bjudit spisl uti kannor,
    Lagt s kannorna tillhopa,
    Staplat stopena i hgar.

    Bjudningar du ltit kringg,
    Ltit ryttar-hstar springa,
    Folk af alla slag du bjudit,
    Bjudit blinda, bjudit arma,
    Bjudit lama, bjudit lytta,
    Mig allenast du ej bjudit.

    Hvarfr har mig detta drabbat,
    D hr mitt likvl var kornet,
    Sden af mig sjelf frrad?
    Andra buro sd med slefvar,
    Andra lto sparsamt rinna,
    Men med stora mtt jag mtte,
    Gjorde blott med lr mitt tillskott
    Af min egen korn-besparing,
    Af den sd, som sjelf jag utstt.
    Icke tr en gst jag vara,
    Om hr icke ngot tillreds,
    Om man ej en gumse slagtar,
    Fr en oxe hit i stugan,
    Hemtar in en grofbent oxe,
    Och ej l  nyo brygger,
    Att den hungrige fr ta,
    Den som sprungit, trsten slcka."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Du min lilla, ntta trna,
    Min bestndiga trlinna!
    Stll nu grytan upp elden,
    Hemta l ocks t gsten."

    Lilla flickan, arma barnet,
    Smst att tvtta krlen rena,
    Smst att torka sina skedar,
    Smst att skura sina slefvar,
    Lade nu ett kok i grytan
    Utaf ben och fiskars hufvun,
    Utaf gamla, torra rofblad
    Och af skal frn hrda kakor.
    Bar s l med vackra kannan,
    Kannan med sitt dubbla handtag;
    Nederst dragg och fverst vatten,
    Etter-ormar uti midten,
    Invid kanten krla ormar,
    dlor sprattla uti let.

    Sade muntre Lemminkinen:
    "O du l, o dryck, du rda!
    Nu i dligt skick du kommit,
    Rkat i ett uselt lge,
    Men det dugliga m drickas,
    Drggen ned p marken kastas
    Med den venstra handens tumme,
    Med det ej benmnda fingret."

    Brjar leta i sin ficka,
    Ska i den lilla pungen,
    Tager s en krok frn pungen,
    Tar sitt eldstl ifrn fickan,
    Snker uti let neder.
    Ormar fastnade i kroken,
    Etter-ormar uti jernet;
    Upp han drager hundra grodor,
    Lyftar tusen svarta ormar,
    Dricker sedan l med frsning,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Icke ssom gst jag ras,
    Om man l mig icke gifver,
    Om ej bttre dryck man hemtar,
    Och med ymnig hand det sknker
    I ett rymligare kril.
    Hr mig son af Pohjolainen,
    Sjelf du vrd i Pohja-grden!
    Gif mig l emot betalning,
    Lt mig f fr reda pengar."

    Straxt nu vrden uti Pohja
    Vredgades och qvad frtrnad
    Upp stugans golf en insj
    Att den tappre mannen drnka.

    Men den muntre Lemminkinen
    Qvad en oxe upp golfvet
    Att ur insjn vattnet dricka.

    Vrden uti Pohja grden
    Qvder s en varg p golfvet
    Att om lifvet oxen bringa.

    Lemminkinen, muntre mannen,
    Hare hvit p golfvet qvder
    Fr att slukas upp af vargen.

    Vrden uti Pohja-grden
    Qvad en hund, om kften krokig,
    nnu till frderf t haren.

    Lemminkinen, muntre mannen,
    Qvad en ekorre att springa
    Upp sparrens nda, hunden
    Qvad han att p ekorn sklla.

    Derp vrden uti Pohja
    Yttrade ett ord och sade:
    "Gstabudet ej frbttras,
    Om ej gsterna frminskas;
    Arbetet i grden jagar
    Gsten ock frn goda gillen."

    Tager s sin egen klinga,
    Rycker fram det hvassa eld-egg,
    Yttrande med dessa orden:
    "Hr mig son af Lemminkinen!
    M vi mta vra klingor.
    M vi vra svrd beskda."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Hvartill duger vl min klinga,
    Som mot ben har blifvit bruten,
    Krossad emot hufvud-sklar?
    Men ndock mitt sinne bjuder,
    Om hr ej blir bttre gstbud,
    Att dem mta och beskda.
    Den som har en lngre klinga,
    Har ett svrd, som mer frfrar,
    Han m frsta hugget gifva."

    Sina svrd man brjar mta,
    Brjar klingorna beskda;
    Rkade nu Pohja-vrden
    Ha en litet lngre klinga,
    Blott s mycket som ett kornfr,
    Som en smutsrand under nageln.

    Nu den muntre Lemminkinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Visst har du en lngre klinga,
    Ditt allts r frsta hugget."

    Derp vrden uti Pohja
    Brjar p att svrdshugg dela,
    Hugger en gng uti sparren,
    Slr i stugans fre drrpost.

    Sade muntre Lemminkinen.
    "Ledsam r en strid i stugan,
    Svr en blodig lek i prtet,
    Nya stugan vi frderfva,
    Smutsa golfven uti prtet,
    Sla ned de tvdda bnkar.
    M vi trda ut p grden,
    Bttre bloden r der ute,
    Vackrare den r p grden
    Prydligare upp drifvan."

    Man s trdde ut p grden,
    Rkade en kohud finna,
    Bredde den s ut p grden
    Och sig stllde upp huden.

    Tog till orda Lemminkinen:
    "Hr mig, nu du Pohjas kmpe!
    Vl du har en lngre klinga,
    Har ett svrd, som mer frfrar,
    Men du lr det ock behfva,
    Frr n hrifrn vi skiljas,
    Frr n dagen nr sin nda,
    Hugg d till, du Pohjolainen."

    Och nu hugger Pohja-kmpen,
    Hugger en gng, hugger tvenne,
    Hugger n den tredje gngen,
    Men han skadar ej ens kttet,
    Ej en blodig rispa gr han,
    Tar ej bort det yttre hullet.

    Fr s fven Lemminkinen,
    Den frvgne sllen hugga.
    Slr nu muntre Lemminkinen,
    Hugger den frvgne sllen,
    Hugger mannen med sin klinga,
    Ger ett hurtigt slag med svrdet.
    Slr nu en gng, svrdet blixtrar,
    Afhgg hufvudet frn skuldran,
    Skallen frn sitt smala stlle,
    Hgg den af liksom ett rofblad,
    Eller ssom fiskens fena.
    lr s mannen andra gngen,
    Hgg hans kropp i trenne delar,
    Skar som skifvor utaf flsket.

    Backen var med strar uppfylld,
    Full var grden utaf stolpar,
    P dem alla fanns ett hufvud,
    Tom var blott en enda lemnad,
    Stllde arme mannens hufvud
    Upp p spetsen utaf denna.

    Derp muntre Lemminkinen
    Qvder Pohja-grdens husfolk
    Uti klangfullt guld och silfver,
    Blott en enda han ej qvder.
    Sjelfva Pohjolas vrdinna
    Lemnar han att prtet stda,
    Sopa golfvets tiljor rena,
    Bra l omkring med kannan
    Och frsorg om maten hafva.

    Louhi Pohjolas vrdinna
    Vredgas nu och brjar qvda,
    Tjutande hrs Louhi qvda,
    Vildt den leda hexan skrika,
    Qvad s svrdbekldde mnner,
    Hjeltar uti vapenrustning,
    Till att dda Lemminkinen,
    Att frgra Kaukomieli.

    Nu ett buller hrs frn tget,
    Hrs ett dn frn nrmsta grden,
    Och det brjar trttsamt blifva,
    Blifva mer och mer besvrligt,
    Att i Pohja fira brllop,
    Gstabud i Pimentola.




Adertonde Runan.


    Derp muntre Lemminkinen
    Upp till hst frn marken stiger
    Och beger sig straxt till hemmet,
    Till den mor, som honom fostrat,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Med t sidan lutad mssa.

    Honom kom till mte modren,
    Hon sig skyndade att frga:
    "Yngre du af mina sner,
    Du mitt barn af mera styrka!
    Hvarfr r du s bedrfvad,
    Nr frn Pohjola du kommer?
    Monn med dryckes-stop man krnkt dig?
    Om med dryckes-stop man krnkt dig,
    Skall ett bttre stop jag gifva,
    Som din far i fejden tagit,
    Trffat p i kmpa-striden."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "O min mor, min fostrarinna!
    Om med dryckes-stop jag krnktes,
    Skulle vrdarna jag krnka,
    Skulle krnka hundra kmpar,
    Skulle tusen mnner trotsa."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Hvarfr r du s bedrfvad,
    Nr frn Pohjola du kommer?
    Blef fr qvinnors skull du gckad?
    Om fr qvinnors skull du gckats,
    kta d en bttre qvinna,
    Tag en fager m frn Ryssland,
    Vacker flicka frn Karelen."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "O min mor, min fostrarinna!
    Om fr qvinnors skull jag gckats,
    Vrdarna jag gcka skulle,
    Skulle gcka hundra hustrur,
    Tusen andra qvinnor trotsa."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Hvarfr r du s bedrfvad?
    Blef fr hstars skull du skymfad?
    Om fr hstars skull du skymfats,
    M en bttre hst du kpa
    Med din fars frvrfda medel,
    Med hans samlade frrder."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "O min mor, min fostrarinna!
    Om fr hstars skull jag skymfats,
    Vrdarna jag skymfa skulle,
    Skulle hundra ston frderfva,
    Tusen andra hstar trotsa.

    O min mor, min fostrarinna!
    Lgg nu vgkost uti psen,
    Fyll med mjl en liten lrft-sck,
    Skr s mycket smr i asken,
    Att ett r det fr mig rcker,
    Skr fr andra ret svinktt.

    Bort jag flyr fr mina nidverk,
    Gr att dlja mig fr missdd;
    Sina klingor mnner hvssa,
    Sina lansar spetsa hjeltar."

    Modren skyndar sig att frga,
    lderstigna qvinnan sprjer:
    "Hvarfr hvssa de nu klingor,
    Hvarfr spetsa de nu lansar?"

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Der ett sago-verk har timat,
    Uti detta Pohjas gsthud,
    Sariolas dryckes-gille:
    Jag en man, en hjelte slagit,
    Sjelfva vrden uti Pohja,
    Ddat honom med min klinga.
    Derfr hvssa mnner svrden,
    Derfr lansarna de spetsa.
    Ej jag knner ngot stlle,
    Der en niding sig kan dlja,
    Der en brottsling tillflykt finner.
    O min mor, min fostrarinna!
    Sg, hvar kan jag mig frdlja?"

    Modren nu till ordet tager,
    Till sitt barn den gamla talar:
    "Jag ju sade det, min gosse!
    Jag ju varnade dig ifrigt,
    Stdse bjd jag till att hindra
    Dig frn frden bort till Pohja.
    Du bordt blifva vid det rtta
    Och i modrens stugor stadna,
    Under egen moders vrdnad,
    I din fostrarinnas grdar.

    G nu bort att dig frdlja,
    G att st som tall p backen,
    Som ett entrd upp heden.
    fven der dig ofrd drabbar;
    Ofta tallen upp backen
    Flls och blir till prtved huggen,
    Ofta enarna p heden
    Man till grdsgrds-strar skalar.

    Eller vx som bjrk i dlden,
    Der jemvl dig ofrd drabbar;
    Ofta bjrken uti dlden
    Spjelkes och i trafven radas,
    Blir till klabbar snderhuggen.

    Om du blir ett br i landen.
    Blir ett lingon upp fltet.
    Smultron uti egna nejder,
    Blbr uti andra nejder,
    Der jemvl dig ofrd drabbar;
    Du af unga jungfrur plockas,
    Tages bort af tennbriskprydda.

    Blir en gdda du i hafvet,
    Kommer du i lakens lefver,
    Blir en stjert t rda laxen,
    Der jemvl dig ofrd drabbar,
    Ty en man s mrk, som hafvet,
    r bestndigt stadd p mete,
    Visstas alltid upp notdrgt,
    Fiskar stdse med sin handnot.

    Gr du ter att dig dlja
    Uti bjrnens stenrs-grottor,
    Grdar utaf hllar gjorda;
    Der jemvl dig ofrd drabbar,
    Ty en ung, en sothljd kmpe
    Slipar flitigt der sin yxe
    Och sitt spjut med spets belgger,
    Fr att bjrnen g till mte,
    Flla bjrnen uti skogen."

    Derp muntre Lemminkinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Sjelf jag vet de vrsta stllen,
    Knner sjelf de vidrigaste;
    O min mor, min fostrarinna,
    Du som vrdat har min barndom!
    Hvart mig rder du att undfly.
    Hvart mig rder och frmanar,
    Der ej illa far mitt hufvud,
    Fina hret icke faller,
    Der ej luggen gr frlorad,
    Halsen ej alldeles afhuggs?
    n en dag, en stund skall komma,
    D det mannens hufvud gller,
    Ty nu hvassa mnner svrden,
    Hjeltar spetsa sina lansar."

    Sade Lemminkinens moder:
    "Vl ett stycke land jag knner,
    Vet utaf ett ringa stlle,
    Icke betadt, icke slaget,
    Ej beskt af mnners klingor;
    Men med kraftig ed mig lofva,
    Att i krig ej mera frdas,
    Aldrig upp tio somrar,
    Icke ens af lust till silfver,
    Eller om du guld behfde."

    Der den muntre Lemminkinen
    Med en kraftig ed nu lofvar
    Att i krig ej mera frdas,
    Aldrig under tio somrar,
    Icke ens af lust till silfver,
    Eller om han guld behfde.

    Sade Lemminkinens moder:
    "Far nu hn att dig frdlja
    fver hela nio hafven
    Och till hlften fver tio,
    Till den ej benmnda udden,
    Holmen, den ej ord beteckna.
    Der din far sig fordom dolde,
    Dolde sig och fann en tillflykt
    Under krigets lnga somrar,
    Under svra fejde-ren.
    Idel mjd der hafven ro,
    l i alla floder rinner,
    Smr frn alla hjder dryper,
    Svinktt r hvarenda klippa.
    Der fr dig r godt att vara,
    Ljuft din tid du der frnter."

    Derp muntre Lemminkinen
    Far stad och frdas skyndsamt,
    Far att fly fr sina nidverk,
    Dlja sig fr sina missdd.
    Skjuter bten ut p vattnet,
    Skeppet upp hafvets bljor,
    Ifrn bron af koppar bildad,
    Frn de jernbesmidda rullar.
    Hissar segel upp i masten,
    Ssom granar p en kulle,
    Sjelf sig stter ned i aktern,
    Stller sig att bten styra,
    Stdd emot den bjda bjrken,
    Lutad mot sitt koppar-roder.
    Vinden vaggade hans farkost,
    Skeppet utaf vgen framdrefs;
    fver hela nio hafven
    Och till hlften fver tio,
    Till den ej benmnda udden,
    Holmen, den ej ord beteckna.

    Der nu muntre Lemminkinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Monn hr rum p holmen finnes,
    Plats p holmens fasta botten,
    Att mitt skepp jag drar p landet,
    Stjelper bten p det torra,
    P min fders fordna rullar,
    P den gamles landnings-stllen?"

    Svarade nu holmens trnor,
    Uddens jungfrur hrdes sga:
    "Nog hr finnes rum p holmen,
    Plats p holmens fasta botten,
    Om du fven hundra btar,
    Tusen fartyg drar p landet."

    Derp muntre Lemminkinen
    Drog sin farkost upp p landet,
    Stjelpte bten p det torra,
    Tog till orda sjelf och sade:
    "Monn hr rum p holmen finnes,
    Plats p holmens fasta botten,
    Der en brottsling sig kan dlja,
    Der en svag kan finna tillflykt?"

    Svarade nu holmens trnor,
    Uddens jungfrur hrdes sga:
    "Nog hr rum p holmen finnes,
    Plats p holmens fasta botten,
    Der en brottsling sig kan dlja,
    Der en svag kan finna tillflykt."

    ter muntre Lemminkinen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Monn hr rum p holmen finnes,
    Plats p holmens fasta botten,
    Icke bredare n ryggen,
    Icke strre, n ett skppland,
    S att jag mig kan frlusta,
    Att jag dansa kan p fltet,
    Uti jungfrurs glada lekar,
    Uti flickors ljufva samqvm?"

    Svarade nu holmens trnor
    Uddens jungfrur hrdes sga:
    "Holmens flickor ro magra,
    Feta ro hstars flar."

    ngslig var ej Lemminkinen,
    Han frn by till by blott vandrar,
    Gr till jungfrurs glada lekar,
    Skna flickors ljufva samqvm.
    Icke fanns den by p holmen,
    Der ej funnos tio grdar,
    Icke fanns den grd i byen,
    Der ej funnos tio flickor,
    Icke fanns en enda flicka,
    Ej en enda moders dotter,
    Vid hvars sida han ej hvilar
    Och hvars arm han icke trttar.
    Tusen brudar han beveker,
    Hundra enkors sinnen bjer,
    Blidkar hundra gifta qvinnor,
    P en enda natt om sommarn,
    Under loppet af en hstnatt.
    Blott en enda fanns bland tio,
    Tvenne hgst bland hundra funnos,
    Ibland tusen qvinnor trenne,
    Som han icke kunde dra,
    Som han ej frleda kunde.

    S nu muntre Lemminkinen
    Alla uddens jungfrur blidkar,
    Alla holmens trnor frjdar,
    Blott en enda blir ej blidkad.

    Utan tupp han sig frsofver,
    Vaknar icke utan kyckling,
    Men en dag han gr det lfte,
    Fattar det beslut en afton,
    Att p samma gng som mnen,
    Att vid solens uppgng stiga.
    Steg ren frr n han beslutat,
    Tidigare n han rnat,
    Ifrn by till by s vandrar,
    Att ock denna trna blidka.

    Nu den muntre Lemminkinen
    Blef en enda grd, ej varse,
    Hvarest stugor tre ej funnos,
    Blef ej varse ngon stuga,
    Hvarest kmpar tre ej funnos,
    Blef ej varse ngon kmpe,
    Som ej hvssade sin klinga,
    Som ej slipade sin yxe.

    Dervid muntre Lemminkinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Nu den ljusa dagen uppgtt,
    Nu den milda solen stigit
    fver mig beklagansvrda,
    fver halsen af mig arma."

    Hinner mer ej jungfrur famna,
    Hvila vid de sknas sida,
    Hn till skeppet sig begifver.
    Gr till bten nu den arma,
    Men den var frbrnd till aska,
    Var till stoft alltren frvandlad.

    Mrkte ofrd honom hota,
    Ndens dag frhanden vara,
    Brjar att en bt sig bygga,
    Att en farkost ny sig timra,
    Men till bten tryter virke,
    Till hans farkost saknas brder.
    Fr s ganska litet virke,
    Fr helt obetydligt brder
    Af en gammal slndas bitar,
    Af en snderbruten rockten.

    Timrar bt af slndans bitar,
    Bygger utaf tenens stycken
    Fogar af dem sido-brder,
    Hugger fven btens vrnger,
    Reder nnu roddar-sten,
    Gr till slut af dem ock rar.
    Fr s bten frdig timrad,
    Fr sin farkost sammanfogad,
    Skjuter bten hn p vattnet,
    Nya skeppet ut p bljan,
    Frn de glatta furu-stockar,
    Ifrn hala, jemna rullar.

    For stad nu Lemminkinen,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Att ej mer f ntter vistas,
    F frnta sina dagar
    Uti jungfrurs glada lekar,
    Skna flickors ljufva samqvm.
    Sjelf han stter sig vid styret,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Flyt du bt p sjn, som blddra,
    Som ett nckrosblad p bljan."

    Kom en vind, som frde bten,
    Kom en vg, som dref hans farkost
    Ut p hafvets bla yta,
    P de vida, ppna fjrdar;
    Och nu grta holmens trnor,
    Uddens unga flickor klaga,
    Nr ej masten mera synes,
    Roddar-haken icke skymtar.
    Ej fr mastens skull de grta,
    Sakna icke roddar-haken,
    Men den man, som r vid masten,
    Och som roddar-haken ger.

    Sjelf gret fven Lemminkinen,
    Klagade den arme mannen,
    Nr ej holmen mera syntes
    Och ej skymtade dess sar.
    Ej fr holmens skull han grter,
    Holmens sar han ej saknar,
    Men han saknar holmens trnor,
    Lngtar efter uddens jungfrur.

    Derp muntre Lemminkinen
    Styrde p det bla hafvet,
    Styrde en dag, styrde tvenne,
    Men upp den tredje dagen
    Landar han upp en holme,
    Lgger an invid ett stengrund.
    Der nu brjar bten grta,
    Roddar-haken sorgfullt klaga:
    "Hvarfr skulle mig man foga,
    Hvarfr blef jag usla formad?
    Ahti ror ej mer i rlig,
    Aldrig upp tio somrar,
    Icke ens af lust till silfver,
    Eller om han guld behfde."

    Detta rkar Ahti hra,
    Ifrn nra hll frnimma,
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Srj du icke, furu-yta,
    Klaga ej du mastfrsedda,
    nnu fr i krig du segla,
    Frdas uti vilda strider."

    Nu till krig sig Ahti rustar
    Tvertemot den ed han svurit,
    Tog till orda sjelf och sade:
    "Hvar m jag nu f en annan,
    Annan man med annan klinga,
    Till mitt bistnd uti striden?"

    Ahti har om Tiera kunskap,
    Hr om Kuuro stdse talas,
    Fr en annan man i honom,
    Annan man med annan klinga.
    Ifrn by till by han frdas,
    Vandrande till Tieras boning,
    I behof af annan kmpe
    Till sitt bistnd uti striden.

    Fadren sitter invid gluggen
    Tljande upp sitt yx-skaft,
    Modren str p bodens trskel
    Och gr vsen med sin krna,
    Brderna vid ledets mynning
    Timra t sig granna sldar,
    Systrarna vid stranden trampa
    Byke upp bryggans nda.

    Sade fadren ifrn gluggen,
    Modren ifrn bodens trskel,
    Brderna frn ledets mynning,
    Systrarna frn bryggans nda:
    "Tiera nu i krig ej hinner,
    Nyss han ktat har en hustru,
    Tagit egen hus-vrdinna,
    Hennes brst han n ej vidrrt,
    Hennes barm han icke nalkats,
    Ej nr hennes sida kommit."

    Tiera ligger upp ugnen,
    Skor sin ena fot p ugnen
    Och den andra upp golfvet,
    Sig vid portarna omgjordad,
    Knpper spnnet fast p grden.
    Derp tager Tiera spjutet,
    Ej var spjutet bland de strsta,
    Icke heller bland de minsta,
    Spjutet var af medelstorlek.
    Der en varg stod upp doppskon,

    Lngsmed skaftet sprang en fle,
    Katten gnllde upp knappen.
    Fram sitt spjut s Tiera kastar
    Och det slnger midt bland Ahtis.

    For stad nu Ahtis farkost,
    Utan att med armar skjutas;
    Bort den seglade frn holmen,
    Styrde ut t Pohja-hafvet.

    Hrvid Pohjolas vrdinna
    Skickade den stygga klden,
    Snde ut p Pohja-hafvet
    Sjelf hon undervisar sonen,
    Som enhvar sitt eget foster:
    "Kld, du yngst af mina sner,
    Sknast ibland dem, jag fostrat!
    Far nu hn, dit jag dig beder,
    Dit jag beder dig och manar,
    Bort till Rutja-vikens strnder,
    ndelsa hafvets branter;
    Krr belgg med is och lnder,
    Gr till is det klara vattnet,
    Tillslut gapet vid Kurimus,
    Hlj med is de stygga hvirflar,
    Lt ock den frvgnes farkost,
    Lemminkinens bt du frysa
    Upp hafvets klara yta,
    P den stora, ppna fjrden,
    Att den derifrn ej lses,
    Aldrig ngonsin befrias,
    Om jag sjelf ej gr att lsa,
    Att befria Ahtis fartyg."

    Klden, yngst af hennes sner.
    Sknast ibland dem, hon fostrat.
    Ger sig s stad och frdas
    Hastigt hn till Pohja-hafvet,
    Lter Lemminkinen frysa,
    Sllen fastna upp hafvet.
    Ren upp den frsta natten
    Ahti fastnade tillfyllest,
    Frs med armen fast vid isen,
    Ganska hrdt med vreda handen.

    Alstrar en fullkomlig kyla,
    Hftig frost tillvgabringar,
    P en enda natt om sommarn,
    Under loppet af en hstnatt.
    Lter isen alntals frysa,
    Lter sn till stafs hjd falla.

    rnar lta sjelfva guden,
    Den frvgne sllen frysa,
    Men den muntre Lemminkinen,
    Sjelf den skne Kaukomieli
    Klippte ullen ifrn stenen,
    Tapparna frn vintersofvarn,
    Virkade dem sen till strumpor,
    Rullade ihop till handskar,
    Hll med hnderna i frosten,
    Klmde till det hrda vdret,
    Dref s frosten uti elden,
    I det jernuppfyllda rset.
    Hjande sin rst han sade,
    Talade med dessa orden:
    "Kld blef alstrad ibland viden,
    Liten frost bland buskar fddes
    Af en far, som mest frderfvar,
    Den illparigaste moder.
    Kld utaf en orm blef dggad,
    Af en mask med mjlk blef vrdad
    Ur dess magra, skrumpna vrtor,
    Sinade och torra spenar;
    Namn s gaf man t den onde
    Och med kld benmnde honom.

    Vrktes sommarn om p grden,
    Gungade i kllor vintern,
    Mark och mossor isbelades,
    Lt i vattnet viden frysa,
    Kom t knlarna p aspar,
    Bragte vrk i bjrkars rtter.

    Nu frgrymmades den stygge,
    Lade af all skam och blygsel,
    Lt p elden kitteln frysa,
    Kolen frysa upp hrden,
    Flickans hand i degen fastna
    Och i hstens mage flen.

    Gick att frostbelgga marken,
    Gick att bljorna betvinga,
    Isbetcker vikar, dammar,
    Hafvet likvl ej blef fruset,
    Ej bofinken p dess fjrdar.
    Icke frysa upp hafvet
    Ftterna fr sdesrlan,
    Fryser ej dess lilla hufvud.

    Monn till stor du ren hann fostras,
    Vxte till och blef frfrlig,
    Nr du fven mig vill plga,
    ronen till svullnad bringa,
    fven prfva mina ftter,
    Naglarna p mina fingrar?

    Kld, du son utaf Puhuri,
    Du af ovdret bevingad!
    Icke m du mig besvra,
    Icke t mitt hufvud komma,
    Mina tr ej heller plga,
    Ej vid mina ron rra;
    Nog har annat du att taga,
    Mycket annat till att skada.
    Drag stad, dit jag dig manar,
    Bort till Nordens sista nda.
    ppna krr nnu der finnas,
    Vide-buskar, som ej frusit,
    Stenar frn all smrta fria,
    Flt, som jemnade ej blifvit.
    Om ej det tillfyllest vore,
    Dit skall jag d dig besvrja,
    Midt i Hiisi-gudens lgor,
    Upp Lempos heta hllar;
    Ned du sjunker der i elden,
    Trnger dig midt in i lgan
    Fr att derifrn ej komma,
    Aldrig dig bereda utgng.
    Eld jag stoppar i min strumpa,
    I min sko jag brnder samlar,
    Att ej kld m skada gra,
    Ej ovdret fverfalla."

    Dermed muntre Lemminkinen
    Nu den stygga klden tjusar,
    Lemnar skeppet uti viken,
    Nya bten i sitt fngsel,
    Sjelf till skogen sig begifver,
    Stiger upp till demarken,
    Gr p obebodda vgar,
    Stigar, dem han icke knner.

    Dervid muntre Lemminkinen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ve mig arma, olycksfulla!
    I hvad lge har jag rkat?
    Att i r och dagar irra,
    Vistas under ppna himmeln.
    Nu min mor i hemmet grter,
    Nu min fostrarinna klagar:
    Der min gosse r, jag arma,
    Der mitt barn, jag olycksfulla,
    Han besr nu Tuonis tegar,
    Kalmas flt han flitigt pljer.
    Icke hindrar, ve mig arma,
    Icke hindrar nu min gosse,
    Hjerpar att sin hgtid fira,
    Fglar sm att ymnigt frodas,
    Fritt fr hermelinen springa,
    Ekorren fr ostrd hoppa.

    Ja s r det nu, min moder,
    S min hulda fostrarinna!
    Upp du fdde mnga dufvor,
    Fostrade en svrm af svanar,
    Kom s vinden och dem spridde,
    Kom den onde, dem frstrdde,
    Systrars golf han ref i stycken
    Och frstrde brdra-bten.
    Mnga voro vi i sanning
    Uti fordna bttre tider,
    Golfvet var af systrar uppfyldt,
    Bten lastad full med brder;
    Men ej finnes nu fr tiden,
    Ej en enda att tilltala.
    Hvarje kmpe gtt till striden,
    Hvarje man br svrd vid sidan.

    Alltid minns jag det frflutna,
    Kan ej glmma bttre tider;
    Jag som blomma gick kring byar,
    Skn jag var som fltets blomster,
    Mngen sg d p min skepnad,
    Fste vid min vxt sitt ga;
    Nu jag svartnat har af blbr,
    Utaf ringa br jag mrknat.

    Stllet vet jag, der jag fddes,
    Hvarje stlle, der jag uppvxt,
    Men ej knner jag det stlle,
    Der mig dden en gng mter.
    Nu jag r lik harens unge,
    Som sig strcker ut p krret,
    Jemrar upp brnda sveden,
    Springer lngsmed hafvets strnder,
    Upp kiselstenar hoppar.
    Slan under skorna ntes,
    Skrt p dem blir fverldret,
    Deras skaft af lder rtas."




Nittonde Runan.


    Kullervo, Kalevas ttling,
    Nr han af sin moder fddes
    Och var blott tre ntter gammal,
    Slet sin lindas bindlar snder
    Och sig bjde upp p tcket.
    God han lofvade att blifva,
    Duglighet hos gossen rjdes;
    Man till Ryssland honom frde,
    Slde honom i Karelen
    Bort t smeden Ilmarinen.
    Hvad gaf smeden vl fr honom?
    Mycket smeden gaf fr honom:
    Tvenne snderbrnda kittlar,
    Trenne obrukbara grytor,
    Fem utslitna, gamla lior,
    Sex till spillo gifna grftor.

    D Kalevas skna ttling
    Till sitt nya hemvist kommit,
    Ren mot frsta dagens afton
    Efter arbete han frgar
    Af sin husbonde fr qvllen
    Och fr morgon' af sin matmor:
    "Till hvad verk skall nya trlen,
    Till hvad arbete den kpta?"

    Han r satt att vagga barnet,
    Barnet med de smala fingrar,
    Men han stinger ut dess gon
    Och dess fda sjelf frtrer,
    Ddar barnet genom sjukdom,
    Brnner upp dess lilla vagga.

    Mot den andra dagens afton
    Efter arbete han frgar
    Af sin husbonde fr qvllen
    Och fr morgon' af sin matmor:

    "Till hvad verk skall nya trlen,
    Till hvad arbete den kpta?"

    Fr ett svedjeland att rdja,
    Snds att flla timmer-bjrkar;
    Nedhgg bjrkar tvenne, trenne,
    Slog sin yxe vid en stubbe.
    Hjer s sin rst och ropar,
    Lter gllt en hvissling ljuda:
    "M den dunkla skogen falla,
    M de stora bjrkar brytas,
    Nr min stmma hres skalla,
    Nr min glla hvissling ljuder,
    Nya skott m aldrig utsl,
    Aldrig spira fram ur stubben
    P den svedja, som r nedflld
    Af en man med gyllne spnnen.
    Herrlig brodd m svedjan skjuta,
    Ax der m dock aldrig frodas."

    Mot den tredje dagens afton
    Efter arbete han frgar
    Af sin husbonde fr qvllen
    Och fr morgon' af sin matmor:
    "Till hvad verk skall nya trlen,
    Till hvad arbete den kpta?"

    Fr ett grde till att bygga,
    Och han bygger der sitt grde,
    Bryter ned de strsta furar,
    Dem till grdsel-trdor radar,
    Tager grofva ken-granar
    Och till grdsgrds-strar stller,
    Sammanfogar dem med ormar,
    Lindar om med etter-ormar
    Och ihop med dlor binder,
    Tar till ordet sjelf och sger:
    "Hvilken ej, som fgeln, flyger,
    Hviner fram med tvenne vingar,
    M ej tnka p att komma
    fver grdet, som jag upprest."

    Mot den fjerde dagens afton
    Efter arbete han frgar
    Af sin husbonde fr qvllen
    Och fr morgon' af sin matmor:
    "Trlens arbete m nmnas
    M med ord tillknnagifvas."


    Skickas ut att ro en notbt.
    Nu Kalevas skna ttling
    Ned vid rarna sig stter,
    Yttrar sjelf ett ord och sger:
    "Ror jag efter min frmga
    Eller blott, som saken fordrar?"

    Pelonen, som satt i styret,
    Hof sin stmma straxt till gensvar,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Ror du efter din frmga,
    Lgger ut din hela manskraft
    Ringa r dock trlens styrka."

    Sjelf Kalevas skna ttling
    Ror nu efter sin frmga,
    Lgger ut sin hela manskraft;
    Bten utaf asp han sndrar,
    Bryter vrngerna af entrd
    Och frstr det hela fnget.

    Mot den femte dagens afton
    Efter arbete han frgar
    Af sin husbonde fr qvllen
    Och fr morgon' af sin matmor:
    "Trlens arbete m nmnas,
    M med ord tillknnagifvas."

    Derp snds han ut att pulsa,
    Och att pulsa nu han brjar,
    Yttrar d ett ord och sger:
    "Pulsar jag med all min styrka,
    Stter med min hela manskraft,
    Eller blott, som saken fordrar?"

    Wenari, som noten drager,
    Hof sin stmma straxt till gensvar,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Pulsar du med all din styrka,
    Stter med din hela manskraft,
    Ringa r dock trlens styrka."

    Nu Kalevas skna ttling
    Ryckte upp en tall p backen,
    Gjorde pulsskaft af en fura
    Och en sten i spetsen stllde,
    Tog till pulsens knopp en klippa.
    Pulsar s med all sin styrka,
    Stter med sin hela manskraft,
    Och till blr han noten rifver,
    Grumlar vattnet upp till velling,
    Fisken till en slem frvandlar.

    Mot den sjette dagens afton
    Efter arbete han frgar
    Af sin husbonde fr qvllen
    Och fr morgon' af sin matmor:
    "Trlens arbete m nmnas,
    M med ord tillknnagifvas."

    Fr en boskapsdrift att valla,
    Fr en hjord af kor att drifva;
    Hvad fr trlen p sin andel,
    Hvad till vgkost ges t herden?
    Smeden Ilmaris vrdinna
    Bakade en vldig kaka,
    Lade hafra under brdet,
    Bredde hvetemjl derfver
    Och en sten i midten gmde,
    Gaf s den till trlens andel,
    Gaf till vgkost t sin herde.
    Tog till ordet sjelf och sade:
    "Detta m ej frr du ta,
    n min hjord till skogen kommit?"

    Derp Ilmaris vrdinna
    Snde hjorden ut p bete.
    Hjande sin rst hon sade,
    Talade med dessa orden:
    "Korna snder jag i lfskog,
    De behornade p aspflt;
    Suvetar, du skna qvinna,
    Etel, naturens moder!
    G att taga vrd om hjorden,
    Att vrdinnans boskap vakta;
    Som du under tak den vaktat,
    S den vakta i det fria,
    Som du inom hus den vrdat,
    S i furuskog den vrda,
    P det driften m frsknas,
    Boskapshjorden vackert frodas,
    Tills vrdinnan gr att se den,
    Dejan gr att den betrakta, --
    Den odugliga vrdinnan
    Och den alltfr strnga dejan.

    Suvetar, du skna qvinna,
    Etel, naturens moder!
    Honungsmat lt hjorden ta,
    Lt den fven honung dricka,
    Mata mina kor med gullgrs,
    Gif dem silfvergrs till fda
    Frn den honungsrika lindan,
    Fltets honungssta tufva.
    Tag ett vallhorn ifrn fjerran,
    Frn den hggbevuxna dlden;
    Sen m du i hornet blsa,
    Lta luren mktigt ljuda,
    S att kullar blomsterkldas,
    Svedjelnders kanter prydas,
    Krr af idel honung drypa,
    Vrt vid kllors brddar vxer.
    Fr s hit det frska grset,
    Hemta hit de gyllne blomster
    Ifrn strida forssars nrhet,
    Ifrn ljungens blomster-jungfrur,
    Frn de mr, som grset vrda,
    Mor, som bo vid himla-midten.
    Bilda fven gyllne brunnar
    Upp fltets begge sidor,
    Att min hjord ur dem fr dricka,
    Fr med ljufva honungssaften
    Sina jufrar ymnigt fylla,
    Spenarna till stindhet bringa.
    Gr dess spenar du till stinda,
    Lt dess jufrar ymnigt svlla,
    Stt dess mjlkrr till att sorla
    Och dess jufrar till att sucka.

    Mnga ro de och onda,
    Som till Tuoni mjlken fra,
    Kornas gfva till Manala;
    Ringa r de godas antal,
    Som frn Tuoni hemta mjlken,
    Kornas gfva frn Manala.
    Jag begr ej mjlk ur byen,
    Vill ej ha frn andra grdar,
    Nog jag mjlken fr frn Tuoni,
    Kornas gfva frn Manala.

    Suvetar, du skna qvinna,
    Etel, naturens moder!
    Hermikki med mjlk frka.
    Fyll p Tuorikki dess jufrar
    Ur den vasslesta kllan,
    Frn den honungsrika tufvan,
    S att de med mjlkuppfyllda,
    Stinda jufrar terkomma

    Ifrn fltets grna tufvor,
    Frn den friska betesmarken,
    Under denna lnga sommar,
    Denna Skaparns varma sommar.

    Mielikki, du skogs-vrdinna,
    Tellervo, Tapios jungfru,
    Len om linnet, fin om fllen,
    Med de vackra, gyllne lockar!
    Det r du, som vaktar hjorden,
    Som vrdinnans boskap vrdar
    Uti Metsola det ljufva,
    Det vaksamma Tapiola;
    Vrda den med milda hnder,
    Aga den med ltta fingrar,
    Bringa s hvarenda afton
    Hjorden hem med fulla spenar,
    Spenar svllande och stinda,
    Med af mjlk uppfyllda jufrar,
    Till vrdinnan, som den sker,
    Som fr hjorden r bekymrad.

    Kuippana, du skogens konung,
    Skogens milda, vackra grskgg!
    Bryt ett sp af veka rnnen,
    Tag af entrd dig ett gissel,
    nda bortom Tapio-berget,
    Ifrn Linna bergets branter,
    Drif dermed min hjord till grden,
    Intill dess man badstun eldar.
    Hem m hemmets hjordar komma,
    Skogens hjordar g till skogen.

    Skna Ohto, skogens pple,
    Trinda vandrare i skogen!
    Lt oss nu en fast frlikning,
    Lt en sommarfred oss sluta,
    Att best vr hela lifstid,
    Rcka under all vr lefnad.
    Ej jag nekar dig att kringg,
    Att beskda mina hjordar
    Och till boskapsdriften komma,
    Men att rra dem med tungan,
    Att med tnderna dem kringstr
    Och att slita sjelfva kttet.
    Du min vn, min goda broder,
    O du honungstass, du skna!
    Krossa ej de krkta benen,
    Korna, hvilka mjlk mig gifva.
    Nr du skllans ljud frnimmer,
    Hr den glla klockan ljuda,
    Rostbetckta klppen skrlla,
    Hasta bort till demarken,
    I din boning utaf mossa;
    Undvik hjordens betesmarker,
    Hemligt smyg frbi dess mjlk-flt,
    Sky den nejd, der skllor ljuda.
    Vandrar hjorden upp backen,
    M du vandra under backen,
    Vandrar hjorden under backen,
    S m du p backen vandra;
    Siken lik frbi du hasta,
    Drag dig undan liksom fisken,
    Att ej driften mtte stupa,
    Bort vrdinnans boskap hasta,
    Klena hjorden skygga undan,
    Fredade lt krren vara,
    kenskogarna i fgring,
    Lt de bjda hornen frdas,
    Krkta benen makligt skrida,
    fver mark och mossor vandra,
    Vandra fver ken-moar,
    Utan att du alls dem vidrr,
    Skadar dem det allraminsta.
    Om en lust dig skulle gripa,
    Tnderna en tr knna,
    Hugg d uti murkna stubbar,
    Gr d anfall p en myrstack.
    Uti Metsola ett mjdkar
    Hller p att hftigt jsa
    P den gulduppfyllda hympeln,
    P den silfverrika kullen,
    Under granens blomsterkrona,
    Under tallens rika grenar.
    Der har ock en glupsk att ta,
    Har en frssare att sluka,
    Utan att der maten tryter,
    Eller drycken blir frminskad.
    S m vi frlikning ing
    Och en fred fr evigt sluta.
    Samma mark, men srskild vgkost,
    Rum i endrgt ha vi begge.

    Men om du r bjd fr fejder,
    Om du vill p krigsfot lefva,
    S m vintrarna du kmpa,
    Slss, d sn n finns p marken,
    Men d sommarn brjar nalkas,
    Mossor tina, kllor ljummas,
    Kom ej mer till dessa nejder,
    Till de flt, min hjord betrder.

    Mark ju finns ock annorstdes,
    Boskapsgrdar lngre borta,
    Der en sysslols kan vandra.
    Om en bjrn jag skulle vara,
    Om en honungstass jag vore,
    Ej p detta vis jag lefde,
    Stdse uti qvinnors ftter;
    Du har kotte-flt att vandra,
    Stiga p med dina tassar.
    Spring med skyndsamhet en strcka,
    Ila fram upp en gngstig
    Hn till skogen i Manala
    Eller bort till Kalmas moar.
    Der r Kirjos, der r Karjos
    Uti jernbesmidda remmar,
    Uti tiotal af klafband;
    Der bli magra fven feta,
    Frodas de, som ben blott ro.

    Mina kor till sten m bytas,
    M de skna blifva stubbar,
    Vid det Kuusiainen frdas,
    Mausiainen r p vandring.

    Om till dessa flt du kommer,
    Rkar g till dessa knar,
    Qvinnor kunniga hr finnas,
    Finnas ldriga vrdinnor,
    Hvilka nog din vg frderfva
    Och s illa dig behandla,
    Att ej ngonsin du skadar,
    Ej ens i din grymma vildhet,
    Tvertemot den hgstes vilja,
    Utan tillstnd af den slle.


    Blidkens skogar, blidkens lunder,
    Var mig blid, du dunkla ken,
    Fred t hjordarna frunna,
    Lef med mina kor i endrgt,
    Under denna lnga sommar,
    Denna Skaparns varma sommar.
    Kuippana, du skogens konung,
    Hongatar, du knens drottning!
    Tagen vrd om edra hundar,
    Edra rackor vl bevaren,
    Dljen hundarna i grottan,
    Binden fast de onda rackor
    Uti guldbesmidda halsband,
    Uti skna silfver-remmar.
    Gmmen klorna inom hret,
    Betarna i deras tandktt.
    Drifven sedan in en gullstng
    Genom benuppfyllda kften,
    S att kftens ben ej rubbas,
    Tnderna i munnen skiljas.
    Binden n ett band af rnnen
    Rundt omkring den platta nosen;
    Om ej rnnen skulle hlla,
    Gjuten d ett band af koppar;
    Vore kopparn icke stadig,
    Utaf jern d bandet reden;
    Om de jernet snderslita,
    nnu detta band frderfva,
    M d eld i munnen bringas,
    Lempos ls fr kften sttas,
    Att ej deras kftben vidgas,
    Att ej tnderna m skiljas."

    Dermed Ilmaris vrdinna
    Snde korna ut p bete,
    De behornade p aspflt,
    Hade herden att dem valla.

    Kullervo, Kalevas ttling,
    Drifver korna fram lngs mossan,
    Sjelf p torra heden springer,
    Stter sig p kullens tufva,
    P en plats fr solen ppen,
    Qvder der och sger detta:
    "G nu ned, du sol, i granskog,
    Rulla dig till hvete-landet,
    Ibland enrisbuskar hasta,
    Herden slpp till hemmet ter."

    Men frn hemmet qvad vrdinnan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Det r tid fr nya trlen,
    Fr den kpta att sig mtta."

    Nu Kalevas skna ttling
    Tager brdet fram ur barmen,
    Drar ifrn sin grdel knifven
    Fr att snderskra brdet.
    Skar s med sin knif i stenen,
    Ristade mot hrda klippan,
    Vred sin mun, sitt hufvud rrde,
    Skakade det svarta hret,
    Tog till ordet sjelf och sade:
    "Hur skall qvinnans hn jag glda,
    Glda qvinnans spott och lje,
    Min vrdinnas usla fgnad?
    S jag gldar, som jag mktar:
    Korna skingrar jag i skogen,
    Kr i krret krkta benen,
    Jagar driften upp svedjan,
    Drifver bjrnar hem till grden,
    Binder vargar fast med klafve."

    Solen sjunker ned i granskog,
    Rullar sig till hvete-landet,
    Ibland enrisbuskar hastar;
    Korna han i granskog skingrar,
    Kr i krret krkta benen,
    Jagar driften upp svedjan,
    Drifver bjrnar s till hemmet,
    Jagar vargar upp grden.
    Undervisar sina bjrnar,
    Talar s till sina vargar:
    "Sliten lret af vrdinnan,
    Biten af den halfva vaden."

    Gjorde s en lur af koben,
    Utaf oxens horn en pipa,
    Herda-fljt utaf en kalffot.
    Och han spelar dermed skickligt,
    Lter luren vackert ljuda
    Upp hemmets berg tre gnger,
    Gnger sex vid tgets nda.

    Sade Ilmaris vrdinna:
    "Nu, o Gud, du prisad vare,
    Luren ljuder, hjorden kommer,
    Men hvar fick vl trlen hornet,
    Hvar fick smeden slta luren?
    ronhinnorna den sprnger,
    Rister tvert igenom hufvet."

    Nu Kalevas skna ttling
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Trlen tog sin lur frn krret,
    Frn den hggbevuxna skogen,
    G vrdinna nu att mjlka,
    G att mtta boskapshjorden."

    Derp Ilmaris vrdinna
    Beder gamla mor att mjlka:
    "G du, gamla mor, att mjlka,
    G att mtta boskapshjorden."

    Hon till orda tog och sade:
    "Stdse sjelf en god vrdinna
    Fordom sina kor ju mjlkat,
    Sjelf hon sktt om boskapshjorden."

    Derp Ilmaris vrdinna
    Sig beger att korna mjlka,
    Gr att mtta boskapshjorden:
    "Ve dock mina kor, de skna,
    Alla varglons hull de hafva,
    De med villdjurs hr betckas,
    Bra fjun af skogens tacka.
    Stinda ro deras jufrar,
    Deras spenar ymnigt svllda."

    Lutade sig ned att mjlka,
    Bjde sig fr att beskda,
    Bjrnen hugger uti hlen,
    Vargen griper i med munnen,
    Rifver lret af vrdinnan,
    Alla hlens senor sliter.

    Kullervo, Kalevas ttling,
    Dermed qvinnans hn nu gldar,
    Gldar hennes spott och lje,
    Onda qvinnans ln betalar,
    Sticker piporna i scken,
    Sig med spel till krig begifver,
    Vandrar tutande till hrnad.

    Derp Ilmaris vrdinna
    Snder upp en bn till Ukko:
    "O du Ukko, hgst bland Gudar!
    Tag Kalevas son af daga,
    Sargad utaf jerntungt hagel,
    Nlars stlbesmidda spetsar,
    Upp fasansfulla stridsflt.
    Vid de svra hrnads-tgen."

    Men Kalevas skna ttling
    Rkade frnimma detta,
    Snde d en bn till Ukko:
    "O du Ukko, hgst bland Gudar!
    Dda Ilmaris vrdinna,
    Sargad utaf jerntungt hagel,
    Nlars stlbesmidda spetsar,
    Upp hennes trnga grdar,
    Framfr hennes egen stuga."

    Och han drager nu till rlig,
    Spelar vid sin frd p krret,
    Tutar upp svedje-fltet,
    Blser i sin lur p heden.
    Krret skakas, marken dnar,
    Genljud skallar ifrn heden.

    Bud man efter honom snde:
    "Hemma dog din kra moder,
    Skynda dit, att du fr skda,
    Hur den dda lggs i grafven."

    Men Kalevas skna ttling
    Svarar straxt och yttrar detta:
    "Om hon dog, min kra moder,
    Finnes vl ett sto der hemma,
    Hvarmed hon till grafven fres,
    Snkes ned i jordens skte."

    Spelar vid sin frd p krret,
    Blser i sin lur p heden;
    Bud man efter honom snde:
    "Hemma dog din kra fader.
    Skynda dit, att du fr skda,
    Hur den dda frs i jorden."

    Men Kalevas skna ttling
    Svarar straxt och yttrar detta:
    "Om han dog, min kra fader,
    Finns en vallak vl der hemma,
    Hvarmed han i grafven fres,
    Snkes ned i jordens skte."

    Spelar vid sin frd p krret,
    Tutar vandrande p heden;
    Bud man efter honom snde:
    "Nu din hustru dtt der hemma,
    Skynda dit, att du fr skda,
    Huru hon i mullen lgges."

    Men Kalevas skna ttling
    Yttrade ett ord och sade:
    "Om min hustru dtt i hemmet,
    Har en hst der hemma funnits,
    Hvarmed hon kan fs i jorden,
    Snkas ned i Kalmas boning."

    Och han drar med spel till rlig,
    Frdas tutande till hrnad,
    Spelar upp svedje-fltet,
    Blser i sin lur p heden.




Tjugonde Runan.


    Gret s smeden Ilmarinen,
    Gret och srjde hvarje afton,
    nnu mer han gret om natten,
    Suckade till ljusa dagen,
    D hans maka var frsvunnen
    Och i mullen lagd den skna.
    Icke rrdes uti handen
    Hammarns skaft, det kopparsmidda,
    Icke alls den frsta dagen,
    Ej den frsta, ej den andra.
    Sade smeden Ilmarinen:
    "Ve mig arme man! jag vet ej,
    Hur att vara, hur att lefva;
    Natten ligger jag och vakar,
    Ringa r min kraft, min insigt
    Svag och mdosamt mitt arbet'."

    Gr att plocka guld ur hafvet,
    Silfver ifrn djupa bljan,
    Samlar trd i stora hgar,
    Fulla tretti' lass han slpar,
    Brnner s till kol dem alla
    Och i essjan vrker kolen.
    Fser sedan guld i elden,
    Silfver ibland brnda kolen,
    Med ett fr om hsten lika,
    Lika med en vinter-hare.

    Tar s trlar till att pusta,
    Lnta drngar till att trycka.
    Trlar pusta ofrtrutet,
    Raskt de lnta drngar trycka --
    Utan handskar upp handen,
    Utan hattar fver hjessan,
    Under kalla vinter-himmeln.
    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
    Smider sig af guld en hustru,
    Vill en brud af silfver bilda.

    Men nu pusta trlar dligt,
    Kraftlst trycka lnta drngar.
    Sjelf han tar sig fr att pusta,
    Hurtigt pustar Ilmarinen,
    Pustar en gng, pustar tvenne,
    Redan efter tredje gngen
    Skdar han i essjans botten,
    Synar lngst blgens brddar.

    Spratt ur elden fram en klinga,
    Gyllne klinga utur glden.
    Skn r klingan till att skda,
    Men den har dock onda seder:
    Ddar en man alla dagar,
    Ddar tvenne p de bsta.
    Trlarne t klingan gladdes,
    * Men af harm greps smedens sinne.

    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
    Stack sitt svrd i elden ter,
    Gyllne klingan uti glden,
    Bragte mera guld i elden --
    Guld, s mycket mssan rymde
    Och hattkupan full af silfver.
    Tog s trlar till att pusta,
    Lnta drngar till att trycka.
    Trlar pusta ofrtrutet,
    Raskt de lnta drngar trycka --
    Utan handskar upp handen,
    Utan hattar fver hjessan,
    Under kalla vinter-himmeln.
    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
    Smider sig af guld en hustru,
    Vill en brud af silfver bilda.

    Men nu pusta trlar dligt,
    Kraftlst trycka lnta drngar;
    Sjelf han tar sig fr att pusta,
    Hurtigt pustar Ilmarinen,
    Pustar en gng, pustar tvenne,
    Redan efter tredje gngen
    Skdar han i essjans botten,
    Synar lngst blgens brddar.

    Spratt ur elden fram en fle,
    Hingst med gyllne man ur glden;
    Skn r hingsten till att skda,
    Ilskefullt dock r dess sinne:
    Ddar ett sto alla dagar,
    Ddar tvenne p de bsta.
    Trlarne t hingsten gladdes,
    * Men af harm greps smedens sinne.

    Det var smeden Ilmarinen,
    Krde hingsten uti elden,
    Den guldmanige i gldet.
    Bragte mera guld i elden --
    Guld, s mycket mossan rymde.
    Ock hattkupan full af silfver.
    Tog s trlar till att pusta,
    Lnta drngar till att trycka.
    Trlar pusta ofrtrutet,
    Raskt de lnta drngar trycka --
    Utan handskar upp handen,
    Utan hattar fver hjessan,
    Under kalla vinter-himmeln.
    Sjelf han, smeden Ilmarinen,
    Smider sig af guld en hustru,
    Vill en brud af silfver bilda.

    Trlar pusta ofrtrutet,
    Pusta dagar, hvila ntter;
    Ej blir gyllne bilden frdig,
    Silfver-bruden ej fullbordad.
    Derp smeden Ilmarinen
    Sjelf sig tager fr att pusta.
    Pustar dagar, rastar icke,
    Pustar ntter, hvilar icke,
    Pustar en dag, pustar tvenne,
    Men upp den tredje dagen

    Skdar han i essjans botten,
    Synar lngst blgens brddar.

    Spratt ur elden fram en jungfru,
    M med gyllne hr ur glden;
    Flickan gladde smedens sinne,
    Men af harm de andre grepos.

    Vnder henne, skdar henne,
    Ser ej mun och ser ej gon,
    Ej de qvinliga behagen;
    Smider mun och smider gon,
    Smider qvinliga behagen,
    Ordet kan han icke gifva.

    Skn r jungfrun till att skda,
    Hennes seder han ej knner.
    Tog s smeden Ilmarinen
    Jungfrun p sin bdd till natten;
    Kyla sprider rda guldet,
    Kyla sprider hvita silfret.
    Sade smeden Ilmarinen:
    "t hvem mnde guldmn duga?
    t den gamle Winminen
    Till en maka fr hans lifstid."

    Sjelf den gamle Winminen
    Hvilar straxt den frsta natten --
    Upp skna hufvud-kuddar,
    Upp mjuka fjder-dynor --
    Vid den unga jungfruns sida,
    Hvilken utaf guld var formad,
    Som var tecknad utaf silfver.

    Der nu gamle Winminen
    Skyddar sig med ull-betckning,
    Sveper sig i tjocka pelsen,
    Tcken breder fver kroppen --
    Tvenne, trenne bjrnars hudar,
    Dertill fem, sex ylle-tcken.

    Lagom varm var ena sidan.
    Den som lg i tcket insvept,
    Uti mjuka ylle-kldet.
    Den t jungfrun vnda sidan
    S nr hade blifvit frusen,
    Stelnat till en snig massa,
    Sig till hafvets is frvandlat
    Och till stenens hrdhet styfnat.

    D nu gamle Winminen
    Blott en enda natt sig hvilat
    Invid gyllne jungfruns sida,
    Bredvid bruden utaf silfver,
    Hjde han sin rst och talte,
    Yttrade med orden detta:
    "Aldrig m du, unga slgte,
    Aldrig J, dess sners sner!
    Ej s lnge tiden varar,
    Klara mnen nnu lyser,
    Utaf guld en qvinna bilda,
    Vilja brud af silfver smida.
    Kyla sprider rda guldet,
    Kyla sprider hvita silfret,
    Lagom varm var ena sidan,
    Den i gamla tcket svepta,
    Men till is den ville stelna,
    Som var vnd t unga jungfrun."

    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Med t sidan lutad mssa,
    For nu smeden Ilmarinen
    Fjerran hn till Pohja-grden,
    For med hopp om annan flicka,
    Hnfrd af en jungfrus fgring.

    Kom s in i Pohja-stugan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Gumma gif t mig din dotter,
    Gif t mig en fager fstm,
    Den bland dina dttrar yngre,
    Den bland barnen allrabsta."

    Louhi, Pohjolas vrdinna,
    Tog till orda nu och sade:
    "Hr r ingen flicka vaggad,
    Ingen dotter nrd och fostrad
    Fr din slde, o du vrkling,
    Fr din bdd, du glupske blodhund,
    Du som frter ktt med benen,
    Slukar i dig ra bloden.
    Hellre lemnar jag min dotter,
    Slungad till Frderfvets munsbit,
    Uti gapet p en springvarg,
    Uti bistra bjrnens kftar."

    Ddan fick han ingen flicka,
    Ingen ung och fager fstm.
    Vred sin mun, sitt hufvud rrde,
    Skakade det svarta hret,
    For s bort frn Pohja-grden,
    Frdades till egna nejder.

    Gamle trygge Winminen
    Mter honom upp vgen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Hr mig smed, du Ilmarinen,
    Frnde, barn af samma moder!
    Hvarfr r du s bedrfvad,
    Lter snedt din mssa hnga,
    Nr frn Pohjola du kommer?
    Sg, hur lefver man i Pohja."

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Ltt i Pohja r att lefva,
    D der Sampo finns, som maler,
    Granna locket, som sig rullar;
    Mol p en dag sd att tas,
    P den andra till att sljas,
    P den tredje att frvaras.

    Ja, det sger jag i sanning:
    Ltt i Pohja r att lefva,
    D i Pohja Sampo finnes;
    Der r pljning, der r sning,
    Der r all slags vxt och grda,
    Der, just der en evig lycka."




Tjugufrsta Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Hr mig, broder Ilmarinen!
    Lt oss nu till Pohja fara
    Fr att taga goda Sampo,
    Fr att skda granna locket."

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Svrt det blir att Sampo taga,
    Svrt att f det granna locket
    Ifrn Pohjola det mrka.
    Der r Sampo frd att gmmas,
    Granna locket att frvaras,
    In i Pohja-grdens stenberg,
    Inom kopparbergets gmmor,
    Bakom nio ls och riglar,
    Och dess rtter har man fstat
    P ett djup af nio famnar;
    En r fstad ned i jorden,
    Invid vattnets rand den andra
    Och i hemmets berg den tredje."

    Sade gamle Winminen:
    "Kom blott du att Sampo taga,
    Hem det granna locket fra
    Ifrn Pohja-grdens stenberg,
    Ifrn kopparbergets gmmor,
    Frn de nio lsens stngsel.
    Frst dock hamra mig en klinga,
    Ett eldeggadt svrd mig bilda,
    Hvarmed hundarna jag tuktar,
    Jagar Pohja-skaran undan,
    Nr vi g att taga Sampo,
    Nr till kalla byn vi komma,
    Bort till Pohjola det mrka,
    Till det mulna Sariola."

    Det var smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Fste skyndsamt jern i elden,
    Bragte hastigt kol i essjan,
    Tog s trlar till att pusta,
    Lnta drngar till att trycka.
    Trlar pusta ofrtrutet,
    Raskt de lnta drngar trycka;
    Ssom vlling vidgas jernet,
    Ssom jernslagg frser stlet.

    Derp smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Ned uti sin essja skdar,
    Synar lngst blgens brddar.
    Spratt nu fram ett svrd ur elden,
    Sprang en klinga upp ur glden.

    Sjelf nu smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Bildade af guld dess fste,
    Gjorde handtag utaf silfver;
    Ssom deg sig guldet tjde,
    Silfret ssom hafvets fradga,
    Uti essjan, upp stdet,
    Under slagen utaf hammarn.

    Nu r svrdet frdigbildadt,
    Och den gamle Winminen
    Griper i eldeggad klinga,
    Fattar tag med hgra handen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Passar klingan ock fr mannen,
    Skickar svrdet sig fr brarn?"

    Klingan passade fr mannen,
    Skickade sig vl fr brarn,
    Mnen lyste upp spetsen,
    P dess fste glnste solen,
    Hsten gnggade p bettet,
    Katten gnllde upp knappen
    Och i slidan lg en hundvalp.

    Derp smeden Ilmarinen
    Vpnar sig och sig omgjordar,
    Klder sig i jernsmidd skjorta,
    Stlsmidt blte p sig spnner,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Mannen r i pansar bttre,
    Starkare i jernsmidd skjorta,
    Fastare i stlsmidt blte."

    Tiden nalkas nu att fara,
    Vandrings-stunden r frhanden.
    En var gamle Winminen,
    Ilmarinen var den andre,
    Gingo nu att hsten ska,
    Ska ett rs gamla flen,
    Buro betslet invid grdeln,
    Flens seldon upp ryggen.
    Stigande lngsefter vgen,
    Kring den dunkla kenskogen,
    Hrde de ett fartyg grta
    Och en bt vid stranden klaga.

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Der ett fartyg hres grta,
    Der en bt vid stranden klagar.
    Kanske att vi fara sjleds,
    Frdas fram med bt p vattnet,
    Eller monn till lands vi resa,
    Ridande p hafvets strnder?"

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Skrare till lands r frden,
    Dden gnge ut p hafvet,
    Der oss skulle stormen skaka.
    Vdrets ilar vldsamt kasta,
    Vra fingrar blefve ror,
    Vra flata hnder styren."

    Sade gamle Winminen:
    "Skrare till lands r frden,
    Skrare, men mer besvrlig,
    nnu vida mera krokig,
    Och det r en frjd fr bten,
    Nr den flyter upp vattnet,
    Stryker fram p vida hafvet,
    Fljer t de stra fjrdar,
    Nr den vaggas utaf blsten,
    Gungas utaf vestan vinden,
    Fres fram af sunnanflkten."

    Slngde grimman ned p marken,
    Hingstens betsel upp mossan,
    Flens seldon uti lunden.
    Vandrar sedan till sin trdbt,
    Bten, som vid stranden grter,
    Talar och af bten sprjer:
    "Hvarfr grter du, min trdbt,
    Jemrar dig, du rfstrika?
    Smrtar dig, att tung du gjordes,
    Att s grof du blifvit timrad?"

    Svarade nu trdstams-skeppet,
    rfstrika bten talte:
    "Btens hg r ut p bljan
    fven ifrn smorda rullar,
    Flickans hg till mannens boning
    fven ifrn hga hemmet.
    Fr min tyngds skull jag ej grter,
    Ej fr det, att grof jag gjordes;
    Derfr grter jag, ett trdskepp,
    Klagar bt af tallar timrad:
    Sades nog, d man mig gjorde,
    Att jag till en stridsbt reddes,
    Rustades till rlogsfartyg,
    Att med gods och skatter lastad
    Jag till hemmet skulle vnda;
    Men ej kom jag ut till striden,
    Frdes ej p hafvets bljor.
    Andra btar, smsta fartyg,
    Frdas stdse uti rlig,
    Vilda fejders strt betrda
    Och frskaffa mera medel,
    n en konung fr p sex r,
    P sju somrar smeden vinner.
    Jag, som r till farkost bilad,
    Redd af gamle Winminen,
    Ruttnar jemt p mina spnor,
    Vrkes hr p timmer-platsen.
    Markens allrasmsta maskar
    Bo inunder mina vrnger,
    De bland luftens foglar vrsta
    Bygga p mig sina nsten.
    Tvfaldt vackrare det vore,
    Vore tv- och trefaldt bttre,
    Att en tall p backen vara,
    St p heden som en fura,
    P hvars qvistar ekorn springer,
    Barrtrdsfgeln vingen flaxar."

    Sade gamle Winminen:
    "r du Winminens fartyg,
    M du lpa ifrn stapeln,
    Utan att af hnder rras,
    Utan att med armar skjutas."

    Skickligt svarar trdstams-skeppet,
    rfstrika bten talar:
    "Lper ej mitt hela slgte,
    Ej de andra brdra-btar,
    Utan att af hnder rras,
    Utan att med armar skjutas."

    Sade gamle Winminen:
    "Om jag dig p bljan skjuter,
    Monne utan rodd du lper,
    Utan rors tillhjelp skrider,
    Stryker fram frutan myndning,
    Utan vind, som seglet fyller?"

    Skickligt svarar trdstams-skeppet,
    rfstrika bten talar:
    "Lper ej mitt hela slgte,
    Ej de andra brdra-btar,
    Om man dem med rodd ej drifver,
    Bringar fram med rors tillhjelp,
    Myndar med de smrre ror,
    Och om vind ej seglet fyller."

    Sade gamle Winminen:
    "Lper du med rodd d drifven,
    Om man hjelper till med ror,
    Med de smrre ror myndar,
    Och om vinden seglet fyller?"

    Skickligt svarar trdstams-skeppet,
    rfstrika bten talar:
    "Lper ju mitt hela slgte,
    Lpa alla brdra-btar,
    Om med rodd de framt drifvas,
    Om man hjelper till med ror,
    Med de smrre ror myndar,
    Och om vinden seglet fyller."

    Gamle trygge Winminen
    Skt nu bten ut p vattnet,
    Qvad sin farkost upp bljan.
    Qvad en sida full med flickor,
    Fagra tennbriskprydda flickor,
    Unga mr med messingsgrdlar,
    Ringbeprydda, ntta jungfrur;
    Qvad den andra full med fstmn,
    Unge mn med strfva lockar,
    Strfva lockar, hrda hnder,
    Sporrbeprydde, stolte karlar.

    nnu qvder Winminen
    Tofterna i bten fulla
    Med en lderstigen skara,
    Med ett slgte, trdt af tiden; --
    Ringa rum fr det var frigt,
    D han frst de unga qvdit.

    Sjelf han stter sig vid rodret.
    Stller sig att styra bten
    Uti bjrkens hjda bakstam,
    Stdd emot det krkta styret.
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:

    "Flyt i trdls trakt, du fartyg,
    Lgg till rygga vida fjrdar,
    Flyt p hafvet som en blddra,
    Som ett nckrosblad p bljan."

    Ordnade till rodd de gamle,
    Gamle ro och hufvun darra,
    Gldjen smjes ej med gldje.
    Rodden sig till rodd ej fogar.

    Ordnade till rodd de unga,
    Stllde dem att ror skta,
    Unge ro och fingren knaka,
    Gldjen smjes ej med gldje,
    Rodden sig till rodd ej fogar.

    Sjelf nu smeden Ilmarinen
    Tog sin plats p roddar-bnken,
    Satte sig att ror skta;
    Nu med gldje gldjen smjes
    Och till rodd sig rodden fogar.
    Rodde smeden Ilmarinen,
    Rodde med de hrda fingrar;
    Nu sig svnger trdstams-skeppet,
    Furu-btens brder bjas,
    Tofter skakas, ror knaka,
    rors skaft som hjerpar pipa,
    rors blad som orrar kuttra,
    Fren susar liksom svanen,
    Aktern skrnar till likt korpen,
    Ssom gss rodd-hakar ljuda.
    Sjelf den gamle Winminen
    Styr sin farkost genom svallet
    Vid den dimomhljda udden,
    Vid den skogbevxta holmen.

    Ahti bodde upp holmen,
    Kauko uti uddens krkning.
    Han sitt usla lge srjer,
    Han sin ringa lott begrter,
    Trnga boden honom grmer.

    Kastade sin blick t vester,
    Vnde hufvudet t sder;
    Ut t fjerran ser den skne,
    Kmpen skdar fver hafvet,
    Lnge mannen bortom molnen.
    Ser en ganska liten molnsky,
    Ser i skyn en vattendroppe,
    Ser en liten sj i droppen
    Och p sjn en liten kstock,
    Varsnar litet folk i stocken,
    Ser i btens stam en hjelte,
    Annan kmpe vid dess ror.

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Ej jag knner detta fartyg,
    Knner ej den goda bten,
    Som med rodd frn Suomi kommer,
    Drifs med rslag ifrn ster,
    Har sitt styre vndt mot vester."

    Nu han hjde upp sin stmma,
    Hof ett mktigt skri vid udden,
    Sporde ropande bak kullen:
    "Hvems r bten upp vattnet,
    Skeppet, som p bljan flyter?"

    Mnnerna frn bten tala,
    Qvinnorna det gensvar gifva:
    "Hvem r du, som str bak kullen,
    Kmpe der i demarken,
    Hr du Skaparns bt ej knner,
    Sjelfva Win-grdens farkost,
    Knner icke btens styrman,
    Har om roddaren ej kunskap?"

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Redan styrmannen jag knner,
    Knner roddaren i bten:
    Gamle trygge Winminen
    Sjelf vid btens styre sitter,
    Roddaren r Ilmarinen.
    Hvart, J mnner, gller resan,
    Hvart r kosan stlld, J hjeltar?"

    Sade gamle Winminen:
    "Rakt t norr r kosan rigtad,
    Gent emot de stora vgor,
    Mot de skumbekldda bljor
    Fara vi att Sampo taga,
    Att det granna locket hemta
    Ifrn Pohja-grdens stenberg,
    Ifrn kopparbergets gmmor."

    Sade muntre Lemminkinen:
    "O du gamle Winminen!
    Tag ock mig p dina frder,
    fven jag en man der vore,
    Vore der en tredje hjelte,
    Nr du gr att lyfta Sampo,
    Att det granna locket bra
    Ifrn Pohja-grdens stenberg,
    Ifrn kopparbergets gmmor."

    Gamle trygge Winminen
    Tog s kmpen med p frden,
    Tog i bten raske mannen.
    Det r muntre Lemminkinen,
    Vandrar stigande med snabbhet,
    Gr med ltta steg till stranden,
    Hemtar med sig sido-brder
    Uti Winminens farkost.

    Sade gamle Winminen:
    "Vore lagom trd i bten,
    Sido-brder i min farkost,
    Vore fven tyngd tillfyllest,
    Hvarfr br du ifrn skogen
    nnu mera trd i bten?"

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Ej frrdet stjelper bten,
    Stacken ej frstrs af stdet,
    Ofta ju p Pohja-hafvet
    Vinden prfvar sido-brder,
    Motvind starka sqvttbord fordrar."

    Sade gamle Winminen:
    "Derfr r ock smedens farkost
    Redd med jernbeslagna sidor,
    Att ej bten drifs af vinden,
    Ej af vrens ilar kastas."




Tjuguandra Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Styrde sedan fram sin farkost
    Frn den dimomhljda udden,
    Frn den skogbevxta holmen.
    Styrde en dag lngsmed floder,
    Andra dagen lngsmed sjar
    Och den tredje utfr forssar.

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade
    Ofvan fallet af eldforssen,
    Vid den helga flodens hvirfvel:
    "Jungfru, du forsfallets granne,
    Flicka invid strida strmmen!
    Drag ditt snre ut p vattnet,
    Drag ditt bla garn p bljan,
    Nr den rda bten kommer,
    Tjrubringan framt stryker.
    Midt i floden str en klippa,
    Der som forssen starkast brusar,
    Ligger framfr rda bten,
    r i vgen fr min farkost.
    Vrid i klippan hl med borren,
    Bryt den snder med ditt huggjern,
    S att bten fritt kan lpa,
    Tjrubringan framt stryka.
    Btens bog till jern frvandla,
    Byt till mossa stenens sida,
    D jag far i forssens brusning,
    Frdas fram bland strida bljor.
    Samla brnningar med nfven,
    Vnd dem om med dina hnder,
    Vgor vlf med famnen undan,
    Att mot brstet de ej frsa,
    Att mot mig de icke brusa.

    O du Ukko, Gud i hjden!
    Du som r mitt enda bistnd,
    Strck ditt blanka svrd i bljan,
    Styr min farkost med din klinga,
    S att bten fritt kan lpa,
    Furu-stocken framt stryka."

    Der dock stadnar trdstams-bten,
    Fastnar Win-grdens farkost,
    Hrdt sig fster trdstams-skeppet,
    Rda bten rres icke.

    Gamle trygge Winminen
    Brjar tnka och begrunda:
    "Hvarvid fste sig nu bten,
    Stadnade den rda stocken?
    Monne vid en sten, en ruska,
    Eller vid ett koppar-rse?"

    Lutade sig ned att skda:
    "Icke vid en sten, en ruska,
    Eller vid ett koppar-rse,
    Men p stora gddans skuldror,
    Upp vattenhundens refben."

    Det var muntre Lemminkinen,
    Stack sitt svrd i flodens blja,
    Stafven ned inunder skeppet,
    Bten brjar ej att lpa,

    Svrdet splittrades i stycken,
    Fisken var dock frisk och oskadd.

    Derp smeden Ilmarinen
    Stack sitt svrd i flodens blja,
    Stafven ned inunder skeppet,
    Bten brjar ej att lpa,
    Lses icke ur sitt fngsel.
    Svrdet splittrades i stycken,
    Frisk och oskadd var dock fisken.

    Nu den gamle Winminen
    Drager svrdet frn sin sida,
    Grymma jernet utur slidan,
    Sticker det i gddans skuldror,
    Uti vattenhundens refben.

    Lyfter fisken ifrn hafvet,
    Drager hufvudet i bten,
    Stjerten snkes ned i bottnet.
    Vnder fisken, den betraktar,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Ett och annat finns i floder,
    Der finns ruskor, der finns gddor.
    Hvem bland svenner r den ldste?
    Han m snderdela gddan,
    Skra fisken uti stycken."

    Mnnerna ur bten svara,
    Qvinnorna ifrn dess sidor:
    "Renast ro fiskarns hnder,
    Heligast hans egna fingrar."

    Bten brjade nu lpa,
    Skeppet ur sitt fngsel lstes.
    Gamle trygge Winminen
    Styrde bten till en holme,
    Drog s knifven ur sin slida,
    Som p venstra sidan hngde.
    Dermed skar han gddan snder,
    Klyfde den i tvenne delar,
    Tog till orda se'n och sade:

    "Hvad ej kunde deraf blifva,
    Af den stora gddans tnder,
    Utaf vattenhundens refben,
    Om de frdes till en smidja,
    Om till skicklig smed de bragtes,
    Bragtes till en kunnig konstnr?"

    Sade smeden Ilmarinen:
    "Hvad kan utaf skrpet blifva,
    Hvad af lumpna tinget gras,
    Utaf fiskbens-skrdet bildas,
    Om det ock till smidjan fres,
    Om till skicklig smed det bringas,
    Bringas till en kunnig konstnr?"

    Sade gamle Winminen:
    "Det ju vore harpans brjan,
    Om till skicklig smed det frdes,
    Bragtes till en kunnig konstnr."

    Men der fanns ej kunnig konstnr,
    Fanns ej man med sdan insigt,
    Att han kunnat harpan foga.
    Gamle trygge Winminen
    Tager sjelf sig fr att foga,
    Brjar sjelf att harpan bilda.
    Hvadan fick han ljudfullt botten?
    Frn den hggbevuxna dalen,
    Frn den genljudsfulla granen.
    Hvadan fick han harpans skrufvar?
    Af den stora gddans tnder,
    [Utaf Tuoni-trlens borrar.]

    nnu felas ngot litet,
    Skna harpan r i saknad
    Af en strng, af tvenne tagel.
    Hvaraf voro harpans strngar?
    Utaf hr frn Hiisi-hsten,
    Utaf Lempo-flens kldnad.

    Nu var strngaspelet frdigt,
    Stora gddbens instrumentet,
    Harpan utaf fiskens fenor.
    Gamle trygge Winminen
    Bjd de gamle till att spela;
    Gamle spela, hufvun darra,
    Gldjen ej med gldje smjes,
    Spelet sig till spel ej fogar.
    Bjd de unge till att spela,
    Unge spela, fingren knaka,
    Ej r ljudet rtta ljudet,
    Gldjen gller ej fr gldje.
    Spelar muntre Lemminkinen,
    Spelar smeden Ilmarinen,
    Gldjen ej med gldje smjes,
    Spelet sig till spel ej hjer.

    Gamle trygge Winminen
    Skickar harpan s till Pohja,
    Kantele till Kalevala.
    Spelar Pohja-grds vrdinnan,
    Spela Pohja-grdens svenner,
    Spela svenner, spela jungfrur,
    Spela ock de unga flickor,
    Spela de ogifta mnner,
    Spela fven gifta mnner.
    Vnda harpan om och vrida,
    Hlla den i sina fingrar,
    ga ej den rtta konsten.
    Strngarna i oskick bragtes,
    Nr de tvenne skilda folkslag
    Spelade med sina fingrar;
    Taglen gfvo skrnfullt lte,
    Skrande och strfva toner,
    Harpan skrlade frfrligt.

    Gubben vaknade p ugnen,
    Spratt ur smnen upp den gamle,
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Hren upp omsider, tystnen!
    Detta skr mig allt till benen,
    Sprnger mina rons hinnor,
    Ristar tvert igenom hufvet,
    Strer smnen fr en vecka.
    Om det Finska folkets harpa
    Icke bttre stadkommer,
    Ej frsnker uti slummer,
    Vrken den d ut p vattnet,
    Snken ned i flodens blja;
    Eller bringen den tillbaka,
    Fren uti mstarns hnder,
    Uti konstnrns egna fingrar."

    Pltsligt ifrn harpans strngar
    Dessa ord till gensvar ljuda:
    "Ej jag br i floden vrkas,
    Icke ut p bljan kastas,
    nnu spelar jag hos mstarn,
    Ljuder uti konstnrns hnder."

    Nu man harpan varsamt frde,
    Bragte kantele frsigtigt,
    Bar den uti mstarns hnder,
    Uti konstnrns egna fingrar.

    Gamle trygge Winminen
    Tvttar sina tummar rena,
    Fingrarna i ordning lagar,
    Stter sig p gldje-stenen,
    P en klippa invid stranden,
    Ned p silfverrika backen,
    P den gyllne kullens hympel,
    Tar i fingrarna sin harpa,
    Lgger bjda tr't p knna,
    Kantele inunder handen.
    Hjde nu sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Ho som frr ej har frnummit
    Frjden af de hga runor,
    Ej till harpans toner lyssnat,
    Han m komma fr att hra."

    Spelar gamle Winminen,
    Spelar p en gng och sjunger,
    Fingrarna sig bjligt hjde,

    Rrdes af och an p harpan,
    Ltt steg tummen ifrn strngen.
    Nu med gldje gldjen smjes
    Och till spel sig spelet hjer,
    Ymnigt ljud ger gddbens harpan,
    Harpan gjord af fiskens ryggben,
    Hingstens tagel mktigt ljuda,
    Hstens tagel toner bilda.

    Ej fanns ngot djur i skogen,
    Springande p fyra ftter,
    Ej en varelse i luften,
    Som nu icke kom att hra,
    Undra fver ljufva spelet.
    Vargen sjelf i krret vaknar,
    Bjrnen stiger upp frn heden,
    Ur sitt ide utaf tallar,
    Ur sin kula utaf granar.
    Hoppar hastigt upp grdet,
    Kryper derifrn till ledet,
    Grdet faller kull p klippan,
    Ledet rullar ned i lunden,
    Bjrnen hoppar upp i granen,
    Skyndsamt sig i tallen svnger,
    Medan fadren gldje skapar,
    Winminen spelet skter.

    Dunkelskggig skogens gubbe,
    Frejdad konung fver djuren
    Och den hela Tapio-skaran
    Gingo att p spelet hra.
    fven sjelfva skogs-vrdinnan,
    Tapiolas trgna qvinna
    Kldde sig i bla strumpor,
    Snrde rda band om skorna,
    Steg s opp i bjrkens knyla,
    Hvilade i alens krkning,
    Fr att harpans toner hra
    och p strnga-spelet lyssna.

    Ej fanns lefvande i skogen,
    Resligt djur p fyra ftter,
    Ingen varelse i luften,
    Hvinande med tvenne vingar,
    Ej en fogelskock s prktig,
    Att den ej frn luften yrde,
    Ilande med snabbhet neder,
    Fr att herrlig tonkonst hra,
    Undra fver ljufva spelet.
    rnen flg frn hga rymden,
    Hken midt igenom molnen,
    Allan kom frn djupa bljan,
    Knipan ifrn krrets brddar,
    Svanorna frn ppna krren.
    Qvittrade ock smrre finkar,
    Nra tusende af lrkor
    Och af siskor nnu flere
    P den gamle mannens skuldror.

    Sjelf den skna luftens trna,
    Den p fgring rika Solen
    Och den vackra, milda Mnen
    Suto, en p luftens loka,
    Lysande p himla-bgen
    Och den andra p en molnsky,
    Herrligt strlande vid kanten.
    Der sin vf af guld de vfde,
    Vrdade om silfver-tyget
    Med en gyllne vf-skottspole,
    Med en sked af silfver bildad;
    Frde skeden fram och ter,
    Lto skaften hjas, snkas.
    Men d sllsamt ljud de hrde,
    Hjeltens ljufva spel frnummo,
    For frn handen vfvar-skeden,
    Flg frn deras fingrar spolen,
    Vfvens gyllne trdar brusto,
    Af dess silfver-trdar sprungo.

    Fanns ej lefvande i vattnet,
    Som med fenor sex sig rrer,
    Ilar fram med tta fenor,
    Ej af fisk en svrm s herrlig,
    Att den icke kom att hra,
    Undra fver ljufva spelet.
    Kommo laxar, kommo sikar,
    Gddor sig med snabbhet slngde,
    Vattenhundar skyndsamt skredo.
    fven andra smrre fiskar
    Kommo simmande mot grset,
    Strfvade n lngre framt,
    Fr att hra Wins snger,
    Undra fver ljufva spelet.

    Ahto, konung fver bljor,
    Grsbeskggad vattnets gubbe
    Drager sig till vattenbrynet,
    P ett nckrosblad sig smyger.
    Sjelf den skna vattnets drottning
    Vattnets ymniga vrdinna
    Hller p att kamma hret,
    Borsta sina lnga lockar
    Med den guldbeprydda kammen,
    Med sin borste utaf silfver.
    Men nr sllsamt ljud hon hrde,
    Hrde ljufva Suomi-spelet,
    Fll ur handen gyllne kammen,
    Flg frn hennes fingrar borsten.
    Bort sig flyttade den arma,
    Skte sig ett annat stlle,
    Spratt med brstet opp frn vattnet,
    Drog sig s till vattu-stenen,
    Lade brstet emot klippan,
    Fr att lyss upp de toner,
    Tonerna frn Wins harpa,
    Parade med sngens toner,
    Nr s underbart var ljudet
    Och s ljufligt harpo-spelet.

    Icke fanns en sdan hjelte,
    Ej en man s fast i sinnet,
    Ej en man och minst en qvinna,
    Som det ej till trar rrde.
    Greto unga, greto gamla,
    Greto de ogifta mnner,
    Greto fven gifta mnner,
    Greto medellders svenner,
    Greto svenner, greto jungfrur.
    Greto fven smrre flickor,
    Nr s underbart var ljudet
    och s ljufligt Suomi-spelet.
    Till och med fr Winminen
    Tre-kllan ymnigt svllde,
    Vattnet flt utur hans gon,
    Trar digrare n tranbr,
    Digrare n svalors hufvu'n,
    Trar mer n hjerpgg trinda
    Fllo p hans breda kinder,
    Rullade frn breda kinder
    Ned upp det hvlfda brstet,
    Rullade frn hvlfda brstet
    Ned upp de fasta knna,
    Rullade frn fasta knna
    Ned upp de hga vrister,
    Rullade frn hga vrister
    Under ftterna p marken.
    Vattendropparna de runno
    Genom fem hans ylle-kjortlar,
    Genom sex hans gyllne grdlar,
    Bla skjortor sju igenom,
    Genom tta vallmars jackor.

    S i floder trar runno
    Hn frn gamle Winminen
    Till det bla hafvets strnder,
    Och frn bla hafvets strnder
    Ned inunder klara vattnet,
    Ofvanp det svarta gruset.
    Der de frodades frtrffligt,
    Bildades till delstenar,
    Fr att kunga-smycken blifva,
    Hga mnner evigt frjda.

    Sade gamle Winminen:
    "Monn bland denna ungdom finnes,
    I den skna ungdoms skaran,
    Uti detta hga slgte,
    Bland den store fadrens sner,
    Den som plockar mina trar
    Under hafvets klara vatten,
    Ofvanfrn det svarta gruset?"

    Svarade s vl de unge,
    Som de gamle fven sade:
    "Icke finns bland denna ungdom,
    I den skna ungdoms skaran,
    Uti detta hga slgte,
    Bland den store fadrens sner,
    Den som plockar dina trar
    Under hafvets klara vatten,
    Ofvanfrn det svarta gruset."

    Kommer s den bla knipan --
    Ofta ju den bla knipan
    Doppar nbben ned i bljan,
    Svalkar sig i kalla vattnet --
    Denna plockar delstenar,
    Plockar Winminens trar
    Under hafvets klara vatten,
    Ofvanfrn det svarta gruset.




Tjugrutredje Runan.


    En var gamle Winminen,
    Ilmarinen var den andre
    Och den tredje Lemminkinen,
    De till Pohjas stugor kommo.

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Hvarom veta mnner tlja,
    Hvilken nyhet bringa hjeltar?"

    Sjelf den gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Vi om Sampo ha att tlja,
    Orda om det granna locket;
    Komma hit att Sampo dela,
    Att det granna locket skda."

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Hermelinen kan ej delas,
    Ekorn ej frslr t trenne."

    Gamle trygge Winminen
    Brjar spela p sin harpa,
    Locka toner ur dess strngar.
    Trttar det frmtna folket,
    Smnens tyngd derfver sprider,
    Knner efter i sin ficka,
    Letar i den lilla pungen,
    Derur smnens nlar tager,
    Sofver in det tvra folket,
    Snker hedna-skaran neder
    Uti Pohjola det mrka,
    I det mulna Sariola.
    Gr s fr att Sampo taga,
    Fra bort det granna locket
    Ifrn Pohja-grdens stenberg,
    Ifrn kopparbergets gmmor,
    Frn de nio lsens stngsel.

    Sjelf den gamle Winminen
    Lter sngens toner ljuda,
    Och d rras borgens portar,
    Borgens fasta gngjern skakas.
    Derp smeden Ilmarinen
    Borgens ls med smr bestryker,
    Rosten bort med ister tager,
    Vrider lsen upp med fingrar,
    Stenarna med grfta rdjar.

    Sade gamle Winminen:
    "O du Lempi-son den muntre,
    Du bland mina vnner ypperst!
    G att goda Sampo taga,
    Bra bort det granna locket."

    Det var muntre Lemminkinen, --
    Alltid redo och bengen
    Att ett gifvet vrf frrtta --
    Sig beger att Sampo taga,
    Bra bort det granna locket.
    Fattar med sin famn om Sampo,
    Stdjande sitt kn mot marken;
    Fr ej Sampo till att rras,
    Kan ej rubba granna locket.

    Finns en oxe god i Pohja
    Ett behornadt djur i grden;
    Oxens sidor ro starka,
    Fasta kroppens alla lemmar
    Och dess senor ganska sega.

    Det r muntre Lemminkinen,
    Tar nu oxen ifrn betet,
    Tar en plog frn ker-renen,
    Pljer sedan Sampos rtter,
    Granna lockets starka fngsel,
    Med en hundrahornad oxe,
    Med ett tusenhfdadt villdjur.
    Pljer dem med eldbetts-plogen,
    Med dess kopparsmidda billar,
    Fr s Sampo till att rras,
    Fr i lutning granna locket.

    En var gamle Winminen,
    Ilmarinen var den andre
    Och den tredje Lemminkinen,
    Grepo med sin famn om Sampo,
    Vnde den i sina armar,
    Slpade till vackra bten,
    Lade s uti sin farkost.

    Frgar smeden Ilmarinen:
    "Hvart skall goda Sampo fras,
    Hvart det granna locket forslas
    Uti Winminens farkost?"

    Sade gamle Winminen:
    "Jag en liten jordflck knner,
    Vet utaf ett ringa stlle --
    Icke betadt, icke slaget,
    Ej beskt af mnners klingor --
    Vid den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen;
    Dit m goda Sampo fras,
    Dit det granna locket bringas."

    Derp gamle Winminen
    Styrde bten genom svallet
    P det bla hafvets yta,
    Styrde fver Pohja-hafvet.

    Sade muntre Lemminkinen:
    "Du ej qvder Winminen,
    Sjunger icke delborne,
    Fast du goda Sampo vunnit,
    Fast du gjort en lycklig resa."

    Gamle trygge Winminen
    Svarar yttrande med klokhet:
    "n fr tidigt r att sjunga,
    Bittida att gldje vcka,
    Medan Pohjas portar synas
    Och de onda gngjern glimma.
    Frst d r det tid att sjunga,
    D r gldjen p sitt stlle,
    Nr vi egna drrar skda,
    Egna portars rassel hra,
    Borta bakom hundra fjrdar,
    Sen i fem da'rs tid vi seglat."

    Derp gamle Winminen
    Styrde p det bla hafvet,
    Styrde en dag, styrde tvenne,
    Styrde n p tredje dagen,
    Och nu synas egna drrar,
    Egna portar hras rassla
    P den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen.

    Nu den gamle Winminen
    Lter sngens toner ljuda,
    Mannen rres, skgget darrar,
    Men ej vrida sig hans kkar.

    Tranan satt upp en stubbe,
    Ofvanp en fuktig tufva,
    Uti Pohjola det mrka,
    I det mulna Sariola;
    Tranan rknar finger-benen,
    Rknar talet utaf trna.
    Hrde underbara ljudet,
    Hrde Winminen sjunga,
    ppnade sin vida strupe,
    Upphof sen ett grsligt lte,
    Hvaraf hela Pohja vaknar,
    Onda vldet vcks ur smnen.

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Ilar straxt att Sampo finna,
    Efterse det granna locket
    Uti Pohja-grdens stenberg,
    Inom kopparbergets gmmor.
    Sade sedan dit hon kommit:
    "Ve nu mina dar, jag arma!
    Hvem har hr vl lsen sndrat,
    Snderbrutit alla gngjern,
    ppnat alla slottets drrar,
    Alla borgens portar rubbat?
    Kunde Sampo vara bortfrd,
    Granna locket hdan buret?

    Ja, visst r nu Sampo bortfrd,
    Visst r granna locket buret
    Ifrn Pohja-grdens stenberg,
    Ifrn kopparbergets gmmor,
    Frn de nio lsens stngsel."

    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma,
    Snder upp en bn till Ukko,
    Dunder-guden s anropar:
    "Ukko, snd en hftig stormvind,
    Vder-ilar oerhrda,
    Lyfta upp det svarta gruset
    Ofvan hafvets klara blja,
    Att ej Win slipper undan,
    Att ej vattnets vn kan frdas."

    Det var Ukko, fver-guden,
    Bjd nu vindarna att blsa,
    Luftens strnder till att brusa.
    Vindarna att blsa vcktes,
    Luftens strnder till att brusa;
    Hftigt blste vestanvinden,
    Sydvestvinden for med styrka,
    Starkare nnu for sunnan,
    stanvinden hven ohyggligt,
    Nordan dnade frfrligt.
    Barren blste de frn trden,
    Blste blommorna frn ljungen,
    Hylsorna kring fr't frn grsen,
    Blste fven gddbens harpan,
    Harpan gjord af fiskens fenor,
    Bort frn Winminens fartyg.
    Ahto harpan sg p bljan,
    Bergade den snart och frde
    Till sin fiskuppfyllda boning.

    Sade smeden Ilmarinen.
    "Visst har hret vind ftt knna,
    Skgget rna onda dagar
    fven upp dessa fjrdar;
    Sllan lra dock de prfvat
    En s mktig storm, som denna.
    Ve nu mina dar, jag arme,
    Som for ut p vida hafvet,
    Mig begaf p ppna fjrdar,
    Trampade p trd, som rullar,
    Stdde mig p qvist, som sklfver.
    Vinden r nu mig en tillflykt
    Och frbarmaren r bljan."

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ej att grta uti bten,
    Jemra sig uti en farkost;
    Grten hjelper ej ur nden,
    Jemmern ej frn onda dagar."

    Det var muntre Lemminkinen,
    Hvarken gret han, eller gladdes,
    Kom i hg sitt frra lge,
    Mindes vl sitt fordna trngml;
    kade blott sido-brder,
    Redde sqvttbord uti bten
    Till en hjd af trenne famnar.
    Vinden fick nu skaka bten,
    Bljorna den kasta, rycka;
    Hjd i bten fanns tillrckligt,
    Nog frrd uti dess sqvttbord.

    Sjelf nu Pohjolas vrdinna
    Rustar Pohjas bt i ordning.
    Tacklar upp ett rlogsfartyg,
    Radar mnner uti skeppet,
    Liksom knipan sina ungar,
    rtan sina foster ordnar.
    Stller hundra mn att staka,
    Tusen till att ror skta,
    Hundra mn frutan klingor,
    Tusen svrdbekldde kmpar.
    Hissar sedan upp ett segel,
    Som ett utstrckt moln att skda,
    Ger sig s stad och skyndar
    Att frflja Winminen.

    Gamle trygge Winminen,
    Som p bla hafvet styrde,
    Hjde nu sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "O du Lempi-son, den muntre,
    Du bland mina vnner ypperst!
    Stig i toppen utaf masten,
    Klttra opp p skeppets rstng,
    Se t ster, se t vester.
    Speja vidt kring Pohjas strnder."

    Det r muntre Lemminkinen --
    Stdse redo och bengen
    Att ett gifvet vrf frrtta --
    Steg i toppen utaf masten,
    Klttrade i skeppets rstng.
    Ser t ster, ser t vester,
    Spejar vidt kring Pohjas strnder,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Asparna af hkar hvimla,
    Bjrkarna af rnar skymmas."

    Sade gamle Winminen:
    "Monne du ej osannt talar?
    Icke m de hkar vara,
    Icke flckbestrdda rnar,
    Mnner ro de frn Pohja,
    Speja noga andra gngen."

    Spejar noga andra gngen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Der en sky frn norr sig bjer,
    Frn nordvest en molnkant stiger."

    Sade gamle Winminen:
    "Monne du ej osannt talar?
    Icke lr en sky det vara,
    Ej en molnkant, som sig bjer;
    Det ett fartyg r i segel,
    Speja noga tredje gngen."

    Spejade den tredje gngen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "O du gamle Winminen!
    Der nu kommer Pohja-bten,
    Hundraroddar-skeppet stampar,
    Hundra karlar st och staka,
    Tusen mn vid ror sitta;
    Hundra karlar sakna klingor,
    Tusen bra svrd vid sidan."

    Nu den gamle Winminen
    Rena sanningen frsporde,
    Hrde obestridlig talan,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Ro nu p, du Ilmarinen,
    Ro du muntre Lemminkinen,
    Ron J alla hr i bten!"

    Rodde smeden Ilmarinen,
    Rodde muntre Lemminkinen,
    Rodde alla uti bten,
    Men ej skrider trdstams-skeppet,
    Win-bten gr ej framt.

    Nu den gamle Winminen
    Mrker ofrd honom hota,
    Ndens dag frhanden vara,
    Brjar tnka och begrunda,
    Hur att vara, hur att lefva,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Bot jag finner n mot detta,
    Mins en konst, ett medel knner."

    Brjar ska efter fnske,
    Leta uti sina elddon,
    Tager s en liten flinta,
    Tar en liten bit af fnske.
    Detta slnger han i hafvet
    Upp frn hgra skulderbladet,
    Genom venstra armens krkning,
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Stige der en eld-upphjning,
    Vxe upp en hemlig holme,
    Ock mot den m Pohja-bten,
    Hundraroddar-skeppet klyfvas."

    Skapas s en eld-upphjning,
    Trollas fram en hemlig holme,
    Lng som tiden emot ster,
    Utan nda emot vester,
    Obegrnsadt lng t norden,
    Mot den lopp nu Pohja-bten,
    Klyfdes hundraroddar-skeppet.

    Louhi, Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Kunde sig till annat byta,
    Dristade frndra skepnad,
    Svngde rorna till vingar,
    Gjorde sig en stjert af styret;
    Derp brjar hon att flyga,
    Hjer upp sig liksom rnen.

    Flyger flaxande i luften,
    Ofvan hafvets klara yta,
    P den vida, ppna fjrden;
    Hundra mn inunder vingen,
    Tusen kmpar upp stjerten,
    Hundra mn frutan klingor,
    Tusen svrdbekldde kmpar.

    Flyger msom, msom stadnar,
    Ssom rn hon upp sig svingar,
    Stter sig vid mastens nda,
    Slr sig ned p segel-stngen
    Uti Winminens farkost.
    Bten hade nstan kantrat,
    Nstan strtat fvernda.

    Sade gamle Winminen:
    "O du Pohjolas vrdinna!
    Kommer du att Sampo dela
    Till den dimombljda udden,
    Till den skogbevxta holmen?"

    Sade Pohjolas vrdinna:
    "Ej jag gr att dela Sampo
    Jemte dig, du afskyvrde,
    I ditt flje, Winminen."
    Sjelf hon sker taga Sampo
    Ifrn Winminens farkost.

    Det var smeden Ilmarinen,
    Drog nu med den hgra handen
    Fram sitt eget svrd ur slidan,
    Som p venstra sidan hngde.
    Hugger dermed rnens nfvar,
    Klorna p den starka fogeln,
    Hugger en gng, hugger tvenne,
    Hugger n den tredje gngen,
    Men ej skadar han det minsta,
    Srar ens ej yttre hullet.

    Nu den muntre Lemminkinen
    Drager svrdet frn sin sida,
    Grymma jernet utur slidan.
    Tog till orda Pohja-gumman,
    Talande frn btens mast-topp:
    "Ve dig Lempi-son, den muntre!
    Nu din moder har du svikit,
    Har din gamla mor bedragit,
    Lofvade i krig ej frdas,
    Aldrig under tio somrar,
    Om du fven guld behfde,
    Eller finge lust till silfver."

    Men den gamle Winminen
    Drager ej sitt svrd ur slidan,
    Rycker icke fram sitt eldbett,
    Hjer endast upp sitt styre,
    Lyftar ekens spn frn bljan,
    Slr dermed p rnens vingar,
    Snderkrossar s dess ftter,
    Att af dem ej mera qvarblef
    n ett litet finger endast.

    Mnnerna i hafvet strta,
    Falla ned frn rnens vingar,
    Hundra mnner ifrn vingen,
    Tusen karlar ifrn stjerten,
    Tio ifrn hvarje fjder.
    Sjelf hon Pohjolas vrdinna
    Damp frn masten ned i bten,
    Liksom, trffad utaf pilen,
    Tjdern dimper ifrn trdet,
    Ekorn ifrn granens qvistar.

    Griper sedan tag i Sampo
    Med det ej benmnda fingret,
    Vrker Sampo s i hafvet,
    Granna locket ut p bljan,
    Ut p hafvets klara yta,
    P den vida, ppna fjrden.
    Gick nu Sampo der i stycken,
    Granna locket uti bitar.
    Dessa vaggades af vinden,
    Drefvos hit och dit af stormen
    P det bla hafvets yta.
    Alla stycken, som af Sampo
    Sjnko under klara vattnet,
    Ofvanp det svarta gruset,
    Byttes der till hafvets rikdom,
    Ahti-barnens dolda skatter.
    Hafvet rikedom ej saknar,
    Skatter tryta ej fr Ahti. --
    Endast ngra smrre stycken
    Blefvo frda hn till stranden
    Af det isbestrdda hafvet;
    Deraf pljning, deraf sning,
    Deraf all slags vxt och grda,
    Deraf en evrdlig lycka
    P den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen.

    Sjelf hon Pohjolas vrdinna
    Fick till Pohja endast locket,
    Bar till Sariola grepen
    Med det ej benmnda fingret,
    Men ej fick hon andra stycken.
    Derfr r i Pohja jemmer,
    r ett brdlst lif i Lappland.




Tjugufjerde Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Finner bitar utaf Sampo,
    Stycken af det granna locket,
    Invid stranden utaf hafvet.
    Vid en brokig klippas sida,
    Vid en kant af tjocka hllen,
    Br dem s till uddens nda
    P den skogbevxta holmen.

    Derp gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade
    t den unga Pellervoinen:
    "Sampsa, unga Pellervoinen!
    Gif dig att befrda jorden,
    G att gra fltet fruktbart,
    S sex skilda sdesarter,
    Frslag sju p marken kringsprid,
    S att mina strnder frodas,
    Mina gor ymnigt vxa."

    Unge Sampsa Pellervoinen
    Tog sex skilda sdesarter,
    Tog sju frslag och dem lade
    I ett enda litet mrdskinn,
    Uti sommar-ekorns benling,
    Gick s att befrda marken,
    Gick att gra fltet fruktbart,
    Tog till orda sjelf och sade:
    "Sd jag sprider kring p marken
    Genom Skaparns ppna fingrar,
    Genom starka allmakts handen.
    Gumma, du som bor i jorden,
    Son i kerns djup frborgad,
    Jordens moder, markens herre!
    Bringen torfven till att drifva,
    Feta marken till att skjuta,
    Tusental af ax upplyften,
    Breden hundrafalt med grenar
    Ur min sning, ur min pljning,
    Ur den mda, som jag nedlagt.
    M en axrik brodd sig hja,
    Brodd till frgen lik med stubben,
    Ur den mjuka ker-jorden,
    Ur den lefverlika marken.
    Styrka saknar icke jorden,
    Ej s lnge tiden varar,
    Om det blott af gifvarinnor,
    Af naturens dttrar unnas.

    O du Ukko, hgst bland Gudar,
    Fader i den hga himlen,
    Du som skyarna beherrskar,
    Rder fver himlens strmoln!

    Hll en sammankomst i molnen,
    Hll ett rd bland solens strlar.
    Skicka frn sydvest en molnkant,
    Snd en annan ifrn vester,
    Lt en tredje gro i ster,
    Slunga skyndsamt ifrn sder.
    Och om marken vta fordrar,
    Stnk d vatten ifrn molnen
    Ned p brodden, som sig bjer,
    Upp sdden, hvilken ryker."

    S nu Sampsa Pellervoinen
    Spridde frn omkring p marken,
    Tckte kullarna med granskog,
    Hedarna med ljung besdde,
    Sdde bjrkar uti dlder,
    Sdde tallar upp hjder,
    Hggar uti vta nejder,
    Videtrn i sanka mossor,
    Rnnar upp helga stllen,
    Upp hrda stllen pilar,
    Enar uti stenig jordmon,
    Ekar invid floders brddar.

    Skaffar sig en plog med eldbett,
    Plog med kopparsmidda billar,
    Tager sen en vldig oxe,
    Wins tjur med krkta benen.
    Oxen hade sega sidor,
    Stadigt bygda kroppens lemmar,
    Horn utaf den strsta styrka.
    Pljde s de sdda tegar,
    Drog i demarken fror,
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Fror ristar jag p marken
    Med den hvassa eldbettsplogen,
    Med de kopparsmidda billar."

    Pljde alla usla lnder,
    Vnde dem och lsa gjorde,
    [Alla krr med ljung besdde,]
    Pljde dlder, bjrkar stego,
    Pljde backar, tallar skjto,
    Pljde kullar, granar vxte,
    Hggar bjde sig p vta,
    Videtrn p sanka marker,
    Rnnar upp helga stllen,
    Upp hrda stllen pilar,
    Enar uti stenig jordmon.
    Eken dock ej brjar vxa,
    Guda-trdet sig ej rotar.

    Lemnar fri den fula oxen
    Fr att af sin sllhet njuta.
    Skredo ntter tvenne, trenne,
    Skredo lika mnga dagar,
    Gick s att befrakta trdet:
    "Monne eken nu har vuxit,
    Har sig Guda-trdet rotat?"
    nnu har ej eken vuxit,
    Guda-trdet sig ej rotat.

    [Lemnar fri den fula oxen
    Fr att af sin sllhet njuta;]
    Bidde ter trenne ntter,
    Bidde lika mnga dagar,
    Gick s att betrakta trdet,
    Sedan hgst en vecka skridit:
    "Monne eken nu har vuxit,
    Har sig Guda-trdet rotat?"

    Nu har eken ndtligt vuxit,
    Guda-trdet har sig rotat,
    Lummiga dess grenar ro,
    Ymnigt sprida sig dess qvistar,
    Ekens topp till himlen stiger,
    Qvistarna i rymden bredas,
    Hindra skyarna att skrida,
    Hindra molnen att sig rra,
    Undanskymma solens strlar,
    Mnens ljusa sken frtaga.

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ledsnad menskorna betager,
    Nr ej solen strlar sprider,
    Milda mnen mer ej lyser.
    Monn bland denna ungdom finnes,
    I den skna ungdoms-skaran,
    Den som kunde eken falla,
    Hugga ned det raka trdet?"

    Ekens bane nu man sker,
    Sker den som trdet fllde,
    Uti Finland, uti Ryssland,
    Mellan hvardera Karelen,
    Inom trenne rikens stridsland;
    Men ej fanns en sdan hjelte,
    Ej en man med sdan styrka,
    Att han kunnat eken falla,
    Hugga ned det stora trdet.

    Steg en liten man ur hafvet,
    Steg en hjelte ifrn bljan,
    Fga bttre n en lifls,
    Ej mer skn n en frsvunnen.
    Hjelten var ej af de strre,
    Var ej heller af de mindre;
    Lngden var som mannens qvarter,
    Eller som ett spann hos qvinnan.
    Bar en koppar-hatt p hufvet,
    Hade koppar-skor p foten,
    Koppar-handskar upp handen,
    Uti handsken koppar-vantar,
    Koppar-grdel omkring lifvet
    Och vid grdeln koppar-yxe.
    Yxens skaft var gjordt af koppar,
    Men p knappen blnkte silfver;
    Skaftet var en aln i lngden,
    Yxens blad ett spann i hjden.

    Brjar nu att yxen hvassa,
    Slipade det jemna bladet
    Med fem stenar ifrn Estland,
    Med sex hrda hvtje-stenar.
    Med sju mjuka brynstens-ndar.

    Fick s yxen hvsst och slipad,
    Fick den uti bsta ordning;
    Nu blef hjelte frst af hjelten,
    Blef en duglig man af mannen.
    Foten svnger upp marken,
    Hufvudet till molnen hinner,
    Skgget rcker fram till knna,
    Ned till hlarna nr hret.
    Med en famn hans smalben mtes,
    Med halfannan knets omkrets
    Och med famnar tre hans hfter.

    Brjar stiga p med snabbhet,
    Vandrar fram med ltta ftter,
    Trder med den ena foten
    Upp sandbestrdda fltet,
    Trder med den andra foten
    Upp lefverlika marken,
    Kommer s med tredje steget
    Fram till fasta pilens rtter,
    Ttt intill den stora eken.

    Hugger eken med sin yxe,
    Hugger med det jemna bladet,
    Hugger en gng, hugger tvenne,
    Spnor flgo kring frn trdet,
    Elden flydde ifrn eken,
    Gnistor sprakade frn yxen.
    Redan med det tredje hugget
    Mktade han eken flla,
    Bja ned det goda trdet,
    Raka trdet snderkrossa.
    Fllde toppen emot ster,
    Emot vester stammen vnde.
    Den som tog en gren frn trdet,
    Tog t sig en evig lycka,
    Den som trdets topp fick bryta,
    Brt ett stdse lyckligt tecken,
    Den som skar ett blad frn eken,
    Skar t sig en evig sllhet.
    Af de spnor, hvilka spriddes
    Upp hafvets klara yta,
    Bildade besvrjarn pilar,
    Skytten sina onda redskap,
    Pirolainen styngets verktyg.

    Gamle trygge Winminen
    Genom honom eken fller,
    Hugger ned det grna trdet,
    Raka trdet snderkrossar,
    Fr s solen till att lysa,
    Mnen att sin klarhet sprida.

    Derp gamle Winminen
    Strdde frn igenom sllen,
    Spridde dem omkring p marken.
    Hundrafaldt hvart sll frktes,
    Tiofaldt hvar ask, som sddes,
    P den dimombljda udden,
    P den skogbevxta holmen.

    Sade gamle Winminen:
    "Hit med pljning, hit med sning,
    Hit med all slags vxt och grda,
    Till de arma nordanlnder,
    Suomis vidt utstrckta nejder,
    Hit du mne till att lysa,
    Hit du sol att vrme sprida,
    Hit J solens milda strlar."

    Sade Pohjolas vrdinna.
    "nnu minnes jag ett medel,
    Hittar p ett litet hinder
    Mot din pljning, mot din sning,
    Emot alt din vxt och grda.
    Skna mnen skall jag bringa
    I en sten med brokig sida,
    I en hll med fasta vggar,
    Och den milda solen stta
    Att i stluppfyllda berget,
    I en jernfast klippa lysa
    Och ej ddan mera slippa.
    Aldrig utgng sig bereda.

    Lter strnga froster skada,
    Kylig vderlek frdrja
    All din pljning, all din sning,
    Allt hvad du med mda odlat.
    Lter jern frn luften regna,
    Hagel utaf stl bereder,
    Att p dina svedjelnder,
    Dina krar hftigt strta.

    Trollar bjrnen ifrn heden,
    Ifrn lunden vilda katten,
    Krkta tassen ifrn knen,
    Ifrn mon den glesa tanden,
    Fr att rifva dina hstar,
    Dina ston om lifvet bringa,
    Boskapshjordarna frstra,
    Skingra korna vidt kring fltet,
    Eller lter sjukdom dda
    Alla dina boskapsdrifter,
    Drper menniskorna sjelfva
    Och din stora tt frder."

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Mig frmr ej Lappen trolla,
    Mig ej Turjalainen skadar.
    Sjelf jag himlens staf besitter,
    Har hos mig min lyckas nycklar,
    Ej i afundsmannens hnder,
    Olycksstiftarns finger-ndar."

    ter gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Store Skapare bevara,
    Milde Gud, ditt hgn frlna
    Emot mnners onda anslag
    Och mot stmplingar af qvinnor.
    Krossa afundsmn p landet,
    Kufva leda troll i vattnet,
    Hll med dina egna sner,
    Stdse dina barn beskrma,
    Att till men ej solen lyser,
    Att ej mnens ljus m skada,
    Vinden icke vldsamt blsa.
    Afvnd alla strnga froster,
    Lt ovdret icke nalkas.

    Tillred utaf jern ett grde,
    Foga hop en borg af stenar
    Omkring alla mina gor,
    Upp grdens begge sidor,
    Ifrn jorden upp till himlen,
    Ifrn himlen ned till jorden,
    Nyttja stl till grdsgrds-strar,
    Dem med markens maskar fastbind,
    Fst med ormar dem tillhopa
    och med dlor sammanfoga,
    Att ej bjrnen m fr mycket,
    Fienden fr ymnigt frta.
    Hvad nu trollmn n m trolla,
    M upp dem sjelfva falla.

    Nu du Pohjolas vrdinna
    Drif frderfven in i stenen,
    Tryck i klippan allt det onda,
    Samla plgorna i berget,
    Men ej m du mnen rra,
    Aldraminst t solen komma.
    Lt de strnga froster skada,
    Lt ovdret uppehlla
    Egna kornbesdda krar,
    Sdden, hvilken sjelf du odlar.
    Lt ock jern frn hjden falla,
    Hagel str af fasta stlet
    Ned p tgen uti Pohja,
    Upp Pohjas boskapsgrdar.

    Trolla bjrnen ifrn heden,
    Ifrn lunden vilda katten,
    Krkta tassen ifrn knen,
    Ifrn mon den glesa tanden
    Bort till Pohja-grdens krar,
    Hvarest Pohjas hjordar trampa."

    n den gamle Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Lt nu Suomi, ljufva, hulda!
    Ymnighet p marken herrska
    Och i luften mildhet rda,
    Att jag kan i dlder sjunga;
    Leka uti grna lunder,
    P den jemna marken dansa."




Tjugufemte Runan.


    -- -- -- -- -- -- -- -- --
    -- -- -- -- -- -- -- -- --
    Louhiatar gamla qvinnan,
    Gamla skkan uti Pohja
    Fder sedan sner nio,
    Bringar tio barn till verlden,
    Under badet en gng gifvet,
    Uti badstun, en gng eldad.
    Alla p en gng hon fder,
    P en enda natt om sommarn.

    Sina sner hon benmner
    Och med samma omsorg vrdar,
    Som enhvar sitt eget foster.
    En till hll och styng hon danar,
    Ammar upp till gikt en annan,
    Fostrar till kolik en tredje
    Och en fjerde gr till tvinsot.
    Der hon utslags-sjukdom nrer,
    Daggar ock den grymma pesten,
    Skapar leda troll i vattnet,
    Afundsmn p alla stllen,
    Trollmn uti sanka dlder.

    Sjelf hon rder sina sner,
    Sjelf hon undervisar barnen
    Att till annan nejd sig draga,
    Till den dimomhljda udden,
    Till den skogbevxta holmen.

    S nu Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Snde grsliga frderfven,
    Dref de oerhrda plgor
    Till den dimomhljda udden,
    Till den skogbevxta holmen.

    Win-grdens sner sjukna,
    Luoto-folket brjar tras
    Af en icke vanlig sjukdom,
    En till namnet oknd smitta.
    Nedantill frmultna golfven,
    Ofvan ruttna takets brder.

    Nu den gamle Winminen,
    Den evrdelige siarn
    Hr att Luoto-folket sjuknat,
    Hr att Wins sner tras
    Af en icke vanlig sjukdom,
    En till namnet oknd smitta.
    Vrmer badstun upp med snabbhet,
    Eldar i en hast sitt prte,
    Fr en qvast uti sin vrjo,
    I sitt skygd en honungsvinge,
    Vrmer honungsrika qvasten,
    Mjukar upp dess hundra qvistar,
    Torkar bort de helga plgor
    Och de helga smrtor dfvar
    Med den honungsrika viqgen,
    Med den lena honungsqvasten,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "r af Skaparn plgan alstrad,
    Monne Gud frderfvet hitsndt?
    Eller r fr ln det tingadt,
    Rustadt ut emot betalning?

    Sjukdom, stig till himla-rymden,
    Plga, hj dig upp till molnen,
    Far i luften varma imma,
    Fr att utaf vinden vaggas,
    Drifvas af det hrda vdret
    Hn till lngt aflgsna Pohja,
    Der ej sol, ej mne finnes,
    Icke luft, som hullet fgnar.

    Smrtorna jag fven manar
    In i kllare af stenar,
    In i jernuppfyllda rsen.
    Svrt det r att smrtor lida,
    Plgsamt att af sjukdom tras.

    Kivutar, du plgors moder,
    Du som smrtor sammanfser
    I ett litet, brokigt kril,
    I en ask af koppar bildad,
    Du med handskar utaf plgor,
    Du med plgo-skor p foten!
    Kom nu hit, d du behfves,
    Vandra hit, d man dig kallar,
    Borttag frn de svra smrtor
    Deras kraft och deras styrka,
    Att den sjuke sig fr hvila,
    Att den svage lugnt kan sofva,
    Den betryckte lindring njuta,
    Sjuklingen sin sans behlla.
    Samla smrtorna i skrinet,
    I den vackra koppar-asken;
    Koka s de svra smrtor
    I en ganska liten kittel,
    Hvilken trenne fingrar rymmer,
    Der blott rum fr tummen finnes,
    Koka dem p plgo-backen,
    Hgst p spetsen utaf berget.

    Midt p backen str en klippa
    Och ett hl finns midt i klippan,
    Hlet r med nafvarn vridet,
    Med ett huggjern genomborradt
    Nio famnar djupt i berget
    Och en aln n derutfver.
    Dit frdrifvas alla plgor,
    Alla smrtor dit frjagas;
    Stenen qvider ej af smarta,
    Klippan ej af plga klagar,
    Om dit fven skulle bringas
    Oberkneliga smrtor,
    Qval, dem man ej tlja mktar.

    O du Ukko, hgst bland Gudar,
    O du gamle man i hjden.
    Kom nu hit, d du behfves,
    Vandra hit, d man dig kallar,
    Kom att helsa stadkomma,
    Frid och ro tillvgabringa.
    Bls, o Gud, med helga munnen,
    Med den varma andedrgten,
    Att ej ngon son frloras,
    Ej en moders barn frsvinner
    Frn det tal, som Skaparn danat,
    Som med omsorg Gud har vrdat."

    Derp gamle Winminen
    Stllde grytan upp elden,
    Hade s sitt kok att sjuda.
    Full var grytan af de rter,
    Hvarur saft p marken dryper,
    Honungs-droppar rinna neder.

    Frsande nu grytan sjuder
    Uti trenne sommar-dagar
    Och i fulla trenne ntter.
    Derp gamle Winminen
    Efterser sitt lkemedel:
    "r min salva tillfrlitlig,
    r mitt lkemedel skert?"

    Ej r salvan tillfrlitlig,
    Ej hans lkemedel skert.
    Stllde grytan upp elden,
    Hade s sitt kok att sjuda,
    Bragte dit n mera rter,
    Grs af mnga skilda arter.

    Frsande nu grytan sjuder
    Uti fulla trenne ntter
    Och i trenne sommar-dagar.
    Derp gamle Winminen
    Lyftar grytan ifrn elden
    Och beskdar lkemedlet;
    "Ar min salva tillfrlitlig,
    r mitt lekemedel skert?"

    Ej ar salvan tillfrlitlig,
    Ej hans lkemedel skert.
    Stllde grytan upp elden,
    Hade s sitt kok att sjuda,
    Bragte dit n mera rter,
    Grs af mnga skilda arter,
    Som frn annan nejd man hemtat,
    Tagit ifrn byn den kalla,
    Ftt af nio vise mnner,
    tta insigtsfulla trollmn.

    Frsande nu grytan sjuder
    Uti fulla trenne ntter
    Och i trenne sommar-dagar.
    Trenne gossar flitigt vrda
    Det som i en panna kokas;
    Trdrik skog till brnsle ddes --
    All den skog, en holme frambragt --
    Blott fr koket i en panna.
    Fastnade s sten vid stenen,
    Klippa sig vid klippan fste.

    Derp gamle Winminen
    Lyftar grytan ifrn elden
    Och beskdar lkemedlet:,
    "r min salva tillfrlitlig,
    r mitt lkemedel skert?"

    Visst r salvan tillfrlitlig,
    Visst r lkemedlet skert.

    Smorde s med denna salva,
    Med det goda lkemedlet,
    Smorde ofvantill och nedan,
    Smorde midtupp tillika,
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Herren m sin hjelp frlna,
    Ifrn Gud m bistnd komma,
    Sen jag smort med mina hnder,
    Sen jag med min mun har talat.

    Hvart ej mina hnder komma,
    Dit m Skaparns hnder komma;
    Hvart ej mina fingrar passa,
    Dit m Skaparns fingrar passa;
    Hvart ej mina ord sig strcka,
    Dit m Skaparns ord sig strcka.
    O du Ukko, hgst bland Gudar,
    O du gamle man i hjden!
    Gr den sjuke frisk om natten,
    Lifva honom upp om dagen,
    Att ej ofvantill kns plga,
    Att ej smrtan tr det inre,
    Att ej vrken flyr till brstet.
    Lt ej ngon smrta knnas,
    Ej den aldraminsta plga,
    Medan tiden nnu varar
    Och den klara mnen lyser."

    Gamle trygge Winminen,
    Den evrdelige siarn
    Trollad sjukdom dermed bortdref
    Och en plagd sjukdom lkte.




Tjugusjette Runan.


    Louhi Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma
    Qvder mnen, att ej lysa,
    I en sten med brokig sida,
    Qvder solen, att ej strla,
    In i hrda bergets skte,
    Inom klippans fasta vggar.

    Var nu natt frutan nda,
    Oupphrligt mrker rdde
    P den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen.
    Natten fem r redan varat,
    Uti sex r solen saknats,
    Mnen man ej sett p tta,
    Karlavagnen ej p nio,
    Stjernorna p tio rtal.

    Sade gamle Winminen:
    "Hr mig broder Ilmarinen!
    Lt oss g att se p mnen,
    Att den skna solen skda
    Att betrakta Karlavagnen --
    G att efterse, hvad under
    Sol och mne undanskymmer,
    Nr ej mnen mera lyser,
    Nr ej solen sprider strlar
    fver oss beklagansvrda,
    Af elnde undertryckta."

    Gamle trygge Winminen
    Och hans broder Ilmarinen
    Gingo s att se p mnen,
    Att den skna solen skda,
    Att betrakta karlavagnen.
    Stego upp till hga himlen
    P det sjette stjernehvalfvet,
    * Ofvan tta himla-fsten.

    Ilmarinen eld nu uppslr,
    Winminen gnistor sprider
    Med sin kopparsmidda svrdspets,
    Med sin blanka klingas eldbett,
    P det sjette stjernehvalfvet,
    * Ofvanp de tta himlar.

    Satt en m p lnga molnet,
    Satt en flicka invid bgen.
    Flickan trget vaggar elden,
    Gungar flitigt ljusa lgan
    I en vacker, gyllne vagga,
    Som p silfver-remmar hngde.
    Silfver-remmarna de hveno,
    Gyllne vaggan klang i luften
    Under vaggningen af flamman,
    Under gungandet af lgan.
    Pltsligt elden fll frn vaggan
    Fr den ovarsamma flickan.
    Elden ilade med snabbhet,
    Hastigt flg den rda gnistan
    Genom tta himla-fsten,
    Granna locken sex igenom.

    Gamle trygge Winminen
    Och hans broder Ilmarinen
    G att spana efter elden,
    Ska upp den flydda gnistan.

    Bygga farkost frst p berget,
    Timra uti kenskogen;
    Sig en bt med trenne vrnger.
    Sampsa, son af Pellervoinen,
    Gjorde styren utaf granar,
    Stnger utaf furu redde.

    Fra bten ut p vattnet,
    Ro den makligt fram och frdas
    Af och an p Neva-elfven,
    Rundt kring Neva-flodens udde.
    Kom en qvinna dem till mte,
    Talade dem till och sporde:
    "Hvadan ren J, o mnner?"

    Sade gamle Winminen:
    "Frn den medlersta bland rymder,
    Ifrn himlars midt vi ro."

    "Hvart, o mnner, gller resan,
    Hvart er frd, beklagansvrde?"

    "Vi begifvit oss att elden,
    Att den flydda gnistan ska;
    Hvadan r du arma qvinna?"

    "Hvadan r jag arma qvinna?
    Jag bland qvinnor r den ldsta.
    r de frsta menskors moder,
    Har fem gnger hustru varit
    Och som brud sex gnger fstad. --
    Ni begifvit er att elden,
    Att den flydda gnistan ska;
    Svrt det blir att elden finna,
    F om flydda gnistan kunskap.
    Grymma ting har elden vllat,
    Lgan mycken ofrd alstrat.
    Elden ilade med snabbhet,
    Hastigt flg den rda gnistan
    Ofvanfrn den hga himlen,
    Frn det sjette stjernehvalfvet,
    Flg igenom luftens rymder,
    Kom s genom sotigt draghl
    Till den ljufva krleksbdden
    Uti Tuuris nya stuga,
    Palvonens ej tckta boning.

    Modren gaf frn brstet nring
    t sitt barn i usla vaggan,
    Uti Tuuris nya stuga,
    Palvonens ej tckta boning.

    Eldens gnista kom i stugan,
    Brnde knt p spda barnet,
    Brnde barmen af dess moder,
    Skadade fr qvinnan brstet.
    Ned till Manala gick barnet,
    Gossen for till Tuonis boning,
    Ty han var till dden danad,
    Var bestmd att falla undan.
    Modren visste dock dess mera,
    Ej till Manala gick modren.
    Hon frstod att tjusa elden,
    Att frdrifva ljusa lgan
    Ned i vattnets vilda vgor,
    I Aluejrvis bljor.

    Nu den vilda insjn brusar
    P en sommar-natt tre gnger,
    Nio gnger p en hst-natt,
    Svallar upp till granens toppar.
    Sjuder fver alla brddar,

    Fr den rda eldens plgor,
    Fr den ljusa lgans smrtor.
    Drifver fiskarna p landet,
    Abbor-skaran p det torra;
    Dervid fiskarna besinna,
    Abborrarna eftertnka,
    Hur att vara, hur att lefva
    Uti dessa eldens plgor,
    Dessa lgans svra smrtor.

    Abborn med sin krkta nacke
    Kom och satte efter gnistan.
    Gnistan fs dock ej af abborn;
    Kommer s den bla siken,
    Siken svljer eldens gnista.

    Lopp en liten tid till nda,
    D af smrta svljarn gripes,
    Slukarn rkar uti vnda,
    Uti nd den alltfr mtta.
    Samm frn udde bort till udde,
    Frn en holme till en annan,
    Hvarje udde hrdes rda,
    Hvarje holme underrtta:
    Hvarken finns i lugna vattnet,
    Eller i det vilda, lga,
    Den mig arma skulle hra,
    Mig elndiga frgra
    Uti dessa eldens plgor,
    Dessa lgans svra smrtor.

    Kommer s den rda laxen,
    Slukar upp den bla siken.
    Lopp en liten tid till nda,
    D af plga svljarn gripes,
    Slukarn rkar uti vnda,
    Uti nd den alltfr mtta.
    Samm frn udde bort till udde,
    Frn en holme till en annan,
    Hvarje udde hrdes rda,
    Hvarje holme underrtta:
    Hvarken finns i lugna vattnet,
    Eller i det vilda, lga,
    Den mig arma skalle hra,
    Mig elndiga frgra
    Uti dessa eldens plgor,
    Dessa lgans svra smrtor.

    Kommer s den gra gddan,
    Slukar upp den rda laxen.
    Lopp en liten tid till nda,
    D af plga svljarn gripes,
    Slukarn rkar uti vnda,
    Uti nd den alltfr mtta.
    Samm frn udde bort till udde,
    Frn en holme till en annan;
    Hvarje udde hrdes rda,
    Hvarje holme underrtta:
    Hvarken finns i lugna vattnet,
    Eller i det vilda, lga,
    Den mig arma skulle hra,
    Mig elndiga frgra
    Uti dessa eldens plgor,
    Dessa lgans svra smrtor."

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Finnes hr den linet sdde,
    Sdde linet, pljde marken,
    P en enda natt om sommarn,
    Midt emellan tvenne dagar?
    Jag ett nt nu ville gra,
    Hundragdad not mig laga,
    Fr att arma fisken dda,
    Den elndiga frgra."

    Sedan brnde man ett fartyg,
    Man en liten bt frstrde
    Invid fallet af eldforssen,
    Vid den helga flodens hvirfvel.
    Deraf fick man litet aska,
    Sdde linet ibland askan,
    Sdde linet, pljde marken.
    Der en herrlig vxt nu frodas,
    Utan mtta linet stiger,
    Hjer upp sig utan leder,
    Midt emellan tvenne dagar,
    P en enda natt om sommarn.

    I en hast man linet rensar,
    Plockar i en hast och stryker,
    Fr det i en hast i vattnet,
    I en hast ur vattnet lyftar,
    Torkar i en hast och brkar,
    Midt emellan tvenne dagar,
    P en enda natt om sommarn.

    Systrarna s linet spinna,
    Svgerskorna tr' p nlen,
    Brderna tillhopa knyta,
    Fderna vid tget fsta,
    Midt emellan tvenne dagar,
    P en enda natt om sommarn.

    Blef s ntet frdiglagadt,
    Noten med sin trdtel fogad.
    Brderna sig nu begifva
    Ut med noten fr att fiska.
    Notens ena tel blir kastad
    Vid en holme upp fjrden,
    Vid ett land, der trd ej vxte,
    Notens andra tel blir kastad
    Fjerran uti Tuoni-elfven,
    Vid den helga flodens hvirfvel,
    Notens kil man sedan kastar
    Dit p Kalevalas stengrund,
    Vid den gamle Wins btplats.

    Noten kastad var i vattnet,
    Och nu brjar man att draga;
    Afvigt var dock noten kastad,
    Illa blir den fven dragen.
    Fisk af alla slag man fngar,
    Men den fisken fr man icke,
    Fr hvars skull man noten tillredt,
    Fogat ntet med sin trdtel.

    Gamle trygge Winminen
    n en annan gng frsker.
    Notens ena tel blir kastad
    Uti Sarjo-sundets mynning,
    Ttt invid lax-ars uddar,
    Notens andra tel blir kastad
    Uti Lapplands vik, den vida,
    Nra vid sik-ars strnder,
    Notens kil man sedan kastar
    Invid Kalevala-nset,
    Nra intill ngens udde.

    Noten kastad var i vattnet
    Och nu brjar man att draga;
    Afvigt var dock noten kastad,
    Illa blir den fven dragen.
    Fisk af alla slag man fngar,
    Men den fisken fr man icke,
    Fr hvars skull man noten tillredt,
    Fogat ntet med sin trdtel.

    Nu den gamle Winminen
    Noten nnu mer frstorar,
    Skarfvar telarna p ntet,
    Dem med famnar fem frker,
    ker tgets lngd med tio,
    Yttrar sjelf ett ord och sger:
    "Lt oss ro vr not p djupet,
    Fra lngre ut p fjrden;
    M nnu en gng vi draga,
    Med ett tredje varp frska."

    Noten roddes s p djupet,
    Frdes lngre ut p bljan;
    En gng nu man noten drager,
    Med ett tredje varp frsker.

    Hvem r roddaren i bten,
    Hvem vid rors tullar sitter?
    Sjelfve smeden Ilmarinen,
    Han r roddaren i bten,
    Han vid rors tullar sitter.
    Hvem drar noten upp frn vattnet,
    Lyfter ntet med sin trdtel?
    Gamle trygge Winminen
    Drager noten upp frn vattnet,
    Lyfter ntet med sin trdtel.

    Sade gamle Winminen:
    "Wellamo du vattnets drottning,
    O du vattnets gamla rrbrst!
    Kom nu hit att byta skjorta,
    Kom att msa andra klder.
    Du en skjorta har af hafsrr,
    Br p dig af skum en mantel;
    Jag af lrft en skjorta sknker,
    Ger t dig af lin en mantel,
    Som r vfd af Mnens jungfru,
    Utaf Solens jungfru spunnen.

    Wellamo du vattnets drottning,
    O du vattnets gamla rrbrst!
    Tag upp dig lycko-klder,
    Kld dig uti gfvo-skjorta,
    Under dina gfvo-tider,
    Upp mina fngste-dagar.
    Dina gfvor mig frlna,
    Skyndsamt gif utaf ditt villbrd.
    Vck ett sorl af fiskars fenor,
    Jaga hit en svrm af fiskar,
    Der vi noten skola lyfta,
    Draga upp dess hundra flten
    Ned frn djupa fjrdars botten,
    Ofvanfrn det svarta gruset."

    Derp Solens son, den starke,
    Hoppar pltsligt ned frn kullen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Monne hr behfves ngon,
    Som med lnga stren pulsar?"

    Sade gamle Winminen:
    "Hr behfs i sanning ngon,
    Som med lnga stren pulsar."

    Derp Solens son, den starke,
    Ryckte upp en tall p kullen,
    Gjorde puls-skaft af en fura,
    Men till spets han tog en klippa,
    Redde knopp af fasta hllen.
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Pulsar jag med all min styrka,
    Stter med min hela manskraft,
    Eller blott som saken fordrar?"

    Sjelf den vise Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Pulsar du, som saken fordrar,
    Mycket har du d att pulsa?"

    Kom s Solens son, den starke,
    Uti bten fr att pulsa.
    Pulsar nu, som saken fordrar,
    Allt slags fiskar dit frjagar,
    Hvarest noten man skall lyfta,
    Draga upp dess hundra flten.

    Sade gamle Winminen:
    "Der nu r en svrm af fiskar,
    r ett sorl af fiskars fenor,
    Hvarest noten man skall lyfta,
    Draga upp dess hundra flten?"

    Noten drager man och slpar,
    Lyfter sedan upp frn vattnet,
    Gr den ren och tmmer fngsten
    Uti Winminens farkost.
    Fngas s den gra gddan,
    Fr hvars skull man noten tillredt,
    Fogat ntet med sin trdtel.
    Men ej vgar Winminen
    Taga den i sina hnder
    Handskar brokiga frutan,
    Utan handskar, jernbesmidda,
    Vantar utaf koppar gjorda.

    Derp Solens son, den starke,
    Tager fisken straxt i famnen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "M en knif frn himlen rulla,
    Falla m en knif med guldskaft
    Och med hett af silfver bildadt.
    Hvarmed gddan jag kan klyfva,
    Skra uti tvenne delar."

    Rullar s en knif frn himlen,
    Faller ned en knif med guldskaft
    Och med hett af silfver bildadt,
    Faller vid den gra gddan.

    Straxt nu Solens son, den starke,
    Griper i dess skaft med handen:
    "Blif uti min hand, du knifskaft,
    Hll dig, udd, i Skaparns slida?"

    Dermed klyfver han nu gddan,
    Vidgar dermed munnens ppning.
    I den gra gddans mage
    Finner man den rda laxen.
    Klyfver s den rda laxen,
    In i rda laxens mage
    Finner man den bla siken.
    Klyfver s den bla siken,
    I den bla sikens mage
    Finner man det bla nystan,
    In uti den trnga tarmen,
    Der den gr sin tredje slingring.

    ppnade det bla nystan,
    Ifrn nystanet det bla
    Fll ett nystan rdt till frgen.

    ppnade det rda nystan,
    Midt frn nystanet det rda
    Spratt nu pltsligt fram den gnista,
    Som frn himlen hade fallit,
    Ilat tvert igenom molnen
    Ofvanfrn de tta fsten,
    Genom luftens nio rymder.
    Ls frn Solens son kom gnistan,
    Ilade ifrn hans fingrar
    Fram ett litet vga-stycke,
    Ofvanom Aluejrvi,
    Ttt frbi sik-ars strnder,
    Mellan sund, der laxar fngas.
    Gnistan flyr till enris-skogen,
    Brnner enarna p fltet,
    Hjer sig s upp i granen,
    Brnner straxt den torra granen.
    Lgan oerhrdt sig breder,
    Vxer till och blir frfrlig,
    Brnner halfva Pohja-landet,
    Lnga strckor utaf Savo,
    Karjala  mse sidor.

    Sjelf han smeden Ilmarinen
    Satt vid rorna i bten;
    Elden brnde der hans kindben,
    Svedde fven veka lifvet.
    Smeden rkar nu i vnda,
    Gripes af en smrtsam plga.

    Springer s till knt i vattnet
    Ut i sjn till strumpebandet,
    Intill midjan ned i vgen,
    Sker der att slcka elden,
    Att den ljusa lgan hmma.
    Hjande sin rst han sade,
    Talade med dessa orden:
    "Skna eld, som Gud har danat.
    Lga utaf Skaparn frambragt!
    Gm dig undan i din aska,
    Dlj dig inom dina gnistor,
    Att du m om dagen brukas,
    Men om natten ligga bortgmd
    In uti en kolnad stubbe,
    Ned i spisen ibland aska.

    Om det ej tillfyllest vore,
    Panu son af skna solen,
    Barn utaf den milda dagen!
    Lyfta elden upp till himlen,
    Stll den midt i gyllne ringen,
    In i koppar-klippans gmma;
    Br den upp, som barnet bres
    Till sin mor, sin vrdarinna.
    Stll den att om dagen lysa
    Och att hvila under natten,
    Lt den hvarje morgon uppg,
    Hvarje afton sjunka neder.

    Hvarmed skall jag slcka elden,
    Hvarmed m jag hmma lgan?
    Uti Pohja finns en gosse,
    Uti kalla byn en hjelte,
    Reslig man i Pimentola,
    Hg som granen uti knen,
    Stor som tallen uti krret.
    Med en famn hans smalben mtes,
    Med halfannan knets omkrets.
    Och med tvenne famnar hften.
    Rimmiga hans handskar ro
    Och hans skor med rim betckas,
    Rimmig hatten r p hufvet,
    Rimmig grdeln omkring lifvet.
    Hemta rimfrost ifrn Pohja,
    Bringa is frn byn den kalla,
    Mycken rimfrost finns i Pohja,
    Mycken is och mycken rimfrost,
    Rim i floden, is i sjar,
    Glanskis marken der betcker,
    Sjelfva luften r i halka.

    Rimfrostkldda harar springa,
    Isomhljda bjrnar tumla
    Midt p snbetckta berget,
    Ttt invid sn-borgens tinnar.
    Rimfrostkldda hkar flyga,
    Isomhljda nder simma
    Midt i snbetckta elfven,
    Invid fallet af sn-forssen,

    Kom, o gosse, ifrn Pohja,
    nda bortom Pohja-grden.
    Slpa rimfrost med din klke,
    Hemta is uti din slde
    Frn det vilda fjllets hjessa,
    Frn det fasta bergets kanter,
    Genom snbetckta borgen,
    Slottets isomhljda portar,
    Drag i slden rimmig kittel,
    Fr en isig slef i kitteln.
    Nr du sedan hit har hunnit,
    Uppntt mlet fr din resa,
    Kasta af det kalla vattnet,
    s utaf det vta snslagg
    Upp de frbrnda stllen,
    Stllen, hvilka elden skadat.

    Hvarmed skall jag elden slcka,
    Hvarmed m jag lgan hmma?
    Uti Pohja finns en jungfru,
    Uti kalla byn en flicka;
    Rimfrosthljd r hennes mssa,
    Skjortan isig upp kroppen,
    Skon r rimmig, strumpan isig,
    Frusna hennes kldningsfllar,
    Isbetckt r skjortans krage.
    Kom, o flicka, ifrn Pohja,
    Frn det innersta af Lappland,
    Stig frn frusna sonens lger,
    Isomhljda barnets sida,
    Tag din kldning ifrn klden,
    Tag din kjortel ifrn frosten.
    Nr du sedan hit har kommit,
    Uppntt mlet fr din resa,
    Kasta kjorteln ned p knna,
    Till ett tcke t den sjuke,
    Fr att eldens mun tillsluta,
    Trycka Panus hufvud neder.
    Linda elden uti vecken,
    Uti flikarna lgg lgan,
    Gm den uti rena kjorteln,
    I din hvita kldebonad.

    Om ej det tillfyllest vore,
    O du Ukko, gyllne konung,
    Du som skyarna beherrskar,
    Rder fver himlens strmoln!
    Lt en molnsky gro i ster,
    Snd en annan ifrn vester,
    Stt med famnen moln tillhopa
    Sammanfoga deras kanter
    Och frena mellanrummen.
    Lt s regna is och rimfrost
    Helande och goda salvor,
    Upp de frbrnda stllen,
    Stllen, hvilka elden skadat.
    Gr s elden svag och kraftls
    Tag frn lgan bort dess styrka.
    Ifrn Panu manna-kraften."

    Dermed smeden Ilmarinen,
    Slckte ut den rda elden,
    Hmmade den ljusa lgan;
    Gjorde elden svag och kraftls,
    Tog frn lgan bort dess styrka,
    Ifrn Panu manna-kraften.




Tjugusjunde Runan.


    Ledsnad herrskade bland menskor,
    Ledsnad ock bland foglar rdde,
    Svrt det var fr vattnets fiskar
    Och fr skogens hjord besvrligt,
    Nr ej solen mera lyste
    Och ej sken den milda mnen.

    Gddan knner gropens botten,
    Foglars flygt blir rnen varse,
    Vinden vet af gssens dagsfrd.
    Men ej vet den arma menskan,
    Nr dock morgonen r inne,
    Eller natten brjar nalkas
    P den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen.

    Rdslag hlla d de unge,
    Medellders mnner tnka.
    Hur man utan sol och mne,
    Utan karlavagn m lefva.

    Gamle trygge Winminen
    Vandrar hn till smedens verkstad,
    Trder under smidjans drrpost,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Upp du smed der invid vggen,
    Upp du hamrare bak stenen,
    Fr att nu en mne smida
    Och en solring sammanfoga.
    Lng r tiden eld frutan,
    Ledsam, d ej mnen lyser,
    D ej solen strlar sprider."

    Steg s smeden upp vid vggen,
    Hamrarn reste sig bak stenen
    Fr att straxt en mne smida
    Och en solring sammanfoga.
    Utaf guld han smider mnen
    Och af silfver nya solen;
    Fr s mnen smidd och formad,
    Fr ock solen frdigbildad.
    Nu de lyfta dem med gldje,
    Bra vackert och frsigtigt
    Upp till himmelen den hga,
    P det sjette stjernehvalfvet,
    * Ofvanp de tta fsten.

    Svetten drp frn Skaparns hufvud.
    Vattnet rann frn Gudens panna
    Vid det alltfr svra verket,
    Vid den mdosamma lyftning,
    D man forslar nya solen,
    D man br en ring fr mnen
    Upp till midten utaf himmeln,
    Till den nionde bland rymder.

    Mnen fingo de s forslad,
    Fingo fven solen fstad
    I den nionde bland rymder,
    Vid den medlersta bland himlar;
    Men som mne sken ej guldet,
    Silfret ssom sol ej lyste.

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Om jag far till Pohja-grden,
    Mig beger till Pohjas sner,
    Visst jag mnen fr att lysa,
    Gyllne solen till att strla."

    Far stad och frdas skyndsamt
    Hn till Pohjola det mrka;
    Stiger en dag, stiger tvenne,
    Redan p den tredje dagen
    Synas Pohja-grdens portar,
    Pohja-grdens drrar rassla
    Och de onda gngjern glimma.

    Kommen fram till Pohja-floden
    Ropar gamle Winminen:
    "Hemta bt, du son i Pohja,
    Att jag slipper fver elfven."

    Pohja-sonen hrdes svara:
    "Hr r ingen bt nu ledig,
    Ro dig fram med dina fingrar,
    Styr med dina flata hnder
    fver floden hr i Pohja."

    Nu den gamle Winminen
    Snker fingrarna i vattnet,
    Flata hnderna i bljan,
    Drar sig p en vatten-ruska,
    P en tall-stock sig frfogar,
    Lter s en hvissling ljuda;
    Kom en vind och frde honom
    fver floden uti Pohja.

    Pohja-folket hres ropa,
    Onda skaran hftigt larma:
    "Stig nu med den ena foten
    Ifrn elfven upp till stranden."
    Steg med sina begge ftter
    Ifrn elfven upp till stranden.

    Pohja-folket hres ropa,
    Onda skaran hftigt larma:
    "Trd nu fram till Pohja-grden."
    Trdde fram till Pohja-grden.

    Pohja-folket hres ropa,
    Onda skaran hftigt larma:
    "Kom nu in i Pohja-stugan."
    Gick s in i Pohja-stugan.

    Mnnerna der mjd frtra,
    Mtta sig med ljufva drycken.
    Hvarje man br svrd vid sidan,
    Stridsbekldd r hvarje kmpe,
    Fr att dda Winminen,
    Vattnets vn om lifvet bringa.
    Mnnerna af honom sprja:
    "Hvad r usle mannens budskap,
    Hvad vet vandrarn att frtlja?"

    Gamle trygge Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hvart har solen frn oss flyktat,
    Hvart har mnen tagit vgen?"

    Pohja-folket hres ropa,
    Onda skaran hftigt larma;
    "Dit frn eder solen flyktat,
    Dit har mnen tagit vgen:
    Solen kommit ned i klippan,
    In i stluppfyllda berget,
    Skna mnen har frsvunnit
    I en sten med brokig sida;
    Aldrig derifrn de slippa,
    Aldrig utgng sig bereda."

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Lt oss mta vra klingor,
    Lt oss vra svrd beskda.
    Skall ej mnen fs ur stenen
    Solen ifrn klippan frias?
    Den som har en lngre klinga,
    Har ett svrd, mer sknt att skda,
    M det frsta hugget gifva."

    Sina svrd nu mnner mta
    Och beskda sina klingor.
    Litet lngre n de andres
    Var den gamle Wins klinga,
    Blott s mycket som ett kornfr,
    Eller som ett ringa halmstr.
    Mnen lyste upp spetsen,
    P dess fste glnste solen,
    Hsten gnggade p bettet,
    Katten gnllde upp knappen
    Och en hundvalp lg i slidan.

    Man s trder ut p grden
    Och emot hvarann sig stller.
    Nu den gamle Winminen
    Slog en gng med blanka svrdet,
    Slog en gng och slog en annan,
    Skalade, som rofvors strngar,
    Hufvuden af Pohjas sner.

    Gr s att beskda mnen,
    Vandrar hn att solen lsa
    Och befria karlavagnen
    Frn den flckbestrdda stenen,
    In ifrn stl-bergets skte,
    Frn den jernuppfyllda klippan.
    Men der finnas tio drrar
    Och hvarenda ibland dessa
    Har med tio ls man fastlst;
    Han ej slipper in i klippan.

    Gamle trygge Winminen
    tervnder nu till hemmet,
    Trder uti smedens verkstad,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Hr mig smed, du Ilmarinen,
    Frnde, barn af samma moder!
    Hamra mig tregrenig grfta,
    Smid ett dussin hvassa billar,
    Smid en vldig knippe nycklar,
    Att jag mnen fr ur stenen,
    Solen lsa kan frn klippan."

    Derp smider Ilmarinen
    Allt hvad mannen har af nden,
    Smider en dag, smider tvenne,
    Smider n den tredje dagen.
    Men upp den tredje dagen
    Stiger Pohjolas vrdinna,
    Pohja-grds tandglesa gumma,
    Ganska tidigt upp en morgon
    Och sig tager fr att flyga.
    Flyger upp med lrkans fjdrar,
    Hjer sig p siskans vingar,
    Flg till Ilmarinens smidja,
    Satte sig vid gluggen neder.

    Det var smeden Ilmarinen,
    Tog till orda nu och sade:
    "Hur r, fogel, du vid gluggen
    Ren p morgonen s tidigt?"

    Fogeln med sin tunga talar,
    S den lilla siskan qvittrar:
    "Hr mig smed, o Ilmarinen,
    O du hamrare evrdlig!
    Du just r en kunnig konstnr,
    r en hamrare frtrfflig."

    Det var smeden Ilmarinen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Derfr r jag kunnig konstnr,
    r en hamrare frtrfflig,
    Att jag har den store Guden
    Lnge uti skgget skdat,
    Medan frr jag himmel smidde,
    Hamrade ett lock fr luften."

    Fogeln med sin tunga talar,
    S den lilla lrkan qvittrar:
    "Hvad r det, du smed nu hamrar,
    O hvad smider du nu, konstnr?"

    Det var smeden Ilmarinen,
    Svarade hrtill och sade:
    "Det en halsring r, jag smider,
    t den stygga Pohja-gumman."

    Flg nu Pohjolas vrdinna,
    Flg och ilade med snabbhet
    Ifrn Ilmarinens smidja,
    Flg som lrka bort till hemmet.
    Brjar tnka och begrunda,
    I sitt sinne fverlgga,
    Hur sin bals hon, usla qvinna,
    Onda hexa, mnde vrja.

    Mrker ofrd henne hota,
    Ndens dag frhanden vara.
    Steg s upp en morgon tidigt,
    Ren i dagens frsta gryning,
    Flg till Ilmarinens smidja,
    Kom, som dufva, upp trskeln.

    Det var smeden Ilmarinen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hur r dufva du p trskeln
    Ren p morgonen s tidigt?"

    Dufvan med sin tunga talar,
    Fogeln s till gensvar qvittrar:
    "Derfr m jag st p trskeln,
    Att dig detta budskap bringa:
    Mnen stigit har ur stenen,
    Solen ut ur klippan sluppit."

    Derp smeden Ilmarinen
    Gr till drren af sin smidja,
    Skdar noga upp mot himlen,
    Ser p fstet mnen lysa,
    Ser den skna solen strla.
    Gick till gamle Winminen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "O du gamle Winminen,
    Du en sngare evrdlig!
    Kom nu att beskda mnen,
    Kom att se p skna solen,
    D de nu p fstet stigit,
    Kommit till sitt frra stlle."

    Gamle trygge Winminen
    Skyndade sig ut p grden,
    Lyfte genast upp sitt hufvud,
    Hjde blicken emot himlen:
    Mnen upp fstet stigit,
    Solen hade himlen funnit.

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf sig tager fr att tala,
    Hjande sin rst han sger
    Och med dessa orden talar:
    "Hell dig mne, att du lyser,
    Att ditt anlete du viser,
    Hell dig gyllne dag, som randas,
    Hell dig sol, som ter uppgr!

    Du guldmne slapp ur stenen,
    Skna sol, du steg frn klippan,
    Ssom gyllne gk du uppsteg,
    Hjde dig som silfver-dufva.
    S du m hvar morgon stiga
    fven efter denna dagen,
    Och hvar gng, d hit du kommer,
    M du ymnig helsa bringa,
    Hopa hfvor upp hfvor,
    Fra lycka till vr metkrok,
    Hemta fngst t vra fingrar.
    Vandra nu din vg med helsa,
    Lgg din bana frisk till rygga,
    Gr din bge skn och vacker.
    G om aftonen till gldje."




Tjuguttonde Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Nu man borde bjrnen fnga,
    Borde flla gyllne djuret
    Uti Metsola det ljufva,
    Det vaksamma Tapiola,
    Att ej Ohto mina hstar,
    Mina ston om lifvet bringar.
    Icke ddar mina hjordar,
    Och ej korna strr kring marken.

    Ocks jag i fordna tider
    Var s god som mngen annan.
    D man gjorde val af mnner,
    D man karlarna frdelte,
    Mnstrade de bsta kmpar;
    Jag d steg till bjrnens drrar,
    Till den platta nosens grdar.
    Nu en annan tid r inne:
    Monne, arme man, jag redan
    Kunnat blifva alltfr gammal,
    Mera tvekande n andra?
    Kanske r det s, men sinnet
    Lockande mig likvl bjuder
    Att till Metsola nu vandra,
    Fr att njuta af dess honung.

    S jag vandrar hn till skogen,
    Gr till sysslor utom huset.
    Mielikki, du skogsvrdinna,
    Tellervo, Tapios dotter!
    Lgg nu band p dina hundar,
    Ordna vackert dina valpar
    I det trybevuxna tget,
    I den lilla ektrdskojan.
    Bind fr bjrnens gon silke,
    Vira fltor om hans hufvud,
    Stryk upp hans tnder honung
    Och p munnen rena smret,
    Att han icke vdrar mannen,
    Icke knner andedrgten,
    Nr jag kommer till hans grdar,
    Till den dle Ohtos drrar.

    Vackra Ohto, skogens pple,
    Skogens skna, runda knotter!
    Nr du hr, att mannen nalkas,
    Stolta karlen till dig trder,
    Gm d klorna in i tassen,
    Tnderna uti ditt tandktt,
    Att de aldrig mtte sra,
    Ej ens i sin vighet skada.
    S m du dig, Ohto, rra,
    S du, honungstass, dig vnda,
    Som i boet hjerpen rr sig,
    Gsen liggande sig vnder?"

    Sjelf den gamle Winminen
    Sttte nu p skna Ohto,
    Rubbade s sidenbdden,
    Slog omkull den gyllne sngen;
    Hjde upp sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Nu, o Gud, du lofvad vare,
    Skapare allena prisad,
    Nr du gaf mig skna Ohto,
    Gaf mig skogens guld till byte.
    Trder jag fr Ohtos drrar,
    Gr till slta tassens grdar,
    Vandrar till plir-gats koja,
    Fr att der mitt guld betrakta --
    Kort r foten, bjdt r knet,
    Nosen trubbig, som ett nystan.

    Du min enda, vackra Ohto,
    O min honungstass, du skna!
    Blif ej ens p skmt frtrnad,
    Jag var icke den dig fllde,
    Sjelf du halkade p grenen,
    Snafvade p barrtrdsqvisten,
    Snderslet din granriskldnad,
    Ref i tu din barrbetckning;
    Hsten r s hal och slipprig,
    Hstens ntter ro mrka.

    Du min enda, vackra Ohto,
    O min honungstass, du skna!
    n du mste g en strcka,
    Mste vandra p en sandhed.
    Kom bermde, brja frden,
    Vandra hn du skogens stolthet,
    Skrid bl-strumpa fram med snabbhet,
    Stig lttfotade med brdska
    Ifrn dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala stigar,
    Till en skara utaf kmpar,
    Till en talrik karla-samling.
    Lnge ren der sttt ett visthus,
    Upp silfver-ftter timradt,
    Bygdt p skna gyllne stolpar;
    Dit vr dle gst vi leda.
    Fra in vr gyllne frmling.
    Illa blir han der ej fgnad,
    Honung fr han till att ta,
    Fr det frska mjd att dricka.

    Kom nu, ssom ock du kommer.
    Ifrn detta trnga nste,
    Lemna dynorna af ruskor,
    fvergif din bdd af granris,
    Lgg dig upp rda bolster,
    Upp mjuka siden-bdden,
    Under sen den bermda,
    Under takets vackra fogning.
    Rr dig upp fltets drifvor,
    Som ett nckrosblad p bljan,
    Svfva fver skogens ruskor,
    Som p qvisten ekorn svfvar."

    Och nu vandrar Winminen
    Under spel i svedjelunder,
    Under hornets ljud p fltet,
    Vandrar med den dle Ohto.
    Sjelf han spelar sknt och skickligt,
    Lter hornet herrligt ljuda,
    Blste gnger fem fr porten,
    Blste tre p hemmets kullar.
    Ljudet hrdes in i stugan,
    Skallade inunder sen.

    Folket talade i stugan,
    S den skna skaran sade:
    "Hren ljudet nu der ute,
    Som frn jgarhornet skallar,
    Hren kotte-fogelns lte,
    Hren Tapio-trnans pipa!"

    Folket hastade ur stugan,
    Skna skaran sprang p grden?
    "Gaf ett honungsdjur er skogen,
    Gaf ett lodjur skogens herre,
    D med sng J terkommen,
    Skriden jublande p skidor?"

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Oss en utter r till talets,
    r till sngens mne gifven;
    Derfre med glam vi komma,
    Jublande p skidor nalkas.
    Men det r dock ej en utter,
    Ej en utter, ej ett lodjur;
    Sjelf den frejdade hr vandrar,
    Skogens dimma hit nu svfvar.
    Skogens fradga hitt rinner,
    Ohto nalkas svept i klde.
    Nu med Gud jag helsar eder
    Hr p dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala vgar,
    Gngar trampade af trnor,
    Jemnade af grdens qvinnor.
    Mindre kr kanske r gsten,
    M man husets drr d sluta,
    Men r gsten efterlngtad,
    S m drren hllas ppen."

    Folket svarade och sade,
    S den skna skaran talte:
    "Nu, o Gud, du lofvad vare,
    Skapare allena prisad,
    D du gaf den skna Ohto,
    Sknkte skogens guld till byte.
    Hell dig Ohto, du som kommit,
    Hell dig honungstass, som vandrat
    Hit till dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala gngar.
    All min lifstid har jag lngtat,
    Vntat all min blomningslder,
    Att dock skogens silfver komme,
    Skogens guld sig skulle nrma
    Hit till dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala gngar,
    Att jag hrde Tapio-hornet,
    Hrde skogens pipa ljuda.
    Detta har jag stdse vntat,
    Som ett brdigt r man vntar,
    Ssom skidan vntar drifvor,

    Lngtar efter prktig skara,
    Och som flickan vntar fstman,
    Den rdkindade en make.
    Aftnarna jag satt i fnstret,
    Morgnarna p visthus-trappan,
    Mnaderna invid tget,
    Vintrarna p fhusbacken.
    Der jag stod, tills snn frhrdnat,
    Tills den hrda snn blef uppsmlt,
    Marken bar och hljd med sandgrus,
    Gruset fvertckt med mylla,
    Myllan grnskande af nygrs."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Finns hr ingen man, som mottar,
    Ingen kmpe, som vlkomnar,
    Nr frn Metsola jag kommer,
    Vnder hem frn Tapios boning?"

    Folket svarade och sade,
    S den skna skaran talte;
    "Nog hr finnas mn, som motta,
    Finnas kmpar som vlkomna,
    Nr frn Metsola du kommer,
    Vnder hem frn Tapios boning.
    Lnge brygd har drycken varit,
    let redan lnge frdigt
    Fr den frmling, som nu kommer,
    Fr den gst, som till oss nalkas."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Hvart skall frmlingen nu fras,
    Hvart den gyllne gsten ledas
    Ifrn dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala gngar?"

    Folket svarade och sade,
    S den skna skaran talte:
    "Dit m frmlingen nu fras,
    Dit m gyllne gsten ledas,
    Uti stugan, gjord af tallar,
    Uti huset, bygdt af furu,
    Under sen, den bermda,
    Under takets vackra fogning."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Du min enda, vackra Ohto,
    O min honungstass, du skna!
    Allt nnu du mste vandra,
    Mste frdas fram i lunden.
    Gif, mitt guld, dig nu p frden.
    Tga fram, mitt vackra silfver,
    Vandra genom gyllne tget,
    G lngsefter silfver-spngen,
    Trd i stugan, gjord af tallar,
    Uti huset, bygdt af furu,
    Under sen, den bermda,
    Under takets vackra fogning.

    Sen nu till J stackars qvinnor,
    Att ej driften m frskrckas,
    Klena hjorden ej frfras
    Ej vrdinnans boskap skadas,
    Nr till stugan Ohto kommer,
    Nr det skggbetckta trynet,
    Platta nosen sticker in sig.

    Gossar, gifven rum i frstun,
    Stn ej flickor framfr drren,
    Nr till stugan hjelten trder,
    Nr den stolta mannen kommer.

    Bry dig ej om vra flickor,
    Frukta ej fr vra qvinnor,
    Rds ej fr de mssbetckta,
    De om hasen strumpbekldda.
    Allt hvad qvinna r i stugan,
    M nu lngst i vrn sig draga,
    Nr i stugan mannen trder,
    Nr den stolta karlen kommer.

    Frid du Gud ock hit frlna,
    Hit i denna ringa stuga,
    Uti denna lga hydda,
    Under sen den bermda,
    Under takets vackra fogning.
    Hvart skall nu mitt guld jag fra,
    Hvar min lilla fogel stlla?"

    Folket svarade och sade,
    S den skna skaran talte:
    "Hell ock dig, som hit har kommit,
    Hell dig honungstass, som stigit
    Uti denna ringa stuga,
    Uti denna lga hydda,
    Under sen den bermda,
    Under takets vackra fogning!
    Dit m nu ditt guld du fra,
    Stlla der din lilla fogel,
    Invid hrnet af vr jernbnk,
    Vid den fasta plankans nda.

    Du min enda, vackra Ohto,
    O min honungstass, du skna!
    Nu din pels man mste skda,
    Vackra hret underska;
    Var dock icke alls bekymrad,
    Illa skall man dig ej hlla,
    Skall ditt ludna skinn ej gifva
    Att hos usla mnner vrkas,
    Att bepryda ringa karlar?"

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Hvart m sen vr gst vi fra,
    Hvart ledsaga vandringsmannen
    Frn det lnga jernbnks hrnet,
    Frn den fasta plankans nda?"

    Folket svarade och sade,
    S den skna skaran talte:
    "Dit m nu din gst du fra,
    Vandringsmannen dit ledsaga,
    Till frgyllda koppar-krlet,
    Grytan med sin koppar-botten.
    Lnge grytan stlt p elden,
    Koppar-sidan invid lgan;
    Lnge ren har vattnet vntat --
    Vattnet hemtades frn fjerran,
    Togs ur vasslesta kllan,
    Den till brdden fyllda brunnen.
    Saltet ifrn fjerran sktes,
    Frn de djupa sund i Tyskland,
    Roddes hit igenom saltsund,
    Lastades s ut ur skeppet.
    Veden har man fllt i skogen,
    Huggit lngesen i knen,
    Hemtat hit frn Tuomivaara,
    Slpat ifrn hga kullar.
    Elden har frn himlen fallit,
    Ilat ned frn himla-midten,
    Ofvan frn de tta himlar,
    Frn den nionde bland rymder."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Du min enda, vackra Ohto,
    O min honungstass, du skna!
    Allt nnu du mste vandra,
    Mste g ett litet stycke.
    Brja frejdade nu frden,
    Skrid nu fram du gamle kmpe
    Frn det lnga jernbnks hrnet,
    Frn den fasta plankans nda,
    Till frgyllda koppar-krlet,
    Grytan med sin koppar-botten."

    Frsande brs grytan koka,
    Med det frska kttet uppfylld,
    Kokar trenne hela ntter,
    Kokar lika mnga dagar.

    Sen nu kttet blifvit kokadt,
    Kittlarna frn elden tagna,
    Kopparsidorna frn lgan,
    Gamle trygge Winminen
    Hjde upp sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Hvart skall nu mitt guld jag fra,
    Hvart min lilla fogel bringa
    Frn frgyllda koppar-krlet,
    Grytan med sin koppar-botten?"

    Folket svarade och sade,
    S den skna skaran talte:
    "Dit m nu ditt guld du fra,
    Gyllne fogeln m du bringa
    Inuti den gyllne koppen,
    Inom koppar-fatets brddar,
    Fram p vackra furu-bordet.
    Borden ro hr af furu,
    Fat af koppar st p borden
    Och vid faten ro satta
    Gyllne koppar, silfver-skedar.
    Dit m nu ditt guld du fra,
    Der din lilla fogel stlla,
    Att med mjd den fr sig mtta,
    Fr af goda let dricka."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ohto, du min lilla fogel,
    O min honungstass, du skna!
    Allt nnu du mste vandra.
    Mste g ett litet stycke,
    Kom mitt guld och brja frden,
    Skrid nu fram, du gyllne Ohto,
    Frn frgyllda koppar-krlet,
    Grytan med sin koppar-sida
    Inuti den gyllne koppen,
    Inom koppar-fatets brddar,
    Fram p bordet utaf furu."

    Rgade nu krlen stodo,
    Faten upp till brdden fyllda.
    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Skogens honungsrika moder
    O du skogens gyllne konung,
    Tellervo, du Tapios jungfru,
    Skogens lilla, skna trna!
    Kommen nu till Ohtos brllop,
    Till det lnga hrets hgtid.
    Ymnigt finns hr till att ta,
    Till att ta, till att dricka,
    Att fr egen del behlla
    Och att dela ut i byen."

    Dervid folket tog till orda,
    S den skna skaran talte:
    "Hvarest fddes skna Ohto,
    Hvarest vxte glesa hret,
    Hvadan r den trinda hemtad,
    Hvar den bla svansen funnen?
    Monne vl p badstu-vgen,
    Eller upp brunnens gngstig?"

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Ohto fds ej upp halmen,
    Ej p bset invid rian,
    Der den dla Ohto fddes,
    Der det glesa hret vxte,
    Nra mnen, invid solen,
    Upp karlavagnens axlar,
    P den stora bjrnens skuldra.
    Ukko himlens gyllne konung,
    Gamle mannen upp i hjden,
    Kastar litet ull p vattnet,
    Blott ett hrstr upp bljan.
    Detta vaggades af vinden,
    Skakades af vdrets flgtar,
    Gungades af vattnets imma,
    Frdes s af hafvets blja
    Hn till blomster-holmens strnder,
    Till den honungsrika udden.

    Mielikki, den vna skogsfrun,
    Tapiolas trgna qvinna
    Sprang i hafvet upp till knna,
    Sprang i bljan intill grdeln.
    Ryckte hret upp frn vattnet,
    Fina ullen ifrn bljan,
    Vaggade uti sitt skte,
    Rrde om i sina klder.
    Sedan frde hon sin fogel,
    Lade ned sin gyllne lskling
    I en liten korg af silfver,
    I en vacker gyllne vagga.
    Fstade s lindans bindlar,
    Band det stora barnets vagga
    Vid den strsta qvist af trdet,
    Vid den lummigaste grenen.

    Nu sin vn hon troget vaggar,
    Gungar omsorgsfullt sin lskling
    I den vackra gyllne vaggan,
    Som p silfver-remmar hngde,
    Under granens blomsterkrona,
    Blomsterkrona, gyllne grenar.
    Der hon vrdade sin Ohto,
    Fostrade det glesa hret
    Invid lga granars rtter,
    I en liten, ndvxt tallskog,
    Ibland honungsrika buskar,
    I den dunkla kenskogen.

    nnu saknar Ohto tnder,
    nnu fela klor fr bjrnen.
    Mielikki den vna skogsfrun,
    Tapiolas trgna qvinna,
    Sjelf hon gr att ska tnder,
    Ska klor till bjrnens tassar.
    Letade bland hrda stammar.
    Skte ibland svedda stubbar,
    Upp fltets grna hymplar,
    P de ljungbevuxna hedar.
    Vxte s en tall p heden,
    Reste sig en gran p kullen,
    Fanns en silfverqvist i tallen,
    Fanns en gyllne gren i granen.
    Kave dem med handen ryckte,
    Gjorde klor af dem t Ohto,
    Bildade t bjrnen tnder.
    Byggde s af hgg en stuga,
    Fogade af barr en boning,
    Bad der bjrnen bo om vintern,
    Hvila sig den vrsta tiden
    Och ej genomvada krren,
    Icke stryka genom skogen,
    Vandra irrande p heden,
    Flacka kring de ppna flten.
    Derifrn kom nu vrt silfver,
    Hemtades den gyllne gsten."

    Unga skaran tog till orda
    Och det gamla folket talte:
    "Hur blef skogen dock s ndig,
    knen denna gng s gifmild,
    Hur bevektes skogens herre,
    Blidkades den gode Tapio?
    Monn med spjutet Ohto flldes,
    Eller dignade fr skottet?"

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Skogen var oss ganska ndig,
    kenskogen ganska gifmild,
    Ltt bevektes skogens herre,
    Blidkades den gode Tapio.
    Mielikki, den vna skogsfrun,
    Tellervo, Tapios dotter,
    Lemnade sitt hemvist de,
    fvergaf sitt boningsstlle,
    Hastade att visa vgen,
    Gick att hugga vgamrken,
    Fsta stakar invid vgen,
    Att den rtta kosan lra.
    Uthgg mrken genom skogen,
    Ristade i bergen skror,
    Var beredd sitt guld att byta,
    Ta vrt silfver, ge sitt eget.
    Ohto flldes ej med spjutet,
    Dignade ej ned fr skottet;
    Sjelf han halkade frn grenen,
    Snafvade frn barrtrds-qvisten,
    Fll och gyllne krfvan sprngdes,
    Bruppfyllda buken klyfdes,
    Brstet snderslets mot ruskor,
    Buken refs af barrtrds-qvistar."

    "Du min enda, vackra Ohto,
    O min honungstass, du skna!
    Nu r benens gny frhanden,
    Benens gny och skallens lte,
    Hftigt skallra dina tnder.
    Nsan tog jag nu af Ohto,
    Ingen lukt han mera knner,
    rat tog jag nu af Ohto,
    Intet ljud han mer frnimmer,
    Sist jag gat tar af Ohto,
    gat ser nu aldrig mera."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Den en karl jag skulle nmna,
    Skulle fr en hjelte hlla,
    Hvilken bjrnens tnder lste,
    Toge bort de fasta betar,
    Ryckte ut dem med sin jernhand,
    Stdd med knt mot bjrnens skalle."

    Sjelf han bjrnens tnder lser,
    Tager bort de fasta betar,
    Rycker ut dem med sin jernhand,
    Stdd med knt mot bjrnens skalle.

    Tog s tnderna af Ohto,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Vackra Ohto, skogens pple,
    Skogens skna, runda knotter!
    n du mste g ett stycke,
    Mste vandra uti knen;
    Kom, bermde, brja frden,
    Tga hn, du gyllne Ohto,
    Ifrn denna ringa boning,
    Ifrn denna lga hydda;
    Svrt det blir att bo i stugan,
    Ledsamt att i vrmen vistas.

    Hr vr vg nu tar sin brjan,
    Hr begynnas nya stigar,
    Som t skoghevuxna kullen,
    t det hga berget leda,
    Leda till en liten fura,
    Till en tall med hundra qvistar;
    Godt fr dig r der att vistas,
    Ljuft du der frnter tiden.
    Karpen jagas dit af vinden,
    Abborn frs till dig af vgen,
    Vid din sida r en sik-,
    Ttt invid dig fngas laxen.
    Sg nr hem du terkommit,
    Vndt till Metsola tillbaka:
    Illa blef jag der ej fgnad,
    Uti denna karla-samling,
    Denna skara utaf kmpar;
    Honung gaf man mig att ta
    Och till dryck blef frska mjdet,
    Blef det goda let framlagdt."

    Gamle trygge Winminen
    Nu till hemmet tervnde;
    Unga folket tog till orda,
    S den skna skaran sporde:
    "Sg, hvart frde du vl fngsten,
    Bragte nu din ringa andel?
    Lemnade kanske p isen
    Drnkte ibland sn och vatten,
    Tryckte in i sanka krret,
    Eller grfde ned i heden."

    Gamle trygge Winminen
    Yttrade ett ord och sade:
    "Om jag upp isen lemnat,
    Drnkt mitt byte uti srjan,
    Skulle det af hundar rubbas,
    Utaf luftens foglar sudlas;
    Hade jag det snkt i krret,
    Eller nedgrft uti heden,
    Skulle det af maskar skadas,
    Tras utaf svarta myror.
    Ej jag lemnade p isen,
    Drnkte bytet ej i srjan,
    Tryckte icke in i krret,
    Grof ej heller ned i heden.
    Dit min fngst jag beledsagat,
    Bringat dit min ringa andel,
    Hgst upp den gyllne kullen,
    Upp koppar-sens skuldra,
    Uti helga trdets krona,
    I en gran med hundra qvistar,
    P den strsta ibland grenar,
    P den yfvigaste qvisten.
    Tnderna jag stllt t ster,
    gonen t vester riktat,
    Vndt dem litet emot norden.
    Lade ej fr hgt i toppen,
    Skulle der af stormen skadas,
    Utaf vrens vind frderfvas."

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Gif, o Gud, ock hdanefter,
    Unna Skapare, du sanne,
    Att p sdant stt man lefver,
    Att p detta vis man jublar
    Vid skogsmannens stora brllop,
    Vid skogsnymfens glada hgtid!

    Gif, o Gud, ock hdanefter,
    Unna Skapare, du sanne,
    Att i skogen vgen stakas,
    Mrken skras uti trden
    Fr vrt goda jgarflje,
    Fr vr stora kmpa-skara!

    Gif, o Gud, ock hdanefter,
    Unna Skapare, du sanne,
    Att Tapios pipa ljuder,
    Att man skogens pipa hrer
    Upp dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala stigar!"




Tjugunionde Runan


    Gamle trygge Winminen
    Eftertnker i sitt sinne:
    "Sknt det vore nu att spela,
    Att ur toner gldje locka
    Hr p dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala stigar,
    Men min harpa har frsvunnit,
    Gldjen flytt frn mig fr evigt
    Hn till fiskens djupa salar,
    Laxarnes ojemna stengrund,
    Att af Ahtis gddor egas,
    Af Wellamos tt besittas.
    Sllan ock ifrn sig lemnar
    Ahti, hvad han en gng fngat."

    Gamle trygge Winminen
    Gick s ned till smedens verkstad,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hr mig smed, o Ilmarinen!
    Smid t mig af jern en rfsa,
    Gjut dertill ett skaft af koppar,
    Att jag hafven upp m harfva,
    Hopa vgorna tillsamman,
    Fr att finna gddbens harpan,
    Kantele af fiskben lagad,
    Ifrn fiskens djupa salar,
    Laxarnes ojemna stengrund."

    Det var smeden Ilmarinen,
    Den evrdelige hamrarn,
    Smidde snart af jern en rfsa,
    Redde dertill skaft af koppar;
    Skaftets lngd femhundra famnar
    Var, och pinnarnas etthundra.

    Derp gamle Winminen
    Tog sin jernbesmidda rfsa
    Och p ppna sjn begaf sig,
    Ut p hafvets vida fjrdar.
    Rfsar sedan strandens ruskor,
    Rfsar sf och hafsrrs toppar,
    Hafvet upp i hgar fser,
    Lgger vgorna i hopar.
    Fann dock icke, sg ej heller
    Nnsin mer' sin gddbens harpa.
    Kantele, som gtt frlorad,
    Gldjen, som fr evigt flyktat.

    Derp gamle Winminen
    Brjade att hemt vandra,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Med t sidan lutad mssa.
    Stadnar s i svedjelanden,
    Ser sig rundtomkring och lyssnar,
    Och han hr en bjrk, som grter,
    Ser, hur masurtrdet tras.

    Men han sprjer och han frgar:
    "Hvarfr grter, grna bjrk du,
    Qvider hgljudt lfskottrika,
    Klagar du med hvita grdeln?
    Icke ut i krig du fres,
    Tvingas ej i hrnad heller."

    Skickligt honom bjrken svarar,
    Masurtrdet hres sga:
    "Sdant mnga om mig sga,
    Flere i sitt sinne tnka,
    Att i gldje blott jag lefver,
    Uti frjd och jubel endast;
    Arme jag, som fven under
    All min sorg och saknad frjdas,
    Klagar blott, d vrst jag lider.

    Nu, s arm, mitt hrda de
    Och min tomhet jag begrter,
    Att s lottls helt och hllet
    Och s utan skygd jag lemnats
    Hr p detta svra stlle,
    P det ppna betesfltet.

    Ofta mig beklagansvrda,
    Ofta mig s djupt betryckta
    Herdarne om sommarn sarga,
    Rista i min hvita kldnad,
    Sugande all saft ifrn mig.
    Ofta jag beklagansvrda,
    Ofta jag s djupt betryckta
    Blir p detta svra stlle,
    P det ppna betesfltet,
    Qvistad och till svedja huggen,
    Eller ock till kastved splittrad.
    Trenne gnger ren i sommar,
    Under denna lnga sommar,
    I min kronas skygd sig mnner
    Lgrat, hvssande sin yxa
    Mot mitt olycksburna hufvud,
    Mot min hals, jag mkansvrda.

    Derfr all min tid jag grter,
    Srjer nu min hela lefnad,
    Att s lottls helt och hllet
    Och s utan skygd jag lemnats
    Hr fr svra vdret blottstlld,
    D den strnga vintern nalkas.

    Hvarje r s tidigt sedan
    Sorgen min gestalt frndrar,
    Hufvet fylles af bekymmer,
    Och mitt hela anlet' bleknar,
    Medan p de kulna dagar,
    P den onda tid jag tnker.
    Plgor s mig stormen bringar,
    Klden fr de vrsta dagar --
    Stormen, som min pels omskakar,
    Alla lf ifrn mig rfvar,
    S att jag alldeles naken
    Fryser i det hrda vdret,
    Lemnad i den skarpa kldens,
    I den vilda stormens hnder."

    Sade gamle Winminen:
    "Grna bjrk, ej m du grta,
    Qvida hgljudt lfskottrika,
    Klaga du med hvita grdeln!
    Jag i frjd din grt frvandlar,
    Byter sorgen mot ett bttre,
    Gr till gldje ditt bekymmer."

    Derp gamle Winminen
    Masurn hgg omkull och tljde
    Utaf hrda tr't en kupa,
    Kantele af skna bjrken.
    Tljde nu en dag om sommarn,
    Formade t sig en harpa
    P den dimomhljda udden,
    P den skogbevxta holmen.
    Hraf fick sin kupa harpan,
    Fick sitt grundtrd nya gldjen;
    Och af hllig bjrk r kupan,
    Grundtr't af den fasta masur.

    Derp gamle Winminen
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Harpan nu sin kupa ger,
    Nya gldjen har sitt grundtrd,
    Och af hllig trd r kupan,
    Grundtr't af den fasta masur.
    Hvadan m nu skrufvar tagas,
    Hvadan goda pinnar hemtas?"

    Reste sig en ek p tget,
    Stod vid grdens nda hgrest.
    Eken hade jemna qvistar,
    P hvar qvist ett pple syntes,
    Upp pplet satt ett guldklot
    Och en gk p gyllne klotet.
    Hjde s sin stmma gken,
    Gifvande fem ljud ifrn sig,
    Galande det sjette fven.
    Guld d fldade ur munnen,
    Silfver rann frn gkens lppar
    Ned upp den gyllne kullen,
    P den silfverrika backen.
    Hraf skrufvarne i harpan,
    Finnarne i strngaspelet.

    Gamle trygge Winminen
    Tog till ordet d och sade:
    "Skrufvar kantele nu ftt sig,
    Strngaspelet goda pinnar
    Frn den gyllne gkens tunga,
    Silfver-fogelns ljufva lten,
    Men n saknas hr dock litet,
    Strngar fem i harpan fela;
    Hvadan mnde dessa tagas,
    Hvadan taglen fs till harpan?"

    Gret en m i svedjelunden,
    Fager jungfru uti dlden.
    Mn dock icke gret fullkomligt,
    Men fullt glad var hon ej heller;
    Sjng blott att sin qvll frdrifva,
    Tills att solen hunne bergas,
    Under hopp att f en make,
    F en man i famnen sluta.

    Gamle trygge Winminen
    Hr den unga flickans klagan,
    Tcka barnets sorgsna stmma,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Unna mig en sknk, o flicka,
    Jungfru, gif t mig en hrlock,
    Gif fem strn af skna hret,
    Rck mig dertill n ett sjette,
    Att min harpa strngar finge.
    Ljud min evigt unga gldje."

    Flickan gaf en sknk t honom,
    Gaf en sknk utaf sin hrlock,
    Gaf fem strn af skna hret,
    Dertill n ett sjette rckte.
    Hraf strngarne i harpan,
    Ljuden i hans unga gldje.

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf nu brjade att sjunga,
    Satte sig att gldje locka
    Upp trappan byggd af stenar,
    Upp stet gjordt af furu,
    P jernbnkens frmsta nda.

    Hr sitt strngaspel han sktte,
    Sktte ock sin sng tillika,
    Spelade med fulla toner
    Och till sng sin stmma hjde.
    Ljufligt ljudade nu masurn,
    Jublade skottrika bjrken,
    Klang s fven gkens guldsknk,
    Ljd i frjd ungjungfruns hrlock.

    S nu spelte Winminen,
    Mktigt klingade hans harpa;
    Dalar hjdes, hjder snktes,
    Snkte sig de hga kullar,
    Hjde sig de lga dalar,
    Kopparbergen hftigt sklfde,
    Alla klippor gfvo genljud,
    Stubbarna i dans sig rrde,
    Stenarne p stranden sprucko,
    Furarne af frjd betogos.

    Vida brdes ljufva spelet,
    Hrdes till sex byar nda,
    Hrdes nda till sju socknar.
    Foglar nu i stora flockar
    Flgo ttt till Winminen,
    Att till hjeltesngarn lyssna.

    rnen, d i hga nstet
    Suomis ljufva spel hon hrde,
    Glmde ungarne i boet,
    Och till obeskta trakter
    Flg att kantele f hra,
    F beundra sdan gldje.

    Skogens drott med ludet flje
    Dansade p tvenne ftter,
    Medan fadren gldje vckte,
    Medan Winminen spelte.

    Gamle trygge Winminen,
    Hr nog underbart han spelte,
    Anslog alltfr skna toner;
    Liks nr han hemma spelte,
    I sitt hus af furu timradt,
    Ljudade de hga taken,
    Dallrade af gldje fnstren,
    Klang det benbelagda golfvet,
    Genljd husets gyllne takhvalf.
    ter nr han gick bland granar,
    Vandrade bland hga furar,
    Grenarne sig dmjukt krkte.
    Tallarne sig vnligt vnde;
    Kottarna till marken flgo
    Och kring roten barren spriddes.
    Nr han lunderna beskte,
    Dessa straxt till gldje vcktes;
    Nr han steg till svedjelunden,
    Blommorna af krlek tjustes;
    Telningarna ned sig bjde.




Trettionde Runan.


    Gamle trygge Winminen
    Lugnt sin vg tillryggalgger,
    Unge mannen Joukahainen
    Frdas fram med gny och buller.

    De p vgen sammanstta,
    Sela fster sig vid sela,
    Stngerna tillhopa hfta,
    Loka sitter fast vid loka,
    Vattnet rinner ifrn lokan,
    Ifrn selan flyter istret.

    Der nu stadnar Winminen,
    Tar till ordet sjelf och sger:
    "Vik t sidan Joukahainen,
    Ty du r till ren yngre."

    Det var unge Joukahainen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hr ej btar mannens ungdom,
    Mannens ungdom, mannens lder;
    Den i vishet fverlgsne
    M nu stadna qvar p vgen,
    Den i vishet underlgsne
    Vike undan fr den andra."

    Sade gamle Winminen:
    "D du r mig fverlgsen,
    Kre, sg att jag fr hra,
    Hvad du mer n jag m veta."

    Sade unge Joukahainen;
    "Kanske vet jag ett och annat:
    Renen drager plog i norden,
    Hsten i det sdra landet,
    Lngst i Lappland elephanten (?).
    Sikens krar ro slta,
    rtans tak r jemnt och rundadt,
    Ltt att lefva r fr sjlen,
    Dricker vatten, der han ligger,
    ter laxar rundtomkring sig,
    Slukar sikar vid sin sida.
    Gddan leker uti klden,
    Styggmundt fisk i hrda vdret,
    Abboren, den skygga vtstjert,
    Simmar hsten om p djupet,
    Leker sommarn p det grunda,
    Mrten far och slnger stjerten,
    Laxen konstigt framt skrider?"

    Nu den gamle Winminen
    Sjelf till ordet tog och sade:
    "Och hvad vet du nnu mera,
    Anar ocks derutfver?"

    Sade unge Joukahainen:
    "Sen ock vet jag nnu ngot,
    Anar ocks derutfver:
    Hga trn har Pisa-backen,
    Horna-klippan stora tallar.
    Videt r det frsta trdslag
    Och den ldsta jordart torfven,
    Ibland fiskar ldst r girsen,
    Finken ibland foglars skara,
    Kyytlinen ibland ormar.
    Elden alstrades i himmeln,
    Vattnet uti klippan fddes,
    Ifrn rost r jernets ursprupg."

    Gamle trygge Winminen
    Sjelf till ordet tog och sade:
    "Men hvad vet du nnu mera,
    Anar ocks derutfver?
    Tala du blott verklig sanning,
    Minnen ifrn fordna tider."

    Sade unge Joukahainen:
    "Sen ock vet jag nnu ngot,
    Mins ifrn aflgsna tider,
    Mins, nr hafvets fror pljdes,
    Fiske-slgtets gmslen grfdes,
    Grunda stllen gjordes djupa.
    Sltterna p marken mttes,
    Hjderna med mull betcktes,
    Bergen staplades tillhopa,
    Posterna i rymden stlldes,
    Himla-fstets bgar restes,
    Stjernorna p himlen strddes."

    Sjelf den gamle Winminen
    Tog till ordet nu och sade:
    "Barnets kunskap, barnets minne,
    Ej en skggig hjelte-gubbes.
    Det var jag, som pljde hafven,
    Uthgg oceanens hlor,
    Grpte fiske-slgtets gmslen,
    Gjorde grunda stllen djupa,
    Sltterna p marken mtte,
    Hjderna med mull betckte.
    Bergen staplade tillhopa.
    Ssom tredje man jag deltog
    I att rymdens poster fsta,
    i att bra himla-bgen
    Och att fstets stjernor utstr."

    Nu den unge Joukahainen
    Vred sin mun, sitt hufvud rrde,
    Skakade det svarta hret,
    Tog till ordet s och sade:
    "Sen ock vet jag nnu ngot,
    Vet och inser derutfver:
    Trollar den frmtne mannen
    Att som spn p vattnet flyta,
    Ssom nckrosblad p bljan."

    Hraf vredgas Winminen,
    Hraf vredgas han och harmas;
    Sjelf han tar sig fr att qvda,
    Sjelf han brjar p att orda.
    Qvdet r ej barna-joller,
    Barna-joller, qvinno-sladder,
    Qvdet r en skggig hjeltes,
    Och ej alla barn det sjunga,
    Icke hlften ibland svenner,
    Ej en tredjedel af fstmn

    Bland den ungdom, som nu vxer,
    Bland det slgte, som nu uppgr.
    Sjunger gamle Winminen,
    Hafvet svallar, jorden sklfver,
    Kopparbergen hftigt skakas,
    Klippans fasta hllar dna.
    Starka borgars tinnar skakas,
    Ned till marken tornen ramla,
    Portarna i Pohja remna,
    Fstets bgar brista snder.

    Unge Joukahainen qvad han
    Intill midjan uti krret,
    Intill brstet uti ngen
    Och till armarna i sandmon.

    Qvder sedan upp hunden
    Tassarna i kalla stenen,
    Tnderna i vatten-ruskan.
    Qvder Joukahainens bge
    Till en bge fver vattnet;
    Qvder Joukahainens pilar
    Att som snabba hkar ila,
    Qvder ock den hga hjelmen
    Upp karlavagnens skuldror,
    Qvder n den bla manteln
    Till ett strmoln upp fstet,
    Och det fina ylle-bltet
    Upp himlens rund till stjernor.

    S stod unge Joukahainen
    Nu i krret intill midjan,
    Intill brstet uti ngen
    Och till armarna i sandmon.
    Blir derfver ganska misslynt,
    Rkar slutligen i vnda,
    Hjde d sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "O du vise Winminen,
    Du en siare evrdlig!
    Tag igen de helga orden,
    terkalla dina qvden,
    Hjelp mig utur detta trngml,
    Ifrn denna nd mig fria."

    Nu den vise Winminen,
    Tog till ordet sjelf och sade:
    "N hvad vill du mig d gifva,
    Om jag helga orden lser,
    terkallar mina qvden?"

    Sade unge Joukahainen:
    "Tro mig, jag har tvenne bgar,
    Skert skjuter ena bgen,
    Flinkt far pilen frn den andra;
    Du m taga, den dig lyster."

    Sade gamle Winminen:
    "Bryr jag mig om dina bgar,
    Aktar dem det minsta, dre?
    Sjelf jag ger ock en bge,
    Tvfaldt dyrare n dina,
    Tv- och trefaldt bttre fven.

    Har ej n'n att bra bge
    Och att terhemta pilar.
    Sg; hvad ger du mig i lsen?"

    Sade unge Joukahainen:
    "Ocks har jag tvenne hingstar,
    Skert gr den ena hingsten,
    Snabb den andra r att stiga;
    Du m taga, den dig lyster,
    Hjelp mig blott ur detta trngml,
    Ifrn denna nd mig fria."

    Sade gamle Winminen:
    "Bryr jag mig om dina hingstar,
    Aktar schckarna det minsta?
    Sjelf ocks en hingst jag ger,
    Som r tv- och trefaldt bttre,
    Fem- och sexfaldt lifligare;
    Har en insj upp gumpen,
    Klara vattnet upp ryggen,
    ter h frn kllans brddar,
    Dricker vatten ifrn molnet.

    Har ej n'n, som hingsten fasttar.
    Som min fle skulle betsla
    Och till ker-tegen leda;
    Sg, hvad ger du mig i lsen?"

    Sade unge Joukahainen:
    "Jag i hemmet har en syster,
    Skn hon r och vackert formad;
    Enda systern ger jag t dig,
    Lnar dig min moders dotter
    Till en maka fr din lifstid,
    Till ditt std p gamla dagar.
    Frntag nu de helga orden,
    terkalla dina qvden,
    Hjelp mig utur detta trngml,
    Ifrn denna nd mig fria."

    Sjelf den gamle Winminen
    Lser nu de helga orden,
    terkallar sina qvden.
    Men den unge Joukahainen
    tervnder s till hemmet,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Med t sidan lutad mssa,
    Under grt och strida trar.

    Fadren sitter invid fnstret,
    Modren str p bodens trappa,
    Modren skyndar sig att frga,
    Gamla qvinnan hinner sprja;
    "Hvarfr grter du, min gosse,
    Srjer du, mig kostat mda?"

    Sade unge Joukahainen:
    "O min moder, som mig burit,
    Som mig lyftat har i famnen!
    Har jag icke skl att grta,
    Sorger, hvilka trar pressa?
    Derfr all min tid jag grter,
    Srjer nu min hela lefnad,
    Att jag gaf min enda syster,
    Lnade min moders dotter
    t den gamle Winminen,
    Den evrdelige siarn,
    Gaf till std t gamle mannen,
    Till ett vrn t skrplig gubbe."

    Modren gnuggar sina hnder,
    Gnggar sina begge hnder,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "O grt ej min son, du kra,
    Hr r icke skl att grta,
    Se det har jag stdse nskat,
    Lngtat under all min lefnad:
    F till frnde store mannen,
    Ha en mg i Winminen,
    Uti sngaren en svrson?"




Trettiefrsta Runan.


    Unge Joukahainens syster,
    Enda barnet af sin moder,
    Gick att bryta qvast ur skogen,
    Lf till qvastar ifrn trden.
    Brt s en qvast t sin fader,
    Brt en annan t sin moder,
    Skulle bryta tredje qvasten
    t sin allrayngsta broder;
    Kom d gamle Winminen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Flicka, vx med mig i hgen,
    Tnk p andra yngre mn ej,
    Vx i ntt tillskurna klder,
    Uti yllne kjortlar granna,
    Lef af limpans bsta bitar,
    Utaf hvetebrdets skifvor."

    Jungfrun ilar hem och grter,
    Kommer snyftande p grden.
    Fadren sprjer invid fnstret,
    Der han tljer p sitt yxskaft:
    "Hvarfr grter du, min flicka,
    Stackars flicka, unga jungfru?"

    "Har jag icke skl att grta,
    Sorger, hvilka trar pressa?
    Derfr grter jag, o fader!
    Tappade mitt kors frn brstet,
    Fllde spnnet ifrn grdeln --
    Silfver-korset ifrn brstet,
    Gyllne spnnet ifrn grdeln."

    Sprja brderna vid ledet,
    Der de foga sina sldar:
    "Hvarfr grter stackars syster,
    Stackars syster, unga jungfru?"

    "Har jag icke skl att grta,
    Sorger, hvilka trar pressa?
    Derfr grter jag, o brder!
    Tappade min ring frn fingret,
    Fllde perlorna frn halsen --
    Gyllne ringen ifrn fingret,
    Silfver-perlorna frn halsen."

    Sprja systrarna p golfvet,
    Der de vfva gyllne grdlar:
    "Hvarfr grter stackars syster,
    Stackars syster, unga jungfru?"

    "Har jag icke skl att grta,
    Sorger, hvilka trar pressa?
    Derfr grter jag, o systrar!
    Fllde guldet frn mitt nne,
    Silfver-smyckena frn hret,
    Bla handen ifrn pannan
    Och de rda frn mitt hufvud."

    Sprjer modren ifrn boden,
    P hvars trskel smr hon krnar:
    "Hvarfr grter du, min flicka,
    Stackars flicka, unga jungfru?"

    "Har jag icke skl att grta,
    Sorger, hvilka trar pressa?
    Derfr grter jag, o moder!
    Gick att bryta qvast ur skogen.
    Lf till qvastar ifrn trden,
    Brt s en qvast t min fader,
    Brt en annan t min moder,
    Skulle bryta tredje qvasten
    t min allryngsta broder,
    Steg d Osmonen frn dlden,
    Kalevainen ifrn mossan:
    Flicka, vx med mig i hgen,
    Tnk p andra yngre mn ej,
    Vx i ntt tillskurna klder,
    Uti yllne kjortlar granna,
    Lef af limpans bsta bitar,
    Utaf hvetebrdets skifvor."

    "Flicka, var ej alls bekymrad,
    Frukt utaf din moder, srj ej,
    G i boden upp backen,
    Skynda dig, spring ut p grden.
    Bodar tre p backen finnas,
    ppna allrabsta boden;
    Nr dig der ett r af smret,
    Mer n andra blir du frodig;
    Lef af ktt det andra ret,
    Mer n andra blir du liflig;
    t piroger tredje ret,
    Mer n andra blir du vacker.
    Der str kista upp kista,
    Ena skrinet vid det andra,
    ppna allrabsta kistan,
    Lyfta upp det granna locket.
    Gyllne grdlar sex der finnas,
    Finnas sju bl kjortlar fven.
    Kld upp dig allt det bsta,
    Tag det grannaste om halsen,
    P ditt brst det prydligaste,
    Det mest lysande p kroppen."

    Flickan gr s bort och grter,
    Kommer snyftande p grden,
    Grter aftnarna i fnstret,
    Morgnarna p bodens trskel,
    Hela dagar upp grden,
    Mnader vid tgens ppning.
    Hjde nu sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "Ocks jag var icke fordom
    Svartare n andra flickor,
    Blekare n vattnets fiskar,
    Blef nu svartare n andra,
    Blekare n vattnets fiskar."

    Modren gick att henne skda,
    Sedan trenne ntter vikit:
    "Hvarfr grter du, min flicka,
    Klagar tidigt fdda dotter?"

    "Har jag icke skl att grta,
    Sorger, hvilka trar pressa?
    Derfr grter jag, o moder!
    Ville ej till gubben komma,
    Fr att den utgamle vrna,
    Fr att stda skrplig gubbe,
    Hafva vrd om ugnens granne.
    Hellre ginge jag i hafvet,
    Djupt inunder vida fjrdar,
    Fr att blifva sikens syster,
    Fiskens syster uti hafvet.
    Godt ju r i hafvet vistas
    och att bo inunder bljan,
    Att som sikens syster lefva,
    Fiskens syster uti vattnet.
    Ansigtet der siken tvttar
    Och af gddan kammas hret."

    Gr i boden upp backen,
    Kommer grtande p grden.
    Bodar tre p backen finnas,
    ppnar allrabsta boden.
    Der fanns kista upp kista,
    Ena skrinet vid det andra,
    Hon slog upp den bsta kistan,
    Granna locket klang och uppfor;
    Fann deri sex gyllne grdlar,
    Fann der fven sju bl kjortlar.
    Fste guld upp sitt nne
    Silfver-prydnader i hret,
    Bla band upp sin panna,
    Rda trdar kring sitt hufvud,
    Kldde p sig allt det bsta,
    Tog det grannaste om halsen.
    P sitt brst det prydligaste,
    Det mest lysande p kroppen.
    Derp ilar hon i hafvet,
    Djupt inunder vida fjrdar,
    Fr att blifva sikens syster,
    Fiskens syster uti vattnet.

    Kom s modren uti boden,
    Sedan trenne ntter vikit:
    "O hvart r min flicka svunnen?
    Dtt har nu min stackars flicka,
    Hon har gtt i vta hafvet,
    Djupt inunder vida fjrdar,
    Fr att blifva sikens syster,
    Fiskens syster uti vattnet;
    Sikarna sin syster ta
    Och sin frnde vattnets fiskar."

    Brjade s modren grta,
    Gjuta ut sin treklla,
    Gt en tr och gt en annan,
    Vattnet rann i strida trar
    Upp byn, den trbestnkta,
    Upp anletet, det fagra,
    Rann p arma modrens kinder.

    Gt en tr och gt en annan,
    Vattnet rann i strida trar
    fver arma modrens kinder,
    Ned p det beprydda brstet.

    Gt en tr och gt en annan,
    Vattnet rann i strida trar
    fver det beprydda brstet,
    Ned p fina kldningsfllar.

    Gt en tr och gt en annan,
    Vattnet rann i strida trar
    fver fina kldningsfllar,
    Ned p strumporna af silke.

    Gt en tr och gt en annan,
    Vattnet rann i strida trar,
    fver strumporna af silke,
    Ned p sirligt sydda kngor.

    Gt en tr och gt en annan,
    Vattnet rann i strida trar,
    fver sirligt sydda kngor,
    Ned inunder hennes ftter.
    Rann p marken till dess nytta,
    Rann i vattnet, att det ka.

    Bildades s elfvar trenne
    Af en enda menskas trar,
    Trar, dem en qvinna gjutit.
    Bildades i alla elfvar
    Trenne mktigt strida forssar;
    Hjde sig s trenne klippor
    Uti alla forssars brusning;
    Vxte fven trenne bjrkar
    Invid kanten af hvar klippa.
    Kommo sedan gkar trenne
    Att p bjrkars qvistar gala;
    En af dem gol krlek, krlek!
    t den krlekslsa flickan;
    * Gldje, gldje! gol den andra
    t den gldjelsa modren;
    Fstman, fstmn! gol den tredje
    t den fstmanslsa flickan.

    Gamle trygge Winminen
    Sig begaf p sjn att meta,
    Att med handnot fiskar fnga
    Vid den dimomhljda udden,
    Vid den skogbevxta holmen.
    Tog en krok ifrn sin ficka,
    Tog ett hullingsjern ur vskan.
    Med sin krok han sedan metar,
    Fiskar med det krkta jernet,
    Dervid darrar koppar-spet,
    Dervid hviner silfver-refven,
    Gyllne linan hres klinga.

    Hnde s en dag omsider,
    Fogade sig ngon morgon,
    Att en fisk p kroken nappar,
    Fastnar p det krkta jernet.
    Drager den uti sin farkost,
    Bringar ned p btens botten.

    Vnder och betraktar fisken,
    Yttrar s ett ord och sger;
    "Hvem har detta under bildat?
    Jag den fisken icke knner.
    Mera slt den r, n siken,
    Mera brokig, n forellen,
    Mera grbesprngd n gddan,
    r till moderfisk fr fenls,
    r till menniska fr sllsynt.
    Har som sjl ej ngra ftter,
    Har, som jungfru, ingen bindel,
    Ssom Wins m ej grdel,
    Ssom ko allsinga ron.
    Monn till lax den blifvit danad?"

    Win tar sin knif frn grdeln,
    Silfver-skaftet ifrn slidan,
    Fr att snderskra laxen,
    Fisken uti bitar stycka,
    Till en morgon-mltids smulor,
    Till en middags-mltids delar,
    Till en fastetids frtring.
    Brjar nu att skra laxen,
    Fisken upp med knifven rista;
    Laxen hoppar d i vattnet,
    Vackra fisken hastigt spritter
    Upp ifrn den rda bten,
    Ifrn bottnet p hans farkost.
    Lyfte sedan upp sitt hufvud,
    Hgra axelbladet hjde,
    Strckte ut de venstra trna,
    De namnlsa fingren framstack
    Vid den femte vder-ilen,
    Vid den sjette vgens hvlfning.
    Lyfte n den hgra handen,
    Visade den venstra foten
    P den sjunde ibland fjrdar,
    P den nionde bland bljor.
    Yttrar s ett ord och sger:
    "O du gubbe i din drskap!
    Du frstod ej att behlla
    Wellamos vgskljda jungfru,
    Vattnets allrayngsta dotter
    Och det enda Ahti-barnet.
    Icke var jag rda laxen,
    Jag var Joukahainens syster,
    Den dn stndigt skt att vinna,
    All din lifstid efterlngtat.
    Icke heller var jag kommen
    Att af dig som lax bli klufven,
    Att som fisk bli snderdelad,
    Eller uti bitar styckad,
    Och till frukost sedan framlagd,
    Till en morgon-mltids smulor,
    Till en middags-mltids bitar,
    Till en fastetids frtring."

    Sade gamle Winminen:
    "Hvarfr kom du d, o jungfru?"

    "Hvarfre, om ej att blifva
    P din arm en fager dufva,
    Sitta stdse vid din sida
    Och en maka t dig vara,
    Till ditt std jag kom, o gubbe,
    Till ditt bistnd, lderstigne!
    Kom att bdden t dig reda,
    Ordna vackert hufvud-kudden,
    Att det ntta prtet stda,
    Sopa golfvets tiljor rena,
    Hemta eld i mrka stugan,
    Tnda brasan uti spisen,
    Bra kring den fyllda kannan,
    Maten fram p hordet lgga."

    Sade gamle Winminen,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud:
    "O du Joukahainens syster!
    Ack att en gng n du komme?"

    Men hon kom dock icke mera.
    Dk i hafvets blja neder,
    Hastigt sjnk inunder vgen,
    Flyktande frn vattnets yta
    I en sten med brokig sida,
    I en lefverfrgad klippa.

    Gamle trygge Winminen
    Nu till hemmet tervnder,
    Sorgsen och med nedsnkt hufvud,
    Med t sidan lutad mssa.
    Yttrar der ett ord och sger:
    "O min fnighet, jag dre,
    O min svaghet till frstndet!
    fven mig frstnd var gifvet,
    Tankens kraft var mig frlnad,
    Stort och hgsindt hjerta medfdt.
    S det var i fordna dagar,
    r ej mer i dessa tider;
    Nu r sinnet ren frsladt,
    Tankarna ej mycket vrda,
    Hgen spridd och driften borta.
    Den jag stdse skt att vinna,
    All min lifstid efterlngtat,
    Kom och nappade p kroken,
    Fastnade p krkta jernet.
    Men jag visste ej behlla
    Wellamos vgskljda jungfru,
    Vattnets allrayngsta dotter
    Och det enda Ahti-barnet.

    Untamo, du landets vrkling,
    Yppa fr mig dina drmmar,
    Sg, hvar Ahti-folket dvljes,
    Hvar Wellamos jungfrur hvila."

    Untamo, han landets vrkling,
    Yppade d sina drmmar:
    "Se, der dvljes Ahti-folket,
    Der Wellamos jungfrur hvila,
    Djupt inunder vida fjrdar,
    Under bla hafvets yta,
    I en sten med brokig sida,
    I en lefverfrgad klippa.
    Se der dvljes Ahti-folket,
    Der Wellamos jungfrur hvila,
    I ett ganska litet prte,
    I en fga rymlig boning,
    Bakom hundra ls, som stngas
    Fast med tusental af nycklar."




Trettieandra Runan.


    Mariatta, vackra barnet,
    Vxte i det hga hemmet,
    Ntte en stock ned p trskeln
    Med de fina kldningsfllar,
    Tvenne stockar ofvan drren
    Med de vackra hufvudbindlar,
    Ntte tiljorna p golfvet
    Med de ntta kngors klackar.

    Mariatta, vackra barnet,
    Som i oskuld alltid lefvat,
    Som sin kyskhet stdse vrdat,
    Skickas nu att mjlka korna.
    Mjlkar korna mildt och vnligt,
    Alla kor hon troget mjlkar,
    Men den lemnar hon omjlkad,
    Som ej varit skygg fr tjurar.

    Mariatta, vackra harnet,
    Som i oskuld alltid lefvat,
    Som sin kyskhet stdse vrdat,
    Skulle sen till kyrkan fara.
    Man en hingst i redet spnner,
    Fle rd fr slden hemtar,
    Hon ej steg i hingstens slde.
    Spnnes s ett sto i redet,
    Mrkbrun hst fr slden hemtas,
    Steg ej i det stoets slde,
    Som med hingstar hade sprungit.
    Nu en vallak spnns i redet,
    Menls hst fr slden hemtas;
    I dess slde hon sig stter
    Och med den till kyrkan ker.

    Mariatta, vackra barnet,
    Som i oskuld alltid lefvat,
    Som sin kyskhet stdse vrdat,
    Snds att valla boskaps-driften,
    Springa efter fra-hjorden.
    Svrt det r att boskap valla,
    Allravrst dock fr en flicka;
    Ormen krlar uti grset,
    dlor slingra sig p marken.

    Nu en orm dock icke krlar,
    Nu ej slingrar sig en dla.
    Fanns ett litet br p backen,
    Fanns ett lingon rdt p heden;
    Bret ropar upp backen,
    Rda lingonet p heden:
    "Kom, o jungfru, att mig plocka,
    Tennbriskprydda m, att taga,
    Koppargrdlade, att vlja,
    Frr n masken ter upp mig
    Och den svarta ormen kysser."

    Mariatta, vackra barnet,
    Gr nu att beskda bret,
    Rda lingonbret plocka,
    Fann ett litet br p backen,
    Fann ett lingon upp heden:
    "Formen af ett br det ger,
    r till sin natur ett lingon,
    Men jag nr det ej frn marken,
    Nr ej heller ifrn trdet."

    Ryckte upp en str frn fltet,
    Dermed lingon-bret nedtog.
    Bret faller ned p backen,
    Stadnar sedan upp backen.

    "Stig, o br, p mina fllar!"
    Bret steg p hennes fllar.

    "Stig, o br, upp min grdel!"
    Bret steg p hennes grdel.

    "Stig, o br, nu upp brstet!"
    Bret steg s upp brstet.

    "Stig, o br, p mina lppar!"
    Bret steg p bennes lppar,
    Steg frn lpparna p tungan,
    Steg frn tungan in i halsen,
    Sjnk s ned i bennes mage.

    Mariatta, vackra barnet,
    Blef nu hafvande af bret,
    Af ett lingon-br befruktad,
    Och hon brjar s att frodas.
    Bar ett foster i sitt skte,
    Bar det med besvr och plga,
    Nio mnader till nda
    Och den tionde till hlften.

    P den tionde s hnder,
    Att hon rner qvinnors plga,
    Knner vrk uti sitt skte,
    Finner fostret sig besvra.

    Brjade nu Mariatta
    Eftertnka och begrunda,
    Hvart hon mnde sig begifva,
    Hvadan bad t sig begra.
    Yttrade ett ord och sade:
    "Piltti, du min lilla trna!
    G nu hn till Sariola,
    Fr att bad i byn begra,
    Der den svaga finge lttnad,
    Den betryckta hjelp och bistnd,"

    Piltti, minst bland hennes trnor,
    Den bland tjenstehjonen bsta,
    God och villig till att tjena,
    Skyndsamt lydig hvar befallning,
    Samlade sin kldnings fllar,
    Bar dem upp med sina hnder,
    Sprang s hn med strsta snabbhet,
    Kom till fule Rodes' stuga.

    Der Herodes sjelf, den fule,
    t och drack i bordets nda,
    Kldd i fina linne-skjortan.
    Men den fule Rodes' hustru
    Rrde sig vid golfvets fogning,
    Uti stugans midt sig svngde,
    Lefde, som en god det egnar.
    Sade Piltti, lilla trnan:
    "Jag har kommit, for att bedja
    Om ett bad i Sariola,
    Der den svaga finge lttnad,
    Den betryckta hjelp och bistnd."

    Men den fule Rodes' hustru
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hvem r det, som bad skall hafva,
    Hvem behfver hjelp och bistnd?"

    Sade Piltti, lilla trnan:
    "Det vrdinnan r der hemma."

    Nu den fule Rodes' hustru
    Yttrade ett ord och sade:
    "Badet r hos oss ej ledigt,
    Men p hga Kyt-berget
    Finns i furuskog ett badhus,
    Hvarest skkor afla sner,
    Vindens flottor foster fda."

    Piltti, minst bland bennes trnor,
    Sprang s hn med strsta snabbhet;
    Sade, sen hon hade kommit
    ter hem till sin vrdinna:
    "Bad ej finns i byn der borta,
    Badhus ej i Sariola.
    Der Herodes sjelf, den fule,
    t och drack i bordets nda,
    Kldd i fina linne-skjortan,
    Men den fule Rodes' hustru
    Rrde sig vid golfvets fogning,
    Uti stugans midt sig svngde,
    Lefde, som en god det egnar.

    Jag till ordet tog och sade:
    Hit jag kommit har att bedja
    Om ett bad i Sariola,
    Der den svaga finge lttnad,
    Den betryckta hjelp och bistnd.
    Men den fule Rodes' hustru
    Yttrade ett ord och sade:
    Hvem r det, som bad skall hafva,
    Hvem behfver hjelp och bistnd?
    Jag till ordet tog och sade:
    Det vrdinnan r der hemma.
    Nu den fule Rodes' hustru
    Yttrade ett ord och sade:
    Badet r hos oss ej ledigt,
    Men p hga Kyt-berget
    Finns i furuskog ett badbus,
    Hvarest skkor afla sner,
    Vindens flottor foster fda."

    Nu vr goda Mariatta
    Sjelf till orda tog och sade:
    "Jag stad mig mste gifva,
    Liksom annars lego-hjonet,
    Eller ock den lnta trlen."

    Br en qvast uti sin vrjo,
    I den honungsljufva famnen,
    Vandrar fram med ltta ftter,
    Hn till huset, bygdt bland furar,
    Stallet p Tapio-berget.

    Hjde nu sin rst och sade,
    Talade med dessa orden:
    "M du goda hst nu andas,
    M du starka fle flsa
    Mot mitt plgofulla skte.
    Pusta ut en ljuflig imma,
    Gif t mig ett bad, som vrmer,
    Att den svaga finge lttnad,
    Den betryckta hjelp och bistnd."

    Andades den goda hsten,
    Starka flen vldigt flste
    P det plgofulla sktet.
    Hstens flsande med munnen
    Badet r, som henne gifves,
    Helga vattnet, hvilket kastas.

    Der nu fick vr Mariatta
    Bad, s mycket hon behfde,
    Ymnig vrme fr sitt skte.
    Fdde s en liten gosse
    I den tagelpryddas krubba,
    Upp h om sommarn slaget.
    Nu vr goda Mariatta
    Lyfter gossen upp knna,
    Tager barnet uti famnen,
    Fostrar s sin lilla gosse,
    Gyllne pplet, silfver-stafven,
    Under sllet, hvarmed siktas,
    Under stfvan, hvarmed bres,
    Under stenen, hvilken maler,
    Under meden, hvilken lper.

    t vr goda Mariatta
    Vxte s en vacker gosse,
    Men man knner ej hans ursprung;
    Kallas Ilmori af fadren,
    Efterlngtad son af modren,
    Sysslols af sina brder,
    Krigets hjelte utaf systrar,
    Namnls utaf alla andra.

    Nu man sker den som kristnar,
    Den som dper spda barnet.
    Kommer s en prest att kristna,
    Wirokannas till att dpa,
    Palvonen att barnet bra.
    Han till orda tog och sade:
    "Hvem skall hemtas hit att dma
    fver detta stackars barnet?"

    Hemtas gamle Winminen,
    Den evrdelige siarn.
    Sade gamle Winminen:
    "Gossen m p krret fras,
    Hufvudet p honom krossas,
    Snderbrkas med en klubba."

    Sade nu den spda gossen,
    Tvenne veckors gamla barnet:
    "O du gubbe ifrn fjerran,
    Du en trollkarl frn Karelen!
    Nu du fllt ett drligt domslut,
    Nu du lagen ortt tolkat."

    Presten kristnade s barnet,
    Gjorde gossen uti dopet
    Till en konung fver skogen,
    Vrdare af penningholmen

    Nu den gamle Winminen
    Vredgades och greps af blygsel.
    Qvder s fr sista gngen,
    Och han qvad en koppar-skuta,
    Qvad en bt med jernsmidt botten.
    Seglar sedan genom svallet
    Med sin skuta utaf koppar,
    Seglar bort till hgre rymder,
    Frdas han till lgre himlar.

    Der han stadnade med bten,
    Der han fastnade med skeppet,
    Lemnade dock qvar sin harpa
    Och de hga runo-snger
    Till en evig frjd fr Finland.

              ------

    Monn jag nu hr upp att qvda,
    Stadnar hr med mina snger,
    Eller monn frst nu jag brjar?
    Hundra ord n skulle finnas,
    Tusen mnen att besjunga,
    Hvilka alla barn ej qvda,
    Samma mnner ej begripa,
    Qvinnorna alls icke fatta.
    Men ej ens den strida forssen
    Lter allt sitt vatten rinna,
    Och ej heller goda sngarn
    Qvder alla sina snger.
    Mnga andra sorger finnas,
    Sorger fr den dag, som stundar;
    Hungern hos mig s frtljer:
    "Nt frutan guld ej munnen,
    Slit ej utan ln din tunga,
    Het fr sngaren blir gommen,
    Strupen torr fr den som qvder,
    Men ej trttnar hrarns ra."

    Dock har jag en sng nu sjungit,
    Har ett qvde sammanfogat,
    Qvistat trden, stakat vgen.
    Hr nu tar en vg sin brjan,
    Hr begynnas nya stigar
    Fr de mn, som bttre qvda,
    Fr mer insigtsfulla skalder,
    Bland den ungdom, som nu vxer,
    Bland det slgte, som nu uppgr.








End of the Project Gutenberg EBook of Kalevala, by Anonymous

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KALEVALA ***

***** This file should be named 56421-8.txt or 56421-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/6/4/2/56421/

Produced by Jari Koivisto

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

