The Project Gutenberg eBook, Samlade dikter, by J. J. (Josef Julius)
Wecksell


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Samlade dikter


Author: J. J. (Josef Julius) Wecksell



Release Date: November 28, 2018  [eBook #58368]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER***


E-text prepared by Tapio Riikonen



SAMLADE DIKTER

af

JOSEF JULIUS WECKSELL






Helsingfors,
Finska Litteratur-sllskapets tryckeri,
1868.




        Fretedt: _L. Heimbrger_.



INNEHLL:

I.

Vrdroppen.
bo Slott.
Veteranens jul.
Vid Schillersfesten i Helsingfors.
Svenskan och finskan.
Finska vikens klippor.
Har du mod?
Italienaren.
Studentsng.
I en artists album.
I en konstlskares album.
Fogeln.
Rusen i skogen.
Demanten p Marssnn.
Det frtorkade trdet.
Stjernorna.
fver en afplockad ros.
Hststormen.
Reminiscens frn Piruvuori.
Augustiaftonen.
Tyrannens natt.
Den vakande modren.
Guds trdgrd.
Ottos julafton.
Pi balen.
Skridskokaren.
Sjmansgossens afsked till sin brud.
Den vansinniga spinnerskan.
Hyran till krleken.
Rosor och kyssar.
Till Minna.
Till Ellen.
Varning.
Nr och fjerran.
Var det en drm?
Afskedet.
gon bl.
Vr inre verld.
Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
Till G. Montgomery.
Studenterne.
Skl fr qvinnan.
Invigningen af de dfstummas skola i bo.
P Sofiadagen.
Till ... vid sybordet.
Till den nygifta.
Till Helmi.
Den lilla hedningen.
Englarna.
Den lyckliga familjen.
Skolfuxen.

II.

Det outsgliga.

Dvergens hmd.
Lokomotivfraren.
Geniens hand.
Marssnn.
Vgen.
Den fromme.
I en Spaniors album.
Den 10:de November 1861.
Ett brunnsafsked.
Vid min lsklings sida.
Serenad till Helmi.
Ur gamla gmmor.
Elegi fver en kupp.
Min vn.
Kajsaniemi-visan.
Allt i lifvet r ej sol.
Almqvist.
Fr dig jag sjunger.
Vill du komma med mig!
Jag har dig kr.
Don Juans afsked frn lifvet.
Jag midnattens barn.
Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.



Till sngens vnner i Finland och Sverige fverlmnas dessa "Samlade
dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt de
redan vid 24 rs lder bortrycktes frn sin korta diktarebana, De
ing hr under tvenne afdelningar. Den frsta omfattar ett urval af
de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen r 1860 utgifna
"Valda ungdomsdikter", i "Lnnetr, Album utgifvet af Vestfinnar I",
jemte ngra otryckta snger, diktade fre denna tid. Utg. har vid detta
urval, fvensam vid styckenas ordnande och omarbetning fljt de
anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. -- Den andra afdelningen
omfattar dikterna frn en senare period (julen 1860 till sommaren
1862), deri inbegripet det frut srskildt utgifna sorgespelet "Daniel
Hjort". En del af dessa hafva ingtt i "Lnnetr, Album utgifvet af
Vestfinnar II"; andra ro meddelade af ngra skaldens vnner eller
funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest p
manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framtrda slunda
i ett nog fragmentariskt skick, men ro dock af alltfr stort poetiskt
vrde eller mla fr vl den inre strid, som vid denna tid rrde sig
inom skaldens brst, fr att ej frtjena sin plats i dessa "Samlade
dikter".




Vrdroppen.


    I morgonstundens vr
    Vid lrkors glam
    P molnets kant en tr
    1 solljus sam.

    P jord som i det bl
    Klang frjdens ljud.
    Gif mig ett lif ocks!
    Hon bad till Gud.

    Och liten englahand,
    Som molnet hll,
    Tog sakta p dess rand,
    Och droppen fll. --

    Och speglade en stund
    Guds verld s skn,
    Guldmolnig, himmelsrund
    Och jorden grn.

    Fll s i hafvets famn
    Och gmdes der. --
    Hvem frgade ditt namn,
    Hvem sg dig hr?




bo Slott.


    Hvita skepnad ifrn fordom, flydda tiders fallna borg,
    Der du blickar fver fjrden, allvarsam och full af sorg,
    Monumentet upp grafven, inom hvilken sekler gtt
    Till att luta trtta hufvun, -- men der ingen ro de ftt!

    Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens vg,
    Och s sllsamt klingar sngens djupa rst uti min hg;
    Ifrn nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
    Upp menskotankars svaghet, menskoverks frgnglighet.

    Hr din grafsng sjunger bljan, nattomskymd vid grustckt strand,
    Och ddsfacklan lik gr mnen upp vid dunkla skogars rand;
    Brusten r din skld och krossad, vapenls och svag du str,
    Och det enda, som dig egnas, r en minnets vemodstr.

    Och nd hvem lskar icke dina fallna murars grus?
    Du har skdat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
    Du har sett dess frsta strimma i vrt n s mrka land,
    Du har vrnat korsets fana p vr vilda, de strand.

    Du har sett dess frsta skrdar spira upp ur opljd mark,
    Du fr nattens anfall vrnat dem s segerstolt och stark,
    Suomis sknsta minnen flta kring din hjessa rikt sin dag,
    Himlens ljus och terspegling, religion och rtt och lag.

    Du var sklden, du var svrdet, -- ljust och herrligt var ditt ml,
    Och du bjd s gladt fr segern fram ditt brst af sten och stl;
    Stenen ramlat, stlet rostat, men den hand, som hjde dig,
    Vakar nnu fver folken mktig och evinnerlig.




Veteranens jul.


    Af stjernor hvalfvet gnistrar, mrk den gamla skogen str;
    Der glimmar i dess grna skgg s mngen frusen tr.
    S tyst, s hemsk r nattens frid p snbesljad mo,
    Och bjrn och varg blott fira hr julkvllens skra ro.

    D ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
    Hvem sker hr frn byn s lngt en svr och enslig vg?
    Hvem djerfves stra furans lugn och nordens frusna flkt
    Och vrma drifvornas demant med lifvets andedrgt?

    Det r en gammal veteran frn Finlands sista strid.
    Der gr han fram, en skugga af frgtna hjeltars tid;
    Men n s hg, men n s varm att hvart hans blickar g,
    Der skyllrar furan vrdnadsfull och drifvan blixtrar d.

    P mossig sten han stter sig, och hjessan silfverljus
    S sknt och tankfullt bjer sig vid hga furors sus.
    P kinden rullar tyst en tr, men gat hvilar gladt
    P hgtidslugnet alltomkring i stilla stjrnljus natt.

    D talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
    Du fura mrk, du natt s skn, du vildmark i din skrud!
    Jag knner dig igen, mitt land, sg, knner du ocks
    Din unge kmpabrudgum i den trogne gubben gr?

    Ack mnga r ha flytt, sen sist jag sg en natt som nu.
    Mitt hr blef hvitt, min panna blek, -- blott evigt ung r du;
    nnu s ung, s skn som d mitt svrd fr dig jag drog,
    Och varma, rda kyssar af mitt hjerteblod du tog.

    Det r frbi sen mnga r; ett annat slgte str
    Med annan hg, med annat lif i Suomis nya vr.
    Den strid de kmpa r ej min, -- ty evigt, hvart jag gr,
    Bland brutna svrd, frspilda lik, vid Oravais jag str.

    Nyss satt ock jag en vrdad gst p stugans halm hos dem,
    Sg hopp och gldje bo nnu i finska hyddors hem.
    n ville ock jag se engng
    Och helga drifvan med en tr, som frr med blod s gladt.

    Han talte s, -- men matt han log emot sin ungdomsbrud,
    Sitt vackra finska fosterland i vinterns hgtidsskrud.
    Och hur han sg, -- en gldjetr s ljuf hans ga fllt,
    Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst frsmlt.

    "Frtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sj.
    Jag kan ej g, -- haf tack, o Gud, fr att jag hr fr d!
    Trtt fr jag luta grnad lock mot Suomis silfverbarm,
    S trtt som bssan fordom sof frn striden p min arm.

    Och skogen skall omkring mig st ett sttligt monument,
    Den gamle gre krigarens, som knappast ngon knt;
    Och furorna de sjunga d en psalm hgtidelig
    Och natten kastar ned sitt dok, -- mitt land, Gud skydde dig!"

    Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
    Och knppte sina hnder hop och slt s lugnt och godt.
    Men skogen kring hans ddsbdd stod i stjerneglans och sken
    Med julljus utaf silfver p hvarenda grnkldd gren.




Vid Schillersfesten i Helsingfors

den 10 November 1859.


    "Till fest!" frn land till land ett rop, ett gensvar mktigt gr,
    Och konstens tempel ppnar sig och hgtids smyckadt str,
    Och folken sknt frena sig bd' nr och fjerran frn,
    Att minnas tidens strste tolk och sngens bste son.

    Ty allt hvad sknt och himmelskt n uti ett hjerta brann,
    Uti din sng s hg och fri sitt sknsta uttryck fann;
    Och hvar den klang, der vckte den frtrstan, mod och hopp,
    Och lyfte evighetens dok fr blndadt ga opp.

    En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
    Fr friheten och sanningen, fr andens ljus och frid;
    Och fr hvar ton en frdom brast, en kedja sndersprang,
    Och till beundran fr din fot tyrannerna du tvang.

    Och mktigt flg det fria ord utfver haf och land;
    Fr det r intet haf fr vidt, fr fjerran ingen strand.
    Ryck det ej bort frn folken mer, -- oddlig r dess gng;
    Det blommar der i evig sol af Schillers skna sng!

    Nr lrkan sjunger vrens hymn i morgonljusets glans,
    D lyssna, guldomgjutna, skog och vg och blomstrens krans,
    Tills, mktigt gripne, sjelfve in de stmma med dess rst,
    Och skogen susar, bljan slr, ljuft doftar blommans brst.

    S sjng ock du, nr ny en dag gick fver folken opp
    Med morgonluft och rosensken, p lften rik och hopp,
    S fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
    Och, mktig stora vrf och ml, lycksalig knde sig.

    Och blektes mnga lften sen som dimmor i det bl,
    Din sng har menskligheten qvar och den kan ej frg;
    Den krans, som sanningens triumf ej n frklara fick,
    Den lgger hon upp din lock med varm och trfull blick.




Svenskan och Finskan.


Svenskan.

    Unga kmpe, nyss frn plogen yr och ofrvgen trdd,
    Du vill bryta lans med gammal kmpe uti rustning kldd.
    Du r ung och oerfaren, frsta lansen vare din,
    M du minnas, att den starka, mera prfvade r min.

Finskan.

    Ung jag r, det r min stolthet; evigt ung vid folkets hrd
    Sjng jag sngens skna drmmar, sjng jag minnets underverld,
    Vntade min tid -- den kommit, ljungar fram med strlens makt
    Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt frakt.

Svenskan.

    Fr ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,
    Hg jag str i middagsglansen -- sekler ligga mellan oss.
    Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
    Ngra ax af mina skrdar, som i sekler vuxit opp.

Finskan.

    Du har sngens bsta blommor, tankens hgsta skatter ftt,
    Jag har Finlands hgsta krlek -- bytte ej med dig min lott.

    Och du lmnar dina skatter -- arfvet t vrt folk och mig.

Svenskan.

    nnu lefver friskt mitt hjerta, slr i tusen dla brst;
    Ocks du har lrt dig lska tro och sanning af min rst.
    Sg i morgon segrens fana p min graf du svaja gladt --
    Snart du dvaldes sjelf i mrker, mrkare n griftens natt.

Finskan.

    Slr i tusen brst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
    Gaf du tro och gaf du sanning, kmparna fr dem jag gaf.
    Brista skall din strng frbrukad, men ej s den psalm och sng
    Som vrt folk uti sin barndom hrde i din ton engng.

Svenskan.

    Lefva de, s skall jag lefva; faller jag, s faller du.
    Mstarn r jag n den vise, lrjungen r du nnu.
    fver oss st hgre makter, i hvars tjenst vi gtt och g --

    Den, som lngst och trognast tjenat, lska, vrna de ocks.

Finskan.

    Frihet, Sng och Sanning bra oss p evig gudaarm,
    Sl p sprkens gyllne lyror, vcka lif i folkens barm,
    Sknast klingar d bland toner tonen om ett fosterland;
    Kan den tonen sannt du klinga? -- frmling r du p vr strand.

Svenskan.

    Hit jag kom som fr -- en jernek str jag nu p stormigt skr,
    Fostrad hr i strid och stormar, har ett fosterland ock hr.
    Lyft mig upp, om du frmr det, vrk mig sen i vredgadt haf --
    Halfva Finland med skall flja i min glmskas ppna graf.

Finskan.

    Vl! jag str i landets hjerta -- furan, evigt grn och stark;
    Stod frgten, tung och iskldd -- frisk nd -- i vildskn mark;
    Vren kommit, Finlands hjerta slr af krlek, ljus och hopp --
    Och du drar din krona lngsamt unnan fr min unga topp.

Svenskan.

    Fll din lans som min jag fller -- bdas udd r af demant.
    S de gfvos oss att strida fr hvad evigt r och sannt.
    Finland ge vi samma krlek och frevigas i den --
    Och ju mer vi dert offra, blomma vi dess hgre n.




Finska vikens klippor.


    Vi segla brnning och dd frbi
    P frsande, snhvit vg,
    Och stormen dansar s vild och fri
    I skeppets tackel och tg.
    Vi fara fram emot Finlands kust,
    Snart skda tjusta vi den,
    Hvart hjerta slr utaf lngtans lust,
    Hvart ga blixtrar igen.

    Se klippan der! det r finsk granit,
    Der skymta n fler ocks;
    De st s mrka i brnning hvit
    Frutan en torfva p;
    Och dystra skda de nu som sist
    Som nr jag ser dem igen,
    Och dyster r deras saga visst; --
    Sg, vill du hra p den?

    Nr Winminen ur vgens glans
    Bjd Finland stiga engng
    Med silfverfloder och bjrkars krans
    I solljus, blommor och sng;
    Med mrka furor p vilda skr,
    Guldvaggande sjar bl,
    Sknt logo klipporna fven hr
    Emot sin skapare d.

    Och blomman bad upp Finlands strand:
    O, vxte med mig en m!
    O, fick jag vrdas af hennes hand,
    P barmen blomma och d!
    Jag gfve henne min rosenvr,
    Min doft, min frg och min glans,
    Jag gfve henne den klara tr,
    Som darrar sknt i min krans.

    Och furan bad p sin unga mark:
    O, kom du ynglingatropp!
    Vi skola brottas, min stam r stark
    Och smart och smidig min topp.
    Och bjrken: finge jag st i ro
    Och bja grenarna ned
    Invid en hydda, der menskor bo,
    Ett godt och vlsignadt trd!

    Och insjn hfde sin silfverbarm
    I qvllens rosiga brand:
    O, fick jag gunga p vnsll arm
    Ett lskadt par emot strand!
    O, fick jag kasta min silfvervg
    Till grna ngarnas brd
    Och spegla stilla med vnlig hg
    De gyllne nejdernas skrd!

    Och fjellet hjde sin tinning gladt
    Med svllda dror af jern:
    O, fick jag bjuda min dolda skatt
    Till lugna hyddornas vrn!
    O, fick jag resa ett altar opp
    Mot himlens strlande bl
    Och lyfta hgt p min stolta topp
    Mot Gudar menskorna s!

    Men stum med kinden af trar kysst
    Stod Winminen allen;
    I dets stjernor han lste tyst
    Och sade srjande sen:
    Hr skola tusende hjertan sl
    I hg och strlande brand,
    Och dslig, mrk r din lott nd,
    Mitt unga lskade land!

    Ty drmmande p din unga strand,
    Du m ur vgorna bl;
    En morgon vakna du skall i band,
    I sekler srjande st;
    I sekler vnta din frihet n
    Med stilla kmpande brst;
    O, eg d ljuft uti krleken
    Af dla sner en trst!

    Dock bfvar du fr ditt de, sg,
    Vill frr du d utan namn,
    Vlan! -- den blja, hvarur du steg,
    Har qvar sin eviga famn.
    Men stum stod furan i skogen grn,
    Och fjellen, sjarna bl.
    Blott strandens klippor i trotsig bn
    Till Win talade s:

    Sa hf oss ut uti hafvets famn,
    Der vilda brnningen slr!
    Vi vilja vara frutan namn,
    Frutan blommor och vr.
    Skall ingen menniskofot ocks
    Oss rra i frid, -- hvad mer! --
    Vi fria, fria i stormen st
    Och fria nr hafvet ler.

    Och fri str klippan i brnning vred[1]
    Och fri uti solens glans, --
    Str kal och mrk som en nattlig hed
    I silfvervgornas krans.
    Ej ffngt flt der en droppe blod,
    Ej gjuts der bitter en tr,
    Ty p dess strand ingen hydda stod
    Och intet hjerta der slr.

    Ej nnsin hafver en ovn rrt
    Ditt fria, ditt stolta brst.
    Hur tviflet suckar, du aldrig hrt,
    Men heller ej hoppets rst.
    Ej steg en frmling med svrd i hand
    P dina dsliga skr,
    Men ingen lskar upp din strand


    Du blickar mrk fver djupbl grund,
    Blott de vatten du ser.
    Du blickar dyster mot hvalfvets rund,
    Kallt strla stjernorna ner.
    Och evigt str du i skummets brand
    S vild och de som nu.
    O, hell dig Suomis vana land!
    Det bttre valde dock du.

[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvrr,
ofullndad bearbetning slunda:

    Och fri str klippan i brnning vred
    Och fri uti solens glans, --
    Str kal och mrk som en nattlig hed
    I silfvervgornas krans --
    Skall evigt der uti skummets brand
    St vild och Ode som nu.

Men ocks du, Suomis vana land, ocks du r blott en mrk klippa;
ty har du sknhet och krlek, ja, skulle du engng ha silfver och
guld -- utan frihet r du dock intet annat n en mrk, ofruktbar
klippa fr menskligheten, och din son icke mera vrd n mossan, som
sparsamt vxer p de de klippornas otillgngliga land.




Har du mod?


    Har du mod att g ut i lifvets strid
    Och dig hlla der som en man?
    Har du mod att stlla dig framom din tid
    Och dess villor, om du det kan?
    Har du mod att offra ditt hjerteblod,
    Din timliga lycka och frjd
    Fr sanning och rtt? -- d, yngling god,
    Trd in i vr krets frnjd.

    Har du mod att tro p din sknaste drm
    Trots det verkligas hnande rst?
    Har du mod att som droppen i djupaste strm
    Ska vg genom klippans brst?
    D ltom oss svrja ett fostbrdralag!
    Och offra det ande och blod,
    Och kraft som kamp f vi nog en dag,
    Om vi ega det samma mod.




Italienaren.


    de str min grd, den skna,
    de st dess lunder grna,
    mma snger der ej klinga
    Mer som frr s mngen qvll.
    Guld och allt hvad mer jag eger
    Fast p vg det ringa vger,
    Tag -- det kan dock nytta bringa
    Dig, vr kung Emanuel.

    Krossat har jag mandolinen
    Laura bakom snggardinen
    Ensam gjuter sina trar,
    Strcker ffngt ut sin famn.
    Hingsten eldig stampar jorden,
    Och t farorna och morden
    Vigas in Italiens vrar
    I vr frids och frihets namn.

    Hjeltar stiga upp, der slafvar
    Kyss ha trampat Bruters grafvar;
    Strmmen sig hvar dag frkar,
    Blir ett verldshaf innan kort.
    Dolkar blixtra ren i tjellen.
    Bergsbon vpnad str p fjellen --
    Och i Kolisn det spkar,
    Pfven lser det ej bort.

    Nu r hmdens timma slagen!
    Frihetsklingan hvsses, dragen
    Ur den slida, der den rostat
    Uti hundrarig skam.
    Och de sr, som lnge gmdes,
    Bryta nu -- ty ej de glmdes, --
    Fr all smrta, de oss kostat,
    Uti blodig feber fram.

    Knner du vulkanens vlde,
    P hvars gmda eld du stllde,
    Kejsare, din thron, och famlar
    Der med maktls spira n?
    Se, nu hfvas hafvets vgor,
    Himlen mrknar, eld och lgor
    Berget spyr -- och thronen ramlar
    Ned i kratern, du med den.

    Susen stolt Italiens lunder,
    Vittnen till vr trldoms stunder,
    Snart med segrens krans, den frida,
    Blodig panna svalken af!
    Och frsonad skall den gamla
    Tid den nyas kmpar samla
    Sist till hvila vid sin sida
    rofullt i samma graf!




Studentsng.


    Nu, brder, m vi sjunga
    En rask och samflld chr!
    P oss studenter unga
    S gerna Finland hr.
    S m d sngen skalla
    Allt upp till polens rand,
    Tills finska hjertan alla
    St lyssnande i brand!

    Frn Bottenvikens strnder,
    Vr bildnings gamla bygd,
    Ifrn Karelens lnder,
    Den finska sngens skygd;
    Frn trakt, der norrskensflamman
    Omsprakar snkldd pol,
    Vi strmmat hit tillsamman
    Fr frjd och lif och sol.

    Hvart hjerta str i lgor
    F fjll, i skog, i dal.
    Du rknar hafvets vgor,
    Ej vra drmmars tal.
    De ro blott ej drmmar,
    De blifva verklighet,
    S sannt som dagen strmmar
    I morgonrodnans fjt.

    Som stjernan str i natten
    Med skuggor rundtomkring
    Och hvlfver silfverskatten
    Och fruktar ingenting,
    S skall det dla lefva
    Och blomma i vr barm,
    Som skuggan ondskan bfva
    S mrk och tom och arm.

    Frisk mod i lifvets stunder,
    Friskt mod i ddens famn!
    Det lga skall g under
    Frutan barn och namn.
    Det eviga, det sanna
    Ej krlar fram i grus,
    Det gr med ppen panna
    Igenom natt -- i ljus!

    S m d sngen skalla
    Allt upp till polens bloss!
    Se, Finlands slgten alla
    De hoppas upp oss!
    Omtlig r vr bana,
    Men blicken mlet nr.
    Framt! -- vr enda fana
    r fdrens rda spr!




I en artists album.


    Mycket finna, n mer spana,
    Uti allt det hgsta ana,
    lska mycket, mer frglmma,
    G i lifvet ut och -- drmma,
    Gudar tjena, guld frsaka,
    Ge och fordra ej tillbaka,
    Hjertat offra, hjertan vinna,
    Kyla mta och dock brinna.

    ran lska, ej begra,
    Skapa, bilda, prfva, lra
    Fr ett ml, som aldrig hinnes,
    Fr en efterverld, som vinnes,
    Sen dig verlden mer ej nr:
    Det r konstnrns lott p jorden. --
    Endast s oddlig vorden
    In till gudarna han gr.




I en konstlskares album.


    Det finns en konst att evigt vara ung,
    Fast locken glesnar, hjessan bjes tung.
    Hur snabb och mktig tiden fven svingar,
    En genius finns, som eger bttre vingar;
    Hur djup och hrd sin runa tiden skr,
    En genius finns, som den i blommor klr:
    Det skna lska. Njut det i naturen,
    Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.
    Njut det i konstens rika underverld,
    Der sngen blommar och musiken klingar,
    Der tanken ilar jemt p himmelsfrd,
    Men jordens rosor rodna p dess vingar.
    D gjutes evig ungdom i din sjl,
    Der den bland stora andar ofta drjer,
    Tills lifvets sorger sm, dess flrd och fel
    En skugga bli, som ljuset mer frhjer.
    Den glada vishet konstens lra r,
    Och evig ungdom dig, sin vn, beskr;
    Ty det, som lefver fver skiften, den,
    Du njt i lifvet, har till vn i dden.




Fogeln.


    Der sitter en liten fogel
    P hafvets vilda strand.
    Lngt borta uppgr solen
    I gyllene morgonland.

    Der vinkar emellan rosor
    En port af rubiner och gull.
    Det vxer i fogelns hjerta
    En lust s lngtansfull.

    Han flyger mot morgonrodnan,
    Skn vinkar dess purpurkust;
    Han flaxar med svaga vingar,
    Han sjunger med mktig lust.

    Allt lngre, allt lngre han ilar,
    Han skdar bakom sig ej mer,
    Tills, hvart han vnder blicken,
    Blott de vatten han ser.

    Han flyger, tills vingen brister,
    Han sjunker i bljande haf, --
    Och aftonen ler i rosor
    Och stjernan i guld p hans graf.




Rosen i skogen.


    Vilda rosen skn i skogen str,
    Kalken strlar af en silfvertr,
    Och kring den liksom en purpurflod
    Strmmar rosens unga, friska blod.

    Mellan granar str dess sknhet gmd,
    Mindre skdad klart n ljufligt drmd.
    Med en varsam kyss den glada vind
    Andas krlek fver blommans kind.

    Stum af tjusning stilla skogen str,
    Trasten m i nattens skymning slr,
    Morgonrodnans frsta strle varm
    Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm.

    Vandrarns sjl hon stmmer mildt till bn,
    Der i rosig glans p tufvan grn
    Ljuft om himlens sknhet, jordens vr
    Talande sitt stumma sprk hon str.

    Visst en engel i en sky af doft
    Flg hon ner en stund i jordens stoft.
    Nsta morgon synns hon icke mer, --
    Ack, mot dden blott s huldt hon ler!




Demanten p Marssnn.


    P drifvans sn der glimmar
    En diamant s klar.
    Ej fanns en tr, en perla,
    Som hgre skimrat har.

    Ut af en hemlig lngtan
    Hon blnker himmelskt s;
    Hon blickar emot solen
    Der skn den ses uppg.

    Vid foten af dess strle
    Tillbedjande hon str
    Och kysser den i krlek
    Och smlter i en tr.

    O, skna lott att lska
    Det hgsta lifvet ter.
    Att strla i dess solblick
    Och d, nr sknst den ler!




Det frtorkade trdet.


    Qvittra, du min lilla fogel,
    Qvittra i den torra linden!
    Tro dock ej din sng uppvcker
    Den till grnska och till gldje.
    Vet du, hvarfr linden torkat,
    Vet du, hvarfr kronan vissnat,
    Ock den fasta stammen murknat?
    Uti stammen skuro tvenne
    Unga hjertan in sin krlek.
    Dessa hjertan skiljdes sedan
    Brustna hr i lifvets stormar.
    Ynglingen bedrog sin flicka,
    Flickans brudsng blef d grafven.
    Under trden r hon myllad,
    Skna blommor gro kring linden.
    Flickans hjerta har fr roten
    Talat om sin dystra smrta;
    Roten det fr stammen talat,
    Stammen det fr grnkldd krona.
    Derfr srjer grnkldd krona,
    Derfr murknar tjocka stammen,
    Derfr vissnar starka roten.
    Qvittra fogel, ffngt qvittra!
    Linden aldrig mer skall grnska,
    Ty en gckad krleks trar
    Brnna p dess merg och rtter.




Stjernorna.


    P den stra himlastranden
    Str en stjerna silfverklar,
    Fjerran p den vestra randen
    Den sin vn och lskling har.

    Fast de frn hvarandra tindra
    Mer n millioner mil,
    Inga rymder kunna hindra
    Gyllne blickens skra pil.

    Ej de veta att de bda
    ro mrker blott och stoft, --
    Sknt de i hvarandra skda
    Guld och rosor, ljus och doft.





fver en afplockad ros.


    Du unga blomma i purpurblod,
    Hur blek du hvilar i handen.
    Nyss frisk och doftande fri du stod
    Uti de blommande landen.
    Men ack! hvi log du s varm och rik,
    En jungfru vn i din oskuld lik,
    Och hvarfr sg du p mig s skn?
    Att bruten d blef din ln.

    Och dock nnu du s vnligt ler
    Mot mig, ehur jag dig brutit,
    Ehur frn grenen jag tog dig ner,
    Der ljuf din vrdag du njutit,
    Ehur jag ingenting kan dig ge,
    n blott med tjusning upp dig se
    Och andas stilla din vllukt in
    Och gldjas att du r min.

    O, finge jag t en lskad brud
    Dig ge, du ljufvaste blomma;
    Men som en vind r min suckans ljud
    I rymder de och tomma;
    Och ssom du r mitt hjerta visst
    En blomma, bruten ifrn sin qvist,
    Som ditt s flyger dess lif sin kos.
    O, vissna, vissna min ros!




Hststormen.


    Naturen r i uppror. Svartkldd hst
    Sig hugger girigt fast vid jordens brst
    Och ddskallt flmtande s vildt och kort
    Dess sommarlif och sknhet suger bort
    Lik en vampyr, och sveper lmsk och brd
    I drifvans likduk offret fr sitt dd.

    Hgt ryter hafvet, ty den himmel blid,
    Som darrande i guld i qvllens frid
    Med sol och ljus har hvilat i dess famn,
    Vill hsten rycka bort; sin huldas namn
    Det ropar hgt, hvar blja ffngt ber
    Och strtar hvit i egen afgrund ner.

    Se, eken kmpande p fjellet str.
    Sin rekronas dunkelgrna vr
    Frgfves skakar den och full af harm
    Mot hstens stormbud lyftar mergfull arm.
    Det hvisslar hnfullt t den starkes hot
    Och strr dess ra vissnad fr dess fot.

    Och blomman, som de starkes de ser,
    Str mild och lugn och ej om skoning ber,
    Blott gmmer trdrnkt kalk i mossans hgn;
    Men stormen ser det och med iskallt regn
    Den spda piskar fram derur, i stoft
    Frtrampar oskuld, sknhet, bn och doft.

    Snart furan blott str grn, en minnesvrd,
    Och hafvet stannar med en ddsaccord.
    Sitt vrf har stormen fyllt och hvilar nu,
    De mrka skyar dela sig itu --
    Och ofrgnglig stjernehimmel ser
    I jordens stumma demarker ner.




Reminiscens frn Piruvuori.

(I Karkku vid Kulovesi.)


    I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
    Och tusen r ha stenarna frvittrat,
    Men n de lika hemskt och hotfullt stupa
    Upp hvarann i dalen ned, den djupa,
    Der block p block i vild oordning ligga
    Och om en otrngd plats frgfves tigga.

    Der st de liksom grafvar och ruiner,
    I halft frvissnad tall en vindkr hviner,
    I remnorna roffoglar byggt sig nsten;
    Hr smyger vargen, knda vintergsten,
    I bondens stall, han tar _der_ hvad han krfver,
    _Hr_ blodig matta sen p drifvan vfver.

    Och sommarsolens glans, som vnligt skiner,
    Kallt terkasta klippornas ruiner;
    Frgfves vinden mull i remnan sopar,
    Ur hvilken vren blommor sm framropar.
    I mrka djupet, som derunder grinar,
    Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
    S skall det evigt stnda snderstyckadt.
    Blott af sin egen hemska sknhet smyckadt.

    Ruiner, menskohand ej vid er rrde,
    Nr er man skapade och er frstrde, --
    Men hr har mrkrets engel sttt p fjellet
    Engng och sett hur soln gick upp kring stllet
    Och tnkt: hur mnga hjertan i den natten,
    Som brusto trstande och ej ftt vatten,
    Hur mnga, som i dunkelt qval sig vredo,
    D inga stjernor ljus i mrkret spredo,
    Hur mngen engel, som sin vinge miste,
    Fast Gud och hon och -- Satan blott det visste,
    Hur mngen trna ljuft om vnnen drmde,
    Som henne d i vilda lag frdmde.
    Och gllt ett hnskratt fver menskligheten,
    Det godas afbild, frst fr evigheten,
    Gaf Satan till, och eko sjng i fjellet,
    S det i tusen stycken flg p stllet, --
    Likt hjertan, som fr onda makter klinga
    Och sen med alla strngar snderspringa.




Augustiaftonen.


    I azur och silfver mnen gr
    Och glimmar i vikens vatten, --
    S hg och tankfull skogen str
    Och drmmer och susar i natten.

    En julle ltt fver vgen far
    Mot fiskarkojan p nset,
    Ur jullen klingar en rst s klar,
    Och elfvorna lyssna i grset:

    "Blif nr oss Herre Jesu Christ!
    Din nd intill oss ile,
    Ty aftonen r nu kommen visst,
    Men ljuft i din hgn vi hvile!"

    Och mnen log p sin silfverthron,
    Ett ljus upptndes i tjellet, --
    Och lnge bortdog psalmens ton
    I fjerran blnande fjellet.




Tyrannens natt.


    S tung str natten i sorgflor kldd,
    Tyrannen vakar p purpurbdd,
    Hans enda son upp svartkldd br
    Frn slottet frde man bort i gr.

    Med ppet ga, med dystert sinn'
    I mrka natten han skdar in,
    Der ljusnar, rr sig en fjerran punkt,
    Den kommer nrmre, -- han andas tungt.

    Han ser sin son uti snhvit skrud
    P vingars guld, som han ftt af Gud.
    Han svfvar sakta till bordet, der
    Den gyllne konungakronan r.

    Han brjar plocka demanterna.
    S sorgligt skiner hans gloria,
    "Jag fr ej ro i min trnga graf,
    Frrn jag alla har plockat af."

    "Min far dem kpt genom mord och dd
    Fr understares blod s rd;
    De dda fordra af mig dem nu.
    Fr min skull hafva de offrats ju."

    Till purpurmanteln han sedan gr,
    Den droppar blod som af djupa sr.
    Bekymrad torkar han den ibland,
    Alltmer den blder fr snhvit hand.

    "Jag kan ej lefva, jag kan ej d,
    Frrn denna mantel r hvit som sn.
    Med mina trar jag tvager den,
    Med vingen torkar den om igen."

    Och bleka spken kring gossen st,
    Med vilda blickar till honom tr,
    Han grter sakta, han blir s matt, --
    De gripa honom med hnfullt skratt.

    Blek springer kungen ur bdd s snar,
    Allt r frsvunnet, det ljusnat har, --
    n bordet oskadd hans krona br
    Och lika blodrd hans mantel r.




Den vakande modren.


    Derute stormen mot rutan slr
    De svarta vingar och natten rr,
    Men slumra stilla, min rosenkind,
    Du vackra morgon, du unga vind!
    Mitt barn jag vaggar med snger in,
    Det hr ej stormen, blott rsten min.

    En skugga hemsk sig derute rr
    Och tljer synder som ingen hr,
    Men slumra stilla min engel mild,
    Du krlekstanke, du oskuldsbild!
    Du lutar dig p min arm s godt,
    Du ser ej skuggan, mitt lje blott.

    Den vida verlden derute str
    Och ropar p dig om ngra r,
    Men n du slumrar i fridsll hamn,
    Din lugna verld r en moders famn.
    O, minns i villande verldens gng,
    Som nu du hr den, din moders sng!




Guds trdgrd.


    Jag minns en flicka glad som vren,
    Som vren i vr barndomstid,
    D ljet ler i sjelfva tren
    Och sjlen r en bck s strid,
    Men frisk och klar och oerfaren,
    En ppen, skmtfull breflapp till
    Den hela verld, -- vi f sen svaren
    Med svarta kanter, svart sigill.

    Hon var s skn, den lilla flamman!
    Vi lekte "far och mor" vi sm,
    -- Det var en frjd, det var en gamman! --
    Men blott s ingen hrde p.
    Vi nra intill kyrkan bodde
    Och sprungo i dess vigda mull,
    I pastorns trdgrd, som vi trodde,
    Af kors och vackra blommor full.

    Dock undrade vi mnga gnger
    P dem, som kommo dit, att de
    Just sgo ut som mormors snger
    S sorgsne och andktige.
    En gaf en krans, en gaf en blomma,
    En gaf en tr t trdgrden, --
    Vi stodo der med hnder tomma
    Och hade endast leenden.

    Ibland dock liksom tala hrdes
    Det der i granens grna topp,
    Sirenens hvita blommor rrdes
    Och nickade n ned, n opp.
    Men lnge kunde vi ej drmma,
    Vi lekte glada om p nytt
    Bland korsen natthugg, kurra gmma
    Och skreko: "fick du fatt?" -- "jo pytt!"

    Engng en gubbe silfverhrig
    Jag frgte: hvems r trdgrden?
    Han log med blick s skn och trig
    Och svarte: "det r Guds, min vn!"
    Guds trdgrd, jublade vi ter,
    Ej underligt att sknt hr r.
    Hvad Gud r god, som dock oss lter
    Bland sina blommor leka hr.

    Men nr vi lrt oss stafva sedan
    "Hr hvilar" upp hvarje grift,
    D ljusnade det litet redan.
    Inunder denna gyllne skrift
    Guds englar visst bland blomstren sofva
    Uti Hans trdgrd hvarje natt
    Och lemna qvar en vacker gfva
    Af tusen perlors silfverskatt.

    Dock tyckte vi det lustigt bara
    En engel klockartitel ha
    Och riddare en annan vara,
    Det passade ej riktigt bra!
    En qvll jag gmde mig, att hra
    P engeln, nr till sngs han gick, --
    Men hotfullt granen sgs sig rra,
    Jag sprang, och intet se jag fick.

    Men hastigt mina lekars syster,
    Min lilla brud, min bsta skatt
    Blef sjuk -- och frr s glad och yster
    Der log hon nu mot mig s matt.
    Jag handen hll den magra, lilla
    I min och grt; g ej frn mig!
    "Jag blir en engel", log hon stilla,
    "I trdgrden jag mter dig".

    De flytt fr lngesen de ren,
    Med dem min barndomshimmel bl;
    Nu bor i sjelfva ljet tren.
    Dock tror jag nnu ssom d.
    Och blir den strid, vr kraft frnter,
    Mig stundom hr fr tung och hrd, --
    D gr jag glad p nytt och mter
    Min Engel i Guds blomstergrd.




Ottos Julafton.


    Der sitter en gosse vid skeppsdckets rand,
    Ett barn p den stormiga vgen.
    Han ser utt hafvet, der synns intet land,
    Det skymmer kring seglen och tgen.
    Nyss smekte en hafsvind hans bjliga hr,
    Men kunde ej torka ur gat den tr,
              Som fll utan spr
                Uti hafvet.

    "Och nu r det jul i mitt fdernehem,
    Sm ljus uti granen der gunga,
    Och syskonen alla -- vlsigne Gud dem! --
    Kring grenarne dansa och sjunga.
    Och Pappa och Mamma se gladt p de sm,
    Men lille sjmannen de minnas vl d,
              Som ensam fr g
                fver hafvet.

    Till Gud de visst bedja fr honom en bn,
    Det blifve min julklapp, den bsta!
    Som gyllene sky under himmelen skn
    Den fljer mig, hvar vi ock gsta.
    Och ej r jag ensam... med mig r ju Gud,
    Och syskonens tankar och himmelens bud
              I stormarnas ljud
                Upp hafvet".

    Och upp mot den blnande himlen han sg,
    Der logo sm stjernorna klara.
    S sllsam, s hoppfull, s glad blef hans hg,
    Som sjelf han ej kunde frklara.
    Och snart bland matrosernas gamman och skratt
    Sof gossen i kojen och drmde s gladt
              I signefull natt
                Upp hafvet.




P balen.


    I balsalongens skimmer
    Log sorgset Gldjens blick --
    Hon var ej inviterad.
    Hon der osynlig gick.

    Blott ran med sin stjerna
    Der stolt och synlig stod,
    Och Rikedom, som skyler
    Med guld sitt lga blod.

    Kurtisen och Malicen
    Hur lven ftt sitt ruin --
    Men obekant gick Gldjen
    Igenom salen stum.

    Hon sg i de dansandes hjertan,
    Hon sg en bleknande vr,
    Hon hrde de tvungna orden
    Och ljet i deras spr.

    Ett bittert, besynnerligt vemod
    D genom salen drog --
    S dunkelt lamporna lyste,
    S sakta musiken dog.




Skridskokaren.


    fver solbeglnsta fjrdar,
    Mellan tvenne bla verldar,
    En i spegeln, en deroppe,
    Raskt jag ilar som en vind.
    Stlet mot min fot jag spnner,
    Lustigt fver isen rnner,
    Frosten i en silfverdroppe
    Smlter p min varma kind.

    Vill du veta, hvart det brer?
    Se det namn, som stolt jag skrer
    Uti blanka fjrdens yta,
    Uti stelnad silfvervg.
    Nsta vr, nr bljan lossas,
    Hr det ljufva namnet krossas,
    Gr dock aldrig ur mitt hjerta,
    Aldrig ur min glada hg.

    Vinden silfverblommor plockar
    Uti rimbestrdda lockar,
    Svala kyssar kinden gifver,
    Men den glder blott dess mer;
    Ty, nr hjertat trofast brinner,
    Ingen vinter p mig rinner,
    Och min segers runor skrifver
    Jag i isen stolt och ler.

    Din r segern, skna flicka!
    Nr de klara himlar blicka
    I min sjl, hvad ljufva vrar
    Vcka de ej saligt der.
    Nr din stmma mot mig klingar,
    Orden fly p englavingar,
    Och den Amors pil, som srar,
    Full af himmelsk balsam r.

    Vnta mig d, skna flicka,
    Efter mig t fjrden blicka,
    Varmare, nr in jag trder,
    Mig du trycker d i famn.
    Kommer qvllen sen den tysta,
    mt bli dina lppar kyssta, --
    Aftonstjernan huldt oss viger
    Utan ord och utan namn!




Sjmansgossens afsked till sin brud.


    Farvl, min unga skna brud!
    Jag mste bort frn dig,
    Och nr vi trffas, vet blott Gud,
    Igen p lifvets stig.
    Hr, redan afskedstimman slr,
    O, torka bort ditt gas tr.

    Nej, lt den strla n en stund
    Mot mig i gats frans;
    Der ler p trohets azurgrund
    En evig krleks glans.
    I hstlig natt vid stormens strid
    Blir den min andes ljus och frid.

    Sg, minns du n den mrka lund,
    Der frid och skugga bo,
    Der vi en stjernstrdd aftonstund
    Hvarandra svuro tro,
    Och kyssen brann upp din mund,
    Inseglet upp vrt frbund?

    Ack, gles och gul r lunden nu,
    Och stormen hviner: hst!
    Dock hopp och minne skapa ju
    Ny vr i vra brst.
    Vi skiljas, -- men med tro och hopp
    Mot samma himmel se vi opp.

    En kyss ifrn din rosenmund,
    Du hulda, gif mig den
    Och luta dig som frr en stund
    Emot mitt hjerta n!
    Sen fr jag drmma blott om dig
    Derute upp stormars stig.

    Nr, flicka, p din fnsterkarm
    En svala stter sig
    Och sjunger flmtande och varm
    Sitt qvitter gladt fr dig,
    Tro att jag d har sndt dig den,
    Tro att den kommit frn din vn.

    Grt ej, om i det vida haf
    En enslig bdd jag fr.
    Kan du ej pryda der min graf
    Med blommor och en tr,
    Du minns ju stundom mig nd
    Och lngtar till mig i det bl.

    Men rostar ringen p din hand,
    Din krlek och din tro,
    D res ett kors p hafvets strand,
    Der storm och brnning bo,
    D frst som dd du srje mig,
    Dd fr min hembygd och fr dig.

    Hvi blir du blek? jag vet frvl
    Det kan ej blifva s.
    Med varma strlar ser din sjl
    Ur trogna gon bl,
    Du himmelsdrm i lifvets natt
    Du sjlens frjd, du hjertats skatt.

    nnu en kyss, en enda blott!
    Och sen -- farvl, farvl!
    nnu en blick, -- det knns s godt,
    S himmelskt i min sjl.
    Min ros r du, en vind jag r,
    Farvl! -- o, hur du r mig kr!




Den vansinniga spinnerskan.


    Hon sitter vid rocken s knotig och gr
    Och vter och spinner den surrande tr,
    Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gng
    Och smler och sjunger en underlig sng:

    Ej r jag en gumma, fast er synes s.
    Med aftrda hnder och lockar s gr,
    Jag r ju en jungfru s dejlig och fin
    Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.

    En sjman s rask r min fsteman huld
    Och trogen jag vill honom vara som guld.
    Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vn!
    Snart gifta vi oss, nr jag kommer igen.

    Jag stod upp stranden tills solen gtt ner,
    Sen tycktes vl tiden g framt n mer,
    Han tycktes ock komma frn resan igen,
    Men sg icke p mig, han glmde sin vn.

    Och s stod hans brllop i sus och i dus,
    Hrute var natt, men derinne var ljus,
    Jag stod bakom fnstret och grt mngen tr, --
    Derinne gick bruden med myrtenprydt hr.

    Hans rliga gon hur sveko de s?
    Ej falskhet kan bo uti himmelens bl.
    En drmbild det r och jag drmmer... ja, ja!
    Men ve, ingen nde den drmmen vill ta!

    Snart hafver jag spunnit vl ut denna tr;
    Ur drmmen den hemska uppvaknar jag d.
    S irra, du hjul, uti lusteligt mod,
    Och sjung, du mitt hjerta, om vnnen s god!




Hymn till krleken.


    Krlek, flamma frn det hga,
    Tnd i menskohjertat opp,
    Strlande ur solens ga,
    Gldande ur rosens knopp!
    Gud i skapelsesekunden
    Jorden gaf din kyss s varm, --
    Evigt, evigt sen den stunden
    Glder den i jordens harm.

    Minsta blomma sknt dig rjer,
    Ljuft du andas i dess doft,
    Lunderna de grna hjer
    Du ur jordens mrka stoft,
    Du i fogelsngen klingar,
    Du omstrlar himmelen,
    Tigerns grymhet du betvingar
    Och till mhet lockar den.

    Flickans ga du bestnker
    Med en himmelsk tjusningsglans,
    Du i ynglingsblicken blnker,
    Der han str med rans krans.
    Blott med dig hon drmma vgar,
    Blott med dig hans morgon gryr,
    Och ditt rosenaltar lgar
    Och din fest i kyssar flyr.

    Skn du hvlfde qvinnobarmen
    Till din andes helgedom,
    Mjuk du bddar modersarmen,
    Ler ur barnets blickar from.
    Mannen gr du stark att strida
    Hur n det vnder sig;
    Allt med dig vi kunna lida,
    Sll r ingen utan dig.

    Folken fver de hafven
    Fr du i hvarandras famn,
    Ljust blir lifvet, ljus blir grafven
    Vid ditt segerrika namn.
    Lugnt vi flja dig i fjten
    In i ddens dunkla land,
    Frukta ej fr evigheten,
    Ty du vntar p dess strand.

    Gud i skapelsesekunden
    Jorden gaf din kyss s varm,
    Evigt glder sen den stunden
    Du i alla slgtens barm.
    Nr vi fr Hans ga hamna,
    Flammar i vr sjl den n,
    Saligt skall Han oss omfamna,
    Evigt ta sin kyss igen.




Rosor och kyssar.


    Vi gingo tillsamman, vi unga,
    Lngs ngens blommande rand.
    Lngt efter oss blefvo de gamla,
    Vi voro p tu man hand.

    Nog tnkte jag ngot sga,
    Men tyst jag en trnros brt.
    Hon gjorde detsamma, men tyckte
    Att min var "alltfr st".

    D bytte vi om behndigt.
    Hon log och rodnade ltt,
    Och ros efter ros vi bytte
    Och bundo hvarandras bukett.

    Snart bytte vi mer n rosor:
    De staste kyssar sm, --
    Men, ack, att de gamla voro
    Bakom oss alltid nd!




Till Minna.


    Sknt du log bland ngens blommor
    Qvittrade bland skogens foglar.
    Intet ga var s vnligt
    Ssom ditt i hela verlden,
    Ty utur ett himmelskt hjerta
    Sndes dina varma blickar.
    Som en vrsols milda strle
    Fll din blick, till lif uppvckte
    Ynglingshjertats frsta blommor.

    Hvarfr skulle dem du vcka,
    Endast fr att dem frbrnna?
    Men det vet ej solens strle
    Och skall aldrig det f veta.
    Gerna blommorna frbrnnas,
    Hviska med en tr i gat:
    Lif du gaf oss, -- tog ock lifvet!




Till Ellen.


    Flicka, sknare n kllans
    Klara, fria, vackra vg, --
    O, behll som hon fr evigt
    Denna friska barnahg!

    Flicka, sknare n stjernans
    Milda glans i aftonen, --
    O, behll som hon fr evigt
    Dig ett rum i himmelen!

    Flicka, sknare n rosens
    Friska daggbestnkta vr, --
    O, behll den doft fr evigt
    Som dess vsen genomgr!

    Glm dock ej ibland att tnka
    P din yra fjril ock, --
    Ljuft du bundit har hans vinge
    Med din nattligt ljufva lock.




Varning.


    Lgg, yngling, handen p, ditt brst --
    Hvad klappar rastlst der?
    Det kan bli dina dagars trst,
    En stjerna ljus och skr,
    I stormens dn en engels rst,
    En eternell i lifvets hst, --
    Lek ej med elden der!

    Lgg, yngling, p ditt brst din hand, --
    Hvad klappar fridlst der?
    Det kan bli dig en helfvetsbrand,
    Som all din ro frtr,
    Ett sr, som blder utan band,
    En afgrund utan ljus och rand, --
    Lek ej med elden der!




Nr och fjerran.


    Emellan oss var skog och sj
    Och hga fjell med evig sn, --
    Och nd var du mig s nr,
    Som himlen fr den fromme r.

    Ty mellan oss en engel flg
    Och jemt med helsningar han smg,
    Och drmmar om en evig tro
    Vi nrde djupt i sjlens ro.

    S gingo ngra r frbi,
    Och ter rkades nu vi;
    Hur mycket du frndrad var!
    Och jag ocks, du frebar.

    Och mellan oss en ken lg
    S lng att ej dess slut jag sg,
    Och nd var du mig s nr,
    Som grafven fr en ddssjuk r.




Var det en drm.


    Var det en drm att ljuft en gng
    Jag var ditt hjertas vn? --
    Jag minns det som en tystnad sng,
    D strngen darrar n.

    Jag minns en trnros af dig sknkt,
    En blick s blyg och m;
    Jag minns en afskedsr, som blnkt, --
    Var allt, var allt en drm?

    En drm lik sippans lif s kort
    Uti en vrgrn ngd,
    Hvars fgring hastigt vissnar bort
    Fr nya blommors mngd.

    Men mngen natt jag hr en rst
    Vid bittra trars strm:
    Gm djupt dess minne i ditt brst,
    Det var din bsta drm!




Afskedet.


    "Godnatt, du goda flicka!
    Godnatt nnu engng,
    Jag mste g, det skymmer
    Och vgen r s lng."

    "Godnatt, du goda gosse, --
    Men glm dock ngot qvar,
    S har du skl att komma
    Igen om ngra dar."

    Han gick, hon honom lyste
    Med lampan i sin hand;
    S mrk var mrka locken,
    S rd var kindens brand.

    "Godnatt!" -- "godnatt!" de sade,
    Frstulet blicken brann, --
    Och bda ngot glmde
    Fr evigt hos hvarann.




gon bl.


    Tv sklmska, ljufva gon bl
    Mig flja hvart jag n vill g --
    Godmorgon, hviskar en rst s gladt
    Och, nr det skymmer, godnatt, godnatt!

    De sklmska, ljufva gon bl
    Dock lngt frn mig som himlen st,
    Och denna rst, som mitt hjerta rr,
    Det r i drmmen jag blott den hr.

    De sklmska, ljufva gon bl
    Mig ner i grafven lysa m --
    Och denna rst af min fjerran vn
    I granen susa derfver n.




Vr inre verld.


    Gestalter svfva fr mitt inre ga
    Och nicka vnligt frn en fjerran strand,
    n barndomsvnner frn det ljusa, hga,
    n ungdomsbilder ifrn jordens land.

    De hviska mig s mngen herrlig saga;
    I ljuf frklaring bljar tyst min sjl.
    n le de gladt, n srja de och klaga,
    Men alla ge mig af sin knsla del.

    I, sngarns sllskap och hans sknsta minnen!
    Hur lycklig menskan r! Hvad sknt hon ser
    Utom sig, spridt omkring fr spridda sinnen,
    I ordnad sknhet inom henne ler.

    Der skapar hon en verld af sina minnen
    S lugn, s skn. I himlen, andens hopp,
    Skall jag frklarad se med nya sinnen
    Dem g kring mig i evig sknhet opp!




Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.

(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)


    P knens sltter i natten
    En beduin framfar,
    Kamelen vaggar sakta
    Och himmelen tindrar klar.
    In slumra knens vgor
    Vid vandrarns aftonpsalm.
    Vid vgen i toppen bruten
    Str vissnad ung en palm.

    "Dig stormen brt i din blomning, --
    Stor Allah r som var!"

    Till tmmen han ter tar.
    En reskamrat frn fordom
    D minnes hastigt han.
    Han nmnde sig Abdul Waly; [Wallins i knen antagna namn.]
    Det var en trofast man.

    Han minns hur der vid hans sida
    En stjernklar natt han red,
    Den resliga gestalten
    Med stl uti hvarje led.
    "Hvar mnne nu han resa
    I ken eller stad?"
    En srjande vindflkt susar
    I palmens vissna blad.

    Han vet ej att hgt i norden
    Han ligger gmd i frid,
    Att hr han fll likt palmen
    I blommingens bsta tid;
    Vet ej hvad allt frloradt
    Med honom gmdes sen; --
    Vi veta det vi dess mera,
    Som reste denna sten.




Till G. Montgommery.

Vid festen i bo den 13 Juni 1860.


    Ung engng i Suomis nejder,
    Hr i blodigt skna fejder
    ran mot dig log;
    Och du stridde, led och bldde,
    Tills, d det allt frstrdde,
    Sorgsen bort du drog.

    Bort du drog till andra trakter
    Och t fridens milda makter
    Offrade din tid.
    Dock du Finland icke glmde,
    Stolt i hfdens blad du gmde
    Hennes strsta strid.

    O, du minns i sommarnatten
    Friden hr kring land och vatten --
    Dagens vilda strid!
    O, du minns p drifvor kalla
    Rosor glda, kmpar falla
    Jublande dervid.

    O, du minns de enkla tjellen,
    Forsens vilda sng p hllen,
    Tallbevuxen hed,
    Folket der med enkla seder,
    Med sin dygd, sin tro och heder;
    Som dess son du stred.

    Och till oss en lngtan drog dig,
    Och vrt folk i famnen tog dig,
    Knde dig igen;
    Knde blicken, silfverhren,
    Kysste bort den dla tren
    Frn sin gamle vn.

    Och det sger: n mitt hjerta
    Slr som frr, d du med smrta
    Afsked frn mig tog,
    nnu r jag ung som vren,
    Rask som du i ungdomsren
    Svrdet fr mig drog.

    n i Suomi kmpas striden
    Gladt fr ljuset, lyckan, friden
    Hr p banad sig;
    Och det unga slgtet gmmer
    Fdrens minne varmt och tmmer
    Stolt sin skl fr dig!




Studenterne.

(Upplst vid en studentkonsert i Helsingfors.)


    En liten skara ro vi,
    Men ung och rask och stolt och fri,
    Af finska folket buren
    Och vigd att kmpa fr dess vl
    I lust och nd af all vr sjl,
    t ljusets makter svuren;
    Det r en sak att lefva fr,
    Det r ett lif som aldrig dr.

    Vi st p hoppets ljusa hjd,
    Dess luft r frisk och ren dess frjd,
    Dess vinge aldrig dignar.
    S springer mellan fjellen opp
    Den klara kllans strida lopp,
    Som nejderna vlsignar;
    P tusen silfverarmar der
    Sin skatt i verlden ut hon br.

    Och mngen der omrkt gr
    Och mngen utan synligt spr
    I jorden djupt frrinner
    Och mngen blir en mktig flod
    Som strtar fram med kraft och mod
    Och lof och hyllning vinner --
    Men ocks den, som svinner tyst,
    Har kanske fram en blomma kysst.

    S g vi fram i mot som med,
    En ljusets slutna jgarked
    Okufligt an vi rycka;
    Der hfs ej pansar, svrd och stl,
    Blott samma sjl och samma ml:
    Det finska folkets lycka --
    En lsen, svarad frn hvar trakt
    Af knda rsters skra vakt.

    Och p vr strfvan fderne
    Med varma, stolta blickar se,
    Och brudens kinder flamma;
    Hon binder rosor i det band,
    Vi knutit fr att dig, vrt land,
    Fr framtid skn uppammat
    Vr rikedom din krlek r,
    Och vr r din -- och segren der!




Skl fr qvinnan.

Vid en studentfest.


    Tag ditt glas uti hand,
    Lt det glimma till rand
    Med de bldande drufvor uti.
    Jag vill dricka en skl,
    Som att lemnas ej tl
    Ibland brder och vnner som vi.

    Jag vill hja mitt ord
    Fr det ljufva p jord,
    Fr det sknsta i skapelsens ked,
    Fr den osedda gst
    Upp ynglingafest
    Som nd i hvart hjerta r med;

    Fr den purprade skyn
    F den strlande hyn,
    Fr de drmmande blickarnas brand,
    Fr den snhvita harm,
    Der en krlek s varm
    Slr fr oss och vrt lskade land;

    Fr den slumrande blom,
    Som en qvinna s from
    Oss som barn uti hjertat har strtt;
    Fr den sol, som den fick,
    D den lskandes blick
    Sen i blomningens tider oss mtt;

    Fr det ljufva farvl,
    Som hon helgar vr sjl,
    D vi mste lngt frn henne g;
    Fr den Engel, hon ber
    Ifrn himmelen ner
    Vid vr sida att skyddande st.

    O, hur ler hennes bild,
    O, hur rodnar den mild
    fver framtidens ljusnande rand!
    S med hjertat i brand
    Som med glaset i hand
    Skl fr qvinnan i Suomis land!




Invigningen af de dfstummas skola i bo.


(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)

    Hvad klang den psalm, som stilla mot det hga
    P denna dag ur rrda hjertan brt,
    Hvad sken i tren, som ur mnget ga
    I hgtidsstunden klar och himmelsk flt?
    En gldje, hgre n den stunds, som svingar
    Med dans och blommor bort p flrdens vingar,
    Ty sknt gick upp en hoppfull gryningstid
    Fr nyss s hopplst bundna andars frid.

    De stodo der de tolf i mngdens hvimmel
    Och sgo kring sig stilla undrande,
    Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel
    De redan lrt sin stumma bn att be.
    O! denna blick skall bli allt mer vltalig,
    Och denna bn allt mera lugn, lycksalig
    Fr frjden att f lefva, lska hr; --
    Du trtta mensklighet, g dit och lr!

    Lr hr hur denna lycka dock r ringa,
    Som hr du skt, mot den du ftt, men glmt!
    Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga
    I bn och krlek, som dig lskar mt;
    Att brder ha, dem du fr lskad trycka
    Till hjertat ljuft i vnskaps stilla lycka,
    Att ha ett fosterland, uti hvars vrf
    Du offra kan din andes ringa skrf.

    Den lyckan skola dessa njuta lra,
    -- Af jordens lycka all r den blott sann, --
    Och med sitt lif en evig lager skra
    t anden, som upp naturen vann.
    De skola g i Finlands skilda trakter
    I tjenst hos krlekens och ljusets makter
    Och som de stummas tolf apostlar se
    Till brder, hrdt vanlottade som de.

    S varde ljus fr dem, -- som strlen ilar
    Frn himlen ljudls genom natten lng!
    Och sjlens strngaspel, som stumt nu hvilar,
    Skall stmmas hr att klinga klart en gng,
    Nr dden tecknar: kom! och sjlen svingar
    Befriad upp till Gud p lsta vingar;
    Der skall dess stmda strngars frsta ljud
    Bli det: jag tackar dig fr lifvet Gud!




P Sofiadagen.

(Till en mor af hennes barn).



    Det blir en tid, d bljan fridfullt flyter
    Bland blomstren, dem hon vckt p stranden opp,
    D uti ljufva vemodsminnen byter
    Sig hvarje barndomsdrm och ungdomshopp,
    D sjlen icke mer bland guldmoln ilar,
    Men tyst och tnkande sin vinge hvilar
    Och ser, hur fjerran invid himlens rand
    Uppstiga klara stjernor efterhand.

    Den tidens slag du slr, o modershjerta!
    Som unga blommor knoppas vi kring dig.
    Vr frjd r din och din r ock vr smrta,
    Med oss du gr igen din ungdomsstig.
    O, m vr frjd d ren och del vara,
    Vr smrta, stilla qvlld ur klla klar!
    Det r blott s en ln vi kunna spara
    t den, som vid sin hulda barm oss bar.

    Med goda fresatser, varma bner
    Vi vilja fira din Sofiadag,
    De likna vrens grnska, hvilken krner
    Det bord, vi sirat ut t dig i dag;
    S svag r den, r blott ett hopp i Herran,
    Men vxer, blommar i Hans kraft engng, --
    S fven oss Hans krlek r ej fjerran,
    Han skall ge mening t vr enkla sng.




Till -- -- --

(Skrifven p sybordet).


    Ila hastigt, lilla hand,
    fver duken ila!
    M din vackra blick ibland
    Dock upp mig hvila,
    Lse du i mina drag
    Hur ditt barnsliga behag
    Stilla lga tnder
    Upp uti min sjl
    Och mt englahnder
    Den vrda fromt och vl.

    Ljufligt r att se p dig,
    Der du tyst arbetar
    Och kring garnen innerlig
    Mngen tanke fltar,
    Mngen tanke, suck och drm;
    Deraf vacker blir din sm.
    Mngen tant den prisar,
    Men hon icke vet,
    D du fram den visar,
    Dess sknhets hemlighet.

    M din lefnadsduk s ren
    Bli som den du smmar,
    Strla af det klara sken,
    Som frn himlen strmmar.
    Vf der in bland blommors vr
    fven ngon vemodstr,
    Vf fr himlens strnder
    Sknt din andes skrud! --
    Hvita englahnder
    Dig klda der till brud.




Till den nygifta.


    Du sluter honom till ditt varma hjerta,
    Det varma hjertat, som han lskat s,
    Och ljuft han lofvar att i frjd som smrta
    Med dig frenad lifvets kamp best.

    Vl strlade den friska myrtenkransen,
    Nathalia, sknt p dina lockars natt,
    Dock nnu sknare log krleksglansen
    Ur dina gon, ler der n s gladt.

    Och derfr, fast i dag du bort skall fara
    Ifrn det hem, der du har fostrats opp,
    Se, sllhet bor dock i de trar klara
    Och ur din makes strlar samma hopp.

    S gr du hn med frjd om strlad smrta,
    Invigd prestinna fr den altarhrd,
    Hvars offerflamma r ditt eget hjerta,
    Hvars tjenst -- din ra och din efterverld.

    G till den sllhet, som dig himlen mnar,
    I lycka mild, i sorg bekymmerfri, --
    O, g vlsignad af det hem du lemnar
    Till det, der du vlsignelsen skall bli.




Till Helmi.


    Sndan nmns bland dagar perlan,
    Helmi det bland flickor r;
    Och en sann och kta perla
    I det radband, som jag br.

    I det "radband" utaf skna
    Milda qvinnoanletsdrag,
    Hvaruti mitt stackars hjerta
    Insnrdt r till domedag.

    Till den stora "domedagen",
    D jag ut att fria gr,
    Och af alla, frst af Helmi,
    Korgen fr min djerfhet fr.

    "Korgen", hvari sen jag kastar
    Verser, fulla utaf sorg.
    O, frskona allmnheten,
    Helmi, fr min papperskorg.




Den lilla hedningen.


    Helmi, du frgar, hvi stundom jag r
    Sorgsen, orolig m.m.
    Derfr, min vn att -- alltmer jag blir kr,
    Att, huru kristligt vrt samhlle r,
    Rr hr en hedning, som alla oss snr,
    Och fverallt fr husera.

    Jemt upp resa kring jordringen vr
    Ordning och lugn han ombringar,
    Far in i hjertan och drren tillslr;
    Amor som "namn" uti respasset str,
    Verldarnas brjan hans "fdelser",
    "Tecknet": guldlockar och vingar.

    Jgare r han till sin profession,
    Jemt han p tjufskytte ilar.
    Ingen dock fngar hans lilla person;
    Konung och statsman, polis och spion
    Herrskar han fver, har dock ingen thron,
    Endast ett koger med pilar.

    Hvarthn han kommer, blir oro och strid,
    Allt om hvartannat han kastar,
    Slgten, familjer och tycken och tid.
    Fderna mrkna frgfves dervid,
    Ungdomen bleknar och mister sin frid,
    Pilten han ler och borthastar.

    Ner han mig kunde frn himlen frm,
    Ner till tv jordiska himlar,
    Helmi, de der uti gonen bl;
    Och hur mot honom predika jag m,
    Sitter han der nu och tjusar mig s,
    Att i min hjerna det hvimlar.

    Adertonhundra och sextio r
    Verlden har ren varit kristen,
    fver oss alla den skalken dock rr.
    Liten han r, men en stor matador;
    Och huru spelet i verlden hr gr,
    Han gr trumfviv eller -- sisten!




Englarna.


    Du min hulda, skna engel!
    Jag som fstman sjng hvar qvll,
    Och min engel var en liten
    Dygdedel, tck mamsell.

    Snart min hulda, skna engel
    Blef min egen muntra fru,
    Och vi glmde hela engeln
    Fr det enkla "kra du!"

    Hur det gick och hur det hnde,
    Hon en liten gosse fick.
    O, du lilla, sta engel!
    Nu det hette hvart man gick.

    Snart den lilla, sta engeln
    Blef en bengel, stor som jag,
    Och nu har han sjelf en engel,
    Som han tillber natt och dag.




Den lyckliga familjen.


    Den ldsta sonen en morsgris blef,
    Den andra lat upp gatorna dref,
    Fr trols fstm den tredje dog,
    Den fjerde henne till hustru tog,
    Den femte kastad p gillstu'n blef,
    Den sjette och yngste verser skref --
    Och fadren skrek: o, dog jag s visst!
    Det vrsta, det vrsta det kom till sist.




Skolfuxen.


    Jag var i fordna dagar kung,
    En kung s sll, d jag var ung.
    Mitt rike var den hela verld,
    Jag tog den in med tankens svrd,
    Och sanning, frihet, ljus och rtt
    Jag strdde kring s ltt, s ltt.
    Nu -- vill min bild du se?
    Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
    En lrd och frtorkad och fattig magister --
    Och "buffeln" jag kallas p spe.

    Jag hade frr ett ideal,
    En ros s skn i bortgmd dal.
    P gldjens ban, p sorgens stig
    Hon fljde lika vnlig mig.
    Fast ljuf en drmbild blott hon var,
    Hon drjde lnge, lnge qvar;
    Tills fodret blef fr skralt.
    Nu bddar en grhrig "Maja" mitt lger
    Och sopar och dammar och skurar och sger
    Att matfrun vill hafva betalt.

    I glada vnners fria lag
    Jag glmde mngen trkig dag,
    Och drufvan gt sitt varma blod,
    I eld och rosor kinden stod,
    Och hoppet log och sngen klang,
    I frjdraketer tanken sprang,
    Ej hngdes nnsin lpp. --
    Nu pluggas Brunrs grammatik hela dagen,
    S gamla magistern fr ondt uti magen
    Och tyst tar i skpet sin knpp.

    En frjd nd p gamla dar
    Fr trk och brk mig ersatt har:
    En nsvis pojke nyss i kolt
    Framfr mig str som yngling stolt,
    Och trycker gamla lrarns hand,
    Sin framtidsdrm med blick i brand
    Han tljer, tyst jag hr.
    D vrmas de gamla, frsoffade sinnen,
    D vakna de eviga, lskade minnen --
    Jag ej med en suck honom str.






II.


        I toner, i toner
        Finns frid och finns trst,
        Fr bldande hjertan
        I tviflande brst.




Det outsgliga.


    Nr ngot sknt oss mter och frtjusar,
    Okufligt ett begr betar vr sjl,
    Att af den gldje, som osa d berusar,
    t verlden som en broder gifva del.
    Frn suck till blick, frn blick till sng -- dock orden,
    Hur rika, bjliga de vara m,
    Hur de ta skatt frn himmelen och jorden,
    De ingen knsla tecknat fullt nd.
    Ett outsgligt finns i frjd som smrta,
    En perla, sluten fr hvar kunskapstrst,
    Gmd innerst fr oss sjelfva i vrt hjerta --
    En fond, som bortom grafven ppnas frst.
    _Det_ r det eviga i menskosinnet,
    Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
    P hoppet, som vill vissna, och p minnet,
    Som annars blektes hr p skuggors stig.
    Det kan ej hras. Beethowen ej skrifvit
    S djup musik, som klingar i oss d,
    Nr sjelf vr sjl ett strngaspel har blifvit,
    Och hgste Mstarn spelar derupp.
    Det kan ej mlas. S ej frg sig bryter
    P konstnrns duk mot ljuset ren och skr,
    Som detta skimmer, hvari verlden flyter
    Fr vra gon, d det drmmer der.
    Det bor i hjeltens blick, d han i striden
    Sin glafven fr. Ej ser han blod och mord,
    Men bakom purpurskyar ser han friden
    Och dden ej, men frlsad fosterjord.
    Och det r det, som himmelskt skimrar i
    Den frommes ga, nr ur stoftet fri
    Sitt lif han fverskdar sista gngen
    Och lyssnar ren och ler mot englasngen.
    Och det r det, som bor i ungmns drm,
    D af sin krlekslycka ljuft medveten
    Hon talar med en blick som lifvet m,
    Som grafven stum och rik som evigheten.




Dvergens hmd.


    Det stndar en dverg i bergets natt.
    Han hamrar och smider p guldets skatt,
    Det glder, det hvitnar p gnistrande hll.
    Han hnler och sjunger med rst s gll:

    Frn sol och vrme och blommor och trd
    Oss menskorna drifvit i bergen ned.
    Vi hata den stolta, den roflystna tt,
    Vi hafva ett trande gift dem beredt.

    Vi smida i tjellen det flammande guld,
    Som menskan frderfvar och strtar i skuld.
    Vi hafva i vilda, stupande schakt
    Frstligt skymtande ned det lagt.

    Vi ge det en glans s underbar,
    Som menniskans hjerta alls mktigt drar.
    Hon strtar efter dess granna gld
    Frn sol och himmel, till natt och dd.

    Det fller svrdet ur hjeltens hand,
    Det bryter ed och frrder land,
    Frgiftar krlekens rosenband
    Och skapar stld vid Guds altarrand.

    Det ddar oskuld i trnans barm
    Och gr sen sjlen p tro s arm.
    Det brcker ynglingens glada mod
    Och sprider is i hans varma blod.

    O, glimma metall! i gnistrande prakt!
    Du hatets hammare! dna med makt!
    Frderfvad menniskors tt frgr,
    Och jorden ter engng blir vr!




Lokomotivfrarn.


    Ej ro, ej rast.
    Med blixtens hast
    1 kolmrk natt
    Vi flyga fram.
    Se, trdets stam!
    Hr bergets skratt
    Vid frdens skalf
    I klyftans hvalf.
    Der lyser matt
    Signalens eld
    I fjerran dld.

    Framt, framt
    P mktig strt
    Du jttehast,
    Som frustar dof,
    Vid vagnen fast.

    Den kraft, som i
    Naturen sof,
    Vi gjorde fri;
    D eld och haf
    I brudsng smg
    Intill hvarann,
    Och kyssen brann!
    Och ngan flg
    Med bdas makt
    I silfverprakt
    Ur kampen opp.
    I jernfast kropp
    Till evig slaf
    Vi bundit den.
    Du rasa m,
    Du gudason,
    Att fri igen
    Vrt verk med dn
    I stycken sl.
    Ju mer du slr
    P fngslen, se!
    Dess raskare
    Det framt gr.
    D svigtar bro
    Af fur frn mo --
    Ett bergfast vrn --
    Likt lsan sand.
    D gnisslar tand
    Af hrdadt jern.

    Du vrider vals
    I smnls natt
    Med dystert knot,
    Med mgtigt hot;
    Men p din hals
    Har tanken satt
    Bevingad fot.
    Mer snabb n du,
    Mer stark nnu
    r den ndock,
    Och dag och natt
    Arbetar ock.
    Och jord och haf
    Och lif och graf
    Ge den sin skatt
    Sen tusen r --
    Och den r vr!

    P segerstrt,
    I facklor tnd,
    Oss flj, framt
    Med stormens dn,
    Du gudason,
    Vid hjulet spnd!
    Triumfhvalf st
    De sprngda berg,
    Och gnistor sl
    I brokig frg
    Som blommor p
    Den vg vi g!
    D blir hvar vagn
    En segervagn,
    Som brer fram
    Vr stolta stam --
    Och menskors slgt
    I kungaprakt,
    I tiggardrgt
    Ser stolt sin makt.

    Hvad flammar der
    I dunkel dal?
    En grn signal,
    En varningseld!
    Det fara r.
    Du slaf, tag rast,
    Du fart, blif flld!
    Var aktsam blick! --
    Ett sidokast,
    En enda klick --
    Vrt stolta tg
    I stycken lg.
    Fr tusende
    Nu vl och ve
    St i min hand.
    Allt r s tyst,
    Ej knpp, ej knyst
    I graflik natt.
    Och facklans brand
    S hotfull str,
    Och bfvande
    Med fart s matt
    Wagongen gr.

    Den dystra eld
    I dunkel dld,
    Som qvar oss hll,
    Nu ro vi
    Igen frbi. --
    En daggtr fll.
    Det ljusnar ren.
    Ett rosensken
    P skogens topp
    Den mrka str.
    Bakom oss gr
    Visst solen opp.

    Flyg ter nu,
    Min eldhst du,
    Med dagens lopp
    Mot flt och bygd
    I verksam dygd!
    Hvad stim och brus
    Ur grnkldd dal
    I morgonbrand!
    Godmorgon ljus
    Och folk och land!
    Der r station.
    Ljud hgt signal
    I klarnad zon!




Geniens hmd.


    "Stll i dag till mig din gng!"
    En artist jag bjuder p.
    Han skall under vin och sng
    Mig en tafla mla f.
    Allt i ordning stlles nu.
    Konstnrn midt i laget str,
    Och p timmar sex  sju
    Verket helt ur penseln gr.

    Hopens bifall sorlar gladt:
    Skl, du mlar som en karl!
    Penseln kastas, med ett skratt
    Han det fyllda glaset tar.
    Muntert flyr nu qvllens fest,
    Tills med frjd fr flera dar
    Tumlar bort den siste gst --
    Ensam blifver konstnrn qvar.

    Och med lampan i sin hand
    Vid sitt nya verk han str;
    Dystert mrknar gats brand,
    Handen fver pannan gr.
    Kallt p honom taflan ser,
    Den ej lif fr honom har;
    Ej han kan frtjusas mer --
    Icke som i fordna dar.

    Och han sger vemodsfull:
    O, hvart flg du fantasi?
    Ej vi ringar hytt af gull,
    Skulle dock jag sviken bli?
    Ej s falsk jag trodde dig,
    Nr i fordna dagars lopp
    Du allena satt vid mig,
    Full af krlek, trst och hopp.

    Hastigt af en sol i glans
    Som frsvunnen taflan r.
    Och i silfverskrud och krans
    Str en himmelsk genie der,
    Och hon talar: brt vl jag?
    Rsten klingar som musik,
    fver rosigt skna drag
    Dallrar tren klar och rik.

    Jag har kysst din barnamund,
    Jag dig vaggat mngen gng,
    Nr din mor i nattens stund
    Slumrade ifrn sin sng.
    Jag var med i hvar din lek,
    Mrkte nr du var allen,
    Satt med dig, nr dagen vek,
    Drmmande vid brasans sken.

    Visade dig himlens ljus,
    Jordens skuggor, marken grn,
    Fradgans sn p vgens brus,
    Klippans form s vild och skn,
    Ut med dig p fltet gick,
    Och med varma kyssars brand
    Gjt jag kraft uti din blick,
    Gjt jag styrka i din hand.

    Minns du hur du svor att mig
    fver allting hlla kr,
    Minns du hur jag svor att dig
    Evigt, evigt blifva nr.
    Ve dig, stolte menskoson,
    Trodde du jag var din slaf,
    D till lga frjders ln
    Du en himlens ande gaf!

    Icke till din ra, nej,
    Steg jag ner ur gudars sal,
    Till en sjelfvisk njutning ej
    Tom, bedrglig, falsk och fal,
    Till det sknas ra blott;
    O fr vanskligt det bestr.
    Lef det lif af jord du ftt!
    Jag till himlen tergr!




Marssnn.


    Den svala snn derute faller
    Och tcker marken mer och mer,
    De lgga sig de hvita stjernor
    I hvarf p hvarf lngs jorden ner.

    Hll slutet n o, vr! ditt ga,
    Sof godt i blid och vnlig sn --
    Dess mgtigare skall du blomma,
    Dess rikare skall sen du d.




Vgen.


    Fall unnan klara blja!
    Hvi skall du rastlst sklja
    Vl lngre klippan s?
    Hur n din tr den hljer,
    Hur den din suck frfljer,
    Frblir den hrd nd.

    "Jag kommit och jag ilat,
    Jag stormat och jag hvilat;
    Blef klippan strre? nej!
    Ren fll en gng frn randen
    En skrfva ner i sanden.
    Jag faller unnan ej."




Den fromme.


    Vid Kristi kors i stilla bn
    r ljuft att verlden glmma,
    Vid Kristi kors i tro s skn
    r ljuft om himlen drmma.

    Vid Kristi kors en evig fred
    Jag slt med lifvets skiften. --
    Nr jag r dd, pryd, broder, med
    Dess segertecken griften.




I en Spaniors album.


    Der i Spanien, der i Spanien,
    Lngt uti det skna sder,
    Rosor och jasminer dofta,
    Myrten grnskar, drufvan glder.

    Hr i Suomi, hr i Suomi,
    Uppe i den kalla norden,
    Kort r sommarn, sjelfva blomman
    Hvit som vintern fver jorden.

    Der i Spanien, der i Spanien
    Mrkgd trna gladt sig svingar,
    Blicken blixtrar, rosenmunnen
    Ler och kastanjettan klingar.

    Hr i Suomi, hr i Suomi
    Drmmande hon inne sitter,
    Lyssnar hur en ensam fgel
    Hjer i en gran sitt qvitter.

    Der i Spanien, der i Spanien
    Stolta ro mnners sinnen
    Och frn stora fders tider
    Ha de rorika minnen.

    Hr i Suomi, hr i Suomi
    Ringa ro vra minnen,
    Blott den framtid, som vi drmma,
    Skapar stolta vra sinnen.

    Och just derfr detta landet
    Hgst r lskadt upp jorden.
    Hvart vi komma, vndes blicken,
    Emot stjernan bort t norden.

    Sg i Spanien, nmn vrt Suomi,
    Kulna landet upp vid polen,
    Men der hvarje hjerta flammar
    Varmt derfr som sdersolen.




Den 10:de November 1861.

(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).


    Er silfverbrllopsqvll! I frid och lycka
    Fem lustrer utaf krlek flytt fr er.
    Den bsta sng p dem ej kunde trycka
    Ett hgre sken n verkligheten ger.

    Er silfverbrllopsqvll! I rik frhoppning,
    Du dla par, kring dig hvad blommor st.
    Sg du fr tjugo r den ldstes knoppning? --
    Der ler en engel n med gon bl.

    Et silfverbrllopsqvll! Och n s unga
    Till sjl och hjerta stn J bland dem qvar.
    Ltt r det silfver rens hand den tunga
    P mannens hjessa stilla sngat har.

    Er silfverbrllopsqvll! den skymmer sakta,
    Och klara stjernor g p himlen opp,
    Och ljusets englar engng f betrakta
    P jorden sknt uppfyldt ett ungdomshopp.

    Er silfverbrllopsqvll! Ej prydda borden,
    Ej facklors festglans, hjertat firar den.
    Du make, lnge lef fr fosterjorden,
    Fr hemmet bda -- och fr himmelen.




Ett brunnsafsked.


    Sista glaset, srjd af mngen
    Hon, vr lskling, drack,
    Och t sknkfrun sista gngen
    Sade ljuft sitt tack.
    Kldd i hvitt -- i hemlandsfrgen --
    Som en ros i sn,
    Hon t lunderna och bergen
    Nickar sitt adj.

    Alla hennes vandring flja
    Der hon bort nu gr.
    Uti fllda kalkar dlja
    Blommorna sin tr.
    Men med rosor nu p kinden
    Hon s gldtigt ler,
    Och den milda sommarvinden
    Avskedskyssen ger.

    Oskuld och behag bestrla
    Stigen, hvart hon gr.
    Ltt i rosor kinden mla
    Hennes sexton r.
    Sknhet sig fr hennes fgring
    dmjukt bjer ner,
    Tviflarn ser en himmelsk hgring,
    Bitterheten ler.

    Oberrd af verldens hvimmel,
    Blott med blicken fr
    Dygd och sknhet och den himmel,
    Dit hon redan hr,
    S hon kom, med samma sinne
    Bort hon sig beger.
    Sjung, min sng, ett himmelskt minne!
    Nu hon synns ej mer.




Vid min lsklings sida.


    Vid min lsklings sida vill jag
    Drmma att jag sitter hr,
    Rr ej fr dock att mitt hjerta
    Tysta qval i djupet br.

    Drmma vill jag, att hon frgar
    Om mitt dystra lje d.
    Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
    Med en kyss jag svarar s:

    Derfr att i vida verlden
    Du allen r sann och m --
    Och dock r du blott en skugga,
    Ssom denna dikt en drm.




Serenad till Helmi.


    Fjriln p rosen drmmer,
    Stjernorna milda le,
    Flickan i kudden gmmer
    Lockarne.
    O! den som finge
    Ltt som en strle g,
    Nog hvart jag ginge
    Visste jag d.

    Till dig, hur ltt du drmde,
    Omrkt jag smg min gng,
    Bland dina blommor gmde
    In en sng.
    Skulle betrakta
    Stilla min vana vn,
    Kysste dig sakta,
    Flydde igen.

    Stjernan i natten brinner,
    Mnen ur guldmoln lysa,
    Sngen allen dig hinner,
    Sngarns kyss.
    Vagga p vgor,
    Tonernas vgor du!
    Himlar och lgor
    Omge dig nu!




Ur gamla gmmor.


        Was will die einsame Thrne?

                            Heine.

    I.

    Nr hjertats vr har vissnat bort,
    Vr ungdomskrlek rik och varm,
    Hur tomt blir lifvet innan kort,
    Och verlden tycks s mrk och arm.

    Vr enda frjd r minnas f,
    Hur ljuft vi lskade engng,
    Och lsa om frn tider d
    Ett gammalt bref, en bortglmd sng.

    Och sjelfva saknan sakna vi.
    Vrt qval vi ville grta bort;
    Men allt far gat kallt frbi --
    Det skymmer blott, frblifver torrt.

    II.

    Allt p jorden, nr det dr,
    Fr att hvila i en graf.
    Hjertat blott, det dda hjertat,
    Vet ej hvilolger af.

    Och ditt hjerta det r ddt,
    Der r vinter, der r natt,
    Fast det gr igen och spkar
    Stundom under frjd och skratt.

    Tror du att man det ej ser,
    Hur du n det dlja vill? --
    Ofta smrtsamt midt i skrattet
    Har jag hrt det spritta till!

    III.

    M de lycklige sjunga om ungdom och frjd
    Och om frihet och fdernesland.
    M de sjunga om sanningens strlande hjd,
    Och om krlekens heliga brand.
    M de sjunga hur stunden flyr bort som en drm,
    Huru drufvan r varm, huru trnan r m,
    Hur i lifvet ler Gud ssom sol fver sj --
    Jag vill krossa min lyra och lyssna och d!

    IV.

    Nr barn f en sticka i fingret,
    De skrika tills trtta de bli,
    Fr en yngling en flicka i hjertat,
    Straxt skriker han -- poesi.

    Och skrattar hon, jord och himmel
    Han svrtar med gallbittert blck --
    Der st nu jord och himmel
    S mrka som i en sck.

    Fr ett fnurr af en liten nhba,
    r hela verlden p tok. --
    Vl, om det ej blir vrre
    Deraf n en dlig bok!




Elegi fver en kpp.


    O, du min kpp -- hvem kan sitt de ana? --
    Du som jag troget fverallt kringbar,
    Du som p lifvets smstenslagda bana
    Min trogna vn och hjelparinna var!
    I gr jag nnu ltt och muntert slngde
    Ditt spda sp, s bjligt, dock s fast --
    Ack, nr i dag jag ter s dig svngde,
    Fr sista gngen var det, kryckan brast.

    Minns du nnu, nr jag dig kpte, stunden?
    Jag tror det var hos Ghle-Aspelin.
    Frutan prut blef vid mitt de bunden
    Din elfenhand, s strlande och fin --
    O, hur vi flogo sen i esplanaden,
    S ljuft och troget hllna af hvarann,
    S skn som du fanns ingen kpp i staden,
    Som jag s sll ej en frlofvad man.

    Du fordrade ej klder och presenter
    Och i mitt ungkarlsrum allen en knut.
    Du drog ej med dig svgrar eller tanter,
    Var alltid redo, nr jag ville ut.
    Du alltid var med mig af samma mening
    Och sjelfva stenen lskvrdt kysste du,
    Och ingen nyck vr trefliga frening
    Som mngen, mngen annan, brt i tu.

    Om i en sak man om min mening sporde,
    Jag upp till nsan hjde dig och teg,
    Lt andra grla, tills man allt afgjorde,
    Och hgt i aktning fr min vishet steg.
    Fick jag en ledsam Bacchibror p halsen,
    Jag svngde dig, tills han ur vgen gick;
    Kom der en m, hur sirlig gick ej valsen,
    Hvari du flg, nr hon min helsning fick.

    Hur afundsamt du sgs af mina vnner,
    Hur sneglade hvar fiende p dig,
    Och n min grannes arga pudel knner
    Den tapperhet, hvarmed du vrnat mig.
    Men det unnar menskan ingen lycka,
    Det slog ock dig, som det allt annat slr --
    En stump r nu ditt sp, en bit din krycka,
    Frenas ej af sngens saknadstr.

    Jag kunde till en svarfvare dig fra,
    Men ssom frr du blefve ej nd,
    Jag kunde t hos ngon guldsmed hra
    Och lta silfver kring din remna sl.
    Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma,
    Jag dina brustna bitar gmma vill,
    Likt skna minnen af en flyktad flamma,
    Den enda frjd som sorgen mer hr till.




Min vn.


    En vn, hur ock min lott m bli,
    Jag har s redebogen,
    Han har frstnd, han har geni,
    Han r s fast, s trogen.
    Och hvart jag gr och hvar jag r,
    Han ger mig rd, r jemt mig nr.

    S hnde det sig hromsist
    Jag gick i giftasifver.
    Han skrek: hvad nu? vet du s visst
    Att flickan nej ej gifver? --
    Och medan jag i tvifvel gick,
    En annan ja och flickan fick.

    Jag d beslt en elegi
    Till trst i sorgen skrifva.
    Han fick den frsta raden se:
    Hvad f-n skall detta blifva?
    Du gr dig ljlig kre vn! --
    Jag strk min vers och glmde den.

    Jag tnkte att mitt kapital
    I en fabrik frrnta.
    Hll, ropte han, din vinst blir skral
    Och snar konkurs att vnta!
    Jag lste ter till mitt skrin
    Och bjd min vn p ett glas vin.

    Att ta en tjenst jag sist beslt,
    Straxt var han hr och rdde.
    Han visste hur frtjenst mig trt,
    Grl, brk och trk mig spdde
    S lngt och vl att ett tu tri
    Anskningstiden gick frbi.

    Ja, sade jag, fr evigt blif
    Min vn! blott fr den tanken
    Han stllde genast till ett kif
    Och bad mig dra fr fanken. --
    Ack lngesen jag gjort det, men
    Jag r, jag sjelf just, denna vn!




Kajsaniemi-visan.


    Solen brjar skina, dimman lser sig,
    Snn den hvita, fina glnser p hvar stig.
    Talgoxen qvittrar p en lfls gren,
    Vinglaset glittrar uti solens sken.
    Upp alla kanter flickor, mammor, tanter,
    Kjolar lnga, sm, hvita, rda, bl
                    Kring oss st.
    Hr hur de prata, se hur de le
    Flammor och fstmr alla in spe.
    Kling, klang, gutr! stmmen upp! nu r det vr.

    Se hur alla lundar skaka frosten af.
    Blomstertiden stundar, isen bryts p haf.
    Lrkan mot hjden lyfter vingars par,
    Sjunger om frjden hgt i rymden klar.
    Snart gr mn bland sippor, plockar blomsterknippor;
    Bst hon plockar s, ler ur kalken bl
                      Amor d.
    N skna trna, lycka d till!
    Gerna din skl nu dricka jag vill.
    Kling, klang, gutrt stmmen upp! nu r det vr.

    Snn i silfverknoppar taket prydnad ger,
    Blixtrar bort och droppar lngs verandan ner.
    Sngerna klinga, timmarna de g,
    Kyprarne springa, korkarna de sl.
    Mamsell Myhrman blickar fram ur drrn och nickar;
    Nu r god trafik, nu r god publik,
                      Glad och rik.
    Solen r mild och hjertat r sllt,
    Hoppet r friskt och sorgen p svlt.
    Kling, klang, gutr! stmmen upp! nu r det vr.




Allt i lifvet r ej sol.


    Allt i lifvet r ej sol,
    Allt i lifvet r ej natt,
    Som en morgonljusning klarnar
    Allt omkring oss smningom.

    Allt i lifvet r ej vr,

    Lef i krlek -- allt frsmlter
    I en solomstrlad tr.

    Sk ej i det hgsta allt,
    I det lgsta bor ock Gud --
    Under jorden ligger grafven,
    r dock salighetens drr.




Almqvist.

Monolog. (Fragment,)


    Att vga eller icke r det frsta,
    Att lyckas eller icke r det andra,
    Och deremellan ligger handlingen.
    I handling ligger lifvets makt, all lycka,
    All ra och all rikedom. Blott den
    Bevisar att vi finnas. Hvad r tnka?
    Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval?
    En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
    Jag mycket tnkt, jag till exempel tnkt
    Att intet hgre finnes n frnuftet.
    Den tanken jag som mngen fvergifvit
    Och flytt till tron, sagt der det hgsta finns --
    Och medan jag i tysta bner ligger

    Vid Kristi kors, s somnar jag och drmmer
    Om skna qvinnor, guld och glada lag.
    Ha! sllsamt huru fantasin dock flyger,
    Den gycklaren, och visar oss att allt
    Ett narrverk r. Och sjelfva handlingen,
    Hvad r den? en tillmpad fantasi.
    En ny gestalt uti det fastlagsspel,
    Det brokiga, som heter lifvet eller,
    Med litet lngre titel, mensklighetens
    Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
    Och mlat mngen tafla derifrn.
    Det var min rol tills nu. Nu kommer der
    En skurk och str mig. Hvad r mer naturligt
    n att jag stter honom i kulissen?
    Det r en urskt dock som r fr vanlig,
    Fr platt. Ack, verklighetens verld r full
    Af bara platthet; skall man handla der,
    S bli motiverna de gamla knda,
    Slutledningarna likas. --
    P sned r verldens anlete och vxer
    P nytt p samma gamla stt p sned.
    Hvad som var godt fr ngra tusen r,
    Hvad som var ondt, anses s nstan n.
    Vl pgr allt frn tidens brjan dock
    En sammansvrjning mot det evigt lika
    Och enahanda; jemnt upptrda mn,

    Fr det de skt att svnga om ethiken
    I stort, allt frn sin urgrund. Jemte dem
    Finns andra dock som lyckats, stora kungar,
    Som mrdat uti gross, bankirer fina
    Som stulit uti stort, och filosofer,
    Som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
    I sanning, fast missknde af partier.

    Att sjelf jag mnar nu ett brott beg,
    Ett afbrott uti alltets jemna gng,
    Och derfr darrar jag. Allt kallas ondt,
    Som gr en ondt; men r min darrning fver
    Och lyckas handlingen, s blir det onda
    Ett godt, och fr jag samvetsqval derfver,
    S blir det ter ondt. S vexlar hemskt
    I verlden lifvets ljuft violbl frg --
    Och dock r nattvioln s ljuf en blomma.
    Jag mycket lskat denna lilla blomma
    Och mnar skrifva en roman om den,
    Der hela handlingen sig vnde blott
    Omkring en blomma och der blomman vore
    Hjeltinnan uti stycket, menniskorna
    Bisaker blott. En underbar intrig
    Och vackra ord -- och under allt en tanke,
    Lsaktig, djurisk som en Messalinas.
    Det vore ett problem; n vl, lt se,
    Blott denna sak r fver, skall jag brja
    Ta hand derom -- men nu r giftet frdigt.




Fr dig jag sjunger.


    Fr dig jag sjunger, om jag eger qvar
    En ton, som mild och klangfull n sig rr.
    Fr dig, som mer n all min krlek har,
    Fr dig, som salighet och frid tillhr.

    Jag sker i min andes mrka vrr,
    Om ingen perla finns bevarad n,
    Som vore vrd att f ditt blonda hr
    Besmycka -- -- -- -- --




Vill du komma med mig?


    Vill du komma med mig i den grnskande skog,
    O, der ingen, der ingen oss ser?
    Hrde du, hrde du, huru fogeln han slog
    Lngt i skogen; han ocks dig ber.

    Vill du sitta med mig i den skuggande lund,
    Vill du ljuft t min arm dig frtro?
    Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund,
    Nr all jorden hon hvilar i ro.

    Nr all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
    Lt oss sitta och sprka frtroligt;
    Nr all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
    Och blott hjertat det klappar oroligt.




Jag har dig kr.


    Jag har dig kr, fver allting kr,
    Du mer n himmel och jord mig r;
          Hvar min bana gr
          Du framfr mig str,
          Om du r mig nr,
          Om du fjerran r,
    O! du r mig kr, fver allting kr.

    Du r mig kr, fver allting kr,
    Om himmelsk glans du kring pannan br,
          Om du helig satt
          fver sky och natt
          Ibland englars hr,
          Hann min sng dig der;
    O! du r mig kr, fver allting kr.

    Du r mig kar, fver allting kr;
    Ja, om lagd du vore i jorden hr,
          O, jag smg dit ned
          Ifrn grna trd,
          Ifrn sol och vr,
          Ifrn frjd och tr,
    Fr att d hos dig, fr att bli hos dig.

    Du r mig kr, fver allting kr,
    Min hgsta frjd som mitt qval du r.
          Dina gon bl,
          O, hur le de s?
          I dess himlar der
          All min himmel r;
    O! du r mig kr, fver allting kr.

    Det ej glmska finns, ingen dd nu mer,
    Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser.
          Blott en kort sekund
          Vid din rosenmund,
          Blott en blick af dig
          Gr oddlig mig;
    Kom och lef med mig, lt mig d med dig!




Don Juans afsked frn lifvet.


_Naturskn nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti
lager- och myrterlundar. Det r antingen morgon eller afton,
ty ett matt rosenskimmer flmtar fver fremlen. Don Juan
sitter p en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur_.

    Jag str vid mlet, rttare: jag -- sitter
    Vid detta ml, som snart mig mlls gr.
    Likt lampans sista flmtning hjertat spritter,
    En sllsam susning ofta ren jag hr.
    P den jag lngre ej fundera gitter; --
    Hvad n det r, jag vet att snart jag dr.
    Ltt ddens ishand kittlar mig i hlen --
    Han fr g lngt frrn han hittar sjlen.

    Emellertid s lr jag kunna hinna
    Att afsked ta frn lifvet, som sig br.
    I alla den mste man sig finna,
    Och till de bttre ddsinviten hr.
    Hvarfre d slnge sig besinna
    P den? det sllskap, dit man in oss fr,
    Skall vara glupskt; men _vi_ det ej m klandra,
    Som gra allt att ta ut hvarandra.

    "Slnge man har lif, s skall man lefva."
    Den frst det lrde, var en vlvis man.
    Tids nog vi f i tomma intet svfva,
    P vingar en, p qvastar ngon ann'.
    Att lefva lska r, s mente Eva,
    Och Adam straxt derp detsamma fann --
    Och icke lr i ordningen don Juan
    Af lika tycke vara numro tuan.

    Den satsen klingar mig s skn i hgen
    Just nu, nr lifvet skymmer mer och mer.
    I guld den nickar ner frn himlabgen --
    Der sig ett svanepar till flykt beger.
    Den dyker upp ur blommorna, ur vgen,
    Men ej som frr den om min hyllning ber.
    De dagar ro -- hur ock soln m glda --
    Som Julia och Haidie fr evigt dda.

    Farvl d sol! Jag ser naturen strla
    Kring mig i minnets sista terglans.
    P himlen qvllen purpurmoln ses mla,
    Kring brustna stder mrknar skogens krans,
    En skog af myrtentrd! -- En gam hrs skrla
    P hgsta toppen, tar en lustig dans
    I klara rymden, nu sig ter snker --
    Fin lukt han har, han visst p Juan tnker.

    Ty hr jag vankar utan lust och vnner,
    Snart utan lif, och ingen vet mitt namn.
    Den sknaste, den stoltaste bland mnner
    Var fordom denna gra, vissna hamn.
    Fort sger man vl nog att tiden rnner,
    Men bst jag sjnk i lskarinnans famn
    Med eld och rosor, frjderna och vren,
    S steg jag upp med vintersn i hren.

    O, ungdomstid, o vingade minuter
    Jag er dock tmt p millioner stt.
    Hvar frjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter,
    Stor sak i himlen eller helvetet.
    Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter:
    Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett!
    I alla himlar har jag rusig tumlat
    Och lskat, syndat, grtit, hnlett, rumlat!


    I heta kyssars purpureld frbleknat
    Den kind, som nu r gul -- som merg.
    Kring hvita fingrar lindad locken veknat,
    Tills smningom den antog deras frg,
    Och stillare blef hjertat -- -- -- --
    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
    Men hjernan klarnade alltmer och sporde
    Hvad vi egentligen p jorden gjorde.

    Nr hjertat slutade att kurtisera
    -- En sak, som lkarn sa' ndvndig var --
    Begynte hufvudet filosofera
    Och hngde fver bcker ett par dar,
    Gick son bland menskor ut att detaljera
    Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har,
    S fven mitt. Den rymmes i de orden:
    Vi st p vra ftter emot jorden.

    En ondskans slja menskligheten tarfvar
    Och bortfilosoferar sina fel.
    Hvar tid, som gr, en lapp till trasan skarfvar
    Och menar nu frst r den kjorteln hel.
    Men nya tider hvina; trasan slarfvar,
    I stycken sliten under stormens spel --
    Och nya slgten klippa, kanta, lappa
    P mensklighetens lnga doktorskappa.

    M hvem som vill med ljuset blindbock leka,
    Jag -- ljligheten fruktar mer n pest.
    Af krlek blifva vra kinder bleka,
    Af vishet mrkna vra gon mest.
    Hvarom skall man d mer i lifvet teka? --
    Be Gud, bli from och bikta fr en prest?
    Det sgs i Kristo mngen frjd man hafver
    Och mr s bra som -- likmask i kadaver.

    Men fr att tro man dertill dock behfver
    Ett ngot, Gud vet hvad, men icke jag!
    Den tron r ljuf, dess vaggsng in oss sfver
    Och sprider glans kring ren frvissna drag.
    Enfalden hoppar tankens afgrund fver;
    Den gfvan bortblef p min fdseldag,
    Och jag fr mycket lefvat att ej finna,
    Att tron p syndens mrker r -- en hinna.

    Lef fr det dla! r en vacker lra
    I Jesuiters och fantasters mund.
    Det ger en ln af -- luft, som kallas ra,
    Som retar blott aptiten mer hvar stund.
    Fr menskligheten offrom oss! de svra --
    Om helst det vore fr en trogen hund!
    Men strida, d -- det icke mig behagar
    Fr trolst pack med stora svalg och magar.

    En slik fantast jag kunde kanske blifva,
    Sg ngot vrdt jag blott att lefva fr.
    Fr maka, hem och barn sitt blod att gifva,
    Kan vara stort fr den ett land tillhr;
    Men skulle jag mig i Sevilla skrifva,
    Jag orttvis dock deri synas tr,
    Ty maka har jag -- ssom ryktet tutar --
    Och ungar ock i alla verldens knutar.

    Parbleu! -- Det gr s ledigt upp franska
    Med eder och kurtis. -- Parbleu! rtt nu
    Jag blir frtviflad upp kta spanska
    Och kastar mig i frsta krig. "_Ett, tu_..."
    Men _tri_? nej frst en sak jag mste granska,
    Frrn jag i blod med dden dricker du.
    Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena,
    Nr rheumatismen plgar en i bena.

    Ett terstr mig: brja samla pengar
    Och grfva mig i rostig koppar ner.
    Det bor en oro uti Mammons drngar,
    Som kraft att lefva, handla, verka ger;
    Och hur frtalet ger dem ampra slngar,
    Det bakp ryggen nd alltid sker,
    Ty framtill hrs blott, hvart de sig begifva:
    "Vill herrn p denna sedel borgen skrifva?"

    Guld, guld r lsen, nr man ldras hinner,
    Det regulatorn r fr allas prat.
    Visst solen sjelf derfr s skn man finner,
    Att den har tycke utaf en -- dukat.
    Men huru mycket n den gamle vinner,
    Den unge vanligtvis dermed fr stat;
    Han vrker sig i dennes ekipager
    Och slsar bort hans guld upp kalaser.

    Om skatter jag till millioner samlar
    Och hopar hgt som Cheops pyramid,
    Med skrumpna hnder jag derfver famlar
    Och grafven grfves djup och mrk bredvid,
    Tills ner i den till verldens frjd jag ramlar.
    Om helst derfver blef en blodig strid,
    Men blott processer, kif och protokoller --
    Tills strste skurken hela arfvet hller.

    Men om jag skulle bli poet? Jag tnker
    En lagerkrans anstod rtt vl mitt lik.
    Lt vara att frakt hvar skald mig sknker,
    Som lkens verkan har p sin publik,
    Hvars silfvertr i sm idyller blnker
    Och har sin poesi, som rock p spik,
    Den, borstad vl, han br p hgtidsdagen
    Med intet dam p fina sammetskragen.

    Hur ur ett armt, frbldt, frbrustet hjerta
    D skulle strmma hn, frakt och qval.
    Ner i en graf af natt och synd och smrta
    Jag droge jord och stjernor, himlens sal.
    Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta
    Jag snderslet likt bubblors skra skal.
    Ej stort, ej sknt, ej ens ett ondt jag fattar,
    Det tomma intet gapar och hnskrattar!




Jag midnattens barn.


    Jag midnattens barn, jag arma barn,
    Hvi har vl fdd jag blifvit?
    P stormande vg t det bristande flarn
    Mer lycka har Herran gifvit.
    Ve! lyckan jag haft och jag har den frstrt;
    Jag bedt till Gud och han har mig hrt;
    Dock -- jag honom frglmde
    Och Han mig frdmde,
    Men ner ej i jordens djup mig gmde!
         O Gud, min Gud, gif mig nd,
         O Gud, min Gud, gif mig rd,
         Fr Jesu Christi skull,
         Fr Jesu Christi skull!

    Du skall ej mig lemna i djefvulens vld,
    Fast nu han mig hrdt omslutit.
    Du skall mig ej lta till honom bli sld --
    Ditt blod Du fr mig fven gjutit!
    Du helige Gud, rttfrdige Gud!
    Du r icke stor blott i skans ljud
    Och i daggen som glimmar
    Och i strlen som strimmar
    Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar!
         O Gud, min Gud, gif mig nd,
         O Gud, min Gud, gif mig rd,
         Fr Jesu Christi skull,
         Fr Jesu Christi skull!




DANIEL HJORT.

Sorgespel i fem akter med fyra tabler



Frsta gngen uppfrdt  Nya Theatem i Helsingfors
den 26 November 1862.


Personerna:

KARL, Hertig af Sdermanland, Riksfrestndare.
ARVID STLARM, Krigsfverste i Finland.
JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
ERICUS ERICI, Biskop i bo.
JOACHIM SCHEEL, Beflhafvare p Hertigens flotta.
DANIEL HJORT.
EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
SIGRID, Stlarms dotter.
KATRI.
ERIK BRAHE.
LAURENTIUS PAULINUS,    | Beskickning frn Sverige.
Biskop PETRUS af Wexi, |
Officerare p Slottet i bo.
En Parlamentr.
Tvenne Borgare i bo.
En Soldat p Slottet,
Tvenne Soldater i Scheels lger.
En Fngvaktare.
Gster. Soldater. Menighet frn bo.

(Hndelsen tilldrager sig 1599 p bo Slott och i dess nrhet.)



FRSTA AKTEN.


Stora salen p bo slott. P hvardera sidan ngot framt fonden tvenne
pelare. Emellan dem t hger r Stlarmska vapensklden uppstlld,
omgifven af fanor och svrd, emellan pelarena t venster den
Flemingska, sttligare och rikare ornerad. t hger en balkong. P
muren i fonden ofvanom den ro fljande latinska verser i rd skrift
inhuggna:

    Carolus huc veni, vici fudigve rebelles;
    Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens,
    Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis!
    Non illo parcet tempore dextra reis.

En drr p hvardera sidan nrmare frgrunden. P venstra sidan
en bnstol med en Mariebild.


Frsta Scenen.

ARVID STLARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. Senare
JOHAN FLEMING.

DANIEL HJORT (intrdande).

    Nu str derute hertigens beskickning.

EBBA FLEMING (sorgkldd).

    Om n min make, du, Klaes Fleming lefvat,
    De aldrig vgat hit i sdan tjenst!
    Du svarta sorgdrgt, dig omkring min sjl
    Hvar dling, som i Finland trogen blifvit
    Sin konung, efter Fleming evigt bre!
    Men r vr makt densamma ej som d!
    Vr kung densamma r, vr sak densamma --
    Och hertigen ddsfienden, som d.
    Tar du emot dem, Stlarm!

STLARM.
                              Lt oss hra;
    Jag fruktar lika litet ord som svrd.

JOHAN FLEMING (inkommer frn vestra sidodrren med ett bref i handen).

EBBA FLEMING.

    God morgon, son!

JOHAN FLEMING.

    God morgon vnner alla!
    Jag kommer, fr att afsked ta! Jag redan
    Har fver sorgeret vistats hr;
    Mig Sigismund till Warschau terkallar.
        (Rcker brefvet t Stlarm),
    Se hr -- och bjuder t er dotter, Stlarm,
    En plats hos drottningen.

STLARM (gnande i brefvet).

                              Och nnu mer:
    P nytt landstiga mnar han i Sverige
    nnu i hst sin thron att tertaga.
    Godt, godt, d kunna hr vi vara lugna. --
    Du mnar resa?

JOHAN FLEMING.

                   Ja -- och eder dotter?

STLARM.

    Derom vi tala m ett ord nnu.
    Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
    Beskickningen. De hr m svalka sig.

OLOF KLAESSON.

    Hvad hin har farit i min kre broder?
    Han knappt mig ser, r tvr, som vore han
    Den adopterade och jag, minsann,
    Den kta pojken s till sjl som moder.

(Alla g utom Daniel Hjort).


Andra Scenen.

DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frn Sverige, bestende af ERIK BRAHE,
LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexi.

DANIEL HJORT.

    I vrde herrar! vnten hr en stund;
    Snart Stlarm redo r att hra er.

ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).

    Sg knner ni den unge mannen der?
    Det bor en stolthet i hans blick och hllning,
    Som vore vrd en Fleming.

LAURENTIUS PAULINUS.

                              En student,
    Som tjenade bland juniorerne
    I Wittenberg, den tid jag der tog graden.
    Uppfostrad r han uti Flemings hus,
    Ett hittebarn fr frigt, fast det tycks
    Som finska adelsfvermodet smittat.
        (Till Daniel Hjort).
    r det ej Daniel Hjort? det tyckes mig,
    Som frr vi sett hvarandra.

DANIEL HJORT.

                                S det varit.

LAUR. PAULINUS.

    Rtt mycket r frndradt, se'n vi tjente
    Tillsammans under ljusets fana.

DANIEL HJORT.

                                    Hoppas
    Ni med ert tal mig vinna fr er sak,
    Ni tager miste.

LAUR. PAULINUS.

                    Hvilken sllsam tanke!
    Dertill er stllning alltfr ringa r.
    Blott som en gammal vn jag talte hr.


Tredje Scenen.

DE FRRA. ARVID STLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.

DANIEL HJORT (fr sig).

    Nu skall det brja. Jag ej mktar hra,
    Min egen tanke vill mig sjelf frfra. (Af.)

STLARM.

    Varen helgade! Frn hertigen J kommen.
    Vi ro icke vana frn det hllet
    Att hra ngot godt; dess mer tack skyldig
    Jag eder blir, om nu det fallet r.

ERIK BRAHE.

    P Svea-rikes vgnar komma vi
    Och helsa dig med frid och vnskap, Stlarm!
    Den vilda strid, som broder emot broder
    Och hat mot hat och dd mot dd har stllt,
    Ej lngre fr en sjelfvisk konungs skull
    Vrt folk, vr fosterjord frstra skall.
    Du minns hur Sigismund, s snart han kronan
    P pannan tryckt och tagit hyllningseden
    Det land, som var hans fders jord, uppfyllde
    Med polska knektars vilda fvermod
    Och jesuiters stmplingar och list,
    Och skte s vr kyrkas rena tro
    Och svenska folkets frihet undergrfva. --
    Nu slagen af vrt svrd, till Polen flyktad,
    P allmn riksdag hela Sveriges folk
    Skiljt honom frn vanhelgad kungamakt,
    Och ssom frestndare af riket
    Gett styrelsen t hertig Karl; lgg derfr
    Ditt vapen, Arvid Stlarm, ned, det du
    Frrdiskt nu mot fosterlandet fr,
    Och skilj ej Finland mer, med fruktlst motstnd,
    Frn gldjen af en dyrt beseglad fred.

STLARM.

    Jag knner ingen annan fred n den,
    Som stter landets rtte konung ter
    I frid upp sin thron. Mig Sigismund
    Har utnmnt till krigsfverste i Finland,
    Jag skall mitt vapen lgga ner, nr han
    Mig s befaller -- ej d hertigen
    Befaller det, ty annorlunda skall
    Det fridens altar byggas, der jag tager
    Utaf mitt svrd, n som ett trappsteg fr
    Riksfrestndaren upp till Sveriges thron.

LAUR. PAULINUS.

    Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
    Vet ni, hvad med ett lngre trots ni gr!
    Som Fleming, eder fretrdare,
    Vill ni frakta folkets makt och vilja
    Och stller fver det en sjelfvisk konung.
    Hvar tror ni d vl, att en krona r?
    Ett ln af Gud allen', som borgades
    P folkets aktning; och nr den r krnkt.
    En skenbild blott af svunnen makt r kronan,
    En hgring falsk, som intet fste har
    P himmel eller jord. Vnd ter, Stlarm,
    Frn ortt vg, n medan det r tid,
    Och sk frltelse fr allt hvad hr
    Du och Klaes Fleming brutit emot folket.

STLARM.

    Om svenska folket har frglmt sin trohet,
    Har Finland den ej glmt och skall ej glmma,
    S lnge hr en dling finnes qvar,
    Som heder har och svrd till dess frsvar.
    Det finska folket troget skall frbli
    Sin kung, sin ed -- och folket det r vi!

BISKOP PETRUS.

    Ej samka kad skuld med sdant tal
    Till Herrans vrede fver detta arma
    Och delagda land. En trols konung,
    En kttersk kung r Sigismund, som velat
    Med pfvelrans mrker slcka ut
    Det rena ljuset af vr kyrkas tro.
    Ej brottsligt uppror r, som strtat honom,
    Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det,
    D de beslut, hvarmed Upsala-mte
    Slt en evrdlig ringmur kring vr kyrka,
    Han falskt besvurit frst och sedan brutit.
    Ett folk, ett land, en tro r Sverige nu,
    Och innan han dmjukat sig fr oss,
    Skall Sveriges rike sorgsen enka st.
    Som glmt den brudgum, henne ej var vrdig,
    Och i Guds helga ord den trst uppska,
    Som lker alla sr, hur djupt de blda.
    Tro, Stlarm, icke att ditt trots frmr
    Frndra det som himmelen beslutit;
    Lgg derfr dmjukt ned ditt vapen nu,
    Att Herrans hand ej tung p dig m falla.

STLARM.

    Ers vrdighet, jag r fr litet bisp,
    Fr att fr det der kalfskinns pergamentet,
    Som i Upsala prester skrefvo hop,
    Uppoffra fvertygelse och ra.
    Jag trodde p min Gud, frr'n det fanns till,
    Och n jag hoppas, han mig skydda vill.
    Den kung, han gifvit svrdet uti hand,
    Jag strider fr till lifvets sista rand.

ERIK BRAHE.

    Ert sista ord?

STLARM.

                   Jag underhandlar ej.

LAUR. PAULINUS.

    Det svaret skall ni ngra n med sorg.
    Minns hur ni redan en gng blef besegrad
    Af hertigen och tvangs att honom hylla,
    Minns hur det lfte d ni honom gaf,
    Ni brt p nytt. Snart skall han komma ter.
        (Pekande p verserna ofvanfr balkongen).
    Den versen der, han d i muren hgg,
    Han hugga skall i blod p hrdens blad.
        (Upplsande den)
    "Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
    Hrifrn ter jag gr, lemnar ej spr af min hmd.
    Men jag skall komma igen, enhvar frrdare bfve!
    Ingen frskoning d finns undan min straffande hand".

STLARM.

    Vi den ej frukte. Orrd der den sitter
    Och hller skarp vr blick och blankt vrt svrd.
    M detta bli det sista ord vi byta!

BISKOP PETRUS,

    S fortfar d att anse mera vrd
    En brottslig konung, n er fosterjord.
    Med sorg vi resa ter, snart med svrd
    Afgras skall, hvad vi hr bytt med ord.

(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexi g).


Fjerde Scenen.

ARVID STLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.

OLOF KLAESSON.

    God natt med er, J riddare af ordet,
    God morgon strid och muntert lif igen,
    God natt med kutter under jungfruburen,
    God morgon trummors larm, kanoners brumbas,
    God natt med middagslur och gspning lng,
    Snart brja vi vrt glada nringsfng!

JOHAN FLEMING.

    Af rttvis harm mitt hjerta mot dem lgar.

STLARM,

    Vill n' du frn oss resa?

JOHAN FLEMING.

                               Resa nu?
    Frrda vore det min konungs land,
    Och fast mitt svrd i striden vger ringa,
    Jag tror min kung skall veta det att svinga.

STLARM.

    Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
    Nu till fru Ebba! I sitt bnerum
    Hon vntar oss.

(Stlarm gr).


Femte Scenen.

JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.

JOHAN FLEMING.

    Hr p ett ord, min bror!
    Vi varit nu en tid ej riktigt goda.
    Upp hvarandra.

OLOF KLAESSON,

                    Jag det mrkt frvl;
    Men kan ej dertill hitta p ett skl.

JOHAN FLEMING.

    Mitt felet r. Jag vet ej, men en misstro
    Till dig, till mig, till allt mig fatta vill.
    Hvarfre skulle Sigrid vl och mig
    Man fr hvarann bestmma? Vcka s
    Uti min sjl en ffng eld till lif!
    Kall, sluten, bort hon drager sig fr mig.
    Om ngon ann' hon lskar, r det dig.
    Tag henne d, gr slut p mina tvifvel
    Och gif mig ro! Er lycka skall bli min.

OLOF KLAESSON

    r detta sklet till vr position?
    M hin all krlek ta, som kastar s
    Ett sjelfviskt grand i vnskaps klara blick
    Och hr oss begge hllit nu till narrar!
    Jag Sigrids lskare! Ja, om hon vore
    En fri och munter borgarts, d kunde
    Jag vl ha vgat p en hemlig kyss.
    Hon lska mig! Den allvarsamma, vackra
    Och stolta flickan! G och sg t henne
    Det ordet blott, hon skrattade dig ut
    Och gret p samma gng, att du ej bttre
    Frstr dig p ett litet blygsamt hjerta,
    Som troligen ej knner hgre lott
    n att f falla dig om halsen blott.

JOHAN FLEMING,

    Nej, nej.

OLOF KLAESSON.

              Det der, det duger ej, min sjl;
    Hon mste n i denna dag bli din,
    Ty annars drunknar uti lskarn hjelten,
    Och sdant duger ej i tid som vr.

JOHAN FLEMING.

    Men om hon icke lskar mig?

OLOF KLAESSON.

                                h prat!
    En flicka br sin tro ej fram p fat;
    Den gmmer hon -- ja, bilden r fatal --
    Som en rekryt sitt hopp att bli genral.

JOHAN FLEMING.

    Frlt den misstro emot dig jag nrt!

OLOF KLAESSON.

    Gr ingenting. Jag ej stort bttre varit.
    Ty som, nst hertigen, af allt p jorden
    Jag hatar sorgen mest, s har jag skt
    Frnrmad vnskap vnda bort i lje
    Och skratta ut dig ur min glada sjl.
    Men som det ortt var, lt det bli glmdt!
    Och nu -- ett ord ej om hvad fregtt;
    Hr har du gamla vnnens hand tillbaka.

JOHAN FLEMING.

    Jag tager den med hjertats tysta nger,
    Jag trycker den vid minnet af den stund,
    D, nyss till Finland kommen, frsta gngen
    Jag till min faders grafvrd gick och der
    Dig knhjd sg med kind af trar stnkt.
    Hvem kunde derp knna glade Olof,
    Hvarom i Warschau jag s mycket hrt.
    Vi derfr lnge sprkade tillsamman
    Och knde ej hvarandra alls igen,
    Till dess du hastigt mig om halsen for
    Och ropade mitt namn. Och det blef afton,
    Frrn vi skildes t och himlens stjernor
    Bevittnade vr vnskaps varma ed.

OLOF KLAESSON.

    Och troget ock skall denna eden hllas.
    Snart komma storm och strid, d prfvas den;
    D vet du, hvar du har en trofast vn.

JOHAN FLEMING.

    Nu lt oss flja Stlarm till min moder!

OLOF KLAESSON.

    nnu i dag blir flickan din -- jag hller!
    Och om jag vadet tappar, eger du
    Min svarta frustande Arab.

JOHAN FLEMING.

                               Din tok!
    Du aldrig krlek knnt.

OLOF KLAESSON.

                            Blott tta gnger,
    Och hvar gng fljd af sm rtret och nger.

(Bda g genom vestra sidodrren).


Sjette Scenen.

DANIEL HJORT (trder in bakom pelarena, lsande i en gammal bok).

    Jag kan ej sga som den store talarn:
    "I skrift och tanke finns min frjd och tillflykt;
    S gladt finns intet, som ej gladare
    Blir genom dem; s sorgligt intet finns,
    Som genom dem ej mindre sorgligt blir!"
    Jag prfvat denna sats, men den r falsk.
    Nr dig jag lser, gamle Linus, o,
    Ej fylls mitt brst af gldje, men af ngest.
    Nr jag p edra stora strider tnker,
    Hur ringa synes mig ej denna strid!
    Nr jag ert tappra, stolta folk beundrar,
    Hvar ser ett sdant jag i denna tid?
    Nr fr min sjl en Brutus, Marius st,
    D faller bly tungt fver mig mitt de,
    Och, fngslad hr af tacksamhetens skuld,
    Mig sjelf jag mst' besegra. O! att aldrig
    Jag skdat denna bok i Wittenberg,
    Att aldrig annat fr min tanke kommit
    n torr, spetsfundig dogmatik, den kpphst,
    P hvilken tiden, som en blodrd narr,
    Nu rider karnaval. Bort, skna bok!
    Jag vill dig brnna upp. En bttre sats,
    n den jag nyss citerat, vill jag svara:
    I drm ock krlek finnes frjd och tillflykt;
    S gladt finns intet, som ej gladare
    Blir genom dem; s sorgligt intet finns,
    Som genom dem ej mindre sorgligt blir. --
    Sl upp ditt ga, krlek, du som drmmer
    Uti mitt brst, att der blir ljus och frid,
    Sl upp din blick och hviska Sigrids namn!
    Jag henne lrt som barn. Vid stilla krlek
    Jag sett en engel blomma helig upp.
    O! jag ej ortt lst i hennes blickar,
        (tar fram ur boken en biljett).
    De skygga, drmmande. J skrifna ord,
    t henne yppen hvad jag ej kan sga.
        (Gmmer biljetten vid Mariebilden).
    Hr upp fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
    Jag lgger omrkt den. Nr hit hon kommer
    Och ber sin bn, Guds moder bed fr mig!
    Man nalkas! det r hon och hennes far.

(Gr ut genom hgra sidodrren).


Sjunde Scenen.

ARVID STLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen.
De inkomma bakom pelarena frn venster samtalande).

STLARM.

    Min dotter! Redan alltfr lnge har
    Trolofningen med Johan tyst du afbjt.
    Det gr ej lngre an. Jag sjelf ju ser,
    Hur dina kinders blommor blekna af.
    Du lskar honom, hvarfre d lngre?

SIGRID.

    Min dyre fader! Ingen ann' jag lskar
    n dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
    Ej nog af krlek hr? Jag vill ej mer.
    Till Warschau ter reser Johan Fleming.
    Hvi vill du bort mig snda, att en frmling
    Vid hofvet dvljas! Lt mig bli hos dig,
    Min gode fader!

STLARM.

                    Barnsligheter, Sigrid!
    Dessutom reser Johan ej. Han blifver
    I Finland qvar att dela hr med oss
    Den fara, som frn Sverige hotar.

SIGRID.

                                      Ah!

STLARM.

    Nvl, betnker du dig n?

SIGRID.

                               Lt mig
    Infr Guds moder hlla hr min bn;
    Se'n skall jag svara dig.

STLARM.

                              Farvl till dess!
    (Fr sig). Som snckans perla gmmer sig fr dagen
    Och blygsamt drmmer i sin egen glans,
    Hon sluter tyst sin krlek i sin barm,
    Min goda dotter!

(Gr).


ttonde Scenen.

SIGRID (p kn fr Mariebilden). KATRI (senare).

SIGRID.

                     Heliga Guds moder!
    Min mor jag tidigt miste. Du min trst,
    Min moder blef; s hr min bn, som fordom!
    Om andra dig frglmt, s hr dock mig!

KATRI (smyger sig in bakom pelarena).

    Hur lnge skall jag srja i min sjl,
    Och ngslas dagliga uti mitt hjerta,
    Hur lnge skall min ovn sig frhfva?

SIGRID.

    S rent, s hvitt, som dessa rosor, var
    En gng mitt hjerta. Tyst det blder nu,
    Du heliga Guds moder, gif det frid!

KATRI.

    En bn? Och hr? Hvem r den hvita dufvan?
    Tyst! Skrmmas skall hon, om hon blir mig varse.
    Ej fr att bner hra, hit jag smugit.

(Gmmer sig bakom Flemingska vapensklden).

SIGRID.

    Gif t mitt hjerta himlens kraft att segra
    Upp dess onda bjelser och tankar.

(Fster kransen under Mariebilden).


Nionde Scenen.

DE FRRA. DANIEL HJORT (frn hgra sidodrren).

KATRI (fr sig).

    Der kommer han. O, att jag ensam vore
    Med honom hr! Nr skall den stunden sl?

DANIEL HJORT (blickande p Sigrid).

    Skall jag till hennes ftter falla? Frga
    Hvad krlek blott kan vga? Nej, ej n'?

SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gmt vid Mariebilden).

    Hvad? Detta papper?

DANIEL HJORT.

                        Ah, hon mrker det!

SIGRID (tager biljetten).

    Till mig. Jag knner denna stil! O Gud!
    Jag anar hvad den innehller.

DANIEL HJORT.

                                  Sigrid!

KATRI (fr sig).

    Han lskar henne. Blommar hr hans lycka,
    Tyst, oknd som jag kom, jag gr att d.

SIGRID (fattande sig).

    Ni hr? Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
    Hvad r som gifvit skl till detta steg
    Af er mot Stlarms dotter?

DANIEL HJORT.

                               r det Sigrid,
    Som talar s? O, nej, det r ej mjligt!
    Har hon d glmt de ljufva barndomsstunder
    Af fridfull lek i Qvidjas grna lunder?
    Har hon d glmt, den nu s stolta, kalla,
    De fordna, glada, ljufva samtal alla
    Vi hllo frr. Och r det hon, som talar?
    Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.

SIGRID.

    Ni lnar illa det frtroende,
    Min far bevisat er, och klandrar hrdt
    Den rena vnskap, som ett barn er sknkt,
        (med bortvndt ansigte)
    Och om -- -- --

DANIEL HJORT.

              Sg ut, jag redo r att hra.

SIGRID.

    Och om man finge knna denna djerfhet,
    Ni vet hvad er det kostade och mig.

DANIEL HJORT.

                                        Ah!

SIGRID.

    Hr jag lgger brefvet, tag det ter.
    En evig hemlighet emellan oss
    Skall detta bli, er ingen frebr.

DANIEL HJORT.

    Ni lskar mig, ni lskar mig nd!
    O! sg blott det och jag skall lugnt frsaka.

SIGRID.

    Ni relysten r. Om ni mig lskat,
    Frvisst ni hade spart mig denna stund.
    Jag er ej aktar.

DANIEL HJORT.

                     Ah -- Farvl!

SIGRID,

                                   Blif qvar!

KATRI (fr sig).

    Jag andas ter. Snart jag honom har.


Tionde Scenen.

DE FRRA. ARVID STLARM. JOHAN FLEMING.

STLARM.

    r nu den lilla blyga oron fver?

SIGRID.

    Ja, jag bestmt mig.

STLARM.

                         Och s allvarsam?

SIGRID (med frstlld frjd).

    Du tycker det! N ja. Ett ja, min far,
    Det flyger ej med fjrilsflygt p tungan.
    Det tusen nycker, tusen skygga tankar
    Besegra mste, som s lnge bry oss,
    Tills man tar mod och sger: hr min hand!

(Rcker handen t Johan Fleming).

JOHAN FLEMING.

    Du ljufva hand! Hur har du icke ltit
    Mig vnta upp dig! n darrar den,
    Som om den bort sig ville frn mig rycka.
        (Kysser Sigrids hand).
    S tar jag denna pant upp min lycka.
    Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
    Och qvllens fest, som mnad var att fira
    Mitt afsked, du frvandlat i en fest,
    Der krleken r vrd och frjden gst.

SIGRID.

    Hr r s qvaft i denna tunga sal!
    Hvar r din moder? Lt oss g till henne!

JOHAN FLEMING.

    Kom hellre ned i slottets trdgrd d!

SIGRID (undvikande).

    Re'n brjar aftonrodnan vestern mla,
    Och hstens blommor hlft frvissna st.

JOHAN FLEMING.

    Ser du p dem, de vakna upp och strla.

(Sigrid och Johan Fleming g).


Elfte Scenen.

KATRI. ARVID STLARM. DANIEL HJORT.

STLARM.

    G ltta ungdom med din ltta oro! --
    Hr, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
    De skola hn till alla vderstreck,
    Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och kck.
    Slut blir med frid och ro i slott som tjll,
    Men gladt vi skola fira denna qvll.
    Hr svenner!
       (Betjening inkommer).
                 Tanden ljus, lt lampor glimma!
    Snart strida vi, nu njuts en sorgls timma.

(Gr, frenande sig med ankommande gster. Festlig upplysning.
Musik hres utom scenen).


Tolfte Scenen.

KATRI. DANIEL HJORT. FNGVAKTAREN.

FNGVAKTAREN.

    Hvart nu s upprrd, mster Daniel?

DANIEL HJORT.

                                         Du!
    S! ngon finns, som mrker ocks mig.
    Och denne r fngvaktarn, mannen frn
    De hr i hvalfven lefvande begrafna.
    En passlig man! Hvad vill du hr?

FNGVAKTAREN

                                      Jag skulle
    Blott sga till hruppe, att den siste
    Af fngarna har dtt i natt.

DANIEL HJORT.

                                 Ha, ha!

    Det var rtt lyckligt fr den stackars karlen!
    I dag r lyckan gst p detta slott,
    Frn Flemings son allt ner till Flemings fngar.
    G! Isig graflukt hemtar du hit upp!
    Ej Arvid Stlarm nu har tid med dig.

FNGVAKTAREN.

    Sg, r det sannt, att vi f krig igen?
    D lr ej hvalfvet lnge hllas tomt!

DANIEL HJORT.

    Fr du ej ngon annan dit, s skall
    Jag komma sjelf och bjuda mig t dig.

FNGVAKTAREN.

    Utaf den der fr intet klokt man hra.

(Fngvaktaren gr).


Trettonde Scenen.

KATRI. DANIEL HJORT.

DANIEL HJORT.

    Fly, fly, du krlek, du, min sista drm!
    Du blef det bittraste af allt det bittra
    Uti min lefnad! Hvarfr blef just jag
    En hemls, vilsekommen gst i verlden,
    Ett hittebarn frutan namn och far?
    Sin rot har minsta blomma, hafvets vg
    Ger upphof t en annan, mossan har
    En grafsten dock att vxa p, den fnge,
    Som dog i natt, han hade dock engng
    Ett lif att lefva fr. Hvad eger jag!

KATRI (framtrdande).

    Mer, n du tror och mer, n hr kan sagas.

DANIEL HJORT

    Ha! ter qvinna str du i min vg!
    S tala, sg en gng, hvad vill du mig?

KATRI.

    Jag har den fackla, som ditt dunkla de
    I blodrdt sken skall lysa upp och ge dig
    Tillbaka allt, hvad hr du saknat har.
    Mt mig i morgon qvll vid slaget nio
    P bo torg; man kommer, g, farvl!

(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare).


DANIEL HJORT (aflgsnar sig lngsamt, d han blir varse Ebba Fleming).


Fjortonde Scenen.

KATRI. EBBA FLEMING.

EBBA FLEMING.

    P nytt slr kriget vingen fver norden; --
    Och du, Klaes Fleming, r ett stoft i jorden!
    Ner fver oss din starka ande snd
    Och samma kraft i vra hjertan tnd,
    Hvarmed du Finland hll med sker hand --
    P tidens vilda stormupprrda vgor
    Hur folket stod i uppror och i lgor! --
    Vid svuren trohets skra ankartand!
    Ditt svrd var hrar, och din kraft var spord
    Frn Polens sol till norrskenet i nord,
    Och Sveriges krona hngde p ditt ord!
    Och samma sjl, hur blid, hur varm den var
    I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
    O! jag vid detta hjerta hvilat har.

KATRI (som stigit fram ock hrt Ebba Flemings monolog, gr
en hotande tbrd och skall aflgsna sig, men mrkes af
Ebba Fleming, som frskrckt studsar tillbaka).

EBBA FLEMING (med ett anskri).

    Ah! hvem r ni! Hur har ni kommit hit?

KATRI.

    Ohrd som sorgens suck i gldjens sal,
    Omrkt som, bland de mktige, fraktet.

EBBA FLEMING.

    Bort hemska syn! Bort dit, hvar'frn ni kom!

KATRI.

    Det r fr lngt tillbak's till sterbotten.
    Var helsad frn dess grafvar och dess knar!
    Jag helsar dig ifrn din makes verk.


Femtonde Scenen.

DE FRRA. ARVID STLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
SIGRID STLARM. GSTER.

(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och frsamlat
sig i fonden),

EBBA FLEMING.

    Ah! Drifven henne bort!

(Frenar sig med de andra).

KATRI.

                            Kom mig ej nr!
    Bereden er p hvad som frestr.
    I strtat folket i frderf och dd,
    Men fast vr grd ni brnt, och frn oss rfvat
    All krleks kraft, s lefver hatet n!
    Det smyger sprlst fram vid tiggarstafven,
    Det hller rd med skuggorna i grafven,
    Lyss vid palatsets drr, i kojan talar;
    D brista vapenskldar, remna salar,
    S lnge lefver det, tills hmdens dag
    Gr ned i blod, -- och detta hat r jag!

(Aflgsnar sig skyndsamt).

Slut p Frsta Akten.



ANDRA AKTEN.


(bo torg med domkyrkan i fonden. Till hger ingngen till en bod.
Ngot fram p scenen en schavott. Skymning.)


Frsta Scenen.

TVENNE BORGARE.

FRSTA BORGAREN.

    God afton, du, hur' str det till?

ANDRA BORGAREN (vid boddrren.) Ingenting att sga derom i s
oroliga tider, som dessa.

FRSTA BORGAREN. Srj den som vill. Ger Gud dag, s ger han rd.

ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade rd att vnta! Polsk inqvartering,
dryga utskylder, flickorna bakom ls och bom, onda tecken p himmelen,
spken som strida i luften, sjfarten hindrad till Sverige. --
Usch! det finns en sorg p hvar fingerled den hr tiden. Jag vntar
bara att en vacker natt f se slottet dansa polska med domkyrkan p ett
munkrep, fr att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi tv.

FRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, kre vn. Finnes det inte
utom oss, s finnes det inom oss. "Ju strngare vr Herre uppfostrar
oss, sade far min i tiden, dess bttre menar han det med oss". Det
sger Biskopen ocks. Ni var inte i kyrkan i sista sndags.

ANDRA BORGAREN. Hade annat att tnka p, trffade en svensk skutfarare,
en rask karl, m du tro. Hertigen har knckt herrarne i Sverige och
snart skall han komma hit ocks.

FRSTA BORGAREN. Jo, jo, s sger man. Det finns mnga herrar i riket
nu fr tiden, och ju flere kockar, dess smre soppa, och vi ro
soppan vi --

ANDRA BORGAREN. Som tes opp ja. Lt se, lt se! Vet ni hvad, Jansson,
det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten.

FRSTA BORGAREN. Huh! Det mrknar redan!

ANDRA BORGAREN. Jag har mst flytta min sng i ett annat rum, ty om
midnatten tisslar och tasslar det jemt hr utanfre och lemnar oss
ingen ro i huset. I gr natt, Jansson...

FRSTA BORGAREN. N, i gr natt...

ANDRA BORGAREN (stngande boden). S rang det liksom af domens klockor
i luften, och hr omkring schavotten sjng en ddspsalm sig sjelf, utan
att man visste, hvarifrn det kom.

FRSTA BORGAREN.
Huh, det r ruskigt och mrkt hrute. God natt,
kra bror!

ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hlla mig sllskap?

FRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sdana hr tider trifs man helst hemma
vid ljus hos hustru och barn sina. Mtte det bli bttre tider for dem
en gng. God natt, god natt!

(Han gr. Mnen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor fver
scenen. Andra Borgaren gr in i sin bod, den han stnger efter sig).


Andra Scenen.

DANIEL HJORT (inkommer).

    "Jag har den fackla, som ditt dunkla de
    I blodrdt sken skall lysa upp", s fllo
    Ju hennes ord. Jag hr dem n, jag hrt dem
    Igenom smnls natt och dagens hvimmel.
    Du de, skall ditt dok du ndtligen
    Fr mig upplyfta! Fader, moder, hem!
    Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig frr.
    r det en drm, en drm, som gckar mig?
    Min hela sjl r vntan, mina sinnen
    Frsmlt uti ett enda: hrseln. (Lyssnar). Hr jag
    Ej steg, ej rster hr!
        (Tornuret slr nio).
                            Ah, timman slr!


Tredje Scenen.

DANIEL HJORT. KATRI.

KATRI.

    Hvar r du, fr hvars skull i tjugu r
    Min fot har bldande p trnen trampat,
    Hvar r vl du, s knd och dock s oknd,
    Uti hvars hand ett vapen jag frtror,
    Som blodshmd starkt, som ddligt hat s segt?

DANIEL HJORT.

    Om mig du menar, r jag hr.

KATRI.

                                 Jag lofvat
    Dig sga, hvem du r. Jag kan n mer,
    Jag kan dig fra till din moders famn
    Och till din faders -- graf.

DANIEL HJORT.

                                 Ve, om ditt hjerta
    En hoppls smrta knt och vgar dock
    Min de sjl med falsk frhoppning gcka!

KATRI.

    Jag gckas ej, om sjelf du mig ej gckar.
    Dock, innan ngonting jag yppar, svara,
    Om du har mod att allting fvergifva,
    Som frr du vrdat, och i evig glmska
    Frsnka allt, hvad frr din krlek egt?

DANIEL HJORT.

    Du frgar om mitt mod. Ej mod behfs,
    Der ingen strid i frga komma kan.
    Du ser framfr dig hr ett hjerta blott,
    Som ingen mhet, ingen vnskap knnt,
    Som trstat, trstat hela lifvet efter
    En droppe krlek och den aldrig ntt,
    Som likt en fogelunge, ensam lemnad
    Upp en de klippa uti hafvet,
    I grnsls, evig ensamhet frtvinar.
    Du talte om min faders graf, hvar r den?
    Om under klippors hvalf och jordens grund
    Han lg frdold, jag sprngde dem och vrmde
    Det dda hjertat med mitt lif till lif!

KATRI.

    Hll upp, att ej den sista kraft, jag spart
    Fr denna stund, trots r af sorg och vanvett,
    Flyr bort.

DANIEL HJORT.

               S fortfar, sg min faders namn,
    Att i dess himmel jag fr svalka mig!
        (Griper i henne och skdar henne i ansigtet).
    Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde!

KATRI.

    Ser lgnen ut som jag, d ljuger sanning.
    I himlens stjernljus hr jag fr dig str.
    S sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt,
    S sannt det fver menniskornas synd,
    Sjufaldt frlten, sjufaldt remna skall,
    S sannt det r, att dagens klara sanning.
    Tag till dig ropar med din faders namn:
    Bengt Ilkainen.

DANIEL HJORT,

                    Det namnet frr jag hrt
    Sg, var han icke en af dem, Klaes Fleming
    I slottets fngselhlor lt frgs,
    Till straff, fr det de reste sig mot honom?
    Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit.

KATRI.

    Din faders bror det var. Din fader fll,
    D n ett omedvetet barn du var.
    Lngt upp i sterbotten stod hans grd,
    En grushg nu, der ulf och ormar smyga.
    Hr finnes han, inunder galgen kastad
    Och tredelt huggen af Klaes Flemings bdel.

DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).

    Der! -- Ha! Min fosterfar min faders bane!

KATRI (stter sig p schavottens trappsteg).

    Din fader var en fri och mktig bonde.
    I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
    Var d krigsfverste; -- med vilda knektar
    Hvar grd han fyllde, ty den stolte herrn
    Oss bnder hatade, som honom vi.
    S hll han krigets rda fackla hnfullt
    Vid jemn och varsam eld, fr att med den
    I vra grdar ndens mordbrand tnda.
    I denna jemrens tid din mor dig fdde.
    Jag minns en qvll, som om i gr det varit,
    Din fader borta uti rian var,
    Din moder satt med dig invid sitt brst
    Och sg fr frsta gng det fdselmrke,
    Som du vid hjertat br, och undrade
    Hvad denna ormgadd vl betyda skulle.
    D vildt en skara utaf Flemings knektar
    I rummet rusade, af blod bestnkta.
    De hade varit hos din far i rian
    Och fordrat der, att med den rest af sd,
    Som vld och krig upp hans ker lemnat,
    Han genast skulle deras sckar fylla.
    Bengt var den mannen ej, som slikt frdrog,
    Den frckaste han lyfte upp och slog
    I blod till marken ned. De frige
    Hans folk ur rian dref; en strid begynte,
    Der knekten kom till korta. Flyende,
    Flfljde af de vra, in de brto
    Uti din faders hus. Ej mer blott ord
    Och armkraft gllde der, men spjut och pilar.
    D lyfte en soldat dig p sin arm.
    Gick fram med dig till fnstret, ropande:
    "Den frsta pil, J rikten emot oss,
    Blir detta barnets dd".
    Din moder dignade p golfvet ned.
    Ock nr hon ter vaknade, d stod
    I lgor stugan, qvidande du lg
    P halfbrnd trskel; upp hon tog dig, flg
    Igenom eld och rk -- och grden hann -- der vred sig
    Din fader i sitt blod, och lngt frn fjerran
    Ljd knektars hnskratt genom lgors gnissel.

DANIEL HJORT.

    Jag hr det tydligt, som jag lgan ser
    Och grden, skogen, -- kern bort till hger.
    Ha! Minnet som en vdeld flammar upp
    I dunklet af den natt, der frr jag famlat.

KATRI.

    Frstrkning hade Flemings knektar ftt,
    De vra flytt, din fader srad fallit,
    Och de, som brjade med rn och vld,
    Med mordbrand slutade sitt segerjubel.

DANIEL HJORT.

    En skogsvg minns jag nu, en stormig natt.
    Emot en qvinnas axel tyst jag lg
    Och lekte der med ett par svarta lockar.

KATRI.

    Det var din mor. Hon fljde med din fader
    Till bo, dit han skickades att klaga
    Hos Fleming fver knektarne.

DANIEL HJORT.

                                 Nvl?

KATRI.

    Nvl, fr uppror och fr mord beskylld,
    Emedan han sin egendom frsvarat
    Mot Flemings knektar, dmdes han till bojor
    Och skymflig dd p stupstock. Ffngt lg jag
    P kn fr Fleming, bedjande om nd.
    Den grymme mannen sg mig kallt i gat
    Och vnde sig och -- gick. Hr r den plats,
    Der skuldlst flt din faders blod!
    Hr r den plats, der lifls ned din moder
    Af smrta dignat!
    Hr var det, som hon under nattens mrker
    Gret blek sin kind och srjde hret grtt.
    Hr har hon lyft dig faderls mot skyn
    Och ropat ve, ve fver mrdarn Fleming.
    Hr tappade hon bort frstndets ljus
    Och, liknjdt irrande i skog och mark,
    t bark af trd och sina trar drack.

(Mnen gr fr ett gonblick fram ur molnen och kastar sitt sken
fver dem).

DANIEL HJORT.

    Min mor, min mor, ja, det r du, r du!

KATRI.

    Kom mig ej nr, ej n min son du r!
    Hr mig till slut, jag sedan dig skall hra.
    S satt jag engng invid vgens rand;
    Frbi red Fleming med en guldsmidd skara,
    Och halfdd lg du vid mitt bittra hjerta.
    Mig tycktes d, att alla goda men'skor
    P jorden voro dda. Gud var dd
    Och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
    Kring all den dda verlden. Hr allena
    Uti mitt brst ett hjerta slog; mig tycktes
    Som i en drm, att du var dd, det gjorde
    Min sjl s godt. Vansinnets ljufva mrker
    Omgaf mitt hjerta som en lkedom.
    Se'n vet jag icke hvad som hnde mer.
    Allt nog -- du qved ej mera vid min barm;
    Och s kom jag tillbaks till sterbotten --
    Gud vet upp hvad stt.

DANIEL HJORT.

                            Ah! det var d
    Mig Fleming tog frn vgen upp.
                                    Du de!

KATRI.

    Der satt jag sedan p vr grds ruiner
    Och vackra visor sjng till fglars qvitter --
    S vackra visor! En jag minnes n:
    "Min make fll i sitt rda blod,
    Bdeln som prest vid kistan stod,
    P grafvarna giftrt vxer".

DANIEL HJORT.

    Hur bittert sndersliter denna syn
    Den sista flik af vrdnad, som jag n'
    Fr Fleming hyser.

KATRI (med tervunnen fattning).

                       Fleming sger du!
    Hans skuldregister n jag icke slutat,
    Skrif upp p det, att han din slgt utrotat,
    D sterbotten som en enda mun
    Sig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu,
    Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror,
    Fr denna stupstock fallit, eller hungrat
    Ihjl i slottets mrka fngselhlor.
    Ej finnes qvar i hela sterbotten
    En enda man, som var din faders vn.
    P hrjad ker rostar lemnad plog,
    Och floden suckar emot blodig strand,
    P hrden ligger elden svart och dd,
    Och kyrkan str, en de helgedom.
    Hvarthn du ser i Finlands skilda trakter,
    Borggrdar blott och kyrkogrdar frodas.
    Och sjelfva grset upp grafven hviskar:
    Hmd fver Flemings tt i sista led!
    Det ropet gaf mig ter min besinning,
    Mitt ga tndes, minnet vaknade
    Och dig jag mindes, mindes hur jag smg
    Ifrn dig, att du ej det skulle hra,
    Och hur jag sg dig se'n p Flemings arm
    I vgens dam vid krkningen frsvinna.
    Jag upp dig skte, sg dig, knde dig.
    Dock aldrig skall jag i en moders famn
    Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfdt,
    Frrn sin kthet han bevisat mig.

DANIEL HJORT (faller p kn och blottar sitt brst).

    Se ormens gadd upp mitt brst och slut mig
    Intill ditt hjerta!

KATRI.

                        G tillbaks till slottet!

DANIEL HJORT.

    O moder! mer du hatar, n du lskar.

KATRI.

    Af krlek hatar jag. Se hr, min son!
    Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
    D n en ung och fridsll prins han var,
    Din far p hand, d denne segrande
    Fr folket en gng talte stolt p riksdag.
    Den ringen fljde honom in i dden,
    Den hr dig till som arf.

DANIEL HJORT (sedan han frskt den).

                              Invid mitt hjerta
    Den hvila skall, nytt lif ingjuta der.
    Och nu min moder.

(Breder ut armarna emot Katri).

KATRI (vnder sig bort).

                     Nr du frst bevisat,
    Att du r folkets son. Till dess farvl!

DANIEL HJORT.

    Ja, neka, moder, neka mig din famn,
    S lnge n jag hller detta namn,
    S lnge n jag denna kldnad br.
    Som spunnen utaf Flemings silke r,
    S lnge n jag tjenar denna makt,
    Som folket uti natt och bojor bragt, --
    Ja, neka till att skda p din son,
    S lnge han r sina fders hn,
    S lnge tills han slitit ur sin sjl
    Allt, allt, som var. Till dess farvl, farvl!

(Han gr).


Fjerde Scenen.

KATRI (ensam).

    Han gr! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
    Min kraft mig fverger.
        (Famlar till plen och omsluter den krampaktigt).
    Der gr han, o min son!
    Se stjernljus svfva kring hans mrka lockar,
    Och hg som natten vxer hans gestalt.
    Du lskade, du lif, du vr, du sol,
    Vnd ter i min famn!.... Han hr ej mer.

(Hon dignar ned p schavotten).



Tabl.

(Studerrummet hos Ericus Erici).


Femte Scenen.

ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och ngra andra bcker
p bordet). ARVID STLARM (intrder).

STLARM.

    God afton, ers hogvrdighet! Jag str?

ERICUS ERICI.

    Fr ingen del. Det r ett arbete,
    Som nr som helst jag ter kan ta vid.
    Guds milda lra, hr jag tecknar upp
    I enkla ord fr folket, och s lnge
    Hans andes frid bor i min sjl, frmr
    All verldens strid mig icke deri stra.

STLARM.

    Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig
    Ni ortt gr, herr bisp, d s ni drager
    Ert snille bort frn statens render,
    Som nu behfva krafter mer n n'nsin.

ERICUS ERICI.

    Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet,
    Jag tackar Gud fr min och verkar der.
    Om ni tillter, skrifver jag till slut
    Den mening, som ni med er ankomst afbrt.

STLARM (under det Ericus skrifver).

    Ni r mig just en general, herr bisp.
    Ert stridsflt r det hvita pergamentet,
    Der svarta bibelsprngda sm soldater
    Marschera upp ert kommando fram.
    Blckhornet r fltlgret och er sjl
    Det mynthus, hvarur ni i guld betalar
    Den rika solden t er trogna skara.
    S leker ni som barn med tennsoldater
    Och bryr er litet om, hur det ser ut
    l statens stora, snderfallna hushll.
    Men sg, herr general, hvem r vl d
    Motstndaren, som s upptar er omsorg,
    Att fr allt annat blind ni r?

ERICUS ERICI (bortlggande pergamentet).

                                    Det r
    Det onda, egenmktiga och mrka,
    Hvari vi men'skor famla; och nr det
    En gng r kufvadt, d, krigsfverste,
    Ha dessa droppar blck dock mer frmtt
    n strmmar utaf blod, som svrd utgjutit.

STLARM.

    Ni gamle svrmare, s vill ni stlla
    Er utom tiden, tills med oberknadt vingslag
    Den slr er hmdfull ned i stoftet snart.

ERICUS ERICI.

    Hvad menar ni? Hvad har jag vl att frukta?

STLARM,

    En del fromsint man ni r, Erici.
    Ej ni, som mngen af vrt presterskap,
    Skt reta folket upp emot sin konung,
    Men manat det tvrtom till fridsamhet,
    Der s ni kunnat. Er frtjenst det r,
    Att finska kyrkan sttt s lugn, s vrdig
    I alla tidens skiften. Ingen str
    Af rikets prester derfr s i aktning
    Hos konungen som ni, och ingen hatas
    Af hertigen s mycket just som ni.

ERICUS ERICI.

    Tyvrr! Jag vet det sednare.

STLARM.

                                   Nvl,
    Till eder kunskap har vl ocks kommit
    Det rykte, som er hela hjord har skrmt
    Och spridt i hopar omkring torg och gator.

ERICUS ERICI.

    Det rykte menar ni, som ter vaknat,
    Att hertigen r hit p vg. n se'n?

STLARM.

    n se'n? -- Jag kommit att en tillflyktsort
    Er bjuda inom slottet.

ERICUS ERICI.

                           Jag er tackar,
    Men tror mig ej behfva den. Mitt rum,
    Det r min borg, min vrnlshet mitt vapen.

STLARM.

    Ni vill d hellre ensam st?

ERICUS ERICI.

                                 Ej ensam;
    Med min frsamling och mitt hopp p Gud.
    Jag r en kyrkans man. Jag ej frstr mig
    P edra strider, all min uppgift r
    Vr kyrka skydda lika mot de anfall,
    Som Sigismund med pfvelxans villor
    Frskt mot den, och lika mot det stt,
    Hvarp vr relystna hertig sker
    Att den begagna som en stege upp
    Till Sveriges thron. Ni ser sled's, jag har
    Ej ngot ondt af hertigen att frukta,
    Om han ock fruktar mig, d ondt han gr.
    Jag nskar ingen gunst af Sigismund,
    Om han den ock mig ger, d rtt jag handlar.
    "Frliter ej p frstar", r mitt valsprk,
    Flj Herrans stmma i ditt samvets dom!

STLARM (stiger upp).

    Och huru lyder d ert samvets dom?

ERICUS ERICI.

    Den passar ej fr edra ron, Stlarm!

STLARM.

    Lt hra dock, jag har ett godt humr.

ERICUS ERICI.

    Vlan om ni s vill! Som Abels blod
    Ur jorden ropade upp en broder,
    S ropar folkets blod ock fver er.
    Jag sjelf har utgtt frn det ringa folket
    Och lidit med det, trstat, der jag kunnat;
    Men kunde slottets fngselhlor tala,
    Och hade landets hundra galgar tungor,
    De skulle hviska oerhrda ord,
    Om hur ni herrar hr er makt begagnat; --
    Vill n ni hra p mitt samvets dom?

STLARM.

    Nog nu, herr bisp! Jag rr ej fr det der.
    Klaes Fleming stundom tog fr hrdt uti,
    Och jag ock nskar mycket vore ogjordt.
    Men som det r, ni glmmer dock en sak,
    Att der vi hrdt frfarit, ha vi straffat,
    Och der vi straffat, ha vi straffat brott,
    Om vldsamt uppror ej ni nmner dygd.
    Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bst:
    Den, som i leken gr, fr leken tla.
        (Kanonskott i fjerran).
    Tyst! Hvad r det? Man skjuter upp slottet.


Sjette Scenen.

DE FRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).

OLOF KLAESSON.

    Till slottet skynda, Stlarm! Knappt du gtt,
    S kom ett ilbud ifrn Kastelholm,
    Det taget r af hertigens galejor,
    Vr vn Salomon Ille, slottsherrn, fngen.
    Knappt hade budet terhemtat sig,
    S dk ur fjrdens vatten flottan upp.

STLARM.

    r hertigen p flottan sjelf?

OLOF KLAESSON.

                                  Han har
    Landstigit med en hr vid Helsingfors.
    Jag skyndar till vr krigshr att den fra
    Mot honom ut. Farvl om ej vi rkas
    Igen, tryck Johans hand p mina vgnar!

(Olof Klaesson gr).

STLARM.

    Farvl, herr bisp, ni hr, jag mste skynda.

(Stlarm gr).


Sjunde Scenen.

ERICUS ERICI (ordnande sina papper).

    Den, som i leken gtt, fr leken tla,
    Den, som har gripit svrd, med svrd frgs;
    Gud styre allt! -- Hvar var jag nu igen?

(Han brjar skrifva).

Slut p Andra Akten.



TREDJE AKTEN.


(Scenen r nrmast murarne p slottet. Till venster en kanonglugg,
bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till hger fram p scenen
en tom kanonlavett).


Frsta Scenen.

DANIEL HJORT. EN KNEKT.

DANIEL HJORT.

    N, hvarfr skjuter du ej?

KNEKTEN.

                               Dum jag vore,
    Om jag ej vntade. S del vara
    Som krut har bttre ml n luft.

DANIEL HJORT.

                                     Ja, visst!

KNEKTEN.

    Ser ni den der galejan der. Den kommer
    Allt nrmare. Snart vnder stfven till.
    D, -- fyr! ej frr! -- Ni skall f se, bur masten
    Skall braka ner och rorman mista knoppen.

DANIEL HJORT

    Hvad har du d mot honom?

KNEKTEN.

                              Lustig frga!
    Han r ju knekt som jag.

DANIEL HJORT.

                             Och derfr skjuter
    Du honom ner.

KNEKTEN.

                  Han gr s han med mig.

DANIEL HJORT,

    Och hvarfr?

KNEKTEN.

                 Hm! Derfr att jag med honom
    Gr just p samma stt.

DANIEL HJORT.

                            Och hvarfr?

KNEKTEN.

                                         Fan vet hvarfr!

DANIEL HJORT.

    N vill du veta't, s vet jag hvarfr.

KNEKTEN.

    Jag ocks, fr att ordern lyder: skjut!

DANIEL HJORT.

    hnej, min vn! Om Stlarm dig befallt
    Att krossa hr ditt hufvud emot muren,
    Du skakade p hufvu't frst nd.
    Nej, men han skjuter, han, fr hertigen,
    Som r s vnlig mot det arma folket,
    Det du som folkets son i grund fraktar.
    Han kyrkan rensa vill frn syndigt bruk,
    Du med att det frsvara himlen vinna.
    Han hatar jesuiterna och adeln,
    Och du, du lskar bda uti grund
    Och derfr gr du ganska rtt uti
    Att slagtas hr fr dem och slagta. Skjut!

KNEKTEN (betnksamt).

    Hvad pratar ni?

DANIEL HJORT.

                    Hr p, hvem var din far?

KNEKTEN.

    Det angr icke er?

DANIEL HJORT.

                       Visst ej en bonde,
    Ty bondehertigen fraktar du
    Och skjuter ner hans folk. Nu vnder stfven.
    Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar
    En herre, som p lumpet smfolk tnker.

KNEKTEN.

    Skjut sjelf, hr har ni luntan.

DANIEL HJORT.

                                    Nej, min gosse!
    Om ock en knekt jag vore ssom du,
    Jag icke fr din lilla sold det gjorde.
    Tv gnger mindre n den knektarna
    Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.

(Drager sig undan).

KNEKTEN.

    Hvad mente han? Bor satan eller Gud
    I den der svarta rocken. All min kraft
    Han pratat bort. N, gudskelof, det r
    Fr sent att skjuta. -- Tvenne gnger mindre
    n solden, hvilken hertigen bestr! --
    Hvad rr det mig? Om icke bort han gtt,
    Jag huggit honom ner. -- Ett sllsamt tal!
    Hvad skall jag gra nu? Nr i ens hufvud
    Rtt underliga tankar vakna upp,
    r bst med en god vn att derom sprka.

(Han gr).


Andra Scenen.

DANIEL HJORT (inkommer, stter sig p kanonlavetten och
blickar efter knekten).

    Det var det frsta -- skall det bli det sista?


Tredje Scenen.

DANIEL HJORT. SIGRID STLARM.

DANIEL HJORT (fr sig).

    h, jungfru Sigrid! Se s blek hon r,
    Den lilla engeln slokar sina vingar,
    Som om hon vandrat fver lik och blod,
    Som om hon varit ner i fngselhvalfven
    Och sjungit Johan Flemings krleksvisor
    Till kedjors rassel. Det var god ide!
    (Hgt), God morgon, frken Stlarm!
                             (Fr sig). Sa' jag Blodarm!

SIGRID.

    Hur mr du Daniel?

DANIEL HJORT.

                       Tackar, ganska bra,
    Om blott jag undantar en ryslig drm
    I gr p aftonqvisten.

SIGRID.

                           Tlj den d!
    Du drmde kanske, att du sg ett altar,
    Dit tyst en flicka kom och lade ner
    Ett offer, och det offret det var hjertat.
    Oroligt var det, ville icke hllas
    P altaret, men himlens englar kommo
    Och vaggade det in i smn till slut
    Och sade se'n till dig, som stod der nr:
    Vck ej det hjertat upp med dina suckar,
    Lt det ha frid och ljus.

DANIEL HJORT.

                              En vacker drm!
    Men nej, jag drmmer ej s vackra drmmar,
    Jag drmde, att jag sg en blodig stupstock
    Men det frstr ni ej och det kan vara
    Det bsta, om det ej det smsta vore,
    Att ni en gng dock mste det frst.

SIGRID.

    Frvirradt talar du.

DANIEL HJORT.

                         Frvirring r
    Ju tidens lsen och frvirring r
    Den enda lsningen p lifvets gta.

SIGRID.

    O, nej! frsoning, frid.

DANIEL HJORT.

                             Det r en gta,
    Att fast man vet, hur man skall lsa gtan,
    S vill man hellre den allt mer frvirra.
    Se det r knuten.


Tredje Scenen.

DE FRRA. JOHAN FLEMING.

SIGRID.

                     Johan!

JOHAN FLEMING.

                            Du, min Sigrid!
    Hr midt bland storm och dd? G in i slottet!

SIGRID.

    S herrlig morgon genom fnstret sken,
    S fridfull vgen log, s tyst stod skogen,
    Att ut jag lockades.

DANIEL HJORT (fr sig).

                         Det r lockfogeln,
    Som skall mig narra i sitt nt. F se,
    Om ej de stta gillret ut tillsamman.

SIGRID (fortsttande sakta till Johan Fleming).

    D sg jag hr
    Den stackars Daniel Hjort. Du knner allt;
    Gr honom till din vn, var god mot honom,
    Lr honom glmma...

DANIEL HJORT (som lyssnat).

                        Sa' jag inte det?
    Det hr blir bra. Olycklig krlek s
    Den stackars Daniel Hjort frvirrat har;
    Och r han inom eller utom muren
    Hvem fster sig dervid; det hr till turen.

SIGRID.

    Jag lemnar eder nu.

(Hon gr.)


Fjerde Scenen.

JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.

JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).

                        En himmel r
    Den ljufva flickans sjl, s klar och ren,
    Att minsta vrmolns skugga mrks derp.
    Hjort, du mr icke vl? --

DANIEL HJORT.

                               Vill ni mig hjelpa?

JOHAN FLEMING.

    Du saknar sysselsttning, och din sjl
    Blir trtt af bara intet, tanken mattas
    Och lynnet bittert blir.

DANIEL HJORT (fr sig).

                             Han bort bli prest,
    S kunde han ha aflat sig frvrfvat
    Fr fdrens synder.

JOHAN FLEMING.

                        Vill du, skall jag tala
    Med Stlarm, att han lemnar dig ett svrd
    Och gifver dig en plats. Du ser mig ut
    Att kunna fra svrd svl som penna.

DANIEL HJORT.

    Ni skmtar bra. Hvad skulle jag med svrd?
    Jag tror jag hgg i ortt hugg kamraten.

JOHAN FLEMING (betydelsefullt).

    Kan krleken s bittert plga krlek?

DANIEL HJORT,

    r tisteln blomma och r korpen hvit?

JOHAN FLEMING.

    Hvad menar du med det?

DANIEL HJORT.

                           Allt, allt beror
    P, hvarifrn man ser.

JOHAN FLEMING.

                           O manligt r
    Att srja s. Om lyckan r vr ovn,
    r lycklig du, ty smrtan r din vn.
    Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst
    Och lr dig glmma!

DANIEL HJORT.

                        Lr mig glmma, -- hvad?

JOHAN FLEMING,

    En ffng knsla.

DANIEL HJORT.

                      Ack, hvad ni r god!
    Ha, ha, hvad det r ltt att vara god.

(Stiger upp ock gr.)

JOHAN FLEMING.

    Det ligger ngot sllsamt, onaturligt
    I hans frndring, som jag ej frstr.
    Der speglas ngot brustet i hans blick
    Och nnu mera hrs det i hans tal.
    Dock hvarfr skall jag tnka upp honom,
    Slog han ej af min vnlighet med hnfullt
    Och bittert lje. Bst r att ej mrka
    P honom. Egenkrlek r hans sot
    Och andras liknjdhet dess bsta bot.


Femte Scenen.


JOHAN FLEMING. ARVID STLARM. EN OFFICER (vandrande p muren).
Senare EN PARLAMENTR.

OFFICERN.

    Den slup, som nyss med underhandlingstecken
    Mot slottet lade, nu helt nra str;
    Nu lgga de vid muren till.

(Stiger ner frn muren.)

JOHAN FLEMING.

                                Hvad vill man?

STLARM.

    Ett hud frn flottan att med litet prat
    Oss roa, medan krigsorkestern stmmer
    Till ett fortissimo.

PARLAMENTREN (uppstigande frn sjsidan p muren med en hvit
fana i handen).

                  Jag helsar dig
    Frn Scheel, vr amiral, och dig frkunnar
    Att eder landthr r vid Helsingfors
    Af hertig Karl frdrifven och besegrad.
    Godvilligt ppna derfr detta slott
    Och afsvrj Sigismund fr sista gngen,
    Om nd du hoppas vill skall g fr rtt.

JOHAN FLEMING.

    Hvad sger han? Styr blinda lyckan verlden?

STLARM.

    Tillbaka helsa till din amiral
    Och sg, att hertig Karl vid Helsingfors
    r af vr landthr slagen och frdrifven,
    Och att han derfr m ta sig i akt,
    Om han vill hoppas att sin flotta rdda.
    Sg det t honom, han p mig skall tro
    Med lika mycket skl, som jag p honom.

PARLAMENTREN.

    Det svar var vntadt af ert fvermod;
    Hr derfr hvad till sist jag nu er sger.
    Om lngre med ert trots ni retar oss,
    Skall amiralen de af edra vnner,
    Som flja oss frn Kastelholm som fngar,
    Halshugga lta och till er varnagel
    Fastspika deras hufvuden p plar
    Midt i er egen syn, fr att s
    Frn blodig talarstol fr er predika
    Med skrckfull dd er egen framtids dom.
    Betnken er! Det gller deras lif.

JOHAN FLEMING.

    Hvad grymt ha de vl gjort, s grymt att straffas!
    Din hvita fana rodnar utaf blygd
    Fr sdant tal; vanhelgadt r dess skygd.

STLARM.

    Nr rttigheter, vuxna ur vrt hjerta,
    Med makt och ra st p slumpens spel,
    Ett menskolif en smsak blir, ett re
    P tidens raffelbord. Jag offrar dem
    Som mig de offrat, om p dem det gllt.
    Fll ner din hvita fana, skynda dig
    Tillbaka, om du dden undg vill.
    Det enda svar, vi ha p sdant tal,
    r rligt motstnd upp lif och dd.

PARLAMENTREN.

    Bestraffas skall du, trotsiga befl;
    Ej nd, ej skoning finnes mer. Farvl!

(Stiger ner bakom muren.)

JOHAN FLEMING.

    Lt till en ppen plats oss g, hvar'frn
    Vi kunna skda bort till andra stranden.
    Vid dagens ljus! de skola det ej vga,
    Ej s vldfra sig p fngne mn!

(Stlarm och Johan Fleming g.)


Sjette Scenen.

DANIEL HJORT (inkommer).

    Nr svrdomgjordad Kain slog herden Abel
    Ihjl och, plgad af sitt brodermord,
    Af Gud sig fvergifven knde, gjorde
    Han sig ett belte, fr hvilket han
    Sitt offer tnde -- och det nmnde ran.
    O, hvilken herrlig afgud! herrlig r
    Med herre slgt, och Kain han var p jorden
    Den frste herrn. Det var en snillrik karl!
    S konstigt skapade han denna afgud,
    Att just i den man dyrkade sig sjelf,
    Som om den varit brckligt spegelglas,
    Och dock str den nnu. Fr dig, o, ra!
    Jag lefver, dr! -- "Fr dig, o, ra! slr jag
    Min bror ihjl!" -- "Jag tackar er s mycket,
    Er ran r!" -- Ha, en ironisk Gud! --
    Och verlden har han bunden uti kedjor.
    En broder hade Abel, Seth vid namn,
    Hvarfre hmnades han ej p Kain? --
    Det var en stackare! Hvarfre smg han
    Ej in i Kains palatser och sin knif
    Hgg genom ryggen in allt till hans lefver?
    Han mnade det kanske, smg sig in,
    Sg Kains afgudabild, frtrollades
    Och fll i stoftet neder, ngerfull.
    Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
    J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
    Som ej fn ro i dessa hemska hvalf,
    Der edra ben, ombundna n af kedjor,
    I mrkret lysa! -- Hmnd! Hmnd! --
    Tyst jag kommer;
    Och ljudlst, sprlst, svrdlst kommer jag!
    Vr nsta natt skall bli min frsta dag!

(Gr.)


Sjunde Scenen.

ARVID STLARM. JOHAN FLEMING mtande EBBA FLEMING.

EBBA FLEMING,

    Hr hnder ngot rysligt. Ifrn fnstren
    Man ser p andra stranden hemska verktyg
    Uppresta...

STLARM.

                Se ej dit, man vill frskrcka
    Vrt mod; det skall blott hgre egga det.
    Vid Gud! Jag skall t dessa dla offer
    Ge herrlig ddssalut och fljesvenner
    P frden till en bttre verld. Upp, knektar!
    Till luntorna! i kretsar utaf eld
    M alla murar flamma hgt af vrede!

(Gr.)

(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)

JOHAN FLEMING.

    r detta rans glans, r det den lager,
    Jag drmde hjelten ge en evig dager?
    Finns intet ridderskap i Sverige qvar?
    Vrt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?
    Sg, Ebba Fleming, har vr strid, vr sak
    En sdan blodig handling p sitt samvet?
    Sg att den det ej har, och jag skall ega
    Ett lejons kraft, ett svrd p hvarje finger,
    En blixt upp hvar egg! --

EBBA FLEMING.

                               Till striden, son!

JOHAN FLEMING.

    Ja vl! Till strid med hmndens, hatets brand!
    Bort krlek, mhet! -- Arma fosterland!

(Gr. Ebba fljer honom.)



Tabl.

(Amiral Scheels hgqvarter gentemot bo slott. Ett boningshus
till hger i frgrunden. Afton. Mnsken.)


ttonde Scenen.

TVENNE af Hertigens SOLDATER (gende p vakt utanfr boningshuset).

FRSTA SOLDATEN. N, du sger ingenting.

ANDRA SOLDATEN. Jag tnker.

FRSTA SOLDATEN. Hvad tnker du d?

ANDRA SOLDATEN. Jag tnker upp en visa.

FRSTA SOLDATEN. Och jag tnker p fstningen... den hller i som
en skldpadda. Vet du hvad skldpadda ', du? -- Det r en sorts
stockfiskar, som ha ett ogenomtrngligt skal, du, och man mste
steka dem p gld, innan de krypa ut derifrn. Jag nskar vi snart
hade hertigen hr, s finge vi hlla dem i eld frn bde land
och vatten.

ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanfr? Finnarne
kunna trolla, du.

FRSTA SOLDATEN. M de anvnda hvad makt som helst, utan folkets
krlek st herrarne utan rtter. Puh! kommer ovdret och der ligga
de som stormfallen skog.

ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom
elfvarna i dalen.

FRSTA SOLDATEN. Tnker du nu p ditt rusthll igen? Gudskelof, att
jag bara var bonde drng, som ingenting annat har n min sold, mitt
korpralskap, min flicka och min frihet.

ANDRA SOLDATEN. Det r skrdetid som bst. Vill du hra min visa?

FRSTA SOLDATEN. N sjung den d, men bussig skall den vara.


Nionde Scenen.

DE FRRE. DANIEL HJORT.

DANIEL HJORT.

    Hvar r er amiral? Fr mig till honom!

FRSTA SOLDATEN.

    Puss, min gosse, hvad vill du honom?

DANIEL HJORT.

    Det rr dig ej. Slpp in mig eller skjut
    Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika.


Tionde Scenen.

DE FRRE. Amiral SCHEEL (trder ur boningshuset).

SCHEEL.

    Hvad fregr hr? Hvem r ni, som trnger
    Er genom vakterna och str min hvila?

DANIEL HJORT.

    Jag r ej, hvad jag r. Jag kommer ej
    Frn slottet, fast jag kommer derifrn.
    Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.
    Dagsgammal r jag, fast en man till r,
    Och mer n tusen lif jag gller dock
    Fr eder, hertigens och folkets sak.

SCHEEL.

    Ett sllsamt, dunkelt tal, af hvilket man
    Blott fatta kan, att ni frn slottet r,
    Det tidens drhus. Och hur vill ni tros?

DANIEL HJORT (upptager sin ring).

    Du ring, blif du min fresprkare!
    O, stod hr hertigen fr mig som ni,
    Och denna ring jag lemnade t honom,
    Som nu t er, han visste hvad den gllde.

SCHEEL (betraktar ringen).

    Det r min hertigs vapen.

DANIEL HJORT.

                              Denna ring
    Han t min far engng som minne gaf;
    Som den jag rft, med den jag rft hans blod,
    Hans sak, hans hmnd.

SCHEEL.

                          Kom, flj med mig, s f
    Vi talas nrmre vid. Flj med, soldat!

(Scheel, Daniel Hjort, frsta soldaten g in i boningshuset.)


Elfte Scenen.

ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde ngot. Har den der icke ngot
ondt i sinnet mot oss, s har han det mot ngon annan. -- Huh, det r
s hemskt och ddstyst i mnskenet. Jag vill sjunga min visa.
(Sjunger.)

    (Mel. O, Wermeland, du skna, du m.m.)

    I stugan vfver vnnen, jag hller s kr,
    Fr sakna'n s hftigt vfven lider.
    Min fader mig gaf vid vrt afsked sitt gevr,
    Det r ifrn konung Gstas tider.
    Det klappar mig p axeln, liksom en trofast vn,
    Och nr jag blir gammal, min son fr det igen,
    Det fr han, om jag lefver s lnge.

    Nu skrdas p kern och bergad r hvar ng,
    Gud gifve att rik vore sden!
    Och kommer jag ej ter, s fr jag blodig sng;
    Godt sofver man, nr man dr med heder.
    Ty dlig den bonde, som ej frn plogen gr,
    Nr det med tro och frihet i landet illa str.
    Gud skydde vr hertig och Sverige! --


Tolfte Scenen.

ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer frn boningshuset). Senare SCHEEL.

DANIEL HJORT.

    Nu r frdraget gjordt. Nu skall jag grfva
    Mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
    Och slottets kraft just i dess kraft frlama.
    Skryt se'n med ran n!

SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).

                            Ni glmde guldet;
    Hr r det. Lycka till! Var sker att
    Ej hertigen skall glmma er. God natt!

(Gr in i boningshuset.)

DANIEL HJORT.

    God natt, mitt fordna lif. Nu tysta mnsken,
    Du nattens onda, bleka samvete,
    Gengngare i jordens midnattsdrm,
    Tvinsjuka ljus, som tviflar p dig sjelf,
    Ej sqvallra i mitt spr p dunkel vg.

(Gr.)

ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sng).

    Nu skrdas p kern och bergad r hvar ng,
    Gud gifve, att rik vore sden!
    Och kommer jag ej ter, s fr jag blodig sng;
    Godt sofver man, nr man dr med heder.
    Ty dlig den bonde, som ej frn plogen gr,
    Nr det med tro och frihet i landet illa str.
    Gud skydde vr hertig och Sverige! --

Slut p Tredje Akten.



FJERDE AKTEN.


(Stora salen p slottet, Morgonrodnaden strlar in genom fnstren
och belyser fremlen i brjan af akten).


Frsta Scenen.

JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, p en soffa
till venster), EBBA FLEMING (blickar upp frn honom och ser utt).

EBBA FLEMING.

    Re'n sol gr upp, och flydd r ndtligt natten,
    Den lnga natten efter rastls strid
    I fyra dar; men ack! Hur gr den upp!
    Vnd, stjernors drottning, sol din glans frn mig!
    I veklig klagan sjunker jag, -- och der,
    Der ute, obevekligt ssom frr
    Fiendtlig flotta str, och intet segel
    Till hjelp oss skyndar fver liknjdt haf,
    Och intet bud om vra vnners de
    Framtrnga kan till oss. -- Tyst! Upp han vaknar.

JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).

    Ack, hvilken herrlig drm! Jag knner mig
    S styrkt, s glad!

EBBA FLEMING.

                        Du drmt?

JOHAN FLEMING.

                                  Och idel ljus
    Och frid och lycka! Jag p Qvidja var.
    Till mig kom kungen dit upp besk,
    D fridens frsta skrd p gyllne flt
    Jag in med folket bergade tillsammans.
    Allt var frndradt: rika parker, der
    Nu vildskog str, uttappadt var hvart krr
    Och bytt i kerflt. Mig kungen tog
    Inunder armen och s gingo vi
    Igenom folkets hgtidskldda leder,
    Och blommor strddes rikt upp vr vg,
    Och mssor svngdes vid hurrah i luften,
    Och suckande sg Sigismund p mig
    Och sade: Byt ditt rike emot mitt! --
    S man sig sjelf kan smickra uti drmmen
    Och glmma bort i denna lifvets afbild
    All strid och omsorg. -- Moder, ingen visshet
    Om landthrns de n?


Andra Scenen.

DE FRRA. ARVID STLARM (som intrdt). Senare OLOF KLAESSON.

STLARM.

                          Ett bud har kommit
    I denna natt; igenom sorgls vakt
    Det lyckats smyga hit.

JOHAN FLEMING.

                           Och detta bud?

STLARM (pekar p Olof, som inkommer).

    Hr r det.

EBBA och JOHAN FLEMING.

                Olof Klaesson!

OLOF KLAESSON.

                               Ja tyvrr!

EBBA FLEMING.

    Och krigshrns de?

OLOF KLAESSON.

                        Spridd r den och slagen,
    Och jag hardt nr att bli tillfngatagen.
    Frgfves jag de lejda skaror ropar
    Och sker samla deras spridda hopar;
    Om ej jag ngra falska hjertan stungit,
    De sjelf i band till hertigen mig tvungit.
    Mod vnner! Om jag icke hoppats n,
    Jag hit till eder kommit ej igen.
    Vi skola hlla oss till sista man,
    Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!

STLARM.

    Visst str vrt slott, det n ej strtat samman,
    Ehur' det snart fr skl; besttningen
    Gr myteri, str trotsig vid kanonen
    Och skjuter ej; frrderi kringsmyger,
    Insnrjer oss.

EBBA FLEMING.

                   Och ingen hjelp frn Polen.

JOHAN FLEMING.

    O, Sigismund!

OLOF KLAESSON.

                  S terst dock vi.

STLARM.

    Dock vi? Hvad ro vi? Hvad kunna vi,
    Vi, fvergifne och frgtne hr!
    Ha, Sigismund, r detta lnen d
    Fr all den trohet, vi emot dig visat!
    O! att vi aldrig knt den lumpna knsla,
    Som svaga mdrar nrt oss med som spenbarn,
    Som drifver barnet att sin fader hylla,
    Att ssom yngling vrda n hans svaghet
    1 gra hr och skydda dem fr skymf;
    Den svaga knsla, hvilken hgst i drskap
    Dock stiger, d den bjer understen
    Fr kungen ned att honom drligt dyrka
    Som landets fader och sin ras borgen!
    O! att vi qvst den, ssom hertigen,
    Som alla andra, och vr egennytta
    Stt ner i upprorsandans feta jordmn
    Och skrdat der vid packets jubel nu; --
    D hade vi ej fvergifna sttt
    Med bruten lit och ensam, sviken tro!

EBBA FLEMING.

    r det vl Stlarm, Stlarm, som s talar,
    Det finska ridderskapets pelare,
    Vr konungs std, Klaes Flemings vn och Finlands
    Sjelfstndiga och fasta svrd!


STLARM.

                                   Tack Ebba!
    Jag har ej sofvit upp tvenne ntter.
    Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
    Upp, trtta tanke, efterverlden manar;
    Natur jag vill besegra dig!
        (Till Olof Klaesson).
                                Hur var det?
    Vr krigshr slagen r. D hvilar allt
    P oss allen'. Dock, nnu lt oss hoppas
    P hjelp frn Polen.
        (Officerare inkomma).
                         Hr beflet kommer,
    Som hit till sista rd jag sammankallat.


Tredje Scenen.

DE FRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.

STLARM.

    Ha'n J med veteranerne besatt
    Slottsportarna och uppstllt knektarne
    Hr utanfre?

(Sorl bakom Scenen).

FRSTA OFFICERN.

                  De er svara sjelfva.

DANIEL HJORT (fr sig).

    Hr, det r min orkester det, och stycket.
    Som spelas upp, det eder ddspsalm r.

ANDRA OFFICERN.

    Doft vxer deras knot, med mda fick jag
    Dem ordnade. Till hertigen har redan
    En del i nattens mrker fverflytt,
    Och af de frige r svrt att sga
    Hvem r att lita p.

STLARM.

                         Vlan, vi skola
    Snart f rent spel i saken, och frn hvetet
    Allt ogrs sjelft m skilja sig!

(Slr upp balkongsdrrarna, och talar derifrn nedt).

                                     Soldater!
    Man sagt mig att bland eder -- -- --
        (Sorlet tillvxer).
    Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
    J pligtfrgtne, som med fega tankar
    Frqvfven modet i de bttres brst,
    J dliga kamrater, tron J vl
    Att vi behfva er! Fritt m hvar knekt,
    Som nskar det, g hn. Sl slottets portar
    P gafvel upp, att sdan giftig luft
    M strmma ut och ej oss hr frderfva!

(Gr hastigt frn balkongen).

JOHAN FLEMING.

    Jag kan, jag vill ej tro det --

STLARM.

                                     Skda sjelf!

JOHAN FLEMING (ser ut genom fnstret).

    De blja om hvarandra. Tta massor
    Mot porten strta sig. Frgfves ska
    De gra veteraner hejda dem.

STLARM.

    M ingen hejda dem.

OLOF KLAESSON.

                        Du vgar mycket.

STLARM.

    Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
    Ocks till hjertat kunnat sprida sig.
    Nu m vrt rd begynna.

OLOF KLAESSON.

                            Vrre makter
    n missmod verkat det. -- Om jag tror ortt,
        (med en blick p Hjort).
    S visar detta bleka anlet galet.

STLARM.

    Kamrater! Finnes ngon ibland eder,
    Som nskar fverg till hertigen,
    Han fritt det sge, fritt det gra m;
    Ty intet annat terstr fr den,
    Som blifver qvar, n att med ra falla.
        (Tystnad).
    Finns ngon ibland er, som ngot har
    Att hoppas p af hertigen och rstar
    Fr underhandling?

FRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften fver balkongen).

                       Non illo parcet
    Tempore dextra reis.

STLARM.

                         Vlan d, vnner;
    Fast svikna i vr lit p Sigismund,
    Fast fvergifne af vrt eget folk,
    Vi skola visa hertigen i dden,
    Att n vr konung och hvarandra trogna
    Vi till hans planer ropa enigt: nej!
    Och nr p trskeln hr de siste fallit
    Och hertigen instrtar jublande
    I dessa salar, blott en man, en fackla
    Behfs, och slottet strtar fver segrarn.
    Och i ruinerna af dessa hvalf
    Vi honom och vrt nederlag begrafva --
    Och Sveriges thron och Sigismund r rddad. --

TREDJE OFFICERN.

    Hurrah fr Sigismund! Vi flja dig.

DE FRIGE.

    Hurrah fr Sigismund! Hurrah fr Stlarm!

STLARM.

    S svrjen det vid edra dragna svrd!
    Vid fdrens skuggor och vid rans glans!

ALLA (draga svrden).

    Vi svrja det.

STLARM.

                   S terstr oss blott
    Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.

JOHAN FLEMING.

    Behfves ej. Min arm mig nekar strida,
    Dock r den stark nog att en fackla fra.
    Frtro det vrfvet mig,

STLARM.

                            M g. t dig
    Vr ra vi frtro med detta. -- Nu
    M hvar och en i tysthet sig bereda
    Fr evigheten. Sedan samloms hr
    Med klara samveten och glada hjertan,
    Att tmma fre stridens sista brand
    Den sista guldpokaln fr kung och land.

ALLA.

    Hurrah fr Stlarm!

(Officerarne aflgsna sig smningom).

EBBA FLEMING (omfamnar Johan).

                       O, min son!

(Stlarm gr).

JOHAN FLEMING.

                                   Min moder,
    Vi mste rdda Sigrid.

EBBA FLEMING.

                           Det r sannt!
JOHAN FLEMING.

    Flj henne du, blif hennes moder.

EBBA FLEMING.

                                      Johan!
    En bttre trstarinna finner hon
    I hvarje qvinna n i mig; -- Nej hr,
    Lik Indiens stolta enkor vill jag d
    Och ila utur offerblets lgor
    Till rans himmel i min makes famn!

(Gr).


Fjerde Scenen.

JOHAN FLEMING. SIGRID STLARM (inkommer frkldd till bondflicka).

SIGRID.

    Hvad fregr hr, Johan? Mig min fader
    Befallt att klda mig i denna drgt
    Och sagt att bort jag mste hrifrn.
    Hvart n jag ser, jag skdar strnga blickar
    Och slutna anleten. Hvad r det, Johan?
    Hvarfre vill min far mig snda bort?

JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).

     Vi, som bli qvar, vi mna d i dag.

SIGRID (dmjukt).

    Och derfr -- -- --

JOHAN FLEMING.

                  mna vi dig frn oss snda.
    I denna drgt man dig ej knna skall,
    Till dess du hunnit fram till vra vnner,
    Och frden gr helt ltt hr fver viken,
    Dit knappt en vilsen kula n'ngng kommer.

SIGRID.

    O, att den hunne mig! -- Och du ej frgar,
    Om jag det ville...

JOHAN FLEMING.

                        Svara, Sigrid, mig,
    Sg ppet -- d du gaf din hand t mig,
    Gaf du af krlek den? --

SIGRID.

                             Har jag dig gifvit
    Ett skl till tvifvel om min tro?

JOHAN FLEMING.

                                      h, nej!
    Dock, hjertat vger icke skl mot skl.
    Jag vet ej, men nu, Sigrid, sg mig -- kan
    Du lska?

SIGRID.

              Ej s innerligt, som du.

JOHAN FLEMING.

    Lt mig f se i dina vackra gon.
    Se upp p mig. Sg, om jag bad dig blifva
    Tillsamman hr och d med mig -- ej sannt,
    De skulle icke strla rtt af frjd?
    Du svarade mig ja kanske, men sedan
    Du lade till; "I denna tunga sal
    Hr r s qvaft"... Minns du?

SIGRID.

                                  Nej!

JOHAN FLEMING.

                                       Jo, du minns det.
    Ack, Sigrid! Om du mig ej lskade,
    Hvi gaf du mig din hand, hvarfre sade
    Du ej: Jag dig ej lskar. D jag skulle
    Ej plgat dig s lnge, som jag nu
    Fast omedveten gjort det.

 SIGRID.

                              O, min Gud!

JOHAN FLEMING.

    Jag frebrr dig ej, tvrtom mig sjelf
    Jag frebrr. Farvl, farvl, min syster!
    Blif lycklig en gng, nr en sjl du finner,
    Som r dig vrd, och minns mig som en vn!

SIGRID.

    Nej, Johan, snd mig icke bort. Om ock
    Jag ej r vrd att d med dig, jag nskar
    Dock intet annat n f d.

JOHAN FLEMING.

                               Och hvarfr?
    Rr du vl fr, att ej jag dig var kr
    I hgre mtt n ngon ann'. Ditt hjerta,
    Hur kan s hrdt och dock s vekt det vara.
    Farvl! Nu dr jag lycklig; men du skulle
    Ej gra det.

SIGRID (fr sig).

                 O, om jag hade mod
    Att sga honom allt!

JOHAN FLEMING.

                         Jag gr att stlla
    I ordning slupen till din affrd nu.
    Farvl s lnge!

(Gr).

SIGRID.

                    G ej, Johan! Ah!
    Han gick, han mig ej hrde. O, min Gud!
        (betcker sitt ansigte med hnderna)
    Hvi har du fvergifvit mig och lemnat
    Mig i det onda hjertats vld! -- Se der
    Den hvita kransen p Mariebilden!
    r jag lik den, som kransen fordom band?
    Ja, som den brutna rosen r den friska.


Femte Scenen.

SIGRID. DANIEL HJORT.

SIGRID (blir varse Daniel Hjort).

    Han!

DANIEL HJORT.

         Hvem har spkat er s vidrigt ut?

SIGRID.

    Om icke denna drgt behagar er,
    Jag aldrig heller frgat om ert tycke.

DANIEL HJORT.

    Gr ni med knappnlsbref i mun, min frken? --
    Har ni sett rlig, ljuflig blommas frg
    P hrda, konstigt brutna delstenar?
    Har ni sett lammets ull p vargens yngel?
    Har ni sett solsken i hvitmenad graf? --
    Hvar r er spegel, frken?

SIGRID.

                               Sista gngen
    Vi talas vid, och ni kan tala s?

DANIEL HJORT.

    Nvl, s kan jag sga ngot annat.
    Hvem r ni, skna mask?

SIGRID.

                            Om ondt jag gjort er,
    Var det min mening ej.

DANIEL HJORT.

                           Nr satan frestar,
    S frestar han i englaskrud.

SIGRID (aflgsnande sig).

                                 O, Gud!

DANIEL HJORT.

    Bed, bed! Det passar er. G bort och bed
    Och nyttja ej till annat edert hjerta,
    Att det ert namn ej hnar. Nyttja ord,
    Som vingar ha frn himmel allt till jord,
    Och bed, bed, bed! Kanhnda Gud r ndig,
    tminstone s ndig, som rttrdig.

(Sigrid gr).


Sjette Scenen.

DANIEL HJORT (ensam).

    Skall jag er lta d och d med er,
    Med hertigen och allt i samma lgor? --
    S vore striden slut och allting slut,
    S finge jorden frid, och dden bredde
    Det tjocka tckelset, som hlla skall
    Till domedag, upp min hemlighet,
    Och alla dessa synder, fienders
    Som vnners... Ha! Du blinkar, ddsens svrd,
    Som hnger fver tusen hufvuden,
    P spindeltrden af min svaga vilja!
    Nej, nej! Derfr blef jag ej fdd, derfr
    Ej forsar de frtrycktes blod med storm
    Frn hjertat upp till hjernan genom mig,
    I afgrunden har himlen dykat ned
    Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
    S fyll d, hmnd, min sjl s med din ande,
    Att intet annat utom dig den vet,
    Hll vilda hat, hll fast vid hjertats rot
    Och lr det endast sl p din befallning!


Sjunde Scenen.

DANIEL HJORT. ARVID STLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
EN VETERAN (inhmtande vinbgare). OFFICERARE. Senare SIGRID.

STLARM (i samtal med en officer).

    Nr jag var barn en tvillingsbror jag hade,
    Som dog helt spd nnu. Jag minnes hur
    Jag bad upp hans graf, att bli frskonad
    Ifrn att komma i den svarta jorden.
    Rtt sllsamt, att hvad flyktigt, ofrstndigt,
    Som barn vi nskat, ofta se'n besannas;
    Ty nu vi resa genom luften rakt
    En ginvg fver jorden bort frn lifvet.
    Kck bgarn hit! Skl, trogna krigskamrater,
    Fr hedern, lifvets vin och rans perla
    I botten upp lifvets bgare! --
        (Alla dricka).
    Sjung, Olof, sjung fr oss en munter visa!

OLOF KLAESSON.

    Ha alla sina bgare? Se hr!

(Han rcker en bgare t Daniel Hjort, som motvilligt tager den).

        Sng.

    Sankt Gran det var en riddare god
    Vid glas som svrd.
    Med gldje han drack och med frjd gjt sitt blod,
    Stolt var hans frd.
    Mot draken han kom med svrdet i hand
    Och en munter sng,
    Och fallen lg draken i purpurrd sand
    P samma gng.
    Hurrah fr mod och frjd!

KR.

    Hurrah fr mod och frjd!

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).

    Hvad nu? Din bgare r full till randen.
    Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!

        (Sjunger).

    Sankt Gran han fr prinsessan som fru
    Till egen hrd.
    Och kungen han sade: "den bste r du,
    En krona vrd!" --
    -- "Nej kronan behll, t sonen din gif,
    Den r mig fr tung.
    Men lt fr dess ra mig offra mitt lif,
    Min dyre kung!" --
    Hurrah fr tro och frjd!

KR.

    Hurrah fr tro och frjd!

(Ett kanonskott hres).

OLOF KLAESSON.

    De brja redan, n en vers r qvar.

        (Sjunger).

    Mot fiender hundra ensam han stred,
    Hans kung vardt blek.
    Han hgg och han segrade, dignade ned,
    Gladt som p lek.
    Och kungen hll in p segrande frd
    Och med blick i brand.
    O! Finge jag byta fast tusende svrd
    Emot din hand!
    Hurrah fr frjd och dd!

KR.

    Hurrah fr frjd och dd!

(Under denna vers aflgsnar sig en och annan officer).

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som mnar g).

    Hvart skall du, Daniel Hjort?

DANIEL HJORT.

                                  Hvad rr det er?

OLOF KLAESSON (hller qvar honom).

    Frrdare! -- Se hur han bleknar vid
    Det namnet, vnner!

DANIEL HJORT.

                        Bort till murarne
    Frr'n hertigen r hr!

OLOF KLAESSON.

                            Beknn, din skurk!

DANIEL HJORT.

    Bevis! Emot min oskuld terstudsar
    Uti er egen hals det namnet: skurk!

SIGRID (inkommer).

OLOF KLAESSON.

    Bevis? -- Hvad gjorde du i mrka natten
    I amiralens lger?

DANIEL HJORT.

                       Hvad jag gjorde? --
    Sg, efter ni det vet...

OLOF KLAESSON.

                             Aha! S har du
    Dock varit der. -- -- Om jag ej upptckt honom,
    Han n frrdt...

OFFICERARNE (draga vrjorna).

                      Ned med frrdaren!

SIGRID (strtar sig emellan).

    Det r ej mjligt! Hren, hren honom!

DANIEL HJORT.

    Ej kommen nr mig. Fllen edra svrd! --
    Javl, jag er frrdt, frrdare!

SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).

DANIEL HJORT (fortsttande).

    Just jag r den, hvars ord har eder stridskraft
    Som blad frspridt; just jag r den, som bringat
    Er upp fall -- och det min stolthet r!

FRSTE OFFICERN.

    Stt honom ner!

(De trnga sig p Daniel Hjort; han rycker vrjan af en officer
och frsvarar sig).

OLOF KLAESSON (slr vrjan ur Daniel Hjorts hand).

                    Nej, bttre skall han straffas!

STLARM.

    Du, svarta otack -- som jag s har trott.
    I lifvet blir det bittra aldrig slut.
    Med honom handla, Olof, som du vill,
    Jag skyndar ner. Re'n striden brjad r.

(Gr med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med
Daniel Hjort).


ttonde Scenen.

SIGRID. JOHAN FLEMING.

JOHAN FLEMING (nnu hllande den afdnade Sigrid i sina armar).

    Beklagansvrda! Ha, jag allt frstr!
    Och den fraktlige! Sof, evigt sof! --

(Nedlgger henne p soffan).



Tabl.

(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad
vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mrker).


Nionde Scenen.

DANIEL HJORT.

    Vid pelaren de nitat mig i kedjor
    I slottets kruthvalf hr. Jag mste d
    Med dem i samma dd, jag mste se,
    Hur facklan vcker upp frstrelsen,
    Som slumrar hr kring mig och ddstyst hotar
    Riksfrestndarn, folket, fosterlandet
    Med undergng. O, afgrundsmakt af hn!
    O, bristen kedjor, remnen hvalf af bfvan
    Fr den frbannelse, jag slungar ut
    Mot dessa bdlar, brottslingar, tyranner!
    Du hller kedja! Lumpna, usla jern,
    Du r mer stark, mer evig n min ande!
    Ha, ha, ha, ha! -- Hr, huru hvalfven skratta
    t mig, t mig. O, dd! Tag detta lif!
    Hlj efterverldens vanfrejd fver mig,
    Men rdda, rdda hertigen och folket!
    -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
    Ej svar, ej trst! -- Blott som ur annan verld
    Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
    Mitt hufvud r s trtt, min tanke svindlar.
    Frid, frid!

(Faller i vanmakt mot pelaren).


Tionde Scenen.

DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STLARM (med en brinnande fackla).

STLARM.

    Hr har du facklan. Redan man frn borggr'n
    Oss trngt till slottets drrar. Hertigen
    Sjelf stormar fram. P borggr'n str han redan.
    S snart du hr i hvalfgngen signalen,
    Tnd an de der. Farvl!

(Gr).


Elfte Scenen.

DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING.

JOHAN FLEMING (lyser med facklan p Daniel Hjort).

                           I vanmakt fallen!
    Natur'n r alltfr god.

DANIEL HJORT (uppvaknar),

(De fixera hvarandra med en lng stum blick),

JOHAN FLEMING.

    Frmtne, djerfs du n upp mig se!

DANIEL HJORT.

    Min blick dig fljer som ett samvete.

JOHAN FLEMING.

    Se bort till Gud och gr din sista bn!

DANIEL HJORT.

    Din hand frvissne! -- Jag har bedt min bn.

JOHAN FLEMING.

    Finns ingen Gud, d s en usling dr.

DANIEL HJORT.

    Ej fr ett sdant vrf, du hr utfr.

JOHAN FLEMING.

    Ljud snart, signal! Du rddar kung och thron!

DANIEL HJORT.

    D bort, signal! Frderfvets, mrkrets ton!

JOHAN FLEMING.

    Du fram den kallat och med den du dr.

DANIEL HJORT.

    Men er med mig i afgrunden jag fr.


Tolfte Scenen.


DE FRRA. SIGRID.

SIGRID.

    Det r en lgn, en nattsvart lgn, hopspunnen
    Att oss frderfva alla. Nej, han har,
    Han har det icke gjort.

JOHAN FLEMING (kallt).

                            Du, Sigrid, hr?
    Hvad vill du hr?

SIGRID.

    F visshet och f d.

JOHAN FLEMING.

                          Olyckliga, vanra icke dig,
    Ditt namn, din far! Med brottslig knsla tig!

SIGRID.

    Hvad r mig far och namn och allt mot honom.
    I lifvet falskt, i ddens stund nd,
    Engng, vill hjertat fritt och ppet sl!
    Jag lskade dig en gng, Daniel Hjort;
    O, sg du ej det hemska brottet gjort.
    Du det ej gjort? Ett svar! -- Du tiger... tiger?...

DANIEL HJORT.

    Jag lskade dig en gng, Sigrid Stlarm;
    Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.

SIGRID.

    Du har det gjort?

JOHAN FLEMING.

                      Betviflar du det n?

SIGRID.

    Att dessa dystra hvalf snart remna finge
    Och bort med dessa brustna hjertan ginge!
    Gif, Johan, mig din arm. --
        (Till Daniel Hjort.)
                                Beklagansvrde!
    1 denna stund du mig frakta lrde.

JOHAN FLEMING.

    Min klinga trstar, men den r fr god
    Att slas i en fngslad uslings blod.

DANIEL HJORT.

    Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
    S hren ock den djupt fraktade --
    Den djupt fraktade, hvars fostran till
    En dmjuk slaf i praktens gyllne salar
    Man trodde sig fullbordat och frskrat.
    Man derfr tog mig, derfre man qvfde
    Min kraft bland bcker, gjorde svag min arm,
    Hll svrd p afstnd, nyttjade min hand
    Till darrsjuk slaf i dunltt fjders tjenst.
    Till tvifvel, sjelffrakt och liknjdhet
    Man nrde mig; och nr frsmdd, frbisedd,
    S lngt man ftt mig, solade man stolt
    Sin ras glans emot min ringhets natt. --
    D kom till mig en ofrvntad gst.
    Ni minns den gamla qvinnan p er fest;
    Sin son hon skte der, den siste af
    Det folk, som gtt igenom er i qvaf.
    Med henne vid sin faders graf han sttt,
    Och denna graf var en schavott.
    Med eder har han gtt i gyllne sal,
    Nr uti fngelsernas grymma qval
    Hans brder, gmde och frgtne, lidit,
    Fr det de fr sin rtt, sin frihet stridit.
    Mot er i dden n sitt trots han br,
    Och denne son, -- i kedjor str han hr!

JOHAN FLEMING.

    Hr opp!

SIGRID.

             Du de!

JOHAN FLEMING.

                     Lgn!

SIGRID.

                           Nej, honom hr!

DANIEL HJORT.

    Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
    Sin hmnd till min frtviflan fver er.
    Och det frsmdda hjertat, det fick ro
    Och tviflet flg och tanken fick en tro.
    Jag hade intet svrd, jag hade ord,
    Jag hade ingen makt, jag hade list,
    Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
    Och fast ni bundit mig i kedjors band,
    J kunnen icke kedja sanningen;
    Och fast mitt brott mig fr i afgrunden,
    Guds dom i samma eld er rycka skall;
    Och fast J bringen hertigen till fall,
    J kunnen ej frgra lif och ljus.
    Ja, strta slottet, er och oss i grus! --
    Ersttning en gng efterverlden tar!

(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgngen. Svrdsgny
och rster.)

JOHAN FLEMING.

    Vrt svar! -- Signaln det var -- till domen far! --

RSTER I HVALFVET.

    Hell! Hertigens r segren!

DANIEL HJORT.

                               Hll!

SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
kastar den blixtsnabbt lngt bort; den slocknar, scenen blir mrk.
Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts ftter).

DANIEL HJORT.

                                     Min kedja ls!


Trettonde Scenen.

DE FRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa
med facklor och dragna svrd).

JOHAN FLEMING (griper en fackla).

    Hit facklan!

DANIEL HJORT.

                 Grip honom!

(Ngra af knektarne gripa Johan Fleming.)

JOHAN FLEMING.

                             Allt fr sent!

DANIEL HJORT.

    Kom ls min kedja!
        (Knektarne befria honom frn kedjorna.)
    Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!
    Luft! frihet!

(Strtar ut.)

SIGRID (uppvaknande).

    O, min Gud! hvad har jag gjort!

(Faller nyo i vanmakt.)

Slut p Fjerde Akten.



FEMTE AKTEN.


(Ert fngelsekorridor. I fonden trenne drrar. Till venster ingngen,
till hger korridorens fortsttning int hvalfven, hvarifrn en
sidokorridor lper int fonden och bildar slunda en mrk frdjupning
t hger i fonden.)


Frsta Scenen.

FNGVAKTAREN (ensam). Nr jag var ung i verlden, d var jag en lustig
ture. Hejsan! D var det muntert lif, nr hertig Johans ltunnor runno,
och slottet genljd af drickspengar, och jag var en ung och behndig
slottsdrng med en flicka p hvart finger. Jag hade inte vl hunnit
gifta mig, s kom der ett bref frn kung Erik i Sverige, hertig Johans
bror, och hertigen kom bak ls och bom. Knappt skrek min frsta gosse
i vaggan, s kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stllet
och blef sjelf konung. S fingo vi rast en tid, tills kung Johan
flyttade bort sin bror, litet lngre n tilltet var, om det icke
r rtt att skicka sin bror med en rtsoppa till andra verlden.
Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo p samma natt, s
jag inte riktigt vet, om det var fr hans eller hennes skull, som
det spkade hr hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var
hon nd, s nog gllde det kung Johan, ty han hade ett brodermord
p samvetet, han. S gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son,
blef kung. Han hlls der icke lnge han, s hrdt n Klaes Fleming
hll honom fast dervid. Frn den tiden har jag haft mycket folk hr,
n af hertigens vnner, n af Sigismunds -- och nu? -- s gr det,
s gr det! Jag skulle sga, som det str i psalmen:

    Allt hvad vi p jorden ge,
    Det r allt frgnglighet.
    Hvad vi timligt fvervge,
    r ostadig stadighet.

om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag
hvarken p den ena eller andra myndigheten. Jag gr min pligt och
har inte respekt fr ngon annan n ddgrfvaren, ty han ppnar porten
till ett fngelse, hvaraf mitt endast r en underafdelning.


Andra Scenen.

FNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer frkldd frn venster).

FNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? -- Ni lefver?

OLOF KLAESSON. Tyst! Lt mig trffa min bror.

FNGVAKTAREN. Men...

OLOF KLAESSON. Var lugn fr din tjenst. Jag mnar icke befria honom.
S vl har han utfrt sin sak, att han icke har ngot att frukta
af segraren.

FNGVAKTAREN.
Ja, ser ni, det r s, att fngelset och jag ro ett, liksom ni och
ert svrd. Jag r en hrd jerndrr, bara en hrd jerndrr och stter
ingen in, ej heller slpper ngon ut. Det r min sak det, ser ni.
Dtt skulle jag med fngelset i gr, gjort ett hopp nda in i andra
verlden, men hjelpa ut ngon derifrn i dag eller i morgon, nej, gr
icke genom samvetet, har aldrig gjort det frr.

OLOF KLAESSON. En gammal rostig vderhane r du. Vill du lta mig
trffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill,
har du mig sjelf i stllet.

FNGVAKTAREN. Gud bevare mig fr det. Ni dmmer mig ortt. Ni skall
f trffa honom, men gr det kort, ty hertigen r hr i rappet! --
Kom ut, herr Johan, hr r en, som vill rka er.

(ppnar drren till hger i fonden.)


Tredje Scenen.

DE FRRE. JOHAN FLEMING.

JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).

    Min bror, du lefver, du r fri!

OLOF KLAESSON (stter Johan tillbaka).

                                    Hll Johan!
    Vr ra vi frtrodde i din hand. --
    Hur har du fyllt ditt vrf?

JOHAN FLEMING.

                                Anklaga mig!
    Mitt svar...

OLOF KLAESSON.

                 Fort! fr det svaret trotsar hr
    Jag dden nu. Fr den skull ls jag slet mig
    I gr nnu en gng ur ovns hand
    Med harmens, skymfens kraft, d vi frgfves
    Fullbordandet utaf ditt vrf frbidde.
    Nvl -- --

JOHAN FLEMING.

                Begr f tala med en annan;
    Min sorg mitt ord frqvfver.

OLOF KLAESSON.

                                  Usla feghet!
    Och denne r min bror!

JOHAN FLEMING.

                           Du miste tar.
    Vid Gud! Jag var ej feg!

OLOF KLAESSON.

                             S svara mig.
    Jag nskar intet hgre, n att du
    Den tanken dda m.

JOHAN FLEMING.

                        Nvl, s hr!
    Om du, liksom de andra af de vra,
    Ej ls dig slitit, skulle du ha sett
    Min falska brud invid sin faders ftter,
    Vansinnig fver hvad hon gjort.

OLOF KLAESSON.

                                    Hvad d?

JOHAN FLEMING.

    Af brottslig krlek till frrdaren...

OLOF KLAESSON.

    Ej mjligt!

JOHAN FLEMING.

                Slog hon facklan ur min hand.
    Signalen oss frrdde, hertigens
    Soldater trngde in, jag minns ej mer.

OLOF KLAESSON.

    S har d allt mot oss sig sammansvurit!
    Nu jag frstr den syn, jag sg i natt.

JOHAN FLEMING.

    Sg henne du?

OLOF KLAESSON.

                  Det mste varit hon.
    Jag sg i snhvit drgt en hvit gestalt,
    Der muren hgst sig reser upp ur fjrden,
    S luftig som en dimma vandra fram.
    P mrka lockar skeno gyllne smycken,
    Tillsamman virade som till en krona.
    Hon sjng en sng till vgornas musik
    Och gick som en smngngerska s sker
    P murens sista, silfverglnsta rand. --
    Jag lste tyst en bn, gick fram mot muren.
    Hon var frsvunnen, och nr fram jag hann --
    Blott stjernorna i vattnet dallrade -- -- --

JOHAN FLEMING.

    O, mtte hon det varit! -- Sg du ej?...

FNGVAKTAREN (vid ingngen).

    Hertigen hitt nalkas. Skynda er!

OLOF KLAESSON (griper med handen om svrdfste, blickande t ingngen).

    Lngt borta r han. Hr Johan! Han
    Ditt lif skall taga. n han dig ej sett.
    Du r den siste grenen af vr tt.
    Lt mig f d fr dig. Vi byta drgt.
    Du smyger bort.

JOHAN FLEMING.

                    Nej aldrig, Olof, aldrig!

OLOF KLAESSON.

    Du mste. Minns vrt namn!

JOHAN FLEMING.

                     Lef du fr det!

(Gr in i sitt fngelse.)

FNGVAKTAREN.

    Vi ro ddens, om ni lngre drjer! --
    G in i det der hvalfvet. 1 dess skuggor
    Er ingen ser.

 OLOF KLAESSON (gmmande sig).

                  Vlan, du blinda slump,
    Var n min vn! n r ej tid att d!


Fjerde Scenen.

FNGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER.


HERTIGEN.

    Det r sledes hr du ltit stta
    In Daniel Hjort?

SCHEEL.

                     Det var hans egen nskan.
    S snart vi honom lst ur kedjorna,
    Han strtade ur hvalfvet upp och ville,
    Knappt hrande de ord jag lugnande
    Till honom stllde, bort frn slottet fly,
    Till dess han slutligen gick in upp
    Att hit i tysthet draga sig tillbaka.
    Uti det ljusaste af rummen hr
    Han vntar nu att f Ers Nde se.

HERTIGEN.

    En sllsam sgen har du mig frtljt
    Om honom och dock sannolik. Den vcker
    Stolt frjd uti min sjl, p samma gng
    Jag borde frebr dig, att du s
    Berknande begagnat denne yngling.

SCHEEL.

    Ers Nde!

HERTIGEN.

              Nog, jag vet hvad du vill sga.
    Gif hit den ring, du emottog af honom
    Och som jag fordom skall hans fader sknkt.

SCHEEL (ger Hertigen ringen).

    Hr r den.

HERTIGEN (emottager den).

                Ja, jag knner den igen.
    Allt tvifvel om hans sgens sanning flyr.
    Hvad minnen vcker denna ring ej opp!
    Nr den jag gaf, jag var nnu helt ung,
    Och icke drmde d jag om den lott,
    Jag var bestmd till. Djerfva tankar bodde
    Dock redan d hos mig, varm krlek till
    Min faders stolta verk, vr svenska frihet,
    Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;
    Och ofta knt jag maktls vredes hand,
    D mina ldre brders vankelmod
    Och lejda prester och hersklysten adel
    Det stora verket skakade till fall. --
    Det kom min tid. Den kom som stormen kommer
    Och ssom stormen skall jag rensa norden
    Frn allt det qvalm, som ligger i dess luft,
    Frn allt det grus, som samlats p dess jord.
    Min segren r och den skall s begagnas,
    Att ingen arm skall mer mig den bestrida.
    Min domen r och den skall fllas s,
    Att ingen pjunkig nd skall yxan hmma.
    Mitt Sverige r och kronan skall bli min,
    Se'n jag med frid och vlstnd landet krnt.
        (Vndande sig till Scheel.)
    Hur r det, Scheel? Har rdsfrsamlingen
    Uppsatt anklagelsen och domen re'n?

SCHEEL (rcker honom tvenne papper).

    Hr ro bda.

HERTIGEN (gnande i dem).

                  Riksfrrdare och ddsdom.
        (terger honom skriften.)
    Godt! -- det vill sga rtt -- och rtt skall ske!

EN OFFICER (intrder och framrcker ett bref till Hertigen).

    Ett sndebud frn Polen upp vi snappat,
    Som hade detta bref till Arvid Stlarm.

HERTIGEN (mottager brefvet).

    Frn Sigismund! Nu kan han gerna f det.
        (Officern gr.)
    Fngvaktare! Lt upp fr Arvid Stlarm
    Och gif t honom detta.
        (Lemnar brefvet till fngvaktaren. Till Scheel.)
                            Kom, vi draga
    Tillbaka oss.

(Drager sig tillika med Scheel afsides).


Femte Scenen.

DE FRRE. ARVID STLARM (frn drren till venster).

FNGVAKTAREN.

                 Herr fverste, kom ut.
    Jag har ett bref till er.

(Lemnar det.)

STLARM.

                              Frn Sigismund!
    Som till en dd! "Min kre Arvid Stlarm...
    Vi tacke dig fr... gerna ville vi...
    Har icke kunnat snda ngon hjelp...
    Vi tvifle om... mitt ga smnlst r
    Fr allt det blod, som ffngt blifvit gjutet...
    Farvl, mitt Sverige!... hellre hller jag
    Den sanna lran och frlorar kronan...
    Frr'n fr min skull norden snderremnar...
    Jag i min ovns hand det lemnar...
    M Gud omvnda det... kom hit till mig...
    En tacksam kung i Polen vntar dig."...
    Det var det sista. Krossad ssom fader,
    Med ra flckad af mitt eget barn,
    Besegrad, fngen; -- detta mttet rgat.

(Betcker sina gon med brefvet och brjar, vacklande, terg
till sitt fngelse.)

HERTIGEN (med ddsdomen i handen).

    Hr r en skrift, som ocks gller er --
    Ej frn en kung, men frn er fosterjord.

STLARM.

    Ni, hertig, hr! Den skrift, som ni mig ger,
    Jag knner den, behfver den ej se,
    Och svarar detta blott: jag lydt min konung.

HERTIGEN.

    I sista gonblicket har du sttt
    Mig efter lif och ra, -- ls din dd!

STLARM.

    Jag ej begr er nd. Vr strid r slut,
    Ert Finland r och Sigismund oss lemnat.
    D r det bst, att jag till dden gr.
        (Bjer ett kn.)
    Dock, nd, o hertig, t den lilla skara,
    Som terstr af dem, min fana fljt.
    Min ordern var, men modet det var deras.
    Och om ni nskar fosterlandets vl,
    Dess dla sner fr dess framtid spara.

HERTIGEN.

    Det var engng jag gaf er nd, d sade
    Jag hr: Ve dem, som gcka denna nd,
    Jag terkommer och d finns ej skoning. --
    Nu r jag hr; mitt ord str fast. Vlan!

STLARM.

    Drnk i vrt blod ert namn fr efterverlden;
    Och, att den ingen misskund m er ge,
    Drnk det ocks i Johan Flemings blod!

HERTIGEN.

    Du djerfve! Dden snart skall tysta dig!
    Fr honom in i fngelset tillbaka. --

STLARM (fres af fngvaktaren tillbaka i fngelset).

HERTIGEN.

    Scheel! Knner du den unge Johan Fleming?

SCHEEL.

    Hvad jag om honom hrt, besanna tycks
    Att strnge mn f milda, fromma sner.
    Ung, skuldls, del, kom han hit uti
    Arfsangelgenheter ifrn Warschau
    Och deltog nu i striden frst. Ej han
    Har som de andre, d de slottet stngde
    Fr oss, mot Eder brutit gamla lften.

HERTIGEN.

    Dock var det han, som skulle minan tnda.

SCHEEL.

    Frledd utaf sitt mod och af sin oskuld. --

HERTIGEN.

    Nvl, fr honom hit; jag prfva vill
    Hvad godt, som kan en Fleming hra till.


Sjette Scenen.

HERTIGEN. SCHEEL. FNGVAKTAREN (fr ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter
han och Scheel draga sig t bakgrunden).

JOHAN FLEMING (fr sig).

    Det r d han; -- s mycket lik min konung,
    Som regirigheten liknar ran
    Och vldet makten.

HERTIGEN (fr sig).

                       Detta sonen r
    D till Klaes Fleming, han den ende, som
    Med mig sig kunde mta, fast, beslutsam
    Och hrd som jag, -- min ovn bortom dden.

JOHAN FLEMING (fr sig),

    I lyckans dag jag fann s ltt att d.
    Du, hjerta, nu, nr allt du har frlorat,
    Hur kan der hoppet nnu hviska: lef!
    Om ter till min dyre kung jag lnder,
    Det r ej den, som for, som tervnder.

HERTIGEN.

    Man sagt mig, Johan Fleming, att ni r
    Till domen mindre skyldig n de andra.
    Trd nrmare! Nvl, om ni, befriad,
    Vill ing i min tjenst och fvergifva
    Er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
    S tag p tillgift och frsoning hr
    Min hand emot.

JOHAN FLEMING.

                   Ers Fursteliga Nde!
    S hgt jag skattar edert dla anbud,
    S hgt ni skert ock den knsla skattar,
    Som br vid ddens rand mitt svar dikterar.
    Jag har ej ngon sklig orsak, hvarfr
    Jag skulle fverge min kre konung
    Och bryta otacksamt min tro mot honom.
        (Bjer ett kn.)
    Jag fr, jag kan ej mer n vrdnadsfullt
    Begra hr en fri och hgsint nd.

HERTIGEN (dystert leende).

    Och hvilka vilkor vill du freskrifva,
    Fr att af dig, lifdmde domare,
    Min nd mot dig bedmmas m som hgsint?

JOHAN FLEMING.

    Gif mig ett straff, jag r ju fnge vorden;
    Snd mig i landsflykt bort frn fosterjorden.
    Det r mitt halfva lif, jag s er ger,
    Men konung, tro och ra glla mer.

HERTIGEN.

    Hvi vrdar du mig ej med tvenne knn?

JOHAN FLEMING (stiger upp)

    S har jag vrdat ingen ann' n Gud
    Och den, som han sin makt p jorden gifvit.
    Den hedern spar jag t min Gud och konung.

HERTIGEN.

    Du nogsamt mig tillknnager, att du
    Din fars natur och stora mod har rft,
    Och varnar oss fr det, som utaf dig
    Att vnta vore, om du lefva finge.

JOHAN FLEMING.

    Ers Nd, jag svr...

HERTIGEN.

                         Du svr med halfva sjlen,
    Halft knfall och halft samvete. Min nd
    Du har frsmtt. Jag litar ej p lften.
    Invid schavotten rkas vi. Farvl! --
    Och nu till Daniel Hjort. Kom, flj mig Scheel!

(Gr med Scheel genom mellersta drren i fonden, hvilken ppnas
af fngvaktaren.)

JOHAN FLEMING.

    Sledes dden! -- Blott en flyktig drm
    Min lefnad var och intet spr p jorden
    Jag lemnar efter mig. O, det r tungt,
    Det r dock tungt att i sin ungdom d! --


Sjunde Scenen.

JOHAN FLEMING. FNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer).

OLOF KLAESSON.

    Jag mste bort. Har ngot vrf du qvar,
    Som jag fullborda kan?

JOHAN FLEMING.

                           Min moder helsa
    Och skaffa Sigrid en vlsignad graf.
    Farvl! --

OLOF KLAESSON.

               Farvl!

FNGVAKTAREN.

                       Om lngre hr ni drjer,
    Jag svarar icke fr hvad sker.

JOHAN FLEMING.

                                   Farvl!

(Gr in i sitt fngelse.)

FNGVAKTAREN.

    Hr ni, de komma re'n!

OLOF KLAESSON,

                           Var lugn!

(Fngvaktaren ppnar mellersta drren. Olof Klaesson dljer sig
bakom den.)


ttonde Scenen.

DE FRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Intrda genom den
uppslagna drren).

DANIEL HJORT,

                                    Hvad mnar
    Han stlla till med mig? Jag ser p honom,
    Att han fraktar mig.

SCHEEL (till Daniel Hjort).

                          Ni blir efter.
    Vill ni bli qvar!

DANIEL HJORT.

                      Jag kommer. -- M de mna
    Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.

(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort g ut till venster.)

OLOF KLAESSON (i beredskap att flja dem).

    n finnes jag, som fljer edra spr,
    Ett vrf i lifvet n mig terstr!

(Gr hastigt efter de andra.)



Tabl.

(En ppen plats i nrheten af slottet. bo stad p afstnd i fonden.
Till hger en kulle.)


Nionde Scenen.

EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mtande dem).

HERTIGEN.

    Man fr d ndtligen er se, herr bisp!
        (Med en blick p Ebba Fleming.)
    Dock tycks ni hafva srjt fr, att vrt mte
    Ej m mitt sinne vnda till er frdel.

ERICUS ERICI.

    Ej derfr heller r jag hr. Mitt kall
    r sorgen trsta och de stolta varna.

HERTIGEN.

    Om ni det sednare frut hr gjort,
    Det frra nu ni hade kunnat spara, --
    D mindre blod, som mindre trar nu
    Erfordrats fr att hr jag skulle st.

EBBA FLEMING.

    Och skulle aldrig hr ers Nde sttt,
    Om ej med svek J farit.

HERTIGEN.

                            Rttvis hmnd,
    Som ur er egen vldsmakt har vxt upp.

EBBA FLEMING.

    En frdelaktig dikt for Eders Nde.

(Klockringning.)

HERTIGEN,

    J stolta fru, var njd att ni r qvinna!
    Er annars gllde dessa klockor ock.

(Gr.)

EBBA FLEMING.

    Ddsringningen! -- Nd!... nej han skall ej lgga
    Till sin triumf en krossad moders tr.

ERICUS ERICI.

    S gjut den d i sktet af den vn,
    Som huru hrdt Han ock oss menskor dmmer,
    Ett dmjukt hjertas bn dock aldrig glmmer.

EBBA FLEMING.

    Led mig till kullen der. -- Tack, hr i frid
    Mig lemna t mig sjelf. G, jag det nskar!

ERICUS ERICI.

    Jag vet er vilja vrda. Om ni skulle
    Behfva mig, s r jag i er nrhet.

(Gr.)


Tionde Scenen,

EBBA FLEMING (ensam p kullen. Menighet frn bo vandrar d och d
fver scenen i fonden.)

EBBA FLEMING.

    Se skarorna, hur liknjdt fram de vandra
    I hgtidsklder. Ingen hr oss mer.
    Blott klockorna de hras. Ddens ringning
    Det r fr allt jag hade qvar p jorden.
    Nu dr den sista glansen af vr ra,
    Nu bryts den sista spillran af vr makt,
    Nu gr den siste af vrt namn till dden
    Och denne siste r min ende son;
    Och griften, der vr vapenskld skall krossas,
    r en schavott! -- Och ingen hr oss mer.
    Ack, ej ens Gud. Min sjl till himmelen
    Ej nr. Bjd emot jorden stapplar den.

(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)


Elfte Scenen.

EBBA FLEMING. KATRI.

KATRI (uppstiger p kullen bakom Ebba Fleming).

    S kom en gng dock hmndens dag. Se der! --

EBBA FLEMING (i samma stllning som frut).

    Hvem talar hr? -- Kan ni en bn mig lra,
    Som himlen nr?

KATRI.

                    Se opp!

EBBA FLEMING (ser upp).

                            Ah! samma syn!

KATRI.

    Stig hgre upp, kom, skda hur din son
    Till dden gr!

EBBA FLEMING.

                   Hvad har jag gjort dig, att
    Du mig frkrossa vill?

KATRI.

                           Hvad gjorde jag,
    Att ni mig krossade?

EBBA FLEMING.

                         r du en moder,
    S g! --

KATRI.

              Jag var en gng, hvad nu du r,
    Nu r jag, hvad du varit frr.

EBBA FLEMING.

                                   Erici!

KATRI.

    Din make tog min fars, min makes hufvud.

EBBA FLEMING.

    Erici!

(Klockringningen upphr.)


Tolfte Scenen.

DE FRRA. ERICUS ERICI (inkommer).

KATRI.

           Och din son han r ej mer.

EBBA FLEMING.

    Gud!

KATRI.

    Och min son var den, som strtat er!

ERICUS ERICI.

    Hr opp, hvem n du r, och minns att hmnden
    Ej menniskan tillhr.


Trettonde Scenen.

DE FRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET
frn bo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.

HERTIGEN.

                          Slut r vrt vrf.
    Men, innan vi g bort frn denna plats,
    Der med s mycket blod vi rikets frid
    Ha tvungits kpa och besegla, har

    Jag nnu en frrttning qvar. Trd fram
    Intill min sida, Daniel Hjort! Om du
    Fr guld, fr gunstbegr ditt vrf utfrt,
    Fast detta vrf mitt lif och slottet rddat,
    Jag med din handling lemnade dig ensam;
    Men d jag vger upp din lefnadssaga,
    Din stams frtryckta rtt, mot det du gjort, --
    Jag hade aldrig lskat detta folk,
    Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,
    Om jag frdma kunde. -- Derfr tag
    Din faders ring tillbaka af min hand,
    Och fr att intet minne af det flydda
    M fstas vid ditt namn, vlj dig ett nytt,
    Och, fr att ingen m dig vga skymfa,
    Se hr ett svrd. Fr s det i min tjenst,
    Att jag fr heder af Bengt Ilkas son!

DANIEL HJORT (mottager svrdet, blickande p menigheten, Fr sig).

    Hur blicka de p mig!

KATRI.

                          Min son!

DANIEL HJORT.

                                   Min moder!
    Nu tryck mig till ditt hjerta, gm mitt hufvud,
    Att ingen ser mig, gm det vid din barm,
    Och lska, lska mig!

EBBA FLEMING.

                          Han -- hennes son!
    Det var dock sannt. Om himlen rttvis r,
    Hvi faller blott p mig dess hand!

(Sorl och rrelse bland menigheten.)


Fjortonde Scenen.

DE FRRA. BRARE (med en br, p hvilken Sigrid Stlarm ligger
i hvit kldning, gyllne smycken fver pannan och sjgrs, som
snrjt sig i lockarna och fastnat p kldningen). OLOF KLAESSON
(framtrder bland menigheten).

EN BRARE (i det han inkommer).

    Gif rum!

HERTIGEN.

             En drunknad flicka!

SCHEEL.

                                 Arvid Stlarms dotter!

DANIEL HJORT.

    Ah! Det r hon! (Paus.) Blef det till slut ditt de!
    (Vildt.) Bort! Fr de dde till de dde!

(Brarena bortfra bren.)

DANIEL HJORT (till sin moder).

                                            Nu,
    Min mor, blif ter lugn och lycklig du!
    Bort med all bitterhet ifrn ditt hjerta,
    Bort med hvart minne frn de dunkla dar!
    Se hertigen! se dagen ljus och klar!

    Nu vill jag lefva upp p nytt fr dig,
    Det som har varit, jaga undan, dda.
    Fr dla vrf mitt hjerta blott skall glda.

KATRI (afbrytande).

     Min son, jag gjort dig ondt?

DANIEL HJORT.

                                  Tnk ej p mig!
    Tnk p den tid, som ndteligen randas,
    Upp det folk, som nu befriadt andas! --
    Mig -- ondt? -- Nej! Lifvets hjder vinka mig
    Och att dem hinna str jag redobogen.

OLOF KLAESSON (med handen om svrdfstet).

     Nr hgst r sden, r till skrd den mogen.

DANIEL HJORT (till Katri).

    Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
    Kraft har jag n. n jag ej bruten r.
    Och hgt fr verlden jag mitt hufvud br!

OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).

    Tag hr -- din handlings rtta ln, frrdare!

DANIEL HJORT.

    Ah! --! -- --! Ve!

(Dr.)

KATRI.

                       Min son!

HERTIGEN.

                                Hvem var det?

OLOF KLAESSON.

                                              Klaesson Fleming!

HERTIGEN.

    Det blir p denna jord din sista bragd!

(Ger ett tecken t knektarne att gripa Olof Klaesson.)

OLOF KLAESSON.

    Det var en nyhet, knd frr'n den var sagd!

(Gr med knektarne.)

KATRI.

    Uppvakna son!

EBBA FLEMING (fr sig).

                  Han str fr himlens dom!

KATRI.

    Det var min skuld! -- Dd! -- Krossad r jag hr.
    Min son! O, tag mig, tag mig med i dden!

HERTIGEN.

    S ville jag ej ndra dina den.
    Ett trappsteg blef du fallne yngling der,
    Som lyfte herrskarns fot och fll i sr. --
        (Fanfarer hras.)
    Hr menighet! Fanfarerna oss kalla,
    Till makten mig, till frid och framtid alla!

ERICUS ERICI.

    Du Evige! Behfves d, att allt
    P hvilket verlden hvilar, krlek, trohet
    Och pligt och ra, svigta skall som r
    Och tusen hjertan brista, fr att verlden
    Skall skuffas fram en tumsbredd p sin vg!

Slut.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER***


******* This file should be named 58368-8.txt or 58368-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/8/3/6/58368


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

