The Project Gutenberg EBook of Den ljusa skalpen, by Sigge Strmberg

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Den ljusa skalpen
       Nya prriehistorier

Author: Sigge Strmberg

Release Date: October 8, 2020 [EBook #63403]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN LJUSA SKALPEN ***




Produced by Jens Sadowski, Gun-Britt Carlsson, Lars-Hkan
Svensson, and the Online Distributed Proofreading Team at
https://www.pgdp.net






                            SIGGE STRMBERG

                           DEN LJUSA SKALPEN


                           AF SIGGE STRMBERG

                          har fven utkommit:


                               PRRIELIF

            Sannsagor och lgnhistorier frn vilda vstern.

                  Tredje upplagan. -- Tolfte tusendet.

                               Pris 1 Kr.

   Prssuttalanden om "_Prrielif_":

   "Sigge Strmbergs sannsagor och lgnhistorier hra till det slags
   njeslsning, som man verkligen slukar med frtjusning."

                                                        Salaposten.

   "En viss ledig slyngelaktighet fver det hela roar."

                                                    Dagens Nyheter.

   "Man blir grna glad t "Prrielif".

                                               Ystadsbladet Aurora.

   "Vi fr vr del stta "sannsagorna" frmst, men lgnhistorierna
   ro roliga de med."

                                          Vstgta-Korrespondenten.


                              VILDHJRNOR

                           Amerikahistorier.

                  Andra upplagan. -- Tionde tusendet.

                               Pris 1 Kr.

   Prssuttalanden om "_Vildhjrnor_":

   "Srskildt dialogen r sprudlande kry."

                                                           N. D. A.

   "Kryddad med en humor, som r ytterst sllsynt hr i landet."

                                                        Salaposten.

   "Boken r ngot bland de roligaste man fverhufvud kan f fatt
   p".

                                                            Ny Tid.

   "Vildhjrnor r en bland de roligaste bcker, som p sista tiden
   frekommit i bokmarknaden."

                                                       Sk. Aftonbl.




                           Den ljusa skalpen


                          Nya prriehistorier

                                   AF
                            SIGGE STRMBERG.


                        HLN & KERLUNDS FRLAG
                             GTEBORG 1911


                           Pappersleverantr:
                     GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA.


                             GTEBORG 1911.
                       LANDERS BOKTRYCKERI A.-B.




                           DEN LJUSA SKALPEN


                                   I.

Dr Vattnens fader upptager det sparsamma fldet frn Minnehaha -- Det
skrattande vattnet -- svfvade Dacotas ltta rkar fver trdtopparna.
Lngt upp till Minnetonkas fiskrika sjar strckte sig deras skogar, som
vimlade af allt slags vildt, i Mississippi simmade blanka laxar och feta
kattfiskar och t sder och vster rullade den vida prrien, dr tallsa
buffelhjordar betade, i vntan p, att den rde mannen af dem skulle
utkrfva sin skatt.

Den stam af det stora Dacotafolket, som hrskade fver denna hrliga
njd, hade till hfding den unge Bl Molnet, son till Stora Bjrnen, som
efter en lng och rofull lefnad trampats till dds under en
buffelhjords ftter och gtt till sina fder p Den Store Andens rika
jaktmarker.

Bl Molnet var en vrdig son af sin fader, tapper krigare och vldig
jgare, men han var dock en underlig man. Hans hg var icke som de
andras. Ofta kunde han sitta nere i dalen vid Minnehaha och lyssna till
hur den tunna vattensljan med en klang som ett sorglst lje fll mot
stenarna nedanfr, eller st p hjden nere vid floden och betrakta hur
aftonens rda frger spelade fver det blanka vattnet, som i en vid bge
drog mellan kullarne mot prrien i sder.

Mycket undrade stammens mn och kvinnor fver hvar hans tankar voro i
dessa timmar. Men ingen frstod. Nr ngon af de frnmligare krigarne
djrfdes frga honom log han endast, men gaf aldrig ngot svar. Men
ingen, icke ens den gamle medicinmannen, tnkte ngot ondt om honom
drfr, ty han var mild mot stammen och grym i striden s som hans fder
varit, och han gde drfr sina stamfrnders hjrtan.

Men en stor sorg och oro gjorde han dem dock. Allt sedan hans tjugonde
r hade stammens ldste nskat, att han skulle taga en squaw till sig,
som kunde bo i hans wigwam och utfra det arbete, som icke fick flcka
en krigares hnder. Men den unge hfdingen nskade det icke s. Fr
stammens kvinnor hade han inga blickar, han lskade endast jakten och
kriget, och sina mustanger, de snabba stora hundarna, som gladde hans
hjrta.

Nr s tjugutre somrar rullat fram sedan den dag d han frst sg
ljuset, beslto de gamle att taga saken i egna hnder, och de utsgo en
hustru t honom. Det var en kvinna af del brd som vann deras val,
Snabba Hinden, flickan med gon som eld och hr som prriens svartbl
midnatt.

I det stora rdet kungjorde de gamle sedan sitt val, och ett gillande
mummel gick genom frsamlingen, ty alla funno det godt, men hfdingens
haka sjnk mot brstet och han tnkte lnge. Nr ansiktet ter lyftes
var hans leende ljust och han bjde jakande sitt hufvud, gillande det
val de gamle och vise gjort fr honom.

Och nr han sedan sg kvinnan vaknade mannen inom honom och han hungrade
efter hennes sknhet och tog henne till sig och gjorde henne till sin
squaw. Men till floden gick han aldrig mer.

Snabba Hinden bodde i Bl Molnets wigwam och gjorde hans arbete, och han
gladdes t hennes sknhet och hennes krlek, t den kopparrda, mjuka
huden och de heta gonen. Hans anseende inom stammen steg allt hgre, ty
nu var han sannerligen en man och en krigare, och hans tt skulle lefva
lnge.

S gick hsten, och snart svepte vintern sin hvita kldnad fver Dacotas
land, krigarna jagade sllan, utan hvilade i sysslolshet kring eldarna
i sina hyddor, och Minnehahas silfverlje hrdes icke mer, dess prlande
pizzicato hade frstummats af fjttrande is. Dacotas rkar blefvo ttare
ty klden var hrd, och Dacotas krigare lngtade efter vren.

I lnga mnader vntade de, tills Den Store Anden till sist frbarmade
sig fver dem, och ter lt sin sol s vrme fver landet. D vaknade de
rde mnnen ur sin vinterdvala, och fejade sina vapen, och nr de frsta
blommorna stucko upp sina hufvuden, grfde de tomahawken ur jorden och
redo, mlade i glla frger, mot sder fr att finna en fiende. Bl
Molnet var deras hfding, och hans rika fjderprydnad vajade stolt nr
den vilda mustangen ter bar honom ut mot ra och segrar.

I mnga dagar redo krigarna sder ut fver prriens vgor. Vl sgo de
mnga hjortar, och fven i fjrran betande bufflar, men de krigsmlade
mnnen skte ej nu sdant byte. De nskade skalper att hnga i sina
grdlar och att pryda sina hyddor med. Men ingen fiende syntes, ty f
voro de, som vgade betrda Dacotas land.

En dag, medan krigarna rastade och deras mustanger fredligt betade p
kullarnas sluttningar, kom en spejare galopperande in till lgret. Han
sjlf var trtt och hans hst hvit af ldder, ty han hade ridit lngt,
men han hade goda nyheter att frtlja. En half dagsresa lngre t sder
hade han sett hvita mn. Hvita mn med hvita vagnar, som sakta frdades
fram fver prrien. Han hade smugit sig nra och sett, att mnnen voro
ganska f, och att de hade sina kvinnor med, men mnnen voro alla stora
och starka och alla hade ljust hr samt buro lnga bssor.

D gladdes de rde mnnen, och de hllo rdslag och beslto att anfalla
blekansiktena. Sedan stego de till hst och redo mot sder, men
dessfrinnan ordnade de sina skalplockar, ty ingen visste hvem Manito
ville kalla till sig.

Mot aftonen varskodde spejarne, att de hvite mnnen voro i sikte, och
krigarna smgo sig frsiktigt framt efter att hafva lmnat sina hstar
i en dalsnka. Grset hade nnu icke hunnit lngt, men var dock
tillrckligt fr att kunna dlja de rde mnnens hufvuden, nr de frn
ett skert afstnd bespejade blekansiktena.

Det var nu ganska sent p dagen, och solen gjorde sig redo att snart
sjunka under horisonten, dr aftonrodnaden flt som ett eldhaf, kastande
dallrande violetta flammor upp mot zenith.

Blekansiktena redde sig fr natten. Under mnga rop och piskrapp t de
trga oxarna, sammankrdes de hga, hvita vagnarna i en vid cirkel, i
hvars midt en stor lgereld tndes. Hvad i frigt frsiggick inom denna
vagnborg, kunde de rde krigarne icke se, men hvad de dremot sgo, var,
att tv af de storvxta blekansiktena, med sina lnga bssor under armen
gingo vakt utanfr vagnarna.

S sjnk solen lik ett gldande klot bortom prriens rand, och vsterns
korta skymning tog vid med sitt drande frgspel. Natten svepte fram
fver jorden och de hvite mnnens lgereld brann allt lgre.

D hllo de rde krigarna rdslag, och Bl Molnet talade till sina
tappre.

Medan jorden sof, sade han, borde den rde mannen angripa sina fiender,
ty d voro deras skalper lttare att vinna. D sofvo blekansiktena tungt
som bjrnen om vintern. Men frst skulle, lngre fram p natten, en af
spejarne smyga sig fram fr att prfva vakternas vaksamhet. Och alla
krigarna grymtade sitt bifall. Sedan rullade de in sig i sina filtar och
sofvo ngra timmar, men deras smn var ltt som vildkattens.

Men nr stjrnorna stodo som klarast voro de ter vakna, och fljde med
blicken Hale len, tills han frsvann i mrkret p sin vg bort fr att
prfva de hvita vakterna. Snabbt och ljudlst som en skugga smg han
bort i mrkret och de hvita vakterna gingo lugna rundt vagnborgen eller
vrmde hnderna vid den lilla eld, som de tndt upp t sig dr utanfr.

Vid sidan af denna eld sgo de rde mnnen ngot, som de frut ej mrkt.
Det var en hund. Hur stor och af hvad utseende kunde de icke se, men
deras skarpa gon kunde dock urskilja djurets konturer.

Pltsligt lyfte hunden sitt hufvud och vdrade. De hvite mnnen gfvo
akt drp och grepo sina bssor, och rdskinnen anade att Hale len var
i fara. Hunden steg upp och vdrade nyo, raggen reste sig i dess nacke,
och med ett kort, ursinnigt skall rusade den ut i mrkret.

En af de hvite mnnen ryckte en brand ur elden, svngde den fver sitt
hufvud s att lgorna slogo fullt ut, och kastade den i en bge t samma
hll som hunden sprang.

Ett gonblick syntes i dess sken Hale len, som rest sig upp p ena
handen och med knifven i den andra var beredd att mta hundens angrepp.
En enda flyende sekund syntes han, men det var nog. Den andre hvite
mannen hade sin bssa lyftad, och i samma gonblick som branden frsande
fll ned i grset blixtrade hans skott. Och hundens ursinniga skall
blandades med Hale lens ddsskri.

Krigarna gnisslade med tnderna i fruktls vrede, men ingen af dem
stadkom minsta ljud. I deras hjrtan gldde hatet och hmnden, men de
insgo, att det icke nu var rtta stunden att angripa.

Inom vagnborgen var nmligen nu allt i rrelse, torrt grs kastades p
elden, s att dess flammor stego allt hgre, och de hvite mnnen med
sina lnga bssor i beredskap, spejade mellan vagnarna ut i mrkret. De
voro nu alla beredda, och ett anfall skulle kosta allt fr mnga tappra
krigares lif, kanske sluta med seger fr de lnga bssorna.

Bl Molnet lg drfr stilla i grset borta p hjden och sg med
hatfulla gon mot de hvita vagnarna. Hade icke denna hund funnits, s
hade hans krigare varit fver blekansiktena ovntadt som prriens
hagelbyar i sommarhettan, och deras skalper skulle snart ha hngt vid de
tappres grdlar. Men lika godt. Innan Den Store Andens ga nnu en gng
blickade ned p Dacotas land, skulle Hale len vara hmnad, och Dacotas
skulle ter kunna i lugn draga tillbaka till sina hyddor och jakten
kring Minnetonka, medfrande skalper och byte, ja kanske fven fngar
att binda vid plarna och gldjas t vid fsten i byn.

Medan timmarna alltmera skredo framt lugnades de hvita mnnen i
vagnborgen. Vl gick ingen till hvila i vagnarna, men de sutto hukade
kring elden, som de ter lto brinna lgre. De bda vakterna gingo icke
mera utanfr af fruktan fr smygande rda mns knifvar, men mellan
vagnarna spejade mnga gon.

Bl Molnets krigare hade smugit tillbaka till sina hstar endast
lmnande spejarna kvar, att vakta de hvites lger. Snart syntes dagens
frsta strimma i ster, mrkret lttade sakta, och en blek grdager
svepte nejden. D beslt den unge hfdingen att g till anfall, ty nu
visste han, att de hvite skulle tro all fara fverstnden.

Frsiktigt redo krigarna framt, fljande snkorna mellan prriens
vgor, och deras mustangers nsborrar voro ombundna, s att icke lukten
af de hvite mnnens hstar, som af vinden frdes till dem, skulle komma
djuren att gngga.

Med stor frsiktighet frde Bl Molnet sina mn fver den ljusnande
prrien, tills det icke lngre var mjligt att utan upptckt rida
vidare. D inkallades fven spejarna, och nr alla de tappre samlats,
lyfte den unge hfdingen sina vapen hgt fver sitt hufvud.

Detta var anfallstecknet. Dacotas hlar trycktes in i de vilda hstarnas
sidor, och frustande rusade djuren framt. S hjde Bl Molnet ter sina
vapen fver hufvudet, och Dacotas' glla stridsrop rullade ut ur hundra
strupar.

Som en stormil fllo de vildt framsprngande ryttarna fver
emigranternas lger. Vl hunno de hvita mnnen upp, men innan frsta
skottet brann frn deras lnga bssor, voro de rde endast ett par
hundra alnar frn vagnborgen.

Men d mttes de af en vgg af eld, och de ddsbringande kulorna snde
mnga krigare till Manito. ter talade de hvita mnnens bssor, och ter
fllo mnga af Dacotas tappre, men intet kunde hejda de frigas vilda
anlopp.

nnu en salfva hunno de hvite snda in i den krigsmlade hopen, men nu
voro fven krigarna nstan framme vid vagnborgen, och gingo med nnu ett
blodkylande stridsrop till anfall mot denna.

Trots fvermakten vrjde de hvite mnnen sig med frtviflans tapperhet.
De resliga, ljusa jttarna grepo sina bssor vid piporna, och mngen
indiansk skalle krossades vid frsken att ntra fver och mellan
vagnarna. Men hvinande pilar och mordiska tomahawks gjorde ocks sitt
arbete, och det vardt snart nog tydligt att den hvita karavanen var dmd
till undergng.

Bl Molnet kmpade frmst bland sina tappre och gjorde gng p gng
frsk att trnga in i vagnborgen, men hvarje gng kastades han bldande
tillbaka. Mnga af hans bsta kmpar hade stupat och nr ett kolfslag
trffade hans vnstra skuldra och slog honom till marken, upptndes han
af vrede.

Med ett genomtrngande skri kastade han sig kattvigt upp p en af
vagnarnas tak, hans tomahawk hven genom luften och dess klinga brckte
pannbenet p den nrmaste hvite, ngra af hans krigare fljde honom, och
utsttande stammens stridsrop, kastade de sig ned inom de hvites
vagnborg.

Vl sjngo bssorna ddssng fr ngra af dem och bsskolfvarnas slag
krossade andras hufvuden som ggskal, men nya ersatte stndigt de
fallna. P alla hll klttrade rdskinn fver vagnarna eller hoppade
mellan dem, och nu var ingen dr fr att hindra dem. Striden hade
blifvit ett slaktande. Tomahawkerna blixtrade och fllo,
skalperknifvarna blnkte, indianernas vilda skrn och de srades
jmmerrop steg som en djfvulsk kr mot himmelen.

Bl Molnet slckte sin blodtrst, nya skalper hngde vid hans grdel,
och hans tomahawk drp af blod. De hvite hade dukat under, alla voro
ddade, alla, alla, mn, kvinnor och barn, och Dacotas stam hade rnt
stor ra. Vl hade de hvite frsvarat sig som mn och mnga af hans
tappre hade stupat, men fr dem, som fallit i striden, skulle fester
hllas och stammens kvinnor skulle klaga hgt till deras ra.

Krigarna underskte nu vagnarna fr att taga, hvad fr dem kunde vara af
vrde, och de funno dr filtar, bssor och yxor. Men dr funnos ocks
mnga af de redskap med hvilka blekansiktena grfde i jorden, och som de
rde krigarna fraktade, och de frsmdde att taga dem.

Men frn de krigare, som underskte den strsta vagnen, kom ett hgt
rop, och hfdingen skyndade dit. Lngst inne under tltet lg en hvit
kvinna, som det tycktes, dd. Men frn hennes hufvud flt ett svall af
lockar, ringlande ned fver den hvita halsen och glnsande som flytande
guld.

Den unge hfdingen bjde sig ned, och han sg att hon andades, den hvita
strupen hjdes och snktes nstan omrkligt. Hon var icke dd, endast
medvetsls. Det kom en glimt af lystnad i hans gon nr han sg det rika
hrets bucklor och hans hgra hand skte skalperknifven. Prktigare
skalp skulle ingen i Dacotas land ga, den var vrdig att pryda en
hfdings hydda.

Men nr vnstra handen grep efter lockarna, ringlade sig en af dessa som
en orm kring hans ena kopparrda finger. Med ett frskrckt rop ryckte
han handen tillbaka och skalperknifven fll frn hans hand, fastnande
mellan vagnsgolfvets plankor.

Samtidigt ppnade den hvita flickan gonen och mtte Bl Molnets blick.
Den unge hfdingen stod stilla. Aldrig frr hade han sett sdana gon.
De voro bl som prriens vrhimmel och mystiskt djupa som Minnetonkas
mrka vatten.

Ett andedrag mttes deras blickar, s kom verkligheten ter till henne,
hennes gon vidgades af fasa, och med ett skri sjnk hon ter in i
medvetslshetens barmhrtiga famn.

Men i Bl Molnets inre vaknade en knsla, en vekhet icke vrdig en
krigare af Dacotas stam, sdan som fordom tog honom under sommarens rda
kvllar. I hans ron ljdo Minnehahas glittrande lje och han mindes de
bl dagrarna fver Vattnens faders blanka yta.

Och han svepte sin rda filt om den hvita flickan, lyfte henne upp p
sin mustang och red, fljd af sina segerdruckna tappre, mot norr, mot
sin stams hyddor.


                                   II

Under ekarna vid Minnehaha gingo de rda mnnen, mtta af blod och
fester. I dagar hade kvinnorna klagat, och rika sknker af vapen hade de
ddade krigarna ftt med till de slla jaktmarkerna, s att de som
tappre mn och store jgare kunde draga drin.

I Bl Molnets hydda bodde den Snabba Hinden icke mer. Den hvita flickan,
Solhret, hade tagit hennes plats, ty hon gladde hfdingens hjrta. Dock
var hon alltid sorgsen, och ingen hade sett ett leende p hennes lppar,
men vl spr af trar p hennes kinder. Och i hennes gon, milda som
hjortens, glnste ofta hatet till nr blicken riktades p den unge
hfdingen. Och Snabba Hinden sg och gladdes, ty hon hatade denna hvita
kvinna som tagit hennes plats, men n mera hatade hon hfdingen som
frskjutit henne, som dock var den sknaste af stammens kvinnor.

Nr hon till hfdingen sade, att den hvita bruden hatade honom, visade
han kallt bort henne eller slog henne med kppar, och hennes hat vxte
sig allt strre. Men den hvita flickan var rdd, och vgade af fruktan
fr sitt lif ej visa honom sitt hat, utan mottog hans smekningar, och
han trodde att hon lskade honom, fastn sorgen plgade henne. Och fr
att ej gra henne ytterligare sorg prydde han ej lngre sin hydda och
sin grdel med de hvite mnnens torkade skalper.

P andra sidan Mississippi, strax ofvan det stora fallet bodde en hvit
man. Han var en modig man, knd fr sin skra bssa och sin knnedom om
helande rter, och han var Dacotas vn. Han hade fllor i floden och 
prrien och jagade ostraffadt  Dacotas land ty han helade ofta deras
sr och skadade ingen af dem.

Till honom gick Snabba Hinden, ty hon visste att hans kula trffade sitt
ml, och hon ville vcka hans vrede mot Bl Molnet fr att f sin hmnd
utkrfd.

Den hvite jgarens panna mrknade nr han hrde berttelsen om de mnga
skalper af hvita mn som krigarna medfrt frn sitt krigstg, och nr
hon berttade om den hvita flickan, mrknade han nnu mer. Dock litade
han icke p henne, ty han frstod vl, att hon icke kommit till honom
fr den hvita flickans skull utan fr sin egen.

Han frstod hennes mening att vcka hans vrede mot hfdingen s att han
skulle dda denne. D skulle stammens hmnd drabba ej blott honom, utan
ocks den hvita flickan, som var af samma blod, och dunkelt sknjde han,
att fven detta ingick i Snabba Hindens syften. Icke s att frst, som
om hon skulle nska hans dd, men hon offrade honom grna om hon
drigenom kunde n kvinnan.

Han lt dock icke henne ana hvad han tnkte, utan sade henne afsked med
stor hjrtlighet och lofvade att inom kort beska lgret. Och hon fste
sina blickar p honom och log, och d han log mot henne tillbaka gick
hon njd hem, ty hon var skn och trodde att han nu skulle gra allt hon
bad honom.

Mnga dagar drjde det icke frrn den hvite jgaren beskte Dacotas
lger, och han blef mycket vl mottagen af de krigare, som icke voro
borta p jakt. Grna berttade de fr honom om sin strid med de hvite
mnnen, och med stolthet visade de fr honom de mnga skalper de tagit,
och den hvite jgaren knde vreden stiga inom sig, ty ehuru de rde
mnnen voro hans vnner voro de hvite dock hans brder, och blod kommer
alltid att frblifva tjockare n vatten. Han lt dock intet synas af de
tankar han hyste.

fven hfdingens hvita brud sg han, och sg hennes gons tysta bn om
hjlp, och hans vrede blef till hat, ty den hvita bruden var ung och
skn, och fven jgaren var ung. Nr han kom ter till sin hydda var
hans sinne oroligt, och dag och natt voro hans tankar hos hfdingens
hvita brud. Hennes stora, bedjande gon hade brnnt sig fast i hans
sjl, och han sg dem alltid framfr sig.

S blef det, att hans steg allt mindre sllan leddes bort till hyddorna
vid Minnehaha, och ofta fljde han Dacotas p jakten. D brnde ofta
bssan i hans hand, nr Bl Molnets fjderprydnad vajade mellan
stammarna framfr honom, men han tnkte d p, att hfdingen trodde
honom vara sin vn, och han skt drfr icke ehuru han ofta kunnat det.

Men den hvita flickans bedjande blick frfljde honom.

Snabba Hinden vntade p sin hmnd, och nr den icke kom smg hon ter
till den hvite jgarens hydda. Hon trodde att hon tjusade honom med sin
sknhet och bad honom, att han skulle dda hfdingen, som frskjutit
henne. Hon skulle sedan gra honom till hfding fver Dacotas, hvars vn
han var, och hon skulle bo i hans wigwam.

Men den hvite jgaren log, ty han tnkte endast p flickan med de
bedjande gonen, och bad Snabba Hinden vnda ter till sin stam. Och
Snabba Hinden gick, men frn denna stund hatade hon fven honom.

Hon lt honom dock ingenting veta om sitt hat, utan bidade sin tid, ty
han kom fortfarande ofta till stammens lger, och hon visste, att han
icke vl kunde undg att nska hjlpa den hvita flickan.

Det hnde stundom, att den hvite jgaren talade med hfdingens brud, och
hon anropade honom d om hjlp och befrielse ur sin fngenskap,
berttade hur hon sett sina nrmaste ddas, hur hon, afsvimmad i vagnen,
vaknat till sans p hfdingens hst. Hur hfdingen ptvingat henne sin
mhet, som hon icke vgat tillbakavisa, och hur hon hatade sin rde make
fver allt annat.

D vrmdes jgarens hjrta, och han svor att rdda henne, om det s
skulle kosta hans eget lif, och han bad henne hlla sig redo till nsta
fullmne.

Allt oftare beskte han nu lgret, jagade och bytte till sig mnga
skinn, hvilka han med en plitlig indian snde sterut till
bytesstationen vid fort Quincy, hvarifrn han i utbyte fick mjl, krut,
eldvatten och fven guldmynt, hvars vrde de rde mnnen ej frstodo,
men som jgaren behfde fr sin flykt. Men nr han af stammens krigare
bytte till sig tv snabba mustanger, jublade Snabba Hinden, ty hon
frstod hans afsikt.

Nr fullmnens tid kom, foro de flesta af stammens krigare ut p
jaktstigen, ty det var d godt att jaga om natten, men den hvite jgaren
red icke med dem. Han drjde i skogen vid Minnehaha, och hans vn Bl
Molnet var med honom.

Den hvite jgaren hade nskat att fven Bl Molnet skulle flja sina
krigare p jakten, men hfdingen lmnade numera ej grna trakten kring
lgret, och fann sig vl i sin hvite vns sllskap. Snabba Hindens gon
voro alltid ppna under denna tid, och sllan lmnade hon den hvita
flickan utom synhll.

S hrde hon ocks hur en natt ugglan tre gnger tjt utanfr lgret,
och hon smg, tyst som en skugga, ut ur sin faders hydda bort mot
hfdingens. Dold bakom trden sg hon dr, hur den hvita flickan smg ut
ur hfdingens wigwam, och mttes af den hvite jgaren, hon sg dem smyga
bort mellan stammarna, tyst och sprlst som nattens vind, och hrde
sedan, med rat mot marken, mustangernas galopp bortd i ster.

Lnge lg hon s lyssnande, lngt sedan ljudet frsvunnit, och hennes
sjl var fylld af en omtlig gldje.

Frst nr s lng tid frflutit, att de flyende borde ha hunnit passera
floden och vara ett godt stycke vg p andra sidan, reste hon sig frn
marken och gick fram till hfdingens wigwam. Med ett enda ryck slet hon
undan hjortskinnet, som stngde ppningen, och ropade hgt hans namn.

Men ingen rrde sig. D gick Snabba Hinden in i hyddan fr att se hvad
som hndt, ty hon visste, att hfdingen hvilade dr.

Bl Molnet lg p en hg af skinn och en hjorthud var vrdslst kastad
fver honom. Hans brst hfdes af tunga andetag och fver hans nsa och
mun var bunden en duk, som luktade starkt af en tung, bedfvande doft.
Den rtakunnige hvite jgaren hade gjort sin sak vl.

Snabba Hinden lste hastigt knutarna, kastade duken i ett hrn af hyddan
och brjade hftigt skaka hfdingen fr att f honom vaken. Men utan
resultat. D sprang hon snabbt ned till strmmen, till Minnehaha, och
doppade ett klde i det kalla vattnet. fven medtog hon ngot vatten i
ett krl.

Det kalla kldet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedfr
strupen tergaf hfdingen snart medvetandet och han brjade frst hvar
han var, fastn hans hufvud nnu var tungt och hans pulsar bultade. Han
frde sin hand till pannan, ty han var nnu trtt, och frgade efter den
hvita flickan.

Men Snabba Hinden log ett bittert lje och lt honom veta, att den hvita
brud, han skattade s hgt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt
med den hvite jgaren, som han kallade sin vn och sin broder.

D afskakade hfdingen sin dvala, och sprang upp. Med gon, som
gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att sga sanningen, och
hon sade honom hvad hon frst sagt, visade honom duken, som genomdrnkts
af det sfvande giftet, och spren efter de flyendes moccasiner i den
mjuka marken.

D sammansnrdes hfdingens hjrta af stor vrede och sorg, ty han hade
trott, att den hvite jgaren var hans vn och icke hade en dubbel tunga.
I inhgnaden uppskte han sin mustang, kastade den rda filten fver
dess rygg, och red i galopp bort mot ster.

Strax nedom det stora fallet -- som nu kallas St. Anthony -- sam hans
hst fver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite
jgarens hus.

Dr var allt tomt, alla vapen och andra ting af ngot vrde voro borta,
och askan p spiselstenarna kall. P mnga timmar hade ingen eld brunnit
dr, och Bl Molnet frstod, att flyktingarna icke beskt stllet. D
lt han sin hst sakta flja flodstranden, tills hans ga, ett stycke
nedom fallet, upptckte spren af deras hstar. Spren gingo t ster,
och han fljde dem ridande i galopp.

S fljde Bl Molnet de flyende i mnga timmar, ibland afstigande fr
att noga underska mrkena efter deras hstars hofvar, dessemellan
ridande s fort den uttrttade mustangen orkade springa. Hela den lnga
natten rullade frbi. Solen hjde sig rakt framfr honom, steg allt
hgre, och stod slutligen vid middagshjd, nr han ndtligen upptckte
en smal rkstrimma som stod lodrtt upp i den stilla luften.

D hoppade Bl Molnet af hsten, och smg frsiktigt framt, medan
mustangen fljde p afstnd, gende framt eller stannande p sin herres
vink.

Snart nog var han tillrckligt nra flyktingarnas lger fr att kunna se
hvad som dr frsiggick. Vid sidan af en liten eld lg den hvita flickan
och sof med en bredskyggig hatt fver ansiktet, fr att skydda det mot
de brnnande solstrlarna. Ett stycke frn henne satt jgaren p huk med
bssan fver knna, men fven fr honom hade middagshettan blifvit fr
stark, och han sof med hufvudet nedsjunket mot brstet, som om Dacotas
hfding och stam varit minst tusen mil drifrn.

Ljudlst smg Bl Molnet framt. Som en orm gled han genom det hga
grset och hans svarta prlgon voro riktade mot den hvite jgarens
hufvud.

Snart var han nra nog. Han reste sig upprtt och drog tomahawken ur
grdeln. En sekund mttade han, s hven vapnet genom luften och den
tunna klingan bet djupt i jgarens hjssa.

Det gick en darrning genom mannens kropp, han gjorde ett svagt frsk
att lyfta hufvudet, sjnk sedan ter tillsamman och gled sakta omkull p
grset.

Den unge hfdingen bjde sig, och hans blick veknade nr han lade handen
p den hvita flickans axel. Hon rrde sig i smnen, vaknade, lyfte
hatten frn ansiktet och slog upp gonen. Men nr hennes blick mtte
hfdingens, ropade hon till af frskrckelse och sprang upp.

Bl Molnet bjde sig framfr henne, och bjd henne bestiga hans hst,
som nu kommit fram till sin herres sida, men hon rrde sig icke, och
hennes blick irrade vildt skande omkring, tills hon fick se jgarens
dda kropp. D gaf hon till ett skarpt skri och sprang bort till honom,
kastade sig hgt grtande p marken och betckte hans kallnande ansikte
med kyssar.

Nr hfdingen sg detta mrknade han, ty han hll henne mycket kr. Han
ryckte sin knif ur grdeln, kastade sig fver henne och tryckte knifven
till skaftet i hennes rygg. Och nr han gjort detta, fll det som en
dimma fver hans sjl och han dansade en krigsdans kring den slocknande
elden. Sedan ryckte han knifven ur flickans rygg, lt den gra en skra
rundt hennes hufvudsvl och fste s den ljusa skalpen med de lnga,
solglittrande lockarna vid sin grdel.

Drefter besteg han ter sin mustang och fortsatte ridten sterut.


                                  III.

P fort Quincys jordvall gick en soldat p vakt. Det var afton och
fortets portar hade nyss stngts fr natten.

Oroliga rykten hade p senare tid trngt fram till fortet, rykten om,
att flera af nordvsterns stammar ter trttnat p freden och grft
tomahawken ur jorden. Drfr hade fortets portar frstrkts,
palissadernas spetsade plar underskts och frnyats och posterna ftt
sig lagd den strngaste vaksamhet.

Posten gick sin enformiga gng fram och ter p jordvallen med bssan
hngande fver axeln, d och d stannande fr att uppmrksamt granska
horisonten eller vxla ett par skmtsamma ord med ngon kamrat dr
innanfr.

Rakt i vster, dr den nedgende solen hngde, uppdk pltsligt en
ryttare, som med sakta fart red fram mot fortet. Allt mer nrmade han
sig, och fastn aftonglden smrtade soldatens gon, var det honom snart
tydligt, att den ankommande satt stelt och ovant i sadeln.

Allt nrmare kom ryttaren, frsvann bakom en kulle, men nr han ter
blef synlig stod silhuetten af en indian i en hfdings fjderprydnad
skarp mot den rda himmeln.

Soldatens hand skte gevret och han anstrngde sina gon fr att
upptcka, hvilken stams mlning den rde hfdingen bar. Men han var nnu
allt fr aflgsen. Allt soldaten sg, var en ljus flck vid hfdingens
ena sida, en flck som glnste till, nr indianen vnde den sidan mot
ljuset, och soldaten undrade mycket hvad detta kunde vara.

Den trtta mustangen bar sakta sin ryttare framt, och soldatens blick
lmnade icke den ljusa flcken. Allt nrmare kom ryttaren, redan syntes
Dacotas bjrta mlning och pannbandets rda frg. Men soldatens blick
var riktad mot den ljusa flcken, ty nu sg han hvad det var.

Det var en skalp, med lnga, vajande ljusa lockar, som var fst vid
hfdingens grdel och rckte lngt nedt hstens sida. Skalpen af en
hvit kvinna. En skalp, som berttade sin egen saga.

D kom det en rd slja framfr soldatens blick, hans tnder pressades
hrdt tillsammans och han hjde sin bssa, tog noga sikte p indianens
brst och tryckte af.

En vettskrmd mustang utan ryttare galopperade vildt bort fver sltten,
och i grset, med sitt lifs blod sipprande ut i prriens grna matta,
lg Bl Molnet, Dacotas unge hfding.




                         SKNE JIMS OMVNDELSE


I sin barndom var Jim Ferris, -- ende son till Pete Ferris, mera knd
under namnet Falskspelar-Pete -- icke den renligaste unge man som staden
Harristown kunde uppvisa. Snarare fretedde hans anletsdrag, fven fr
en flyktig betraktare, en icke obetydligt mrkare yta n de friga
ungdomarnas, och det vill inte sga s litet. Nr man drtill lgger att
unge Jacks hr var af en intensiv rdaktig frgton och hans gon voro s
sm, att det fordrades en viss vana fr att kunna upptcka den grna
frgen, s kan man frst att hans utseende inte var allt fr
uppseendevckande dekorativt. Han kallades ocks Skne Jim, och artade
sig till att bli en utmrkt prriegosse, om boskapen blott kunnat tla
hans utseende. Men det har ofta blifvit stampede fr mindre anledning n
s.

Men nr den lsklige pilten vuxit s pass stor, att han brjade kunna
tugga tobak och svra sjlf, flg hgfrden i kroppen p
Falkspelare-Pete, och han beslt att ge pojken uppfostran. Sagdt och
gjordt. Han engagerade ett par negrer att tvtta Jim, gaf honom ett par
kostymer, stoppade en check i hans ficka och skickade i vg honom till
Minneapolis, Minn.

ren gingo och unga Jim blef kvar i Minneapolis, tillvxte i visdom och
lder, fastn knappast i nd, samt kom frn skolan in p Minnesota
University.

Men d hnde det, att gamle Falskspelar-Pete skt skarpt p sin bste
vn, men skt bom, och som Pete var ganska tt, blef det en rtt vacker
summa som Jimmy fick i arf.

Det var en sensommarafton, nr vstgende expressen ett flyende
gonblick stoppade i Harristown fr att aflmna en passagerare och litet
bagage. Att expressen stannade dr hrde inte till de mest hvardagliga
hndelserna, och en mngd stadsbor flockades drfr vid stationen fr
att se hndelsen och flla sitt omdme om passageraren.

Han vckte ett visst uppseende. En kostym af grtt rutigt tyg slngde
kring den gngliga kroppen, p det rda hret satt en elegant fasonerad
panama, och p ftterna blnkte ett par brednosiga prmar af blankskinn.
Och s kragen! Tnk bara, lskrage i Harristown! Och till p kpet midt
p blanka hvardagen och af en sdan hjd att den skar sin brare under
ronsnibbarne!

Vid stationshusets ena hrn stodo en del ynglingar tillhrande stadens
societet. Renhriga samt lindrigt berusade unga mn med enkla seder och
gula bjrnskinnschapparejos, fr att nu inte nmna det otvungna stt
hvarp de handskades med ord och skjutvapen.

Nr dessa fingo se frmlingen, blefvo de genast intresserade. De hade
aldrig frr varit i tillflle att iakttaga ngot fullt s praktfullt,
och nr han passerade dem kunde inte Alligator-Bob underlta att
framstlla den enkla frgan:

-- Kommer rsten af menageriet efter?

Frmlingen stannade, spnde gonen i Bob och frgade med en rst, som
skalf af vrede och sjlfuppskattning:

-- Var det mig ni talade till?

Men Bob hrde inte. Han var alldeles fr strngt upptagen med att
beundra lskragen.

-- Ja, men erknn att det r vackert! sade han till Canada-Joe, och Joe
svarade med af djup rrelse darrande stmma:

-- Himmelskt!

Men han menade nog blankskinnsskorna, som han nyss spottat en blaska p.

D rkade Rgnbgen skda in under panamahattens brtte och log genast
ett igenknnande leende. Med ett ryck slet han hatten af frmlingen,
gjorde en gest t hans ansikte, talade och sade:

-- Boys! P detta ansikte, om man s fr kalla det, kan ingen misstaga
sig. Tv sdana ha skert inte gtt ur mstarens fabrik. Freteelsen hr
r Skne Jim, som rest ut fr att bli lika bildad som han r missbildad.
Vr barndoms lekkamrat har kommit hem!

Ett gladt, igenknnande sorl hlsade Jim efter dessa varmhjrtade ord
och skaran var genast beredd att p Johnsons saloon eller ngot annat
nringsstlle fira den frlorade sonens terkomst. Men Skne Jim Ferris
blef arg, ryckte till sig sin hatt, bad prriepojkarne byta om klimat
och gick direkt hem.

Ryktet om Skne Jims hemkomst spred sig hastigt i staden, och hela
Harristown var ett enda stort smleende vid tanken p lskragen. De
flesta hade aldrig sett en sdan pjs frut och den yngre manliga
befolkningen afvaktade med intresse den stund d Jim skulle visa sig
ute.

Men den yngre manliga befolkningen fick en svr knck, ty nr Jim, dagen
efter sin ankomst, uppenbarade sig i en kostym af hvit bomullsflanell,
mttes han af den yngre kvinnliga befolkningens lifliga sympati. Kvinnan
r nu en gng sdan.

Allt hade dock gtt vl, om inte Jim, inseende sina chanser, lagt beslag
p Alligator-Bobs ordinarie flicka och promenerat med henne utom staden.
Bob fljde efter, arg som ett bi, och vid stranden af en liten pl hann
han sin barndomsvn och tillhll honom i ett rikt blomstersprk att
skaffa sig en flicka sjlf och inte sl fr andras.

-- Skaffa mig en sjlf, svarade Jim lugnt. Det r just hvad jag hller
p med, ser du vl.

D gaf Alligator sin gamle vn en liten puff fr magen, och Skne Jim
dolde skyndsamt sin elegans under plens lugna yta. Han var emellertid
snart uppe igen och gaf Alligator och hans flicka en storslagen inblick
i engelska sprkets rika mjligheter.

Nr Alligator och den trolsa gtt, beslt Jim att lta klderna torka,
innan han gick in i staden. Han vred drfr af sig dem, spred ut dem p
marken och lade sig bredvid fr att tillbringa en halftimma medan de
torkade, med att utfundera ngon riktigt infernalisk hmd p Bob, och
andra lskande tankar.

Men bomullsflanell krymper grna nr det blifvit vtt, och nr Jim ter
skulle draga p sig klderna, visade rocken en absolut obengenhet att
g p, medan byxorna frvandlats till knbyxor och inte ville lta sig
knppas, fastn Jim tilltalade dem p ett stt, som rjde stor oratorisk
begfning.

Till slut fanns inte annat att gra, n att draga p sig klderna s
lngt det gick och sedan i sprngmarsch ge sig af hemt. Men det gr
inte srdeles fort att springa i frkrympta byxor, och Harristowns
befolkning hann drfr, till sin stora och hrbara gldje, flja med.
Den gjorde nmligen med strsta beredvillighet sllskap nda till Jims
hem.

Fem minuter sedan befolkningen sett Jim frsvinna inom sin drr, kom han
ter ut. Men han var nu, som hvarje annan mnniska, kldd i vidbrttad
sombrero, hgklackade stflar, gula bjrnskinnschapparejos och
sexskjutare.

Och med den senare i beredskap gick han ut fr att tala ett par ord med
sin barndomsvn Alligator-Bob.




                              FOR CONGRESS


Kampanjen fr de stora novembervalen var i full gng i Harristown,
politik var samtalsmnet fr dagen, politiska motstndare idkade umgnge
 bakgrdar och andra rymliga platser, och fver staden lg en air af
hemtrefnad och karbol. Som vanligt vid novembervalen hade lkare och
apotekare ssong, och ej heller begrafningsentreprenren hade anledning
att klaga fver stagnation i affrerna, ty en del Harristownbor voro
verkligen enfaldiga nog att inte g ur vgen, nr en blybit kom farande
genom atmosfren.

Strre delen af Harristowns befolkning var delad i tv partier,
republikanerna och demokraterna, men det fanns dock en jmfrelsevis
neutral sektion, och det var denna de andra arbetade p att fnga. Till
den ndan hade republikanerna, hvilka arbetade p att terinstta den
gamle kongressmannen Smiles p sin plats, utlyst ett mte, dr Smiles
skulle visa hvad han dugde till, och de hade inbjudit den demokratiske
kandidaten, fverste Baylie, att sl Smiles p fingrarna, om han kunde.

Egentligen hade det varit meningen att anordna en boxningsmatch mellan
de bda kandidaterna fr att sedan ena sig om the best man, men sedan
Smiles ftt veta, att Baylie vgde 20 kilo mera n han sjlf, fann han
detta frfarande oparlamentariskt och frfktade ifrigt den sikten, att
de bda kandidaterna skulle i hvar sitt tal framhlla sina resp.
frtjnster.

Well! The Harristown Tribune, stadens strsta, mest spridda och enda
tidning, slog p stora trumman och skrt fver det kommande mtet p ett
stt, som vckte till och med de rtt trnade stadsbornas uppmrksamhet,
och nr mtet brjade, voro Harristowns valmn s godt som mangrant
frsamlade.

Den fr tillfllet hyrda musikkren spelade ett vackert, ehuru ngot
oredigt musikstycke, hvilket af anfraren med stor energi frklarades
vara Home, sweet home, hvarefter den demokratiske kandidaten -- som af
artighet tilltits att frst yttra sig, fr att Smiles sedan skulle f
tillflle att bevisa att allt han sagt var lgn -- steg upp p tribunen,
sg sig med vrdighet omkring och sade:

-- Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta, hvarfr vi
ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behfver't inte, sger jag.
Den som sger, att vi behfver det, r vlkommen ut p bakgrn om en
kvart. -- Kastar du det dr gget, Johnson, s skjuter jag tvrt. -- --
Lnge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i kongressen, det kan vara tid
p att skicka dit en annan. Och ni ska skicka mig. Jag r en rlig --
Johnson, st inte och mtta, jag rder dig det! -- en rlig demokrat,
som inte stjl och tar mutor som de andra fhundarna. -- Vore du inte
skyldig mig tjugu dollars, Johnson, s frbaska mig -- -- -- Hva tror ni
att Smiles har tjnt sina pengar p? Stulit ungboskap, svarar ni
frsts, och det r tusan s rtt, men det r inte allt. Det r folkets
pengar, medborgare -- -- --.

Plask!

Johnson siktade vl, och det ruttna gget trffade precis mellan gonen,
insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slja.

Valmnnen jublade, och fverstens sprk var srdeles omvxlande, nr han
torkade ggulan ur gonen och gaf sig i vg efter krgare Johnson, som
erinrat sig, att han stmt mte med en person i andra ndan af staden
och skyndsamt gifvit sig af dit.

Republikanen, Smiles, klef gonblickligen upp p tribunen fr att
utnyttja motstndarens fall, men demokratiska freningens ordfrande
steg genast fram, fverlmnade en klrot och en spegel, samt anmodade
Smiles att jmfra och se, om han kunde skilja en klrot frn ett
klhufvud.

Valmnnens gldje var uppriktig och kta, och man kan icke pst, att de
skte dlja den. Hvarje gng Smiles gjorde ett frsk att sga ngot,
steg jublet allt hgre, och nr han till slut fann det bst att klifva
ned frn tribunen, lt det nstan som frlsningsarmn, och taket lyftes
mrkbart.

D smlog fverste Mills, redaktr fr Harristown Tribune, och gaf ett
tecken t musiken, som genast ter stmde upp Home, sweet home, ehuru
nu p en annan melodi. Musiken hade ett lugnande inflytande, och nr det
blef tyst, steg Mills upp p tribunen, talade och sade:

-- Harristownbor och verkliga gentlemn! Vi st nu infr den ngot
egendomliga situationen, att vi visserligen ha valmn, men ingen
kandidat. Ty vi f vl anse, att herrar Baylie och Smiles frntrdt sina
kandidaturer. Och detta r kanske mindre frlust, n man r bjd att
tro, ty Baylie, fastn han i frigt inte har andra fel, n att han r
litet oplitlig i kortspel och hller frdmdt usel whisky, har dock ett
vl hetsigt temperament. Ett temperament, som knappast skulle passa i
Hvita Husets gyllene salonger och Kapitoliets marmorsalar. Smiles
dremot r, om man bortser frn hans lilla bjelse att tillgna sig
nstans lsegendom, en mycket hederlig och prktig karl. Men hans
intelligens r icke stor. Hans hjrnsubstans skulle, om den placerades
under en fingerborg, knna sig som en kackerlacka i en katedral. Och
sdant duger heller inte.

Fr att nu icke samhllet skall bli helt utan representant i kongressen,
vill jag uppstlla mig som den neutrala fraktionens kandidat, och hoppas
jag, att herrar republikaner och demokrater frena sig med denna
fraktion vid det kommande valet. I frigt har jag intet att tillgga,
utom det att de af herrarna, som mna rsta p mig, ro vlkomna att
taga ett glas med mig hos Johnsons snedt fver gatan.

Bifallet kom alla vsterns seismografer att registrera jordbfning.




                          CHARLEYS STORA KUPP


Charley, operasngaren och ledamoten i det illustra lag, som om vintern
brukade hlla till vid Chicago avenue, lg i grset och rkte
cigaretter.

Framfr honom lg Lake Superiors vldiga vattenspegel lik en ofantlig
skld af bltt stl, ofvanfr hvlfde sig en kristallklar sommarhimmel
och i trden fver hans hufvud sprungo och snattrade ekorrarna.

Charley rkte cigaretter.

Hela denna hrlighet, som naturen tycktes ha stllt till endast fr att
frljufva den tid han tnkte tillbringa i norra Michigan fr att hmta
krafter till de triumfer, hvilka hittills lmskt undanhllits honom,
hade inte den ringaste inverkan p hans humr. Ty Charley var mrk i sin
sjl!

Orsaken var den vanliga!

Nr Charleys humr ngon gng afvek frn det normala tillstndet, kunde
man nmligen med strsta trygghet framkasta den gamla frgan: Ou est la
femme? Den var aldrig omotiverad.

Kvinnan var i detta fall miss Rose Leyton, dotter i rtt nedstigande
led till jrngrossren med samma efternamn i Chicago.

Denne gde nmligen en villa vid den badort, dr Charley slagit sig ned,
och dottern, som sg bra ut, lyckades ganska snart uppvcka denne unge
gentlemans lifliga intresse. Och det var ju inte s svrt.

Fr en man med Charleys erknda talang i dylika saker var det en
ytterligt enkel sak att bli presenterad fr flickan. De blefvo hastigt
vnner, och inom en vecka var han hennes slaf.

Men -- ty alltid skall det finnas ett men -- lilla Rose hade fven en
annan slaf, mr Robert Scott, son till en lderhandlare i Chicago, som
fven gde en villa vid badorten, och det var befintligheten af denne
slaf nummer tv, som gjorde Charley missnjd.

Han ansg sig nmligen ha goda skl att befara, att denne unge man, p
grund af nrmare bekantskap och andra orsaker, stod i hgre gunst hos
Rose n Charley sjlf, och ett s abnormt sakfrhllande var ju inte
mnadt att gra honom belten med lifvet.

Dessutom var saken srdeles frsvrad drigenom, att Charley denna gng
beslutat att gra allvar af affren. Efter moget fvervgande hade han
till och med kommit till det resultatet, att han fr Rosies skull vore
villig att fverge sin teaterbana, dr lagrarna hittills vxt s
sparsamt, och -- ja -- att bli jrnhandlare, om svrfadern in spe
absolut nskade det.

Och s sg det ut som om denna storartade offervillighet icke alls
skulle tagas i ansprk. Han hade ju lnge mrkt att Rose flirtade
alldeles vldsamt med den idioten Scott, och nr han drtill betnkte
alla andra omstndigheter, som sttte till, och som alla voro till den
andres frmn -- --.

Charley var inte glad! Charley rkte cigaretter!

-- Charley!!

Ropet kom nedifrn stranden, och Charley satte sig genast upp, lifligt
intresserad. Den rsten knde han endast allt fr vl.

-- Chaarleey!!!!

Ytterst p bryggan stod en hvitkldd flickfigur och vinkade t honom med
en rd parasoll. Hon hade tydligen sett honom ligga uppe i backen under
ekarna och tyckt att det funnes lmpligare sysselsttningar fr en ung
man p en sdan hrlig dag.

Som en blixt bar Charley i vg nedt.

-- Hall, Rosie! -- ropade han till hlsning, innan han kommit halfvgs
och svngde vildt sin panama.

-- Charley! Jag har trkigt! -- sade hon kokett, nr han hunnit fram. --
Du skall ta mig ut i motorbten!

Charley bugade djupt.

-- Med nje! r det ngot annat, som min hrskarinna nskar, s ppna
endast rosenlpparna!

-- Att du inte r dum.

-- Omjligt! Medfdt! Men bten skall vara klar om ett gonblick.

Ngra minuter senare gled Rosies pappas motorslup i en elegant svng
rundt brygghufvudet och stack af utefter kusten. Lake Superiors klara
vatten kastades i prlande kaskader upp framfr bogen, och vgsvallet
brt den blanka ytan lngt utt sjn. Charley satt och sg p flickan,
och ju mer han betraktade henne, desto mera kokade det inom honom. Hon
var retande vacker nr lockarna af luftdraget fladdrade kring ansiktet,
glnsande som en gloria i solskenet, och de sm groparna i kinderna
lockade honom. Och nd kanske aldrig --! Den frdmde slafven nummer
tv!

Aldrig! Det var ett ord som Charley icke tyckte om. Aldrig? Det vaknade
en tanke inom honom, en djrf id. Om han blott vgade --. Ett par
sekunder tvekade han. S kade han slupens hastighet till den hgsta
mjliga, aderton knop, och lt ratten snurra.

Motorbten lydde villigt roder, och med vattnet forsande framfr stfven
rusade den rakt ut mot horisonten.

-- Nu gr det bra, Charley! -- ropade Rosie frtjust, nr bten kade
farten. -- S skall det g.

-- Ja, s skall det g! -- svarade Charley lugnt som en man, den dr
fattat sitt beslut, och som intet kan rubba.

Rosie hade frtjusande roligt och pratade i ett, medan bten rusade mot
norr. Charley, som hastigt fvervunnit det symptom af nervositet han i
brjan knt, hjlpte efter bsta frmga till med att hlla mlron vid
makt, och det hela artade sig till att blifva en mycket lyckad liten
utfrd.

Pltsligt kom Rosie att kasta en blick mot kusten, som nu var lngt
aflgsen akterfver.

-- Nej, men Charley, s lngt ut vi kommit!

Charley vnde sig lugnt om och sg, och hans tnder slto sig allt
fastare tillsammans, ty nu visste han, att det afgrande gonblick han
lnge vntat, ndtligen var inne.

-- Ja, vi ro rtt lngt ut, -- bekrftade han.

-- Vi mste vnda nu.

-- Mste? Inte mste man gra en sak, som man inte vill! Jag tycker att
vi ha det trefligt hr ute p vidden.

-- Ja, det frsts. Men hvad tror du att pappa skulle sga, om han
visste det hr?

-- Det vet jag ungefr. Men det blefve alldeles fr lngt att repetera.
Det fordrades volymer.

Rose skrattade.

-- Var sker p det, du! Vi f lof att hlla oss nrmare kusten, jag
vill inte frstta pappa i det dr trefliga humret. Vnd nu, Charley!

Charley tog fram en cigarr, snoppade den noggrannt, skar med yttersta
omsorg af pappersbandet, sg p hur det frsvann i klvattnet och tnde
sedan cigarren.

Rose blef otlig.

-- N, Charley!

-- N, Rosie!

-- Tnker du vnda nu d, nr du ftt den oerhrdt viktiga
cigarrtndningen fverstkad?

-- r du rdd att bli sjsjuk?

Rose blef ond p allvar.

-- Inga dumheter nu, om jag fr be! Frstr du inte, att det alls inte
passar sig fr oss tv att fara ensamma s lngt ut?

-- Joo d! Det frstr jag visst det.

-- N, hvarfr vnder du inte d, mnniska?

Charley smlog, lugnt, kallt.

-- Hvarfr skall man ndvndigt vnda? Det finns land p andra sidan
sjn ocks.

-- Skmta inte, Charley, utan vnd genast. Se sjlf! Snart se vi inte
land lngre.

Och verkligen. Bten hade gtt med god fart. Rundt omkring lg
horisonten i en cirkel, endast rakt akterut bruten af Michigankustens
allt mer blnande band.

Charley sg beundrande rundt omkring sig och vnde sig sedan till
flickan:

-- Det r storslaget, Rosie!

-- Ja, det r det. Men vi f i alla fall vnda tillbaka. Vnd nu!

-- Nej! -- kom det kort och bestmdt.

-- Hvad menar du? -- utropade Rose, hlft skrmd.

-- Att jag helt enkelt inte tnker vnda. Det finns land p andra sidan
ocks.

-- Canada!!

-- Ja, Canada! Vi hinna dit i morgon.

Flickan hade sjunkit ned p dcket och stirrade rdd, frvnad,
frvirrad, p Charley.

-- Men -- men det gr ju inte fr sig! Hvad skall folk sga?

-- Att vi rymt tillsammans, naturligtvis. Sdant hnder ju ofta.

Lnge sutto de tysta, medan motorn hostade och bten orubbligt rusade
mot norr. Kusten sjnk allt mera borta i aktern.

-- Cha-a-arley -- kom det till slut darrande, och det var grt i rsten.
-- D kan vi ju aldrig komma hem igen.

-- Jo -- svarade han. -- Men inte ogifta.

ter blef det tyst en stund, s kom flickan bort och satte sig bredvid
honom. Hon var nu fullkomligt lugn.

-- Charley, -- frgade hon, -- hvarfr gr du detta?

-- Och det frgar du! -- svarade han med pltsligt allvar.

-- Vet du risken?

-- Fullt!

-- P mitt vittnesml blir du hktad, nr vi komma fram. Du fr
straffarbete helt enkelt.

-- Jag vet det!

-- Och du kan icke undvika det.

-- Kanske! Jag har en mjlighet.

-- Och den r?

-- Att du icke aflgger det dr vittnesmlet.

Paus.

-- Men om jag gr det? -- Rsten var nu inte fullt s sker.

-- S var vinsten vrd insatsen.

Sakta drog hon sig nrmare honom.

-- Hller du d verkligen s mycket af mig, Charley? -- terigen var det
grt i rsten.

-- Det gr jag, liten.

D skrattade hon till.

-- Men det r allt bst att du vnder i alla fall, Charley. Benzinen
rcker inte halfvgs till Canada, och det -- det dr kan ju gras lika
bra hemma.

Motorbten fick skta sig sjlf en stund, ty Charley hade armarna
upptagna p annat hll.




                              DLA HJRTAN


Det var snart sagdt ett underverk, att Bill Harrison tolererades i
Harristown. Mhnda var det likheten mellan hans och stadens namn som
gjorde det, mhnda det, att man vant sig vid hans sm svagheter,
egendomligt var det i alla fall. Ty en strre lymmel har vl sllan
slitit en svinskinnssadel.

I hela staden fanns inte en person, som icke hade fullt klart fr sig,
att Bill fr lngesedan bort placeras p en telegrafstolpe, eller gnats
ngon liten uppmrksamhet, nr man knde lust att fva sig i skjutning,
men hur det var, s hade det icke blifvit af.

Det var inte s mycket hans boskapsstlder som retade Harristownborna,
ty boskap fanns det ju i alla fall godt om; och fr frigt, ho var den,
som kunde kasta frsta stenen? -- men att han hade en ovanlig tur i
kortspel utan att man dock kunde komma p honom, nr han ansade den, och
att vrdefreml ofta kommo bort, nr han var nrvarande och man icke
var noga p sin vakt, retade de friga. Ty det mste finnas en grns.

S var det hans kamrat, en grtmild, svartmuskig gynnare, som gick under
namnet Sonny, och inte ansgs vara mera ren i ullen n Bill sjlf,
fast han pstods vara mera anlagd t det religisa hllet och
tjnstgjorde som ngot slags ambulerande samvete fr Bill. Han hade ett
smilande, instllsamt stt, som inte tilltalade pojkarna, och ett rykte
gick, att en postdiligens en gng blifvit plundrad ute i Montana, medan
Sonny och ngra af hans vnner hedrade trakten med en visit.

Bill och Sonny lefde sitt rika lif i och omkring Harristown, frsvunno
ibland, dko ter upp, spelade poker och faro och hade alltid godt om
pngar, fastn ingen hade officiell vetskap om hvar de kommo frn.

Men en dag gick det fr lngt.

Tidigt en morgon vcktes samhllets vapenfra mn af sheriffen och
diversehandlare Patterson, och anmodades att genast sitta upp. Under
natten hade nmligen en obekant person brutit sig in i Pattersons butik,
ppnat kassaskpet, en strre lda af korrugerad plt, och lagt sig till
med femton hundra dollars i kontanter, som stadsfrvaltningen anfrtrott
ofvanbemlda kassaskps skra riglar.

Frst af allt hade sheriffen uppskt Bill Harrisons enkla boning fr att
hra, om nmnde gentleman mjligen kunde gifva ngon ledtrd, men fann
d, att Bill funnit luftombyte hlsosamt. Sonny hade dremot varit
hemma, men som han frra kvllen burits hem frn Flanagans krog och var
litet svrvckt, ansgs han oskyldig och fick ligga.

Snart nog var befolkningen p benen, och sheriffen brjade gra
efterforskningar, men utan resultat, hvarfr han tog med sig tre man och
red sterut fr att ska flyktingen p den leden, medan andra grupper af
pojkarna redo t olika hll.

Den grupp, som red vster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting
Fred och ett par vl beridna och trffskra ynglingar till, hvilka
beslutat att fnga Bill Harrison dd eller lefvande, om han fanns t
deras hll.

Efter ngra timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, s kallad
efter ett mindre stenblock, som lg midt p Storgatan och var stadens
stolthet. Dr hade man tnkt hvila och lta sina hstar f en mun grs,
medan deras herrar lskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men
det gick inte alls. Ty p Pattersons frga om Bill varit synlig, fick
man det svaret, att han ridit genom staden fr flera timmar sedan, och
haft s brdt att han endast hunnit kpa en stng tobak. Hvad hade han
nu gjort fr rackartyg igen?

Det blef genast lif i gossarna, friska hstar anskaffades i en
handvndning, och s bar det af p nytt. Vid nsta ranch hade man ocks
sett Bill, men han tycktes nu icke ha s stort frsprng, och som
frfljarne bytte hstar vid hvarje plats dr det gick fr sig, vunno de
raskt p honom och fingo honom fram p eftermiddagen i sikte.

Nu hll man sig dold i snkorna mellan rullprriens dyningar, ty man
ansg det fullkomligt ondigt att Bill skulle f veta att man var s
nra. Det kunde oroa honom. Och man fr ju vara hnsynsfull mot en
person, som kanske r nervs.

Bill tycktes emellertid vara rtt sorgls och sparade sin hst, han
tyckte vl att han nu var tillrckligt lngt borta frn Harristown, fr
att icke behfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera n en
kilometer bakom honom, nr han vnde sig om, och fick syn p
diversehandlaren, som ridit upp p en kulle fr att titta efter de
femtonhundra.

Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin hst, och bar
af som en blixt, och de andra fljde exemplet. Men Bills hst hade hela
dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jmfrelsevis
hvilade, och de vunno hastigt p honom.

Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem t, och Bill,
som sg att spelet var frloradt, hll in sin hst, och vntade dem med
skjutjrnen frdiga.

Genast spredo frfljarne sig, svepande in p honom i en vid bge och
fven de med blottadt artilleri. Bill hjde revolvern och vnde sig mot
Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif
hngde ett gonblick p ett hr, men Fighting Fred rddade det genom att
tjnstvilligt placera en kula i Bills hst, som stupade p stllet, och
kastade sin ryttare i en kullerbytta p marken.

Innan han hunnit upp, var Store Steve fver honom, och hade honom skert
bunden till hnder och ftter. Drefter yttrade han ngra bermmande ord
om Freds vackra skott, och gick fram fr att beskda den skjutna hsten,
men nr han fick se att djuret knyckts ur hans egen corral, blef han
ngot sttt, etablerade ett strre slagsml med den tjnstvillige
Fighting Fred, och fick smrj trots sin herkuliska styrka.

Nr sllskapet nsta dag kom tillbaka till Harristown var sheriffen nnu
icke terkommen, och icke heller borgmstaren, som ridit ut med en annan
grupp. Allts utkorade Steve sig sjlf till lagens upprtthllare och
tillsatte en jury, som genast fann Bill skyldig till stld. Man hade ju
funnit de femtonhundra i hans sadelpse. Dessutom uttalade juryn som sin
bestmda sikt att den anklagade var en boskaps tjuf, falskspelare och
fhund i allmnhet och borde hissas.

Som domaren lutade t samma sikt, anskaffades ett rep och Bill
placerades under nrmaste telegrafstolpe, medan gossarna klarade sina
revolvrar fr saluten.

Allt var klart, man endast vntade p Steves order, d Sonny
storgrtande kom rusande.

-- Ooooo!! tjt han. Gr inte min kamrat ngot ondt! Min Bill! Min ende
vn! Rr honom inte, hr ni! I hela vrlden finns inte en s fin
gentleman som han. Ooooo! Hela mitt lif r skfladt om ni lgger era
smutsiga labbar p honom. Mitt lif blir en ken, hr ni. Ooooo!!

Steve betraktade medlidsamt Sonny.

-- Damn it! sade han och strk sig med handen fver gonen. Det r
verkligen rrande att se en sdan tillgifvenhet. Mina gon tras nr jag
ser det. S'na vnner dom '! Kamrater! Bill Harrison r vl vrd sitt
straff, men det vore inte rtt af oss att skfla hans stackars kamrats
lif. Det vore inte vrdigt Harristowns gentlemn att gra Sonnys lif
till en ken. Inte sant, boys, vi ' inte i stnd till det?

-- Nej, de ' vi inte! instmde de andra ngot frvnade, men dock
enligt vanan sekunderande Steve.

-- Rtt taladt, Harristowns gentlemn! S tala kta prriepojkar. Fastn
ocks Sonny r boskapstjuf, falskspelare och fhund i allmnhet samt
dessutom postrnare, ska' vi inte gra honom den sorgen att ta hans ende
vn frn honom. Skaffa ett rep till, s hissa vi dem p en gng. Det
blir alltid mera hgtidligt.




                         EN VENETIANSK TRAGEDI


Den unge kpmannen sjnk trtt tillbaka i sin stol, och i samma
gonblick slog mrkret samman omkring honom. I hans ron ljd ett surr
som af jttebin svrmande kring sin kupa, men intet ljud frn
yttervrlden kom hans trumhinnor att dallra.

En skarp, hvit ljusstrle klf mrkret, det nrvarande sjnk lngt,
lngt bort, och den unge kpmannen, som annars inte var poetiskt anlagd,
tyckte sig knna sin sjl frflyttas hundratals mil fver land och
vatten, fver blnkande floder, mystiskt susande skogar och
himmelsstrfvande alpspetsar, fr att slutligen tervnda till jorden i
Venezia, dogernas gamla stad. Och samtidigt gled han ett par hundra r
tillbaka i tiden, till de dagar d kyssen och dolkstten s ofta fljdes
t i palatsen vid lagunernas strnder.

Han befann sig i en guldskimrande sal. Kring vggarna hngde tunga
gobelnger, och pelarna, som uppburo taket, voro af renaste
cararramarmor. Tillbakalutad i en ftlj satt en ung, skn, ngot
korpulent kvinna. Kring hennes hvita ansikte fll ett svall af kolsvarta
lockar och hennes gon lyste mrka under pannans blekhet som prlor
satta i elfenben.

Kring mun och gon lg ett drag af stum frtviflan, sdant som man
endast ser hos hinden, nr den dende sjunker ned fr jgarens kula,
eller fondmklaren nr Grngesbergarna ro p nedgende.

Framfr henne stod en hgvxt man, kldd i en svart sammetskappa, som i
mjuka veck fll nda ned till fotknlarna. Hans profil var skarpt
skuren, rnlik, blicken som eldkol, och det svarta, stripiga hret
rckte honom till skuldrorna. Kring halsen bar han en tung guldkedja.

Med en mjuk, kattlik gest strckte han ut armen och pekade p henne. En
sklfning genomilade hennes kropp och hon drog sig tillbaka, som om hon
sett en rtta.

Intet ljud hrdes, men af hans rrelser kunde man frst, att han
utslungade ett isande: Ha! p Venezias dla dialekt.

Gripen af frtviflan reste sig den skna damen. Med en vild blick t
hger och en nnu vildare t vnster vacklade hon tre steg fram mot
mannen, med bda hnderna famlade hon vid sin strupe, vacklade s ter
tre steg tillbaka och sjnk viljels, tillintetgjord ned i ftljen.

Den mrke mannen betraktade henne kallt, medan ett diaboliskt leende
spelade kring hans smala lppar. Ha! utropade han ter, svepte kappan
omkring sig och strtade p drren, som om han endast haft tv minuter
p sig fr att hinna till tget.

Pltsligt frndrades scenen.

Canale Grande lg trolskt glittrande i mnskenet, de hga palatsen reste
sig som mrka stoder ur dess hemlighetsfulla djup och i fonden
aftecknade sig Suckarnas bro mot himlen, fastn den egentligen bort vara
belgen vid en helt annan kanal.

Fram fver den blanka vattenytan gled en gondol, snabbt framdrifven af
gondolierens ra. Den saktade farten, gled intill ett palats och
sammansmlte dr med de djupa skuggorna. D lade gondolieren ned ran,
tog i stllet upp en mandolin, rikt prydd med inlggningar i guld och
prlemor.

Hans fingrar lekte ltt fver silverstrngarna och fastn intet ljud
hrdes, kunde den unge kpmannen frst, att han sjng en vek, italiensk
ballad, dr hvarannan rad slutar p ia.

Ett fnster ppnades ljudlst i palatset, och af en osynlig hand
kastades en bukett doftande violer ned till sngaren. Han grep den
hftigt, tryckte den lidelsefullt tta gnger till sina lppar, tv
gnger till sitt hjrta, och fste den sedan vid sitt brst.

ter tonade sngen i den balsamiska natten. ter smekte sngarens
fingrar fver mandolinens strngar. ter ppnades fnstret dr uppe, och
en repstege rullade ned.

Sngaren tryckte hnderna mot sitt hjrta spolierande buketten, och
klttrade, utan nmnvrd vighet, uppfr repstegen.

nnu en gng frndrades scenen.

Den unge kpmannen befann sig ter i det rum i palatset som han nyss
frut beskt, men det var nu svept i skymning. In genom fnstret
klttrade sngaren, den skna kvinnan sprang i hans famn och de sjnko i
ett haf af sllhet.

D gled drren upp bakom dem, och p trskeln stod den mrke mannen,
kastande djfvulska blickar p dem bda, alternerande mellan henne och
honom. Bleknande af fasa sprungo de bda lskande frn hvarandra, hon
sjnk darrande ned i sin vanliga ftlj, och han stllde sig vid
fnstret med handen p vrjfstet.

Den mrke mannen strckte ut armen och utslungade ett: Ha! Detta tycktes
vara det enda yttrande, som verkligt intresserade honom.

D drog sngaren sin vrja, svngde den ett par gnger p ett rtt
planlst stt och sttte den sedan i den mrke mannens brst. Den mrke
mannen segnade ned p golfvet och dog genast, och med flickan p armen
lmnade sngaren gemaket samma vg som han kommit.

En ljusflod svepte kring den unge kpmannen. Helt pltsligt var han ter
frflyttad hem och till nutiden. Plirande i ljuset, som nnu smrtade
hans gon, kastade han en blick p den friga biografpubliken och
fiskade upp programmet ur fickan fr att se hvad det hela egentligen
skulle frestlla.




                         WILL MC NYE, DIPLOMAT


Well, boys! sade Will Mc Nye, dr han satt uppkrupen p tv p hvarandra
stllda kaggar utanfr Pattersons jrn- och herrekiperingsaffr. Hela
felet med er r, att ni r alldeles fr impulsiva.

Strngt taget anvnde Will inte ordet impulsiva, ty s sllsamma
sprkformer ingingo icke i hans ordbok. Man kan till och med lugnt
pst, att han inte hade en aning om dess existens, och om han vetat att
ordet fanns till, s hade han frmodligen funnit det misstnkt och
skjutit skarpt p det. Men lt oss terg till historien.

Utanfr Pattersons kunde man stndigt vara viss att finna en samling
gentlemn, hvars principer frbjdo dem att snka sig ned till den
arbetande individens niv, och bland dessa var det som Will Mc Nye,
sjlf med energi och intresse idkande yrkesmssig sysslolshet, fann
sina hrare.

-- Nej, pojkar! fortsatte Will. Ni  inte tillrckligt diplomatiska. S
fort ni kommer i ngon klmma, s rusar ni bums stad och gr precis
tvrt emot hvad ni borde gra. Om ngon trampar er p liktornarna, s
drar ni strax artilleri, och i nio fall af tio r det den andre, som
hinner skjuta frst. I stllet borde ni med ett smleende frskra att
det var ert eget fel, s skulle den andre bli intagen af er lskvrda
personlighet, bjuda p en Pick-me-up och kanske testamentera er en
guldgrufva eller ngot annat vrdefullt, nr han en gng dog, precis som
det str i sndagsskolbckerna.

Det r farligt att inte tnka innan man handlar. Antag till exempel att
ni en vacker kvll kommer klttrande fver trdgrdsstaketet fr att
trffa er lilla Mamie och i stllet p andra sidan trffar Mamies far
kldd i dubbelbssa. Hvad vill ni d gra?

Det frsta instinkten bjuder er, r att tvrvnda och g tillbaka samma
vg som ni kommit, men det br ni inte gra om ni inte r assurerade mot
hagelskada. Bullers pojke, lnge Hank ni vet, frskte ju en gng att p
detta stt diskret dra sig ur en kitslig situation, och det psts att
bensgaren plockade tre uns bly ur den del af honom, som oftast tangerar
sadeln.

Hade Hank varit en diplomat, s hade hans ansikte lyst upp af gldje,
nr han trffade sin Mamies pappa, och han hade gtt emot honom med
utstrckt hand och sagt:

-- Roligt att trffa er, Hutchinson, det var just er jag skte. Saken r
den att jag funderar p att kpa ett par nya hstar och d ville jag
grna ha ett rd af er, ty jag vet ju att ni r den finaste hstknnare
i den hr delen af staten.

Det dr hade smickrat gamle Hutchinsons ffnga, s att han bjudit Hank
in och ljugit honom full med hsthistorier ett par timmar och fljt
honom till drren, nr han gtt och bedt honom komma igen.

Se'n hade han suttit dr inne och funderat p, hur bra karl det nd
blifvit af Hank, som var en sdan lymmel nr han var liten, och sdan
tur det skulle vara om Mamie kunde knipa honom. Under tiden hade Hank i
lugn och ro kunnat sitta bakom ladan med Mamie.

Allt, ser ni pojkar, beror p om man har lrt sig sjlfbehrskningens
svra konst. Aldrig bli hftig! Alltid lugn och behrskning!

Store Steve, f. d. prisboxaren, tyckte att frelsningen blef litet
lngrandig, insg att ngot mste gras och gaf drfr de bda kaggarna,
 hvilka Will Mc Nye satt uppspetad, en spark, s att bde Will och
tomkrlen rullade kring i smutsen.

Will var uppe p sekunden och rusade p Steve, men blef genast mera
stillsam, nr Steve med varm hand utdelat ett par stjrnsmllar p
beprfvadt boxarmanr.

Nr Will en kvarts timme senare vaknade, stod en talrik och vnligt
stmd samling ynglingar lutad fver honom.

-- Hur r det med dig, Will? frgade en af pojkarna deltagande.

-- Tack, bttre nu! kved Will svagt. Men allting snurrar rundt fr mig.

-- Ja, ser du, fortsatte den vnlige mannen. Felet med dig r att du r
alldeles fr impulsiv. Du har inte lrt sjlfbehrskningens svra konst.
Aldrig bli hftig! Alltid lugn -- -- --

Will Mc Nye, diplomat, trefvade svagt efter revolverfickan, och sjnk
sedan ter in i medvetslshetens mrker.




                             EN ANGENM JUL


Den, som till fventyrs skulle pst, att den frsta julvecka Henry
Nelson tillbrakte i den stora mjlnarstaden Minneapolis, var den
angenmaste af de tjugufem han upplefvat, gr sig skyldig till ett
lmskt och simpelt brott mot ttonde budet, och frtjnar intet annat n
straff. De fregende tjugufyra hade nmligen stillsamt frflutit i
familjens lugna skte, i tidigare r under frtrande af mjlk och andra
lidelsefria drycker, som dock senare utbyttes mot glgg och andra mera
vlsmakande sdana.

Men under hans frsta julvecka i Minneapolis hade det varit klent
bestlldt med drickat, och fven intagandet af den i fast form
frekommande nringen, af hvilken kroppen ju har ett visst behof, hade
frn en dyrbar vana fvergtt till en mera tillflligtvis idkad
frstrelse.

Orsaken var att arbete, en af den mera tanklsa delen af mnskligheten
efterfikad, men, p det hela taget, oangenm motion, alls icke
tilltalade Harry. Han hade tvrtom en rtt utprglad aversion mot detta
missbruk af gudabeltet, en aversion, som under den korta tid han
innehade befattning som plankbrare, utvecklades s, att den blef hans
mst framtrdande karaktrsdrag.

Basen lade snart nog mrke till detta, och Harry blef snabbt och
smrtfritt befriad frn det pkostande uppdraget, hvarefter han brjade
tillbringa sina dagar i folkbibliotekets tidningssal, dr han studerade
tidningarnas afdelningar fr lediga platser och drmde om framtida
miljoner.

Slunda frknappades den hemifrn medhafda kassan allt mer, fram i
december tog den slut, och Henrys sociala niv sjnk automatiskt
frn den kapitalstarke tidningslsarens distinguerade till
tillfllighetsarbetarens visserligen enklare, men ngot mera profitabla.

Men under julveckan fll ingen sn, och som Henry nu var specialist p
snskottning, fll i stllet hans inkomstsiffra hgst betydligt, -- om
den nu hade frutsttningar fr ngon nmnvrd minskning, -- och Henrys
frhoppningar om ett rikhaltigt julfirande frsvunno s smningom i det
bl.

Nr nden r som strst r ocks hjlpen, som bekant, nrmast, och en
vacker dag anlnde ett bref till det rum, som Henry, mot lfte om en
hyra af fyra dollars i mnaden, arrenderade af en barnls murarnka.
Henry mottog det med stor misstnksamhet. Ty nr han ngon gng fick ett
bref, s var det vanligtvis frn ngon affrsman, som lttsinnigt
utlmnat varor till honom, och betydde i hvarje fall ett kontant utlgg
fr inkp af papper och frimrke.

Men nr han ppnade det, och i dess inre upptckte en tiodollarssedel,
blef han, mot frmodan, alls icke oangenmt berrd, utan greps i stllet
af en stilla undran om hvem den behjrtade afsndaren mnde vara. Och
fr att stilla denna berttigade nyfikenhet drog han fram kuvertets
innehll i dagsljuset.

Dateringen Bransfield, N. D., 21 Dec. 1909 kastade ljus fver
fenomenet, ty Henry hade en farbror i denna lilla prriehla, och med
gladt hjrta lste han vidare:

   My dear npju Henry!

   Ja supposar att du inte haret fr najst down dr i Minneapolis s
   hr midt i vintern fr ja knner vl till hur njukommare jusa te
    ha det. Drfr skulle ja lika att ha dej spnna krissmas hr
   hos mig i North Dacota och hopas att du kan f ledit frn din
   jabb om du har nn men de har du vl inte och g hit upp. Ja
   sender tio daler till ticket och snt som du nidar ifall du inte
   har monni sjlf och vill ha reda p om du kommer s rita ett
   letter och sj ifrn s ja fr vetat. Om du har jabb och inte kan
   g hit utan att losan s stanna och d kan du kipa tiodalern som
   en krissmaspresent frn mig. Ja bor tv mil vster om Bransfield.
   Ja skall mita med buggyn vid trnen nr du kommer annars frga
   bara efter Nelsons farm.

                                             Your affectjent uncle
                                                     _Pit Nelson_.

Nr Henry lst brefvet utfrde han en indiandans af gldje, men stoppade
diskret undan sedeln, nr den barnlsa murarnkan kom fr att se efter
om det hndt ngon olycka eller hvad det var frgan om.

Den dagen kostade Henry p sig en femtiocentsmiddag, en lyx som han inte
p mngen god dag hngifvit sig t, och rkte en femtoncents cigarr
efter maten. Kvllen tillbraktes p Unique-teatern, kostnad 20 cents.
Dessutom superade han. Tjugufem cents.

Fljden af detta tygellsa lefnadsstt blef, att han, nr han tidigt p
julmorgonen skulle resa till Bransfield, gde precis sju dollars och
femtio cents. Biljetten kostade sex och femtio. Allts summa en dollar
kvar att lefva p under vgen. Det var ju inte fett, men kunde vl rcka
nr biljetten dock var betald.

Henry satt och halfsof p tget nr det framemot kvllen krde in p en
liten station och konduktren skrek Bransfield. Med ett hopp var han
uppe frn stet, grep sin suit-case och skyndade ut i hopen af farmare
och dagdrifvare, som trngdes p perrongen. Och s ngade tget bort.

Folket p stationen skingrades och gick hvar och en till sitt, och Henry
blef frvnad fver att farbrodern icke mtt som han lofvat, ty ingen
hst och buggy syntes till, men han tog i alla fall saken lugnt, ty tv
engelska mil var ju ingen vg, det kunde han g p ungefr en halftimma.

Men som han varit sparsam under resan, hade han nnu femtio cents kvar,
och han beslt att omstta dem i fda innan han brjade sin vandring, ty
han var ganska hungrig.

Midt emot stationen lg ett envningstrruckel,  hvars liberalt
tilltagna skylt lstes de stolta orden Grand Hotell. Henry knde fr
skerhets skull efter i fickan att femtiocenten lg skert kvar, och
steg in.

Vestibulen, som fven var kombineradt caf och matsal, var ett stort rum
med en disk och tv bord utan dukar, allt belget i bortre ndan af
lokalen. Lngs vggarna sutto en rad mn, som alla kritiskt betraktade
nykomlingen, medan de med en ihrdighet, som vore vrdig ett bttre
ndaml, bespottade den frn dem mest aflgsna delen af det
sgspnsbestrdda golfvet.

Henry tvekade ett gonblick, men gaf sig sedan ddsfraktande in i
rummet, vigt undvikande de frn alla hll flygande tobaksblaskorna, och
lyckades verkligen utan olyckshndelse taga sig fram till disken.

Dr fanns naturligtvis inte en mnniska.

Han knackade. Intet synbart resultat.

Han knackade igen, denna gng hrdare och mera energiskt, men lyckades
endast i ngot hgre grad uppvcka de friga gsternas intresse.

Vid tredje knackningen kom dock resultatet. Det var groft byggdt,
vrtigt i ansiktet, af stadgad lder och i all synnerhet ovettigt. Det
var en hon.

Henry var alltid artig mot damer, i synnerhet nr de sgo bra eller
starka ut, och han anvnde drfr sllsynt utvalda ordalag nr han af
den ljufva sylfiden begrde en kotlett.

-- Det ha vi inte, men en biffstek kan ni f! rt damen. Och r ni inte
njd med det, s fr ni vara utan.

Henry tackade, och gick in p att ta en biff, och hon aflgsnade sig med
en blick, som om hans order varit en personlig frolmpning mot henne.

Hade Henry varit arbetsls en lngre tid, s ndrades detta frhllande,
nr han fick biffen, men fven den mste till slut ge med sig under
pverkan af tidens tand och Henrys allvarliga bemdanden, s att den
unge mannen till sist lyckades gra slut p den.

Nr Henry hade tit frgade han efter vgen till Nelsons farm och fick
anvisning t hvilket hll han skulle g.

Vinternatten lg bl fver jorden, stjrnorna gnistrade kallt och snn
lg i mjuka slingor fver rullprriens stelnade dyning. En bitande,
frostig vind blste Henry i ansiktet nr han vandrade sin enformiga vg
mot vster, och han tyckte, att det var en ganska kuslig promenad. Det
skulle smaka att inom kort sitta, vlkomnad och omhuldad i ett varmt rum
hos sin farbror.

fven den lngsta vg tar dock slut, och Henry anlnde s smningom till
en farm, den frsta han trffat p sedan han lmnade staden. Han
knackade p, och drren ppnades af en ldre man med buttert utseende.

-- r det hr Nelson bor? frgade Henry.

-- Det r det, svarade mannen.

-- All right! Jag r hans brorson Henry, som han bjudit hit till jul.
Kom med tget fr en timma se'n. Hvad han skall bli glad nr han fr se
mig!

Och han frskte trnga sig in.

Men mannen stod orubbligt kvar i drrppningen och betraktade Henry
forskande och misstroget.

-- Jas, r det s? svarade han sfligt. Det mtte vl vara ngot fel
med det d. Jag sjlf r Nelson, och jag har ingen bror och nnu mindre
ngon brorson och han heter inte Henry. Och jag blef inte alls glad, nr
jag fick se er.

Henry stirrade frvnad p mannen och sade:

-- Well, d har jag vl tagit miste! Vet ni om det bor ngon annan
Nelson hr i nrheten af Bransfield.

Mannen log.

-- Nej, hr bor ingen annan Nelson i nrheten. Fr rsten heter inte
stan drborta Bransfield utan Bransville. Bransfield ligger femtio mil
lngre vster ut.

Och s slogs drren igen.

Henry stod kvar en stund och betraktade den stngda drren, se'n vnde
han sakta och gick, pank och frusen, med lngsamma steg tillbaka mot
Bransville och det trefliga hotellet.




                                SPINDELN


Innan det kastade Max O'Rell och John Hunter tillsammans bland
Colorados berg, hade de varit kamrater vid Yale-universitetet, hvars
frger bda frsvarat, den ene som lpare, den andre i roddarlaget, i de
rliga idrottstflingarna mot Harvard. Sedan dess hade de icke sett
hvarandra p mnga r, frrn de hndelsevis trffades p ett hotell i
Denver.

D var Max bergsingenjr och skulle fr ett stort grufbolags rkning upp
i bergsregionerna, fr att underska ett af bolaget inkpt omrde, inom
hvilket man trodde, att en stor mineralrikedom skulle finnas, och John,
som var en rik man, reste fr sitt njes och sin hlsas skull.

Det blef ett gladt terseende mellan de gamla kamraterna. Glada minnen
frn universitetstiden upplifvades, och nr tiden till sist kom, att Max
mste antrda sin expedition, beslt John att flja med, i synnerhet som
han dr uppe i bergstrakternas hga, rena luft nog skulle tervinna sin
frlorade hlsa.

Ngra dagar senare befunno de sig dr uppe, och Max grep sig genast an
med sitt arbete, underskte systematiskt bergen och samlade mineralprof
ur bckarna fr att sedan kemiskt analysera dem. John, som ocks var
intresserad af mineralogi, hjlpte kamraten och fljde med p hans
strftg, -- hvilka ofta strckte sig lngt frn lgret -- nr han hade
lust drtill, och var dessemellan hemma i lgret och tjnstgjorde som
kock.

Det var hgsommar. Coloradoluften var klar som glas, och fjlltopparna
glnste som silfver i solen. Frn hjderna kunde de bda kamraterna se
ned p landet, som suckade under den gldande hettan, men dr uppe blef
den aldrig intensiv, och de tillbrakte hrliga dagar, fjrran frn
vrldens flrd och i en natur, som fvertrffade sjlfva Eden.

Under mnga veckor voro Max' underskningar fruktlsa, berg efter berg,
omrde efter omrde granskades, massor af mineralprof analyserades, men
icke ett spr fann han af del metall. Redan brjade han tvifla p
mjligheten att n ngot resultat, nr han helt ovntadt, p ett omrde,
som han redan i det nrmaste genomskt och var beredd att lmna,
lyckades pvisa tydliga om n svaga spr af guld i gruset af en bck,
hvars snabba vatten flt fram fver en plat, efter att i brusande
kaskader ha kastat sig hufvudstupa utfr ett skyhgt fjlls svindlande
branter.

D vcktes intresset p nytt till lif, och tillsammans underskte Max
och John bckens botten nda fram till bergets fot. fverallt samma spr
af guld i bottengruset, litet rikare kanske nr de kommo nrmare berget,
men dock i alltfr ringa mngd fr att det skulle lna sig att ska
utvinna det. Men hgt druppe, ngonstdes i fjllet, fanns dran, som
p ngot stlle skerligen gick i dagen hvarvid kvartsen sndersmulades
och skljdes med af det strida vattenfldet.

Nu var det slut p strftgen fr ngon tid, och de slogo permanent
lger  en glnta i en liten tt skogsdunge, som lg strax bredvid foten
af fjllet. Frn detta lger skulle de sedan noga underska berget
fljande bckens lopp, och de berknade, att de p detta stt rtt snart
och med jmfrelsevis stor skerhet skulle finna dran. Ty att de icke
skulle uppge spaningarna frrn de funnit den, var en sak, som de fast
beslutat.

John var nu intresserad p fullt allvar, och fljde troget sin vn
dagarna i nda p de anstrngande klttringarna i berget. Snart sagdt
fot fr fot underskte de berget dr de gingo fram, knackade med sina
hammare prof ur stenen fr att sedan krossa och analysera dem om
kvllarna. Hgre och hgre stego de, uppfr branta stup och klippor,
ofta p platser dr rep och alpstafvar mste tillgripas, och icke sllan
hnde det, att John fick sitta och vakta ett rep, som slagits kring ett
stenblock, medan Max dinglade nedanfr och sorgflligt underskte ett
tvrbrant stup, utfr hvilket bcken kastade sig i en glittrande kaskad.

Icke ett spr af guldfrande kvarts stod dock att upptcka, och John,
som icke hade sin vns bulldoggsenergi, brjade trttna p leken. Drfr
freslog han en kvll, nr de sutto med sina pipor vid lgerelden, att
de fljande dag helt enkelt skulle bestiga berget, fljande bckens
fra. Det funnes ju alltid en mjlighet, att kvartsen p ngot hgre upp
belget stlle s tydligt syntes i dagen, att vidare underskningar voro
fverfldiga.

Max fann frslaget godt, ock dagen drp begfvo de sig af uppt
hjderna. Det var en mdosam klttring. Dr de kunde, fljde de bckens
lopp men d och d blefvo de af branta stup ndsakade att gra vida
omvgar, och nr de, efter ett par timmars klttring, ptrffade en
grsbevuxen afsats, beslto de genast att gifva sina uttrttade lemmar
litet hvila, och p samma gng smaka p matscken.

Nr piporna kommit i gng, gick Max fram till bcken, som lustigt
porlade fram ett stycke frn den plats dr de slagit sig ned och tog upp
en handfull grus frn dess botten. Genom att taga vatten i handen och
skaka den, vaskade han bort strre delen af gruset och rckte John
rsten:

-- Se! Guld igen. dran ligger tydligen nnu hgre upp, och ditt goda
frslag har inbesparat tskilliga dagars arbete.

John lt blicken glida uppfr berget dr bckens hvita band drog ett
streck mot den mrka stenen.

Pltsligt grep han Max i armen och pekade uppt.

-- Se! utropade han.

-- Hvad? dran syns vl inte p s lngt hll? svarade Max skrattande.

-- Afsatsen druppe!

-- Ja ... Hvad r det med den?

-- Bcken kastar sig ned fver kanten.

-- Ja visst! Inte r det s mrkvrdigt.

-- Men hvad ser du ofvanfr afsatsen.

-- Ingenting srskildt.

-- Nej, just det. Bcken syns inte mer. Den brjar p afsatsen dr uppe!

Max lt blicken glida uppt. Riktigt. Ofvanfr afsatsen syntes ej bcken
mer.

-- Men -- -- men -- --, stammade han. Den kan ju inte brja dr. Dess
klla mste vara vid sngrnsen.

-- Borde vara, ja. Men som du ser brjar den i alla fall p afsatsen.
Och orsaken r just hvad vi nu skola underska.

Nu var all trtthet som bortblst, och med febril ifver klttrade de tv
kamraterna uppfr det besvrliga stycke, som skilde dem frn den fre
afsatsen.

Snart stod Max druppe, och med ett frvnadt utrop brjade han hala i
liflinan fr att hjlpa upp kamraten. Framfr dem lg mynningen till en
djup grotta, och ur dess inre framrusade bcken, med ett dn, hvilket
genom ekot frn vggarna lt som ett skmuller.

-- Den hr utfrden tycks bli betydligt intressantare n vi tnkt oss,
ropade Max, men srdeles profitabel blir den nog inte. Bcken kommer
naturligtvis genom ngon spricka i berget frn den eviga isen dr uppe,
och passerar gulddran p sin vg ned. Allts ligger dran midt inne i
berget ngonstdes mellan den dr afsatsen och toppen, och under sdana
omstndigheter r det vl knappast troligt att vi komma att stra dess
frid. I hvarje fall skola vi underska grottan och se hur lngt in den
strcker sig. Om hr endast funnes litet ved, s att vi kunde gra
facklor!

-- Jag har min lilla acetylenlykta i ryggscken som vanligt. Det ljuset
frslr ju inte mycket, men vi f vl i alla fall nja oss med den.

-- Fram med lyset, min son. Vi f vl titta p insidan vid det ljus vi
ha. Fr rsten har jag nnu litet hopp om att finna dran dr inne.

Med den lilla cykellyktan i handen steg Max frst in i grottan och John
fljde ttt efter. Bottnen var ojmn och bestrdd med nedfallna stenar,
och de fingo g frsiktigt fram fr att icke stupa fver ngon af dessa.

Nr de kommit ngra tiotal meter frn mynningen, stodo de helt pltsligt
framfr grottans bortre vgg. Grottan var slut. Och ur en ppning i
vggens undre kant brusade bcken fram, skummande och frsande som om
den nedstrtat frn en strre hjd.

-- Hr tycks det vara stopp! yttrade Max. Om vi vilja lngre in, s f
vi synbarligen anvnda dynamit.

-- Ja. Vi f vl nja oss med att ha kommit s hr lngt. Men det br
inte hindra oss att underska grottans vggar. Kanske ha vi hr det
trdda mineralet.

Max lyfte lyktan och lt hackan falla mot vggen. Den var hrd, solid
granit.

-- Fordmdt! Guldet finns dr uppe i berget.

Han vnde sig och lt lyktskenet falla p sidovggen.

-- Samma material. Och med en frargad tbrd slog han ett hrdt slag
med hackan mot stenen.

Med ett utrop lt han hackan sjunka, och bda kamraterna sgo ett
gonblick p hvarandra.

-- Hrde du? frgade Max.

-- Ja, ihligt!

-- Tydligen ett nytt galleri af grottan.

ter lt han hackan tungt falla mot berget, och ter hrdes samma
ihliga ljud frn bergets inre.

-- Det hr mste ocks underskas, sade han. Att dma af ljudet kan
vggen icke vara mera n ett par tum tjock, och det kunna vi med vra
hackor snart nog bryta oss genom.

-- Right, oh! svarade John, och grep sig genast verket an.

Efter att ha stllt lyktan p en sten, s att dess sken fll rakt p
berget, brjade de med sina hackor bearbeta samma punkt. Stenflisorna
flgo kring hackorna och efter en stund slog Max' hacka genom vggen.
Nr de vl ftt hl gick det raskare genom att bearbeta dess kanter, och
snart hade de frstorat det s pass att en arm, kunde stickas in.

D tog Max lyktan, och lt ljuset falla in. Det upplyste svagt ett litet
omrde, men utanfr den darrande ljuskretsen stod mrkret svart som en
vgg.

-- Det hr galleriet tycks ocks vara rtt stort, anmrkte Max och grep
ter sin hacka. Hugg i, s skola vi snart vara inne.

ter fllo hackorna mot hlets kanter, och slagen ekade som kanonskott
genom de bda grottorna. Stensplittret hopades allt mer p grottans
golf, och efter en stunds anstrngande arbete var hlet stort nog att
slppa in en person.

Nr lyktan ter instacks genom ppningen visade den grottans botten ett
tiotal fot under den gamla grottans niv, men vggarna frsvunno borta i
mrkret, utom rckhll fr lyktans lyskraft.

-- Well, vi g vl ned! freslog John.

-- Naturligtvis! Bind fast repet kring stenblocket dr borta, s fira vi
oss ned en och en.

Max gick fre, och nr han ntt bottnen, kom John efter. Nr de lyste
utefter vggarna frefll det, som om grottan var cirkelrund, och dess
botten, slt som ett golf, var konkav, och sluttade sledes starkt mot
midtpunkten.

-- Hll fast i repet medan vi g nedt, beordrade Max. Det kan ju finnas
ngot hl eller dylikt, som inte r angenmt att falla ned i.

John grep med ena handen fast i repet, och tog med den andra Max'
vnstra hand, medan de frsiktigt gingo nedt, Max fre, med lyktan hjd
fver hufvudet. Sluttningen var jmn och regelbunden, och ljudet af
deras steg ekade mot grottans vggar. Af ljudet kunde de dma att de
befunno sig i ett vldigt hvalf, vl tio meter hgt och kanske fem
gnger detta mtt i diameter.

De hade gtt kanske tjugu meter frn hlet, nr Max pltsligt ropade
till och konvulsiviskt kramade Johns hand. Ljudet af ropet terkastades
i ett ronbedfvande eko, och John sg framt, t det hll dit Max'
blick var riktad. En namnls fruktan smg sig p honom och kom hans
lemmar att stelna, kallsvetten trngde fram p hans panna och en kall
kre lpte efter hans ryggrad.

Ty dr, midt i hlan dr bottnen var som djupast, kunde man i lyktans
bleka och darrande sken urskilja ett djur, en meterhg jttespindel, med
ludna lemmar och vldiga gifttnder, och som betraktade dem med stelt
blickande, utstende gon.

En stund stodo de s, mnniskorna och djuret, orrliga midt emot
hvarandra, men s smningom terfick Max sin sjlfbehrskning och ryckte
i Johns arm.

-- Din revolver! Fort!

John drog sin hand ur Max' och trefvade med darrande fingrar efter
hlstret.

Det var tomt! Han hade lmnat revolvern dr nere i lgret, tusen meter
nedanfr.

Men knifven! Med vnstra handen slppte han repet och grep tag i
knifskaftet och tog drvid ett steg t sidan fr att kunna mta det
anfall, som helt skert icke kunde utebli.

Hvad som hnde under de nsta sekunderna visste han knappast sjlf. Han
halkade kanske eller snafvade p Max' fot. I hvarje fall fll han
raklng och rullade nedt sluttningen, tills han pltsligt, yr af
fallet, fann sig ligga midt under spindelns vldiga kftar.

Med ett rop af fasa rusade Max fram fr att med blotta hnderna hjlpa
sin kamrat.

Men spindeln rrde sig icke. Dess ludna lemmar stodo lika orrliga, de
utstende gonen stirrade lika stelt framt.

Den var dd!

I detta vldiga, hermetiskt tillslutna grotthvalf hade den blifvit
innesluten och p grund af tyngdkraften glidit ned till det konkava
golfvets midt.

Max hjlpte upp sin kamrat och tillsammans betraktade de odjuret, som
stod dr i all sin vidrighet. Ja, det var otvifvelaktigt ddt, ddt och
frtorkadt.

Utom sin jttestorlek skilde det sig p intet stt frn de vanliga
rofspindlarna. Samma ludna ben och tjocka bak-kropp och, framfr allt,
samma obarmhrtiga kftar, som de vanliga flugfngarna.

-- Det dr var en otreflig kund att mta i lifstiden, yttrade Max till
slut.

-- Jo skert! Han tog nog bde fr och getter. Gud vete, fr rsten, om
ens mnniskan gick fri. Det skulle roa mig att veta hur mnga exemplar
af slktet Homo, som den dr otckingen tagit lifvet af.

-- Inga, min son! svarade Max. P den tiden, d den gynnaren hade
hlsan, var fader Adam nnu inte konfirmerad. Ja, frmodligen skulle det
drja tskilliga tusen r innan mnniskoslktets frsta representant var
destinerad att brja sin bana p den hr planeten, nr den
naturrevolution intrffade, som inneslt denna spindel i sin hermetiskt
tillslutna graf. Det r ett djur frn vrldens barndom, som str framfr
oss, stelnadt, och s frtorkadt, att jag finner det underligt att det
icke fll ihop till stoft, nr vi slppte in luften till det. Om du rr
vid honom s kan du vara viss om, att han frvandlas till damm.

John lyfte sin ena fot, och vidrrde spindeln ltt med stfvelspetsen.
Men det som Max vntat intrffade icke. Spindeln var hrdnad och hll
ihop.

-- Han r, frdme mig, segare n jag trodde, utropade Max, nr han sett
hur experimentet utfallit. D mste vi ha upp honom i dagsljuset.

-- Men hlet r fr litet!

-- S f vi helt enkelt gra det strre.

Sagdt och gjordt! Snart stodo de ter i den fre grottan och bearbetade
med sina hackor hlets kanter. Det var ett hrdt arbete, men de hllo i,
och efter en timma var hlet stort nog. D gingo de ter ned, anbrakte
frsiktigt repet kring spindelns kropp och brjade hissa upp honom. John
stod i nedre grottan och styrde med alpstafvarna djuret, s att de skra
benen ej skulle brytas, nr Max drog upp det, och om en kort stund var
det uppe.

Nr John s klttrat upp, togo de djuret mellan sig, och ngra minuter
senare stod det ute i solskenet fr frsta gngen p gud vet hur mnga
tusen r!

-- Det dr blir ngot fr Yales museum! yttrade Max belten, nr de ftt
spindeln oskadad ut. Hvad Harvard-universitetet skall grnska af afund.

-- Jo, ngot! Och inte bara Harvard, utan hvartenda museum i hela
vrlden, som ngot hller p sig sjlf. Den hr lskliga freteelsen r
ju fullkomligt unik och det absolut finaste i sin genre, som hittills
har ptrffats. Jag hller tusen kalla dollars mot din gamla hatt, att
intet museum i kristenheten har ett exemplar af den hr spindelarten, om
ens ngon har en aning om att den existerat. Tills vidare ro vi helt
visst de enda existerande mnniskor, som sett ett dylikt exemplar.

-- Men lnge skola vi inte blifva det. Yale skall bli en vallfartsort
fr vrldens alla zoologer.

Att bra ned spindeln visade sig icke vara ngot ltt arbete. Med
tillhjlp af repet och stafvarna fingo de hissa den frn utsprng till
utsprng, frn klippa till klippa, nedfr branta stup och nstan slta
bergvggar, med en svindlande afgrund nedanfr. Omsider kommo de dock,
svettiga och uttrttade, ned p slta marken, dr de kastade sig i
grset fr att hvila.

Nr de ngot s nr tervunnit krafterna, surrades spindeln frsiktigt
fast vid alpstafvarna, och med dessa p axlarna buro de den hem till
lgret. Dr stllde de djuret framfr tlten och sedan de n en gng
beskdat det, brjade de gra sin middag i ordning.

Bergbestigningar, i synnerhet i Colorado, ge en hrlig aptit, som icke
ens den lngt ifrn angenma anblicken af jttespindeln kunde minska,
och efter en kraftig mltid tnde de bda kamraterna sina pipor och lade
sig i grset fr att njuta sin siesta.

Pltsligt satte John sig upp.

-- Det var vl endast en solreflex, sade han, men jag skulle kunna svra
p, att jag sg spindelns gon rra sig. Icke mycket, det var snarare en
darrning n en rrelse, men ngot var det.

Max skrattade.

-- Naturligtvis en solreflex, som du sade, eller ocks en synvilla.
Frmodligen det senare. Lik som titta har jag hrt talas om, men att en
spindel, som varit dd i ngra tusen r, rr gonen ..., nej tack.

John instmde i skrattet.

-- hnej, knappast! Men, fr frigt, hvarfr inte? Ingenting r ju
omjligt hr i vrlden.

-- Jo d. Det finns en hel del saker, som ro absolut omjliga, och till
dem rknar jag, att den hr arachniden, som afled medan nnu vra
frfder roade sig med att dingla vid svansen frn ngon trdgren,
skulle brja rulla med gonen som en tragedienne. Snart ser du vl honom
dansa can-can ocks, men d kommer jag att sl ut det som r kvar af
vrt lilla spritfrrd.

-- Jag vet knappast nd, om det vore mera underbart n att finna honom
i en hermetiskt tillsluten grotta eller att han, fverhufvud taget,
finns till. Hos insekter och andra lgre stende djur bevaras
lifsgnistan, som du vet, ofta fverraskande lnge. Visserligen r vl
vrt lilla monstrum s ddt det kan bli, men det skulle dock, enligt min
sikt, vara en mjlighet, att en gnista lif nnu funnes inom odjuret.

-- Knappast!

-- Det r en million mjligheter mot en att det finns, men hur var det
med grottan? Skulle vi inte i morse ha gapskrattat, om ngon sagt oss,
att vi skulle gra ett sdant fynd, som vi gjort, och p en sdan plats?

-- Tack, min son! Men frlt att jag ftt nog af din rika fantasi och
fredrar att g ut i skogsdungen med bssan en stund medan jag smlter
visdomsorden. Litet fgel skulle smaka rtt bra som ombyte i dieten,
eller hur?

-- Mycket, medgaf John. Lycka till! Jag fr min del skall sofva middag
hr hos vr ludne vn, tills du kommer tillbaka.

Med dubbelbssan under armen gick Max och dref i skogsdungen, men
jaktlyckan var klen. Knappast ngot skjutbart syntes till, och det lilla
som fanns, lagade sig regelbundet undan innan Max lyckades komma inom
skotthll. Nr detta fortgtt en timmas tid trttnade han och vnde
stegen tillbaka mot lgret. Det var ju betydligt mera angenmt att sitta
med sin pipa utanfr tlten n att p detta stt traska omkring utan att
f ett lif.

Han hade hunnit till kanske femtio meter frn lgret, nr han pltsligt
stannade.

Ett skri, s skrande och hemskt, att det kylde blodet i hans dror,
ljd dr bortifrn, kastades frn klippa till klippa och upprepades af
ett tusenstmmigt eko till en enda helveteskr. Det var skriet af en
mnniska i ddsnd.

Med en kraftig viljeanstrngning hmtade han sig och rusade, med bssan
i hand, blindt bort mot lgret. Kommen till kanten af glntan stannade
han ter, slagen af fasa vid den syn, som mtte honom.

Framfr tlten lg hans kamrat, likblek och med gon som tycktes trnga
ut ur sina hlor. fver honom, med de vldiga kftarna snkta i hans
strupe, lg den ludne jttespindeln.

Med ett rop rusade Max framt lyftande bssan. Spindeln slppte sitt
offer och dess gon riktades ondskefullt mot den nye angriparen.

John reste sig p armbgen.

-- Hjlp, Max! stnade han, och Max sg med en blick, att hans lif nnu
skulle kunna rddas.

S kom spindeln. Pltsligt, med otrolig snabbhet strtade den mot honom
och han hann icke lyfta bssan upp till axeln innan den var honom inp
lifvet. Men hans sinnesnrvaro lmnade honom icke denna gng. Med bssan
hlft lyftad rnde han mynningen mot den framstrtande spindeln och
tryckte p bda hanarna.

Det blixtrade till, och knallen rullade lngt ut fver platn. De bda
kompakta hagelsvrmarna trffade spindeln midt mellan gonen och
stoppade hans vilda anlopp, krossade hufvudet och frvandlade p ett
gonblick hela den frtorkade kroppen till atomer.

Nr rken skingrats sjnk endast en sky af grtt stoft sakta mot marken.
Det var allt som terstod af Max O'Rells och John Hunters vetenskapliga
fynd.




                           DEN NYA LRARINNAN


Nr lsaren ser ofvanstende rubrik, rusar han naturligtvis genast, i
sitt vanliga ofrstnd, stad och drar den slutsatsen, att jag mnar
bertta den dr gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla
vrlden berttat tminstone en gng i sitt syndfulla lif.

Historien, ni vet, om den unga och skna lrarinnan, som anlnder till
den fruntimmersfattiga grufstaden, dr hon genast blir freml fr den
mst intensiva uppvaktning frn den vilda men ridderliga och i dylika
fall mycket strfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes skne
samt abnormt dle ynglingen af god familj vgar sig inte fram, ty han
tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike,
lumpne och i tidigare r efterlyste grufgaren.

Lsaren torde minnas, att den senare vid ett tillflle sker kyssa
lrarinnan, men detta frfrliga brott hindras af den dle ynglingen,
hvilken dagen drp hittar en guldklimp, hvarefter han sjlf tager sig
det kyssande, som skall utfras i berttelsen.

Brllop! Allmn gldje!

Nr ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt frekommande
godstget afresa p sin wedding-trip, str grufgaren p perrongen och
utslungar en frbannelse efter dem, men skuffas af en rttnkande
bromsare under tget, dr han krossas under folkets jubel.

Sedan den dle ynglingen vxlat guldklimpen, ger han bromsaren en strre
pnningsumma i belning, s att han kan kpa en broms sjlf och bli sin
egen samt gifta sig med sin Mary. Och s slutar alltsammans lyckligt.

Lsaren tar fullkomligt fel! Det r inte den lrarinnan, som jag mnar
tala om, utan en helt annan. Min lrarinna r inte ens slkt med den
ofvannmnda.

Den lrarinna jag menar anlnde till Harristown med det ordinarie tg,
som oftast brukade anlnda s dr vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag.
Skn var hon vl knappast, men hade ett frdelaktigt utseende, var
lng och smrt och rrde sig p ett stt som lt frst, att hennes
muskler voro hrda och smidiga.

Stadens sysslolsa unge mn, d. v. s. nittio procent af befolkningen,
voro som vanligt nere fr att se p tget, och de blefvo lika angenmt
fverraskade som varmt intresserade, nr de sgo henne stiga af. Man
hade nmligen icke vntat henne p ett par dagar n, ty ferierna rckte
nnu en vecka, och den omstndigheten, att hon kom tidigt och sledes
skulle ha ett par dagar lediga, vckte angenma frhoppningar i mer n
en ung, tobakstuggande kopojkes hjrta.

Lugnt och obesvradt, trots de mnga par gon, som riktades mot henne,
gick hon fram till den f. d. sprvxlare, som tnjt rang, heder och
vrdighet af stins och frig stationspersonal vid Harristowns palatslika
centralbangrd, slog honom p axeln s bekant som om hon knnt honom i
hela sitt lif och sade okonstladt:

-- Jag r den nya lrarinnan. Kan ni sga mig hvar skolan ligger?

Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest knd under namnet
Brandy-Ned, rkade st i nrheten, och som han hade sitt anseende att
uppehlla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sllskapston:

-- Bry sig inte om den dr murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Flj
med mig, Edward Baker Esq., s skall jag visa vgen. Jag r van att ta'
s'na dr sm stungar under mina vingars skugga.

Lrarinnan vnde sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes
svar. Men mr Bakers talrikt frsamlade umgnge fick till sin uppbyggelse
se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brtte och stamma:

-- B-ber om urskt, miss! Jag menade ingenting illa.

Hvarefter han, under sina vnners ngot bullersamma bifall, drog sig
tillbaka.

Lrarinnans anseende var orubbligt befstadt och hon gick oantastad till
skolan.

Kassren i South Dacota Farmers and Cattlemens bank, mr C. B.
Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens
societet, och anvnde krage vid strre fster, hvarfr han ansg sig
vara den, som borde nska lrarinnan vlkommen till samhllet.

Till den ndan tog han, dagen efter hennes ankomst, p sig kragen midt i
veckan och gick till skolan fr att presentera sig.

Nr lrarinnan hrde hans rende, smlog hon mot honom, och mr Smithsons
icke alldeles kalla hjrta smlte som vax. Den halftimma han tillbragte
hos henne var en af de angenmaste stunder han upplefvat i Harristown,
ty den lilla skolfrken omhuldade honom s, att han, nr han gick
drifrn, var fullt p det klara med, att om den nya lrarinnan gaf
honom korgen, s vore hans lif lika frfeladt som den bekante tjurens,
som stngades med expresstget.

Hemkommen till sin kala ungkarlskammare knde han skarpare n ngonsin
frr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem vrme och
trefnad och slipa af kanterna p hans ensamma lif. Fljden hraf blef,
att han redan samma afton tog en promenad, som hndelsevis frde honom
frbi skolan. Och, tnk bara! I ett af fnstren stod den frtjusande
lrarinnan och nickade t honom. Smithson hlsade med en i Harristown
dittills oanad artighet -- och hon vinkade t honom att komma in.

S m, s bedrande och, framfr allt, s ltt tillgnglig hade Smithson
aldrig kunnat tnka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vnlighet tog
han hennes hand.

Hon drog den inte tillbaka.

Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstnd.

D tryckte han henne hftigt till sitt varmt klappande hjrta, och hon
gjorde ingen rrelse fr att undvika honom, utan lutade hngifvet,
motstndslst sin rosenkind mot hans kulrta vst och lyssnade villigt
till de krleksord han hviskade i henne ra.

Men nr han frskte kyssa henne, slet hon sig ls.

-- Nej, Charl -- -- mr Smithson, det hr gr inte an. Jag r en rbar
flicka.

-- Det vet jag, lskade! andades Smithson. Men hvarfr -- -- --

-- Vi ro alltfr litet bekanta n, mr Smithson, -- hviskade hon
rodnande. -- Men sedan -- kanske!

-- Hvarfr kanske?

-- Nja! Kanske inte kanske.

Smithson _gick_ inte hem den kvllen. Han dansade. Och han somnade i sin
enkla enmanssng fr att drmma ljufva drmmar, som ju alltid r
brukligt vid dylika tillfllen.

Morgonen drp vaknade han ngot trtt af drmmarna, men blef fullt pigg
igen nr han skulle klda p sig och fann att han tappat sin plnbok. En
i Harristown tappad plnbok r nmligen i de flesta fall frlorad fr
garen, ty invnarna i staden ro praktiskt folk och taga vl vara p
alla vrdefreml en ndig frsyn kastar i deras vg, fven om en annan
person under sken af lag och rtt gr ansprk p det upphittade som sin
egendom.

Visserligen innehll plnboken ett minimum af kontanter, men dr fanns
fven formeln till kombinationslset  bankens kassahvalf, och fastn
kassren kunde kombinationen utantill mste han ndra lset, ty
stadsborna frsmdde, som nmndt, mera sllan den snda mammon.

Drfr smsvor kassren trots sin unga lycka, nr han vandrade ned till
banken.

Vl ditkommen fstes hans uppmrksamhet vid en liten folkhop, som
betraktade ett af bankens fnster, och han fann snart att orsaken till
detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.

Kassren njde sig inte med att smsvrja nr han med darrande hnder
lste upp drren och gick in. Dr inne var allt i sin ordning, ingenting
var rubbadt och kassaskpet var ordentligt lst. Kassren brjade snurra
p kombinationstrissan. Ett hvarf vnster, tv hger o. s. v. och s
smningom sprang drren upp. -- -- --

Alla kontanter och ltt omsttbara papper voro frsvunna. Men i gengld
lg kassrens plnbok dr. Och i ett af dess fack lg en liten
parfymerad biljett,  hvilken stod skrifvet med en prydlig
fruntimmersstil:

   lskade Charlie!

   Tack fr lnet af kombinationsformeln! Den har betydligt
   underlttat mitt arbete.

   Din egen lilla

                                                          Flossie.

Tv dagar eftert anlnde frn Chicago tv detektiver, p spr efter en
fr rn och frfalskning efterskt ung skdespelare.

Med samma tg kom den nya lrarinnan!




                             SANNINGSKRLEK


Trtta Teodor gick i solskenet sakta uppfr frsta avenyen och verkade
sitt namn. Teodor tillhrde den kategori af folk, som fdas trtta och
sllan eller aldrig lefva lnge nog fr att hinna bli uthvilade, och det
var ingen fverdrifven energi i de rrelser, hvarmed han frflyttade sin
lekamen, kring hvilken trasorna frodades i rik yppighet, framt den
solstekta gatan.

Egentligen hade det legat mera fr Teodors naturanlag att sla p en
bnk i ngon park, men nden har ingen lag, och hans icke fullt
tillfredsstllande ekonomiska stllning hade tvingat ut honom p
furneringsexpedition.

Framfr honom reste sig Andrus-byggnaden, och hans blick gled uppfr
dess tolf vningar.

I ngot af dessa hundratals kontor, satt skert en man med ett vekt
hjrta, en ledig minut och en fverfldig kvartsdollar i fickan, just en
sdan man, som Teodor nskade trffa. Och Teodor beslt att trffa
honom.

Men i denna kalla vrld mtes den framtstrfvande medborgaren ofta af
de mest ofrtjnta svrigheter, och Teodor var intet undantag frn denna
regel. Redan innan han brjat sitt vrf mtte han den frsta.

Den anlnde i form af en portvakt, som helt ofrmodadt trdde ut ur
byggnadens vestibul och stllde sig i porten fr att iakttaga, hur en
srdeles liten pojke med skoborstningslda p ryggen, lifligt bitrdd af
ngra kolleger, skte fvertyga en man frn landet om att gllande pris
fr skoborstning var tio cents och icke fem.

Teodor fick det intrycket att denne gentleman, som fr frigt hade
sllsynt kraftiga nfvar, skulle gra svrigheter om han skte passera
genom drren, och det blef klart fr honom, att hans intrngande i
Andrus-byggnaden skulle komma att fordra antingen ett mirakel eller en
taktisk skicklighet vrdig en Moltke.

Miraklet intrffade. En svettig polismans vldiga kroppshydda svngde om
hrnet, och skoborstarpojkarna frsvunno som andar. fven Teodor drog
sig, med fr honom ovanlig hastighet, bortt gatan, ty han knde af
erfarenhet polisernas lika osympatiska som svrfrklarliga vana, att
aldrig vilja lta en stackare g i fred.

Men nr han vnde sig om fr att se till, att lagens vktare icke till
fventyrs fljde honom, sg han en syn, som var balsam fr hans sjl.
Portvakten hade gtt fram till hrnet fr att samtala med konstapeln.

Teodor gled fver gatan. Med klappande hjrta och gonen fstade p de
tv vldige gick han bort mot Andrus-byggnaden, beredd att vid frsta
misstnkta tecken ta till flykten. Men allt gick vl. Utan
olyckshndelse anlnde han till porten, och gick, i skydd af ngra
brdskande affrsmn, in i vestibulen.

Hur grna skulle han inte velat anvnda ngon af hissarna, som stndigt
susade upp och ned. Men han visste att ett dylikt frsk skulle sluta
olyckligt, och valde drfr de visserligen obekvmare, men mycket
skrare trapporna.

Snart stod han i frsta vningen, och brjade genast med knnarmin
granska kontorsdrrarna och lyssna till ljuden drbakom. P ett stort
kontor med mnga rum var det icke lnt att g in, dr funnos
kontorschefer, som inte tillto bitrdena att gna ngon tid t en
hjlpbehfvande nsta. Smrre kontor, dr det slamrades med
skrifmaskiner och pinglade i telefoner voro heller inga bra jaktmarker,
ty dr hade man brdt, och skulle skerligen kasta till honom ett kort:
Get out! i samma gonblick som han stack in hufvudet genom drren.

Nej, ett litet kontor mste det vara, dr man inte vsnades fr mycket.
Dr funnes det ju en mjlighet att man hade en minut till fverlopps, en
mindre mjlighet att man vore villig att gna honom den, och en nstan
frsvinnande liten mjlighet, att man skulle anvnda den till att ge
honom pngar.

I tredje vningen fann han hvad han skte, och ppnade efter ngon
tvekan drren. Vid en stor pulpet sutto tv unga mn midt emot hvarandra
och pratade, hvilket bdade godt, och vid ena vggen stod ett skrifbord
med rulljalousien neddragen. Bravo, chefen var ute!

Trtta Teodor strk artigt af sig det freml som hos honom
representerade hatt, och sade dmjukt:

-- Frlt, gentlemen! Har ni hndelsevis en slant att afvara t en
arbetsls?

De bda unga mnnen vxlade en blick och ett leende, som genast gjorde
honom misstnksam, och den ena af dem steg af den hga kontorsstolen.

-- Hur mycket behfver ni? frgade han vnligt.

Det svindlade fr Teodors gon. S mycket tillmtesgende hade han icke
ens i sina djrfvaste drmmar kunnat frestlla sig.

-- En kvartsdollar rcker fr mig, sir! svarade han hfligt. Ja, till
och med en tiocentare, om ni inte har mera lst.

D hnde ngot, som gjorde Teodor mycket frvnad. Den unge mannens
leende frbyttes till bistert allvar, och han rt:

-- Str du och ljuger mig midt upp i ansiktet, din blixt- - och s
vidare? En kvartsdollar skulle inte rcka tills i morgon, och sen vore
du lika illa dran igen. Ut hrifrn! Jag tl inte lgnare!

Och Trtta Teodor lmnade hastigt kontoret, vnligen assisterad af en
bred sula, och fljd af de bda unga herrarnas skadeglada skratt.

Teodors energi var icke af det segaste slaget, och detta lysande fiasco
gjorde totalt slut p den. Han frskte visserligen fatta mod till att
g in p ett par andra kontor, men misslyckades totalt, tappade den
lilla fretagsamhet han haft, gick ned fr trapporna, passerade under
fverhngande lifsfara portvakten, och stod s ter p den solstekta
gatan, inom sig frbannande vrldens ondska.

Men d vaknade ngot, som liknade en tanke, p den plats i hans kranium
dr hjrnan brukat sitta, innan dlig whisky och fga anvndning gjort
slut p den. Han fick ter ett anfall af energi, och gick s fort han
orkade ned till floden. Dr tog han af sig hatten, kaflade upp rmarna
och -- brjade tvtta sig. Lnge skulle denna hndelserika dag lefva i
hans minne.

Tvttningen fordrade, af ltt begripliga skl, ett ganska drygt arbete,
men den var dock till sist undanstkad, och Teodor reste sig, ren,
oigenknnelig.

Sedan han drefter vidtagit en del enklare frndringar i sin toalett,
begaf han sig ter upp till Andrus-byggnaden.

Lyckan gynnade honom. Portvakten var frnvarande, och obehindrad gick
han direkt upp till det kontor i tredje vningen, dr kan nyss p ett s
brutalt stt blifvit utsparkad, ppnade drren och steg in.

Chefen var fortfarande ute, och de bda unga mnnen logo ter, nr de
fingo se honom. Men de tycktes inte knna igen honom.

-- Gif en slant t en stackars arbetsls! bad Teodor, men hans stt var
nu mera skert n frut.

Samme unge man som frut gled af stolen och gick, vnligt leende, fram
emot honom.

-- Hur lnge har ni varit arbetsls? frgade han intresserad.

-- I det nrmaste tre r, svarade Teodor, blygt frgtande de tre
mnader d han, p polisdomare Holts initiativ, befrmjat
makadamindustrin.

-- S! N hur mycket behfver ni?

-- Well, svarade Teodor eftersinnande. Ungefr en half miljon eller i
vrsta fall en kvarts r nog hvad jag strngt taget behfver, men om
herrn inte har beloppet till hands, s tar jag grna mot en tia eller s
i afbetalning.

Den hastighet, hvarmed Teodor denna gng lmnade kontoret, stllde hans
fregende liknande prestation fullkomligt i skuggan. Men efter honom
kastades ngot, som blinkade till i ljuset och slog mot stengolfvet med
en klang, hvilken i Teodors ron lt som sferernas musik i ny och
frbttrad upplaga.

Glory, halleluja! Det var en half dollar.




                             SWANSONS KKSA


Nr mr Swanson kom hem till middagen fann han sin fru upplst i trar.
Det r inte ofta ngon frmr frstta Swansons fru, som r ett
manhaftigt fruntimmer, i detta tillstnd, och det var inte utan att han
knde sig som en fader, som trstar sitt grtande barn, nr han i
ondligt mild ton frgade fru Swanson af hvad anledning
upplsningstillstndet intrdt.

Frgan besvarades med en strm af trar och oartikulerade ljud, hvaraf
Swanson, om n med ngon mda, kunde frst att den frskrckliga
mnniskan gjort ngot illa.

Gripen af helig vrede hjde d Swanson sin arm, hvilken, oss emellan
sagdt, r af samma groflek som en ordinr spatserkpp, och bad sin
hustru lugna sig.

-- Ty sannerligen sger jag dig, att den, som krkt ett hr p ditt
hufvud, skall jag krossa med ett slag af min hmnande arm. Sg namnet p
den elndige och han skall f ngra den stund d han fddes, rt
Swanson, som ngot studerat Nick Carter och andra nrbeslktade
skriftstllare.

Frun sg upp, lugnad men misstrogen, och upplyste att det naturligtvis
var den frfrliga kksan det var frgan om. Hon hade nmligen groft
frolmpat sin aktade matmor, och det utan den allra ringaste anledning.
Frun hade endast kommit ut i kket fr att se om kokningen, men blifvit
p det mest brutala stt tillhllen att inte lgga sin lnga nsa i
kksans groml.

-- Krossa henne, Swanson! uppmanade frun. Det har du lofvat.

Swanson betnkte sig. Inte nog med att kksan var mer n dubbelt s
tjock som han, hon hade ocks armar som en yrkesbrottare och en rst som
en auktionsutropare. Den senare anvnde hon ocks flitigt (rsten, icke
auktionsutroparen). Swanson var rdd fr kksan, och mrs Swanson var
ocks rdd fr kksan, och mr Swanson var rdd fr mrs Swanson, men dock
nnu mera fr kksan.

-- Krossa henne! upprepade frun.

Af ofvannmnda skl betnkte Swanson sig nnu en gng.

-- Har hon krkt ngot hr p dig, min lskling? frgade han mt.

-- Hon har varit ofrskmd mot mig, hr du vl, Swanson, svarade frun.

-- Ja, men har hon krkt ngot hr p ditt lockiga hufvud?

-- Nej! svarade frun. Men hon ...

-- Jag beklagar p det hgsta, att jag p grund af hvad i saken
framkommit icke kan anse mig berttigad att tillfoga kksan kroppsskada.
Som frutsttning hrfr var nmligen uppsatt, att hon skulle ha krkt
ett hr p ditt hufvud, och d pigan icke utfrt denna lumpna handling
kan din begran till ingen tgrd franleda, svarade den trogne maken,
glad fver att slippa frn saken med ran ngotsnr rddad.

Hvad kunde det frrsten vara fr gldje fr kksan, att krka hr p
mrs Swansons hufvud?

-- Hon mste afskedas! sade frun.

-- I denna dag, instmde maken.

-- G du och gr det, uppmanade frun. Men maken, pltsligt blifven
finknslig, ville inte lgga sig i de husliga affrerna.

-- Men jag vntar mig att du genast skickar ivg henne, sade han, och
tillade fr att uppmuntra henne: Du r vl inte rdd, gullet mitt?

Frun betnkte sig.

-- Rdd? Jag? Knappast! Men jag vill minnas, att hon har en sjuk syster,
och en bror som mist ena benet och en lderstigen far, och alla f de
understd af henne, upplyste frun. Och jag vill inte stta alla dessa
mnniskor p bar backe.

-- D skall jag gra det, rt Swanson. Men -- tillade han frsiktigt --
jag vntar vl tills i morgon.

Den kvllen lade Swanson sig i ett ytterst krigiskt humr, men nr han
om morgonen vaknade, var han betydligt mildare stmd.

-- Lilla du, sade han till mrs Swanson. Jag har nrmare tnkt p saken,
och jag tror det r bst att kksan fr stanna. Man fr tnka p de
sjukliga slktingarna ...

-- Det r inte farligt med dem alls, svarade frun tillmtesgende. Jag
kommer nu i hg, att den sjuka systern r gift och att hennes man har
det utmrkt bra, och hennes bror fick 10.000 dollars i skadeersttning
nr han miste benet och hennes gamle far lefver p en pension, s att
dem behfver du inte ta hnsyn till.

-- Men nd -- --

-- r du rdd, Swanson lille? frgade den bttre hlften mildt, hvarp
Swanson svarade med en fraktfull blick och gick upp och kldde sig.

Knna darrade mrkbart, nr han en stund senare trdde in i kket dr
kksan satt och drack kaffe, frn hvilket en svag doft af ngon starkare
vara uppsteg.

-- Hm ... Vackert vder i dag, brjade han.

-- N! svarade kksan. Det r fr kallt.

-- Ja, instmde Swanson. Det r verkligen rtt kyligt. Och s drar det
allt bra mycket i det hr kket. Jag frstr inte hur Tillie kan st ut
med det.

-- Det r verkligen grsligt, sade kksan. Men man fr st ut med s
mycket.

-- Det r allt bra mycket arbete hr fr Tillie, fortsatte Swanson
diplomatiskt.

Kksan tog sig nnu en klunk ur kaffekoppen, och smackade beltet med
tungan.

-- Ja, det r frskrckligt strfsamt hr, svarade hon. Men jag fr vl
st ut med det ocks. En fattig slafvinna som jag, r ju fdd till att
slita en hund.

-- Och lnen r liten, sade Swanson.

-- Usel! instmde kksan.

-- Det kanske vore skl i, att Tillie skte sig en annan plats, freslog
Swanson.

-- nej! svarade Tillie med vnligt fverseende. Visserligen r
herrskapet det smsta folk jag ngonsin tjnat hos, men jag fr vl
frska st ut med herrskapet nd.

-- Det skall Tillie inte gra! Fr oss fr Tillie grna flytta. Ju frr
desto -- -- --

-- Bang!!!

Swanson sg ett par dussin planetsystem svnga om i gnistrande
kretsdans, knde sig fattad i kragen och upplyft i jmnhjd med kksans
ansikte, sg hennes blodsprngda gon stirra in i sina och knde hennes
konjaksdoftande andedrkt.

-- mnar du frska afskeda mig, din lille usling, frgade hon
aktningsfullt.

-- N--n--nej v--v--visst inte, stammade Swanson. Det har jag inte alls
tnkt. Min kraste drm r att Tillie alltid skall stanna i vrt enkla
hem.

-- Nej du, det skall jag inte! skrek kksan. I ett hus dr jag blir s
behandlad stannar jag inte en minut. Jag gr, ser du! Genast! Men jag
gratulerar dig och kringen om ngon af er vgar sticka nsan ut i kket
innan jag r hrifrn. Med det ppnade hon drren och slngde Swanson
som en vante in i matsalen.

En halftimma sutto herrn och frun inne, lyssnande till kksans steg och
klangen af snderslaget porslin. S slogs drren igen.

Kksan var gngen.

Herrskapet Swanson lefde lyckliga, som i deras ktenskaps frsta, ljufva
tid, nr frun bara vgde 58 kilo, och fr att gra idyllen fullstndig,
fick Swanson lefva p kall lutfisk och vidbrnd vlling precis som d.

Den ktenskapliga lyckan och husfriden, som intrdt sedan kksan for,
var Swanson ocks mycket njd med, men den diet, som tillagades af den
lskade makans krleksfulla hnder tycktes honom vl enformig, och man
m icke frtnka honom om han brjade lngta efter den tid, d en ny
kksas befintlighet i hans kk skulle utgra ett gldjemne, icke blott
fr sotarn och mjlkbudet, utan fven fr honom sjlf och hans p senare
tiden ngot misshandlade mage.

Men det hade sina svrigheter. Mrs Swansons karaktrsstyrka var allt fr
vlknd i den lilla prriestaden fr att ngon af dess blgda dttrar
skulle vga antaga frtroendeuppdraget att preparera de fr den
Swansonska familjens utfodring afsedda nringsmnena.

Nr lutfiskperioden varat omkring en vecka reagerade Swanson mot det
bestende oefterrttlighetstillstndet ock afreste till St. Paul fr att
sjlf engagera en kksa.

Sorgligt att sga gnade Swanson sig icke uteslutande t detta vrf.
Tvrtom!

Den frste Swanson mtte i St. Paul var hans gamle vn och syndabroder
Shoreberg och dessa bda vrda herrar beslto att tillbringa ngra
angenma timmar tillsammans innan Swanson gnade sig t det ansvarsfulla
vrf, hvarmed den intet ondt anande makan betungat honom.

Till att brja med mrkte Swanson, att han var trstig, och meddelade i
gldjen Shoreberg denna frmnliga upptckt. Shoreberg fr sin del hade
lnge plgats af trstens kval och efter moget fvervgande beslto de
bda att afsmaka Hamms utmrkta l, en lskedryck, som vunnit en viss
popularitet.

Karaktrsfasta som de voro, utfrde de ocks denna sin afsikt, men
glmde snart nog hur det smakade, hvarfr de, till sin stora sorg, sgo
sig ndsakade att gra om frsket.

En stad af St. Pauls storlek innehller gifvetvis ett rtt stort antal
lokaler, och Swanson, Shoreberg & Co. visste sig inte med vett och vilja
ha frbigtt ngon nr solen brjade sjunka.

D mste Swanson absolut till tjnstebyrn. Shoreberg fljde med, som en
god kamrat gnar och anstr.

P vgen rkade de emellertid p en variet, hvilken gaf tre
frestllningar hvarje afton, och de beslto att se den frsta innan de
gingo vidare.

Sagdt och gjordt.

Lokalen var varm, en timma rtt lng, och nr de kommo ut, hade ter en
brnnande trst brjat plga deras strupar i orovckande grad, och de
beslto att intaga ett enda glas af den sedvanliga lskedrycken, innan
Swanson utrttade sitt rende. Men sedan mste Swanson absolut g till
tjnstebyrn.

P baren trffade de ofrmodadt ett par bekanta och sedan blef det inte
mera frga om att Swanson skulle bryta laget.

De beskte allts en del lokaler till, en annan variet, ngra flera
lokaler osv. osv., och nr Swanson anlnde till hotellet p nattkrken
var han trtt, mycket trtt.

Frst andra dagen telefonerade han till en platsbyr med begran om en
skicklig kksa, -- hlst en, som inte kunde koka vlling och lutfisk, --
till ett pris af tolf dollars pr mnad, allting fritt och eget rum utan
fnster och ventilation. Dessa frmner hade den fregende kksan haft.

Frestndarinnan beklagade, hon hade f. n. endast en enda kksa p
lager, men den kostade 18 dollars plus det andra.

-- Men, o, hvad hon r utmrkt. Hon lagar mat som en rkengel, r
vnlig och tillmtesgende, gr allt slags arbete, bara man ber henne,
och har sllan fstman. Allt hvad hon begr -- utom 18 dollars etc. --
r ett vnligt bemtande, ty hon r s knslig och vek, att hon inte kan
tla hrda ord. Hon har senast varit hos en familj dr frun var en
ragata och herrn en usling, som ... som ville henne illa, ni frstr,
och nr hon, den oskyldiga unga flickan, var stndaktig och stark,
misshandlade bofven henne s att hon mste hals fver hufvud lmna
huset.

-- Hur ser hon ut? frgade Swanson, lifligt tilltalad af den lskliga
frteelsens alla egenskaper, utom mjligen karaktrsfastheten.

-- Det lskligaste utseende man kan tnka sig! svarade frestndarinnan.
Och hennes inre r i stil drmed.

-- Jag tar henne, svarade Swanson bestmdt. Skicka henne genast till mrs
Swanson, Rio de Janeiro, Minnesota.

Och s var den saken klar.

Nr sedan Swanson beskt ngra flere salooner och dylika syndansten
reste han hem och mlte frun det ljufliga budskapet. Han mste
visserligen falskeligen uppgifva att han sett den nya kksan och funnit
henne god, men en sdan liten osanning generade icke Swansons rymliga
samvete.

Nr herrskapet nsta morgon satt och t sin s. k. frukost, ringde det p
drren och frun gick ut fr att ppna. Swanson, som hll p med att
knacka toppen af ett gg, som frun kokt i 20 minuter, hrde drren
knarra. Drefter hrde han ett rop, och ett tungt fall.

Han rusade frskrckt upp och sprang ut i tamburen, dr han fick se sin
fru ligga likblek p golfvet, djupt afsvimmad. Bredvid henne, med ett
hnleende p sina rosenlppar och kommissionskontorets lapp i handen
stod den nya kksan, den lskliga varelse, som Swanson engagerat mot 18
dollars i mnaden och diverse andra frmner.

fven Swanson, s man han var, raglade bleknande baklnges nr hans
blick mtte hennes, ty den kvinna som stod framfr honom var ej ngon
vildt frmmande person. Det var deras gamla Tillie.




                               INNEHLL:


                       Den ljusa skalpen        7
                       Skne Jims omvndelse   37
                       For Congress            47
                       Charleys stora kupp     55
                       dla Hjrtan            67
                       En venetiansk tragedi   77
                       Will Mc Nye, diplomat   85
                       En angenm jul          91
                       Spindeln               103
                       Den nya lrarinnan     125
                       Sanningskrlek         135
                       Swansons kksa         145




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehllits. Ett
antal uppenbarliga fel har rttats utan notis. Ytterligare ndringar
(innan/efter):

   [s. 19]:
   ... tltet lt en hvit kvinna, som det tycktes, ...
   ... tltet lg en hvit kvinna, som det tycktes, ...






End of the Project Gutenberg EBook of Den ljusa skalpen, by Sigge Strmberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN LJUSA SKALPEN ***

***** This file should be named 63403-8.txt or 63403-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/6/3/4/0/63403/

Produced by Jens Sadowski, Gun-Britt Carlsson, Lars-Hkan
Svensson, and the Online Distributed Proofreading Team at
https://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

